Som ni alla vet, så är den 31 mars 2001 en dag som Arsenalfans världen över aldrig kommer att glömma. David Rocastle avled efter en tids sjukdom, endast 33 år gammal.

Jag ska inte hymla med att jag aldrig sett honom spela i en hel match. Aldrig ens i tio minuter. Det vore därför väldigt konstigt att sitta här och skriva om hur jag personligen känner honom, hur jag kände dagen när han avled etc.

Jag har personligen ingen relation till Rocky.

Däremot har jag förstått vad äldre fans, fotbollsspelare och -tränare har för kärlek till denna människa. Det är något alldeles speciellt, något som jag inte sett vara fallet med någon annan spelare.

Det finns ett antal videos på internet där man hyllar David Rocastle. De flesta innehåller samma sorts bilder. Det är dribblingsräder, det är satsningar för att nå bollen, det är snygga mål.

Men, framförallt, de flesta innehåller även skratten vid sidan av plan. Något som jag har förstått verkar ha varit karakteristiskt för just Rocky.

Personligheten.

En älskvärd sådan. Man kunde inte annat än tycka om honom.

Alla spelarna som intervjuas i de filmer som ligger ute säger samma sak. Han var en fantastisk person. En människa som man verkligen vill vara med. En person som skapade glädje.

Rocky har, med alla sina egenskaper, blivit en av de största legenderna i Arsenals historia. Det är bara att titta på Twitter, där "David Rocastle" trendar över hela världen, dvs är ett av de 10 mest omskrivna ämnena bland alla av jordens Twitterkonton.

Han är en av de absoluta favoritspelarna bland alla Arsenalfans, världen över.

En hel värld kommer ihåg David Rocastle denna dag.  En dag, som berättarrösten i arsenal.com's video uttrycker det, vi helst hade velat vara utan.

Den 31 mars, en dag som alla Arsenalfans aldrig någonsin kommer att glömma bort.

Rest in peace, David Rocastle. You are always remembered.

Ja, så står vi här. Med detta interlull över oss. Ni vet hur det är, precis som ett påslakan utan täcke i, som man försöker ha istället för det varma täcket, men samtidigt är det ändå så varmt att man svettas precis tillräckligt mycket för att man ska lyckas vira in sig i påslakanet och till slut få det där kända rycket och bara vill få bort det från kroppen.

Ni känner igen det?

Inte?

Nähä.

Well, i alla fall, så är det ju skapligt vidrigt att bara sitta på dagarna och hoppas att de våra inte faller isär som en riktigt dålig maträtt, utan att de faktiskt är friska och krya när de kommer tillbaka igen.

Det man vet är att någon kommer att komma hem i ambulans eller liknande. Bendtner fick oss danskälskare att sätta hjärtat i halsgrpen när han trampade snett förra veckan, men han spelade i helgen och lär kunna göra så mot Blackburn också om inget nytt inträffar (wouldn't bet on it).

Enligt Twittervärlden, så har Liam Brady påstått i TV att Cesc, Song och Theo blir klara för spel i helgen. Jag inväntar matchdagen innan jag hoppas på något.

*****

Gaël "Jag-kan-inte-hålla-en-offsidelinje-rak" Clichy till Juve? Italiensk media påstår detta och det vore tråkigt, med tanke på att vi i så fall måste köpa in en ny vänsterback, då varken Gibbs eller Traoré är skapta för att kunna lira mer än 10 matcher per säsong.

Cuper och landskamper inräknat.

Frågan är bara vem fan man ska rikta in sig på vid ett sådant läge.

Men, det tar vi den dagen det blir aktuellt. Även om jag gärna hade sett en bättre vänsterback än Clichy redan nästa säsong.

*****

På lördag smäller det. Blackburn hemma. Halva styrkan ur Elitsexan (#elitvi) är där tillsammans med ett par andra sköna typer och Klart.se påstår att det ska vara 17 grader celsius i London.

Jag har inget att klaga på.

Eller, jo, det har jag.

Mina domaruppdrag tar kål på mitt Arsenal-supporterskap. Jag ska fanimej döma tre av de kommande helgerna, bland annat 17 april och 1 maj. Liverpool respektive Man Utd hemma.

Det är inte riktigt det man är sugen på.

Men, det är ju bara sport. Petitesser. Inget som ska tas på allvar. Bara lek som man tittar på.

Äh, vem fan försöker jag lura?

Klart det är drygt. Men man får leva med det. Tydligen.

Vi får se till att fira med matlagning till tonerna av Ministry - Khyber Pass för att bli på magiskt humör istället.

Tingaliin, vänner.

Minerna var allt konfunderade när vi klev in på stadshotellet. Man satt nästan och väntade på att någon skulle komma fram och berätta att ABBA vunnit Eurovision. Så mycket 70-tal var det.

God mat hade de dock.

Annars hade det börjat redan klockan 13.00 då vår extremt eminente chaufför Larra startade bilen vid Centralstationen i Stockholm och rullade neråt E4 för att senare landa mitt ute i Ingenstans Åtvidaberg.

Det var en resa fylld med skratt och diverse anekdotberättelser. Skönaste stoppet blev pissepausen i Tuttorp, med Max-stoppet på hemvägen som god tvåa.

Vi gjorde bara två stopp.

Efter en bättre middag på hotellet och självskapad studentpub i minibussen på parkeringen, så blev det dags att dra sig mot det som alltså skulle vara en Uefa-godkänd arena, Kopparvallen, som hade en sittplatsläktare, en lång ståplatsläktare på ena långsidan samt en kortsideläktare där vi tog plats.

Efter att ha spenderat 2,5 år med att försöka få flaggorna på plats i vinden, så blev det till slut avspark och det första som inträffar är att man försöker lokalisera Linköpings hemmaklack.

Det råka vara så att den står i hörnet på ståplatsläktaren till vänster om oss. Den består av tio småbrudar i åttaårsåldern som skriker "LFC - *klappklappklapp*" (precis som jag gissade i föregående inlägg, alltså) och vi är såklart snabba på att dra igång först "Who are ya!" följt av en något elak "Your support is fucking shit" innan vi skrev "Check" bredvid "hatiska sånger"-listan och helt enkelt gick över till att sjunga fram de våra i 90 minuter.

I första halvlek kom diskussionen om långskott upp och att det inte var lönt att skjuta utifrån i damfotboll. En ganska rolig diskussion, tyckte jag att det lät som, så jag lade mig i lite snyggt, då jag faktiskt gjorde ett projektarbete om just saken på gymnasiet (inte långskott specifikt, utan damfotboll kontra herrfotboll...).

"Man måste börja skjuta utifrån i damfotboll. Man gör det inte och jag har fan ingen aning om varför. Målvakterna är ju överlag dåliga jämfört hur det ser ut i herrfotboll, så det är ju bara att skjuta, men man gör inte det. Jag fattar inte varför". Föga anade jag vad som väntade lite senare.

Det var ganska roligt att bli så medryckt att jag kommer på mig själv med att utbrista i ett "FUCK OFF, REF", får en skeptisk blick från Lander (som sålde typ en miljon mössor innan matchen, föga skrällaktigt då vädret var som det var) och jag egentligen bara kunde svara med en axelryckning, ungefär.

Är man inne i det, så är man.

Det stora ruset kom när Chapman, efter bolljongleringar värdiga eder Fektus vid grisbollande på Tylösand, drog på en halvvolley från 25 meter, vi gick mental på läktaren och min tes om långskott i damfotboll blev bekräftad.

Efter detta var det en något krokig raksträcka mot slutsignalen. Arsenal var fullständigt överlägsna Linköping och placerade bollen nere vid hörnflaggorna i säkert 80% av tiden som återstod. En farlighet avstyrdes när någon i backlinjen fick en lång tå på bollen på mållinjen.

Kanske kan herrlaget se och lära?

Efter matchen ljöd "by far the greatest team" och tjejerna kom fram och tackade för stödet (som ni kan se på bild 20 i bildspelet på .com)

Roligt också när vi på hemvägen får ett SMS från Lander: "Emma Byrne efter matchen: Vi älskar att spela i Sverige, vi har bättre stöd här än hemma".

Det känns på något vis talande för dagen i stort.

*****

Annars var väl dagens...

...skolkör: Brudarna uppe i hörnet på Arsenals läktare som försökte arrangera någon form av skönsång eller liknande när resten av folket mest gapade för fulla muggar.

...rotvälska: Ahldén och gänget från Skåne vet jag inte om någon förstod vad de sade, men det fanns säkert någon som kunde föra ett samtal med dem.

...citat: "Det är som nåt Nordkoreanskt jävla skit" - Andreas i bussen på väg hem apropå Barcelonas inmarschlåt.

...rotvälska II: Ninos söderslang i bussen när vi åkte i Stockholm och han tänkte guida. Jag har aldrig i mitt liv varit i så stort behov av Text-TV sida 199.

...storsäljare: mössjäveln som Lander sålde.

...vad-fan-gör-jag-här?: Mark, som vid Hamp the champs pissepaus ute i Ingenstans 2 Tuttorp kläcker ur sig "I hate the countryside. Give me concrete!"

...ortsnamn: Tuttorp.

...ortsnamn 2: Fillinge.

...vi-är-nog-inte-så-vuxna-egentligen: Jag och Hampus, som tyckte att Tuttorp och Fillinge var väldigt roliga ortsnamn.

...bittraste: Linda Sällström, LFC, som tycker att man borde ta bort bortamålsregeln i Uefasammanhang.

...mest förvånade: brudarna i hörnet på långsidan, som blev knäpptysta när vi skrek "who are ya!" åt dem.

...tack: Riktas till chaufför Larra. Grymt jobb hela dagen.

...tack II: Riktas till Willner, som såg till att Arsenal Sweden fick gå in för halva priset. Kanondeal!

...tack III: Riktas till alla som var med igår. Fantastisk dag på så många vis.

Efter två nästan helt datorfria dagar, så har man, på grund av vädret, försökt att undvika datorn ännu en dag. Tisdagen kändes, på något vis, som ett tecken.

Det var vår. Det kändes fanimej på lukten.

Visst, det var en sjuhelvetes massa snö i Den Namnlösa Parken med konstgräsplanen som ligger mellan Folkungagatan och Katarina brandstation, men det är skit samma.

Det är vår.

Det är ett tecken.

För idag, onsdag, så är det dags för min första Arsenalmatch på två och ett halvt år, nästan på dagen, faktiskt.

Arsenal Ladies ska se till att lira hem en semifinalplats på Kopparvallen. Vi i Arsenal Sweden mobiliserar oss såklart, och förhoppningsvis blir vi väl en 50 man starka som minst.

Vi i Stockholmsgänget gör vad vi kan och åker ner med en minibuss laddad till bredden med nio pers som är beredda att gapa halsarna av oss och vi räknar med att de flesta på bortaläktaren känner samma sak.

Vi ska fanimej bära fram tjejerna. Förhoppningsvis lär vi kunna överrösta de 1200 övriga småbrudarna i publiken som mest klappar händerna till "LFC, *klappklappklapp*" och som nog önskar att de egentligen höll på laget i de vackra rödvita tröjorna.

Det blir lite som en medlemsresa. Malmö kör en bil, Det kommer folk med tåg från Småland, Norrköping och Linköping tar med sig vad man kan tänka sig ta med på en fotbollsmatch och det kommer att bli fantastiskt roligt.

Dessutom ska vi tydligen ha vädret på vår sida. Underbart.

*****

Interlull är annars en stor och störig del av Arsenalvärlden just nu. Koscielny har blivit pappa (stort grattis!) och jag kan garantera att Robin van Persie har stukat tummen efter att ha twittrat under sin landslagssamling.

Det är allmänt trist och torrt om fläskiga nyheter, så jag tänker inte bry mig mer om att skriva om saken idag.

Inte mer än att uppehållet kom lägligare än nånsin för oss. Äntligen chans att samla nya krafter och ladda om.

*****

Något jag dock gärna skriver om är nästa helg, när jag ska göra en klassisk endagsresa till London med monsieur Phalén, A-Ron och Herr Jark.

Uppstigning 4.30 lördag morgon, hemresa 6.30 söndag morgon. Inget bagage, inga hotellnätter. Jävligt uppstyrt schema.

Magiskt.

Bäst av allt: Rocky Remembered på The Rocket kommer bli grymt.

Räkna med en reserapport den 3 april, alltså.

*****

Väl mötta imorgon torsdag, när jag tänker sammanfatta onsdagens bestyr.

Förhoppningsvis blir det en segersammanfattning.

Den 20:e januari sade vår tränare, Arsène Wenger, följande om Thomas Vermaelen:

"No. It is a very light one, he is walking today. The time to be back, if all goes well, they tell me is six weeks. A bit more, a bit less I don't know. But I count six weeks."

Likadant sade han innan säsongen började att man behöver fem mittbackar.

Vi gick in i september med fyra mittbackar; Koscielny, Vermaelen, Squillaci och Djourou, samt Song som eventuell panikbackup (vilket lämnar oss utan kompetenta defensiva mittfältare).

I januari, så hade Vermaelen varit skadad nästan hela säsongen. Man såg till att köpa in en, eller, nej förresten, man köpte faktiskt inte in någon alls. Framförallt ingen mittback. Däremot var man väldigt snabba på att skicka iväg Kyle Bartley till Rangers på lån.

Idag fick vi alla veta att Vermaelen nu är borta för resten av säsongen. Precis som vi fans befarat.

På samma presskonferens säger också vår älskade Wenger följande om belgaren:

"In fairness he has not played since september, I never expected him to be fit before the end of the season"

Avdelning: What. The. Fuck.

Han har alltså, på allvar, tänkt sig att vi ska spela en vårsäsong med endast tre mittbackar? Varav den ena kombinationen (Squillaci-Koscielny) har varit en ren och skär katastrof?

Vem tror han att han är?

Jag tycker inte att sådant lögnaktigt beteende är värdigt en manager i Arsenal. Antingen ljuger han nu, eller så ljög han i augusti och i januari.

Det hade varit mer logiskt att säga att man haft förhoppningar om att han ska bli frisk, men att han fått ytterligare bakslag och man måste omvärdera skadan. Inte säga att "I never expected him to be fit"

Nej, mina vänner, det är inte okej någonstans.

*****

Det blev annars, föga förvånande, ett jävla liv efter att jag outat att jag lyssnar på Westlife.

Till alla er belackare: Ni skulle varit med på (det väldigt episka) nyår 2010/11 , när vi satt sex grabbar i soffan på Rodervägen och taggade inför förfesten med att se Westlifes tioårskonsert på Croke Park på Plexus nyinköpta DVD.

Magi.

*****

Så var då Mad Jens klar till slut.

Magiskt, det också.

Det var någon i kommentatorsspåret på Aftonbladet som påstår att han inte är en legend i Arsenal.

Tillåt mig invända.

En man som stod i mål samtliga matcher i serien 03-04 och därmed blev en Invincible, samt slog ett historiskt rekord i att hålla nollan i CL 2005-06 och dessutom hann med så många briljanta galenskaper är en legend.

Fact.

*****

Nu ska vi se när Dynamo Kiev slår ut Manchester City ur Europa League.

Ciao, typ.

Återigen sitter jag nedbäddad i sängen. Denna gång är det dock inget The Mission som spelas för att inspirera mina inlägg, utandet är min helt färska Westlife-playlist som ljuder ur högtalarna. Det är en riktigt bra dag. Solen skiner över Stockholm och man har precis fått sitt tentaresultat från medicin 1.

Men ändå stör jag mig på en del saker. Arsenal Football Club har beslutat att höja sina biljettpriser och detta får såklart konsekvenser. Inte bara ekonomiska, utan även sportsliga.

Arsenal vet om att de har folk som står på kö för att köpa säsongskort. De kommer alltid ha köpare. Det de inte verkar veta är att det inte är några hardcoresupportrar som kommer att vara de nya köparna. Det kommer att vara rika, vindrickande stollar som aldrig haft ett tonläge högre än 70 dB.

Visst, de kommer att tjäna pengar på att sälja dyrare biljetter. Arenan kommer alltid att vara full med folk. Men - så länge man gnäller på att publiken är för tyst och därmed aldrig kan bära fram laget till titlar, så är detta helt jävla fel väg att gå. Såklart.

Den allmänna uppfattningen är att Emirates Stadium är ett själlöst skrytbygge. Det sjungs aldrig. De gånger det har varit riktigt bra tryck rakt igenom en match kan nog lätt räknas på ena handens fingrar. Då tycker alltså ledningen att det är en bra idé att ta ytterligare göra det svårare för vanligt folk, den vanliga supportern, att få stötta sitt lag.

Nej, det är bara vidrigt. Visst, klubben är självförsörjande och slipper externa finansiärer à la Man City och Chelsea. Men, någonstans går den berömda gränsen.

Tyvärr, om trenden fortsätter, så kommer vi att ha en arena där vi inte ens har en singing section, utan bara en massa golfapplåder från folket som är vana vid sin Club Level-service.

En publik som aldrig kommer att ge några titlar, speciellt inte om vi inte gör en Chelsea och köper in en massa top class players. Och med top class players menar jag inte Squillaci eller Chamakh.

*****

Annars är det som vanligt nya bud kring skadorna i truppen. Nu har tydligen Arsenal krävt Schweiziska fotbollsförbundet på en ursäkt efter att man sagt att Djourou ska ha varit friskare än han egentligen är.

Detta är egentligen helt bisarrt. Jag har helt och hållet tappat förtroendet för idrottsläkare. Man ska inte kunna misslyckas så mycket som de gör med sina bedömningar och diagnoser. Jag kan inte förstå det.

Nåväl, detta ger ju en bara större förhoppningar om att få ett jobb på London Colney någon dag i framtiden, så jag ska egentligen inte klaga.

*****

Lördag då? Vela lär inte spela, av förklarliga skäl . Själv hoppas jag på Ramsey från start, mest för att Diaby ska förpassas till bänken. Den sopan är banne mej helt värdelös.

Men, men. Annars lär väl laget vara hyfsat detsamma som mot Man United, förutom att jag räknar med Squillaci istället för Djourou, då.

Kanske hinner vi få in Tysken på bänken?

*****

Till sist.

Jag vet att ni undrar.

Ni har undrat hela inlägget.

HÄR kan ni hitta min Westlife-playlist.

På återseende.

Helgen kunde ju ha varit bättre på Arsenalfronten. Förlusten mot United var allt annat än logisk eller välkommen och helt plötsligt står vi med Koscielny och Squillaci resten av säsongen efter att DJ Oro dragit axeln ur led och blir borta resten av säsongen.

Ja, detta förutsatt att Wenger inte slänger in Ignasi Miquel istället för Squillaci, men det är nog inte särskilt smart på något vis alls.

Vi mötte alltså i stort sett Uniteds B-uppställning (7 backar!) och vi lyckades inte göra ett enda mål. Inte okej alls. Diaby-Denilson-Wilshere var en värdelös kombo och jag kan inte se varför man inte testar att spela Ramsey istället för Diaby som varit utter shite denna säsong. Visst, han håller kanske inte för 90 minuter på Old Trafford, men då har man ju alltid chansen att byta ut honom efter 60-70. Det hade nog fan varit vettigare än Firma Diaby-Denilson, som är galet dåliga på att skapa chanser.

Nej, fan vet alltså. Hade det inte varit för att DJ Oro blev skadad, så hade jag kunnat se att vi vann ligan, men nu rök nog även den chansen, skulle jag tro. Jag kan inte se hur Koscielny-Squillaci ska kunna vinna en ligaspurt åt oss. Kan inte se det.

*****

Något jag däremot ser är att Jens Lehmann verkar ha fått ett bud från Arsenal FC om att vara med oss resten av säsongen.

Detta kan vara det absolut sista jag förväntade mig på värvningsfronten bortsett från typ Nigel Winterburn.

Men men, Mad Jens är Mad Jens och jag är nog bara glad. Äntligen lite vinnarskalle i laget. Kanske kan han få Koscielny-Squillaci att spela vettigt? Kanske kommer Clichy att kunna hålla en försvarslinje? Kanske kommer Denilson och Diaby inte längre kunna jogga runt som om det inte alls pågår en kontring?

Jag tror bara att det är bra.

Även om Almunia kanske inte är så jävla glad över att se Tysken igen.

Förresten, i så fall får vi äntligen in en tysk i laget. Alla vet att ett vinnande lag behöver en tysk.

Jens Lehmann = Ligatitel?

Mja, drömma går ju. Fast å andra sidan, vad vore vi utan drömmar?

Det var upplagt för en grym kväll. Det var det. De två cheeseburgarna från McDonald's Slussen på vägen ner mot O'Learys Gamla Stan smakade bra som vanligt, förutom att man va tvungen att äta upp gurkjäveln på den ena eftersom man inte gillar att slänga skräp på gatorna.

Folket anlände i stora massor framåt 19.30 och det blev grymt mkt folk på övervåningen som alla hade någon form av hopp, om än inte förväntan. Jag, Leffe, Larra och Dutt-Madde jobbade för att försöka få ordning på alla som kom in och inte.

Matchen igång så. Det tog cirka trettio minuter innan jag skickade ett mess till min goda vän Matty som innehöll texten "Domaren är helt tappad i Barcavatten".

Vi sade samtidigt, jag, Kaj, Larra och Lander, att "om det är jämnt i andra halvlek, så kommer domaren kliva in och avgöra.

Mycket riktigt.

Antagligen hördes vårt jubel vid 1-1 ända till Nou Camp. Ölglas gick i kras, Folk flög fram och tillbaka och det enda som fattades var bengalerna. Vi gjorde kaoz.

Tydligen hade vi för roligt, eftersom osthålstillverkaren tyckte att det vore kul att se hur bra vi skulle klara oss med tio man.

Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot!

Kvällen förstörd och det blev både en, två och tre gravöl plus en french hot dog med fransk dressing (från Maxigrillen, såklart) innan man gick hem vid halv tre och lade sig och snudd på grät sig till sömns framför en bättre visning av Remember The Titans (en heltrasig Fektus McMektus kan inte stå emot när Bertier ligger på sjukan, det går inte).

Dagen efter var även den helt förstörd. Trodde att jag skulle vara lite mindre arg, men tji fick jag. Överallt idiotiska artiklar om hur de hade krossat oss, som om utvisningen inte hade någon betydelse.

Nej, skit är vad det är.

Det är väl först ikväll som man blivit människa igen.

Givetvis får då Brynäs stryk i sudden mot Team Wannabe Kaffe. När man trodde att saker och ting inte längre kan bli värre.

Nej, det är inte bra någon jävla stans. Imorgon har jag dock bestämt mig för att vara glad. Städning, diskning och kanske även bokning av tvättid.

Fucking hilarious, eh?

I lördags spelade The Arsenal en rätt dålig match, vad jag kunde se. Det var rätt uddlöst och det var inte särskilt bra alls.

Inga konstigheter så långt med tanke på att vi saknade tre av våra bättre anfallande spelare.

Nej, det som verkligen är konstigt, det började igår, när vi fick höra att Jack Wilshere var skadad och kanske skulle missa matchen mot Barcelona. Liksom, vad hände nu? Moget att alla är skadade helt plötsligt.

Sedan tar det inte lång tid förrän Jack Wilshere personligen går ut på Twitter och förnekar att han skulle vara skadad. Tvärt emot vad Wenger sade, alltså (för det var väl vad Wenger sa, att ha skulle testas måndag/tisdag?).

Mycket riktigt är det inget fel på Jackie, utan han är fullt frisk.

Bra där.

Annars var det ytterligare märkligheter igår när Dirk Kuyt, av alla tulpanodlande Woody Harrelson-lookalikes, trätofflade in ett hat-trick mot Manchester United (!) i en match där domaren stod för en insats endast värdig typ Phil Dowd.

...oh wait...

Återigen är Phil Dowd en jävla ärkesopa och man är bara glad varje gång man ser att han inte dömer oss.

Tacklingen på Nani är bara vedervärdig. Jag vet själv hur arg jag varit de gånger som våra spelare åker på sådana tacklingar. Att han inte ger ett rött kort där är så ofattbart att jag hade nypt mig i armen om jag inte hade haft ett blåmärke där redan (fråga mig inte varför jag har ett blåmärke där, jag har faktiskt inte en aning själv).

Fy fan.

Nåväl, matchen var, hur som haver, helt absurd. Tre mål från riktiga skitmisstag (Gammel-Edwin börjar bli gammal på riktigt?) och jag är rejält glad över att Manchester United verkligen straffas för deras usla spel de presterat denna säsong. Att de leder ligan är ett mysterium.

Till sist, vad ska man säga om kvällens skräll?

Robin "Jag kommer aldrig spela en hel säsong" van Persie är tydligen fit nog att vara med i en matchtrupp och det är ju bara att bocka och buga för Arsenals Medical Team, som antingen gjort ett jävla jobb med hans rehab eller helt enkelt gjort en pajasaktig supertabbe i diagnostiken. Fast, vem bryr sig om anledningen? Han kan troligen spela och jag tackar och tar emot (och anar att det beror på en diagnostisk jättetavla).

Med tanke på hur konstigheterna har avlöst varandra under de senaste dygnen, så är jag nästan hoppfull inför imorgon. För vem vet? Kanske ska en kille som Clichy göra mål igen? Ska vi hålla nollan? Kommer Denilson att vara bra? Kommer Wilshere undgå att få en varning?

Svaren har vi om exakt ett dygn.

We'll just have to wait and see.

Sitter i sängen, lutad mot väggen. Fötterna hänger utanför långsidekanten. Täcket är virat runt kroppen så att det enda man ser av överkroppen är två små händer vid tangentbordet och ett huvud som svänger lätt fram och tillbaka i takt med fötterna som i sin tur svänger i takt med musiken som kommer ur stereon. Det är The Mission - Carved In Sand som spelas. Fantastisk skiva

Låter detta konstigt?

Ja, det kan det göra. Och det är inget konstigt med det. Att det låter konstigt, alltså. Det är nämligen lite konstigt. Men mysigt.

Vad har det med Arsenal att göra, undrar vissa.

Inte ett dyft, skulle jag vilja säga.

Nej, inte mer än att det är min situation som Arsenalbloggare exakt i detta nu. Jag sitter och funderar på mycket efter en natt med mycket, förutom just sömn.

Det blev lite konstigt igår och det fick mig att fundera. Till slut fick Fektus panik på att inte kunna sova och satte på Unbeaten-DVD:n.

Det fungerar alltid.

Efter en stund hade man sinnesro igen och kunde lägga saker och ting bakom sig.

Som jag sagt flera gånger tidigare:

Man är jävligt störd i huvudet som fotbollssupporter.

*****

Annars är det snuskigt viktigt med seger imorgon. Sunderland fucking AFC ska besegras och det kommer inte alls bli enkelt.

Men, jag tror ändå på seger.

Dansken är trots allt Dansken och till och med Chamakh gjorde ju mål sist.

Bara en sån sak.

*****

Dessutom ska vi ha jävligt klart för oss att Manchester Fucking United med inte alldeles för liten sannolikhet åker på pisk igen på söndag.

Liverpool är riktigt sugna på att slippa se United vinna en 19:e titel och gå förbi i antal ligasegrar.

Dessutom är troligen Wes Brown mittlås tillsammans med antingen John O'Tjej eller köpa-horor-på-hotellrum-efter-att-ha-varit-syndabock-Smalling.

Mot Suarez och kanske en comebackande Andy "jag är absolut inte värd 40 miljoner pund" Carroll.

Känn på det. Känn.

*****

I övrigt är jag nu inbokad på en Londontripp 2/4 mot Blackburn. Clock End intas och jag hoppas även kunna få in lite okynnesspringande i Tottenham with my willie hangin' out på agendan.

Mest bara för att det är en kul grej.

Men så är jag också ganska så barnslig av mig.

*****

Nu: Herrstafetten i skid-VM bevittns någonstans på en TV-apparat i Solna med Monsieur Phalén.

Vi hörs kanske på söndag, annars måndag.

Cheers, maddafackas.