Senaste blogginläggen

Vi är ute ur ligacupen och det känns ju precis inte någonting alls. Visst, jag gillar inte att förlora, men jag kan ta sådana här förluster där vi spelar bra och överträffar förväntningarna på våra reserver. En bra förlust.

Om Wenger är balanserad i sin förlust för en gångs skull så reagerade Sur Alex Ferguson desto argare efter deras utträde mot Crystal Palace. Han bad fansen om ursäkt. För vad är det ingen som riktigt fattar, men när han ändå är igång kan han ju börja med att ursäkta sig över att de körde över våra reserver med 8-2 i början på säsongen. Han måste ju ha sett hur ledsna vi blev.

Tony Adams hoppade av jobbet som tränare för Gabal i Azerbadjan av familjeskäl. Sen är han beredd att flytta sig själv och sina närmaste till Borås. Hur tänkte han där?

Apropå Adams så finns det väl inte riktigt några statistiska skäl att önska att han blir tränare i Arsenal. Än så länge saknar han alla former av magiska hattar.

Wigan i övermorgon. Var själv i Wigan och bevittnade motsvarande match ifjol. Sam´s bar är en institution i staden där ingen ville prata fotboll och alla ville prata rugby. Då förstår ni kanske varför det inte ser ut som om Athletic spelar fotboll. Det gör de nämligen inte heller.

Årets dissning kom från Sebastian Larsson som anklagade Sunderland för att sakna anfall. Han har också lagt märke till att Bendtner är i laget.

Steve Bruce fick gå av just den anledningen, han som hade satsat stort i sommar och bland annat tagit dit United-rejects i form av O´Shea och Brown. Bruce kunde ringt Wenger och kollat hur bra avskrädet från United brukar vara. Silvestre-affären talar för sig själv.

Koscielny har sagt att han tycker det är svårt att springa på högerbacken och hjälpa Walcott i anfallen eftersom engelsmannen är alltför snabb. Kos hinner bara ta en eller två anfallslöpningar per match och försöker istället bara koncentrera sig på försvaret. Jag tycker att Kos och Santos ska sitta bredvid varandra på bussen till Wigan för att diskutera försvarsspel. Då kanske båda landar på fem löpningar per match.

Nasri fick värsta buropen efter sig under matchen i tisdags, ingen överraskning där även om jag inte ställer upp på det själv. Däremot var det roligt att läsa att Touré tror att det beror på att han precis lämnat och att Touré själv inte får burop eftersom det är tredje gången han kommer till Arsenal. Tid läker alla sår sägs det, men det bästa botemedlet mot att bli utbuad är garanterat att inte riva upp ett sår från början.

Ja, men vad f-sen, vi kör väl en shit-chat även denna vecka. Det känns som att bloggskribenten här får fria tyglar att sprida lite gubbig gnällighet över fotbollsnejden, och det är verkligen värt att premiera. Och angående shit-chattens längd, så får vi ta och släppa ambitionen att den skall vara kort och koncis. Det är ju det där med att få gamla hundar att sitta. Så släpp handkontrollen, lägg fjärren åt sidan och skjut ut dig i D&M-rymden utan några som helst tyglar.

Shit:

3: Carling Cup: Jag älskar denna lilla lucka för inblick i framtida framgångar, som kuppen brukade vara. Kuppen som ett letta löfte om en god morgondag.  Men när vi nu åkt ur den, så vill man bara att den skall försvinna. Inte för att vi åkte ur den, för det kan jag hantera utan svårigheter. Utan mot vilka vi rykte och på sättet vi gjorde det. Att med en startelva som nästan rakt igenom bestod av reserver, med ett spelsystem vi inte använt på tre säsonger, ändå spel så j-kla bra. Att vi stod upp mot den ljusblå Miljonfabriken och faktiskt var bättre än den Och ändå tappa vi in den där bollen som ledde till den där förlusten mot han den där lille fransmannens nya lag. Det känns inte bra.

2: Dead Ball killing Us Again: Ännu en gång förlorar vi på en fast situation. Men denna gången på en egen. En hörna då vi förväntas vara det farliga laget och där hörnan anses vara till nytta för oss, inte för motståndarna. Nu när vi fått relativ ordning på försvarsspelet i samband med hörnor i det egna försvarsområdet, så åker vi ännu en gång på en kontring, som ännu en gång påvisar behovet av ett än mer genomtänkt försvarsspel.

Vi dundrar in fyra mittbackar på planen samtidigt, men det är ändå motståndarna som gör målet. Jag blir bara så trött.

 
1: Stora Starka Shitty-fantasterna: Som bloggkollega Kicken var inne på igår, så tenderar vissa av deras fantaster, nya eller gamla, att framställa sig som idioter. De kör nu Lech Poznans ”hopp i axelkrok med ryggen mot planen”, trots att de, när de först stiftade bekantskap med företeelsen, hånade och skrattade åt den. De kallar Arsenal för feeder-club och sjunger om nästa Arsenalspelare som snart skall bli deras, men kan inte ens hantera de spelare de redan köpt av oss.  

De uppger sig vara retsamma och ha glimt i ögat. Men efter alla år i skuggan av framgångsrika klubbar och efter alla år som parodiska förlorare, är de plötsligt nu herre på täppan och det är omöjligt för dem att hantera. Det är deras klubb som ”get what we want”. Och ur denne lille stackars mobbade krake, utvecklar sig således ett monster. Ett monster som varken vi eller de själva känner igen och förstår.

D&M gör analysen att detta beteende är någon inverterad form av identifikation med aggressorn, eller som det ofta kallas Stockholmssyndromet. Då ditt psyke, för att säkra din överlevnad, identifierar dig med förtryckaren och övergår till att sympatisera med den. Detta eftersom ditt psyke läst av situationen, förstått din underlägsenhet och accepterat att det är bättre att försöka bli som, eller älska, förtyckaren än att bekämpa den.

För shitty är fortfarande bara en liten klubb, de behöver fortfarande rea ut sina biljetter vid hemmamatcherna och de är fortfarande som vilken småklubb som helst, bara med den skillnaden att de blivit iklädda tidernas mest enorma guldbyxor att ösa slantar ur. Och detta skall de stackars förlorar-indränkta shittyfantasterna försöka ställa om till och göra till sitt. Kan inte var lätt för de skrynkliga och krumma.

Chat:

3: Månaden som är kvar: Rent principiellt så avskyr jag januarifönstret. Enligt mig skall en trupp vara spikad när ligan börjar och sedan vara det som klubben/managern har att jobba med fram till sommaren. Inga sena Transfer Days när ligan redan är igång och inga vinterrockader för att rädda portugisiska managers jobb. Men ändå, snackat, ryktena och de burna förhoppningarna.

Jag när här en enorm ambivalens. För trots att jag anser att fönstret inte ens borde finnas, så älskar jag alla dessa rykten om spelare som är på väg till oss. Att läsa om alla dessa sanningar som plötsligt blir till. Jag älskar hetsen, längtan och suktandet. Jag älskar hoppet som tänds och möjligheten till upprättelse som plötsligt fladdrar förbi. Jag älskar de ständiga besöken på News Now och jag älskar de nästan tvångsmässiga länkandena på fotbollsforum internet runt.

Nu har vi en månad kvar fram till att affärerna skall genomföras. Och det är som julafton. Där tiden före klapparnas öppnande är de mest magiska. När man får klämma, vända och vrida och gissa sig fram till en ungefärlig prognos. Och det blir ju aldrig bättre än före förhoppningarna synas. När mattan ännu inte är full av tappade nötskal, då Twistpåsen inte är hopknycklad och då det fortfarande är ur Aladdinaskens övre lager du snaskar. Då är det som bäst. Precis som med Januarifönstret, som alltid är som bäst innan det öppnas…

2: Firma Frimpong-Coquelin: Jag var inne på det igår, när jag satte de två tillsammans med den förhoppningsvis snart återkommande Wilshere. Men jag kan inte låta bli att ta upp dem för diskussion igen. Frimpong har ju twittrat sig rakt in i många Arsenalsfans hjärtan, men om man inte backar upp de stora orden så blir det bara tomt skryt. I tisdags hade Frimpong täckning för sitt snack, för i mot shitty var även hans spel stort.

Och denne Coquelin, som så många nästan av oss för länge sedan räknat bort. Som förvisso stod upp i eländesmatchen mot manu i höstas, men som liksom aldrig riktigt ansets vara något att hoppas på. Han var helt förnämlig i tisdags kväll. Tillsammans med Frimpong tuktade han inte bara de Jong och Hargreaves, utan även miljonbygget generellt, inklusive frånfällingen Nasri.

De var varken brutala eller spelade över gränsen, de var bara väldigt bra. Om det var en lidnersk knäppe eller om de bär detta spel inom sig är ännu för tidigt att avgöra. Men säkert är att Songs behov av vila inte längre skrämmer.

1: Alex Oxlade-Chamberlain: Just myndig, med moppefjunen som nybliven historia och lika bred som han är hög. Så tekniskt begåvad att hans snabbhet inte ens blir något man lägger på minnet och så spelintelligent att vissa av hans äldre lagkamrater ser ut som korkade korpspelare. Är killen bara hype eller verkligen äkta vara? Självklart är han det senare.

Som son till den gamle landslagsmannen Mark Chamberlain var det väl aldrig någon tvekan om vad den här lille parveln skulle pyssla med på fritiden. Men vem hade kunnat ana att han skulle göra a-lagsdebut i League One som 16-åring, bli värvad till ett av världens tio-tolv bästa lag som 17-åring och göra mål  i sin Champions League-debut som 18-åring?

Enligt Wenger är han köpt för att stå ett par år på tillväxt, men enligt mig är detta tillväxtinväntande helt onödigt. För med så många verktyg i sin fotbollslåda, är det nästan genant att se honom virvla förbi spelare som knappt vet vem han är och än mindre kan uttala hans efternamn. Med så många alternativ, med sådan blick för nästa steg och med sådan självklar strävan att ta sig framåt i banan är han ett ess som vilken manager som helst  drömmer om att kunna dra ur rockärmen.

Wenger säger ”ge killen tid att utvecklas i Arsenal. ” D&M säger ”ge Arsenal chans att utvecklas, med Alex Oxlade-Chamberlain i kontinuerligt ligaspel.”

 Bilder från Flickr.com. CC-bollen av "Andrew Goldstraw"

och AOC i fiendeland av "frederic jon"

God morgon! Säsongen går vidare i rask takt och från och med sista landslagsuppehållet tog slut spelas det nu matcher var tredje och fjärde dag, någonting som kommer ta stryk på många spelare. Just vintermånaderna i Premier League tillhör de tuffaste i världen med kyligt klimat, tuffa bortamatcher och hög nivå på spelet där varenda misstag straffar sig. Någonting vi inte minst fick se igår.

Efter att ha tagit sig ända fram till final förra säsongen - en final som man borde ha vunnit - var det dags att försöka ta sig minst lika långt i år igen. Problemet den här säsongen har bara varit att alla topplag klarat sig kvar i turneringen. Vi hade lottats mot Manchester City som sedan förra våren gått obesegrat i alla turneringar bortsett från Champions League. Fördelen av att ha hemmaplan var uppskattad, men att det skulle bli svårt visste alla.

När Lee Probert blåste i visselpipan för att märka matchens slut hade vi förlorat. 1-0. Straffade av ett enda misstag på nittio minuter. Oförtjänt. Skamligt. Olyckligt. Men sådan är fotbollen. Tuff. Obarmhärtig. Oberäknelig. När det händer oss älskar vi det. Då är fotboll det bästa som finns i världen (lex: Marseille away), men när det sker mot oss finns det ingenting sämre.

Arsenal var det bättre laget. Hela matchen. Fram tills det återstod lite mer än en kvart hade inte ens Manchester City lyckats få iväg ett skott på mål. Detta trots att de hade ett lagbygge värt mer än £150 miljoner på plan (läs gärna mitt inlägg om "en sjuk fotbollsvärld"). Arsenal dominerade. Lekte stundtals. Sköt på mål. Alex Oxlade-Chamberlain visade varför han i framtiden kommer bli en superstjärna. Francis Coquelin har sedan länge bevisat att han är värd en chans. Emmanuel Frimpong, ja, han är Emmanuel Frimpong.

Om Arsenal hade blivit nerpressat, utspelat och förlorat med 2-0 eller 3-0 hade det varit lättare att ta. Man hade på något vis förväntat sig det och man hade inte haft någonting att skylla på. Men när man under så långa stunder dominerade matchbilden och hade flera farliga målchanser, att då straffas på en kontring är smärtsamt, riktigt smärtsamt.

Ju närmare vi kom slutsignalen desto säkrare blev jag att vi skulle bli straffade för att vi inte gjort mål, någonting jag även skrev på Twitter en tio minuter in i andra halvlek. Men det här är inte en lek där den som säger "vad sa jag" vinner. Det är supporterskap. Fotboll. Blodigt allvar.

När det i en Carling Cup-match känns som om ens liv hänger på spel vet man att fotboll är mer än en njutning. Förr brukade man ändå kunna ta ligacupen någorlunda nonchalant. Sitta i soffan och bara chilla. Nu sitter man som på nålar eftersom man verkligen hatar att se en förlora, speciellt mot sådana lag som Manchester City.

Våra ungtuppar gjorde nästan alla en toppenmatch och förtjänade åtminstone ett mål. Allt verkade stämma utom anfallet där jag fått nog av Chamakh och hoppas att han blir såld så fort som möjligt, medan Park Ju-Young kämpar hårt, men helt enkelt inte är bra nog. Det var extra synd eftersom det känns som om vi hade gjort ett eller två mål om bara vårt anfall varit mer vasst.

Efter matchen kunde jag inte släppa hur äcklad jag var av det laget. Inte för att de vann mot oss. Utan för sättet. Sättet de sköter sin klubb. Sättet de spelar sina matcher. Sättet de hanterar sina spelare. Sättet de organiserar sin ekonomi. I nittionio fall av hundra blir man kallad avundsjuk av motståndarsupportrar, men jag är inte det minsta avundsjuk. Om Arsenal skött sig likadant hade jag visserligen inte lagt ner mitt supporterskap, men jag hade känt mig minst lika äcklad.

Det värsta är supportrarna. Hur kan man supportra spelare som inte spelar för fansen, utan för pengarna? När José Mourinho kom in och förde Chelsea till flera ligatitlar i mitten av 00-talet på exakt samma sätt som Roberto Mancini är på väg att göra detsamma med sitt City utvecklade han en rivalitet till Arsène Wenger. Fransmannen sade då på en presskonferens vad han tyckte om Mourinho: "Om du ger framgång till dumma människor blir de oftast ännu dummare". En beskrivning som inte bara stämmer in på Chelsea-supportrar, utan numer även Manchester City-supportrar.

Det var länge sedan jag upplevde en likartad arrogans. Jag kan förstå att man blir till sig om man känner lukten av framgång, speciellt när man inte ens varit i närheten på över tre decennium, men det övermod och den dryghet deras supportrar har är något ur en annan värld. Och man kan inte låta bli att skratta varenda gång de ska köra "poznan" med tanke på vilken bakgrund den har.

Kalla mig bitter eller vad ni vill, men jag förlorar hellre med 8-2 mot Manchester United - hur mycket jag än hatar dem - än med 1-0 mot Manchester City. Den klubben förtjänar ett kok stryk, men det kommer inte ske på ett bra tag, inte ens när FFP-regeln tas i bruk. Det bästa vi kan hoppas på är att vi i mitten av december åker till Etihad Stadium och krossar dem, men mina förhoppningar är inte på topp, trots att jag är mer optimistisk nu än jag var tidigare.

Nu gäller det att glömma besvikelsen och blicka framåt. Det finns större och mer åtråvärda titlar än Carling Cup, trots att det troligtvis var vår bästa chans till en titel den här säsongen. Troligtvis slutar det som vanligt, utan titlar, men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Vem trodde att Liverpool skulle vinna Champions League efter att ha slutat femma i ligan? Under kan ske och det är därför vi älskar fotboll.

Nu får vi två mindre matcher att spela i januari, samma månad där vi förhoppningsvis förstärker vår trupp med en redig anfallare, samt att vi under december månad har ett överkomligt schema där vi åtminstone skall ta 12-15 av 18 möjliga poäng. I fotboll handlar allt om att blicka framåt. Det som är gjort är gjort och kan inte repareras. Nu väntar Wigan på lördag där tre poäng är ett absolut måste, speciellt eftersom vi otroligt nog inte vunnit på DW Stadium på flera år.

Livet går vidare. Arsenal går vidare. Säsongen går vidare. Nya matcher. Nytt hopp. Nya vinster. Come on you Gunners!

…och inatt en vild och krokig stig. Om i morgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns. (Bob Dylan, översättning Ulf Dageby).

Och varför inte? Eller varför inte; om i morgon ändå var idag?

Vi som lever med Arsenal i hjärtat, vi lever i en tid där Mansour city, chelsea tillsammans med ett antal andra klubbar i världen är så stinna av oäkta pengar att de tämligen sprutar ur öronen. Men vi som lever med Arsenal i hjärtat lever också i relation till Tottenham Hotspur. Vi svenne-fans bär förvisso inte alls den lokalt förankrade rivalitet, som den i norra London boende motsvarigheten gör. Men är du Arsenal så är inte spurs vilket lag som helst, var du än själv bor, så är det bara.

Det vi älskar att håna spurs för är inte bara dess oförmåga att vinna ligan i modern tid, utan även deras fallenhet för uttryck såsom ”nästa säsong, då minsann…” eller olika varianter av detsamma. Nuet i spursland lever liksom aldrig upp till fantasternas önskningar, förväntningar och deras bild av sig själva som stor klubb. Nu skall D&M ta er med på en vandring längs med samma väg, som skulle kunna ha lett in i samma fälla. Fast vi skall göra det med den skillnaden att vi faktiskt har täckning för det vi påstår och faktiskt har den potential vi påstår oss inneha. Fasten your seatbelts ungdomar, nu kör vi.

Idag känns det mesta ganska sunkigt på den arsenalska bakgården. Du klafsar omkring med gyttja av monetär underlägsenhet ända upp till knäna, du vågar knappt sätta ned foten i rädsla för att trampa på sköra skärvor av skadebenägenhet och i din näsa sticker stanken av oförmågan att göra mål om inte RvP är på planen. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns en stig att följa. Denna stig är relativt rät, den är solid och vällagd och den leder dig förbi eländets avskyvärde gungfly.

Denna väg kallar vi för ”Det centrala mittfältets framtida soliditet” och den består av tre stycken granithårda stenplattor. De är sprickfria, har hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering samt är helt okänsliga för försurat regn. En är importerad från Kumasi i Ghana, en från Laval i Frankrike och en är framtagen i Stevenage, Hertfordshire. Dessa grovhuggna stenplattor vi talar om heter Frimpong, Coquelin och Wilshere.

När vi längtar till morgondagen, så är det inte bara för att vi drömmer om att vakna upp med ett försvarsspel styrt av minister Martin Keown. Nej, vi längtar även till den morgondag då vår alldeles egna Jack Wilshere gör comeback och når fjolårsformen. Då, då j-klar. Då blir vi starka. Då minsann…

Vår genomgång skall, som sig bör, börja bakifrån:

Emmanuel Frimpong: Ja, ni känner till killen. EPL-debut med ett synnerligen värdigt rött kort. Han var då nästan parodiskt överladdad men gav oss, fram till utvisningen hopp om framtiden och om avlösning till Song. Lår som trädstammar, skott som en sparkande häst och en kampvilja som en frustande tjur med pungen klämd i ladugårdsdörren.

Igår var han nästan över allt på planen Han plockade totalt bort de två rutinerade landslagsmännen på shittys centrala mittfält, stred som den siste stående generalen och var så där nästan poetiskt vacker i sin småfulhet. Elak och retsam, men ändå så genuint genomsyrad av bollkompetens. Och man kan ju inte annat än älska hans sätt att, hur skall vi säga, relatera till den där lille franske bänkvärmaren som numera värmer sig i bäbisblå träningsoverall.

Kan han bara tygla sitt humör så har vi, i denne Tottenhamuppväxte yngling, ett solitt försvarsblock att sätta just framför bakfyran och samtidigt en högst avskräckande best att stirra i motståndarnas ögon. För i avsaknaden av den Barton som Wenger lät bli att kontraktera, kan Frimpong ha något liknande funktion i ett ädelt Arsenal, för fina för fula påhopp.

Francis Coquelin: Ett av Gilles Grimandis bästa beslut som Arsenal-scout, när han förde denne då 17-årige pojkspolingen till klubben. Coquelin har spelat både DM, CM, högeryttermittfältare och högerback för klubben på olika nivåer, men det är först i år, efter hans år på lån till Lorient, som vi fått stifta närmare bekantskap med honom i a-lagssammanhang. Han var en av få som kunde lämna Old Trafford med viss värdighet i behåll, en som visade framskjuten bröstkorg när vi fick den lyckosamma lotten Shrewsbury i CC och fullständigt lysande i gårdagens match mot Willy Wonkas Chokladfabrik.

I gårdagsmatchen visade han inte bara på kämparvilja och god placeringsförmåga. Han tog defensiva löpningar, återtog förlorade bollar och screenade bort motståndare med en uppenbar fotbollsintelligens. Han tog skott, men framför allt imponerade hans mogna passningsspel, med crossar och svepande bollar till långt upp springande medspelare som inte bara fick bollen i fart utan också i helt rätt läge. Coquelin kan vara den tvåvägsspelare och den box-to-box-spelare som Denilson aldrig blev men som Wilshere, under fjolåret visade kompetens nog för att vara.

Jack Wilshere: Vad som inte skrivits om denna hela Englands framtid, går inte att finna ord för. Född av en moder med Arsenal i hjärtat, med en fader som var West Ham, spelade han sin första organiserade fotboll i den fundamentalistiska extremismens engelska vagga, Luton. När Arsenal i april 2001, knackade på dörren fick han som nioåring möjligheten att bli del av den klubb som han, när vi om 15 år ser tillbaka på nuet, skulle komma att skapa historia med.

För väl i klubben visade han en enorm mognad och begåvning. Oftast som högerytter i ett 4-4-2, men i Wengers tankar som en blivande nr 10. Efter ett halvt år på lån i Bolton, kunde Wenger inte längre hålla honom tillbaka och ännu en gång får vi tacka Diabys förmåga att ständigt bli skadad. För i dennes, och nämnde Denilsons, frånvaro fick JW chansen bakom Fabregas och resten är, som det heter, historia.

JW är lysande som tvåvägsspelare, men han kommer som central spets bli än mer viktig för laget. För en passningsbegåvning vi inte sett sedan DB10´s dagar och en person som inte kommer att ägna sin tid åt att räkna dagarna till katalonienflytten, kommer han bli den nr 10 som Wenger vägrar spela RvP som. Och en nr 10 inte bara med passningsbriljans, utan med tacklande kropp och ett hjärta som slår för Arsenal. Arsenal och Arsenal.

Så tänk dig dessa tre block av soliditet utlagda på din ogräsbeklädda nordlondonska bakgård. Tänk vilka sammanhangsmarkörer vi får och tänk dig vilken energi de skulle bringa övriga i laget. Tänk på den samlade mängden år i ungdomslagen, på träningsläger och iklädda vår vackra rödvita tröja med en kanon på vänstra bröstet eller i mitten just över det bultande hjärtat.

Och då har vi ändå inte talat om den högerytter som igår, en gång för alla, visade vilken kraft, vilken teknisk briljans och vilken överlägen spelintelligens som kan inrymmas i namnet Alexander Mark David Oxlade-Chamberlain.

…så bara om jag vet att hon väntar, kan jag bli den jag var igår.

Bilder från Flickr.com. Dench av ”ollycoffey”,

den flygande fransmannen av ”Kermaguer”

och Jack The Profile av ”Fid aka Theo”.

Ordentlig mörbultning var väl att ta i. Mörbultning var verkligen ett överord i sig också. Jag slår till på rån. Det är ungefär så det känns.

Jag borde ha vetat bättre, jag menar hur många gånger har vi inte sett Arsenal ställa upp med värsta lingonlaget i ligacupen och ändå lyckats besegra motståndare med ordinarie lag. Idag var det visserligen inte bara ungtuppar som sprang omkring i den vackra rödvita dressen, men inte var det våra ordinarie kanonjärer som besteg planen.

De kämpade och slet och testade Citys £6m målvakt gång på gång. Medan Fabianski knappt fick röra bollen så hade rumänske Pantilimon händerna fulla så att säga. Ett par gånger borde bollen ha varit inne också, men vår effektivitet var inte vad vi hoppades på. Varken Chamakh eller Park kunde utnyttja de chanser de fick och imponerade säkerligen inte på Wenger. Frågan är om en anfallare är på väg i januari?

Försvar och mittfält stod annars upp mot City i den grad att de fullständigt neutraliserade Dzeko, Nasri och Agüero, vilket måste anses vara en bedrift med tanke på att den trion kostat £87m. Pengar är inte allt när man har spelare som Frimpong som hellre skulle tackla benen av sin mamma än låta en djävel komma förbi.

Arsenals reservlag spelade bra och gjorde allt rätt förutom mål och jag tror att Mancini drar en lättnadens suck över att de gick vidare. Jag tror inte att Wenger sörjer utträdet ur ligacupen särskilt mycket även om han lika mycket som vi andra är irriterade på att det var en klinisk kontring på slutet som förstörde för oss i en period när vi äger matchen fullständigt.

Detta lag ska få chansen mot Olympiakos också enligt min mening. Framförallt behöver AOC matchas in i laget mer frekvent nu när Gervinho snart ska till Afrika och spela mästerskap. Engelsmannen har en väldigt ljus framtid och briljerade flera gånger idag med sin bollbehandling och sina utmanande löpningar.

Bortser man från de uteblivna målen så ger jag hela laget inklusive Chamakh och Park fullt godkänt för sin insats. Vi tar oss till lägen och avslutar på mål som det sedan krävs superräddningar för att hålla utanför ramen. Till och med Squillaci var bra idag.

Vi är The Arsenal och vi kan vara stolta över att vi stod upp mot ekonomisk dopning och gjorde oss rättvisa.

Nu duggar matcherna tätt och det passar ju en supporter som knappast blir trött av att sitta i soffan och skrika sig hes efter varje tveksam offsideavblåsning. Värre var det tydligen för spelarna som nu sist var så trötta att de inte ens kunde slå Mighty Fulham. Där kände jag själv lite trötthet efter det snacket.

Det är glömt och begravet när det nu vankas match mot de nyrika från norr. Manchester City står för motståndet och kommer liksom Arsenal att försöka rotera truppen lite och bara ställa upp med ett lag köpt för 1.3 miljarder om man ska tro den här tänkta uppställningen.

I det laget har de fem spelare som är dyrare än Arsenals högst betalda transfersumma som antas vara cirka £16m för Arsjavin. Det laget ska vi försöka slå med Frimpong, Djourou och Coquelin. Krydda det med ett lån från Chelsea och en talangvärvning i AOC för £12m och Arsenal slår ur ett gigantiskt underläge på pappret.

Carling Cup är en Kalle Anka cup och det var den även när vi var i final. Det betyder inte att vi ska lägga oss ner och dö. För de spelare som får chansen borde varenda sådan match vara en cupfinal, en chans att glänsa och övertyga managern om att just de borde få mer speltid. Därför vill jag se ett taggat Arsenal, ett Arsenal som är villiga att ta den extra tacklingen, den extra löpningen och spela smart, taktiskt och enkelt.

Jag inbillar mig nämligen att våra reserver har lättare att motivera sig än vad Citys har. Jag kan mycket väl ha fel här, men jag kan tänka mig att spelare som Nasri, Touré, Dzeko inte har särskilt mycket sug efter en match i ligacupen när man har gått till den mest hårdsatsande klubben av alla i England för att vinna de stora titlarna. Man C slåss om en ligatitel, de har ett prekärt läge i Champions League och dessa spelarna är inte per automatik en del av det laget som ska göra det utan får nöta bänk. När det nu dyker upp en match i den tävling som prioriteras allra lägst vill man kanske inte riktigt delta. Det är nu man vill höra av managern att man inte är med i laget. Är man med i detta laget så spelar man inte på lördag mot Norwich.

Arsenals spelare har ett lite annat utgångsläge eftersom truppen består av många fler yngre spelare som är up and coming och Arsenal har länge haft för vana att lufta truppen rejält i ligacupen.

Tyvärr är det så att oavsett hur mycket fradga vi tuggar, hur mycket ståltråd vi lägger i kalsingarna och hur många kalsonggrepp vi lyckas göra på Nasri så förlorar vi denna matchen. Vilja slår klass heter det och kan vara vårt hopp. Jag räknar med en grundlig mörbultning och så är vi ute ur den cupen vi inte behagade vinna tidigare i år. Det kan i sig vara en frälsning.

Det kan låta som att jag tar ut förlusten i förskott för att slippa vara besviken och visst kan det ligga nåot i det. Här känner jag dock att det är bättre att se sanningen i vitögat än att hoppas att tandfén och Bamse ska komma fram och rädda upp situationen. Jag har gärna fel, men jag brukar ju inte ha det....

I Manchesters östra hörn, den del som just nu är höga som council houses på ljusblåa duster om upprättelse för alla år av trampade tår, förbiseende och uraktlåtenhet. I den delen är morgondagens motståndare Manchester City hemmahörande och det är just där vi börjar genom att ställa en fråga eller anta en gissningslekens utmaning.

Ni känner ju alla till klubben Manchester Citys klubbmärke, eller hur? Ni har sett den gyllene örnen, när den lite lätt småpissed håller om staden Manchesters stadssköld. Ni har även sett det lilla tygstycke som går från sida till sida under skölden, där klubben påstår att de står för någon sorts stolthet i någon form av strid. Om ni så gjort så har ni även sett de tre stjärnor som klubben placerat ovanför nämnda krusiduller. Så vad kan dessa lätt småilskna stjärnor står för, vad kan de tänkas symbolisera?

Trångt om saligheten.

Hur var det nu med det där med att använda stjärnor på tröjan? De sades ju ha som värde att symbolisera någon form av segrar, så det borde ju ligga bäst till även för Eastlands-klubben. Låt oss ta en smygkik in i prisskåpet och se om vi där finner tre troféer av något speciellt slag? Tre segrar i någon europeisk kupp? Nope. Tre FA-kuppsvinster då? Det borde det ju kunna vara, men i och med att klubben faktiskt vunnit hela fem finaler, så framstår klubben som lite väl modest och anspråkslös om de nöjer sig med att bara fira tre av dem. Nej, vi tror nog inte det va?

Kanske står stjärnorna för tre ligavinster? No, inte rätt där heller. Personligen överväger jag alternativet att stjärnorna står för antalet utlåningar eller omförhandlingar av lönenivån Emmanuel Adebayor hinner med under en kontraktsperiod, men funderar också på om stjärnorna står för det antal klubben kommit tvåa i den engelska förstadivisionen, det vill säga blivit nummer ett av förlorarna. Så får det blir, det röstar vi för! Vad gissar du på?

Innan du kastar dig över tangentbordet för att avge ett rätt svar så skall du läsa vidare, för här besparar jag både dig och alla andra läsare pinsamheter genom att faktiskt, generöst nog, ge rätt svar redan på en gång. Det tre väldigt stolta stjärnorna på Manchester Citys väldigt stolta vänstra bröst står för staden Manchesters tre floder Irk, Irwill och Medlock. Eh, så kan det gå..?

Om klubben City låter Unitedfans färdas på de tre floderna kan D&M i skrivande stund inte varken garantera eller avvisa. Vi får väl bara utgå ifrån att de ljusblå är lika modest humbla i flodtransportfrågan som de är i övrigt.

För är det ändå inte något oerhört vackert över klubbens väldigt kollektivistiska och idealistiska ställningstagande? Att de inte väljer att framhäva sin egen storhet, stolta erövringar eller segerrika historia, utan i stället väljer att slå ett gemensamt slag för hemmastadens geografiska rikedom. Är det inte nästan poetiskt i sin ödmjukhet, ja nästan självuppoffrande? Just som klubben tenderar att framställa sig. Som en liten kvartersklubb från en av de östra delarna av en liten hamnstad? Det är nästan gulligt, ja liksom rart på något sätt.

Be careful Gunnersaurus.

Dessa ljusblå gullepluttar skall nu åka ända bort till London för att spela Carling Cup och de skall göra det mot det där laget som har en elak kanon på bröstet. Dessa elakingar i klädda rött med vita ärmar har ju haft the little nasty habit att låta sina ungdomar fälla motståndet. Så hoppas vi även sker denna gång. Arsenal ställer därför upp med följande lag:

Jr Fabianski
Jr Coquelin – Jr Djourou – Jr Koscielny – Jr Miquel
Jr Frimpong – Jr Benayoun – Jr Diaby
Jr AOC – Jr Chamakh – Jr Park

Utanför detta står Jr Squillaci och väntar på bättre tider. Vi andra väntar på besked om när Jr Rosicky kommer tillbaka varför hans medverkande i denna match fortfarande är dolt i det ljusblåa töcknet av ödmjukhet som våra humbla gäster för med sig. Jag hade gärna sett att Jr Arsjavin fick spela centralt bakom anfallstrion, men även att Jr Ozyakup får möjlighet att visa framfötterna.

D&M hälsar våra ödmjuka gäster från nordvästra England varmt välkomna, ber våra rödvita killar att behandla dem med varsam vänlighet och ber samtidigt våra såta vänner på UEFA´s kansli att ta emot de bruna kuverten från Eastland i respektfull tystnad, blunda för alla framtida röda minus och låta udda vara jämt. För inte skall vi ställa till bråk, bus och högljutt stök för lite ekonomisk dopning.

Bilder: Från Flickr.com. Storlagets läktarkultur: ”Blackbird20202”

och Risky Business: ”Ronnie Macdonald”.

Jag fick rätt som vanligt, någon annan fick göra målen och det var vår beligkse vicekapten som tyckte att det skulle vara trevligt att fördela målen rättvist under lördagkvällen. Tyvärr är det inte någon enda Gooner som håller med honom om det.

Arsenal bytte in Arsjavin och Djourou istället för Gervinho och Koscielny och med ens såg spelet sådär trist, stillatående och trögt ut. Troligtvis är de skiftena inte hela svaret, men inte är den trötthet som Wenger pekade ut heller hela svaret.

Spelare blir trötta, men att skylla på en Euro hangover när vi hade hemmatch i veckan och hemmamatch nu känns krystat. Det vore väl också märkligt om precis alla spelare blir lika oerhört trötta samtidigt. Däremot nämner Wenger inte någonting kring vad som mer sannloikt är anledningen till misslyckandet: den bristande inställningen.

Arsenal gör ett antal sådana här matcher varje säsong där vi tror att det bara är att ställa ut skorna och det är lika märkligt varje gång eftersom vi alltid är i stort behov av poäng så motivation borde inte fattas. Ändå går spelarna ut och vägrar satsa i närkamperna, vägrar passa bollen och hålla ett högt tempo och kanske värst av allt, vägrar ta löpningar för att stressa motståndet.

Trots att det såg så illa ut så har vi en hel del mycket vassa målchanser och Schwarzer var tvungen att storspela för att rädda Fulhams poäng, men det som stör allra mest är att när vi byter in Gervinho och Chamakh så visar det sig finnas en växel till i laget, då är tröttheten som bortblåst. Personligen har jag aldrig varit med om att det är jobbigare att springa de första 70 än de sista 20, men så är jag ju inte elitidrottsman heller.

Arsjavin förtjänar ett eget kapitel nu, för ryssen gör inte ett rätt just nu. All den talang han besitter verkar som bortblåst. Han kan inte göra en gubbe, han kan inte ta en fiffig löpning och han kan inte skjuta. Hans sjävlförtroende är det nog inte fel på, men det blir bara inte rätt. Skulle någon nappa på en försäljning så är det bara att casha in tycker jag. Problemet är att Gervinho ska till afrikanska mästerskapen och där behövs Arsjavin som ersättare.

Ett oavgjort resultat mot Fulham är naturligtvis inte hela världen och vi kommer att resa oss igen. Däremot sätter det snabbt igång spekulationerna om spelarköp i januari. Marknade svämmar dock inte över av kanonspelare som är tillgängliga för spel i Champions League och frågan är om Wenger satsar på någon som han inte kan använda där förrän nästa säsong. Vi lade en hel del pengar på spelare redan i somras, men det är klart att om man kan göra klart med en riktig förstärkning av en klassytter eller en klassanfallare så säger inte jag nej.

Bara lovord hela veckan från pressen, inte ett mörkt moln på himlen och Jack Wilsheres tillfrisknande går enligt planerna. Mittfältaren är förstås saknad, men än så länge håller laget för utmaningarna utan honom och ska jag vara ärlig så har engelsmannen ingen självklar rätt att ta över varken Artetas eller Ramseys roll. Däremot kommer Jack att bli oerhört värdefull för att kunna utnyttja mittfältsrotation och bli mindre sårbara för andra skador som oundvikligen kommer.

Det var längesedan nu som pressen sågade oss ja och det är oerhört trist att se den kortsiktighet som tabloidbranchsen lever i. Ena dan är man värdelösare än pincett vid ett oljeläckage och andra dagen är man det bästa som hänt sedan Dag Finn lade av sin sångarkarriär.

Vi supportrar bryr väl kanske inte oss när vi vältrar oss i vår egen sorg eller hänger oss till den glädje en enkel seger kan innebära. Jag för min del läser inte domedagsprofeterna efter en förlust, medan jag däremot kan köpa varenda kvällstidning för att inta så mycket jag bara kan av segerns sötma. Vi får hoppas att det är det sistnämnda vi får fortsätta göra efter morgondagens hemmamatch mot gamel Spursmanagern Martin Jols Fulham.

Fulham som har oerhört svårt att få det att lossna och ligger på den nedre halvan av tabellen där det skiljer lika mycket mellan 11:e och 20:e plats som mellan 7:e och 8:e. Med lite oflyt i de andra matcherna kan Fulham ligga under nedflyttningsstrecket vid sextiden. Fulham är en harmlös klubb som jag egentligen unnar allt gott utom att slå oss förstås.

Jag förväntar mig att Arsene Wenger spelar samma lag som mot Dortmund och sedan tar chansen att vila en hel del spelare mot City i ligacupen. Martin Jol har sagt att han kommer att försöka få sitt lag att stoppa van Persie vilket så klart är en mäktig utmaning. Jag måste säga att jag skulle faktiskt föredra om van Persie inte fick göra mål imorgon utan lät några andra ur laget få den äran. Vi behöver sprida ut målskyttet och självförtroendet.

Det här blir en seger, en svår match men trots det en seger. Då tar vi tre viktiga poäng som kan ge oss några tabellplaceringar till med rätt resultat i de andra matcherna. Sen vore det inte fel om Spurs formsvacka började redan nu. Allra mest för att man vill fira St Totteringhams Day innan maj.

Fulham FC är Englands äldsta fortfarande aktiva klubb med professionellt fotbollsspelande på sin ”Idag skall vi göra-lista” och de har under dessa 131 vunnit absolut ingenting. Ingen FA-kupp, ingen förhistorisk ligavinst och ingen pokal från någon dammsamlande förlaga till Carling Cup. Precis ingenting ligger där och skräpar någon stans bland de engelska historieböckerna.

Däremot har det gått något bättre utomlands för den fortfarande lekfulle gamlingen, för där har klubben nämligen tagit hem segern i den numera rättmätigt avsomnade Intertotokuppen. Ni vet den där kuppen som klubbarna använde som försäsongsträning eller för att matcha in eventuellt kommande a-lagsspelare, i väntan på att de riktiga spelarna supit sin sommarledighet färdig och är redo för rehab, träningslägersresor och antabus.

I Intertotokuppen peakade klubben sommaren –02 när den, tillsammans med Stuttgart och Malaga vann kuppen… Ja, ni läste helt rätt och ja, ni förstår själva. En kupp där det spelas tre finaler, i dubbelmöten, och som får fram tre stycken kuppvinnare, vilkas egentliga vinst är i att de genom finalsegrarna i kuppen får spela ännu en kupp. Den gången handlade det om den torsdagsträffen som numera så elegant heter Euro League. Väl inne på den kuppen så bör det dock nämnas att Fulham för ungefär ett och ett halvt år sedan spelade final i densamma. De föll dock med 2-1, mot Atletico de Madrid.

Så det måste vara tämligen slätstruket att vara Fulham. En del downs men inte mycket ups. Dock var det nog glada miner när Mr Mohamed Al-Fayed, sommaren –97, bestämde sig för att inte bara leka affär utan även fotbollsklubbsägare. Det första Al-Fayed gjorde var att anställa en något udda lekledarkombo i form av den gamla caretakern Ray Wilkins som boss över bekantingen Kevin Keegan, som så kallad Chief Operating Officer.

Efter att de självklara laguttagningsbråken gjort sig påminda, lämnade Wilkins fotbollsleken, vilket gav Kung Kevin hela gottepåsen att själv snaska ur. Det gick faktiskt ganska bra ända fram till att Keegan fick för sig att leka förbundskapten, vilket kanske gick lite sådär.

Annars var det, med Fulhammått mätt, väldigt händelserikt de därpå kommande åren. För väl styrkta av Mohamed Al-Fayeds affärsrörelseavkastning kryssade klubben fram genom divisionerna, angjorde i försommarvärmen 2001, Premier League-bryggan och vid den har de legat fastsurrade sedan dess. För där vid Themsens kant kan det gå villt till och Med Mr Al-Fayed vid Fisher Price kassaapparaten kan det mesta hända. Än bestämmer han sig för att lägga ned klubbens damlag, än bestämmer han sig för att resa en staty över en udda fågel inom den amerikanska populärkulturen. 

Och med en sådan något fladdrig kille på lekplatsen, så behöver klubbens fantaster liksom inte oroa sig för elaka motståndares eventuella retsamhet. Det räcker så gott med vad deras egen klubb och dess ägare hittar på för bus. Och när vi nu tar emot dessa brobyggande Londongrannar gör vi det med säkrat avancemang till CL´s åttondelsfinal i ryggen. Som hittills enda engelska lag…

Spelarna som skall göra oss Arsenalister stolta denna kväll bör dock bli som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Frimpong/Coquelin– Benayoun – Ramsey
TW14 – Kung – Arsjavin

Kanske vilas Koscielny till förmån för Djourou och till fördel för alla oss som vill slippa se Squillaci mot citeh på tisdag. Kanske måste TV5 vilas, men då för att slippa set-backs i hans snabba återkommande och kanske borde även Song få sitta ned med onsdagens dribblingsräder i gott minne. Frågetecken för Arteta som fick sig en smäll senast, varför jag sätter in Benayoun eller en eventuellt tillfrisknad Rosicky, i hans ställe. Gervinho får stå över till förmån för Arsjavin som äntligen får möjlighet att göra skäl för sin lön.

Då vi möter ett Fulham med exakt hälften så många poäng kan vi lätt komma att luras av detta samt av den tabellplacering, som nr 16, de har. Vi bör i stället se till Martin Jols kompetens och att han faktiskt, en gång i tiden, gjorde lag av de debila från N17. Vi bör se till att de klarar sig bra i torsdagskuppen, samt att de bara är två poäng sämre än oss när det gäller spel på bortaplan. Så låt dig inte luras av tabellen och Fulhams position i densamma.

D&M kör heldag i manu-Mats så kallade pojkrum, där X-boxturnering och tre raka EPL-matcher kommer blandas upp med Bitter, finsnus och pizza. Det kan tänkas föreligga viss risk för en, förr i världen på Arsenal Sweden, klassisk ”Fylleblogg”. Jag hoppas dock att D&M har den goda smaken att bespara er det nöjet eller, kanske mer troligt, missnöjet. Vi får se.

Bilder: Från Flickr.com. Två popkungar: "Blog Gallery"

och Den Lille Arbetsledaren av "teubig"