Senaste blogginläggen

Nu är äntligen ”det onödiga ordet på L” över för denna gång, ja till och med för detta år. Om jag förstått saken rätt så har vi inte drabbats så hårt av landslagseländet som vi brukar göra, utan har till och med haft nytta av avbrottet eftersom killar som Ramsey, Özil och Rosicky har fått vila ikapp sig och blivit fria från både ljumskproblem och influensasymptom. Vi vandrar således vidare ur landslagsmörkret in i en senhöst med en, med Arsenalmått mätt, fullt acceptabel truppsituation.

Arsenals ”the Pole in goal” – eller illa översatt: pålen i målen – har redan uppnåt sitt tidigt uppsatta mål. Vid 16 års ålder var hans dröm att få stå på en fotbollsplan med en Arsenal-tröja med det konsonantrika namnet Szczesny på ryggen med siffran 1. Han har på senare tid omtalats som en av Premier Leagues bästa målvakter, och likt min text om Ramseys uppväxt och resa till en av ligans och Europas bästa spelare tänkte jag nu ta mig an Arsenals förstavalspolack.

Under temat ”onödiga ord på L”, så har min sjuårige son nu fått ”landslagsuppehåll”, att ta med sig till ännu en skolvecka under Fröken Lottas beskyddande vingar. I morgon tisdag rundas tack och lov detta årets sista landslagsuppehåll av och jag vill passa på att använda detta uppehåll, att inte bara snacka om den samlade mänsklighetens fatala värderingsförfall, utan också ta tempen på och kolla läget med vår lille käre krabat, fotbollslaget The Arsenal.

Jag bor i staden Göteborg och har som mitt andra lag efter Arsenal, stadens största och mest framgångsrika lag, Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg. Jag tror att jag började intressera mig för dem ungefär då 70-talet gick över till 80-tal och de tog sig från spel i dåvarande division 2 till vinst i UEFA-kuppen på bara några år. På den tiden jobbade spelarna som rörmokare, som fritidsledare och som fastighetsskötare. Ingen var ännu anställd som heltidsproffs och spelarnas försörjning vilade på andra valv än fotbollens.

…är absolut ingenting du kommer få av mig idag. Och heller inte någonting som jag är i stånd att prestera. Efter att jag, enligt Fru D&M, hade tagit förlusten väl under söndagens kväll, vaknade jag natten till måndagen klockan 02.15 till stanken av min egen bitterhet, ljudet av mitt egna ojande och till den oskönt påträngande känslan som bara en onödig, kastrerad och mörkläggande förlust kan medföra. För Manu var egentligen inte bra, problemet var endast att vi var sämre.

Hur många gånger kan man under samma dag le blekt åt samma taskiga fråga?

Jag vet faktiskt inte, för när jag fick frågan ”Hur gick det för Arsenal igår?” för 27: e gången – bara före lunch – slutade jag räkna. Elever på högstadiet kan vara ganska fantasisvaga ibland. Men så är det i den här allvarsamma leken vi kallar supporterskapet. Ibland, sällan, får man ryggdunkar – men dubbelt så ofta är det hånleenden som väntar när vi återgår till vardagen på jobbet eller i skolan. Det är bara att stålsätta sig dagen efter en förlust.

Det var en pojkaktig insats av Arsenal borta mot Manchester United. I första halvlek kändes det som att de våra röd-vita fotbollslirarna målade upp sina motståndare som stora monster. Som något att vara rädda och ängsliga inför. Med den starten som Arsenal har haft, och även med tanke på Uniteds start, hade jag aldrig kunnat tro att den mentala blocken av att spela på Old Trafford fanns kvar i Arsenal-spelarnas huvuden.

Jag vet inte var jag skall börja. Skall jag börja med en mittfältsduon som heter Arteta-Flamini, skall jag börja med att mittbacksparet hette Koscielny – Vermaelen eller skall jag börja med att den andre avbytaren vi satte in hette Bendtner i efternamn? Med att vi har en bra startelva, men inget alls mer? Vi kan skylla på otur, vi kan skylla på influensa eller på att cynismen inte riktigt är av den nivå som behövs.

Aaron Ramsey har gjort en helt makalös resa i fotbollsvärlden – från utskälld och utdömd av sina egna supportrar till att vara omtalad som en av de bästa mittfältarna i Europa och därmed världen. Det kan vara på sin plats att ta sig en titt på hur den unga walesaren kom att ta sig dit.

På söndag är det dags för The Arsenal att åka upp till staden Manchester och möta fjolårets seriesegrare Manchester United. Mycket har hänt sedan senaste mötet, men mycket är också, vad än fotbollskännare och rubriksättare världen över vill få oss att tro, detsamma. Manchester United går just nu igenom någon form av evolution där de inte bara bytt tränare från Sir Alex Ferguson till David Moyes, utan också bytt, i princip, samtliga delar i det som kallas The Backroom Staff.