Senaste blogginläggen

I landslagsuppehållens djupt depraverande tristess, har den engelska pressen den inte helt genomsköna egenheten att, i rådande nyhetstorka, dra fram än rostigare spikar för att koka en än mer urvattnad soppa på. Under detta landslagsuppehåll har den rostiga spiken blivit Jack Wilshere och denne unge Arsenalspelare gör heller inte det minsta för få den illaluktande grytan att svalna och därmed göra livet enklare för sig.

Det bidde ingen söndagskrönika igår på grund av att vårt webbhotell drabbades av någon form av större sammanbrott (fråga mig inte om detaljerna, jag fattar inte sådant). Det får bli en måndagskrönika nu när sajten är uppe istället - hoppas att ni har överseende med det.

Ett slitet uttryck säger ungefär att ett tydligt tecken på att ett lag är bra är att man vinner även om spelet haltar. Nu vann Arsenal visserligen inte söndagens fight, men att ta en poäng efter en insats som lämnade en del att önska är ändå ett styrkebesked.

Livet är så mycket lättare när Arsenal befinner sig i ett stim. Tio raka segrar och en underbar uppvisning mot ett formstarkt Napoli. Den första halvleken var argumenterbart det bästa vi sett Arsenal spela på ett par år. Inför matchen anade man att Arsenal skulle ha mycket boll med fem mittfältare och hemmaplan, men att Napoli inte ens skulle kunna komma i närheten av bollhållare hade nog ingen vågat tro på. Det blev en underbar balans med Flamini och Arteta som satt något djupare på mittfältet och öppnade upp för Ramsey, Özil och Rosicky att briljera.

Idag är det torsdag och i morgon är det fredag. Men för mig är imorgon ingen vanlig fredag utan en dag då det är dags för mig att återigen åka till England. Landet som jag alltid har älskat, sådär lite på respektfullt avstånd, men som jag nu i vuxen ålder har sett till att återknyta bekantskapen med. Landet som inte bara har producerat den vackraste och den mest berörande musiken inom världens populärkultur, utan också bär på alla de estetiska element som skapar en fulländning i det bedagade, ett lyster mitt i förfallet och landet som talar så direkt till mig.

Igår tog vi emot fotbollslaget SSC Napoli från den italienska Serie A. Och Napoli är lite europeiska toppfotbollens motsvarighet till Aston Villa för ett par år sedan. För trots att de (Napoli) blivit naggade i kanten av PSG:s inköpsbulimi, men utifrån det också är ovant ekonomipotenta, så är de liksom det där spännande laget som alla gillar att ha som högst temporärt andralag.

Alla gillar en utmanare, alla gillar en uppstickare och Napoli gillas liksom därför av precis alla. Som Aston Villa innan martin O’Neill helt hade blåst luften ur slottet och de sjönk som en sten i tabellen och som en trasig räkenskapsbok i golvet. Napoli hade handlat på sig friskt med spelare, hade en ny och spännande (okej, kanske inte) manager och de skulle verkligen utmana det Arsenal som på förhand tippades få det svårt i denna dödens grupp.

Efter just avslutad så kallad 10-poängshelg, då konkurrenterna chelsky, manu(td) och shitty i olika grad samtliga tappade poäng och där Luis Suárez comeback, och hans två gjorda mål, blir det enda molnet på fotbollshimlen, landar vi idag i en vecka där vi i princip genast skall möta Napoli hemma för att sedan på söndag runda av borta i en av Birminghams nordvästra förstäder.

Och detta framstår ju såklart som tämligen stökigt. Spelarna har knappt fått hämta andan efter holmgången borta i Wales, knappt fått sina respektive pedikyrer utförda och knappt hunnit ställa om sina emotionella svallvågor till mottagarläge där den rundnätte, spanske servitören och hans nya lag, de stolta neapolitanernas pånyttfödda bollklubb, skall besöka Emirates Stadium för lite Champions Leaguefotboll i morgon kväll.

När det har gått åtta år måste det väl ändå vara okej att återanvända rubriker?

Du har som läsare för vana att läsa vad jag tycker om saker och ting. Mina betyg, mina kommentarer och min syn på livet som Arsenal, på laget och på de respektive spelarnas insatser under respektive tillställningar. Arma satar… Det kan inte var lätt att vara du, inte lätt att vara ni, på samma sätt som det i många lägen f-n i mig inte är lätt att vara jag.

När Arsenal, laget i våra hjärtan inte riktigt beter sig som vi önskar, inte når de resultat de/vi borde nå och då laget inte skänker oss den välsignelse vi behöver. Idag är inte en sådan dag. Idag har bloggen fått finfrämmande i form av mina resekamrater och tillika lekkamrater West Ham-Johan (WHJ) och Manu(td)-Mats (MUM), vilka kommer att ge oss kvällens The Headmaster Ritual. Vi kan väl alla enas i att deras ögon inte alltid ser det som dina gör, så håll en välsignande hand över deras eventuella misstag och tänk dig att det är vi, och inte de, som leder ligan, som spelat åtta raka bortamatcher i ligan utan förlust och inte deras lag som är så fantastiskt vackra, underbara och världsbäst som Arsenal är.

I en svunnen tid, långt från nu och före den dag då tvillingtornen på Manhattan, Pentagons västra flygel och en lerig åker i Somerset County blev angripna av fundamentalistiska terrorister i ett försök att ändra världsordningen. I en tid före 11:e september 2001, då världen som vi minns den tog slut och övergick till att bli en annan.

Före den dagen fick du, när du landade i USA, förvisso fylla i ett högst invecklat formulär där du inte bara försäkrade att du hade allmänt goda avsikter med din vistelse, inte ämnade stanna illegalt i landet utan också på vilken geografisk plats du skulle vara under besöket. Men du fick också frågan om vad som var syftet med besöket, om du var där för att jobba eller för att ha det bra, om resans mening handlade om business eller om pleasure.

Arsenal mötte Stoke idag. Ett av lagen rullade stundtals ut sin motståndare i andra halvlek och hade under långa stunder större bollinnehav. Det andra gjorde tre mål på fasta situationer.

Ur led är tiden, för hur ska vi annars förklara det faktum att lag ett i scenariot ovan är Stoke och lag två Arsenal? Om vi nu måste förklara saken – själv tror jag att jag nöjer mig med att konstatera att The Gunners tog en ny tung seger och låter resten bero.