Martin Palmér

Imorgon är det dags för sista ligaomgången, matchen som sådan är dock helt betydelselös och det intressantaste blir hur många spelare som vila och om Wilshere gör comeback. Så, med det i åtanke påbörjar jag istället den aviserade utvärderingen och avslutningen av säsongen med betyg på samtliga spelare, nästan. Jag har valt att inte betygsätta de som knappt spelat, undantag gör jag dock för Källström och Bendtner eftersom de inte kan anses som annat än seniorspelare. Betygsskalan är från 1-10 där 10 är bäst.

Vad händer egentligen med Sagna just nu. Hela våren har vi hört rykten om att han ska till den ena klubben efter den andra varvat med att han eventuellt ändrat sig. Idag kom det ut rykten om att Sagna vill stanna i Premier League men att han inte är nöjd med det erbjudande Arsenal givit honom och att han därför väljer mellan Chelsea och City. Vad kan vi egentligen lita på?

Helgen såg oss säkra fjärdeplatsen och därmed fortsatt spel i Champions League för 17:e året i följd, bara det är värt den utmärkelse av något slag. Matchen mot West Brom var ganska avslagen och det syntes att den inte betydde speciellt mycket för laget. Men en seger är en seger är en seger. Dessutom fick den så bespottade Giroud stänka in ytterliggare ett mål, hans 16:e i ligan och 22:a totalt. En skörd som inte alls är illa för en spelare av hans kvalitet som dessutom matchats stenhårt. Han är inte en världsklassanfallre, men han är en bra anfallare.

Av olika anledningar var det ett tag sedan jag skrev här men nu är jag tillbaka. Mitt sista inlägg handlade om hur viktigt det var att ta sig vidare till FA Cup finalen och vilken betydelse det kunde få om vi misslyckades med det. Som vi alla vet gick vi vidare följt av tre raka segrar som nu placerar oss i en position där vi kan vara klara för CL nästa år med två matcher kvar att spela.

Imorgon är det dags. Wigan på Wembley. Semifinal i FA Cupen. En fantastisk chans att återuppliva vår säsong. Det är precis så spelarna måste se matchen, som en möjlighet. Börjar de istället se kraven på seger och risken att förlora med allt vad det innebär är risken stor att matchen präglas av en förlamande rädlsa att förlora snarare än en vilja att vinna och visa att vi kan än. Det är i mina ögon det största hindret att ta oss över imorgon. Lyckas vi med det kommer vi vinna matchen relativt komfortablet. Misslyckas vi kan vi se fram emot en svettig eftermiddag.

Söndagen var ytterliggare en match i raden av bortamatcher mot topplag som vi inte klarat av att prestera i. Vi blev överkörda av Everton, men det var inte samma totala utskåpning som mot Chelsea och Liverpool. Med nån offisde eller straffbeslut som gått vår väg hade det lätt kunnat sluta betydligt jämnare och det är lätt att glömma i sin misär. Varför blev det så här? Det var i mina ögon ingen taktisk triumf likt de Chelsea och Liverpool haft.

Lördagens match var en katastrof på alla sätt och vis. Men att det handlade om att spelarna inte hade rätt inställning eller att de vek ned sig är bara struntprat för de som inte orkar leta fotbollsmässiga förklaringar. Visst vek de ned sig efter att matchen var förlorad vid 3-0, men innan dess? Knappast. Chelsea skapade sina mål genom att spela smart och genom att vara grymt effektiva, inte för att några spelare kissade i byxorna innan matchen eller inte orkade bry sig.

Slutligen har vi nått fram till avgörandet om vem som är den bästa spelaren som spelat under Arsene Wenger. Jag har tagit ut en topp tio lista även här, men denna gång är den mindre vetenskaplig. Det enda kriterium jag tagit hänsyn till är hur högt jag rankar deras individuella kvalitet. Att tex. bara ha gjort en bra säsong är inte något som ligger spelarna i fatet på denna lista till skillnad från den över de bästa värvningarna.

Vi går rask vidare med min ArseneXI som de kallades på twitter. I mål finns det bara ett val egentligen. Lehmann var för ojämn och stod för kort tid, Szczesny har inte presterat bra nog än och Almunia, ja, han är Almunia. Valet faller självklart på David Seaman. Därefter tar vi högerbacksplatsen som kanske var den svåraste av alla. Dixon var en del av det ramstarka försvaret i slutet av 1990-talet och vann många titlar, Sagna är kanske den som levererat på högst nivå men jag väljer Lauren. Detta eftersom han vann fler titlar än Sagna och till skillnad från Dixon värvades av Wenger.

Imorgon är det dags för en riktig milstolpe. Arsene Wenger gör sin 1000:e match som tränare för klubben. För att uppmärksamma det har tidningarna snubblat över varandra i att skapa olika listor, dröm- och mardrömselvor. Jag tänkte inte vara sämre jag, därmed ger jag er: Wenger 1000 – The Awards! Kategorierna är bästa spelare, bästa värvning, snyggast mål samt en drömelva. Dessa kommer presenteras i fyra olika bloggar.