Bland. Det. Sjukaste.

Det här tar en pallplats på listan över det sjukaste jag upplevt.

Jag vet inte riktigt om jag egentligen är mannen att ge en analys av matchen ikväll. Det känns ovärdigt på något vis. Hade jag varit professionell journalist hade jag nog fan inte skrivit om matchen och publicerat i någon tidning, men nu skriver jag ideellt på en fansite, och då är det fanimej okej.

Jag vet dock inte riktigt var jag ska börja.

Eller, jo, det vet jag. Laurent Koscielny. Fransk-polacken. Folk har dividerat fram och tillbaka hela säsongen. Är han bra eller inte? Ikväll fick vi nog svaret.

Han var fullkomligen överallt. Käkade upp Messi och Villa så gott man kan som mänsklig varelse (utan att vara kannibal) och var fullständig konung i mittförsvaret. Han och DJ Oro är troligen ett framtida stabilt mitttlås.

Vermaelen får komma in om vi behöver någon som skjuter utifrån.

Och den här grabben med tröja nummer 19? Vad heter han? Mario Balotelli lär i varje fall äntligen ha lärt sig vem Jack Wilshere är. Hans start på andra halvlek är brutal. Käkar upp allt och alla. Vem fan är Iniesta? We've got Jack Wilshere!

Och sen då? Den Flygande Holländaren, a k a världens just nu bästa fotbollsspelare, Robin van Persie, trycker in ett mål från i stort sett död vinkel. Ni som inte var på O'Learys Gamla Stan eller på Emirates, ni missade något.

Det mayhem som utbröt var det sjukaste jag upplevt som Arsenalsupporter sedan jag flyttade hit till Stockholm. Vilken balja. Vilken stämning!

Och sen, när Ryssen gjorde 2-1.

Her. Re. Gud.

Jag stod, precis som vid 1-1, PÅ min barstol och skrek rakt ut. Det var kaoz. Det var bara ren eufori. Det var helt fantastiskt.

140 gooners hade alltså samlats på övervåningen på O'Learys för att bevittna detta. Det kom att bli det bästa jag sett sedan jag började följa laget på riktigt stort allvar runt 2002 (kom ihåg att jag inte är äldre än att jag är ca 2 år äldre än Kickmeister).

Det var bloody brilliant.

Osannolikt bra.

Det var precis så fantastiskt som vi ambassadörer har drömt om att denna kväll skulle bli. Både sportsligt och närvaromässigt.

Jag längtar annars till morgondagen, då jag, efter en lång och extremt god natts sömn, kan ladda ner matchen i lugn och ro och se den från början till slut med en nykter syn, utan överdriven nervositet.

Jag vet hur matchen slutar, precis som Karl-Bertil Jonsson vet hur julaftonsfilmen slutar.

Jag kan bara njuta, som alla neutrala gjort idag.

Tydligen hade en United-polare sagt till min vän Matty att det var "det bästa han någonsin sett".

Själv hade jag ont i magen från minut 3 (och det berodde inte bara på min bakfylla från tisdagens tentafest).

Det var fotbollsporr. Rakt igenom.

Nu blir det dock sängen. Coz I'm fucking worth it.

På söndag går vi vidare i FA-cupen.

Vi hörs, hörrni. Godnatt.