Landerbloggen

Det var ett tag sedan. En lång resa till England och mycket jobb efter hemkomst har gjort att jag prioriterat bort bloggen.
Men nu kör vi igen.
Full speed.

Det var med förväntansfulla steg som jag och tre polare stegade mot Emirates Stadium för att se derbyt mot Spurs. Ett par pre match pints på Svanen och George - sedan in för att stötta The Gunners. Men det var inte med någon skön känsla som det började.
Formen hos Wengers boys allt annat än bra och när Spurs tog tag i taktpinnen direkt kändes det allt annat än bra.
Men vi kan väl tacka Adebayor för allt, eller?
Jag vet inte vad han sysslar med. Hans lag leder med 1-0, har kontroll när han skickar på Cazorla den där tacklingen. Det röda är solklart. Och vi var efteråt rörande överens om att det var vår biljett in i matchen.
Och till segern.

Detta var starten på en intensiv fotbollsvecka. Jag hoppade visserligen söndagsmatchen, men på måndag hängde jag med två West Ham-polare och såg på Hammers mot Stoke. Vi hade biljetter på ena långsidan och fick faktiskt stå upp hela matchen. Det var väl å andra sidan det enda som var positivt med besöket på Upton Park.
1-1 blev det i alla fall. Om någon mot förmodan skulle ha missat det.

Tisdagen ägnade jag och Hedemora åt att se AFC Wimbledon mot Southend. Eller se ... vi har där en stund i alla fall. Matchen var enormt dåligt och när det var en minut kvar av första halvlek och 0-0 på tavlan fick jag ner för att handla en burgare. Då gjorde gästerna 0-1 på Kingsmeadow. Hedemora föreslog sedan att vi skulle åka hem. Jag tvekade inte en sekund. På väg mot tåget hörde vi jublet från 0-2, på perrongen vråket från 0-3 och 0-4 upplevde vi via Livescore-appen.
Jaja, en nya arena klar.
Alltid något.

Onsdag till söndag var det dags för medlemsresa. Mycket trevligt har det varit - och det började bra med en säker 2-0-seger mot Montpellier. Kul också att få snacka med Mats Willner som var där med sina bonuskids.
Och så här långt var väl allt i sin ordning. Champions League-avancemnaget klart med en omgång kvar att spela och lite vind i seglen fanns det nog ändå. Det var i alla fall så det kändes. Det skulle snabbt ändra.

Men först måste jag rapportera om att mitt lag vann den prestigefyllda frågesporten på medlemskvällen på Tollington. Axel Asplund hade satt ihop en bra mix av frågor - men det var inga som helst problem.

På Villa Park kunde vi bara konstatera ännu en gång att denna version av Arsenal måste vara den sämsta sen mitten av 90-talet. Det var fullständigt uselt och regnet öste ner. När sedan Wenger fick den lysande idéen att byta ut Giroud och för att sätta in Coquelin fick många nog och skanderade: "You don´t know what you´re doing".
Humoristikt nog hamnade Arsenal Sweden i blickfånget dagen efter i engelsk media. Ni kan se bilderna här. Det är klubbens vice ordförande Lars Lundstedt som står med händerna för ansiktet.

Efter detta har det mer eller mindre varit fritt fall. Visst 1-1 borta mot Everton är klart okej, men sen har vi rasat fullständigt. 0-2 mot Swansea är helt rättvist. De är bättre än oss. Flyttar boll snabbare, rappare och spelar med bättre kvalitet.
Tisdagens torsk i Grekland är bara ledsam. Inte ens när vi kan spela helt utan press och det med ett lag som har allt att vinna kan vi inte prestera. Och under tiden så pratar vår tränare om att spelarna är "jaded". Det är kanske inte så konstigt att allt fler och fler börjar ledsna och prata om att vi måste byta tränare.
Jag har själv varit och snuddat vid ämnet tidigare i höst och det vore att ljuga att säga att jag inte kommit närmare att vilja att Arsenal och Arsene Wenger gör slut.
Jag kommer aldrig att stå och skrika på hans avgång - min respekt för honom är alldeles för stor och han har gjort alldeles för mycket för klubben, men det här kommer inte att hålla länge till.

Det har skrivits många kloka inlägg i debatten om Wengers vara eller icke vara och det är klart att det finns anledningar till att han ska få fortsätta - men när jag skalar ner alla argument så hamnar jag alltid på den i mina ögon mest avgörande frågan: Att få laget att prestera. Vi har den trupp vi har, vi spenderar de pengar vi gör och vi har de motståndare som vi har. Arsenal har svårt att påverka att Chelsea och City vräker ut cash. Men Arsene Wenger kan oavsett vad som sker runt omkring honom få spelarna att prestera var och en för sig och kollektivt. Det får han inte idag. Kanske är det så att han förlorat omklädningsrummet, att spelarna inte jobbar för honom, för klubben och för skölden på bröstet. Det är i allra högsta grad allvarligt.
För jag står för min åsikt att den trupp vi har inte är dålig. Vi har gott om kvalitetsspelare. Få av dem gör skäl för lönen just nu. Därför ser det ut som det gör. Och det är Wenger ansvarig för.

En sak som tyder på att den gode fransmannen har lost it är att han envisas med att alltid spela "bästa laget". Vi måste kunna ha råd med att växla mycket mer. Annars hamnar vi där som vi är nu - att många är slitna och de som ska komma in och istället måste frostas av för att de är så ringrostiga. Jag menar, vad har egentligen hänt med sådana som Chamakh och Arsjavin?
De värvades som stora stjärnor, men känns ju mer eller mindre slut.
Kanske bidrar de inte ett smack själva, men Wenger gör knappast något åt saken. Han petar ju bara in dem ännu längre bakom fiskpinnarna. Ryssen fick för tusan inte ens plats i vårt B-lag som fick chansen mot Olympiakos.

Tycker vi kan lägga FFP, lönestrukturer och annat åt sidan i denna debatt. Den ska naturligtvis föras, men jag tycker egentligen inte att det har så mycket med Wenger att göra. Det lag som Arsenal faktiskt har är hans huvudansvar. Det ligger på hans bord att se till att de är väl förberedda, att de presterar max under matcherna och att han själv formerar och utbyttjar laget på bästa sätt.
Är det nån som tycker att han sköter det på ett bra sätt?

Det är många gånger som jag reagerat under våra matcher och tyckt att vi ser trötta ut. Då undrar man ju om vi är dåligt tränade. Det är inte helt omöjligt att det är så. Sedan börjar jag bli ordentligt trött på detta 4-3-3, Barcastyle, som vi inte har material eller kunskap för att spela. Vi slår ju 500 alibipassningar varje match. Det kladdas och bollas runt vilket oftast inte leder till någonting. Att han sedan spelat med stora huvudtsarka anfallare de senaste åren fast vi lirar en fotboll som absolut inte passar den spelartypen är ju bara ofattbart. Jag tycker Villa borta exempliferar detta på ett utmärkt sätt - och som grädde på moset visar det återigen vilken fullständigt urusel matchcoach Wenger är.
Är det några minuter av matchen där Giroud är som bäst är det ju de tio sista på Villa Park. Spelarna är trötta, det blir mer chansartat i regnet och det lyfts fler och fler långa bollar. Då byter han ut honom och sätter in Coquelin.
Det är fan inte konstigt att 3000 Gooners sluter upp i "You don´t know what you´re doing".

Men hela det här kasoet har fått långt fler konsekvenser. Att Kroenke inte vill satsa på Arsenal blir allt mer tydligt. Vi lyckas inte hålla våra bästa spelare och det är ju bara att räkna med att både Sagna och Walcott drar. Lika illa är det på andra sidan då vi får allt svårare och svårare att locka till oss bra spelare.
Vi är liksom inte lika attraktiva längre.
Tyvärr.

På Arsenal Sweden-fronten kan rapporteras att jag och Andreas var i Skövde i början av veckan för att träffa Jonatan, som ska bygga klubbens nya hemsida. Det blev ett längre möte - där vi lade upp en massa riktlinjer. Nu kan det "riktiga" arbetet börja på allvar. I månadsskiftet januari/februari kommer det att stå klart och det kommer att bli grymt. Det kan jag lova.
Som traditionen säger så spelade vi så klart tennis när vi träffades. Det brukar vi göra. 6-4, 5-5 (mina siffror först) hann vi med under den dryga timmen i Billingehov. En tuff batalj. Det är knappast inte bra att ladda upp med tio dagar i England före.

Cheers!

Har inte hört ett ljud i media ikväll om att Carl Jenkinson faktiskt gjorde landslagsdebut. Vi snackar ändå om en kille som för mindre än två år sedan spelade i Eastbourne Borough FC i den engelska sjättedivisionen.
Den som möjligen var närmast att kommentera Arsenalytterbackens första landskamp för sitt England var troligen Erik Hamrén. Den svenske förbundskaptenen är mycket mån om alla, det fick vi svart på vitt idag. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när han fick nåt mindre raseriutbrott på Patrick Ekwall när han ville få den svenska insatsen till en enmansshow.
Hur fan kunde du vara så puckad, Patrick?
Det här väl var första klassens lagsinsats …
Du skulle höra Steven Gerrard i Sky efter matchen när han pratade sig varm om Ranegie insats, om Isakssons målvaktsspel och om den fantastiska mattan på nya Friends Arena. Inget snack om att det var Zlatan som vann matchen till Sverige där inte …

Nej, allvarligt talat. Jag är som många av er kanske vet ingen större supporter av landskamper och landslagsfotboll, men när Arsenalspelarna är i farten kan jag väl kasta ett getöga på matchen, även fast det är en träningsmatch.
Men idag hade jag faktiskt svårt att fokusera på Jenkinson och Jack Wilshere, som hoppade in i andra halvlek. Det är snudd på omöjligt att sitta och granska en högerback när Sverige har en gubbe som gör precis som han vill på planen och smäller in mål som är helt sjuka.

Carl Jenkinson kommer in i matchen - hans första landskamp för England. FOTO: Bildbyrån

Men Pappa Jenkinson var stolt på Friends Arenas nya läktare. Steve heter han och med sin stora engelska flagga njöt han när sonen kom in i matchen.
Jag träffade faktiskt Steve i Köln i somras. Det var kvällen före träningsmatchen. Jag, Axel, Andreas och Tobbe Bäckström hade precis avslutat en bättre italiensk middag på en uteservering när vi skulle rulla vidare i den tyska natten.
Då upptäckte vi att Jill, som jobbar åt Arsenal och har hand om supporterklubbsverksamheten, satt med sitt sällskap en bit bort. Vi gick så klart fram och hejade för att växla ett par ord.
Hon presenterade då oss för de andra och helt plötsligt klev Steve upp och började snacka svenska. Han är ju gift med en finska som pratar svenska och vi började snacka. Han berättade faktiskt hur Wenger skulle mönstra sitt lag och i matchen och att han varit i Romfartuna utanför Västerås och spelat fotboll en gång.
Steve har åkt på Arsenalmatcher i massvis med år så ni kan ju själva förstå hur nöjd han är med sonen som gått från division 6 till att under hösten varit ordinarie i favoritlaget och dessutom ta en plats i det engelska landslaget.
Det är en bedrift som vi bara kan lyfta på hatten för.
Precis som den match som Zlatan Ibrahimovic gjorde.

Dagens snabba…
… Några år har vi blivit sena med utskick av medlemskort i början av säsongen, men i jämförelse med Arsenal är vi fan hypersnabba. Jag fick min membership box idag. Idag!
… Laddningen för England börjar så smått komma igång. Avresa fredag, derby lördag och sedan medlemsresa från onsdag. Dessutom ett par spännande jobb inbokade.
… Det är inga mer landslagsuppehåll i år, skål för det!
… Glöm inte att signa upp er för de kommande julfesterna. Det arrangeras på flera håll och kanter och det brukar vara riktigt roliga tillställningar.
… Robert Pires är på The Armoury ikväll och signerar. Det är fan att man inte är i London en dag tidigare.

Cheers!

Tiden går fort när det är mycket att göra. Så fort att jag inte hunnit med att blogga på en vecka. Men en liten rapport från Tyskland ska vi väl kunna klämma in mellan alla biljetter som ska skickas ut, alla souvenirer som ska packas, alla texter till nästa Kanonmagasinet som ska göras klart och allt inför den kommande medlemsresan.

Det blev en sån där gristidig uppstigning. Vi hade bara hört skit om Gelsenkirchen och eftersom jag redan avverkat två Europaresor den här säsongen bestämde vi oss för att ta en blixtvisit till Tyskland den här gången.
Hedemora och jag hämtade upp Robban Wossmar nere på stan och brände sedan snabbt de dryga tio milen från Västerås till Arlanda. Där mötte Ponka upp och vi var fulltaliga.
En kall på Arn, 100 minuter med hårt ansatta SAS – sedan var vi på tysk mark.
Düsseldorf.
Där fick vi åka järnväg på flygplatsen där tåget hängde i taket. Bara en sån sak.
Solen sken när vi stod på perrongen och väntade på nästa tåg som skulle ta oss till målet – Gelsenkirchen.

Hedemora, Lander och Wossmar på stationen på Düsseldorfs flygplats.

Schalke 04 är laget i Gelsenkirchen. De är blå och inte lika mäktiga som Dortmund. De har en mindre arena och förmodligen även lite färre fans.
Framför allt är deras stad den som sägs vara tråkigast i hela Ruhrområdet. Många Gooners valde därför att natta i andra städer. Vi tyckte inte att det var någon mening att flacka runt där nere bara för en natt så vi valde Hotell Maritim i Gelsenkirchen.
Men först letade vi efter ett tysk ölhus där vi kunde få oss en stadig och en bättre schnitzel. Det visade sig ara tuffare än vi trodde i detta vedervärdiga samhälle. Det fick bli nåt caféliknande ställe en bit upp på gågatan.
Där på övervåningen satt Kicken med sina polare. Hejhej.
Det gick fort. Mat och en öl – sen taxi ner till Maritim. Robban och Hedemora fick sina rum direkt, men jag och Ponka fick vänta.
De hade fin utsikt från den femtonde våningen och där långt borta skymtades Veltins Arena. Kvällens skådeplats.

Hedemora, Wossmar och Ponka på uppladdning före matchen.

Vi laddade dock i källaren. När Helga inte krossade glas bakom bardisken servade hon oss i bra tempo, allt är hennes fel, och vi lyckades dricka ihop en rätt så bra nota innan vi styrde in en taxi på seneftermiddagen ut till Buer där vi skulle träffa några engelska polare.
Vi åkte genom det ena folktomma kvarteret efter det andra och fönstren var på många ställen igenbommade.
Det såg ut som Liverpool fast värre.
Taxichauffören förklarade på knackig engelska blandad med tyska hur stan var att leva i. Vi försökte så gott vi kunde snacka tyska, verstehen sie?
Det blev en härlig mix som mynnade ut i att han hittade rätt och vi kunde fortsätta laddningen på rätt ställe.

Gooners på puben i Buer innan matchen.

Det var mycket sång, både inne och ute, i Buer och det var ganska många Gooners som laddade här. Eftersom vi hade rest hela dagen i grupp vi fyra tyckte vi tydligen att det var en bra idé att åka var och en för sig ner till Veltins Arena.
Någon tog buss, andra spårvagn – men rätt kom vi och in kom vi.
Jag lyckades dock gå av helt fel när jag såg arenan utanför och fick sedan knalla runt hela jävla stadion innan jag fann bortafansens ingång.
Tyskar är på bra läktarkultur och Schalke var inget undantag. Dock inte lika bra som Dortmund. Vi sjöng själva på bra i första halvlek, men när ledningen försvann blev det sämre tryck i bortasektionen som var oerhört konstigt indelad. Vi hade biljetter både på upper och lower och till och med utanför den inglasade boxen. 2-2 kändes faktiskt som en förlust efteråt trots att vi var utspelade långa stunder, men leder man med 2-0 ska man fan kunna knyta ihop säcken.

Precis före kick off inne på Veltins Arena - Schalkes Nordkurve.

Efter matchen började den stora jakten på transport in till stan. Det var ändå drygt en mil. Tyvärr lyckades vi med bedriften att gå till fel spårvagnsstation och när vartenda tåg kom var det fullt. Efter en stund upptäckte vi att det kom ganska många taxibilar på andra sidan vägen så vi bytte taktik. Det var vi tyvärr inte ensamma om för det kom inte en enda taxi så vi fick jogga tillbaka och då, ett bra tag senare, kom ett tåg.
Vi var dock helt övertygade att det skulle gå till Buer, som låg ännu längre från stan än arenan, men vi blev glatt överraskade när vi efter ett tag kollade ut ur imman och såg Hauptbahnhof på en stor skylt. Vi var inte ett dugg sugna på att festa vidare vid det här laget. Går man upp klockan 04.00 är man trött 20 timmar senare.
Det fick bli en kebap, som tyskarna säger, och taxi till hotellet.

Precis så här festlig var Gelsenkirchen som stad.

Lagom till lunch dagen efter var vi på banan igen. Hyggligt pigga letade vi oss ut. Regnet föll och det var precis så grått som man kan föreställa sig att det är i Ruhromårdet.
Vi övergav Gelsenkirchen och åkte till Düsseldorf. Klart mycket trevligare.
Där hittade vi, efter ett obligatoriskt besök på Karstadts sportaffär, Braueri Schumacher. Ett mycket trevligt klassiskt tyskt ölhus.
Äntligen en riktigt Schnitzel!
Med stekt potatis och citron.
Ölen bryggde de själva och smakade fantastiskt. Så ska ni till Düsseldorf rekommenderas detta ställe varmt. Det ligger på Oststraβe 123.
De har förresten en mycket trevlig hemsida med passande musik - http://www.schumacher-alt.de/index2.html.

Skål från Schumachers pub i Düssendorf.

Hårt kritiserade SAS skötte sig som vanligt oklanderligt även på hemvägen och vi landade innan utsatt tid på Arlanda.
Fyra trötta killar var hemma.
Ännu ett Europaäventyr var till ändå.
Undrar bara vart vi ska nästa gång.
Om det nu blir någon nästa gång.

Cheers!

Det har varit en fullständigt totalspäckad helg. Först städa undan det som fanns innan helgen – sen till Stockholm för möten. I fredags gick jag, Larra och Andreas igenom de offerter vi fått in gällande nya hemsidan och i lördags har dels varit styrelsemöte (före matchen) och visionsmöte efter matchen. Kvällen avslutades med middag följt av den av de längsta frågesporter jag deltagit i.
Tror klockan snuddade vid 05.00 när Kicken läste den sista frågan.
Kan säga att det var skönt att ta det lite piano igår …

Matchen mot United var ju bara en lång jäkla plåga. Det var inte mycket som fungerade och det är inget att säga om att United vann.
Däremot finns det i mina ögon mycket att fundera på. Arsenals arbetsinsats är alldeles för dålig och då är det svårt att vinna matcher i Premier League. Det är nästan omöjligt att göra det på Old Trafford. Att man ska behöva sitta och känna att motståndaren i match efter match jobbar hårdare är under all kritik och det är nåt monumentalt som är fel.
Lika illa som att Andre Santos springer och tigger till sig van Persies tröja när spelarna går in till pausvilan. En spelare som gör en sådan sak kan aldrig ha satt sig in i känslan i hur det är att vara supporter, kan aldrig ha brytt sig och respekterat klubbens fans som lägger tusentals och åter tusentals kronor på att stötta laget.
Jag skiter i om de byter tröjor när ingen ser, för sånt gör spelarna. De bryr sig inte ett skvatt om de saker som är viktiga för oss – men att göra det i direktsändning på väg ut från Old Trafford och det med en spelare som förrått klubben för två månader sedan … nej, inte okej.
Sen fattar jag inte varför inte van Persie inte jublar när han gör mål.
Hur korkad är han?
Tror han på fullaste allvar att vi ska tycka mindre illa honom för att han struntar i det?

I själva matchen kan vi bara konstatera att United i vanlig ordning får pre cis alla bedömningssituationer med sig.
Jag köper att det är straff – men hade den där situationen utspelats på Emirates fast med en Unitedspelare som tagit med handen hade vi aldrig fått straff.
Jag köper också att Jack Wilshere får rött kort – han hade innan det andra gula kämpat ihop ett till.
Jag köper inte för fem öre att van Persie får stanna kvar på den tacklingen på Sagna. Solklart direkt rött – det blir gult.
Jag köper inte heller att Cleverley inte får ett andra gult. Hans regelöverträdelser är klart i paritet med Wilsheres.
Jag tror inte att vi hade vunnit i alla fall och skyller absolut inte förlusten på detta, men så klart spelar det in. Det är ju trots allt betydligt lättare att jaga ikapp 1/2 mål med en man mer istället för med en man mindre.

Nej, vi lägger lördagens elände bakom oss och packar väskorna för en tur till Tyskland. 08.05 imorrn lyfter kärran till Düsseldorf och jag räknar med att sitta med en schnitzel och en bättre pilsner i näven vid lunchtid i Gelsenkirchen.
Verkar som 3000 Gooners sluter upp i Ruhrområdet och jag har god förhoppning om bra stämning och en good day out.
Några förhoppningar om skönspel finns inte.
Jag är glad om vi fixar ett kryss.

Ni som vill följa med på Twitter kan följa mig på @JockeLander - där kommer täta rapporter från resan till Tyskland.

Cheers!

Theo Walcott har dryga halvåret kvar på sitt nuvarande kontrakt och efter det hattrick som han gjorde/fick mot Reading i cupen i tisdags har så klart snacket om en förlängning ökat.
Wenger surrade om det idag på dagens PK och det blir mer och mer uppenbart att situationen är prekär när vi hör hur Le Boss pratar.
Det lät likadant med Nasri.
Med Fabregas.
Och med van Persie.

För mig är det här den sista chansen som Stan Kroenke har att bevisa att han vill satsa på sin klubb. Det har kanske inte så mycket att göra med Walcotts stjärnstatus eller superkvaliteter som spelare – utan mer vilka signaler som det sänder.
Theo är mer en symbolfråga.
Han är engelsman, landslagsman och mer eller mindre fostrad i klubben. Han har spetsegenskaper som är väldigt nyttiga för en klubb att ha och killen har alldeles strax gjort 50 mål för Arsenal.
Skulle inte Arsenal lyckas signa up honom nu innan jul så bevisar det bara att den som äger klubben och de som sköter den inte är trovärdiga, inte menar allvar med vad de säger.

Den stora nöten i denna förhandlingsfråga ska tydligen vara Walcotts position på planen, att han vill spela forward.
Både han och Arsenal har medgett att det inte är en ekonomisk fråga, men det tror jag inte ett smack på. Det är klart att Walcott och hans agenter vill ha marknadsmässigt med pröjs. Jag tror inte att Arsenal matchar deras krav i den frågan.
För i det ”moderna” diffusa spelsätt som många lag har idag är det ju faktiskt så att det är svårt att skilja på vem som spelar forward och mittfältare.
Vem är vad i ett system som kan heta 4-2-3-1 eller 4-3-3?

Wenger försökte snyggt passa över bollen till Walcott idag när han mötte media när han förklarade att han har friheter, får spela forward och så vidare.
Han öppnade också för en försäljning i januari om inte kontraktet är löst innan jul.
Det verkar mer och mer som att det är det vi ska förbereda oss på.
Jag hoppas verkligen att klubben gör allt i sin makt för att förhindra att så sker.
Jag ser ett enormt värde i att Arsenal FC erbjuder Theo Walcott ett kontrakt som han skriver på och jag hoppas också att Wenger lyckas övertyg honom genom att låta honom få de ”friheter” som han vill ha på planen.
VI kommer att tjäna på det i längden.
Och på alla plan.

Dagens snabba:
* Bra lottning rent svårighetsmässigt i Ligacupen. Bradford från League two ska vi inte ha några problem att slå ut. Inte ens på bortaplan.
* Tråkig lottning rent resemässigt. Som groundhopper hade jag gärna sett Leeds, där jag inte varit. Valley Parade är redan avprickad i listan (såg den finfina FA-cupmatchen mellan Bradford och Tranmere (2-1), 2005).
* Laddningen inför Schalke away nästa vecka börjar så snabbt smyga igång. Först ska vi bara respektera Robin van Persie i 90 minuter på lördag.
* Arsenal Sweden är nu 5500 medlemmar. Ifjol var vi inte 5300 medlemmar vid nyår. Det ser lovande ut och magiska 6000 kommer allt närmare!
* Såg Chelsea v Man Utd på Bet365-sajten som körde SKY:s sändning rakt av och Martin Taylor är helt klart världens bästa fotbollskommentator. Pure class!

Cheers!

Jag tänker inte ägna så mycket tid åt själva vändningen. Den är helt galen, helt fantastiskt och vi har inte sett nåt likande.
Framför allt har alla redan skrivit om den.
Men när vi tittar på själva matchen finns ett par situationer som är intressanta.

Vi börjar med 4-4-målet. När alla galet vrålar ut sin glädje, jag skrek nog rätt högt själv, så gick det inte lång tid förrän tanken slog mig - ”vad hade hänt efter den här domarhelgen om inte Carl Jenkinson dragit in den där returen”.
För det är ju så att varken huvuddomaren eller linjedomaren ser att Theo Walcotts avslut faktiskt är inne.
I statistiken så är det Carl Jenkinson som gör målet – inte Walcott.
Fatta vad vilken cirkus det hade blivit om Calle inte fåt dit det där avslutet.
Hur jävla bittert hade det inte varit – med de där 90 minuter i som vi genomlidit – om vi hade blivit bestulna på ett 4-4-mål i där?

Vår väg in i matchen. Jag är helt övertygad om att vi aldrig hade fixat den här vändningen om inte Theo Walcott gjort 1-4-reduceringen innan paus.
Det är en helt annan sak att komma in i omklädningsrummet med det målet i säcken än att komma in tomhänt.
Nu kunde Wenger skälla ut folk till höger och vänster i paus med vetskapen att vi ändå på något sätt hade ett finger med i spelet. Bra byten.

Vi brukar ofta klaga på Wengers dåliga matchcoachning, men idag var den, förvisso inte så komplicerad, bra.
Vi saknade kreativitet på mitten i 62 minuter – det åtgärdades när Eisfeld kom in istället för Frimpong. Vi saknade extra spets framåt – det fixades till när Giroud ersatte en blek Gnabry.

Dåliga domslut. Kanske ska Reading ha en straff i den andra halvleken – men Chris Gunter ska ha väl ha ett rött kort och Arsenal straff när han slår undan bollen när Chamakh är på väg att slita till sig ett friläge.

”Efter matchen”. Det är ju snudd på fantastiska scener när Olivier Giroud tror att det är klart efter 4-4 och slänger upp sin matchtröja bland fansen när han får reda på att det ska bli förlängning och får kräva tillbaka tröjan.
Cred till den som faktiskt kastade ner den, vetefasen om jag hade gjort det själv i samma läge. Hade nog varit nöjd med den i jackfickan och spelat halvdum om situationen uppstått …

Ett par spelare förtjänar cred. Först Theo Walcott. Lysande match! Arsjavin slog bort en jäkla massa bollar, men det var han som genom sina ständiga löpningar öppnade upp mycket ytor när det behövdes efter paus. Grymt inhopp av Giroud – han fick fart på grejerna. Grymt inhopp II av tyske Eisfeld. Liten hatten av för Chamakh som faktiskt gör två av tre baljor i förlängningen där det sista är riktigt snyggt.

Hårtorkar delas ut till följande i röda tröjor:
1) Laurent Koscielny – kan visserligen skylla på matchovana, men det måste ju finnas en smärtgräns för hur dålig en fransk landslagsspelare får vara.
2) Emmanuel Frimpong – har varit borta länge, men det är lite för mycket ”dench” och för lite prestation från den mannen.
3) Damian Martinez – urusel start, syns att målen satte sina spår. Spelade dock upp sig och gjorde några bra räddningar i andra.
4) Ignasi Miquel – inte bra nog.

Btw. The Gunners fans var inget annat än världsklass idag!

We´re going to Wembley!

Cheers!

Den engelska ligacupen introducerades i början av 60-talet när arenorna fick elljus. Då gavs möjligheter att spela matcher i veckorna – men till en början sade de stora lagen nej till spel och det var först när FA gav en UEFA Cup-plats till vinnaren som de lockades att vara med.

Men på senare år har cupen allt mer tappat sin status och i år är det faktiskt ingen svensk tv-kanal som slantat upp för rättigheterna. Det säger ganska mycket om hur turneringen värderas.
Många av de stora lagen väljer att se Ligacupen som en plattform för unga spelare att få chansen att visa upp sig och det är just därför jag personligen gillar den.
Jag har sett ett antal reservlagsmatcher när jag varit i England och jag tycker det faktiskt är helt värdelöst.
Det är bara en massa unga spelare som ofta spelar för sig själva för att så snabbt som möjligt slå sig fram bland alla talanger som finns.
Matcherna saknar helt betydelse och spelas på arenor långt bort i Tjottahejti eller på stängda träningsanläggningar.
Därför blir Ligacupen något helt annat.

Här gäller matcherna något, det finns allt som oftast publik på läktarna och de unga talanger får testas i en miljö som säger något. De får också spela med de som inte riktigt färgar i A-laget vilket gör det än mer intressant.

En annan sak som höjer cupens värde är att man sedan länge, precis som i FA-cupen, ger större andel biljetter till bortafansen.
I ligan så är hemmaklubben skyldig att ge bortalaget 5 procent av biljetterna. På Emirates innebär det 3000 platser på Clock End Lower.
Men när det är cupspel är det 15 procent som gäller. Och vi fick se det mot Coventry som kom med nästan 9000 fans till London i den tredje omgången.

Dessutom vet klubbarna idag om att man inte kan ta ut samma pris som man gör i ligan eller Champions League. I regel sänks biljettpriset enormt när man kommer till Ligacupen och det gör det hela mer attraktivt. Arsenal tar till exempel bara 10 pund för biljetterna på nedre etage och 20 pund för de där uppe.
Med dagens mått mätt är det väldigt billigt.

Ändå får klubbarna svårare och svårare att locka sina fans till den här typen av matcher. Och jag förstår att de som har det knapert med deg inte går. Tänk er bara vad det kostar att vara Gooner de kommande tio dagarna om man ska se rubbet.
Först Reading borta, sedan United på Old Trafford på lördag och sist Schalke i Tyskland på tisdag i nästa vecka. Det är både dyrt och tidskrävande att åka runt och se sitt lag idag.

Nu hade visserligen Arsenal en grymt bra siffra mot Coventry – men normalt sett väldigt publikstarka Manchester United hade tillexempel bara drygt 46 000 mot ett annat starkt publiklag i Newcastle. Chelseas möte med Wolves hade över 10 000 tomma stolar på Stamford Bridge och Manchester City hade inte ens 30 000 pers mot Villa i sin match i den tredje omgången.

Jag tror att Arsenal fick 5000 biljetter till matchen på Madejski Stadium ikväll. Allihop är sålda och vi kommer som vanligt att ha ett bra bortasupport.
Men hade matchen spelats i Leeds ikväll hade vi nog aldrig sålt den mängden biljetter. Reading ligger mer eller mindre i London och det tar inte lång tid (knappa halvtimmen) från Paddington med tåg vilket så klart hjälper till att höja intresset för fajten.

På en medlemsresa för inte så länge sedan hade vi med en fråga om just Ligacupen och dess sponsorer genom åren.
Kan ni cupens alla namn genom åren?
Sju företag har namngett den sedan 1982.
Frågan är bara hur många det blir framöver – för hur länge finns Ligacupen kvar?
Har den en given plats eller tror ni att den kommer att försvinna på sikt?
Vad tror ni?

Cheers!

Jocke, kan vi få din reaktion på matchen mot Schalke?
- Ja, jag ska vara helt ärlig - jag höll på att somna redan i den första halvleken. Det är overall det sämsta jag sett på väldigt länge. Jag är så j***a förbannad att vi inte presterar bättre, men det är inte så konstigt för vi tar inte en löpning. Hade vi klarat 0-0 hade det känts som en seger.

Hur ser skadeläget ut inför helgens match mot QPR?
- Overall tycker jag att det ser bra ut. Vi har väl bara tio gubbar borta vilket får ses som att vi nästan har en helt frisk trupp. Jack Wislhere är snart tillbaka i spel, han ska bara spela fyra meningslösa U21-matcher till, men han kommer förmodligen sitta på bänken igen så att hela världen kan fundera på varför han inte byts in även fast det skulle bara klart befogat. Tomas Rosckiy är med Tomas Rosicky-mått mer eller mindre klar för comeback – det handlar nog bara om 4-5 veckor. Sedan kan han göra en match eller två innan han ska vila till påsk. Har vi glömt någon? Ja, just ja. Vi har Diaby borta. Det höll jag på att missa.

Vad säger du om motståndet, QPR?
- Overall är det ett riktigt starkt lag. Nästan lika bra som Barcelona. De har ju satsat stora summor pengar och ingen kan klaga på deras bredd i truppen. Sist jag kollade hade de 54 A-lagsspelare kontrakterade på Loftus Road och Mark Hughes har verkligen gjort ett kanonjobb. De ska bara få ordning på en rad elementära saker, sedan kommer de säkert att börja vinna. Jag tror de har en stor chans att göra det redan på lördag.

Du satt ju med på AGM – vad säger du om det?
- Overall var det trevlig stämning rakt igenom. Alla är nöjda och det var skönt att få säga att vi ser en Champions League-plats som en trofé. Jag har bett en hantverkare tälja till pokaler för alla år vi vunnit en topp fyra-placering som vi ska ställa i prisskåpet. Jag pratade med vår senaste pokal, FA-cuppokalen från 2005, och han tyckte det skulle bli skönt att få lite sällskap på sin hylla. Han har stått tyst i sju år nu och har mycket att prata om. Han försökte faktiskt boka ett konferensrum till helgen där han bjöd in Champions League-kvalifikations-pokalen från både 2006 och 2011 för ett trepartsamtal. Annars är väl det mest positiva från årsmötet att Peter Hill-Wood får sitta kvar. Han är en trevlig kille. Och att Ivan Gazidis fick ut sin prestationsbonus.

Tillbaka till fotbollen – inte ett mål på 187 minuter. Hur ska ni åtgärda det?
- Ja, vi måste sluta spela mot lag som försvarar sig så där jävla bra. Förra helgen mötte vi ju världsklassmittbackar som Turner och Bassong och vi lyckades inte med vår strategi att knäcka dem. Vi hade som mål att passa runt bollen utan att hota så länge så att de skulle slumra till, men de höll sig fan vakna i 90 minuter. Det var ju vi som slaggade in. Vi testade igen mot Schalke och det gick också åt helvete så därför testar vi en gång till imorgon mot QPR. Jag tror helt ärligt att det fungerar utmärkt att spela som Barcelona även fast man har ett klart sämre spelarmaterial och inte tar en enda vettig löpning.

Tittar ni på några nyförvärv inför januarifönstret?
- Ja, absolut. Troligen har vi ett par nyförvärv redan i den befintliga truppen. Chamakh till exempel. Jag vettefan var han håller hus … han kanske sitter och suger på en skön vattenpipa inne i city och när han väl är tillbaka kan vi absolut räkna honom som ett nyförvärv. Samma sak med Diaby. Varenda gång han spelar känns han som ett nyförvärv. Sen att det händer två gånger per säsong – ja, det kan vi leva med.

Till sist – vad tycker du om uttrycket bounce back?
- Mycket bra. Jag har faktiskt föreslagit för Stan the Man och Ivan att vi ska byta ut klubbens motto Victoria Concordia Crescit mot Bounce back. På morgonsamlingen efter Schalkematchen utlyste jag en tävling i truppen där den som medialt lyckas få in uttrycket flest gånger fram till matchen mot QPR vinner en Fish&Chips från valfri outlet på Emirates. Det är ett jäkla fint pris måste jag säga, den kostar ju £13.90 att köpa. Just nu tror jag att Thomas Vermaelen leder. Han har till och med börjat hälsa på folk med frasen ”bounce back” – så när han kommer in på Colney vevar han ner rutan och skriker ”Bounce back – u-alrite-mate”.

Det snackades om att vi hade rest oss från förra säsongens fiasko, lärt oss av misstagen och var på gång igen.
Bollocks.
Vi är fan där igen.
Skillnaden i år är att krisen inte kom direkt utan två månader in på säsongen.
För kris är det.
Wenger pratade om att laget skulle resa sig efter fiaskot på Carrow Road och så vidare. Han har i alla fall haft fyra dagar på sig att få in det i spelarnas huvuden.
Hur tycker ni att det lyckas?
Slet spelarna som djur i 90 minuter för att vända på skutan?
I rest my case …

Nu måste frågor ställas – både när det gäller hur laget sköts och vilken väg Arsenal FC är på väg.
Det går inte att sitta still längre.

Här är några av de saker som jag funderar på när jag sett ännu en förlust och ytterligare viljelösa 90 minuter från Arsenalspelarna: 

>> Det står 0-0 hemma mot Schalke, vi spelar uruselt och skapar inte ett smack och det är drygt 15 minuter kvar att spela, är det då rimligt att vi byter ut Gervinho (han hade visserligen inte gjort någon glad) när Giroud ska in? Sänder det signaler att ”nu går vi för det här och satsar på att vinna matchen”?

>> När sedan Schalke klipper in 0-1 och det är sju minuter plus stopptid kvar är det dags för nästa offensiva kraft (Podolski) att gå av. Jag undrar bara varför? Orkar inte Podolski spela 90 minuter fotboll längre? Det är ju inte så att han spelat ihjäl sig sedan i somras … han byts ju ut i varenda match och är bänkad i landslaget. Men framför allt måste det väl vara större chans att en spelare som gjort över 100 landskamper och 50 kassar för ett av världens bästa landslag kvitterar än att en kille som är född 1995 och knappt aldrig gjort en A-lagsmatch gör det, eller?

>> Var verkligen Andre Santos nykter när han spelade ikväll?

>> Vad är det som Arsenalledningen ser i Aaron Ramsey? Jag har inga problem att han spelar i de fyra bortamatcherna per år mot topplagen när han ska operera framför backlinjen, vinna närkamper och skära av ytor. När vi är spelförande är det fullständigt förödande att ha en sån oteknisk spelare, med så dålig bolltouch, som Aaron Ramsey på planen. Det blir ju om möjligt ännu värre när han ska spela på en kant.
Jag tror inte killen skulle dribbla bort en sån där murdocka i fart utan att strula till det. I dagens match är det bara Cazorla (?!) och Gervinho som har sämre passningsprocent, men då ska man ha i åtanke att Gervinho oftast försöker hitta spelare i boxen när han själv är i hög fart och Cazorla ofta försöker hitta avgörande passningar på offensiv planhalva mot ett väl samlat försvar. Ramsey – han lirar hemåt var och var annan gång när han har bollen.

>> Vad är det för startelva som Wenger presenterar? Känns som en elva man spelar på bortplan där det handlar om att försvara sig – inte sänder den några direkt offensiva signaler att här går vi ut och ställer saker och ting till rätta efter helgens bedrövelser.
Vad är det för tanke med det liksom?
Å på hemmaplan …

>> Klaas-Jans skott är stenhårt, från nära håll och det går fort. Försvarsspelet är under all kritik – men kolla reprisen. Bollen går extremt nära Vito Mannones ben – och en reflexsnabb keeper klarar det där skottet.

>> Varför drabbas Arsenal så ofta av den klassiska Arsenalsjukan – att alla är dåliga på samma gång?

>> Ledarnas ambitionsnivå – den måste ifrågasättas. Arsenal kommer till dagens match med en smärtsam 0-1-förlust mot Norwich i bagaget och det har snackats vitt och brett om att prestationen måste höjas och så vidare. Där sitter Steve Bould på bänken och Arsene Wenger på läktaren och ser det som händer i första halvlek – men att göra ett byte i paus verkar liksom aldrig vara aktuellt. Jag köper att man tror på sina spelare och vill ge dem chanser, men nån gång, kanske nån gång, vore det ju önskvärt om de funderade i banorna att ett byte kanske symboliskt visar att vi vill något, att vi inte tolererar att det ser ut som det gör. På den tiden Mourinho tränade Chelsea kunde jag gilla hans aktioner när han efter 25 minuter bara gjorde något när det inte fungerade. Det kanske inte blev nåt bättre – men han gjorde i alla fall något. Det hade varit ett ypperligt läge för Wenger att testa det idag, med facit i hand. Han hade kunnat be Ivan ringa ner till Bould efter 25 minuter och ge order om att nu ska Ramsey och Santos ut och Arsjavin och Giroud in.

Det finns så klart oerhört många frågor som behöver ställas om hur Arsenal sköts som klubb. Vi kan ju bara konstatera att vi inte går framåt längre.
Vi har en ägare som vill att The Gunners ska vara självförsörjande och klara FFP, vilket är gulligt på alla sätt och vis, men det gör ju ingen glad (mer än möjligen honom själv).
Arsenal har smärtsamt hamnat i ett vacuum mellan toppklubbarna som spenderar och övriga.
Vi har under många år tvingats se våra bästa spelare lämna för att de ser sin egen karriär bli bättre på annat håll.
Och det där kommer knappast sluta med RvP-gate.
Näste man på tur blir Theo Walcott.

Det blir också allt mer tydligt att kombinationen av skyhöga biljettpriser och vinstlösa säsonger snart kommer att märkas allt mer.
Man påstår, vilket jag inte tror ett smack på, att de säljer ut varenda match. Ändå ser vi fler och fler tomma stolar på arenan.
Jag har svårt att se att den ekvationen går ihop – för det är liksom inte rimligt att det finns tusentals människor som köper biljett till matchen som sedan inte går dit i den utsträckningen som den stora andelen tomma stolar visar.
Pengar finns – men investeras knappt, varför det?
Vi betalar brutala överlöner till massor med spelare som inte gör skäl för dem – hur har det kunna bli så?

Och Wenger … jag har nästan alltid försvarat honom och nästan alltid tyckt att han är rätt gubbe för att träna Arsenal, men nu börjar fan till och med jag tvivla. Ingen kan ta ifrån honom det han gjort för klubben och han kommer vara den största tränare vi någonsin haft. Men efter 16 år är det kanske dags att göra något. Jag är inte helt överens med mig själv i frågan än – men bara det att jag börjar fundera säger rätt så mycket.

Vad tycker ni?

Cheers!

Det har gnällts och klagats på The Gunners insats på Carrow Road i lördags.
Folk har fått nog av Wenger och det har krävts avgångar till höger och vänster, men va fan …
… 0-1 mot Norwich är väl inget att hänga läpp för.
Det har varit så mycket värre.
När jag satt på testcykeln nere i träningslokalen ikväll funderade jag över vilka som är de tyngsta förluster som jag sett live under mina år som Gooner.
Här kommer min lista:

1 – Arsenal v Barcelona 1-2
Champions League-final, Stade de France, Paris, 17 maj 2006

Den var ju liksom vår - den förbannade pokalen. Nu skulle den bara hem till London. På vägen fram hade Real Madrid, Juventus och Villarreal slagits ut.
Vi var grymma och allt var upplagt för årshundradets fest på Paris gator.
Uppskattningsvis 150 000 Arsenalfans hade gjort resan till Frankrike och den festen dagen före matchen går inte att beskriva i ord – så jag gör det med en bild från småtimmarna nere vid Notre Dame.

Sjukt bra drag på Arsenal Sweden dagen före finalen ...

Arsenal var sanslöst bra i första halvlek på Stade de France, men den där norske pajasen med pipan ville verkligen förstöra allt.
Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Hade Terje Hauge bara låtit bli att blåsa av, låtit bli att visa ut Jens Lehmann och gett Barca 1-0 när Giuly rullade in bollen i det öppna målet efter 17 minuter så hade vi vunnit. Men med en man mindre i mer än 70 minuter mot Barcelona så är det jobbigt och snudd på omöjligt.
Vi fick visserligen det underbara måljublet när Sol Campbell värkte in one-nil precis före paus, men den där vändningen som blev när Henke Larsson kom in har fan inte gått över än. Och den kommer nog aldrig att göra det heller.
Tågresan från Stade de France till hotellet efter matchen kan inte nämnas på annat sätt än en ren skräckresa. Det var knäpptyst, tomma blickar och supporter efter supporter med helt uppgivna ansiktsuttryck. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva det igen.
Det är fasen snudd på bättre att torska i semin för då är man trots allt en bit ifrån …

2 – Arsenal v Manchester United 1-3
Semifinal Champions League, Emirates Stadium, London 5 maj 2009

VI kom undan med blotta förskräckelsen från det första motet på Old Trafford och Manuel Almunia var fullständigt lysande.
United vann med 1-0, Nu skulle det vändas i London och finalplatsen fixas.
Emirates Stadium kokade.
Det kunde ha exploderat.
Men ja – vad fan hände?
United hade bombat in två snabba mål innan klockan ens tickat upp till tolv minuter och det var som att skicka en kniv rakt in i en badboll.
Pang.
När Ronaldo gjorde 0-3 i den andra halvleken gick jag. Tror faktiskt det är den enda gången jag gått från en Arsenalmatch innan den är slut.
Nu var jag inte ensam om att lämna och många hade gjort det långt före mig. Promenaden ut från arenan till puben på Holloway Road resulterade i en klassisk artikel på Aftonbladet.se där jag bjöd på ett i Arsenal Sweden-kretsar uppmärksammat citat.

3 – Birmingham City v Arsenal
2-1 Ligacupfinal, Wembley, London, 27 februari 2011

Egentligen borde inte den här matchen platsa på den här listan, men i det läget som vi befann oss i då hade den här titeln betytt så förbannat mycket mer än vad den är värd.
Regnet öste ner över västra London.
Vi skulle med några engelska polare på en lokal som hyrts för Gooners bredvid Wembley men arrangören hade sålt för många biljetter så trots att vi hade plåtar fick vi inte komma in.
Vi borde naturligtvis ha förstått att detta bara var början på den här söndagens misär.

Mäktiga Wembley var proppfull och nu skulle Arsenal ändå vinna en titel. Det var ju bottenlaget Birmingham på andra sidan.
Men vad hjälpte det …
Där på ena långsidan fick vi se en fullständigt bedrövlig insats av Wengers grabbar och när vi som bäst höll på att ladda för en förlängning klantade Koscielny och Szczesny till och det Obafemi Martins kunde avgöra.
Det blev en ny kolsvart tunnelbaneresa tillbaka till Angel och en gravöl.
En segerpint hade smakat så förbannat mycket bättre!

4 – Chelsea v Arsenal 2-1
Ligacupfinal, Millennium Stadium, Cardiff, 25 februari 2007

Chelsea med bästa laget – Arsenal med ett ”juniorlag”. Jag och Eriksson hade kommit till Cardiff kvällen före finalen, avnjutit en middag med våra vänner och laddat på bästa sätt inför matchen. Det var kallt men soligt när vi gick ner till River Taff och in på en pub bredvid Millennium Stadium.
Tomelilla och Vishal anslöt och vi skulle nu sjunga fram Arsenal till en oväntad seger.
Allt började så bra.
Walcott smällde in 1-0 och vi spelade bra. Hade stora starka Chelsea i brygga med vårt unga lag. Men så kom den där förbannade Drogba och avgjorde med en nick med sex minuter kvar.
Till råga på allt fick jag stå den tre timmar långa tågresan tillbaka till London …

MIllennium Stadium i Cardiff precis före avspark.

5 – Bayern München v Arsenal 3-1
Champions League-knock out, Olympiastadion, 22 februari 2005

Min resekamrat Mats Willner beskrev den kylslagna kvällen på Münchens väldiga Olympiastadion som ”timmar av lidelse”.
Inte fanns det någon snö på bortasektionen så att vi kunde kasta tillbaka när tyskarna startade sitt snöbollskrig. Nej, det var verkligen ingen vacker kväll i Europa.
1-3-förlusten sabbade allt och vi kunde inte vända på Highbury (1-0-seger dock).

Det var jävligt långt från läktaren till planen på gamla Olympiastadion i München.

Värdiga bubblare: Newcastle v Arsenal 4-4, 2011 (måste i alla lägen klassas som en förlust), Arsenal v Tottenham 2-3, 2010, Arsenal v Man Utd 2-4, 2005, PSV v Arsenal 1-0, 2007 och Barcelona v Arsenal 4-1, 2010.

I övrigt noteras att …
… vid en bra seger ska jag ranka mina skönaste vinster jag sett.
… det ska bli oerhört intressant att se Jack Wilshere i A-laget snart.
… biljetterna till Fulhammatchen är på väg ut till alla er som ska på den matchen.
… en seger mot Schalke är nödvändigt.
… det snart är dags för medlemsresa (vill du anmäla dig så finns det fortfarande några platser kvar, mejla medlemsresa01@arsenal.se).
… det finns massor med förluster som hade varit med på listan om bara räknat med de matcher man sett på tv.
… jag borde sovit för länge sen så därför slutar vi för idag!

Cheers!