Sagostund!

Det var en gång en väldigt, väldigt enkel man vid namn Mike
Modano. Han var en liten ensam själ, som spenderade större delen av sina dagar
med att klappa katten, som torde vara hans enda riktiga vän där ute i
jaktstugan som han hyr av Jimmy Rimmer ute i Fjollträsk. Fjollträsk, där
han bodde nästgårds, det vill säga granne inom en radie av 30 mil, med den söta
Harry Redknapp och Phil Brown. Dessa två herrar hade en liten egenhet i sin
relation med Mike Modano. Bland annat såg de till att spela Lenny Kravitz
platta 5 på så hög volym att Harry
Potter tvingades stoppa leverpastej i öronen för att slippa oljudet.

Vad gjorde då annars Mike Modano om dagarna? Jo, han hade en
liten favoritsyssla. Han älskade fotboll, i synnerhet Arsenal Football Club.
Ingenting i hans liv satt bättre än en arsenalvinst i ligan, speciellt mot ett
lag som Tottenham, deras största rivaler. Tyvärr fanns det en tid då han inte
fick särskilt mycket Arsenal, till exempel under silly season, då han hade som
största intresse att stalka Gilles Grimandi på dennes scoutingäventyr, i hopp
om att hitta nästa Ljungberg eller Thierry Henry.  När han tappade bort Grimandi, så kunde han
istället utlösa en viss form av ticks. Bland annat, så kunde han, apropå inget
annat, ropa ”Skohorn! Skohorn! Skohorn!”. Ingen vet någonsin varför.

En morgon, när man på nyheterna konstaterade att
Pokémon-teamets misslyckade säsong som ledning för Liverpool gjort att man
istället för att sikta in sig på PL nu ska satsa på VM i fiskdamm, gick Mike ut
med sin kompis Jånni Balle. Detta tills att han stannade upp på ett fält, som till
exempel kanske en gräsmatta som är lite grönare än allsvenskans planer, och
insåg en sak. Jånni Balle fattade ingenting när Mike stannade till sådär tvärt,
utan trodde att han skulle få höra Skohornsutropen igen, även om det var mitt i
säsongen, så han förberedde sig med att ta fram den polkagris han hade i
fickan. Men, innan han hann stoppa den tudelade polkagrisen i örat, så hörde
han Mike Modano säga: ”Det är St. Totteringham’s Day idag.”

Nu fattade Jånni ännu mindre, ty han aldrig hade sett
storheten i att avnjuta en eftermiddag i soffan med en kaffekopp i handen
samtidigt som man svär åt Bendtners fina missar mot Burnley eller njuta av Fabregas
läckra passningar. Han var istället mer intresserad av att lyssna på Ulf
Lundell och titta på van der Vaarts sexiga fru. ”Det är St. Totteringham’s Day
idag” utbrast Mike Modano igen och tittade med lyrisk blick mot Jånni Balle,
som glodde tillbaka på samma vis som om han precis sett Eboué trassla in sig i
nätmaskorna en kall novemberkväll i Ipswich samtidigt som Thåström spelar
Sommartider på banjo i bakgrunden. Ögonen var stora som Vermaelens panna.

”Jo”, sade Mike, ”det är dagen då Tottenham inte längre kan
passera Arsenal i tabellen”. ”Jaha”, svarade Jånni, ”Är det något stort
eller?”. Efter några turer hade Mike insett att risken för att Jånni Balle ska
förstå innebörden av St. Totteringham’s Day var lika stor som att den inte
fullt så sköna Adebayor är nobelpristagare eller att Roy Keane har fått
fredspris.

”Äsch, det var inget”, sade Mike, som istället tog med sin
vän på Värmlandsrally, där de bedrev tiden med att äta granatäpplen och lyssna
på Thåströms senaste singel, Grovsnus och
Övertidsmål. Thåström hade en tendens att få Mike att drömma sig bort en
stund och leva sig in i stunderna på Emirates, där han nästan kunde ta på hans
drömögonblick, där den snabbe och tekniske avslutaren Francis Jeffers kommer
fram som en fox in the box och trycker in hattrick-målet när klockan står på
90+3 och säkrar ytterligare en CL-finalplats framför näsan på den i pressen så
kallade Ärliga Terry och hans blå smurfmannar.

”Titta nu Mike!” utbrast plötsligt Jånni Balle. ”Det är ju
utklassning för tusan!”. Det tog ett tag för Mike att landa och förstå att
Jånni precis hade sett rallyföraren ”Rhino” Torres skrälla och krossa
motståndet i de värmländska skogarna framför näsan på den rasande rallykungen Holger
Stutte. Holger var röd av rallyilska, ty han hade haft en enormt lyckad säsong
med sitt stall, Banka Bäver, och Värmlandsrallyt skulle bli grädden på moset
för säsongen. Istället blev det ett fiasko nästan i klass med att Tottenham
klarar en hel säsong utan att göra mål.

Nu såg Mike Modano chansen. Nu fick han chansen att förklara
storheten med Arsenal för den alldeles oförstående Jånni.

”Jo, Jånni, så här är det” förklarade Mike. ”Det du
bevittnade var så stort, att till och med du nästan börjar grina. Ändå är det
inte riktigt lika stort som Arsenals Unbeaten Season”. Jånni tittade på Mike
och vände på huvudet sådär som om han försökte förstå det hela. Ni vet, samma
lutning som Mikaël Silvestre har genom skallbenet i profil. ”Aha”, sade Jånni,
”Så, om Holger Stutte hade vunnit även Värmlandsrallyt, hade det varit nästan
lika stort som att Arsenal klarar en hel säsong utan att släppa in ett enda
mål?”. ”Nej”, svarade Mike, ”Det är inte riktigt så stort med ett
Värmlandsrally. Fotboll är så mycket mer”.

Efter en lektion i Arsenalkunskap med faktabeskrivningar och
anekdoter om hur Mike älskade firma Rvp, Thierry, Captain Fab & Bendtner,
Clichys älskvärda mentalitet eller hur han avskydde alla Wengers trötta
klyschor som ”He’s like a new signing”, så började man ana ett visst snitt av
förståelse i Jånni Balles inte ännu särskilt upphetsade blick. Men ett visst mått
av intresse fanns onekligen inpräntat och inmatat.

Efter en heldag i de värmländska skogarna hade de nu kommit
hem och placerat sina ändor i TV-soffan hos Mike Modano i hans jaktstuga i
Fjollträsk. De hade varit och laddat upp för kvällen med att handla på Ica
Kvantum i Funäsdalen, där Mike hade personalrabatt. Istället för den vanliga onsdagsmåltiden,
risgrynsgröt med strösocker och kanel, så hade man nu bunkrat upp med
chokladkakor och läskeblask. In i DVD-spelaren stoppade man en DVD med
ligaavgörandet på Anfield 1989. Givetvis hade Jånni fått allting förklarat för
sig vad gällde förutsättningarna, så de satt båda med kuddarna i famnen när
Michael Thomas säkrade Arsenals ligatitel i slutet.

Aldrig mer skulle Jånni Balles och Mike Modanos relation bli densamma
efter denna dag. Denna dag, då Jånni Balle gick från att vara en oförstående
nobody till en förstastadies gooner, och, samtidigt, Mike Modanos första och
allra bästa vän.