Egentligen...

Det är ju det här som är det vackra och fula.

Det som skapar glädje och ångest.

Det som får mig att vilja skratta och gråta.

Varför i helvete håller man på såhär? Följer ett lag så hårt, så hårt att det gör ont, men samtidigt är en sån härlig känsla att man inte vet någonting bättre.

I söndags var jag något trött efter att ha varit på inspark och fått totalt 42 minuters sömn under söndagsmorgonen. Direkt,. fort som fan, med högsta fart till Våningen för att inmundiga en BÄB-brunch och sedan till O'Learys för att gå all-in på matchen.

Det var sådan stämning, sånt tryck i lokalen, 150 pers med en och samma anledning till att gå dit.

Vi ville ha en titel.

Vi fick det inte.

Det var kuken.

Man vaknar upp, 9.45 måndag morgon (alltså 3h innan önskat), och känner att så trasig har man inte varit sedan, öhm, 16 feb, då man vaknade efter tentafesten.

Anywho, så var det så tungt. Man mådde så uselt. Inte bara beroende på söndagens intag av etyl, utan framförallt emotionellt.

Det var skit.

Inte blev det bättre för att en av våra kära förstaterminare kommer till tisdagens innebandy iförd en viiiiiidrig Sp*rströja.

"Ta bort dig själv", tänkte jag. Jag kanske sa det också, men det låter jag vara osagt, om man kan säga så.

Sedan, när man svettats klart, duschat klart, torkat sig och klätt på sig och sätter sig för att kolla Twitter i väntan på hemgångssällskapet, så ser man att allas vår Non-Flying Dutchman är borta i minst tre veckor. Lika många veckor som Vermaelen har varit från comeback sedan december.

Inte en chans. Vi har fan inte en chans på varken liga, FA-cup eller Champions Fucking League. Inte utan Theo, Robin och Cesc.

Sedan kom det gyllene scenariot.

Chelsea slår Manchester fucking United efter en tvivelaktig straff och helt plötsligt kan vi, vid seger på lördag, vara endast en poäng ifrån. Kan nu Cesc spela, så bara kör. Kör, för fan.

Särskilt som United kommer ha Smalling & Brown som mittlås mot Liverpool. De kommer släppa in mål. Vi har världens chans nu.

Om det nu inte hade varit för att vi måste lira Dansken istället för van Persie i tre veckor. Minst.

Ni som ropar efter Chamakh kan nog vara tysta en stund och återkomma med förslaget att Dansken ska lira.

Det är ovisst. Ovisst som aldrig förut. United är inga invincibles. De kan åka på spö. Både mot Wolves och Chelsea. Och framförallt mot oss.

Så hur kommer det gå, då? Well, vi får se. Egentligen kan det gå precis hur fan som helst.

Det är det vidrigaste. Vi kan inte räkna med någonting dessa dagar. Inte ens förluster. Vi har inte en jävla aning.

Det är det som är tjusningen. Det är därför att vi håller på så här.

Det är vidrigt. Och vi älskar det.