Senaste blogginläggen

Vad hände? Hur gick det till? Vad fan bevittnade jag på plats på Stamford Bridge? Arsenalspelarna firade som om de vunnit en cupfinal. Arsenalsupportrarna firade som om man vunnit ligan. Hemmaläktaren på Stamford Bridge ekade tom. Kvar på arenan fanns bara ett stort bultande hjärta. Det stavades till Arsenal, Arsenal Football Club.

Den första minuten av den här kompilationen av REDaction har etsat sig fast i mitt minne ända sedan den lades upp ett par veckor efter Carling Cup-finalen. Jag var på plats då. På Wembley. Jag såg Obafemi Martins sätta 2-1 med en minut kvar. Jag såg Birmingham-spelarna jubla. Jag såg dem lyfta Carling Cup-pokalen i skyn. Jag var bland de sista att lämna arenan.

Wembley. Foto: Kristonel Elwe.

Efter den finalförlusten radades de dåliga resultaten upp en efter en. Utslagna ur Champions League. Utslagna ur FA-cupen. Utspelat från ligavinst. Förlust, förlust, likaresultat, förlust och ännu en förlust. I sommar valde Samir Nasri att lägga all skuld på sina lagkamrater och lämnade ett sjunkande skepp. Cesc Fabregas tackade för sig och åkte hem till Spanien. Gael Clichy tyckte det var nog och flyttade upp till Manchester City.

Arsenal var ett lag i spillror. Ett lag utan ledare. Ett lag utan en framtid. Ett sjunkande skepp. Och värre skulle det bli. Det började med en oturlig förlust mot Liverpool på Emirates Stadium. Jag var där. Det fortsatte med en förnedring av Manchester United på Old Trafford. Jag var där. Det tog inte slut när vi förlorade med 4-3 borta mot Blackburn. Jag var där. Och när vi trodde att botten var nådd förlorade vi mot Tottenham med 2-1 på White Hart Lane. Och ännu en gång var jag där och såg mitt kära Arsenal kliva av planen som förlorare.

Det har gått nästan nio månader sedan vi förlorade Carling Cup-finalen mot Birmingham City. Nio månader fyllda av förluster, förnedringar, burop, kritik, hat, slagsmål, huvudvärk, depression och ilska. De enstaka vinsterna här och där har inte kunnat hjälpa i längden, utan bara varit en kortare tillflyktsort. Formsvackan, den har hållt i ända sedan februari.

Arsenal har under hela den här resan inte gått att känna igen. Man har spelat uruselt. Man har haft total avsaknad av mental styrka. Man har förlorat matcher man borde ha vunnit. Man har förlorat matcher man borde har spelat lika. Man har förlorat matcher man borde ha förlorat. Motståndarsupportrarna har givit oss ett helvete för det. Och jag vill inte ens börja nämna allt jag blivit kallad sedan jag lämnade Wembley den 27 februari 2011.

Igår eftermiddag firade spelarna som om de vunnit en cupfinal. Igår eftermiddag firade supportrarna som aldrig förr. För tabellen var det här tre poäng. En vanlig ligavinst. Tre ynka poäng. Men för oss betydde det här hela världen. Jag vet exakt hur löjligt det må ha sett ut så som vi firade. Många satt säkert och var generade medan motståndarsupportrar säkerligen satt och skrattade, men vi brydde oss inte fem öre för det.

Glädje. Foto: Kristonel Elwe.

Det spelarna, tränarna och supportrarna gått igenom under de senaste nio månaderna är bland det mest förfärliga vi har gått igenom på flera decennium. Vi har försökt ta oss tillbaka, men vi har alltid fallit längre ner. Vi har försökt klättra upp för en grop, men fallit allt djupare. Vi har försökt ta oss ur en formsvacka, men misslyckats gång på gång.

Men idag. Idag är det över. Idag är Arsenal tillbaka. Tillbaka där man tillhör. Tillbaka i finrummet. Vi må inte ha vunnit en titel och vi lär inte heller göra det på länge, men ingen bryr sig en dag som denna. Vi slog Chelsea med 5-3 på bortaplan. Vi gjorde 5 mål på Stamford Bridge. Vi klarade det som av alla - tränare, spelare och experter - kallades för det riktiga mandomstestet.

Jag bryr mig inte att Chelsea hade noll defensivt ansvar. Jag bryr mig inte att vi släppte in tre mål. Allt jag bryr mig om är slutresultatet. 5-3. Hat-trick av Robin van Persie. 5 raka vinster. 8 vinster på de 9 senaste matcherna. Ett riktigt mandomstest. Men vi klarade av det. Vi låg under två gånger, men kom igen. Vi släppte in en kvittering med tio minuter kvar, men vi kom igen. Vi var långt ifrån övertygande, men vi kom igen. Mental styrka. Fysisk styrka. Kvalitet. 5-3.

Ni som såg slutscenerna (ni kan se mig stå halvnaken vid 1:32 in i klippet!) och måljublet efter 5-3 förstår exakt vad det här betydde för spelarna, för laget, för mentaliteten, för supportrarna, för alla. För Arsenal var det här mer än tre poäng. Mer än en vinst. Det här var början på ett helt nytt kapitel. Början på en ny era. Stängt, rivet och uppeldat är det förra kapitlet. Nu har vi äntligen vänt blad.

Stamford Bridge. Foto: Kristonel Elwe.

När jag stod där på andra raden precis vid gräset på Stamford Bridge trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här. Jag trodde på en förlust. Jag var säker på en förlust. Frank Lampard satte 1-0 och jag verkade få rätt. Hoppet tändes i och med 1-1, men det skulle bli tufft. John Terry satte 2-1 precis innan halvtid och där trodde jag det var över.

Terry sprang förbi mig och hela bortasupporten och bara stirrade på oss. När han skulle springa tillbaka till mittplan vände han sig om och kollade mot oss med usträckta armar. Blicken var ingenting annat än ett rent "fuck you" till oss. Kanske blev han sårad efter att vi sjungit "your captain's a racist". Ashley Cole som firade gemensamt drog en spottloska i vår riktning och likt Terry retade han upp oss ordentligt, bara för att.

Men andra halvleken började annorlunda, började konstigt. Plötsligt var det Arsenal som dominerade och efter två skarpa målchanser (van Persie + Ramsey) var jag säker på att vi skulle sätta en förr eller senare. Och så kom det. 2-2. André Santos. Lyckorus. Glädje. Eufori. Och så kom Theo Walcott. Ramlade. Jag svor. Han for. Det sa bara pang och plötsligt hade jag ramlat mig fram till en helt annan sektion. Jag var i en helt annan värld.

Sedan kom den nervösa väntan. Jag tittade ner på klockan stup i kvarten och bara väntade på slutsignalen. Men Juan Mata förstörde det. Jag visste det. Vi skulle inte vinna. Vad hade jag trott på? Haha, Arsenal, vinna på Stamford Bridge? Snälla.

3-3 var bra, men jag var ändå smått deprimerad. Och rädd. Rädd för 4-3 till Chelsea. Men så kom en boll. Så halkade John Terry (HAHAH). Så kom van Persie. Han kom, han såg, han segrade. 4-3 och bland det största lyckorusen jag varit med om de senaste åren. Jag slet av mig tröjan, ställde mig upp på sätena framför mig och skrek på ensam hand "who are ya?" till hemmasupportrarna som tittade på mig och avgudade mig som en viking (kanske inte riktigt...).

Men det var inte över. 5-3 skulle också komma. Och jag kommer inte ens ihåg vad som hände. Det var den sjukaste matchen jag sett live. Utan tvekan. Vi förtjänade det. Vi vann. Vi segrade. Och jag stod upp, utan tröja, som om det var den mest normala saken att göra i hela världen. Jag skrek. Jag sjöng. Jag log. Jag skrattade. Jag njöt.

Det här var vi alla värda, mina vänner. Det här var vi alla värda. Jag älskar er. Jag älskar Robin van Persie. Jag älskar Arsenal, Arsenal Football Club.

History. Class. Tradition.

Igår var en sådan dag man bara vill ha fler av, att leva om gång på gång och ett lyckorus man inte kan uppnå på annat sätt än om man är fotbollssupporter till världens bästa lag.

Arsenal bjöd igår på en fotbollsunderhållning som innehöll allt. Snygga mål, horribelt försvarsspel, bra passningar, kämpaglöd och passion. Allt vi efterlyser av hjärta och engagemang för den utsmetade blaffan till klubbmärke fanns där. Spelare som Djourou och Santos som är åtminstone ett nummer för små för den här typen av matcher fick sola sig i glansen av en av Arsenals blivande legender - Robin van Persie.

Han har precis passerat hundra mål för klubben och får han vara frisk är det ingen omöjlighet att han kommer att göra både 150 och 175 mål för oss om han väljer att stanna kvar och bli odödlig. Vi är inget one-man-team, men han gör skillnaden när den behövs.

Arsenal har nu åtta segrar på de nio senaste vilket måste anses som mästarklass. Då känns det extra smärtsamt att vi fick den start vi fick. Vi hade antagligen inte vunnit ligan ändå, men just nu känns det fortfarande som att vi drömmer om en topp fyra plats som borde vara självklar. Med den form vi visar just nu är det också allt färre som avfärdar oss som en toppklubb och allt färre som kräver styrelsens, Wengers och Rices avgång. Bra resultat tystar kritiker och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.

Szczesny hade tydligen skrivit på sin Twitter att han var förvånad över att han fick vara kvar på plan och det måste jag säga att jag också var. Polacken har talang nog att bli hur bra som helst, märk väl att han bara är tjugo år och spelar så stabilt att Fabianski inte ser någon framtid i klubben. Han har dock flera förbättringsområden, däribland att lägga ner sina utrusningsidiotier.

Santos gjorde ett oerhört snyggt mål igår vilket sminkade över hans usla första halvlek. Gibbs är fortfarande förstavalet när han är frisk.

Mertesacker är ännu inte helt bekväm i Premier League-tempot. Han missade framförallt på Chelseas förstamål, men stod också för väldigt många brytningar. Kos agerande däremot finns det inte mycket att klaga över även om jag undrar var han höll hus på första målet, han syns inte ens i bild.

Vi tog igår en sådan seger Tottenham skulle gjort en DVD av. Den kommer att gå till historien som en av de mest magiska derbymatcherna någonsin. Sådana matcher är drömmar gjorda av och faktum är att med de senaste veckornas resultat så har vi all anledning att fortsätta drömma.

Tänk er en liten hamnstad någon stans i vårt avlånga land. En del kallar den för Sveriges Framstjärt medan andra använder än värre epitet för dess existens. Tänk er några veckor av solsken, varma dopp och glassinköp, och tänk sedan att resterande del av tiden är dess absoluta motsats. Vi har tidigare varit inne på ämnet både här och ganska mycket här i bloggen, men idag skall det bara användas som referens eller som bild.

Tänk dig att ditt lag, Arsenal, var en varelse som tvingades vandra genom dessa regntyngda gator, förbi hål i gatorna och förbi bråddjupa stup i populationens allmäntillstånd. Tänk dig ett ständigt mörker av den sort som ingen gatubelysning någonsin kan jaga bort. Och tänk en tomhet så stor att inget nöjesfält knökfyllt med gröna kaniner och sockerberusade barn, någonsin kan fylla den.

Tänk dig Arsenal som en bedagad skönhet, som en fallen ängel eller som en gestallt så stolt över sig själv och sin ärorika historia men ändå så tyngd av det rådande nuet. Tänk dig detta Arsenal just undvika att bli överkörd av en fartblind kommunalpolitiker, kasta sig åt sidan för att inte överfallas av en samling tonåringar som saknar framtid, och precis kommit till insikt om just detta. Eller tänk er detta Arsenal fälla upp kragen och försöka täta till den slitna rocken runt nacke och hals, som ett sista försök att stå emot det ständigt fallande regnet. Regnet som faller från sidan.

Idag var detta Arsenal på besök i en av nyrikedomens högborgar. Där nya pengar kuperas in bland de svarta av en croupier med blod på sina händer. Där det goda inte längre är rättesnöret och där ondskans färg är blå. Välkommen till Stamford Bridge, Den Moderna Fotbollens Sköte.

Som så många av de Arsenal-fans som vandrat genom svåra stunder, genom extremt oskönt och genom en säsongstart, den sämsta på mannaminne, så har även D&M längtat efter återupprättelse. Efter en vinst som är oväntad och inte krävd. Efter en vinst som, för att parafrasera föregående inläggs Roland Järverup, ger oss det solsken efter långa tider av regn.

Arsenal gick ut och vägrade backa hem, vägrade vara underhundar och vägrade vika ned sig. Ett Arsenal som tog ett steg fram när trycket var som värst, som vågade där vi tidigare darrat och som tog en smäll för att kunna ge en multipel åter. Ett Arsenal som vi minns, som vi älskar och som vi burit inom oss alla dessa dagar av svårmod, av lågtryck och av regn som aldrig verkade sluta falla.

En dag som idag kan man inte ge annat än:

Szczesny: 5/5. På rätt plats och väldens bäste målvakt, förutom vid målen.

Djourou: 5/5. Torskade med 2-4 mot cashley, men vad spelar det för roll, en dag som denna?

PM4: 5/5. Var delvis ansvarig för che£skys två första mål, men i övrigt underbar på att äga bollen vid sina gigantiska fötter och fantastisk på att vara rätt man på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Koscielny: 5/5. D&M skrev i sina anteckningar ”spännande” när Koscielny valde att attackera långt uppe i banan och lämna en jätteyta bakom sig. Men killen löser liksom det hela. Han får fram en tå, en höft eller bara sin avlånga lekamen och gör sitt jobb. Well done, mannen.

Kebabfet: 5/5 (tack Nattefrost för epitetet, helt rätt). Tappade markeringen på che£skys två första mål, men så kom han fram, på kanten eller mitt i banan. Och vilket mål, i vilken avgörande frekvens och i vilken match. Kungligt.

Song: 5/5 Ibland slarvig med bollen, men i matcher som denna, så ser man vilken stor spelare han är. Täcker yta och äter upp små initiativ hos motståndarna. Gluffs, så är bollen vår.

Arteta: 5/5. En balansspelare av klass. Allt är förlåtet. Tog, tillsammans med Song, bort Torres så gott som helt från matchen. Klass, Mikel. Hoppas A-C finner något gott rött, från just din del av Spanien och dricker det till din ära, för det är du värd.

Ramsey: 5/5. D&M går ned i splitt för din skull. Jag har hacket på dig, jag har krävt din frånvaro och jag har tvekat på vad du egentligen är. Men i dag, främst i andra, gjorde du centrala instick, små finurliga passningar och var den spelare du tydligen har potential att vara. Aaron, kom hem. Dörren står öppen för dig.

Gervinho: 5/5. Längst med marken, ett udda ben framför ett annat och helt inkilad i den elaka ligan EPL. Du är killen, pannan och tempot. Du får vara med och leka med D&M, vilken dag du än önskar.

King of Kings: 5/5. Hattrickhjälte, vår hjälte, vår man i allas våra hjärtan. Du är kungen. Men du var i gott sällskap, ett sällskap värdigt en kunglighet som du. Vad du än gjorde vid målfirandet, så måste det varit en replica på avdammandet av axeln. Din klassiker. Du är en klassiker.

TW14: 5/5. Shit vad du gav tillbaka. När vi alla räknat ut dig och kallat dig endimensionell, one-trick-monkey, så gav du oss bara precis vad vi förtjänade. För vilket mål och vilka framspelningar till målen som aldrig blev, i första halvlek. Du är tillbaka och jag tar emot dig. Med huvudet sänkt i skam och med öppna armar. Du är Arsenal, Theo.

Jenkinson, Vermaelen och Rosicky gjorde underverk, allihopa. Jag vänder mig mot Islington och knäböjer. Tillber och kuvar mig. Arsène, du vet, jag vet. Förlåt att jag tvivlade.

För efter allt det regn, kommande från sidan, obönhörligt och aldrig vikande, kom i dag solsken. Yes, Arsenal. F-n vad gott. Vi är Arsenal, kungar av London. Vi har de bästa spelarna, de bästa fansen och vi vandrar upp i en aldrig sinande vandring. Vi är Arsenal, booring and scooring Arsenal, -fucking Arsenal.

D&M är helt väck, full av Ale och full av av kärlek. Till alla spelare, till Wenger, till klubbmärket och till så mycket mer. Till så mycket mer som det innebär att följa ett lag som Arsenal, laget i våra hjärtan. Upprättelse Arsenal, upprättelse.

Nu är det dags för denna säsongs andra Londonderby och den här gången är det dags att avlägga de behöriga 8,2 milesen till det osmakliga fuskbygget vid Fulham Road. För det vankas match mot Den Stora Blå Maskinen. To Modern Football, From Russia With Love.

Om du frågar någon fotbollskunnig person vem som är Chelseas viktigaste aktör, vad får du då för svar? Om du undrar över speldirigent, vems namn får du då tillbaka? Anfallsvapen? Strateg? Säkerhetsansvarig, vems namn finns då på den svarandes läppar? Ja, precis. Roman Abracadabrovitj. Där har du det ständiga svaret. För aldrig någonsin, inte ens under Jack Walkers storhetstid i Blackburn Rovers, har någon betytt så totalt allt, som denne ryske trollkarl gör för sitt Chelsea FC. Visst hade de vunnit stora segrar och visst hade klubben en relativt solid fanbase att vila sig på. Men vid Romans övertagande av klubben hade det gått nästan 50 år sedan den senaste ligavinsten och vid Romans övertagande var Ken Bates den klubben hade att hålla i handen när åskan gick.

Chelsea hade stått och vinglat vid ruinens och konkursernas brant vid åtskilliga tillfällen under årens lopp. De hade sålt sin hemmaarena för att kunna betala ut löner och blivit gjorda till åtlöje av fotbollsfantaster landet runt. De hade haft perioder av publiksiffror just över 5 000-strecket och varit hyresbetalande gäster på ett Stamford Bridge som inte bara var nedgången på gränsen till obrukbar, utan även vid avspark ekat ödsligt tom. Klubbens fansskara var känd för sin ständiga önskan att slå andra fotbollsbesökare på käften, extremhöger och fascistoida tillmälen hade blivit vardag på terrasserna där ”Black goals don’t count”. Och under en period övervägde klubbens styrelse till och med att sätta upp elstängsel runt The Shed.

Så trots att klubben, i händerna på den notoriske klubbuppköpsmissbrukaren Ken Bates, just genomgått en viss monetär uppryckning, så var klubben inte mer ansedd än en axelryckning. Så när Chelsea, i juni –03, togs över av oligarken från Saratov, så lämnade de en era för en annan.

Roman började sin raketkarriär genom att under sin tid som arméanställd stjäla, och sälja, armens bensin. Vinsterna av denna rörelse tillsammans med en bröllopsgåva från hans svärföräldrar på ca 2 000 rubel (då ca 12-14 000 svenska kronor), blev den ekonomiska basen för hans nya rörelse smuggling och svartabörshandel. Efter att omvandlat sin investering till en smärre förmögenhet, tog han steget över till tillverkning av bildelar och olika leksaker i plast, för att sedan ge sig på den då chockteraperade ryska avregleringen.

Det den ryska staten plötsligt trodde sig varken behöva eller ha någon ideologisk rätt att ha kontrollen över, det krängde den till hugade intressenter. Dessa intressenter insåg alla dumheten i det infantila sättet avregleringen genomfördes på. Den driftige Roman såg här en möjlighet att göra en ganska ljusskygg verksamhet något mer rumsren och köpte, enligt uppgifter inte helt utan mutor, nepotism eller hot om våld, en ansenlig mängd av, för en nyliberal rysk stat, olämpliga inkomstbringande rörelser. Han gjorde sig, i spåren av de ryska politikernas totala dumhet, således en rejäl hacka. Detta samtidigt som det ryska folket plötsligt stod utan både utbetald lön, mat på bordet och fungerande infrastruktur. Så kan det gå.

Så visst kan man fundera på hur proper and fit vår gode Roman egentligen var när hans klubbövertagande godkändes av FA. Och man kan även undra över hur mycket gott denne Roman egentligen gjort för världen. Kanske plockat upp ett tappat kolapapper från gatan eller hjälpt någon rollatorframförande gammeltanta över någon av Moskvas breda avenyer, vad vet jag? Vad vi vet är dock att utan Roman Abramovic, och dennes intresse i en fotbollsklubb i västra London, skulle dagens möte aldrig ha kommit till stånd. Då skulle vi ha kunnat möta lag som Forest, Charlton, Crystal Palace eller Middlesbrough. Och det hade vi ju också kunnat stå ut med.

Gissa torsken: Roland Järverup eller André Villas-Boas?

Så hur skall vi då göra för att få bukt med denna neokapitalistiska såpbubbla? Denna skräcködla av ”eftersom mansour gör det värre, gör vi inte längre illa”? Hur skall vi hantera denna klubb som egentligen bara är ett glansigt blått skal av Championship Manager IRL?

Jo, nyckeln till segern är det fungerande defensiva spelet, att hålla bollen längs marken i det offensiva och att aldrig sluta strida. För till skillnad för Arsenal i säsongsinledningen, så har Arsenal idag faktiskt ett spel att lita på. Inte nödvändigtvis vackert, inte nödvändigtvist så himla bra, men ändå någon form av kropp, någon form av gestallt och någon form av trovärdighet i sitt agerande. Det kan faktiskt vara så att vi plötsligt är på rätt väg. När det gäller startelva så finns det ungefär lika många alternativ till den, som det finns människor som följer den moderna toppfotbollen. Här kommer några:

Wengers choice:

Szczesny
Djourou – PM4 –Koscielny – Santos
Ramsey – Song – Arteta
TW14 – One Man Army – Gervinho

D&M choice:

Szczesny
Coquelin – PM4 – Koscielny – Vermaelen
Frimpong – Song – Arsjavin
Gervinho – One Man Army – Benayoun/Park

 

Som ni säkert redan vet så önskar sig D&M en RvP, bakom en striker, ett mittfält bestående av Song och någon av Frimpong/Coquelin samt en Gervinho på högerflanken. Den senare önskan kanske Mr Wenger kommer att uppfylla, men inte de två första. I backlinjen kan Wenger med D&M´s tillåtelse även sätta ut Koscielny på högerbacken, låta Santos vara kvar som vänsterback och sätta in Vermaelen bredvid PM4.

Mot che£sky är det av yttersta vikt att inte tappa in det först målet, ej heller det andra, varför alla defensiva kort skall placeras på bordet från start. Enligt radiorapporten och Arsenal Players 12 minuter långa sammandrag, var Arsjavin lysande som nr 10 mot Bolton i tisdags, varför han skall få ha kvar den positionen även i morgon.

Arteta har jag absolut inget emot, men här skall han vilas till förmån för en defensiv bully i form av Frimpong eller den något mer spelskicklige Coquelin. Gervinho och RvP behöver ingen förklaring, men på vänsteryttern ser jag gärna den, även han, tisdagsframgångsrike Benayoun, en Rosicky om denne år åter från skada eller bananskruvsmästaren Park, som kan komma in från kanten på gammalt kärt Henrymanér.

I morgon skall vi fortsätta på den väg som vi, bortsett från debaclet på Three Point Lane, vandrat den senaste tiden. Ett tätt mittförsvar som ligger lägre i banan, en Song som spelar två andra halvlekar och en målmaskin på topp. Vi skall ha kantspel med fart och centrala instick där mittbackar är som sämst, nämligen på marken och vi skall aldrig sluta rulla boll, aldrig sluta springa och aldrig någonsin ge upp.

…and we shell never surrender.

Vi har bokat en plats i kvartsfinalen i ligacupen och nu väntar en tuff bortamatch på Stamford Bridge i helgen. Jag är en av de som älskar när matcherna kommer tätt så att man får se Arsenal tuffa vidare på sitt segertåg eller ta hämnd för en blytung förlust.

Nu börjar förhandssnacket komma igång på riktigt och mycket handlar om Torres och van Persie och det är nog rätt och riktigt. Jag kan inte låta bli att sitta nöjd över att Drogba är avstängd vilket antagligen kommer att leda till att Torres gör hattrick.

Chelsea vilade i princip hela laget i veckans 120-minutersdrabbbning mot Everton och kommer därför inte vara särskilt märkta av den. Däremot kan de mycket väl vara påverkade av hela historien runt John Terrys påstådda rasistiska ordflöde. Jag bryr mig inte om huruvda det är sant eller ej, däremot är jag nyfiken på om det överhuvudtaget påverkar matchens utgång på lördag.

Arsenal går in i matchen som underdogs, vilket vi i och för sig snart gör i alla matcher. Jag vet inte om det passar oss, men efter seger i sju av de senaste åtta matcherna så är det fortfarande många, inklusive mig själv, som inte riktigt tror helt på formtoppen. Det gör att vi förväntar oss det värsta när istället vi borde se att Arsenal har lärt sig att det är en för alla-alla för en som gäller. Vi har kanske också lärt oss läxan att springa tills det är över. Värdefulla läxor som sammansatt med en gnutta tur och talang kan ta oss långt.

Arsenal har nyss haft ett årsmöte i bolaget där aktieägarna har möjlighet att ställa frågor till styrelsen och det ska tydligen ha varit en pärs för Peter Hill-Wood som fått ta mycket av kritiken från fansen. Någon föreslog att vi skulle sparka Hill-Wood och bjuda in Dein igen, en annan att Usmanov skulle beredas plats och en tredje undrade om biljettpriserna kommer att sänkas om vi missar Europaspel. Berättigade frågor allihop och konstruktiva i någon mening.

Hill-Wood reagerade med att säga att vi är alla fans och vill att det ska gå bra för klubben, att stadgarna inte medger ytterligare styrelsemedlemmar, att han själv inte tänker avgå och när det gäller biljettpriser så svarade han inte. Vem hade egentligen förväntat sig särksilt många svar?

Killar och tjejer som hamnar på den positionen gör det bland annat för att de inte svarar ärligt och rättfram på frågor eftersom det tros skada företaget mer än om man svamlar runt frågan. Så är det från chefer på mellannivå till statsministrar och det är bara att lära sig det.

Det goda allt frågandet får med sig är att styrelsen får svart på vitt att det finns en kritik mot det sätt som Arsenal bedriver sin business och en trötthet på att vi saknar pokaler för vår ansträngning. Men styrelsen har rätt i en stor fråga, Wenger ska sitta lvar.

eufori

- tillstånd av glädje och upprymdhet (Wiktionary)

eufori

- förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet (NE.se)

eufori

- förhöjt stämningsläge, lyckokänsla (SAOL)

Vi alla lever för någonting. En dröm. Ett jobb. En framtid. Det gäller dock våra liv vid sidan av fotbollen, vid sidan av Arsenal. Men precis som alla andra människor har vi alla ett stort intresse, en hobby. För vissa är det fiske, för andra kortspel. Några gillar att dansa, andra att bowla. Vad det intresset än är finns det en stor dragningskraft som håller det intresset vid liv, oavsett vad som händer vid sidan av.

När det kommer till Arsenal, eller fotboll rent generellt, är det känslan av eufori som är en av de största dragningskrafterna som håller intresset vid liv. Vi alla kan peka på underhållningen, transferfönstren, känslan av att följa ett lag, resor, händelser och spelare som gör det intressant att följa ett fotbollslag så intensivt som vi gör, men om det inte vore för målen - som i sin tur skapar euforin - skulle många av oss ha lagt av för länge, länge sedan.

Det är känslan av att se nätet rassla, att se 60 000 på Emirates hoppa upp samtidigt, att se hemmaarenan eka helt tom på bortaplan, att se glädjen, att känna glädjen, att se spelarna skapa en stor hög, att känna ruset, att tappa all kontroll, att bli full, att glömma alla vardagsbekymmer, att fira, att jubla, att skrika, att bli galen, att älska.

Eufori i sig är en drog. Alla i hela världen vill uppleva eufori. Vissa så pass mycket att man använder en konstgjord väg genom att förbruka olika typer av narkotika för att uppnå känslan av lycka. Men den riktiga, totala och extrema känslan av eufori kan bara komma till naturligt. Och det är den känslan vi fotbollssupportrar ständigt strävar efter - och uppnår.

Det finns dock olika nivåer av eufori man kan uppnå. Varje mål vi får uppleva ger tyvärr inte exakt samma känsla. Annars vore det någonting fel på oss. Vissa mål ger en ett rus som man inte kan toppa. Ett rus som man aldrig kommer att glömma. De är få mål som kan skapa ett sådant lyckorus, men de kommer med jämna mellanrum.

Däremot finns det väldigt många mål som man ofta kommer ihåg en längre tid, men som man kanske inte riktigt fått en att gå bananas, men som man ändå blivit fantastiskt glad över. Därför tänkte jag idag skapa en personlig lista med de mål som hamnar högst upp på min lista över lyckorus.

Jag tänkte skapa en skala mellan 1-10 där de mål under 9 och 10 är de som inte går att beskriva i ord, medan de under 8 och 7 är nära, men inte riktigt där. De mål under 6 och 5 håller en väldigt hög nivå, men faller tyvärr i konkurrensen. Mål mellan 1-4 listas inte, utan till den kategorin tillhör mestadelen av målen som man blir glad över, men som inte berör en något vidare (t.ex. är det tredje målet i en 3-0-vinst mot Bolton inte något man jublar allt för mycket över).

Eftersom jag inte började följa Arsenal förrän 2002 kan jag tyvärr inte lista mål som gjordes tidigare än det årtalet. Jag vill även understryka att det här inte är någon lista över de snyggaste målen vi gjort, utan de som för mig personligen givit störst lyckorus! Får även ursäkta om minnet sviker mig (det är bra många matcher vi spelat sedan 2002!).

______________________________________________________________________________

Lyckorus 10

Wiltord vs. Manchester United (2001/2002)

Vieira vs. Manchester United (2004/2005)

Henry vs. Real Madrid (2005/2006)

Sol Campbell vs. Barcelona (2005/2006)

Cesc Fabregas vs. Milan (2007/2008)

Adebayor vs. Liverpool (2007/2008)

Arshavin vs. Barcelona (2010/2011)

(Kanu vs. Chelsea 1999)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 9

Ray Parlour vs. Chelsea (2001/2002)

van Nistelrooy straffmiss vs. Arsenal (2003/2004)

Fabregas vs. Juventus (2005/2006)

Lehmann straffräddning vs. Villarreal (2005/2006)

Adebayor vs. Manchester United (2006/2007)

Henry vs. Manchester United (2006/2007)

Fabregas vs. Bolton (2007/2008)

Arshavin vs. Liverpool 4th (2008/2009)

Fabregas vs. Tottenham (2007/2008)

van Persie vs. Barcelona (2010/2011)

Ramsey vs. marseille (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 8

Henry vs. Aston Villa (2001/2002)

Kanu vs. Bolton (2002/2003)

Henry vs. Liverpool (2003/2004)

Pires vs. Celta Vigo (2003/2004)

van Persie vs. Southampton (2004/2005)

Bergkamp vs. Thun (2005/2006)

Ljungberg vs. Liverpool (2001/2002)

Henry vs. Juventus (2005/2006)

van Persie vs. Manchester United (2006/2007)

Ljungberg vs. Bolton (2006/2007)

Fabregas vs. Manchester City (2007/2008)

Bendtner vs. Tottenham (2007/2008)

van Persie vs. Chelsea (2008/2009)

Roma vs. Arsenal straffläggning (2008/2009)

Arshavin vs. Liverpool 3rd (2008/2009)

Fabregas vs. Tottenham (2009/2010)

Bendtner vs. Hull (2009/2010)

Bendtner vs. Wolves (2009/2010)

Bendtner vs. Barcelona (2009/2010)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 7

Henry vs. West Bromwich (2002/2003)

Henry vs. Chelsea (2002/2003)

Ljungberg vs. Manchester City (2003/2004)

Pires vs. Chelsea (CL) (2003/2004)

Tottenham - Arsenal (hela matchen!) (2004/2005)

van Persie vs. Blackburn (FA-cup) (2004/2005)

Touré vs. Villarreal (2005/2006)

van Persie vs. Wigan (League Cup) (2005/2006)

Adebayor vs. Wigan (2006/2007)

Hleb vs. Fulham (2007/2008)

Gallas vs. Manchester United (2007/2008)

Bendtner vs. Aston Villa (2007/2008)

Nasri vs. Manchester United (2008/2009)

van Persie vs. Everton (2008/2009)

Fabregas vs. Barcelona (2008/2009)

Nasri vs. Fulham (2010/2011)

Koscielny vs. Everton (2010/2011)

Fabregas vs. Chelsea (2010/2011)

van Persie vs. Udinese (2011/2012)

Szczesny vs. Udinese straffräddning (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 6

Ljungberg vs. Chelsea (2001/2002)

Henry vs. Roma 2nd (2002/2003)

Vieira vs. Chelsea (2003/2004)

Reyes vs. Chelsea (FA-cup) (2003/2004)

Pires vs. Middlesbrough (2004/2005)

Henry vs. Liverpool (2005/2006)

Flamini vs. Chelsea (2006/2007)

Aliadiere vs. Tottenham (2006/2007)

Arshavin vs. Manchester United (2009/2010)

Eduardo vs. Standard Liege (2009/2010)

Arshavin vs. Liverpool (2009/2010)

Nasri vs. Tottenham (Carling Cup) (2010/2011)

Song vs. Manchester City (2010/2011)

Song vs. Chelsea (2010/2011)

Ramsey vs. Manchester United (2010/2011)

van Persie vs. Sunderland 2nd (2011/2012)

______________________________________________________________________________

Lyckorus 5

Pires vs. Derby (2001/2002)

Wiltord vs. West Ham (2002/2003)

Bergkamp vs. Borussia Dortmund (2002/2003)

Pires vs. Southampton (2002/2003)

Karbassiyoon vs. Manchester City (League Cup) (2004/2005)

van Persie vs. Birmingham (2005/2006)

Pires vs. Tottenham (2003/2004)

Reyes vs. Charlton (2005/2006)

Pires vs. Thun (2005/2006)

Nasri vs. Hull (2008/2009)

Bendtner vs. Dynamo Kiev (2008/2009)

Ramsey vs. West Ham (2009/2010)

Arshavin vs. Blackburn (2010/2011)

Song vs. West Ham (2010/2011)

______________________________________________________________________________

Pojkar, pojkar! Så ja, räta led, det blir bra. Alla ställer sig vid sin krok, lägger sin vänstra hand på densamma och ser efter att mössa och vantar ligger nedstoppade i någon av jackärmarna. Något som saknas, inte? Bra. När magister D&M säger ”god morgon gossar”, så svarar ni alla ”god morgon magister D&M”, varpå vi i samlad trupp marscherar in i klassrummet. Frågor på det? Seså, då går vi in.

Varsågoda och sätt er på era platser. Stolarna skall som alltid vara ordentligt indragna så att midjan snuddar bänken, händerna på bänklocket och glöm heller inte att kontrollera att knästrumporna är ordentligt uppdragna. Vi har ju sparbeting här på skolan, så koleldningen går, om vi tillåter magister D&M att skämta till det en smula, lite på sparlåga. Lite höstkyla är bara danande för era unga personligheter, men man kan gott unna sig rejält uppdragna strumpor nu när graderna krupit ned under minusstrecket. Friskt, härligt och ljuvligt uppiggande.

Barn, idag skall vi vidröra ämnet Hemkunskap. Är det någon som känner till ämnet hemkunskap och grunderna i detta? Någon? Ja Ivar, vad har du på hjärtat? Ordning och reda? Ja, absolut, ordning och reda är alltid en förutsättning och en bas varpå en god kunskap om hemmets rådande regler vilar. Arvid? Nja, mjöl, socker och rikligt med grönsåpa är inte riktigt vad jag tänker på, men tack ändå för ditt engagemang och din räta hållning på stolen.

Nu skall vi ta svarta tavlan till hjälp, ser ni nu alla hur magister D&M med den vita kritan ritar upp dessa linjer och rutor? Bra. De små runda ringarna är vi och de små kryssen är våra motståndare. Det här är en mittlinje och det här är våra motståndares målområde medan fyrkanterna här borta är vårt egna. Frågor på det, inte? Bra.

I aktuell situation, Magistern ämnar börja med, tänker vi oss att vi äger bollinnehavet och snurrar som vanligt lite lättsamt runt ett handbollsförsvarande motståndarlag. I aktuell situation kontrar motståndarna, låt oss kalla dem för Stoke, och skickar upp en långboll med mottagaradress Crouch. Vår vän Koscielny blir felaktigt bestraffad av Lee Mason som ger Stoke frispark. Den slås från detta kryss och dimper ned i det här området fyllt av kryss, ringar och obetänksamma oreda.

Vi stannar upp ett ögonblick här. Vad är första åtgärden för att lösa det här uppkomna problemet, gossar? Ja, Filip? Att någon av våra spelare återtar bollen genom att använda sig av ett stort mått av övervåld? Tjaaa, kanske något ickeortodoxt och kanske inte helt enligt regelboken, men en innovativ tanke Filip, det måste medges. Någon annan som har något förslag? Sixten, ja? Just precis, mitt välartade lilla gossebarn. Defensiv framförhållning, helt riktigt. Precis. Tät markering, absolut. Genom rätt placering i banan, rätt antal personer bakom bollen och rätt yta att prioritera för avtäckning, hade den uppkomna situationen strypts i sin linda. Bollen hade inte fått åka omkring som en flipperkula och den där långe drasuten Crouch hade inte fått möjligheten att, med fötterna, få bollen i Arsenalmålet.

Detsamma gäller vid gårdagens Boltonska 1-0-mål. Hade Squillaci haft vett att återerövra den förlorade bollen, täckt av rätt yta eller släckt ned Pratley, så hade den gamle arsenaljunioren Muamba aldrig kunnat skjuta bollen bakom den knästående Fabianski.

Detta är således grunden i all hemkunskap: Att kunna ta det defensiva arbetet och jobba hem, att veta vilken yta som skall täckas av och att kunna markera bort motståndare från händelserna eventuella orienteringspunkter. Även om det bästa ni vet är att, som små sprittande kalvar på första grönbetet, springa framåt i spelplanen, alltså släppa ansvaret för hemmet och de elementära strategierna för att skydda det från motståndarangrepp. Ha framförhållning, pojkar.  I tanke och i kroppslig handling, säkerställ ett elastiskt fotbollsintellekt och en förmåga att underkasta sig lagets bästa, så har ni ert på det torra.

Lär ni er detta, mina små gossar, så kommer morgondagens volframlampa att lysa upp er tillvaro på önskvärt sätt. Gör ni det inte så kommer ni att förledas i överstegsfinternas och den spända ansatsens förmörkande tillvaro. Era liv kommer fyllas av oro och implosivitet snarare än kraft, makt och explosivitet. Och er nästa kommer att drabbas av den nedärvda ärkesynden varpå människosläktet kommer fortsätta att se George Graham, som någonting annat än den visionär, konstnär och strategisk utvecklare han var. Res er upp och ställ er upp bredvid era bänkar. Säg efter Magister D&M; ett, två, tre. ”Anfall äro icke bästa försvar. Ett solitt försvarsspel och inpräntad Hemkunskap äro alla dagar bästa försvar.” Jättebra pojkar, tack för idag.

Har precis tittat färdigt på Arsenal.coms "as live" sändning av ligacupmatchen mot Bolton. Det funkar ganska bra, även om mitt bredband och bildkvaliteten inte riktigt är på samma våglängd. Jag kan åtminstone urskilja vilka det är som springer var. Mindre roligt var förstås att hela skiten bara kollapsade strax innan full tid och jag till slut var tvungen att ge upp och kolla in texttv för att se om det blev någon förlängning.

När matchen avslutades så bestod Arsenals backlinje av Yennaris, Squillaci, Boateng och Miquel. Handen upp ni som hade den på Oddset.

Första halvlek var något av det träigare vi har beskådat på länge, några fina målchanser men mest av allt ett evigt halkande i ösregnet och dålig bollkontroll av vårt mittfält. Inget att beskriva för er som törstar efter goda nyheter och skönskrivningar kring vårt kära lag.

Andra halvlek var Arsjavins lekstuga. Han lät Bolton göra ett mål genom gamel Goonern Muamba även om han personligen inte var inblandad i det, men det är så Arsjavin fungerar. Ibland låter han motståndarna göra mål på oss, ibland gör han själv fyra på de otrogna.

Idag gjorde han ett mål och spelade fram Park till det andra och han slet, sprang och visade ambition som värsta kaptenen. Idag var Arsjavin allt det vi brukar sakna hos honom. En del växer när stjärnorna är borta.

Jag gillade att Bolton och kanske framförallt våra ungdomar höll tacklingarna på en bra nivå, att domaren släppte lite tuffare spel emellanåt och att alla tycktes ge och ta utan större klagomål.

Vi gör ingen mastodontmatch som vi kommer att trycka upp DVD:er ifrån, men en kvartsfinalplats i ligacupen är väl ungefär vad vi kan begära. Vi har ett ytterst blandat lag och de gör jobbet. Firma Squillaci och Vermaelen funkade hyfsat och Squillaci gjorde knappast bort sig även om han fortfarande är långsam som en minröjare.

Vermaelen gick av fem minuter från slutet och förhoppningen är nu att det inte är någon skada som gör att han gick av. Han kan annars mycket väl vara aktuell på lördag och ska naturligtvis ta Koscielnys plats om han är redo.

Chu-Young Park som i ett ögonblik fick heta Ji-Sung av kommentatorn var helt okej och fick kröna sin insats med värsta Henry-målet. Han har glädje, glöd och löpvilja. Han saknar dock fortfarande tajmingen fullt ut, men kunde likväl gjort ett par baljor till med lite flyt. Kan bli väldigt nyttig.

Nu väntar Chelsea på lördag. De är sårade från sin förlust på Loftus Road och det gäller för oss att utnyttja det. Nu har vi vunnit sju av åtta. Formsvackan är slut mina vänner.

Självförtroende är en ganska lustig egenskap. En person utan självförtroende är en person som inte når långt i livet. En chef, ledare eller kapten utan självförtroende är det ingen som lyssnar på. Ett företag utan självförtroende vill ingen jobba hos. Ett lag utan självförtroende är redan på förhand dömd att förlora.

I många sporter krävs det självförtroende för att lyckas, vilket kanske blir mest sant i fotboll. En ligasäsong är 38 matcher. Omvandlat till timmar blir det 57. Omvandlat till minuter blir det 3420. Omvandlat till sekunder blir det 205200.

Inget lag kan dominera 38 matcher på raken. Alla lag kommer åka på formsvackor. Flera lag kommer ha turen med sig i både med- och motvind. Ett lag kommer vinna flest gånger. Det lag som under en hel säsong på bäst sätt lyckas handskas med sina problem blir ofta det lag som i slutändan vinner ligan. Oftast är det även det lag där självförtroendet varit som högst - även under svackor.

Att Arsenal inte kommer att vinna ligan står ganska klart för de flesta sedan länge. Att bara lyckas återhämta sig efter en extremt tuff start blir en prestation bara det. Som det ser ut just nu finns ingen anledning att inte hoppas på en fjärdeplats. Men för att vi skall fortsätta resa oss krävs det att vi en gång för alla tar oss ur den forsmvacka vi befunnit oss i sedan februari. Det positiva är att vi för första gången på länge faktiskt ser ut att kunna göra just det - ta oss ur vår vidriga formsvacka.

Självförtroendet har under det senaste halvåret varit kanonlågt. Frågan är om självförtroendet hos någon Arsenal-trupp någon gång varit lägre än vad det varit på sistone. När man legat under har man haft enorma svårigheter med att återhämta sig. När man släppt in mål har man grävt ner ansiktet i händerna. När saker och ting gått emot en har man skyllt på andra och inte sig själv. Spelare har inte trott på sig själva, sina medspelare eller sitt lag.

Inte många glada miner på sistone. Foto: Bildbyrån.

När Nicklas Bendtner för två år sedan avgjorde ett tätt möte borta mot Hull med ett mål i sista minuten stod Arsène Wenger för ett klassiskt citat. Han sade nämligen: "If you don't believe you can win it, you have no chance at all". Och tro, det är någonting vi inte gjort på fem öre.

Efter månader, veckor och dagar utav förluster och likaresultat har vi på de sju senaste matcherna vunnit sex av dem. Det må inte vara några klasslag vi mött, men oavsett om du vinner med 6-1 borta mot Manchester United eller 3-0 hemma mot Bolton är det tre poäng oavsett. Du får inte fler poäng bara för att du gör ett extra snyggt mål eller står för en målorgie. Tre poäng är det du får för en vinst. En poäng för ett likaresultat. Noll poäng för en förlust.

Det största tecknet på att det gått bra på sistone, att laget sakta men säkert börjat återfå det förlorade självförtroendet, är när hemmapubliken igår eftermiddag började med klassiska "Olé" när spelarna trillade runt på mittplan med ett par minuter kvar. Det tydligaste var att spelarna inte verkade vilja anfalla. Istället för att gå framåt stod det på mittplan i nästan två minuter och bara trillade runt bollen till publikens stora jubel ("Olé") vid varje lyckad passning. När var senaste gången ni hörde det på Emirates? Ja, inte var det under 2011 i alla fall.

Efter tre raka vinster mot Shrewsbury, Bolton och Olympiakos kom en vidrig förlust borta mot Tottenham. Vanligtvis hade vi kört ner ansiktet i händerna igen och stått för ett par mediokra resultat därefter, men istället har vi nu vunnit tre raka efter den bortaförlusten. Naturligtvis skall man ta in att det handlat om segrar mot lag som Sunderland och Stoke, men Premier League består inte bara av två lag man måste besegra. Premier League är fyllt av lag som Stoke som på sina dagar kan ta poäng av alla andra lag både på hemma- och bortaplan.

I och med segern mot Stoke tog vi vår första back-to-back-vinst i ligan sedan februari månad, bara det ett av flera stora tecken på att vi är på väg tillbaka där vi tillhör. På lördag väntar dock ett riktigt styrketest. Chelsea på Stamford Bridge. Aldrig en enkel match. Senast vi vann där var vi dock i ett liknande läge. Uträknade, nere för räkning, misslyckade, i en formsvacka. Ändå blev det 2-1 tack vare en viss Robin van Persie. Samma Robin van Persie som just nu är en av världens bästa spelare.

Robin van Persie smäller in mål (notera Crouch i vänstra hörnet). Foto: Bildbyrån.

Chelsea åkte på sin andra förlust borta mot QPR. Två röda kort. En avstängd Drogba mot Arsenal (Bosingwa fick bara en match som betas av i veckans Carling Cup-möte). En Terry anklagad för att ha uttryckt sig rasistiskt. En Juan Mata som utgick skadad. Det må inte gynna oss enormt, men det är bättre förutsättningar än det hade varit annars.

På lördag får vi veta exakt hur stort självförtroende Arsenal lyckats skaffa sig under de senaste veckorna. På lördag får vi veta hur bra vi spelar mot ett absolut topplag. Jag skulle ta 1-1 rakt av om någon gav mig det resultatet idag, men likt mot M arseille hoppas jag på någonting oväntat, någonting ur klar himmel, tre poäng. Ändå är det förlusten som ligger närmast till hands. Men jag vägrar acceptera det. Vi skall gå in för seger och ingenting annat.

Det kommer bli fem ångestladdade dagar innan Stamford Bridge, men jag behöver knappast understryka vad en trepoängare borta mot Chelsea skulle betyda för det här laget, för den här truppen, för de här spelarna. Nu gäller det att tro. Vi må vara en snöboll som skickas till helvetet, men kom ihåg vad Wenger sade: If you do not believe you can do it, you have no chance at all.

P.S. Självklart känner jag till att vi möter Bolton i Carling Cup imorgon kväll och mer om den matchen skriver jag om på onsdag! COYG! D.S.

Nu är det återigen dags, äntligen. Efter skärselden mot Shrewsbury gav Fröken Lotten oss Bolton hemma. Och oavsett om vad man tycker om Bolton, eller för den delen Lotten, så är det så oerhört härligt med matcher i Carling Cup. Och speciellt matcher i dessa tidiga omgångar. Låt mig få berätta varför.

Initialt måste tydliggöras att bara för att någon, exempelvis jag, bär på positiva upplevelser av och till CC innebär det inte att vi gått och blivit spurs. Att vi blivit sådana som blir skogstokiga, går upp i brygga och smetar in oss med bussparader över en vunnen CC-trofé, det är inte så det är. Det kan kanske delvis ligga i det för tottenham klassisk ”nästa år, då jäklar”-syndromet, men så länge vi låter oss vara medvetna om det, har det under kontroll och inte lägger allt vårt varande i det, kommer det inte äta upp oss.

Nej, Carling Cup är för oss Arsenaladdicts en underbar möjlighet att få en oss en dos även under arbetsveckan. Dels är den lättare att avnjuta, då en eventuell förlust alltid går att avfärda med den oftast ganska höga juniornärvaron, vilket gör att du lättare kan underhållas och inte per automatik förfaller åt lidandet, som annars är så brukligt. Men framför allt är, och här är jag medveten om att vi närmar oss spurs-syndromet, det så underbart att få öppna dörren till den ljusnande framtid, som sig bör alltid är vår. Och så alltid har varit.

För alla dessa Randalls, alla Aliadière och Baptistas. Alla Selleys, Stacks och Morrows. Alla Hoytes, alla Gilberts och alla Cesc Fabregas med nummer 57 på ryggen och fladdrande hårdrocksnacke. Spelare som vi en gång var så säkra på en dag skulle bära Arsenal på sina, med vissa undantag, då späda axlar. Alla som skulle bli någonting, som var nästa stora sak, som var nästa stora stjärna. Alla de som startade som unga och lovande men till slut hamnade i Woking FC, Maidstone United eller Croydon Athletic.

Nu kanske varken Fabianski eller Park, och absolut inte Squillaci, är att betrakta som Arsenals framtid, men Oxlade-Chamberlain, Frimpong och Coquelin kan säkert ses som just det. Miquel, Aneke, Watt och Afobe kanske också kan komma att representera klubben i ligasammanhang. De kanske kan komma att visa sig ha vad som krävs för att vandra den långa vägen. Vad som krävs för att bli det så många unga pojkar runt om i världen drömmer om att bli. Vi vet ännu föga om detta, vi kan bara spekulera och hoppas.

Så Carling Cups tidiga omgångar är som en köpoption någon gång i greppbar framtid, som en önskan om samvaro med någon högt över ens egen sociala position eller som en i alla fall tagen chans trots att ingen trodde på dig. Som att längta efter äpplet högst upp i trädet, efter rökrutans enligt ryktena mest erfarna flicka eller som att fråga efter grovhångel när du inte fick ens en puss. Som en längtan efter en annan morgondag, som en dröm om en bättre värld eller som en förhoppning om en bättre hand vid en nästa giv. Som en blick mellan två sökande själar, som en avlyssnad berättelse om ett läkt sår eller som en fantasi du väljer att hålla för dig själv.

Så Carling Cup + D&M är i alla världar lika med sant. Oavsett chanser till Wembley, oavsett kuppens ständigt sjunkande status och oavsett förväntat resultat. Samma längtan och samma önskan, samma trånande efter känslan av att vara safe. Efter att vara safe, i dag, i natt och i morgon. Kom igen nu, Arsenal!