Inombords

Ni vet hur det är. Det är likadant varje gång. Man sitter och försöker intala sig att man inte ska vara nervös, eftersom det ändå bara är ett spel. En lek.

Man vet så väl att det inte stämmer.

Vem försöker man lura? Sin familj, som desperat försöker få dig att fokusera på den traditionella fredagsmatlagningen, tacos, istället för att falla bort i din drömvärld där du bara vill en enda sak - se ditt lag vinna.

Kanske försöker du lura din portgranne, som du alltid möter inne på innergården i sin Sp*rs-tröja när det är derbydags, eller den där snubben som kör förbi i ditt villakvarter med en Tottenham-dekal på ena rutan. "Du vet att det är i år vi bryter er hemmasvit" säger han. "Äsch, ni har inte en chans" svarar du, tveksamt, ängsligt inombords, då du egentligen är otroligt rädd för att åka på spö på hemmaplan. Det totala nederlaget. Katastrofen. Det som inte får hända.

Lik förbannat kommer man sitta där imorgon. Nästan 60 000 gooners är på plats. Miljontals framför TV:n i soffan. En herrans massa sitter på krogen och kollar. En del tidigt på morgonen, andra på kvällen och en del, som vi, mitt på blanka eftermiddagen.

Alla med samma mål. Att se Arsenal spöa Sp*rs. Att slå ihjäl deras chanser att kunna håna oss och istället ge oss själva chansen att nonchalant kommentera segern som om det vore en självklarhet. Samtidigt som det är en risk man tar. Man vet att det är en risk. Blir det stryk kommer den där grannen i porten att håna dig tills du vinner nästa gång. Det kan ta tre månader, det kan ta fem år.

Fotboll är himmel och helvete på ett sätt som kan skapa en ångest inget annat klarar av. Det är en skön ångest. En kick. Ett adrenalinpåslag som inte går att jämföra med något annat.

Det är en helt egen sorts kick.

Jag sitter här och borde egentligen göra min hemtenta. Det går inte. Magen skakar. Det kan bero på allt godis jag har tryckt i mig, men fan vet om inte derbyt påverkar allra mest. Imorgon kommer jag att plågas ännu mer inombords. Förra gången det var North London Derby slog rekordet i nervositet för egen del.

Inte ens när vi gjorde 3-0 vågade jag vara lugn. Det var en pärs fram till minut 85. Jag hade vibbar av 4-4-fiaskot på Emirates året innan. Jag visst hur det kunde gå. Säsongen innan hade ju Sp*rs gjort fyra mål på tre målchanser, varav två under de sista fem minuterna, inklusive stopptid. Det var det värsta jag upplevt fram tills då.

Imorgon kan det bli en repris. Det vet jag om. Du vet också om det. Ändå kommer du och jag att se denna match som vi vet kan vara den jobbigaste stund en fotbollssupporter kan uppleva. Vi gör det, för att det lika gärna kan bli ett sådant klassiskt ögonblick som vi kan berätta för alla vi känner. Våra barn, barnbarn. För att kunna påminna grannen sådär nonchigt i förbifarten.

Vi gör det för att vi älskar att hata. För att vi älskar att älska.

Det är fotboll. Det är livet. Det är kärlek.

Victoria Concordia Crescit imorgon, allesammans.