Medlemmar: 6525 st.
Visa menyn

Let’s talk about Jack, baby

Davidsson och Mannen
tor 10 okt 2013 kl 12:00

I landslagsuppehållens djupt depraverande tristess, har den engelska pressen den inte helt genomsköna egenheten att, i rådande nyhetstorka, dra fram än rostigare spikar för att koka en än mer urvattnad soppa på. Under detta landslagsuppehåll har den rostiga spiken blivit Jack Wilshere och denne unge Arsenalspelare gör heller inte det minsta för få den illaluktande grytan att svalna och därmed göra livet enklare för sig.

Det snackas vitt och brett om vad han egentligen anser om bollspelare som inte är födda i landet England, men som rent teoretiskt, kan bli hans landslagspolare. Om det handlade om en ung belgare i manu eller inte, och om den gode Wilshere inte bara schabloniserade, generaliserade och förenklade stereotyper utan till och med kan ha sagt något kränkande eller rasistiskt. Till detta hade han den mindre goda smaken att föregående vecka hänga på nattklubb och utanför en sådan blivit sedd med en cigarett i munnen, och vi förstår alla att vågorna går höga i den journalistiska ankdammen vilket självklart ger tangentbordsriddare världen över fel sorts arsenal att lägga till sin krigföring.

Nu vill även jag dra mitt strå till denna stack, men jag vill försöka möta frågan Jack Wilshere ur en annan vinkel. För enligt mig är hans uttalande om spelare med ickebrittisk härkomsts landslagsvarande eller inte, inklusive hans något förlegade uttalande om engelsk fotboll, närmast en ickefråga. Och visst vet jag om att rökning är högst skadligt i största allmänhet och för en elitidrottare och dennes kondition i synnerhet, men om dagens föräldrar sätter sitt hopp, i förebildsfrågan, till verklighetsfrånvända multimiljonärer, så är det kanske inte fotbollsspelarna utan snarare föräldrarna själva som är det största problemet.

Nej, jag vill skriva av mig om Jack Wilshere, jag vill strunta i all distorsion från livet utanför och istället skriva om hans insatser på planen. För som Arsenals och Englands stora hopp hyllades han enormt när han kom fram för några år sedan. Ett år med 53 tävlingsmatcher senare blev han såklart sjukskriven i 14 månader innan han gjorde comeback i slutet av oktober 2012. Den därpå följande säsongen kantades av småskavanker och det var egentligen inte förrän då nuvarande säsong kickades igång som den riktige Jack Wilshere skulle vara tillbaka.

Det har väl gått lite si och så, han har i och med köpet av Özil och Ramseys starka start, förflyttats runt och spelet har inte riktigt levt upp till ställda förväntningar. Detta vill jag skriva om och jag vill göra det med tre, eller till och med fyra, orsaksgrunder som bas. Dessa är: 1: Hans plats till vänster. 2: Rollomkastningen och 3: Det centrala mittfältets utformning, A och B.

1: Hans plats till vänster. Det har sagts att en riktigt bra spelare är så pass bra att han kan spela på vilka platser som helst i laget. Och visst har vi arsenalister, i Wengers något naivistiska totalfotbollskärlek, frotterats att tro att just så är fallet, men enligt mig är det absolut inte så enkelt. Wilshere är tämligen enfotad, hans högerfot är inte på långa vägar i klass med exempelvis Cazorlas vänstra och Wilshere använder förvisso mycket vänster utsidor när han försöker tråckla sig in i banan, men om du jämför med Ramseys högerutsida så brister Wilsheres vänsterutsida något.

Wilshere är heller ingen inläggsslagare a la Beckham under dennes glansdagar, men han är heller ingen tv-spelsinfluerad teknisk skolgårdsdribblare a la Hazard. Wilshere är en kraftspelare som lever på intensitet, spelförståelse och kompetens för bolltransport och fördelning. På vänsterkanten hamnar han, trots några fina matcher just som vänsterytter, på många sätt i en spelmässig återvändsgränd där hans förmåga att optimera och maximera utkomsten av sin kompetens, blir enormt nedsatta.

Där inne får han just nu inte plats. Bild: D&M

2: Rollomkastningen. När van Persie flyttade till Manchester fick Wilshere ta över tröja nummer tio vilken, i Arsenal såväl som på många andra fotbollsplatser, bär en enorm prestige med sig. Sedan kom Cazorla, sedan Özil till klubben och sedan slog Ramsey ut i full blomning och då fanns det inte så mycket plats kvar på fotbollsspelets prestigemässiga topp. Men jag tror ändå inte det är på detta plan som Wilshere lider mest, det är inte hans fåfänga, ett stort ego eller personlig prestige som ligger honom i fatet. Han verkar, de ovan nämnda uttalanden om engelsk fotboll till trots, tämligen jordnära, och jag tror inte han sitter och småsurar på spelarbussens busbänk och därifrån, trotsigt, skjuter suddgummi över såväl magister Wenger som klassens mer framgångsrika plugghästar.

Nej, hans problem i denna rollomkastning är att laget nu är än mer knökfullt av spelare som älskar att inneha boll, vilka nu dessutom kutat förbi honom i peckingorder och då blir hans spel, på grund av nämnda bollunderskott, lidande. Wilshere mår bäst när han får föra bollen framåt centralt i banan och när han därifrån får fördela framåt eller mosa motståndare bakåt. Dessa roller är numera besatta och han får därför flyttas nedåt i rangordningen och ut på en kant på planen.

3: Det centrala mittfältets utformning A. Denna punkt hör ihop med både punkt 1 och 2, men kan också på ett plan vara orsaksgrunden till de båda. För Wilsheres främsta plats på plan är på det centrala mittfältet i en så kallad box-to-box-roll. Som när han kom fram i a-laget, hade Song bakom sig och Fabregas framför sig. Som när han efter en högst flåsig första halvlek mot barcelona, visade den största av kompetenser och var snabbinlärd nog att fullständigt äta upp deras centrala spel i andra.

I nuläget innehar Özil rollen som offensivmittältare och har Rosicky och Cazorla som potentiella reserver på den platsen. Som box-to-box har Wenger valt att spela Ramsey eller att alternera med Artera i någon form av box-to-box-light. Detta bredvid eller snett framför den mer defensivt orienterade Flamini. Uppenbart är att Wenger, så länge Ramseys form håller i sig, inte tycker det finns plats för Wilshere här.

4: Det centrala mittfältets utformning B. Mot både Napoli och West Bromwich valde Wenger, i vår nuvarande ytterbrist, att sätta ut även Ramsey på en kant och låta den centrala mittfältsdynamon bestå av Flamini och Arteta. Mot Napoli föll detta experiment synnerligen lyckosamt ut, medan matchen mot West Brom påvisade detta vals inneboende risker och potentiella brister.

För möter du ett tillknäppt, hårt och defensivt lågt liggande lag så är Flamini och Arteta helt fel dynamo att välja. Defensivt fungerar de bra, men offensivt blir de snarast kontrainducerande och killar såsom Wilshere och Ramsey blev två av offren för detta. Flamini är ingen speldirigent utan har sin styrka i det defensiva spelet, i tacklingsspelet, i sin följsamhet och sin förmåga att underkasta sig det Wenger kallade ”den mörka rollen” på mittfältet. Arteta saknar förvisso Flaminis elakhet, men är både följsam defensivt och en bättre spelfördelare. Men han blir varken yngre eller snabbare för var dag som går och han har på senare tid haft en tendens att vänta in, passa i sidled och faktiskt minska i stället för att öka tempot.

Mot WBA tappade dynamo Flamini-Arteta tempot något enormt. Spelet med boll blev långsamt och i sidled, spelarna utan boll fick vänta in leverantörerna och vårt ytterspel (såväl som Özils nr 10-spel) gick i stå rejält. Så länge Wenger väljer att spela både Flamini och Arteta kommer vi riskera denna tempofattiga urvattning och således också göra våra yttrar till tämligen lättfångade byten.

Fyra problem och två lösningar: Självklart skulle Wilsheres spel må bättre av att han återfick sin centrala roll framför en defensiv mittfältare och bakom en kreatör. Detta tror jag kommer att dröja, men jag har ändå en lösning, eller snarare två, på Wilsheres spelmässiga trångmål. Dessa lösningar är följande:

Rättvänd och från rätt utgångspunkt kommer han bli helrätt. Bild: D&M

1: Wilsheres plats på planen. Vi vet ju alla på vilken position han gör sig bäst, men där är det som bekant redan upptaget. De senaste matcherna har han ute till vänster blivit fången i en sorts spelmässigt status quo. Sätts han istället på den högra kanten, på vilken han spelade stora delar av sin ungdoms- och juniortid, så kan hans goda vänsterfot istället användas så ofantligt mycket bättre. Han skulle, med sina karaktäristiska löpningar in i banan, komma rättvänd både för passningsinstick och för avslut på mål.

I brist på central speltid skall Jack Wilshere användas som playmaker utifrån högerkanten. Lite som, om ni ursäktar twitterreferensen, Zinedine Zidane fungerade under sina tio sista år som aktiv, då han lämnade mitten för att söka plats ute till vänster och därifrån, med sin goda högerfot rättvänd, styra spelet. Häpp, där fick jag till det!

2: Den centrala dynamons utformning. På samma sätt som det bär (minst) en tredjedel av problemet, så bär också det centrala mittfältets utformning på en lösning. Precis som Brasse gjorde så måste Wenger välja bort någon och han skall välja bort någon av Arteta och Flamini. Dessa kan han matcha tillsammans mot spelförande motståndare, i svåra matcher CL-matcher eller mot de andra topp 5-lagen i ligan, men inte mot lag vi är spelmässigt överlägsna och som möter oss med låg försvarslinje, ursinnig muskelkraft och snabba omställningar.

Napolis något generösa försvarsspel bjöd in oss till ett anfallsspel där både Arteta och Flaminis kompetenser fungerade fint, men när de mer restriktiva WBA låste fast oss, stod vi handlingsförlamade utan igångsättande funktion. Till detta fanns många orsaker och det lägre mittfältetsblockets sammansättning är en av dessa.

Oavsett om du föredrar Flamini eller Arteta på den lägsta mittfältspositionen så måste den andra vara innehavd av Ramsey, Wilshere eller för den delen kanske även Rosicky. Först då får dynamon upp sin egen fart, först då kan den generera energi åt sina medspelare och först då kan den dra upp tempot till det höga som, bland andra, Jack Wilshere är så enormt beroende av. Självklart bär detta en växelverkan, men Wilshere kvävs när det går långsamt och behöver därför, om han inte är del av dynamon, hjälp av tempot från en dynamo med fart.

Konklusion: Jack Wilshere är, trots eventuellt tjuvrökande och trots eventuellt snicksnackande i oskönt landslagssammanhang, en av Arsenals absolut viktigaste spelare. Både idag och i framtiden, både som spelare och som symbol för klubben. Han är trots sin erfarenhet på seniornivå, fortfarande bara 21 år gammal och skall också få njuta av den acceptans och förlåtelse man måste ha med människor som just lämnat tonåren bakom sig.

Trots att han redan är tvåbarnsfader, så kan vi inte kräva en större personlig mognad av honom än vi gör av andra i samma ålder. Vi kan heller inte kräva en högre grad av spelmässig jämnhet av honom än vi gör av spelare som Theo Walcott, Aaron Ramsey eller Oxlade-Chamberlain. Saker och ting tar tid, saker och ting behöver ibland få bero. Vi Arsenalfans måste gör det vi kan för att Jack Wilshere inte skall bli vad David Beckham blev, runt om i England, efter sitt röda kort mot Argentina i VM -96.

Vi Arsenalfans skall ha överseende med Wilsheres ungdomliga ojämnhet, på samtliga aktuella plan. Stötta honom och hjälpa honom att stå emot all den massiva ovilja som han, precis som Beckham fick då, idag får ta emot. Jag hoppas att han slutar med sitt otyg att falla lite för lätt, men jag skyller det på hans skadehistoria, hans ringa storlek och på att ingen spelare, fram till Flaminis comeback, som Wilshere tar smällar och således också får ta emot smällar som den unge Jack tvingas göra i match efter match.  

Dessutom härleder jag eventuell fallenhet för lätta fall, på ett allt för frekvent umgänge med en viss landslagsmittfältare som härstammar från den röda delen av en hamnstad i nordvästra England. Ett sådant umgänge torde vara onyttigt på alla möjliga plan. Så välj ditt sällskap med omtanke, Jack, så skall det här nog gå bra. Och håll dig skadefri över landskampseländet. Come On You Jack.

Kommentarer

Bild för Guris

D&M, vilken jädra stilig avatar. Man blir lite småkär!

Bild för Kaj Poikela

Och förslaget om att skrota landslagen och i stället låta respektive liga representera i VM.

Bild för Davidsson och Mannen

Guris// Ja ser du den där A-C och hans Photoshop (eller vad det nu är för magiska redskap han använder), se vilka underverk de kan göra med ett förfallet nylle på en förfallen själ. För övrigt stod jag, rejält sallongig, utanför awaypuben i Norwich när bilden togs. Så då fattar man ju att alkoholen gör en vackrare!

A-C// Ja men precis. I varje fall den första biten av meningen!

Bild för Viktor Schwarz

Som vanligt intressant och underhållande läsning! En liten anmärkning om Beckham, Argentina och VM har jag dock: Vill minnas att det var 98 det hela utspelade sig... I övrigt, som jag redan nämnt, oerhört angenäm läsning!

Bild för Davidsson och Mannen

VS// Shit var det-98, jaja, det kan nog stämma. Det är lite läskigt när man upplever att man har stenkoll (som om det vore igår) och kommer på sig med att... ja, just det, det var typ 15 år sedan. Puh. Men oerhört stort tack för den positiva responsen!