Lyrisk! Vilken dag!

Den 31 januari 2010 var en fantastisk dag. En dag, som visserligen inleddes
instabilt med nästan glömd biljett och där kylan utanför arenan var så påtaglig
att när jag skulle räta ut mina armar, så drog det så pass i n. radialis att min
tumme plågades något fruktansvärt. Men, det var inget jag funderade över särskilt länge.

Från att jag kom in på arenan var kvällen fantastisk. Att vara där inne och
se folk njuta innan det ens har börjat är en känsla jag gärna upplever varje
dag. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.

När Nitzer Ebb klev på scenen kändes det långt in i själen - Kvällen skulle
komma att bli magisk. Douglas McCarthy är en konung, en kejsare, en diktator på
scenen. Kanske en av de absolut bästa frontfigurerna i världen. Han är hård, han
är rak, han är sig själv. Då hade jag bara föraningar om vad som väntade.

När Depeche äntrar scenen händer det något inom mig. Man hamnar i en annan
värld. Man känner inget annat än extas. Det är en i det närmaste religiös
upplevelse redan när man sjunger med i Wrong, andra låten på
spelningen. När man sedan sjunger med i Home långt efter att
Arsenalsupportern Martin Gore slutat sjunga, så drar bandet igång med en spontan
jam session och man mår inte alls. Man är paralyserad. Man är inte stum, för i
så fall hade inte min röst varit som den är idag. Man är manisk. Man är på en
helt annan planet.

När allting avslutas med Personal Jesus är man helt slut. Kramp i
benen och huvudet är slut. Mitt livs mäktigaste och tyngsta ögonblick är nu till
ända.

Ska jag ge ett betyg, så blir det tolv plus, ++++++++++++

Förresten, hur gick det för Arsenal igår?