Senaste blogginläggen

I dag lördag kommer vi samlas i Västerås för att se till att få Arsenal Sweden att bli ännu bättre. Vi är ett gäng på drygt 20 personer som är i Gurkstaden, och tanken är att fördela jobbet som krävs att driva klubben på fler personer än oss som har jobbat under den senaste tiden. Detta för att göra supporterklubben ännu bättre, och mer givande att vara med i.

Jag ser fram emot en effektiv konferens för föreningens bästa.

Likväl ser jag fram emot att göra Västerås by Night. Vi talar ändå om både Pandoras och Linda Rosings hemstad. Kan det bli annat än succé?

Jag vill börja med att be om ursäkt för rubriken. Förlåt.

Men nu är det faktiskt slut på velandet med utlåningar hit och dit för Carlos Vela, och han kommer till the famous Arsenal i sommar. Det är en spännande värvning, och jag ser fram emot att se honom i den röda tröjan.

Vid en första anblick känns dock det här köpet väldigt mycket Reyes. Ung, hajpad spelare anländer från Spanien och alla har stora förväntningar på honom. Risken för flopp synes vara uppenbar.

Men jag tror dock att Vela har bättre psyke än Reyes. Mexikanen flyttade utomlands - till en annan världsdel dessutom - redan för ett och ett halvt år sedan, och jag tror knappast att han plockade med sig ett entourage på 50 släktingar och inkvarterade dem hemma hos sig själv. Så som Reyes gjorde i London, som bekant. Detta borde innebära att han redan är så pass tjockhudad och självständig att han klarar av ännu en flytt till en ny kultur. 

Jag tror också, i och med att han har haft 18 månader på sig att ställa in sig på en Londonflytt, att han är mogen för den förändring i hans liv det kommer att innebära att spela i AFC och därmed vara redo att prestera på fotbollsplanen.

Men det är långt kvar till det att vi har facit. Vela har alla förutsättningar för att bli en storspelare, men han har en lång väg att gå innan han är där. Någon ny svajmast a la Reyes tror jag dessbättre att vi inte får se. 

Undrar hur många tangetbord som har slitits ut i samband med artikelskrivande om CL-finalen. Skönt att den är spelad nu så att tidningarna kan släppa den och börja skriva om fullkomligt osannolika övergångar i stället.

Det är dags att den klassiska rykteskarusellen börjar snurra igen. Visst, den har redan hostat i gång med namn som Nasri (är han klar eller inte?) och Ben Arfa, men nu ser vi fram emot en lavin av okända franska namn, några afrikaner och kanske till och med en och annan engelsk 17-åring.

Det är tur att man kan surfa på sommarjobbet...

Negativt: Manchester United vann Champions League
Positivt: Chelsea vann fuck all den här säsongen

Negativt: Sur-Alex vann sin andra CL-titel
Positivt: Cashley förlorade sin andra final

Negativt: United-fansen kommer bli exakt lika odrägligt kaxiga som de blev 1999.
Positivt: Att en spelare som John Terry kan bjuda på sig själv i ett så avgörande läge. Tänk att han bjöd oss på en klassisk slapstick-vurpa när han hade chansen att avgöra. Hur väl hade han inte gömt bananskalet? Det hedrar honom att han såg till att behålla lite av humorn i dagens fotboll.

Tänk om en final på landslagsnivå någon gång kunde bjuda på underhållning av den här kvaliteten. Det var en riktigt bra match, bättre än vad jag hade väntat mig.

För mig blev det minst dåliga alternativet mästare och även om jag inte unnar spelare som Rio, Rooney och Ronaldo någon framgång är det ingenting emot hur jag hade sett på en framgång för Cashley, Drogba och Lamplard.

Men jag led verkligen med supportrarna till båda lagen under straffläggningen, och inte bara för att de håller på så idiotiska lag. Vilken pärs att klara sig igenom, och har man någon gång talat om att kastas genom hopp och förtvivlan så var det nu. Om Arsenal hade varit ett av lagen i ett straffavgörande i CL... Nej, jag klarar inte ens av att tänka på det.

Tror ni John Terry har lätt att somna i kväll? Han, Chelsea through and through, hade chansen att skjuta hem sin klubbs största framgång någonsin och samtidigt bli klubbens störste spelare genom tiderna. Så gör karln en Beckham. Jag jublade nästan lika mycket som när han gjorde självmål mot oss i FA-cupen för några år sedan. Säga vad man vill om fotboll, men det är tamigfaen underhållning på hög nivå.

Och Le Sulk sen! Först gör Anelka tidernas mest oinspirerade inhopp, för att sedan slå kvällens lösaste straff. Och därefter rycka på axlarna och knalla upp mot mittcirkeln som om inget hade hänt. Det är pokalen i världens största klubblagsturnering det handlar om, och han agerar som om han brände en straff på träning. Om jag hade varit Chelseasupporter skulle jag aldrig ha förlåtit fransmannen för hans bottenlöst usla och arroganta inställning. Jag är glad att han lämnade Arsenal.

Trots att det blir segerparad i Manchester, så är jag inte särskilt bitter (inte mer än vanligt i alla fall). Skadeglädjen gentemot Cashley neutraliserar avundsjukan och missunnsamheten. Det är skönt, får inte jag vara glad får jag i alla fall vara skadeglad - snacka om win-win-situation.

Oh nej! Ashley Cole har åkt på en smäll och kanske missar CL-finalen. Hoppas, hoppas, HOPPAS att han blir bra i foten så att han kan spela. Är det någon jag inte unnar en skada så är det minsann Ashley.

Jag hoppas att Chelsea förlorar Champions League-finalen, inte för att jag vill att Man United ska vinna utan för att jag verkligen inte vill se Chelsea som CL-mästare före Arsenal. Det skulle vara fruktansvärt oskönt att se Cashley, Terry och Drogba lyfta pokalen, mer oskönt än att se Rooney och Ronaldo göra det.

Trots att jag alltid har avskytt United hyser jag ändå en motvillig respekt för den klubben. Man har jobbat kontinuerligt på samma sätt i mer än 20 år och det betalar av sig i stora framgångar på planen, vilket i sin tur leder till stora inkomster. Hur Chelsea jobbar vet vi - det är skumma ryssar hit och sparkade tränare dit, och deras affärsplan skapar knappast någon respekt.

Om United vinner kommer man återigen få se tusen hyllningar av Alex Ferguson. Är det något jag är trött på så är det Fergie-hyllningar, men har man vunnit ligan tio gånger på femton-sexton år så förtjänar man att hyllas. Det kommer dock inte att ske på den här bloggen, det kan ni vara säkra på.

Dessutom tycker jag att United spelar bättre fotboll än Chelsea, och det är naturligtvis något man måste väga in som Arsenalsupporter.

Men kom ihåg - jag vill inte att United ska vinna. Jag vill bara att Chelsea ska förlora.
Det är en enorm skillnad!

Nu när finalerna haglar i backen runt om i Europa blir jag allt mer avundsjuk på fansen till Pompey, Chelsea och Man United som får se sina lag spela stora finaler. Den där laddningen som bara infinner sig inför de där riktigt stora matcherna har man ju inte fått känna på två år (Ligacupen i all ära - men den laddningen var faktiskt inget speciellt).

Hur fantastiskt hade det inte fått vara att gå till Forex i dag och växla till sig en massa rubel och sedan känna resfebern stiga i kroppen, för att i morgon eftermiddag springa omkring mellan militärparaderna på Röda Torget och sjunga Arsenalsånger? Det hade varit hur stort som helst.

Jag vill verkligen se Arsenal i en CL-final, särskilt som jag av ekonomiska skäl valde bort Paris till förmån för Wigan, sista matchen på Highbury - lyxproblem? Vemjag?. Men det är väl bara att hoppas på finalen Rom nästa år i stället.

Nästa år skulle det också vara fantastiskt med ett besök på Wembley. Och inte bara ett besök som i att gå rundturen, utan ett besök som i att se Arsenal i en final där. Jag såg visserligen Arsenal-Fiorentina på gamla Wembley för nästan tio år sedan och det var en speciell upplevelse trots förlusten (bloody Batistuta), men en cupfinal vore något extra. Tänk att se Adebayor sänka Man United i förlängningen då Arsenal säkrar dubbeln!

Hur kan men redan ha Arsenal-abstinens? Det är inte friskt det här...

Såg att Ajax missar Champions League nästa säsong. Är det kanske lägge för Wenger att lägga vantarna på Klaas-Jan Huntelaar nu? Ett byte; han mot Robin van Persie?

Å andra sidan, det känns inte så troligt att VP, som gammal Feyenoordspelare och som dessutom åkte på stryk av Ajaxs huliganer i en B-lagsmatch, är så sugen på att flytta till Amsterdam.

Men det hade inte varit fel med Klaas-Jan i laget.

En "sanning" bland oss Arsenalfans är att ingen spelare som lämnar The Gunners lyckas. Det läste jag på många Arsenalforum i samband med Flaminis övergång till AC Milan. Jag har själv sagt det många gånger, men när jag tänker efter så känns det som att man ska vara mer nyanserad när man diskuterar detta.

Visst finns det ganska många spelare som inte gjort någon succé sedan de lämnade Arsenal, som Petit, Overmars och Henry - så här långt - men nog finns det spelare som har nått stora framgångar även efter det att de lämnade klubben.

Ta Vieira till exempel, som jag fick det påpekat för mig för någon vecka sedan. Han har vunnit Serie A tre år i rad nu (även om Juves titel 2006 inte räknas) och samtidigt har Arsenal inte vunnit någonting. Vieira själv är nog knappast av den uppfattningen att det var dåligt för karriären att lämna London.

Andra spelare som Anelka och Cashley spelar CL-final på onsdag, och säga vad man vill om Cole men han kan också visa upp fler medaljer från de senaste åren än vad Fabregas kan. Och nog har Sebastian Larsson och Steve Sidwell utvecklats som spelare efter deras respektive övergångar?

Så det finns tillfällen då gräset faktiskt är grönare på andra sidan.

Gael Clichy har visserligen uppmärksammats en del för sina insatser den här säsong, men visst är han i jämförelse med några av sina lagkamrater lite av en "osjungen hjälte"?

Han har varit en av säsongens bästa spelare, inte bara i Arsenal utan även i Premier League. Killen spelade i alla matcher i ligan, och i alla matcher som betydde något i CL - 49 fighter den här säsongen allt som allt. Men ändå verkar han inte kunna bli sliten eller trött, och de misstag han gjorde kan räknas på en hand.

Det bästa med hans säsong är att han har utvecklat det offensiva spelet. Han har alltid varit en klippa bakåt, men aldrig riktigt lyckats i den offensiva tredjedelen av planen. Nu har han blivit mer beslutsam när han följer med upp i anfallen och hans inlägg och crossbollar börjar allt oftare leda till mål och målchanser.

Det var nog viktigt för honom att få till ett par målgivande passningar där på Goodison Park i december. Jag minns hur jag och farsan satt och svor över hans oförmåga att skapa farligheter i halvtid av den matchen, för att tio minuter senare se honom slå dagens andra långboll som till slut nådde tvåmålsskytten Eduardo. Och som vanlig när jag har haft helt fel var jag tvungen att släppa den obligatoriska jag-har-alltid-sagt-kommentaren: "Jag har alltid sagt att Clichy är en jävel på att slå avgörande bollar".

Det bästa är att han kommer att bli ännu bättre offensivt, och då blir han ytterligare ett livsfarligt vapen i Wengers arsenal (sug på den formuleringen!).

I år är det Cesc och Adebayor som har fått rubrikerna. Ser man till insatserna på planen förtjänar Clichy minst lika mycket uppmärksamhet den duon.