Senaste blogginläggen

Den lilla hamnstaden jag bor i, kallas inte bara för Sveriges Framstjärt utan även ofta för Lilla London. Orsaken till detta är för mig okänd, kanske är det en referens till det engelska regnvädret, kanske någon form av önskan om storhet eller kanske bara ett tröstande tilltal till någon/några som alltid hamnar som nr 2. Vem vet?

Men för mig är även fotbollslaget Fulham FC att betrakta som Lilla London. Området laget hör hemma i är, med sin burgna arkitektur och välmående invånare, allt annat än litet men laget har liksom aldrig riktigt växt till sig. Så när de idag tog emot storlaget Arsenal, var det väl självklart att den förre spurs-managern Martin Jol pumpat upp sina killar med underhundens ständiga strävan upp, inte sällan på andras bekostnad. Och för dagen var just Arsenal utvalda att få betala.

Och som vi fick betala. En första halvlek där chans avlöste chans och där vi skull stängt den här matchen helt. Fulham kämpade febrilt och höll siffrorna nere, men såg även det alla andra såg: Att matchen fortfarande var vidöppen.

Så när andra halvlek började och hela Arsenal såg ut att ha knaprat Stesolid pausvilan var Fulham inte sena att hugga på det självcederade bytet som lagt sig avlång på rygg, blottat strupen och bara väntade på att bli avrättat. Och med spelare som Theo Walcott, Johan Djourou och sedan även Sebastian Squillaci kändes det hela förutbestämt att barka käpprätt åt h-vette. Och just precis så gick det.

En backlinje så låg att Fullham fick oceaner av spelyta och en så tafflig bollhantering att tiden bollen var i röd ägo kunde ses som rent försumbar. Fulham var helt okej, men vi gjorde dem så oerhört mycket bättre än de egentligen är. För vi var bedrövliga, usla och under all kritik.

Jag är mest förbannad just nu. På Wenger som insisterar på att spelare som är så långt från habil EPL-klass att man blir mörkrädd. På dessa spelare, som vissa är så ovärdiga vår tröja att även det framstår som en ren och skär provokation. På denna ständiga tafatthet att omsätta chanserna i mål och på denna ständiga skälvan vi får vid 1-0. På Wenger igen som låter oss spela med 11 man på plan, endast mellan 64:e och 77:e minuten. Här är betygen:

Szczesny: 3/5. En miss i 63:e, men annars bra. Bra i luften endast till viss del bortsett från vid kvitteringen och reflexräddningar som hade kunnat rädda matchen om han haft lagkamrater.

Djourou: -/5. Okej defensivt i första halvlek, men varför måste han leka mittback? Sökte sig ständigt in i banan och lämnade enorma ytor vilket gjorde att Rise såg riktigt bra ut. Och det är han inte. Bedrövligt spel i andra halvlek. Uselt och rent ut sagt korkat. Finns inga ursäkter för sådana pojklagsmisstag på denna nivå. Usch!

PM4: 2/5. Missade sin yta vid ett flertal tillfällen, men högg även riktigt bra med glidtacklingar och framsteg. Dock måste han för fanken ta mer plats. Han är ju stor. Varför så snäll? På gränsen till underkänd.

Koscielny: 4/5. Matchens spelare. Ett av få ljus i dagens Arsenal. Het och på rätt plats. Skitkasst att han inte fick bli matchhjälte, men det är inte hans fel.

Coquelin: 2/5. Lite valpig i början men sedan stabil rakt igenom. Kämpade som en galning och såg långt mer erfarna ut än många andra idag. Lovade gott och var på gränsen till ett högre betyg.

Song: 2,5/5. Utförde matchens prestation när han, som en naughty schoolboy, lät sig läxas upp av domare Probert i 59:e minuten och därigenom slapp det gula kort han gjort sig förtjänt av. Mycket bra, mycket snyggt och ett föredöme för andra att lära av.

Arteta: 1,5/5. Njaaa. Svag insats, på gränsen till underkänd. Löpte som vanligt oerhört och låg mestadels på rätt sida, men varför sjönk han tillsammans med de andra så himla långt ned? Varför tog han inte ett par steg upp, visade pondus och markerade revir? Vi hade behövt en Arteta i vanlig form idag.

Ramsey: 2/5. Dagens bästa högerback, de minuter han hade fram till bytet. Annars blandade han friskt mellan snyggt passningsspel, som vid 1-0-målet, och lite blygsel (se Arteta).

Gervinho: 1,5/5. Började piggt men försvann helt i andra halvlek. Kan bara ursäktas av att detta är hans första år i ligan och därför drabbas av de svackor som de flesta liganykomlingar drabbas av. Fortsatte missa chanser han bara måste sätta och bestal oss på en straff, när han överdrev något så kopiöst att Probert inte kunde med att blåsa för den straff vi faktiskt skulle haft. Skärp dig eller byt tröjnummer!

RvP: 2/5. Täckte ytor och räddade ett par fasta situationer. Fortfarande helt utan adekvata lekkamrater varför hans ensamhet fortsätter gäcka hans kvalitativa resurser.

TW14 : -/5. Bildade tillsammans med JD en helt obefintlig högerkant. Växlade mellan att springa offside och slå bort passningar. Tittar killen över huvud taget upp när han slår passningar? Jag vet inte. Hans defensiva insatser skall vi inte tala om för några sådana fanns över huvud taget inte. Nej, det här var INTE bra.

Rosicky kom in och sprang, Blackie Lawless likaså, samtidigt som vi får ta och gratulera Squillaci till att ännu en gång sänkt vårt Arsenal genom att skänka en klockren assist till Fulhams 2-1-mål. Låt oss aldrig behöva se en sådan insats igen.

Okej, i morgon kanske jag kommer att framstå som elak, bitter och surmulen. Mina betyg kanske kommer få ta emot smörja för att de är för hårda, men så här ser jag på det hela. Usel insats, där endast ett fåtal kommer från matchen med viss heder i behåll. Jag hoppas att denna match får samma effekt som förlusten på Old Trafford under föregående fönsters öppenperiod: Att Wenger och de andra beslutsfattande i klubben inser läget och ser till att vi får in spelare som kan göra någonting helt annat än det vi tvingades bevittna idag.

Usch, f-n vad kass!

Idag är en sådan där dag då man mestadels vandrar mellan sängkammaren, barnens DVD-spelare och pizzerian. Vi njuter förvisso av gårdagens härligt futtiga 1-0-seger över QPR, ett segersätt som annars mest brukar ses som manu-sk, vilket absolut inte är att förakta. Men eftersom gårdagens eftermiddag övergick till gårdagsnatt, vilken i sin tur övergick till en påtagligt tidig morgon, vankar man mest runt i vankelmod och träkeps. Men det är inte den vandringen du har kommit hit för att läsa om. Nej, du skall få läsa om den wengerska på gamla The Cottage. Det är därför du är här.

Fulhams hemmaarena Craven Cottage byggdes initialt som jaktstuga åt  baron William Craven, någon gång på 1780-talet. Alltså inte själva fotbollsarenan, utan mer en stuga som sedan fick ge namnet åt arenan. Kring denna lilla stuga ägnade sig överklassen åt lite sköna friluftsnöjen såsom lawn bowls, en sorts boccia på snorvälklippt gräsmatta, krocket och det från Centralamerika härstammande bollspelet tlachtli där du med hjälp av höftens rörelse skulle förpassa en boll genom en ring och i och med det ta poäng. Sådana oerhört livsavgörande göromål ägnade sig de blåblodiga åt, där vid Thamesens rand.

Åren för The Cottage gick, 1700-tal blev 1800-tal, som sedan övergick till 1900-tal. Nobla överklassporter förbyttes till arbetarklassnöje och fotbollslaget Fulham St Andrew's Church Sunday School tog över det då nedgångna området och gjorde det till sitt. Åren vandrade än längre och plötsligt var det söndagen den 22 maj,  nådens år 2011. Det kändes som liv, det doftade vår, men Arsenal hade tappat tätkänning till febril överlevnadskamp i form av den nödvändiga 4:e-platsen och fansen kände sig rejält lurade få allt vad konfekt hette.

Ett allt mer tafatt Arsenal spelade då av säsongen 2010-2011 genom att ta en högst skrynklig poäng på The Cottage och Arsène  Wenger fick göra den långa vandringen från arenans gamla träpaviljong till avbytarbänken, till soundtracket av frustrerade fans, vilkas sång gick ut på att det nu var dags för klubben att ”spend som fucking money”.

Vi ligger idag på exakt samma tabellplats som vi gjorde den där söndagen i maj förra året. Så läget skulle kunna vara att anse som liknande men är ändå ett helt annat.  För då Arsenal våren 2011 var i nästan fritt fall och gick en rejält otäck sommar till mötes, har vi nu vänt skutan och är på väg upp i tabellen. Samtidigt är shitty idag mils vida bättre än föregående säsong, och våra finniga kusiner från N17 likaså.  Manu är fortfarande manu och den ryska oljemaffian på Fulham Road kommer gå all in under det just öppnade fönstret. Kvar står vi utan en enda ytterback, med mittbackar som antingen är skadade eller heter något i stil med  Squillaci eller Djourou, och med en konstant svårighet att omvandla bollinnehav till mål, så länge spelaren inte heter Robin.

Så är det kanske inte exakt samma behov för klubben att ”spend some fucking money” idag som det var senast vi spelade på Craven Cottage? Och är det inte exakt samma överhängande risk för Wenger att få göra samma vandring ackompanjerad av exakt samma krav på förändring? Same, same but different, som den där D&M-figuren brukar skriva.

För vi sitter fortfarande i samma trånga läge. Vi sitter med samma oändliga räcka av skador och vi sitter på samma lista av onödiga löneposter, för spelare som antingen är för dåliga, för skadefrånvarande eller för både och. Vi är förvisso inne i en positiv trend, men samtidigt i precis samma läge av att var dag för oss närmare utgående kontrakt på nyckelspelare, vilket återigen faller tillbaka på behovet av att Wenger och styrelsen bemödar sig om att ”spend some fucking money”. Och inte på franska 17-åringar eller comebackande legendarer, utan på färdiga spelare kompetenta nog att gå in i startelvan.

Detta leder oss in på vilken startelvan som kommer bli aktuell i morgon kväll. Som ni alla vet så bar nyårsafton inte bara med sig en massa fagra löften, utan även ännu en försvarsvakans. Thomas Vermaelen sällade sig till skaran av skadefrånvarande och vi blev ännu en oroväckande lucka att fylla rikare. Francis Coquelin skötte sig så gott som någon Djourou, Arsjavin låg, vad folk än säger, bakom vinstmålet och TW14 gjorde allt han kunde för att tysta de som fortfarande tror killen har någon som helst funktion i startelvan att fylla.

Av dessa, och av vissa andra, orsaker vill jag se följande startelva i morgon kväll:

Szczesny
Coquelin – PM4  - Koscielny – Miquel
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Gervinho – Arsjavin

Yes, så skall det se ut. Egentligen hade jag velat ha Arsjavin just bakom forwardstrion men det kommer tydligen aldrig att hända. Rosicky är het, rotation nödvändig men även Benayoun skulle kunna få startplats. Oxlade-Chamberlain har redan, på sina sex matcher, presterat nog för att ta högerytterplatsen och eftersom RvP måste vilas och Park tydligen inte skall spela för Arsenal, så skall Gervinho få chansen på den platsen han vikarierade riktigt bra på både i Lille och i Le Mans.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”JonHall”

Nu skall året 2011 snart läggas till handlingarna och vilket år det har varit. Eller som somliga skulle uttrycka det ”vilket j-la skitår det har varit”. För det inleddes ganska övertygande, sedan kom Carling Cup-finalen och därefter gick det mesta åt skogen. Szczesnys skada mot det där spanska laget i randigt gjorde att vi återföll i Almunia-syndrome, Squillaci fick speltid och därefter var det bara att försöka hålla näsan ovanför ytan. Vi tappade kontakten med ligatoppen, åkte ur i de kvarvarande kupperna, men lyckades i varje fall knipa 4:e platsen i ligan.

Därefter kom sommaren och ni minns säkerligen allihop hur Fabregas DNA lades under lupp av ett stort antal högst osköna individer i den nepotistiska lilla spanska enklaven. De som samtidigt som de förklarade att de inte alls hade några stora pengar just spred sina Qatar-pesetas över världen och till slut även några ynka över Islington. I Islington satt även en liten olycklig fransman som förutom sitt smått lyteskomiska överbett, även satt på ett snart utgående kontrakt, stora ambitioner om framtida vinster samt en enorm lidelse för de riktigt grova pengarna.

Mr Wenger tog till de stora orden och hävdade att vi inte kunde anses vara ett storlag om vi lät de båda gå vilket var just precis det vi gjorde. Na$ri fick stå över ett CL-kval där vi med nöd och näppe avvisade Udinese, men deltog i en ligainledning som lovade allt annat än gott. Gott var däremot de dryga £ 25 miljonerna shitty kände för att betala för den lille pellejönsen till blivande bänkvärmare innan vi, efter sju sorger och 8-2 bedrövelser, till slut inhandlade några av de spelare vi så desperat behövde.

In kom Santos, Benayoun, Arteta, Mertesacker och någon superhemlig snubbe, under kodnamnet Chu Young Park, som vi aldrig tycks få se. Och med dessa kom också en långsam process av resning igång. Skutan styrd av den självklare lagkaptenen Robin van Persie som gjorde mål, inte bara när han själv ville det, utan när vi så desperat behövde det.

En derbyförlust mot De Debila från N17 och en olycklig grekisk fadäs där vår ende vänsterback försvann, men annars började senhösten vinkla sig riktigt positivt. Vi hade hunnit se Mr John Terry inte bara kasta en massa okvädesord på allt och alla utan även sig själv på marken, innan vi blev bortdömda hos Willy Wonka på United Stadium. Därefter studsade vi tillbaka genom att vinna fult mot Villa. Mot Wolves blev det ett magplask tillbaka till den gamla ineffektiviteten och i eftermiddag tar vi emot nykomlingen QPR som bland annat innehåller galenpannan Barton, gamla semiättlingen Shaun Wright-Phillips, före detta spursrejectet Taarabt och en himla massa andra suspekta individer.

En nyårsbakelse till Dig från D&M. Bild: Flickr.com: "totcupcake"

Och vi får hoppas att Arsenal-året slutar väl och vi får hoppas att Robin van Persie inte bara håller sig skadefri, utan även får göra det där tre målen som gör att han passerar Shearer när det gäller gjorda mål på ett kalenderår. Man undrar ju lite vem som har rekordet för månaderna januari-mars, vem som har gjort mest mål under vecka 48 genom åren eller vem med storlek 43 på skorna som har rekordet i snabbast snörknytning. Men det är en annan historia.

Inför nästa år hoppas jag Wenger inte bara lovar oss, utan även infriar löftet om de stora segrarna. Att han använder vår fungerande ekonomi inte bara till att safa med Henry-comeback som bröd och skådespel till det högljutt klagande småfolket, utan även att knyta till sig killar som Vertonghen och Podolski. Gärna också någon virvlande kantspringar som kan göra det Gervinho kan, fast på vänster sida, för det är något vi saknar.

För egen del funderar jag på det där med nyårslöften. Det blir ju lätt det gamla vanliga. Att dricka mindre och träna mer. Att vara mer tillgänglig för familjen och hänga mindre framför EPL-fotboll. Och ni vet ju själva hur det brukar går med den saken, eller hur!

Därför vill jag, som bloggskribent här på Arsenal Sweden ge följande löften:
-Att skriva minst en text/månad utan att skriva om mig själv i tredje person. No D&M´s in D&M.
-Att fortsätta skriva spelarbetyg under alkoholens inflytande över det bättre vetandet.
-Att skriva en text som endast består av adjektiv.
-Att fortsätta tro, hoppas och fortfarande utgå ifrån att fotbollsvärlden inte, för alltid, är ond.
-Att skriva minst en text om den lille mannen med den enorma rösten, Ronnie James Dio, som tragiskt lämnade oss för ett och ett halvt år sedan.
-Att skriva minst en text om den lille, jättelille mannen med den lika enorma rösten, Magnus Carlsson i Weeping Willows, som så logiskt tröstar oss med all sin inomboende smärta.
-Att fortsätta vara naivt blåögd och tänka att lag som inte ägnar sig åt ekonomisk dopning kan vinna.
-Att skriva någon snäll text om Samir Nasri, Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och klubben FC Barcelona. Eller vad f-n skriver jag för smörja. Det där löftet vore svårare, för att inte säga än mer omöjligt, att uppfylla än det där om att träna mer och dricka mindre. Så de släpper vi.

Så gott nytt år och stort tack för att ni varit med mig under mitt första halvår som bloggare här på Arsenal Sweden. Jag önskar er all lycka på alla plan. Up you Gunners, nu och för alltid!

Det står mer eller mindre klart nu att Thierry Henry återvänder till Arsenal, om än bara som ett litet lån. Det är som att låna en riktigt snygg kostym till nyår där man är rädd för att spilla på den, krypa sönder knäna och få läppstift på kragen och sedan börja fundera på vad det kostar att få eländet reparerat.

Henry är troligen en jättetillgång för klubben, kanske mer utanför plan än på den. Jag skulle dock kunna ge min högra pekfingersnagel för att vara där när han göra sitt första mål i comebacken. Jag ryser vid tanken.

Det ser ut som att Gary Cahill är på väg till Chelsea. En liten hint om att Alex är på väg till oss? Cahill var ju megaaktuell för oss i somras, men troligen var övergångssumman för häftig, det snackades ju om att Bolton ville ha £17m. Nu lär den siffran vara justerad neråt rejält, men varken Bolton eller Cahill har väl övertygat i höst nu när huvudet inte varit med honom. Återstår att se om vi gjorde rätt som passade eller om vi står där med en stabil kille ifel tröja som vi nästan värvade.

Vi har alla undrat över när Ferguson skulle bli för gammal för fotboll och för gammal för att sno våra pokaler. Den tiden är kommen kära vänner eftersom pling-plong-bilen är beställd till hispan där han fortsättningsvis ska berätta vidare för hjärnskrynklarna att Spurs spelar bästa fotbollen i ligan. Jag tycker det är trist att påpeka det, men även när vi spelade som bäst och inte vann titlar så spelade det laget som vann ligan bästa fotbollen, inte vi som låg fyra. Vi kanske då och då fick till något som påminde om vacker konst och jag vet att vi då och då spelade skjortan av motståndarna, men därifrån till att vi spelade bäst fotboll är det långt. Tyvärr är det så att den bästa fotbollen vinner titlar och Spurs har tro det eller ej ännu färre än vi. För de som inte har fattat galoppen ännu är detta bara ännu ett led i det gamla band som finns mellan klubbarna där Tottenham får fram hyfsade spelare, United köper dem och Tottenham senare får tillbaka dem i bättre begagnat skick. Vad är oddsen på att Bale och Modric spelar i Manchester United nästa säsong?

Wolves manager Mick McCarthy har anordnat en av de roligare presskonferenserna jag hört om på länge. I en enda lång tirad mot FA har han med hjälp av video sågat förbundets avstängning för det röda kort Miljas fick mot oss. Jag tyckte redan under matchen att det var ett rött kort, även om jag sett sådana förbli ostraffade, men jag beundrar Wolvesmanagerns övertygelse och vilja att stå bakom sina spelare. Sådant betalar sig i det långa loppet och förenar en klubb. Hatten av för Mick McCarthy!

Match imorgon mot QPR och nu om någonsin är det ytterst viktigt med tre poäng. Det säger vi varje vecka och varje vecka är det sant. Arsenal har dock en förmåga att klydda till det som är oerhört frustrerande. Vi är ett bra lag, men det finns små, små detaljer som stjälper hela lasset. Mot Wolves var vi oerhört överlägsna framförallt i andra halvlek, men kunde inte få dit bollen. Tur förtjänar man sägs det, vilket i vårt fall betyder att vi är för dåliga, men i Wolves fall betyder att de jobbade hårt. Floskler styr inte fotbollsmatcher. Mot QPR finns inga ursäkter.

2011. Året då vi äntligen skulle komma att begrava gamla spöken och vinna en titel. Så var det tänkt. Men med en dag kvar av 2011 är verkligheten en annan. Femma i ligan, ute ur Carling Cup, tufft motstånd i Champions League och ett FA-cupspel som ännu inte startat. Ändå är det ett rent drömscenario jämfört med vad vi fick gå igenom under våren.

Att hålla på Arsenal bringar oftast ren smärta. Man blir hårt kritiserad i media, hånad av motståndarsupportrar och så får man uppleva ständiga förluster mot såväl konkurrenter som bottenlag. Men efter att inte ha vunnit något på sex år har många vant sig. Nu förväntar man sig allting. När till och med Wolves-supportrar sjunger om Arsenals titeltorka har det gått långt, men allt sådant får man lära sig att tåla.

Det här året började bara arton timmar och trettio minuter efter att klockan slagit tolv och vi lämnat 2010 bakom oss. För oss väntade en tuff bortamatch i Birmingham på självaste nyårsdagen. Jag var själv på plats på St Andrews och bevittnade matchen. Vi ställde upp med ett lag som mycket väl kan klassas som ett av våra bästa under senare år. Robin van Persie, Cesc Fabregas, Samir Nasri, Alex Song, Jack Wilshere, Theo Walcott och Bacary Sagna fanns bland de startande. Det kunde bara bli vinst - och vinst blev det. 3-0. Enkelt. Metodiskt. Bra.

Spola fram tiden åtta månader, till mitten av augusti. Ur den kärnan av sju spelare har två idag lämnat laget (Fabregas och Nasri). En är långtidsskadad (Wilshere). En annan skulle komma att åka på en långtidsskada ett par månader senare (Sagna i början av oktober). Kvar finns alltså bara Alex Song, Robin van Persie och Theo Walcott. Spelare som alla varit mer eller mindre lysande. Frågan är bara hur bra vi varit - och hur bra vi legat till - om den kärnan av spelare stannat/varit friska.

Cesc Fabregas - nu i Barcelona. Foto: Bildbyrån.

Skruva tillbaka tiden igen. I januari månad spelade vi rekordmånga matcher, hela nio stycken. Trots den stora pressen vann vi sex av de nio matcherna och gick bl.a. vidare i FA-cupen. Dessutom var vi kvar i Champions League och låg tvåa bakom Manchester United i Premier League, någonting vi gjorde i 27 av 38 omgångar om jag minns det rätt.

Allt var frid och fröjd, men det skulle komma att bli februari månad som fällde ett Arsenal som troligtvis var det närmst vi kommit en titel sedan Champions League-finalen 2006 (det här är dock öppet för tolkning). När första halvleken summerades på St James Park ledde Arsenal det tuffa ligamötet med 4-0. När slutsignalen gick stod det 4-4. Trots nederlaget skulle Arsenal komma att vinna en av årets största matcher, den första åttondelsfinalen mot världens bästa lag - Barcelona.

Vi alla minns hur det gick till. Hur Emirates förvandlades till ett Highbury på sina glansdagar. Hur vi alla firade när Arshavin fullbordade vändningen. Hur vi lyckades vinna mot Barcelona. Det var fantastiskt, men få var vi som trodde att laget från och med mars månad skulle börja falla fritt.

Arsenal var i sin första cupfinal sedan 2007 då man förlorade mot Chelsea i Carling Cup-finalen. Den här gången hett motståndet Birmingham. Enkelt trodde många. Men de trodde fel. Det som enligt många skulle bli slutet på en sex år lång titeltorka skulle istället starta den mardrömsresa vi inte skulle få ett slutgiltigt stopp på förrän 29 oktober i år.

En finalförlust som fortfarande svider. Foto: Bildbyrån.

Vi kom så nära en titel bara Arsenal kan komma. Ett par minuter från förlängning där The Gunners utan tvekan skulle ha malt ner Birmingham till slut. Men en tabbe - som delas mellan Wojciech Szczesny och Laurent Koscielny - skulle bringa förra säsongens största misslyckande. Vi förlorade. Vi sörjde. Vi kom aldrig tillbaka.

Om någon efter den matchen hade sagt att vi bara skulle vinna 9 av 26 matcher (gäller alla turneringar) hade jag nog skrattat. Om någon hade sagt att vi bara skulle vinna 4 av 18 ligamöten skulle jag nog skrattat ännu högre. Det var ju omöjligt, trots att vi ofta stod för svaga vårsäsonger. Men det var exakt det som skedde. Förlusterna radades upp på varandra och vi åkte ut alla tre cuper inom loppet av bara tre veckor. Kvar hade vi ligan - som vi hade vunnit om vi bara vunnit våra kvarvarande matcher - men även det skulle visa sig bli för svårt.

Sen kom sommaren. Den förskräckliga sommaren. Cesc vägrade spela. Nasri talade öppet om att han ville byta lag. Gervinho värvades, men kritiserade sitt nya klubblag direkt. Carl Jenkinson köptes in och stod för en katastrofal inledning. Cesc såldes i augusti, alldeles för sent. Och Nasri såldes ännu senare. Kvar hade vi ett lag som imponerade nog lyckades kvala sig vidare i Champions League (men det var inte långt ifrån förlust), men som åkte på 8-2 borta mot Manchester United. Ett resultat som skulle komma att få Arsène Wenger köpa fem spelare på bara en dag.

Efter storförlusten mot Manchester United var det få som trodde att Arsenal kunde styra om skeppet i rätt riktning, trots värvningskarusellen på transfer deadline day. Sakta men säkert började dock vinsterna radas upp efter varandra. Fram till förlusten mot Manchester City för ett par veckor sedan förlorade man bara en ligamatch sedan förlusten borta mot Blackburn Rovers den 17 september. Den förlusten kom mot Tottenham i derbyt  i början av oktober. Annars gick man fram helt fläckfritt i ligan.

Vad som gjorde det hela ännu mer festligt var att man lyckades vinna sin Champions League-grupp, en grupp som tillhörde en av de svåraste på pappret med de tyska mästarna, de grekiska mästarna och ett franskt topplag. Det är svårt att peka ut enskilda matcher som vände vår säsong, men om ni skulle fråga mig skulle jag nämna två matcher som fick Arsenal att lämna sin åtta månader långa formsvacka bakom sig.

Först och främst var det resultatet borta mot M arseille. Det var en match som inte bjöd på mycket, men när ett mål behövdes som mest klev inbytte Aaron Ramsey in och sköt dit 1-0 med bara en tilläggsminut kvar att spela. Den segern gav laget mer än många förstod vid tillfället. Mindre än två veckor senare mötte vi Chelsea på Stamford Bridge. En arena där vi inte vunnit på mer än fem-sex gånger på över tjugo år. Men vi åkte dit, blev det första laget att göra fem mål på SB sedan 80-talet och vann matchen med 5-3 tack vare ett hat-trick av Robin van Persie.

En minnesvärd vinst. Foto: Bildbyrån.

De två segrarna fullbordade vändningen och såg Arsenal äntligen få lite ros istället för ris i media. Vi flög upp från en sjuttonde plats(!) i tabellen till att nosa på en fjärdeplats, en position vi fortfarande nosar på. I Champions League vann vi som sagt gruppen och lottades mot AC Milan i åttondelsfinalen. I Carling Cup åkte vi orättvist ut, men i FA-cupen finns alla chanser till avancemang då man bara skall vinna mot Leeds hemma medan ett av Manchester-lagen åker ut redan i tredje omgången (den första för topplagen).

När året nu kommer mot ett slut har vi vart med om mycket. Vi har hunnit uppleva mer på ett år än vad vissa lag upplever på ett helt decennium, på både gott och ont. Allt från finalförluster till vinster mot världens bästa lag. Allt från storförluster till minnesvärda vändningar. Allt från segermål i sista minuten till konstanta poängtapp. Allt från sålda stjärnspelare till överraskande ungdomar. Allt från Robin van Persie till Wojciech Szczesny.

Ett toppenår har det verkligen inte varit, men på sin sikt har det varit ett speciellt år som fått oss att både gråta av sorg och gråta av glädje. Titlarna står fortfarande och väntar på oss, men just nu är det viktigaste att bygga ihop ett nytt och slagkraftigt lag. Vi är redan på väg att göra det, trots att Arsène Wenger kan vara en av de mest envisa män som någonsin tränat ett fotbollslag.

Arsène Wenger - en envis man. Foto: Bildbyrån.

Det gäller att hålla ihop, inte överge laget och fortsätta stå på läktarna, sitta i tv-sofforna eller dricka på pubarna runtom i världen. När Arsenal kallar får ingenting annat stå i vägen. I somras var det nära att många övergav laget, men för de som stannade under en av klubbens värsta perioder på flera decennium kommer segern kännas allt sötare när den väl kommer. Keep calm and carry on, as they say.

______________________________________________________________________________

Årets mest minnesvärda stunder

• Titelracet

Vi kan alla sitta och diskutera hur nära vi egentligen var,
men sanningen var att Arsenal hade ligans bästa bortafacit, låg precis bakom Manchester United (på andraplatsen) under nästan hela säsongen och hade med tio matcher kvar allt i sina egna händer. Det var i slutet det havererade, men fram tills dess låg vi i topp och utmanade Englands bästa lag på senare år vecka in och vecka ut.

• 2-1 mot Barcelona

När Champions League-lottningen ägde rum i december förra året var det många som satte händerna för ansiktet. Vi hade lottats mot ett av världens bästa lag (genom tiderna?). Få var det som trodde på någonting annat än förlust, men i slutändan var vi bara ett mål ifrån avancemang. Vinsten hemma på Emirates där vi vände underläge 0-1 till vinst med 2-1 på fem minuter tillhör en av de skönaste, mest förlösande och underbara segrarna vi tagit på senare år.

• Vändningen (efter en månader lång formsvacka)

Efter en formsvacka som varade i mer än ett halvår(!) lyckades till slut Arsenal vända på den negativa trenden och börja vinna matcher på löpande band. Man klättrade stadigt i tabellen och tog sig från en sjuttonde plats ända upp till femteplatsen som vi har än idag.

Det var ett rent helvete, ja, en ren mardröm vi fick gå igenom under både våren, sommaren och början av hösten, men tack vare ett par erfarna värvningar, viktiga segrar och bra spel har man vänt på skutan och ligger nu äntligen nära toppen igen. Det kunde man inte tro när säsongen startade i augusti!

• Vinsten mot Chelsea

Stamford Bridge. Chelsea. 3 insläppta mål. De tre orden skulle i vanliga fall betytt en storförlust mot ett lag vi alltid haft svårt emot, men i år såg verkligheten annorlunda ut. Arsenal gjorde fem mål, vände underläge med både 0-1 och 2-1 (samt 3-3) till vinst och tog en seger som gav eko i resten av Europa. Arsenal var tillbaka på allvar.

Sedan den vinsten började allt gå bättre, trots att vi de senaste veckorna gått på ett par minor här och där. Så länge vi fortsätter att vinna matcher vi skall vinna finns alla chanser att vi rånar just Chelsea på den åtråvärda Champions League-platsen. Men det kommer inte att bli enkelt.

______________________________________________________________________________

Årets djupaste dalar

• Våren (uttågen ur cuperna + fria fallet i ligan)

Under sensommaren, hösten och vintern gav Arsenal järnet i Premier League, Champions League och Carling Cup. Man vann, vann och vann. Trots enstaka poängtapp här och där låg man i täten både i sin CL-grupp och i Premier League-tabellen. Få var det som förväntade sig ett fritt fall under våren, men det var exakt det som skulle ske.

Efter att ha förlorat en solklar seger borta mot Newcastle och förlorat den viktiga Carling Cup-finalen åkte man även ut Champions League och FA-cupen. Ända fram till oktober skulle man genomgå en formsvacka som är svår att match för något annat topplag.

• Sommaren (transferfönstret)

Vi visste att vi skulle tappa vår kapten Cesc Fabregas förr eller senare, men få var det som trodde att det skulle bli den här sommaren. Lägg där till Samir Nasri som sade hejdå och gick till samma lag Gael Clichy hade gått till i början av transferfönstret förstår ni nog alla att vi tappade tre av våra största nyckelspelare.

Samir Nasri - förrädare. Foto: Bildbyrån.

Lägg även till att vi förutom Gervinho var helt tysta på transfermarknaden och knappt rörde en fena. Det var inte förrän sista dagen av ett två månader långt transferfönster som vi valde att köpa in spelare. Det verkades kräva att vi skulle skämma ut oss själva (8-2 mot MU) för att vi skulle behöva göra det. En av de värsta somrarna jag upplevt som Arsenal-supporter.

• Förlusten i Carling Cup-finalen

Jag vet inte ens om jag vill börja. Jag själv satt på Wembley och såg oss förlora en match som skulle betyda vändningen för hela klubben. Istället för att vinna sin första titel på sex år och därmed skaffat självförtroende och kraft att slutföra säsongen på bästa möjliga sätt gick pumpen ur alla spelarna.

Det var Carling Cup-finalen som var början på slutet, eller snarare början på en formsvacka som aldrig verkade ta slut. När 2012 summeras nästa år hoppas jag att vi inte behöver skriva om ännu en finalförlust.

• 8-2 mot Manchester United

Old Trafford har alltid varit en av våra skräckarenor. En av de arenor vi nästan aldrig vinner på. En av de arenor som förvandlar våra spelare till små barn snarare än vuxna män. I år skedde exakt samma sak, fast denna gången i extrema mått.

1-0, 2-0, 3-0, 3-1, 4-1, 5-1, 6-1, 6-2, 7-2, 8-2. Målen rullade in som aldrig förr. Mötet som vi säsongen tidigare bara hade förlorat med 1-0(!) förlorade vi den här säsongen med 8-2(!). Vi skämde ut oss inför en hel värld, men supportrarna visade hjärta och det var de som gjorde Arsenal-supportrarna runt om i världen mest stolta.

______________________________________________________________________________

Årets spelare

Robin van Persie, utan konkurrens.

______________________________________________________________________________

Årets comeback

Thomas Vermaelen, som kom tillbaka efter att ha tillbringat nästan en hel säsong i sjukstugan.

______________________________________________________________________________

Årets comeback 2

Thierry Henry, som kommer att spela för klubben under de två första månaderna 2012.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på spelarsidan

Mikel Arteta. En så bolltrygg mittfältare får man leta efter.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på ledarsidan

Inte en person, utan den nya vårdcentralen på London Colney.

______________________________________________________________________________

Årets tackling

Song vs. Wolverhampton.

______________________________________________________________________________

Årets svek

Samir Nasri.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste

1. Manchester-lagens misslyckande i Champions League.

2, John Terrys fall mot Arsenal.

3. "BEEEENCH".

______________________________________________________________________________

Årets målgest

1. Robin van Persie borta mot Chelsea (sista målet).

2. Theo Walcotts golfslag med hörnflaggan, borta mot Udinese.

3. Laurent Koscielny hemma mot Everton.

______________________________________________________________________________

Årets självmål

Sergio Busquets nickar in 1-1 åt Arsenal på Camp Nou.

______________________________________________________________________________

Årets blogginlägg

Enligt mig: Historien om Fredrik Ljungberg | Enligt er (flest antal träffar): Lär dig en Arsenal-ramsa.

______________________________________________________________________________

Årets ramsa

1. He scores when he wants, he scores when he waaants, Robin van Persie, he scores when he wants.

2. Olé Olé Olé Olé, Chelsea/City, money can't buy you history!

3.  Na na na na na, Sammy you're a cunt, you're a cunt, Sammy you're a cunt.

______________________________________________________________________________

Årets bästa/roligaste uppladdning

The Complete Angler i Norwich.

______________________________________________________________________________

Årets citat

"I never thought in my wildest dreams that I would have a statue like this in front of the stadium of the team I love and support. Once a Gooner, always a Gooner." - Thierry Henry.

Thierry Henry - tillbaka. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger

I liked the pitch, I liked the referee, I did not like Paul Scholes' tackles. - Efter att Manchester United besegrat Arsenal med 2-0 i FA-cupen.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger 2

“There are two categories of club: those that travel with sweat and those who travel with petrol. We are one of those who travel with sweat.” - Wenger om skillnaden mellan Manchester City och Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets förnedring

Vinst: 5-0 mot Leyton Orient. Förlust: 2-8 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets flopp

M arouane Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets flopp 2

Andrey Arshavin.

______________________________________________________________________________

Årets flopp 3

Sebastien Squillaci.

______________________________________________________________________________

Årets självförtroende

Nicklas Bendtner

______________________________________________________________________________

Årets rykte

Vad Chamakh hittade på i Las Vegas.

______________________________________________________________________________

Årets transferrykte

Cesc Fabregas till Barcelona, igen.

______________________________________________________________________________

Årets straff

Cesc Fabregas hemma mot Leeds. Sista minuten. Tvingade fram omspel.

______________________________________________________________________________

Årets straffräddning

Wojciech Szczesny vs. Antonio di Natale.

______________________________________________________________________________

Årets frispark

Robin van Persie vs. Sunderland hemma.

______________________________________________________________________________

Årets IRC-användare

Ninjababy och Tossie delar på priset! Shifty får ett omnämnande.

______________________________________________________________________________

Årets WTF? (WTF = What The Fuck?)

4-0 borta mot Newcastle. En halvlek kvar. Slutresultat: 4-4.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 2?

Arsenal avgör hemma mot Liverpool i matchminut 90 + 9. En minut senare kvitterar Liverpool.

______________________________________________________________________________

Årets frågetecken

Phil Dowd. Är han en domare?

Phil Dowd - how much are they paying you? Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets blomstring

Jack Wilshere.

______________________________________________________________________________

Årets match

Arsenal - Barcelona & Chelsea - Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets förudmjukelse

Förlust med 8-2 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets revansch

Etta i Champions League-gruppen samtidigt som Manchester United och Manchester City åkte ur.

______________________________________________________________________________

Årets frisyr

Mikel Arteta. Går det att bli mer perfekt?!

______________________________________________________________________________

Årets mål

1. Robin van Persie vs. Everton.

2. Theo Walcott vs. Chelsea.

3. Nicklas Bendtner vs. Ipswich.

______________________________________________________________________________

Årets debutant

Alex Oxlade-Chamberlain.

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste värvning

Park Ju-Young

______________________________________________________________________________

Årets Almunia

Almunia har en alldeles egen kategori i år! Den här gången vinner han med sin utrusning mot West Bromwich.

______________________________________________________________________________

Årets häftigaste

Arsenals 125-årsjubileum. Statyer, evenemang, projekt och en vinst mot Everton.

Robin van Persie räddade jubileumet. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets mest väntade (resultat)

Förlusten mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets kommentar i bloggen

"Jag tar en paus..." - pzon efter 8-2 mot Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets låt

Away Boyz - Jackie Wilshere

______________________________________________________________________________

Årets katastrof

Hela sommaren.

______________________________________________________________________________

Årets miss

Hela Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets volley

Robin van Perise vs. Everton.

______________________________________________________________________________

Årets bortasupport

Borta mot Birmingham (januari).

Borta mot Manchester United (augusti).

Borta mot Leeds (januari) / borta mot Chelsea (oktober).

______________________________________________________________________________

Årets roligaste rykte

Uzbeken(!) Odil Ahmedov (who?) var ju på gång till Arsenal....

______________________________________________________________________________

Årets hemvändare

Thierry Henry

______________________________________________________________________________

Årets konsert

Away Boyz i Stockholm.

______________________________________________________________________________

Årets jubileum

Arsenal Swedens 10-årsjubileum i Stockholm.

______________________________________________________________________________

Årets lögn

"Park Ju-Young måste acklimatisera sig" - Wenger om Park Ju-Young som bara fått spela tre matcher på ett halvår.

______________________________________________________________________________

Årets manligaste Arsenal-supporter

"Brokkoly" tar hem det andra året i rad.

______________________________________________________________________________

Årets bild

Segerfirandet mot Chelsea.

______________________________________________________________________________

Årets längdskillnad

Mertesacker vs. Arshavin.

______________________________________________________________________________

Årets rysare

Arsenal - Barcelona. Höll på att däcka innan matchen ens hade börjat.

Ännu en minnesvärd afton. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste video

Fabianski dance!

______________________________________________________________________________

Årets mest oförklariga video (årets konstigaste video)

Johan Djourou gör reklam för ... vad?

______________________________________________________________________________

Årets video alla kategorier

Arsenal - 125 years

______________________________________________________________________________

Årets Bendtner (årets avgörande i sista minuten)

Aaron Ramsey vs. M arseille.

______________________________________________________________________________

Årets känslosammaste video

Thank you Cesc Fabregas.

______________________________________________________________________________

Årets ledare

Robin van Persie delar priset med Thomas Vermaelen.

______________________________________________________________________________

Årets profil

Wojciech Szczesny. Hittar alltid på något fullständigt lysande, galet eller uruselt.

______________________________________________________________________________

Årets kändis

Mo Farah som aldrig missar en Arsenal-match!

______________________________________________________________________________

Årets skämt

Phil Dowd.

______________________________________________________________________________

Årets twittrare

Emmanuel Frimpong.

______________________________________________________________________________

Årets tweet

"Pffff come on Jack" - Emmanuel Frimpong visar Jack vad vi alla tycker om Nasri.

______________________________________________________________________________

Årets trevligaste

Robin van Persie. Arsenal-hjärta.

______________________________________________________________________________

Årets uppbyggnad

Gervinho vs. Wigan. Över trettio passningar. Började med Gervinho. Slutade med Gervinho. Den enda i laget som inte rörde bollen var André Santos.

______________________________________________________________________________

Årets soloprestation

Robin van Persie vs. Sunderland.

______________________________________________________________________________

Årets bästa trailer

Inför Manchester City - Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste mål

Thomas Vermaelens självmål mot Fulham.

______________________________________________________________________________

Årets supporterklubb

Arsenal Sweden. Vilka annars?

______________________________________________________________________________

Årets bragd

Vinsten mot Barcelona

______________________________________________________________________________

Det var det. 2011 efter morgondagens match mot QPR ett minne blott och vi inleder ett nytt år, ett nytt Arsenal och ett nytt 2012. Jag har inte så mycket mer att göra än att ge ett enda stort tack till alla er som följt bloggen under 2011. Det har varit ett riktigt stort nöje och jag hoppas att 2012 blir ett bättre år än vad 2011 varit! Ännu en gång - tack för allting! GOTT NYTT ÅR!

Ett litet steg för mänskligheten.
Men ett enormt kliv för Arsenal Sweden.

Så kan vi sammanfatta årets viktigaste händelse i supporterklubben. Efter nästan ett års funderande, räknande, möten med skatteverket och diskuterande runt arbetsuppgifterna tog vi till slut steget och anställde Jocke Lander. Att han var rätt man för jobbet hade jag ingen tvekan om, då hans driv och entreprenörsanda har varit motorn i den här föreningen från dag ett, där i Norrköping för drygt tio år sedan. Att vi hade ekonomin för att klara av en anställning tvivlade jag inte heller på ett ögonblick - med tanke på vilka bokslut vi har gjort de senaste åren.

Med en halvårsrapport bara några dagar bort kan vi konstatera att anställningen av Jocke har varit helt rätt väg att gå. Utan hans jobb under sommaren hade vi aldrig klarat av att arrangera en sådan jättetillställning som tioårsfesten var, med allt från lokalfrågan till jättejobbet med jubileumsskriften till att få Anders Limpar, Away Boys och Petter Karlsson att medverka på festen.

Vi har också kunnat erbjuda ett alltmer brett utbud i vår webbshop, då vi framförallt har jobbat tätare med Arsenal i London för att sälja officiella produkter. Jocke har med jämna mellanrum skickat MMS på “lagret” (läs hans sovrum) där det efter leveranserna från London har sett som om en orkan har dragit fram i The Armoury. De prylar vi har i lager har han i regel skickat ut senast dagen efter att beställningen gjordes, så där tror jag många medlemmar har upplevt ett lyft. Vi har också designat ett antal egna produkter, och dessa har också varit populära i regel.

Vi har under första halvåret av den här säsongen haft fyra prioriterade områden: Kanonmagasinet, Arsenal.se, souvenirerna och medlemsresa 1/Arsenal Sweden-evenemang. När det gäller Kanonmagasinet har vi hittills producerat två nummer, och texterna till nästa nummer är under produktion. Arsenal.se kommer till sommaren att nylanseras med ny layout, och detta jobbar webbredaktionen med kontinuerligt - vi hade bland annat en arbetsweekend i Jönköping i höstas. Souvenirerna har jag redan varit inne på, och säsongens första medlemsresa var mycket lyckad och vi hade ett antal välbesökta julfester runt om i landet.

Styrelsen kommer att utvärdera arbetet med de prioriterade områdena vid nästa styrelsemöte, och då också fundera på om vi vill lägga till något arbetsområde för våren. Det är viktigt att vi tar fram dessa prioriterade områden för att Jocke ska ha tydliga riktlinjer om vad han ska lägga sin arbetstid på.

För min del har det varit en ganska stor omställning att vara ett stöd till ordföranden till att själv vara den som driver på. Jag har fortfarande saker jag behöver tänka på och utveckla, men jag känner att min roll blir allt tydligare. Samarbetet med Jocke fungerar också mycket bra, och han liksom jag är noga med att det är styrelsen och inte han som tar de viktiga policybesluten när det gäller Arsenal Sweden - vilket har varit en omställning för honom också.

2011 skulle bli ett nyckelår för supporterklubben och det har det också blivit. Vi har tagit de första steget mot ett mer professionellt tänkande och om utvecklingen fortsätter som vi vill kommer det bli fler steg under de kommande åren.

Arsenal Sweden är i en mycket lyckosam sits för tillfället. Nu återstår det bara för Arsenal FC att kopiera detta.

Gott nytt 2012!
Axel Asplund

Thierry Henry kan vara på väg tillbaka till Arsenal och det är väl få som tvivlar på att det kan ha en fantastisk påverkan på laget, både på och utanför plan. Här kommer därför 10 anledningar till varför det är en god idé att låta storskytten komma tillbaka.

10. Henry har ensam gjort fler mål än Gareth Bale sett på tv.

9. När Henry springer står blixten stilla - gammalt Highburyordspråk

8. Henry använder Gillette, den bästa rakhyvlen för benen, det är därför det går så fort när han springer.

7. Han har vunnit European Golden Boot två gånger, en till varje fot.

6. Han har vunnit titlar i Arsenal och en av de få som fortfarande kan berätta om den tiden...

5. Henry var något av en assistkung i Arsenal, Arsjavin behöver all assistans han kan få.

4. Henry har spelat för Barcelona - alla förtjänar en andra chan

3. Henry gjorde 226 mål för klubben, märkligt nog är det samma antal dagar sedan Chamakh gjorde mål på träning

2. Han kommer på lån - vi kan inte hjälpa om vi glömmer att lämna tillbaka honom....

1. Med Henry tillbaka kan vi äntligen säga att vi har vad som krävs för att få tillbaka våra gamla hjältar - kom tillbaka Jeffers, allt är förlåtet.

Nu släpper vi gårdagens eländiga Wolvesmatch, gör som kungen, vänder blad, och hetsar istället vidare framåt. Vi glömmer gårdagen eftersom gårdagen bara var full av tillkortakommande påminnelser om vad framtiden behöver.

Puh, ingen rast ingen ro, bara gno, bara gno. Det är knappt man får lov att vara ledig, så här i mellandagstider. För där andra rusar runt på landets näst största högtid, mellandagsrean, där måste vi Arsenalister pumpa upp våra förväntningar inför kommande månads transferfönster. Har du väl börjat läsa denna Offensiva förstärkningar del 2, får man anta att du redan läst del ett och inte bara har full koll både på Eden Hazard, Mario Götze och Matias Suarez, utan även känner till att yours truly ansåg att de hade 20-25, 10-15 respektive 15-20% chans att få föräras med en äkta Arsenaltröja den närmaste tiden.

Nu skall vi inte sänka förväntningarna, för allt är fortfarande möjligt i The Wenger Wonderland, men vi skall se över andra alternativ. Förutsättningarna är desamma: Offensivt och flexibelt. Inga one trick monkeys och heller inga specialister att sätta in vid just det där läget, eller vid just den där sortens matchbild.

 

Klipper sig och skaffar sig ett vettigt jobb i London? Bild: Flickr.com:The Seoduke

Marco Reus, Mönchengladbach: Den ganska nyblivne tyske landslagsmannen Marco Reus är lite nästa stora grej i den tyska ligan. Han kan spela som såväl central anfallare som winger och gör både mål och passningspoäng i drivor. Född och fostrad i Dortmund valde den då 17-årige Marco, våren –03 att ta en sväng nere i Regionalliga och laget Rot Weiss Ahlen för att få utvecklande speltid. Efter att varit med och tagit klubben tillbaka till Bundesliga 2, och väl där genomgått en raketartad utvecklingsprocess, blev han inhandlad av ett annat Borussia, nämligen Mönchengladbach.

Efter två och en halv säsong i Mönchengladbach anser många att han nu är redo för större utmaningar än så. Han är kontraktsbunden till och med sommaren –15 men uppges ha en utköpsklausul på £ 15 miljoner, som dock inte faller ut förrän till sommaren –12’s fönster. Vill Wenger shoppa loss på än mer tyskt i form av Reus, så får han troligtvis slänga fram upp till 20 miljoner pund.

Med våra arsenalska erfarenheter av osköna relationer till randiga spanska klubbar, vore det kanske lite sådär att värva en spelare som delar efternamn med en katalansk stad. Wenger har dock visat sig ha en förkärlek för snabba spelarkarriärer som inbegriper spel i andraligor, varför chansen att Reus landar i London Finest under januarifönstret enligt D&M ändå ligger på 20 %.

Iförd den outfitten tar han båten över sundet? Bild: Flickr.com: Spale1

Yoann Gourcuff, Lyon: Denne unge gentleman var för några år sedan nästa stora grej inom den europeiska toppfotbollen. Han var stekhet just framför Kongo-Kim i Rennes och kallades då, liksom vissa andra franska bolltrillare gjort genom åren, för näste Zidane. Efter succén i Rennes gjorde han, av någon orsak det rakt igenom galna beslutet att gå till pensionärsboendet AC Milan där han lika logiskt som självklart floppade. Floppade gjorde även Milan när de i sin naiva dumhet gav Bordeaux, dit han sedan var utlånad och gjorde braksuccé, möjligheten att köpa loss honom för en barkis och en halv special grillad med västkustsallad. Eller, ja, nästan i alla fall. Bordeaux högg såklart på realappen som satt på förköpsrätten de redan förhandlat sig till och gjorde, efter Gourcuffs fortsatta framgång, sig sedan en rejäl hacka när de i augusti 2010, krängde honom vidare till Lyon.

Väl i Lyon har han svalnat något, men var ändå så pass intressant att Wenger var och högg på honom under senaste sommarens kaotiska slutskede. Nu blev det ingen affär då, kanske på grund av Wengers bristande vilken gjorde det omöjligt för Lyon att hitta lämplig ersättare, men intresset torde inte ha krympt dramatiskt.

Yoann Gourcuff spelar mestadels på det centrala offensiva mittfältet och har, sedan Lyon ändrade spelsystem hamnat lite i kläm. Han har kontrakt med klubben fram till sommaren –15 och borde kosta runt 20 miljoner att få loss. Men om det faktum att han är köpt för ett spelsystem som klubben inte längre utövar kan påskynda en affär, skulle priset nog kunna sjunka markant.

Hans pappa, Christian Gourcuff, har någon form av vänskapliga band med Wenger och har som tränare för FC Lorient, både lånat och köpt av, men också sålt spelare till Arsenal. Detta skulle kunna underlätta prissättningen vid en eventuell affär mellan klubbarna. Han är såklart cup-tied och chanserna att han skriver på för oss i januari ligger någon stans mellan 10-20 %.

Mer tyskt än så blir det inte, liksom. Bild: Flickr.com: Sathrya

Lukas Podolski, Köln: Vi avslutar tyskt och väljer att göra det i form av den polskfödde Lukas Podolski. Ni känner till storyn: Upp som en sol i FC Köln, gottade sig med en massa mål i den tyska landslagströjan och för att sjunka ned som en pannkaka i Bayern Münchens stjärnspäckade himlavalv. Nu är han, sedan juli –09 tillbaka i Köln och då går det återigen som det skall. Kanske inte en speciellt spektakulär spelare, men en färdig och mogen spelare med lagom många år kvar på sin karriär.

Många kännare, nu senast Bayerns något oskönt stortyske Uli Hoeness, anser Podolski vara oförmögen att klara av de stora sammanhang som spel i en storklubb i en storliga innebär. Samt att han skall stanna kvar i sin nuvarande klubb om han vill fortsätta vara lyckad och lycklig. Om det ligger sanning i Hoeness ord eller om de bara är ett ”surt sa räven” om en spelare som floppade under hans vingar, är omöjligt att veta. Dock talar hans landslagsfacit med 43 mål och 95 framträdande, för att han visst kan leverera på toppnivå. 

Podolski kan spela både som nr 9 och som nr 10 just bakom strikern, men även på någon av ytterkanterna. Hans kontrakt med Köln går ut i januari –13, varför han antingen snart borde skriva på nytt eller bli föremål för försäljning, då uppskattningsvis runt £ 15 miljoner. Både tyskt och polskt verkar just nu ligga i Wengers smak, varför chansen till att denna potentielle mästerkatt blir Arsenal i januari, uppgår till ca 35-40 %.

Konklusion: Vi skall inte värva någon renodlad center, för denne skulle ändå ständigt hamna i skuggan av Rvp och detta leder bara till nedisande bänkplats. Denna högrisk för bänken lockar, om man bortser från han den där lille girige fransmannen med överbettet, ingen bollspelare av rang till ny klubb. Vi behöver inte heller något fyrtorn som genom briljant huvudspel kan förädla ytterbacksinlägg till mål. För det spelet för vi inte och de inläggen har vi, vad vi än tycker om våra väna ytterbackar, inte.

Vi behöver multikompetenta spelare som kan framträda på olika positioner i startelvan. En central anfallare som, när RvP spelar även kan göra gott ifrån sig på kanten, men även kan ersätta honom centralt när han behöver vila. Och/eller en yttermittfältare som kan täcka upp för central kreativitet när så behövs. Köper Wenger en central anfallare underkänner han inte bara Chamakh och Park, utan även sig själv, framför allt, för köpet av den senare.

Jag skulle gå ned i splitt av glädje om vi värvade Götze eller Hazard, men tror inte att någon av dem i nuläget är aktuella för oss. Götze för att han kommer stanna i Dortmund minst fram till sommaren och Hazard för att vi inte kommer att kunna matcha de monetärt dopade klubbarnas övergångssummor. Jag tror inte heller att Matias Suarez, oavsett arbetstillstånd, är det vi behöver. Reus skulle säkert kunna vara aktuell för oss, men först efter att den eventuella £ 16-miljonersklausulen kickat in till sommaren.

D&M föreslår:
1: Jag vill ha tyskt och jag vill ha Lukas Podolski. Användbar på samtliga platser i anfallslinjen och redan en etablerad spelare. Han är, med sina 26 år i en perfekt ålder för att gå rakt in i en startelva och han skulle kunna innebära dels ett komplement till RvP, men även avlastning när denne behöver vila. Han är inte cup-tied och han har inget avskräckande skade-CV. Hans snart utgående kontrakt och hans utkastade krokar om önskan att byta upp sig, skulle kunna pressa ned priset till Wengernivå. Jag säger: Köp!

2: Gourcuff sitter fången i ett spelsystem som inte inbegriper hans nr 10-funktion, men frågan är hur mycket Wenger, efter sommarens inköp och med Jack Wilsheres comeback i relativt sikte, egentligen anser sig behöva en spelare som Gourcuff. Jag ser honom gärna i klubben och hoppas att priset kan sjunka så pass mycket att Wenger anser sig kunna slå till. Jag säger ännu en gång: Köp!

Då rundar vi av genom att summera de kommande inköpen. Jag vill ha en vänsterspelskompetent mittback, en ytter/kreatör och en centralanfallare/ytter, men utgår ifrån att Wenger lånar in dököttet Bridge från shitty, erbjuder Lille respektive Dortmund två Hubba-Bubba och en snusklubba var för deras storstjärnor och varför vi landar med Bridge och en afrikansk 17-åring. Eventuellt kryddar vi anrättningen med en sydkoreansk landslagsman, som vi ändå aldrig kommer få att se spela EPL-fotboll. Eller, vad f-sen, gjorde vi inte det förra fönstret?

Efter matchen mot QPR har Arsenal spelat exakt en halv ligasäsong och mött exakt alla lag en gång. Säsongen har innehållit många toppar och dalar, vilket synts klart och tydligt under sommaren, hösten och vintern. Nu när (snart) exakt en halv ligasäsong klarats av tänkte jag ta tillfället i akt och skriva en spelarutvärdering där jag kommenterar och betygsätter hur spelarna skött sig under första halvan av säsongen.

Spelarutvärderingen ser ut precis som vanligt och tar upp alla spelarnas styrkor, svagheter och frågetecken. Alla kommer naturligtvis inte att hålla med och då är det bara att plinga till i kommentarspåret och redogöra er egen åsikt! Nu kör vi!

______________________________________________________________________________

Målvakterna

Wojciech Szczesny - 3,5/5

Arsenal har för första gången på flera år en förstemålvakt som spelarna, supportrarna och tränarna litar på. Det ger laget spelro och försvaret mer självförtroende. Att polacken släppt in mycket mål beror delvis på honom själv, men även försvaret som under inledningen av säsongen var uruselt.

Jag anser fortfarande att han blivit lite för överrskattad bland de egna supportrarna, men Szczesny är ingen dålig målvakt. Trots ett par vansinnesutfärder á la Almunia har han även räddat oss kvar i flera matcher. Polacken kommer bara att utvecklas och det skulle inte förvåna mig om han behåller sin plats i målet i många år framöver.

Wojciech Szczesny har utvecklats till en världsmålvakt. Foto: Bildbyrån.

Lukasz Fabianski - 2/5

Fabianski som var ett stort utropstecken under förra säsongen har ännu en gång blivit ett frågetecken. De få chanser han fått har han inte tagit, men så dåligt har han heller inte spelat. Trots det syns det tydligt att han saknar det självförtroende som gjorde honom till en fantastisk målvakt under förra säsongen. Så länge det självförtroendet saknas kommer han aldrig ha en chans att utmana Szczesny om förstaspaden.

Vito Mannone - spelat för lite för att betygsättas

Mannone har bara spelat en match och det var när han blev inbytt mot Olympiakos. Hur det gick där vet vi alla. Istället för att agera som en målvakt verkade han vilja leka Karate Kid, någonting som kostade oss ett mål. Målvkatsläget bakom Szczesny ser oroande ut, men vi vet att både Mannone och Fabianski tidigare bevisat att de är bra målvakter. Men så länge de sitter kvar på bänken/läktaren kommer de aldrig ha en chans att ta sig förbi Szczesny som just nu får ses som en gigant i målet.

______________________________________________________________________________

Mittbackarna

Thomas Vermaelen - 4/5

Vermaelen är en framtida Arsenal-kapten, vilket syns tydligt i varenda match. Han sliter, kämpar och offrar sig själv för hela laget. Hans vinnarinstinkt är lika stor - om inte större - än den Patrick Vieira hade under sina glansår i klubben. Han hatar att förlora och manar alltid på sina lagkamrater.

Även spelet har sett bra ut från belgaren, trots ett par mindre misstag. Offensivt har han gjort lika många ligamål som Luka Modric (trots att Vermaelen spelat ett femtiotal mindre matcher) och defensivt håller han bra klass, trots att det kan bli bättre.

Per Mertesacker - 2/5

Jag gillade inte värvningen av Mertesacker i första taget, men på sistone har det blivit allt tydligare att han är tänkt att vara tredjeval bakom Laurent Koscielny och Thomas Vermaelen (när alla är friska det vill säga). Mertesacker är inget dåligt tredjeval, men på grund av skador och avstängningar har han nästan fått spela varenda match sen han kom till klubben.

Vissa matcher har han spelat väldigt bra, andra totalt uselt. Han blandar och ger alldeles för mycket och har tappat markeringen för många gånger för att jag skall ge honom ett högre betyg. Däremot tror jag att han bara kan bli bättre. Det är svårt att ta steget från Bundesliga till Premier League (flytta över familj, lära sig ett nytt språk, komma direkt in i laget etc.) och nästa säsong tror jag han kommer att vara den gigant han var för Werder Bremen.

Laurent Koscielny - 5/5

Fem av fem?!?, tänker ni. Ja, så bra tycker jag att han har varit. Likt Tony Adams är han en spelare som älskar att försvara. Han älskar att tacklas. Han älskar att bryta anfall. Han älskar att ligga långt ner i försvarslinjen. Han är en av få backar vi har i dagsläget som älskar att göra det som backar är till för - att försvara.

Koscielny har utvecklats något enormt under sommaren och är idag given i Arsenals startelva. Om han fortsätter spela lika bra som han gjort på sistone råder det ingen tvekan om att han kommer spela EM med Frankrike (i år gjorde han även sin första landskamp för Frankrike).

Fransmannen har trots sin kroppsbyggnad varit en bjässe i backlinjen, någonting många märkt av och rättfärdigat hyllat honom. Vi kan bara hoppas att hans glödheta form fortsätter säsongen ut.

Laurent Koscielny - ostoppbar. Foto: Bildbyrån.

Johan Djourou - 2/5

Schweizaren har allt som oftast spelats som ytterback under den här säsongen. Eftersom Djourou under sin karriär aldrig spelat som ytterback har märkts av då han sällan gjort bra matcher på den positionen. Han har varit slarvig, ointelligent och allmänt dålig.

De få gånger han fått spela som mittback har han dock gjort bra matcher, någonting som inte etsar sig fast i minnet eftersom det är få gånger vi sett honom spela mittback den här säsongen. Som ytterback har han oftast gjort bort sig, men vad många glömmer är att han är fjärdeval(!) som mittback och tredjeval(!) som ytterback. Om vi således varit skadefria hade han aldrig kommit i närheten av spel.

Vad jag även vill påpeka är att jag tror att många hellre har Djourou som fjärdeval/tredjeval (eftersom vi vet att han faktiskt kan spela bra - minns Chelsea hemma förra säsongen) än en viss Squillaci.

Sebastien Squillaci - har spelat för lite för att betygsättas och kommenteras

Ignasi Miquel - 3/5

Jag träffade själv på Ignasi Miquel under början av säsongen och frågade honom då vad för förhoppningar han hade att slå sig in i a-laget. Självklart var han förhoppningsfull, men det märktes tydligt att han hade siktet inställt på att antingen bli utlånad eller fortsätta spela i reserverlaget.

Oväntat nog har den unga spanjoren fått flera chanser i a-laget, enbart tack vare de extrem skadeproblemen. Det är chanser som han inte tagit, men som han heller inte slarvat bort. De gånger han spelat från start eller blivit inbytt har han gjort det över förväntan och faktiskt spelat godkänt.

På sistone har vi dock fått se honom spela som ytterback, en position som han inte är van vid, men där han ännu en gång gjort godkänt ifrån sig. Om han har en framtid eller ej i Arsenal återstår att se, men det är skönt att veta att man har unga spelare långt bak i leden som kan komma in och göra jobbet ifall det skulle behövas.

______________________________________________________________________________

Ytterbackarna

Bacary Sagna - 4/5

Fransmannen tillhör en av världens bästa högerbackar och är utan tvekan Premier Leagues bästa högerback. Under de fyra år han spenderat i klubben har han stått för extremt få fatala misstag á la Clichy, någonting som uppskattats bland supportrarna.

Under säsongsinledningen då vårt försvar spelade uruselt var han en av få spelare som kom undan med godkänt. Och ända sedan dess har han bara blivit bättre. Tyvärr åkte han på en långtidsskada i bortamatchen mot Tottenham, någonting som kostat oss dyrt. Desto fortare Sagna är tillbaka, desto bättre.

Bacary Sagna är en av de bästa högerbackarna. Foto: Bildbyrån.

Carl Jenkinson - 2,5/5

Jenkinson började säsongen uselt, men har sedan dess konfronterat sig själv och utvecklats till ett dugligt andraval. Innan han åkte på en långtidsskada spelade han faktiskt väldigt bra, någonting som även fick North Bank att börja sjunga hans namn under ett par hemmamatcher.

Hans offensiva kvalitéer är det som utmärker honom som spelare. Frågan är om vi haft någon ytterback som slagit bättre inlägg än Jenkinson under de senaste åren? Oftast är hans inlägg av hög klass och hamnar sällan någon annanstans än i farliga områden inom boxen.

Defensivt har han varit slarvigare, men för att ha varit en spelare som bara för ett år sedan spelade non-league football har han gjort mer än godkänt ifrån sig. Han har dock mycket kvar att bevisa!

Kieran Gibbs - skadat sig för mycket för att betygsättas

Frågan är om Kieran Gibbs är den nya Abou Diaby? Det är nästan så att de två spelarna tagit lärdom av varandra. Det var hela tre år sedan Gibbs senast spelade mer än fyra-fem matcher i följd. Ända sedan dess har han skadat sig gång på gång och sällan spelat fler än ett par matcher i rad.

Under inledningen av säsongen spelade han ett par matcher, bara för att sedan åka på en skada. Sedan kom han tillbaka, spelade en match och åkte på ännu en långtidsskada. Han var på väg tillbaka i december, men åkte sedan på en setback och är nu först tillbaka "om ett par veckor".

Om Gibbs vill etablera sig i startelvan gäller det för honom att bli kvitt sina skadeproblem. Vi alla vet att han har stor talang och potential, men så länge han är skadad kommer han inte komma i närheten av startelvan.

André Santos - 3/5

Vad hade vi gjort utan Santos? När Gibbs skadade sig i början av säsongen tvingades vi köpa Santos som ända sedan dess kommit rakt in i laget och blivit fansens favorit. Han har till och med kallats "den nya Eboue" av många supportrar. Vad är det då som gör Santos så bra?

Det som Santos utmärker sig med är hans offensiva kvalitéer. I Fenerbache hade han ett snitt på ett mål var femte match, ett snitt som han behållit i Arsenal. Han kan skjuta, dribbla, göra inlägg och ta sig förbi försvarare. För att vara en ytterback ser han snarare ut som en yttermittfältare, men i ett offensivt lag som Arsenal uppskattas Santos väldigt mycket.

I försvaret har det sett lite stökigare ut, men han har ännu inte gjort några misstag och så länge han filar på sin defensiv och fortsätter sina offensiva äventyr - som ofta utmynnar i farliga målchanser - kan det inte bli annat än succé.

Andre Santos älskar att göra mål. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Mittfältet

Alexandre Song - 4/5

Under den här säsongen har det märkts av allt mer och mer att Arsenal blivit allt mer beroende av Alex Song. Utan Song saknar vi en robust pusselbit i mittfältet, vilket vi inte minst märkt av i de matcher Song vilats/varit skadad/varit avstängd i. Med Song på mittfältet är Arsenal ett så pass mycket bättre lag.

Han tillför inte bara stabilitet på mittfältet, utan han tillför även målchanser i offensiven. Vi alla minns vilken briljant assist han stod för när vi vann mot Borussia Dortmund. Och vi alla vet att han även kan göra mål. Song är en av våra bästa mittfältare.

Aaron Ramsey - 2,5/5

Aaron Ramsey har likt ett par andra spelare blandat och gett katastrofalt mycket. Vissa matcher (som mot Chelsea borta) har han varit planens bästa spelare medan han i vissa matcher (som mot Tottenham borta) hållt League 2-klass. Ifall skadan fortfarande påverkar hans spel vet vi inte om, men om Ramsey vill behålla sin plats på mittfältet gäller det för honom att hitta kontinuiteten i sitt spel.

Vi vet att walesaren kan spela bra fotboll och att han kan vara en stark mittfältare, men då gäller det även för honom att bevisa det i flera matcher i rad och inte bara i enstaka matcher. Jag har alltid gillat Ramsey, men han måste börja spela bättre ifall han vill etablera sig i startelvan på riktigt.

Mikel Arteta - 3,5/5

Det var bara ett par dagar sedan som jag läste någonting väldigt intressant som fick mig att tappa hakan. Under hela säsongens gång har Mikel Arteta bara tappat bollen ca. 14 gånger. Det är mindre än en gång varje match. För att vara en mittfältare är det helt sjukt.

Många jämför honom orättvist med Cesc Fabregas, men trots att de har ett par likheter spelar Arteta inte ens på Fabregas position (det gör Ramsey). Arteta har istället tagit över den roll Jack Wilshere (och den Denilson hade säsongen innan det) hade på mittfältet under förra säsongen - som balansspelare.

Mikel är oerhört bolltrygg och har ligans högsta passningsprocent. Han är en renodlad mittfältare som hjälper till både offensivt och defensivt. Många har klagat på att han är osynlig i matcherna, men de som påstår det kan inte mycket om fotboll. Arteta har imponerat stort och är just nu given på mittfältet.

Mikel Arteta har imponerat. Foto: Bildbyrån.

Yossi Benayoun - 2,5/5

Värvningen (rättare sagt lån) av Yossi var alltid konstig, troligtvist mest för att fylla ut truppen. En erfaren spelare som spelat i Premier League i sex års tid. I Arsenal har han hjälpt till med sin erfarenhet och ofta gjort godkända matcher. I mina ögon har han gjort helt okej ifrån sig.

Yossi är ingen spelare som faller en i ögonen, men han bidrar med sitt lugn och sin erfarenhet. Dessutom är han bra på att göra mål då och då, som när han avgjorde mot Aston Villa en vecka sedan. Jag är nära på att ge honom en trea, men just nu får han nöja sig med 2,5.

Jack Wilshere - har inte spelat och kan ej betygsättas

Abou Diaby - har spelat för lite för ett betygsättas eller kommenteras

Tomas Rosicky - 3/5

Tomas Rosicky borde enligt mig få fler chanser från start. Han må inte vara lika tongivande eller snabb som han var för ett par år sedan, men han håller fortfarande hög klass och är en väldigt intelligent spelare.

Rosicky är en spelare som kan hjälpa till både i defensiven och offensiven. Dessutom är han en jävel på att kunna hålla i bollen samt stå för rätt passningar när det behövs. Tyvärr har han inte fått spela så mycket, men i de matcher han spelat har han spelat bra.

Emmanuel Frimpong - 2,5/5

Det är nära en trea, men inte riktigt där. Frimpong är älskad av fansen, men på fotbollsplanen har det gått lite trögare på sistone. Vissa matcher har han spelat bra medan han i andra matcher varit helt osynlig i. Likt för Ramsey och många andra spelare saknar han kontinuiteten som skulle göra honom till en spelare som utmanar om en plats i startelvan.

För Frimpong gäller det att fortsätta att kämpa då han inom ett par år mycket väl kan utmana om en startplats. Just nu vore dock det bästa alternativet att låna ut honom och behålla Francis Coquelin som imponerat mer än Frimpong.

Francis Coquelin - 3,5/5

Coquelin är en av säsongens stora överraskningar. Trygg med bollen, brytningssäker, bra passningsspelare och en bra mittfältare. Under förra säsongen var han utlånad till Lorient och gjorde där mycket bra ifrån sig.

Den formen har han nu behållit och tagit med sig till Arsenal. När vi åkte på storstryk mot Manchester United var han vår bäste spelare. När han sedan fått spela fler matcher har han oftast gjort väldigt bra ifrån sig.

______________________________________________________________________________

Anfallarna

Andrey Arshavin - 1/5

Vad skall man säga? Arshavin har förlorat sin plats i startelvan, knappt gjort mål, oftast varit osynlig när han spelat och inte ens varit i närheten av att förändra en matchbild när han bytts in. Som bänkspelare är prio ett att komma in och försöka avgöra en match, åtminstone utvidga anfallsmöjligheterna. Det har ryssen misslyckats med gång på gång, någonting som fått många att bli arga på Arsène Wenger som än idag byter in Arshavin i nästan varenda match.

Trots att han gjorde bra ifrån sig igår har han spelat uruselt under den här säsongen. Med tanke på att han nu är trettio år gammal är det dags att ta viktiga beslut kring hans framtid. Är det värt att behålla honom eller vore det bättre om man sålde honom? En fråga som i dagsläget många skulle välja att svara med "sälj".

Andrey Arshavin har inte imponerat. Foto: Bildbyrån.

Park Ju-Young - 2/5

Bortsett från det där Carling Cup-målet mot Bolton har Park Ju-Young knappts synts till. I de få matcher han spelat har han inte gjort mycket väsen av sig och frågan är vad han egentligen gör om dagarna. Wenger vågar inte ens ha med honom på bänken, vilket får en att undra hur bra han egentligen är.

Theo Walcott - 3,5/5

Walcott har ofta blivit kritiserad av supportrarna, men personligen tycker jag han stått för en bra säsongsinledning. Hans statistik är imponerande och han är på väg att åtminstone tangera förra säsongens facit, ett facit som var väldigt bra. I vissa matcher har han spelat underkänt, men det handlar bara om ett fåtal matcher.

I de flesta matcherna har han lekt med motståndarnas ytterbackar och även gjort ett par snygga assist (oftast till van Persie) eller mål (som det mot Chelsea). Walcott är enligt mig underskattad av många, men så länge han fortsätter spela bra kommer han behålla sin plats i startelvan.

Gervinho - 3/5

Ännu en kille som blandar och ger, oftast under matchens gång. Ibland undrar man om han är på riktigt bara för att andra stunder fundera på hur i hela friden han spelar i Arsenal. Så fort han hittar en kontinuitet i sitt spel kommer han bli ovärderlig för oss, men just nu åker han upp och ner som en berg- och dalbana.

Det här är fortfarande en bra värvning och han har dessutom gjort ett par mål och assist. Däremot tycker jag man kan kräva mer av ivorianen, men jag är säker på att det kommer alldeles snart.

M. Chamakh - 1/5

Jag orkar inte ens börja.

Alex Oxlade-Chamberlain - 3,5/5

För mig är det fortfarande ett mysterium varför han inte fått fler chanser från start eller blivit inbytt i fler matcher. Här har vi en kille som kan utmana, som vågar skjuta, som har ett bra skott och som kan ta sig förbi försvarare. Han räds in att ta sig an en hel backlinje och han har redan bevisat att han kan utmana världsspelare (i Manchester City).

The Ox som han kallas bland supportrarna har gjort en väldigt bra säsongsinledning och kommer bli en superstjärna i framtiden. Personligen tycker jag fortfarande att han är värd fler chanser. Arsène Wenger vågade sätta en 17-årig anfallare som centerforward 1997/1998 - en anfallare som vann oss ligaguldet - och frågan är varför han inte vågar spela en het Oxlade-Chamberlain mer än i ligacupen?

Robin van Persie - 5/5

Världsklass. Har på ensam hand burit Arsenals anfall och gjort mål i nästan varenda match. Är lagets stora fixstjärna nu när Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnat Arsenal och är lagets trotjänare och kapten. Arsenals bästa spelare och en av världens bästa spelare. Mer går det inte att säga om killen som gjort 34 ligamål (41 mål totalt) under 2011.

Robin van Persie leder Arsenal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Efter Arsenals värsta säsongsstart på över femtio år var det få som anade att man fortfarande skulle ligga nära en Champions League-plats i december månad. Tack vare en otroligt stark ligaform de senaste månaderna har man dock krypit sig tillbaka upp mot toppen. Tyvärr hade man vid det här laget kunnat vara flera poäng före Liverpool, Chelsea och möjligtvis Tottenham, men det är inte Arsenal om man inte väljer att göra det svårt för sig själv.

Tyvärr har man börjat göra exakt samma misstag som under föregående säsonger. När konkurrenterna tappar poäng och man har chans att knappa in tappar man själv poäng och missar chansen att knappa in på den där åtråvärda Champions League-platsen. Folk som säger att det inte handlar om en katastrof har rätt, men det är långt ifrån tryggt, säkert eller imponerande.

Liverpool som för det mesta spelat totalt uselt under säsongens inledning ligger bara två poäng bakom Arsenal. Chelsea som gått upp och ner som en berg- och dalbana ligger en poäng före Arsenal, trots att Arsenal sett överlag spelat bättre än sina London-rivaler. Tottenham som aldrig varit så här långt upp i tabellen vid det här laget har tyvärr imponerat och är idag ett större hot än vad ett tröttkört och gammalt Chelsea är.

Sanningen är att allt som krävs är ett par poängtapp för Arsenal och ett par vinster för antingen Liverpool, Chelsea eller Tottenham för att vi skall falla allt längre ifrån en Champions League-plats. En Champions League-plats som kommer göra det svårare för oss att värva klasspelare, svårare för oss att kalla oss ett topplag och svårare för oss att över huvud taget blanda oss in i toppstriden under nästa säsong.

Att ligatiteln är körd för länge sedan har vi alla vetat om, men om vi inte skär ner på misstagen och fortsätter att tappa ledningar - någonting som vi gjort förvånansvärt ofta både hemma och borta - kan det gå värre än folk anar. Vad ska man då göra åt saken? Träna hårdare? Värva spelare? Bara köra vidare?

Jag vill så gärna veta svaret, men jag har det inte. Det största problemet är att marginalerna är så hårfina i fotboll - någonting jag ofta nämnt - att man ibland lurar sig själv. Vid ett likaresultat mot Manchester City och ett välförtjänt 2-1-mål ikväll hade vi aldrig pratat om hur oroliga många börjar bli för att missa en tredje- eller fjärdeplats. Men laget har underpresterat på sistone och tappat två solklara segrar på hemmaplan mot både Fulham och Wolverhampton, lag som man bara måste vinna över hemma om man vill ha någonting att göra i toppen. Om inte Yossi Benayoun nickat in 2-1 mot Aston Villa med bara ett par minuter kvar hade situationen varit ännu värre, men som tur är var marginalerna på vår sida den kvällen.

Huvudsaken är att allt som krävs är ett par resultat vår väg för att vi skall vara tillbaka i striden om en Champions League-plats. Problemet är att det inte alls är tryggt då ett par negativa resultat kan se oss hamna allt längre ifrån en fjärdeplats, speciellt med det tuffa spelschema som väntar. Efter matchen mot QPR på nyårsafton - där Wenger är tvungen att vila många spelare - väntar Fulham på Craven Cottage bara 48 timmar efter att slutsignalen gått på Emirates den 31 december. Sedan väntar både Swansea borta och Manchester United hemma, två matcher som det finns stora möjligheter att tappa poäng i.

I slutändan är det fotboll det handlar om. Man kan inte vinna varje match. Man kan inte förlora varje match. Man kan inte kryssa varje match. Resultaten blandar och ger, men om man inte hittar kontinuiteten riskerar man att falla som ett korthus under våren, någonting vi gjort tre år i rad. Ligaformen såg under senhösten väldigt bra ut, någonting vi måste ta lärdom av och fortsätta med under januari månad.

Självklart är det ett måste att värva in en eller två gubbar, men det är ännu viktigare att fokusera på spelet. Om man kan vinna mot Chelsea på Stamford Bridge, spela jämnt mot Manchester City och sluta etta i en av de tuffare Champions League-grupperna är man inget dåligt lag. Problemet är att Arsenal kan spelar hur bra som helst i enstaka matcher, men utan kontinuiteten kommer man fortsätta att tappa poäng i matcher man inte bör tappa poäng i, någonting som kan stå sig dyrt i slutet av säsongen.

Nu måste man fortsätta att ligga på och inte ta en enda match för givet - inte ens mot bottenlagen. Så länge man filar på, sätter in ett extraskift och börjar hitta formen man hade under hösten kommer det bara att gå bättre, men jag är nog inte ensam om att vara orolig. Nu återstår dock halva säsongen och så dåligt som det gick under inledningen kan det bara bli bättre mot slutet. Det är långt ifrån över, men det gäller att inte ta någonting för givet längre, hur dåligt, bra, tryggt eller osäkert man än spelat.