Senaste blogginläggen

Tillbaka från en långhelg i Berlin och förstod på målrapporteringen att jag missade en sjutusan till match. Jag har precis ssett en repris på den och upptäckt att jag inte hade någon som helst anledning att vara orolig för grabbarna medan jag plågades med tysk livesammandrag från Bundesliga. Det var stört omöjligt att hitta en pub som visade Arsenal så det fick bli smskoll. Det är helt otroligt vad nojig man är när man inte kan se matchen live, som om själva tittandet ger någon sorts kontroll.

Van Persie gjorde mål igen och är snart uppe i över 30 mål under kalenderåret 2011. Tydligen har Alan Shearer rekordet med 36 under ett kalenderår och det är två månader kvar. Jag skulle verkligen unna holländaren att slå det rekordet med tanke på han eländiga skadestatistik. Nu får han nämligen visa vad han går för under en längre period. Kung Robin är 50% bättre än tvåan i den statistiken. Men Ballon D´Or blir man bara nominerad till om man spelar i Barcelona.

Vad har exempelvis Fabregas uträttat för att få vara med på den listan? Hade han spelat kvar i Arsenal hade han absolut inte varit aktuell, så bra var varken Arsenals eller hans egen form. Vissa blir nominerade av bara farten typ, guilt by association.

Wilshere har tydligen lovat att stanna hela karriären i Arsenal vilket låter superbra. Åtminstone om han utvecklas i den takt vi hoppas på och om inte Barcelona ringer. Sån är fotbollen idag att jag inte tar sådana uttalanden på allvar. Cynisk är mitt mellannamn.

Förra gången det var landslagsuppehåll såg vi det som en chans att slicka såren och samla trupperna. Denna gången är vi i storform och tycker mest att det är i vägen. Eftersom vi är i bra form så passar Wenger på att kritisera landslagssamlingar som fenomen. Han går som en klocka fransmannen, alltid samma kommentarer vid samma tillfällen.

Yaya Touré har redan fått storhetsvansinne och inbillar sig att Man C kan gå hela säsongen utan att förlora. Kanske dags för honom att ta ett snack med lillbrorsan som kan förklara för honom att det inte går att göra igen. Det finns bara ett lag som är unbeaten och det hade Yaya möjlighet att spela i en gång i tiden. Nu får han helt enkelt nöja sig med att spela i en legoarmé.

Arsenal vann sin senaste ligamatch med 3-0 mot West Bromwich vilket betydde att man nu vunnit nio av sina elva senaste matcher. Äntligen gör det inte längre ont att följa Arsenal, men tyvärr finns det någonting som kallas fotbollslandslag och alltid skall komma in och förstöra för oss när när saker och ting äntligen börjat gå bättre.

Landslagsuppehåll betyder två veckor utan Arsenal och finns det då någonting bättre än att börja veckan med ännu en videokväll! Det var ett bra tag sedan vi senaste anordnade en videokväll, rättare sagt den sjätte september, och det är således dags att bänka er framför datorn och se igenom den här omgångens videoklipp!

I dagens
videoinlägg kommer ni att få se allt från superba kompilationer till
intressanta händelser bak i tiden. För att blicka tillbaka och se någon
av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande
länkar:

Videokväll 1
Videokväll
2
Videokväll
3
Videokväll
4
Videokväll
5
Videokväll
6
Videokväll
7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19
Videokväll 20

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn
att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare
är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis
med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både
läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här
videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det
också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare
videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

______________________________________________________________________________

Arsenal - 125 years - Som ni alla känner till firar Arsenal 125-årsjubileum i år. Våra kära vänner i Arsenal Kroatien tog sig således både tid och rum att göra en fantastisk hyllningsvideo som är emotionell, vacker och fantastisk. Ett måste för varje gooner!

______________________________________________________________________________

Arsenal - Lost - Att sammanföra Coldplay med Arsenal är ett genidrag som aldrig kan sluta dåligt. Den här gången har välkända "armirvp88" tagit hiten "Lost" och gjort en unik Arsenal-kompilation genom att blanda ett live-framträdande från Coldplay med Arsenal-klipp. Riktigt bra!

______________________________________________________________________________

Arsène Wengers första intervju på engelska - Ni trodde Arsène Wenger gav sin första engelskspråkiga intervju i Arsenal? Då har ni fel! Den stod han för nämligen i början av 90-talet när hans Monaco mötte Swansea borta i Wales. Ett fantastiskt stycke historia! Och är det bara jag som tycker att hans engelska verkade vara mer flytande då?

______________________________________________________________________________

Millwall vs. Arsenal in the 80's - Är det någon som alltid undrat vad domarna får höra under fotbollsmatcher? Well, i den här videon finner ni svaret! Under en ligamatch mellan Millwall och Arsenal under 80-talet fick domaren David Elleray bära en dold mikrofon. I det här klippet får ni höra hur bl.a. Tony Adams lackar sönder!

______________________________________________________________________________

Szczesny avslöjar en hemlighet - Någonsin undrat vad Wojciech Szczesny säger till straffskyttar innan de skall lägga straffen? Här har ni svaret!

______________________________________________________________________________

Wenger knuffar domare - Då och då har vi chansen att se en rosenrasande Arsène Wenger. Men även när han är arg brukar han lyckas behålla lugnet. Det gör han dock inte i denna situation när han faktiskt knuffar domaren med flit!

______________________________________________________________________________

1-0 to the Arsenal - Segeryran var enorm när Aaron Ramsey avgjorde i sista minuten mot Marseille. Här har ni en fantastisk video från slutminuterna. (Bonusvideo: Ramseys namn sjöngs om och om igen under kvällens gång och många stannade långt efter att matchen slutat för att hylla målskytten).

______________________________________________________________________________

Olé Olé Olé Tottenham - En relativt nyskapad ramsa som slagit igenom stort. Enkel, underbar och älskvärd! Olé Olé Olé, Olé Olé Olé, Tottenham, Tottenham, have you ever won the Premier League? HAVE YOU FUCK!

______________________________________________________________________________

Sky News rapporterar från huliganbråket i Köpenhamn - Före UEFA-cup-finalen år 2000 exploderade det stora torget i Köpenhamn och ett massivt bråk mellan Galatasaray-supportrar och Arsenal-supportrar brakade igång. Här får ni se Sky News rapportering från eftermiddagen. (Bonusvideo: Även ITV News rapporterade - i detta videoklipp).

______________________________________________________________________________

Robin van Persie kvitterar mot Southampton - Jag vet inte varför jag fullkomligen älskar det här målet. Kommentatorn, målet, glädjen, Highbury, målgesten, van Persie - det finns så himla många saker att älska i detta 33 sekunder långa klipp.

______________________________________________________________________________

Arsène Wenger visar upp sina sambatricks - Att Arsenal kan spela fotboll vet vi alla, men att Wenger kunde spela sambafotboll var det få som visste om. Tyvärr lyckades Pat Rice förstöra Arsenal-tränarens galanta fotbollselegans. Hur? Ta en titt!

______________________________________________________________________________

My PUMAs - Robert Pirés och Sylvain Wiltord står för en klassisk PUMA-reklam. Älskvärd!

______________________________________________________________________________

Merson Remembers - Paul Merson var en fantastisk Arsenal-spelare, men var även besatt av droger, alkohol och spel. Numer jobbar han som expertkommentator i TV och tar enkelt på sina före detta missbruksproblem. Någonting som man inte kan göra annat åt än att skratta åt i detta briljanta klipp!

______________________________________________________________________________

Robin van Persie vs. Cesc Fabregas - I somras var Arsenal-stjärnan van Persie och den f.d. Arsenal-stjärnan Fabregas med i det engelska underhållningsprogrammet Red or Black. Där ställdes de emot varandra i en mer udda tävling. Vem som vann? Se videon!

______________________________________________________________________________

Fabianski dance - Att Fabianski är en bra målvakt i sina bästa stunder visste vi alla, men att han är en jävel på att dansa visste nog få om. Utan tvekan en framtida vinnare av Let's Dance.

______________________________________________________________________________

Sky Sports träffar Bully - Den här Arsenal-supportern har genom åren synts på nästan alla hemma- och bortamatcher. Kanske är det just därför som Robin van Persie gav sin tröja till just honom efter segern mot Chelsea på Stamford Bridge. Ett val som ingen kan vara missnöjd över!

______________________________________________________________________________

Robin van Persie avgör mot Chelsea - Vi avslutar dagens videokväll med en video som kan ses om och om igen nästan hur många gånger som helst. Njut, bara njut!

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för den här gången! Hoppas ni tyckte om kvällens inlägg och precis som alltid vill jag veta vilken er favorit var just i den här omgången av videoklipp! Kommentera!

Lördagen den 13:e augusti spelade vi 0-0 borta på St. James’ Park i Newcastle upon Tyne och inledde genom detta EPL-säsongen 11-12. Nu har det snart gått tre månader sedan och mellan då och idag har vi varit helt uträknade för att sedan återerövra viss förlorad mark. Mellan då och idag har även ett transferfönster hunnit slå igen. Ni minns alla förutsättningarna för detta transferfönster. Ni minns hur Wenger gick ut i medierna och satte ned foten genom att på ett ungefär hävda att ”släpper vi både Fabregas och Nasri, så kan vi inte längre anse oss vara en storklubb”. Ni vet även hur det gick med den saken. Fabregas släptes till barca för en spottstyver, samtidigt som den klubben, som anser sig förmer än en klubb, ljög om andra övergångssummor som de i samma fönster spenderat, allt för att få ned priset på vår dåvarande lagkapten. Och ni känner också till att Nasri till slut fick sin gyllene biljett till bänkvärmandet i Willy Wonkas Chokladfabrik, där han åter fick sällskap av vår gamle avdankade Roadrunner.

Det som, enligt Wenger inte kunde ske, men som vi alla andra uppenbart såg komma, skedde följaktligen. Och innan fönstret hade slagit igen hade en omvälvning som aldrig tidigare skådats under Wengers era i klubben, skett. Nämnda Fabregas, Nasri och Clichy hade, tillsammans med Eboué, till viss del Traore och vissa utlåningar, lämnat ganska rejäla luckor efter sig. Luckor som Wenger valde att inte bara fylla med spelare från det egna juniorledet, utan även med erfarna spelare utifrån.

Åtta nya nummer i shoppen. Bild: Lander, A-C eller annan tung ArsSwedensnubbe.

Några av nyförvärven anlände redan under sommaren, medan en merpart kom i fönstrets allra sista skede, då Arsenal gav intryck av att vilt hugga på precis allt som rörde sig och närmast gick att likna vid en akutmottagning. Nu när kalendern lämnat sensommaren för den mörka hösten, anser D&M det vara på sin plats med en första utvärdering av nyförvärven. I utvärderingen tas endast med spelare som, under hösten, figurerat i klubbens representationslag, med och jag lämnar eventuellt barca-DNA i juniorlagen åt framtida diskussioner. I denna första utvärdering vägs inte bara prestation in, utan även prestation i förhållande till förväntningar och spelarens betydelse för laget i dess nuvarande skede. Eftersom vår ekonomi, oavsett vad transferpolicy kan ge intryck av, är stabilt god, lämnas inköpssummor åt en annan diskussion.

Vi har till dags datum spelat 11 ligamatcher, vunnit 6, förlorat 4 och spelat 1 oavgjord. Vi har 19 poäng, har gjort 23 mål och släppt in hela 21. I Carling Cup har vi spelat 2 matcher, vunnit båda och har en målskillnad på 5-2. Vi har genom två vinster mot Udinese (sammanlagt 3-1) tagit oss till Champions League där vi på 4 matcher tagit 8 poäng och har +2 i målskillnad. I kronologisk följd betygsätter D&M enligt följande:

Carl Jenkinson: Ryktades vara klar under ganska lång tid i våras, då han lämnade League One-laget Charlton för klubben i sin barndoms drömmar. Med åtta matcher i League One och 12 i The Conference, var Jenkinson ett högst oprövat kort när han, den åttonde juni, som första nyförvärv blev en del av klubben. En ung högerback inköpt för framtida bruk, men som i och med Eboués flytt, plötsligt framstod som tänkt som Sagnas back-up. Och i och med vissa initiala vänsterbacksdilemman och Sagnas skada har Jenkinson matchats flitigt under hösten. Han var med och blev uppsnurrad på Old Trafford, men han har också varit med och tagit oss till CL´s gruppspel, varit småskadad men gjort comeback både i CL och i ligan.

Jenkinson har en uppsyn som ger intryck av en ständig hjärtesorg, vilken kanske går att härleda till hans finska rötter, men denna uppsyn av svårmod är enligt mig helt onödig. Jenkinson har, sin ringa ålder och sin nästan obefintliga erfarenhet till trots, gjort en väldigt bra höst. Ständigt kämpande, bra inlägg och helt utan den faiblesse för filmningar, som hans föregångare ständigt visade upp. Betyg: Med tanke på de adekvat ringa förväntningarna, satt i förhållande till hans prestation och betydelse för ett Arsenal utan Sagna: 3,5/5

Gervinho: Kom till klubben den 11/7 och gjorde mål i träningsmatchdebuten mot Köln. I sin första ligamatch slappade han Barton lätt på kinden, varpå denne föll som en död fura, Gervinho åkte på rött direkt och fick tre matcher i frysboxen. Det var väl ingen höjdarstart direkt. Även han spelade CL-kval och började stundtals glimta till med ständig rörlighet mellan kanterna, bra tempo och en riktigt god passningsfot. När han återkom i ligaspel gav han oss ömsom vin ömsom vatten, men har mot slutet visat upp gott samarbete med både RvP och Ramsey.

Gervinho behöver bli jämnare och behöver även tygla sitt stundtals, som det heter, sydländska humör. Den i många ögon svåra omställningen för offensiva spelare till EPL, verkar han dock klara galant och han kommer, med stor sannolikhet, kunna bli enormt viktig för laget, ju mer in i den engelska fotbollen han kommer. Minus för att han kommer lämna oss för AcoN i januari, men stort plus för hans senaste veckor på planen. Betyg: En redan etablerad spelare som faktiskt levererar riktigt bra mot slutet. 4/5.

Alex Oxlade-Chamberlain: Med dryga 35 League One-matcher i ett Southampton i vandring upp i seriesystemet, hade han trots sina 17 år, en viss erfarenhet då han den 8:e augusti, skrev på för klubben. Varandes nästa stora sak i fotbollslandet England, har han rätt mycket att leva upp till. Detta har han, vid ett flertal tillfällen också gjort i landets U21-landslag där han både gör egna och passar till andras mål i parti och minut.

I Arsenal får man nog anse honom stå på väntelistan. Han gjorde ett, efter omständigheterna piggt inhopp i eländesmatchen på Old Trafford, och följde upp det med att inom en vecka både göra debut och mål i både Carling Cup och Champions League. Efter detta höjdes röster för en snabb inskolning, vilket kanske bromsats något i och med hans, enligt rapporterna, bleka insats mot Bolton i CC. Betyg: Att nästa stora sak kommer till Arsenal är ett gott betyg för Wenger och AOC kan vara en fixstjärna i vardande. I många stunder känns han som en TW14 de Luxe, med både speed som TW14 men med en spelförståelse troligtvis överlägsen densamme. Är just nu ytter, men Wenger talar också om honom som en blivande central kreatör. Betyg: På grund av få framträdande, låg ålder och på att han måste vara tänkt att vara futurum snarare än presens, är det nästan omöjligt att sätta betyg. Får dock 3/5, med reservation för framtida ändringar.

Chu Young Park: Som förste man ut under The Transfer Day 31/8, signade han på från degraderade AS Monaco, just framför ögonen på Gervinhos gamla och det kända transfermålet Eden Hazards nuvarande, klubb Lille OSC. Inga hårda känslor gentemot Arsenal, hävdade klubbens ordförande varefter han hängde upp både Park och dennes agent rejält. På sina dryga hundra matcher i den forna storklubben gjorde Park 26 mål och detta adderat till en landslagssituation där han inte bara är lagkapten utan en notorisk målskytt, bådade gott för oss, då oerhört utsvultna arsenalister.

Sedan anlände han till London och vi väntade, väntade och väntade. Till slut gjorde han en blygsam debut i Carling Cup-mötet med Shrewsbury vilken han dock följde upp med ett bättre när vi mötte Bolton i samma kupp. Åter blygsam, eller till och med osynlig, i sin CL-debut mot Marseille, ger oss en högst tveksam hand. Att han dessutom, i och med den planerade militärtjänstgöringen senast 2013, är här på lånad tid ger oss en viss känsla av oskönhet. Wenger talar om tiden då Chamakh och Gervinho är på ACoN, och att vi då är korta på anfallsfronten, men annars väcker den här transfer fler frågetecken än utrop. Betyg: Någonstans mellan två CC-matcher, en transportsträcka i CL, ACoN och militärtjänstgöring, landar vi på högst ett högst tveksamt 2/5.

Det var allt för idag, kära Arsenalister. Om några dagar kommer en del två i kvartalsrapporten, då herrar Santos, Mertesacker, Benayoun och Arteta kommer att avhandlas, vändas och vridas på. Bidra gärna med era egna åsikter här nedan. För även om D&M alltid vet bäst, alltid har rätt och alltid ja, ni vet, så är vi alla supportrar av Arsenal. Vi har alla våra rätt och våra fel, våra preferenser och våra aversioner, men vi möts ändå i vårt gemensamma älskande av fotbollsklubben Arsenal. Världens bästa och vackraste fotbollsklubb. Det är f-n inte illa det.

Bilder från Bildbyrån, förutom den första

samlingsbilden som är ArsSweden all over.

För ett par år sedan släppte den välkända hip-hopparen Petter en singel som hette "det går bra nu". Idag lyssnade jag på den för första gången på flera år. Efter all misär vi gått igenom på sistone känns det som rätt tillfälle att väcka liv i den gamla hiten, för om sanningen ska fram så går det faktiskt väldigt bra nu.

Fyra raka ligavinster, nio vinster på de elva senaste matcherna, leder vår Champions League-grupp och bara ett par poäng ifrån fjärdeplatsen. För ett Arsenal som under hela våren, hela sommaren och större delen av hösten saknat ryggrad, självförtroende och cojones är det bra, rent ut sagt väldigt bra.

Under våra månadslånga formsvackor har jag hela tiden ställt en och samma fråga: hur bra är egentligen det här laget? Vi har aldrig riktigt fått ett svar på det då laget inte spelat upp till sin egentliga kapacitet, utan hela tiden slått nya bottenrekord, mycket på grund av en viss avsaknad av självförtroende.

Det är först nu som man försiktigt kan börja dra några egentliga slutsatser. Jag vill påstå att klubben tagit sig ur formsvackan och just nu befinner sig i en formtopp vars kurva bara pekar uppåt. Det är även anledning varför jag anser att tajmingen av landslagsuppehållet kom dåligt, men om man vill fortsätta kämpa i toppen skall inte det spela någon större roll.

Arsenal har uppstått från de döda. Vinsten på Stamford Bridge bevisade att man fortfarande kan vinna över ett absolut topplag, trots att defensiven inte prioriterades i den matchen. Fem mål på Stamford Bridge har inte ett enda lag gjort på över tjugo år och då har vi sett många värre upplagor av Chelsea än det vi såg i förra veckan.

Samtidigt gäller det att behärska sin glädje och sina förhoppningar. Wojciech Szczesny är en spelare som inte gör det. Han gick ut så sent som igår kväll och sade att Arsenal kan vinna ligan, vilket vi naturligtvis inte har en chans att göra. Vårt realistiska mål skall fortfarande vara en fjärdeplats, som vi senare skall bygga på tills nästkommande år.

Manchester City kommer jogga hem ligan och jag skulle vara beredd att satsa allt det jag äger och har på att de vinner Premier League redan i år. Manchester United kommer bli de främsta utmanarna, men kommer inte räcka till i längden. Chelsea ser jag som en berg- och dalbana som lika gärna kan sluta sexa istället för den tippade tredjeplatsen. Newcastle imponerar, men det skulle vara ett mirakel om de har något med toppen att göra under vårkanten.

De riktiga utmanarna är Liverpool - som ständigt tappar poäng och spelar uselt - och Tottenham - som ständigt tar poäng och spelar bra. Det här kommer bli en kamp om norra London och jag tror att det inte kommer att avgöras förrän i sista ligaomgången, precis som 2006 då Arsenal knep den i sista omgången efter lasagna-gate.

För Arsenal gäller det att bara fortsätta rulla med vågorna. Vi har ett fantastiskt schema de kommande månaderna och det enda toppmötet kommer vara mot Manchester City i december månad (utesluter Carling Cup-kvartsfinalen). Annars är det lag som Wigan och Norwich som kommer stå för motståndet de kommande veckorna. Lag vi bara skall besegra, oavsett dag, form och arena.

Tidigare har vi alltid haft våra formsvackor under senhösten och våren. Nu är förhoppningsvis vår formsvacka förbi. Spelarna har flera gånger nämnt att atmosfären i laget är fantastiskt och Theo Walcott sade till och med att den aldrig varit bättre. Trots att det är ett väldigt vanligt uttalande vars genuitet inte riktigt går att bedöma väljer jag- kanske något naivt- att tro på det.

Arsenal är på uppgång. Formen pekar uppåt. Spelarna spelar allt bättre. Laget spelare bättre. Nyförvärven börjar göra sig hemmastadda. Robin van Persie pangar in mål. Aaron Ramsey utvecklas sakta men säkert till en brittisk version av Cesc Fabregas. Laurent Koscielny är otrolig och Thomas Vermaelen likaså. Det är länge sedan vi hade en så pass bra och bred mix av både ungdom och erfarenhet.

Medan vi inte må vinna titlar tror jag att det här laget kan göra bra ifrån sig och överraska många kritiker. Naturligtvis gäller det att inte göra förhastade slutsatser och tro på saker som är omöjliga (som att vinna ligan). Däremot tror jag vi bör vara hoppfulla inför framtiden och om laget fortsätter spela som man gjort på sistone kan det inte sluta på något annat sätt än att vi slutar på den åtråvärda fjärdeplatsen.

West Bromwich var riktigt usla igår. Det måste vi alla erkänna. Men trots det har jag inte sett Arsenal spela så bra som de gjorde igår på flera år. Det var temporikt, effektivt, passningsskickligt och imponerande. Och när man kan slänga in erfarna spelare som Yossi Benayoun, Andrey Arshavin och Tomas Rosicky istället för Craig Eastmond, Fran Merida och Ignasi Miquel bådar det gott.

Vad ska vi då dra för slutsatser av det hela? Att Arsenal är tillbaka? Att vi har någonting i toppen att göra? Att resten av lagen bör vara rädda för oss? Sanningen är att det smartaste vi kan göra i detta nuet är att inte ta några slutsatser alls. Vi bör fokusera på det som fokuseras ska. Nästa träning, nästa pass, nästa match. Surfa vidare på den lyckosamma vågen och ramla för guds skull inte!

Efter att herr D&M hade haft en synnerligen stökig vecka och var i något skrynklig form, insåg Fru D&M läget och började kallprata om det ämne som hon, i sin stora vishet, vet alltid är ett säkert kort för att få D&M i form: Hon frågade om kvällens match, vilka vi mötte och om det var en viktig match för oss.

Som den enkle och något lättsuggererade man D&M är, gick han rakt i fällan och pratade upp sig ur svackan genom att berätta en ansenlig mängd fakta om ämnet som han egentligen borde vet att fru D&M inte bryr sig ett endaste dugg om. D&M pratade på, vävde in CL-läget, bortamatchen mot che£sky och det faktum att vi ännu är långt efter den fjärdeplats som många, för framtida överlevnad som storklubb, anser oss vara beroende av att ta. Det rundades av med en liten jämförelse mellan Tiden Med Almunia och Tiden Med Szczesny och plötsligt kändes allt faktiskt ganska bra i D&M Wonderland. Och så avslutade hon genom konklusionen: ”Alla matcher är viktiga”.

Och genom en så enkel åsikt, i många ögon en ren plattityd, satte hon ord på så mycket. Jaa, det är så det är för oss, addicts. Alla matcher Arsenal spelar är viktiga. Även om vi möter ett lag som knappt vunnit på bortaplan. Även om vi möter ett synnerligen trevligt lag, med en trevlig svensk i backlinjen och med en trevlig manager vid rodret som gör det svårt att ogilla motståndet. Även om det är en match vi skall vinna åtta dagar i veckan. Alla matcher är viktiga.

Matchens inledande 20 minuter var som en logiskt hösteftermiddag i sovstaden. Det hände precis ingenting. Och allt var som vanligt. TW14 tog en löpning, gick på ytterbackens utsida och slog en passning i det vanliga Ingenmanslandet. Santos skojade upp både med och motspelare med innovativt lateral-spel blandat med obefintligt försvarsspel. TV5 gick framåt och Koscielny glidtacklade stora fåror i gröngräset.

Men så, i 21:e matchminuten, slog Ramsey en sån där passning vi alltid hoppats att han har i sig. TW14 bröt sitt mönster och dumpade inläggslyran för ett skott och världens bästa Robin högg på returen. 1-0 till Arsenal och D&M kunde i i lugn och ro gå ut i köket och hämta mer ESB. Spelet vaggade därefter oss till en lätt gäspning fram till lite spännande Arteta-väggspel, några vackra inlägg från Jenkinson och en befriande utskällning av Kebabfet från TV5´s sida, väckte oss ur dvalan.

Från ingenstans skickade Song in en lyrboll som RvP tog ned och slog en gudabenådad bakåtpass till en framstormande Vermaelen, vars vänsterfot visade oss hur saknad den varit. 2-0 till världens vackraste lag och inte ens en utspark från helvetet från Szczesnys sida kunde bringa oss ur fattningen.

I halvtidsvilan fick D&M en Norrlands Guld och Broccolipaj, varför livet fortsatte att behandla honom väl i ännu en stund. Andra halvlek rullade långsamt fram, Rosicky och Benayoun ersatte Ramsey och Gervinho och plötsligt hade klockan tickat fram till den 74:e minuten då One Man Army stod för ännu en ljuvlig passning, denna gång till Arteta som smackade in 3-0 och där kunde till och med bloggförfattaren själv, känna sig lugn som en filbunke. Szczesny fick halvlekens första arbetsuppgift runt 85:e varför Arsenal, på något märkligt sätt, såg ut som det Arsenal vi de senaste 6-7 månaderna, med några undantag, knappt sett skymten av. Vi kändes nästan säkra bakåt och rullade runt i lugnande tempo i anfallandet. Inge nervösa imploderande i försvarsspelet och inga huvudlösa rusningar som ruckade den betryggande lunken.

Allt var frid och fröjd, ännu en livsviktig match spelades av och ytterligare tre livsviktiga poäng ordnades. På grund av ovan nämnda Broccolipaj, och den tid intagandet av densamma tog, vågar D&M inte sätta några matchbetyg. Dock vill vi alla här hemma plussa för Jenkinsons ypperligt moderna högerbacksspel, Vermaelens uppläxande av en defensivfuskande Kebabfet (Nattefrost TM) och en oerhört livlig Mikel Arteta. RvP är alltid RvP och med ett mål och två assisterande passningar är han svår att förbise. Ramseys lysande andra-assist till 1-0-målet bör ge även han ett par ord på denna blogg.

RvP, Arteta och random Arsenal-dude enligt Son of D&M

Så denna Alla Helgons Dag slutade i ett matt ljus av belåtenhet. Av tillfredsställelse över sådana där tre poäng som borde vara självklara, men för oss Arsenalister, under så lång tid förvridits till frågetecken. West Brom hemma utan Almunia i målet kändes som en oerhört skön eftermiddagstillställning så här i den regnruskiga Arsenaltillvaron. Well done, Wenger med bihang.

Artwork: D&M med familj

I morgon eftermiddag skall Arsenal ta emot West Bromwich Albion FC, vilka för dagen lämnar sitt West Midlands för att ta sig ned till huvudstaden Londons nordliga pärla. Längst fram i bussen sitter chauffören Roy Hodgson med ett fast grepp kring ratten. Nu kanske han varken innehar D-körkort eller framför fordonet, men han verkar vara en man med glatt humör, precis som en busschaufför skall ha. 

När det gäller gentlemannen Roy så har han haft en tämligen ovanlig karriär för att vara engelsk manager på toppnivå. För om vi, tidigare här på bloggen, läst oss till att laget Swanseas fantaster tvingats utveckla någon sorts berg-och-dalvana, så borde man nog utgå ifrån att Roy, hans familj och hans eventuella fantaster gjort detsamma.

När han någon gång runt 1975 avslutade sin spelarkarriär i amatörligan med det så vackert klingande namnet Isthmian League, hade han redan skaffat sig erfarenheter av att leda fotbollslag. Som assisterande i Maidenstone United men även som spelande manager i Carshalton Athletic. Han tog 1976 steget till det lilla fotbollslandet Sverige och dess Halmstad BK och förde den då ganska risigt till liggande klubben till två SM-guld varav det första redan debutsäsongen.

Hodgson kom att, tillsammans med kollegan Bob Houghton, fullständigt revolutionera svensk fotboll. Det tidigare ganska tyskinspirerade fotbollslandet övergick nu, i princip, helt till ett rakt 4-4-2 med zonförsvar. Detta 4-4-2 har, med vissa varianter varit totalt rådande från förbundshåll ända fram till att Erik Hamrén tog över herrlandslaget och gjorde det till det leende. Men det är inte det vi skall prata om, inte heller om Erik. Vi skall fortsätta vår fotbollsvandring tillsammans med den sympatiske Roy.

För Roy fortsatte även han sin vandring fotbollsvärlden runt. Han lämnade lyckan i Halmstad för ett Bristol City i finansiellt gungfly men återfann den sedan i svenska klubbar som Oddevold, Örebro och slutligen Malmö FF. Tiden i MFF var fantastisk både för Roy och för klubben. De vann en herrens massa matcher, kupper och mästerskap och hann även slå ut FC Internazionale Milano, ur en sen variant av Europakuppen.

Därefter vände den framgångsrike, men kanske inte så välavlönade, Roy sina blickar mot Schweiz och tränade där både laget Neuchâtel Xamax och senare även landets representationslag, vilket han 1994 tog till sitt första VM på nästan 30 år. Han lämnade ett enormt framgångsrikt landslag, för att i november –95, ta över samma italienska storlag som hans dåvarande klubb MFF, bara några år tidigare, fört bort från europaspel.

Roys tid på San Siro blev allt annat än lyckosam. Han fick sparken från klubben vilket även han fick från den dåtida storklubben Blackburn Rovers bara några år senare. Ett kort inhopp som assisterande i Inter, ett schweiziskt återfall till Grasshoppers, innan han förde lycka och framgång till den danska huvudstadens FC Köpenhamn. Därpå raskt tillbaka till Serie A och till att få kicken från Udinese efter bara några månader innan han tog en sväng till Förenade Arabemiraten och Norge för att sedan landa i Finska landslaget, vilket han faktiskt fick riktigt hygglig fason på.

Ni känner alla till hur han räddade Fulham från till synes stensäker degradering och plötsligt återfick sitt goda renommé som manager. Så till den milda grad, att han erbjöds arbete i storklubben Liverpool FC, som efterträdare till demontränaren Rafael Benítez. Redan före Roys ankomst till Liverpool skall, enligt uppgift, marken under hans fötter ha varit bränd. Eldmästare skall ha varit den gamle storspelaren Kenny Dalglish som redan vid tillsättningen av Roy, påpekat att det var han, Gamle Goe Kenny, som  egentligen var den rättmätige arvtagaren till klubbens tron.

Så blev som ni vet också fallet, i varje fall Roys. Han fick sparken från storklubben och ränksmidare Kenny tog över. Roys tid som framgångsrik manager var dock inte på långa vägar över, för han fick redan efter 33 dagar på A-kassa nytt jobb, denna gång i The Baggies from The Hawthorns.  Han gjorde där det han brukar göra bäst. Rädda mindre lag på fallrepet upp till säkrare mark. 

Och det är nog så man skall se vår gode Roy. Som en kille som hellre är en stor fisk i lugnare vatten, än hugger på storbeten i något världshav. Små fotbollsländer eller små klubbar, där gör han gott och ibland till och med underverk, medan försöken att göra entré på storscener oftast slutat med dåliga recensioner, pajkastning och en och annan dolk i ryggen. Och kanske är han för god, för ärlig eller för angelägen. Kanske vill han inte, eller saknar förmåga att, delta i nepotistiska spel och socialt intrigerande eller så är han bara bra på starkt försvarsspel och alla jobbar hem, men mindre bra på att skapa det egna spel som tenderas att efterfrågas av ett, så kallat, storlag.

Men vi gillar ju ändå Roy. För det han gjort för svensk fotboll, för den svenska anglofilin och för att han verkar vara en gammal farbror med glatt humör. Och att han vindlägger sig och verkar vara angelägen om att även andra människor också skall trivas.

Foton: Bildbyrån

Vi vore inte Arsenal om vi gjorde det lätt för oss. På förhand kan man tycka att 4 poäng mot Marseille är ett godtagbart resultat, men samtidigt kan man inte låta bli att älta hur skönt det skulle varit om vi tagit alla sex.

Vi har fortfarande ett guldläge att ta oss vidare och en vinst på hemmaplan mot Dortmund är ingen omöjlighet. Tre poäng, job done och vi kan gnugga händerna i tvål och vatten och börja baka de andra bullar som ska till för att slå Fulham förljande helg.

Många gånger handlar fotboll om att få vara så effektiv det bara går för att kunna spara krafter till de matcher som verkligen blir tuffa. Arsenal kan sägas ha drabbats av det motsatt denna veckan. Vi kämpade som djur mot Chelsea, fick marginalerna med oss och i matchen mot Marseille var det många saker som fungerade även om sista bollen inte ville sig riktigt. Vi kan kritisera Park för att han verkade fullständigt oduglig vid bollmottagningar eller att han inte kunde slå en enda passning framåt till avsedd motståndare.

Men det var ju inte där skon klämde riktigt. Vi hade några skott på mål, men långt ifrån tillräckligt med tanke på bollinnehav och speldominans. Marseille kontrade bra, men är också otroligt skickliga i sitt försvar vilket siffran 1 insläppt i gruppspelet är ett tecken på.

Jag tar de fyra poängen och springer. Vi har nog med kvaliteter för att ro hem den här gruppen ändå. Vi sparade van Persie vilket jag tycker var ett bra drag och West Brom ska nog få känna på lite holländsk spanking på lördag.

Ni får vänta tills på söndag kväll innan ni hör av mig igen. Ta nu denna stunden och förkovra er i sådant ni normalt väntar med för att ni är tvungna att få ert dagliga peripetie-fix. Jag tar med mig familjen till Berlin och kollar så att inte ölen surnar i kranarna. A man´s got to do what a man´s got to do.

…sjöng den sjukligt underskattade Rasmus Kellerman under sitt alias Tiger Lou på A Partial Print-skivan 2008. I samma banor tänkte, och detsamma ville, D&M göra igår. För i den självcentrerade anda som nuförtiden är rådande, klädde jag mig i min guldfärgade SEGA-tröja från –01. Samma tröja som jag bar i lördags. För att dra mitt strå till stacken, för att göra vad jag kan för mitt Arsenal. För att gå i bräschen för laget att följa.

För det är ju så vi alla är. Mer eller mindre. Vi kan kalla det vidskiplighet, oupplyst skrock och referera till troll som står i farstun eller till stegar du inte skall gå under. Vi kan hävda att det är dumhet och barnslighet, något för de rädda som behöver tröst och en känsla av säkerhet eller något för de neurotiska som behöver ordning i sin kaotiska tillvaro. Men trots att vi lever i världar av upplysthet så faller vi i svåra stunder tillbaka till känslan av egenpåverkan och det magiska tänkandet. Som när vi följer ett lag som inledde årets säsong med att följa upp elände med elände och toppade anrättningen med ännu ett uns elände. Som när detta lag behövde någon form av trendbrott, någon form av förändring och någon form av magisk påverkan.

Om klubben nu upplevt sitt trendbrott, har vänt skeppet och är på säker kurs, vågar jag ännu inte sia. D&M är född och formad till logisk negativist med högst konservativa förtecken, varför inga ”hej” skall ropas förrän vi är innehar 4:e-placeringen i ligan, vunnit vår CL-grupp och lottats mot ett annat lag än barcelona, i det vidare CL-spelet.

En bit på vägen till, i varje fall två av dessa tre indikatorer, var att under gårdagskvällen, ta emot  fotbollslaget Olympique från Marseille i Champions Leagues fjärde gruppspelsomgång. Att ta den hemmaseger som hade varit så värdefull och som hade givit oss en plats i åttondelsfinalen. Ni vet själva hur resultatet blev.

En lite knackig matchinledning följdes av en väldig lovande resterande del av första halvleken. Ramsey och Gervinho hittade varandra fint, mittbacksparet fungerade som ett mittbackspar skall göra och Song gjorde en av sina bästa förstahalvlekar denna säsongen. Förvisso tog Ramsey ungefär en kvart-tjugo minuter på sig att fundera kring vilken Marseillespelare han, helt fri med målvakten, skulle skjuta bollen på och visst rundades Santos lite väl många gånger, fast å andra sidan stängde Jenkinson nästan helt av andra kantens framfartsmöjligheterna och vårt offensiva spel hintade både om högre omställningstempo och brytande av gamla mönster. Man satt liksom och kände att det här kan bli en bra andra halvlek.

Nu blev det inte så. För när Arsenal skulle byta växel och vika ned Marseille, hände nästan ingenting. Vi föll in i gamla vanor att vänta in, slå av tempot och ägna oss åt det, för fotboll, så förhatliga handbollsrullandet. TW14 sökte sig återigen mot kantens utsida och på det centrala mittfältet var det nästan bara Song som behöll passningsskärpan. RvP bytte av en nästan osynlig Park och Rosicky kom in som en injektion av energi med de älskade glidtacklingarna, men framåt var vi ändå fortsatt trubbiga. En av kvällens bästa, Gervinho, byttes ut mot Arsjavin, men inte heller han väckte liv i vårt sömniga anfallsspel.

Min vana trogen vill jag sätta betyg på Arsenalspelarna, vilka blir som följer:

Szczesny: 2/5. Det finns säkert många som tycker det är fräckt, kaxigt och ett tecken på attityd, när Szczesny dribblar i straffområdet eller lämnar det för att nicka bort kontringsförsök. D&M delar inte den åsikten. Jag tycker det mest är onödigt och lite korkat. Szczesny är en världsmålvakt i vardande och det är just sånt tramsande, som nämnts ovan, som han måste jobba bort, för att betraktas som en stor målvakt, en målvakt av klass och en målvakt som ingjuter trygghet i sina medspelare. Betyget räddas dock av att han faktiskt räddade det han skulle, samt av att han redan har en stor del pondus att vika åt rätt ändamål.

Jenkinson: 3/5. Mycket bra match av Jenkinson, snudd på ett högre betyg. Jämför man med hur högerbacken såg ut i lördags, så var gårdagens ett under av soliditet. Bra inlägg, bra positionsspel och ett ständigt hemjobb av denne kille, som av någon anledning alltid ser så plågad ut. För han borde le och vara nöjd med sig själv. Att som nittonåring vara en helt okej back-up i ett CL-lag, som Arsenal, är inte fy skam.

PM4: 3/5. Ser så långsam ut, men är hux-flux ändå plötsligt på rätt ställe i rätt ögonblick. Till skillnad från i lördags var PM4 igår, en dominant i luftrummet och väldigt bra i man-man situationer. Och jag gillar också hans no-nonsense-ränsningar. Det är liksom inte Wenger-ball, när han skickar bollen till månen, men det ger ett pressat lag ett visst andrum.

TV5: 3/5. För någon vecka sedan uppgav Vermaelen att han inte behövde spela en massa matcher för att komma/vara i form, och detta gav han, under gårdagskvällen, ett exempel på. Liksom mittbackskollega Per, var han mycket bra man mot man och han kan även lägga det till en snabbhet som är få mittbackar förunnade. Några sköna uppvandringar lovade också gott inför framtiden.

Kebabfet (Nattefrost TM): 1,5/5. Spännande offensiv skulle kanske ha kunnat väga upp hans väldigt fladdriga försvarsspel. Det gjorde det inte igår. För på samma sätt som det är en fröjd att se honom skära in i banan och söka skottläge, som om han vore vänsterytter, är det ett rent lidande att se honom, gång på gång, bli rundad eller bortspelad på egen planhalva. Han höll liksom våra mittbackar på alerten.

Song: 4/5. I mitt tycke MoTM. Fick även han täcka upp för Kebabfets offensivlusta och gjorde detta och övriga försvarsarbete, lysande. Två bra halvlekar med klarsynt passningsspel och en underbar förmåga att, långsamt och till synes småluffsande, täcka bollen för motståndare som på något sätt aldrig kom åt varken honom eller bollen.

Arteta: 2,5/5. Mycket bra i första halvlek, tämligen osynlig i andra. Fick dra ett tungt lass i det defensiva vilket självklart hämmade den, i första halvlek, oerhört lovande offensiven.

Ramsey: 3/5. Skulle så klart gjort 1-0 i den 29:e minuten, när han efter smörpass från Gervinho, hade all tid i välden att placera in bollen i Marseillemålet. Tyvärr förbrukade han all denna tid varför ett franskt försvarsben fullt logiskt täckte skottet, när det väl kom. Fungerade annars fint med nämnde Gervinho och trots att Ramsey mattades rejält i andra, kan han bära huvudet högt tack vare en bra insats i första.

TW14: 2/5. Liksom många andra var han i första halvlek lovande lördagslik, men föll i andra tillbaka i de gamla klassiska synderna att stanna upp och vänta in, respektive alltid gå på ytterbackens utsida och sedan slå inlägg i ingenmansland. Han har potential denne kille, men till skillnad från Gervinho, som söker sig in centralt för att bli spelbar och deltagande, drar TW14 allt för ofta, sig ut mot långsidelinjen. Och där gör man sällan mål.

Park: 1,5/5. Ja, det här var ingen rolig match för Park. Nästan helt osynlig och märktes endast när han gick ned och deltog lite i mittfältsspelet. Det är bara att glömma, gå vidare och göra bättre nästa gång.

Gevinho: 3,5/5. Stod tillsammans med Ramsey för nästan allt chansskapande. Underbart att se honom lämna kanten för att delta i det centrala spelet. Klurig, avig och en bra passningsspelare. Lite bättre skärpa i avsluten så hade han varit hemma.

RvP spelade en halvtimme, men kom aldrig riktigt in i matchen. Rosicky stred som en ursinnig best medan Arsjavin inte syntes nämnvärt i den dryga kvart han fick. Wenger borde nog ha behållit Gervinho när han bytte in Arsjavin, men i övrigt gjorde han nog vad som hade kunnat krävas av honom.

Så nej, Arsenal är fortfarande i tabelledning, men efter att Dortmund hemmaslog Olympiakos, är vi långt ifrån säkra. Vi tog inte den chansen till säkerställande vi hade, vi tog inte den biljett till åttondelsfinalerna som fanns tillgänglig för oss och vi kunde inte knyta åt den säck som under matchens första halva stod vidöppen för oss.

Nu blir hemmamatchen mot Dortmund nästintill avgörande för oss, nästintill livsfarlig och nästintill olidlig att se. Men vi kommer ändå sitta där, på puben, i TV-soffan eller framför datorns stream. I matchtröjor eller med halsdukar, med speciell dukning eller vätskeintagsritualer. I turkalsonger eller i magisk bortatröja från -01. För nästa gång, då j-lar kommer det hjälpa, då kommer det göra skillnad, då kommer den magiska kraften från just ditt val fälla avgörandet...

Jag har fortfarande svårt att smälta vinsten mot Chelsea och har gått och lallat på högskolan hela dagen med ett fånigt leende. Ni vet det där leendet som säger att ingenting kan skada en. Såna dagar är vi inte vana vid nuförtiden så det gäller att njuta.

Chansen att uppleva fler sådana dagar ökar dock om vi tar en seger mot Marseille imorgon och säkrar avancemanget. Ifjol gjorde vi också en kanonstart i gruppspelet för att sedan slarva bort tillfället till att spela b-laget i de resterande två gruppmatcherna. Nu vill jag att vi avslutar det vi har påbörjat och på Emirates ska vi bara visa var skåpet ska stå och vart baguetterna ska gräddas.

Alla hyllar van Persie och Wenger kände sig tvungen att dementera påståenden om att Arsenal är en enmansklubb. Naturligtvis har managern rätt i sak, men för min del får van Persie gärna göra alla mål, bara någon annan tar över den rollen när han blir skadad.

Van Persie har fortfarande inte skrivit på ett nytt kontrakt och därför haglar frågorna tätt till Wenger om huruvida holländaren kommer att skriva på. Jag hintar lite lätt om att eftersom van Persie är kapten i Arsenal så blir han inte långlivad i klubben. Vieira, Henry, Fabregas, Van Persie.....

Van der Vaart har gått ut och sagt att det inte finns någon chans att Arsenal kommer före Tottenham i ligan. Se där ett ypperligt skäl till att vi inte värvade honom, mannnen tar uppenbarligen inte sin medicin som han ska.

Stoke förlorade på Britannia med 1-3 mot Newcastle. Båda lagen hade vars fyra skott i hela matchen enligt statistiken på Sky Sports. Så dåligt som Stoke spelade idag har de aldrig spelat mot oss. Newcastle kunde bara ställt ut skorna och ändå vunnit. Tony Pulis sparar väl spelarna till den 28/4 när vi kommer dit. Då ska de kämpa som aldrig förr.

Transferryktena är i full gång redan när det gäller Arsenals förehavanden i januari. Vi ska tydligen köpa alla de vi tänkte i somras plus en hel del andra som går på två ben, har deltagit i tipseilitsatsningen och som är tillgängliga för African Cup of Nations. Vi kanske istället borde fokusera på att få det lag vi har att fungera optimalt först innan vi låter någon annan komma in och virra till det än mer.

Vi har varit inne på ämnet tidigare, här i bloggen, men jag kan inte ljuga. Jag har så otroligt svårt att formulera meningar för utsidan som inte matchar insidan. För visst skulle jag, eller snarare borde jag, ha sagt någonting i stil med ”tja, bilen måste tyvärr in på service igen, men frugan har inte varit otrogen den här helgen heller”. Eller kanske ”vi hade sällskap med en tredjedel av landets ljudligt skrikande småbarnfamiljer på IKEA lördag förmiddag och därefter gick vi igenom något sorts vuxenlivets mekano resterande del av helgen, men vi är fortfarande gifta”. Eller kanske ”ja du, omställningen till vintertid var väl inte riktigt kloss an med ungarnas upplevda sömnbehov och en av mina singelkompisar har åkt på klamydia för tredje gången på bara ett halvår”. ”Men annars är det bra”.

Visst borde jag ha försökt, visst borde jag i varje fall ha tagit ett litet steg ur min lilla semiautistiska bubbla, men D&M är liksom inte den killen, jag har liksom inte det i mig. Jag saknar de välslipade sociala redskapen, fingertoppskänslan och den oerhört adaptiva effekt som ljugandet bär med sig. Smälta in, snacka dokusåpor eller senaste Idolförnedringen, det är inte jag, hur mycket jag än önskar motsatsen.

Så det fick bli som det var förutbestämt att bli. ”Ja, va f-n, 5-3 mot che£sky, gott är det”. ”Forever in our shadow you will be”, jajjemensan, det med. ”I lördags vrålade jag så att hela gatan flipprade på telefonens 1-1-2-knappar, och sedan gick jag bara runt och log hela resterande del av helgen”. För det var stort, det är stort och hade vi varit våra debila grannar i N17 så hade DVD-pressarna redan gått på högvarv. Spelarna firades som om de vore på Wembley och på något sätt så kändes det så underbart att även de levde ut sin eufori, att även de visade hur stort de tyckte det var och att även de gav uttryck för de känslor som vi alla lät pysa ur oss i lördags.

Att vinna borta mot den blåa ondskan var oerhört skönt. Det skedde vid absolut rätt tidpunkt och efter en fantastiskt välavvägd dramaturgisk mall. Det var ungefär så bra det kunde bli. Men precis som D&M måste släppa helgen och låta den gå för att ladda om till veckans arbetsliv, måste även våra vänner spelarna ladda om till nästa uppgift. Jag hoppas Du som läsare har överseende med mitt val av rubrik, med att texten fick heta som en urusel mellanplatta av ett gäng chanserande och före detta pionjärer, men det är just det vi efter helgens upprättelse måste göra. Arsenal skall i morgon kväll ta emot Olympiqe de Marseille och måste till dess ha laddat om kanonerna. Rejält.

Trötta kroppar måste åter vara stint pigga. Tomma hjärnor måste återigen vara fyllda av endast en uppgift, ha ett fokus och ett enda mål. Blesserade kroppar måste orka tvinga sig till en extra löpning, till att sträcka sig en extra centimeter och till att vara beredd på att ta en extra smäll. Egon som blev tilltufsade av en bänk- eller läktarplats, måste vara redo för att gå in och vara exakt så bra som de är kapabla till.

Hur skall detta göras möjligt? Ja inte f-n vet jag. Hur skall jag kräva något av dem som är omöjligt för mig själv? Jag kan således inte kräva, bara hoppas. Hoppas och tro att spelarna och Mr Wenger är så professionella, så kompetenta och så taktiska, att de kan ta med sig lördagen som nytta, som drivmedel och som elixir. Att de har mental styrka för att prestera på topp så nära en så total urladdning. För jag är fortfarande helt väck. Ikväll skall jag se Stoke köra över Toons, eller för den delen vice versa, för att i morgon kväll vara åter i god form för att se Arsenal ta emot killarna från Stade de Vélodrome. Eller hur.

Att förutse vilken startelva Arsenal kommer att ha i morgon kväll känns lite som att gissa den tredje. De som vilade i lördags bör ligga bra till och ännu har ingen ny skada rapporterats. Mellan tummen och pekfingret kommer den att se ut ungefär såhär:

Szczesny
Jenkinson – PM4 –Koscielny/Vermaelen – Santos
Song- Ramsey/Arsjavin –Rosicky
Benayoun – Kungen av Kungar – Arsjavin/Gervinho

Visst kan Wenger fortsätta med den pånyttfödde TW14, som i lördags faktiskt vände inåt i banan och som faktiskt slog underbart precisa passningar på rätt sida sina medspelare. Han kan välja att fortsätta med den stringente balansministern Arteta och han kan fortsätta spela EA Sports-passande Gervinho. Wenger skulle kunna vila RvP för Chamakh eller ge Park en förtjänt chans, centralt eller på en kant.  Jag trummar som vanligt för Frimpong och Coquelin, väljer Arsjavin som nr 10 och utgår ifrån att Benayoun kommer fungera säkrande framför Jenkinson. Inte heller Wenger brukar lyssna, fast det har ju, de senaste matcherna, gått ganska bra ändå.

D&M skall göra vad som göras kan, jag skall ta min del av ansvaret och göra det svåra valet att använda den enormt exklusivt använda turtröjan. Den som inte bärs i publika sammanhang, den som endast får användas vid speciellt viktiga matcher och den vars magiska värde för klubben inte går att underskatta. Jag skall bära den guldfärgade bortatröjan från 01-02. Den som inte Arsenal inte kunde bära i Italien utan tvingade fram en europatröja, den tröja jag bar i lördags…

Come on Mr Wenger, reload your Gunners.