Senaste blogginläggen

När folk frågar mig hur jag klarar av att följa ett fotbollslag vecka in och vecka ut, månad efter månad och år efter år får de oftast ett svar av mig: gemenskapen. I slutändan handlar allt om gemenskapen. När Arsenal går dåligt sörjer man med likasinnade. När Arsenal går bra firar man av lycka med sina medkamrater. Oavsett vad som händer på plan kommer personerna runt omkring dig alltid finnas där. För att skratta. För att gråta. För att fira. För att diskutera. För att ta ett par öl. För att fira.

Igår kväll hade Arsenal Sweden medlemsträff på Gunners Pub med dricka, frågesport, skratt och kärlek. Jag kände få som medverkade på träffen, men ändå kändes det som om många av oss varit vänner i åratal. Kvällen var väl genomförd och jag tvekar inte det minsta på att alla hade det riktigt roligt, trots att jag kom tvåa bakom Axel i frågesporten, vilket var en riktig smäll. Det är kvällar som sådana - som också anordnas runt om i Sverige ganska ofta - som får mig att rekommendera ett medlemskap till alla som fortfarande inte är medlemmar.

Gemenskapen jag betonat under inledningen av bloggen finns överallt. Den finns där både före och efter hemma- och bortamatcher, oavsett om man befinner sig i Milano eller Bolton. Du träffar alltid på massor av vänner, men även personer som du aldrig känt som du senare mycket väl kan komma att dela livslånga minnen med. Det är exakt vad som hänt för mig under senaste året.

När jag flyttade till London kände jag inte en enda själ. Ingen. Noll. Lite mer än ett år senare har jag fått erfara fantastiska stunder på såväl hemma- och bortamatcher, men även utanför Arsenal-livet, tack vare personer jag lärt känna via just Arsenal. Oavsett vem man är, hur man är eller vad man är kommer man alltid vara välkommen in i kretsen, vilket är en av fotbollens största charmer.

Jag har aldrig hållt på något annat lag än Arsenal, så jag kan inte uttala mig om hur supporterskapet ser ut i andra engelska storklubbar som Manchester United och Chelsea, men jag tvekar starkt på att de har en lika stor familjär känsla som Arsenal och till stor del även Liverpool har. Arsenal har inte vunnit en titel på sex år, vilket naturligtvis är ett stort misslyckande, men det har istället gjort att många supportrar kommit varandra närmre.

Man håller på ett lag i torrt och vått, inte bara när det går i medvind. Det vi var med om under mer än ett halvår (från finalförlusten i Carling Cup fram till förlusten i NLD) kan inte beskrivas som någonting annat än ett rent helvete, någonting vi även fick statistiskt bevisat då det var Arsenals sämsta säsongsstart på över femtio år.

När vi således har vunnit elva av våra tretton senaste matcher, börjat spela bättre, börjat göra mål, börjat hålla tätt i defensiven och börjat toppa formen är det helt plötsligt kul att följa Arsenal igen. Det var länge sedan man kände det och jag tror ni alla förstår vad jag menar. Men en av de största anledningarna är just för att det gått så dåligt, just för att vi vet exakt vad för helvete vi tagit oss igenom. Vi har grävt en så pass djup grop att jag vid flera stunder trodde att vi skulle finna det omöjligt att ta oss upp ur den, men med lite jävlaranamma, tur och slit har vi lyckats börja klättringen, som fortfarande pågår.

Gemenskapen finns inte bara bland supportrarna, utan även på fotbollsplanen, mellan spelarna. Om det finns en stark gemenskap inom truppen ger det dig en extra anledning att springa dem där sista tjugo metrarna i hemåtjobbet med ett par minuter kvar av matchen. Alla jobbar för varandra. Alla glädjer sig för varandra. Alla jobbar mot ett och samma mål. Det är exakt det vi sett under den senaste månaden i Arsenal.

Helt plötsligt har vi slutat släppa in skitmål, helt plötsligt har vi börjat göra mål på lägen vi vanligtvis hade missat, helt plötsligt har vi vunnit den där duellen på mittfältet, satt igång en kontring och gjort mål. Mycket tack vare gemenskapen.

Den finns överallt. På läktarna. På planen. I omklädningsrummet. På puben. På Internet. Överallt. Så kom ihåg det nästa gång du står och tar en kall med en person du aldrig någonsin träffat. Det kan mycket väl sluta med att hon eller han blir din bästa vän. För alltid.

Det här är en av dessa dagar. En av dessa morgnar då allt flyter, då ingenting kan ta dig och där alla svårigheter bara rinner av. Där ett pressat schema på jobbet inte stressar dig. Där en oförstående fru/sambo/hjärteväns okunskap om livets generella prioriteringar inte rör dig det minsta och när regnets kyla som kryper in under jeansen, upp för benet och tar hela din kropp, inte ens rör dig i ryggen.

För igår var en sådan där kväll. En sådan kväll då Song kunde göra en helt bedrövligt usel förstahalvlek och komma ut till den andra med tidernas metamorfos i ryggen. När alla bortslagna passningar och missade brytningar förbytts till dribblingar som hela den där spanska provinsen, inklusive propagandapress, skulle gå bananas över, ett passningsspel som var sänt från himlen och ett positionsspel som fick även den mest estetiskt lagda tysk att tappa pannbandet.

We’ve only got one Song. Bild från Flickr.com: “goodzilla87”

Igår var en sådan kväll, då vi kunde hålla en ledning. Då det var vi, och inget annat engelskt lag, som hade den där målskytten. Han som bara råkade stå på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt och få precis rätt inlägg eller precis rätt nicktouch att sätta precis rätt skalle eller fot på. Då det var vi, och inga andra, som hade en mittback som tredjeval på högerbacken, som var precis över allt och som faktiskt fixade sin uppgift perfekt och inte gick bort sig. Vi som hade ett mittfält som verkade i det tysta men som ströp all tillförsel till motståndets anfallsspelare. Det var vi som hade ett mittlås där den ene är ständigt skadeskjuten och den andre ser ut att gå i sömnen, men som ändå höll tätt, tofflade iväg bollj-veln och sträckte ut sig precis den där extra centimeterns som skiljer ut briljansen från medelmåttligheten.

Igår var det vi. Arsenal. Vi som enligt expertisen inte ens skulle lyckas kvalificera oss till huvudturneringen. Vi som skulle åka ur mot Udinese, vi som skulle vara för veka och vi som skulle bli den engelska ligans första kapitulation. Vi som enligt alla kännare hade tappat inte bara våra två bästa spelare, utan även förmågan att adaptera till den uppkomna situationen. Vi, vars manager var en rigid tok, en skräcködla eller en överbliven rest från en svunnen tid.

Nu står vi här.  Vi står kvar. Och vi står starka. Är nyrika shitty klara för vidare spel i Champions League? Är det lika nyrikt osköna chea£sy det? Är det andra laget från Manchester, de där som alltid uppger sig ”we’re man united, we get what we want!” vidare i CL?

Njae, jag tror inte de är det. Eller snarare; jag vet att de inte är klara för vidare spel och jag vet att deras existens i denna moderna fotbollens själva kronjuvel, hänger på en skör tråd. Jag vet att det inte är de tre stora, men däremot det där lilla laget på väg utför, de som snart skulle knoppas av och falla bort. Det är just det lilla laget som är klart för avancemang. Och det laget heter Arsenal. Och det är vi. Och vi är bäst.

There’s only one team in England. Och det är vi.

Van Persie gjorde en dubbel för andra matchen i rad och har nu gjort Arsenals fyra senaste mål. Jag unnar verkligen den grabben allt gott efter alla skadebekymmer han haft då han inte har haft någon möjlighet att visa den klass vi visste att han besitter. Van Persie stormar mot rekord och mot legendarstatus. Låt oss bara hoppas att han inte förblindas så han letar guld någon annanstans. Som vi spelar idag och har gjort de senaste veckorna så finns det alla möjligheter att kamma hem en cup.

Matchen i sig var ingen sprudlande tillställning, men vi var otroligt solida bakåt i mina ögon och när statistiken visade att Dortmund haft 3 skott på mål och 6 totalt medan Arsenal bara orkat med ett så tvivlade jag på vad jag såg. Båda lagen var tämligen uddlösa, men det som gladde mig mest var Arsenals försvar som jobbade och slet matchen igenom. Man kunde riktigt se hur Mertesackers hjärna jobbade för att kompensera bristen på snabbhet och han var i princip rätt på det hela tiden.

Koscielny gör ytterligare en strålande insats på högerbacken, medan Santos var på offensivt humör. Allra bäst var ändå Song som är den som allra mest ser till så att backlinjen får så lite som möjligt att göra. Han har växt ut till en av de viktigaste kuggarna i Arsenal och frågan är om inte han går rakt in i alla lag i Premier League just nu.

Gervinho hade det svårt mot de tyska spelarna och när han väl kom igenom så ville inte kroppen göra vad huvudet sade till den och allt blev pannkaka. Han ska ha cred för att han tar sig dit och han är outtröttlig vilket man också måste säga om Walcott. Han springer som en kanin fram och tillbaka, agerar back och forward, framspelare och avslutare och visar otrolig vilja och kärlek för klubben.

I stort förtjänar vi segern och vi är nu som första engelska lag vidare i Champions League, när hände det senast att vi kunde slappna av medan de andra hade massor att spela för?

Nu får vi en chans att låta ligacuplaget spela två matcher med en veckas mellanrum på en bra hög nivå i matcherna mot Man C och Olympiakos som dessutom har allt att spela för vilket bådar för en intensiv fajt. Bra för Coquelin och Park.

Visst är det smått fantastiskt när en ända mening lyckas få med nästan en hel uppväxts innehåll. När en mening som ”gult är fult och rött är alltid rätt”, täcker in både de mest infantila stadiernas basala rim och retsamhet, men även tonårsperiodens självklara medvetenhet, ständiga kamp och emotionella bergochdalbana. I dagens egencentrerade mikrokosmos torde motsvarande mening vara ”GB-glasrandigt är fult och Zlat… eh…” Tja, kanske ”… vilket randigt lag som helst, som världens bästa Zlatan för dagen representerar är rätt”, men jag vet inte jag. För mig är alltid rött alltid rätt. Men det är ju bara jag, det.

Och ikväll möter detta alltid rätt och alltid röda, förgyllt med vita ärmar, det ständigt fula gula. Nu skall jag villigt erkänna att jag egentligen inte har så värst mycket emot de kvällens gula gäster, snarare tvärtom. Men eftersom de och matchen i kväll på många sätt kan vara skillnaden mellan vidare spel i Champions League (läs: fler matcher mot det spanska laget i randigt) och ett avgrundsdjupt ras i form av Euro League, är läget något tillspetsat.

Röd till min död. Bild från Flicker.com: ”alnove”

Vinner vi kvällens match så är vi klara för vidare spel. Om Marseille samtidigt tappar poäng och bara får oavgjort hemma mot Olympiakos så är vi klara gruppsegrare. Risken för det senare får nog dock anses vara tämligen ringa varför den åtråvärda förstaplatsen i denna grupp troligtvis kommer vara ett öppet race ända in i sista omgången, även om vi vinner. Dock kan vi hoppas att grekernas önskan om fortsatt europaspel efter jul kan sätta Marseille i ett visst bryderi, att Olympiakos kan knipa en poäng och därmed sträcka oss en hjälpande hand. Om grekerna däremot vinner så har även de chans till avancemang vilket skulle kunna stöka till det för oss om vi inte slutit till säcken i och med vår match ikväll.

Spelar vi oavgjort i kväll har vi också säkrat spel i åttondelen, men kan då också ha givit Olympique fördelen i racet om att slippa åka till Spanien till våren. Borussia är i så fall fortfarande med i kampen om vidare spel och kan då bjuda Marseille på en riktig holmgång på Westfalenstadion om två veckor. Detta skulle än mer kunna röra till det för oss.

Om två eller flera lag hamnar på samma poäng så avgör: 1: Inbördes möten. 2: Målskillnad och 3: Gjorda mål.

Ikväll kommer vi såklart att sitta med ena örat riktat mot Stade de Veledrome eller mot den lilla spanska provinsen, men vi får göra det samtidigt som vi har fullt fokus på våra nuvarande motståndare. För ni minns säkert hur rejält uppsnurrade vi blev nere i Dortmund. Hur vi, trots att vi tappade ledningen på ett sent drömmål av Ivan Perisic, var ganska lättade över att fått med oss en poäng och inte blivit helt bortkollrade även resultatmässigt.

Förvisso har mycket hänt med Arsenal sedan dess. Då var vi inne i en dålig trend och nu är vi inne i en god. Men detsamma gäller också för våra gula gäster från den tyska maskinens själva förgasare. För på de sex senaste ligamatcherna är Borussia obesegrade, de har vunnit fem och spelat en oavgjord. De har gjort hela arton mål, bara släppt in två och är det överlägset mest formstarka laget i Bundesliga. De krönte i helgen sin goda svit med att på bortaplan sänka flaggskeppet Bayern på Allianz Arena och de är, kan vi nog tillstå, inte vilken motståndare ur den fjärde seedningsgruppen, som helst.

Så alla önskemål om att rotera och lufta truppen bör nog tas under noggrann omprövning. Bästa startelvan måste spelas, vilket endast ger oss frågetecken i backlinjen och kanske på någon av ytterplatserna. Visst skulle Benayoun kunna avlösa den ganska rikligt matchade Ramsey och visst borde den, enligt alla oss här i D&M-kollektivet, smått misshandlade Arsjavin få spela från start. Det skulle kunna göra TW14 till ett oerhört passande ess att dra fram ur rockärmen efter sisådär 67 minuters spel, då tyska försvarsben bör vara lämpade för Den Lille Illersnabbe från Stanmore. Vi ställer därför upp enligt följande:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – F’nC-kungen (tack Shacko)
Song – Arteta – Ramsey
Gervinho – Kungen – Arsjavin

Detta skulle kunna ge oss en relativt solid backlinje och ett i högsta grad detsamma mittfält med tre väldigt kloka spelare. Vi skulle ha en oerhört kreativ anfallstrio där jag hoppas att både Gervinho och Arsjavin väljer centrala löpvägar, lämnar plats för Koscielny och Santos att komma runt för att inlägg utmed marken, alternativt själva tar in bollen i boxen. Detta skulle röra till det i Borussias straffområde med minst tre potentiella passningsalternativ, för försvararna, att hålla reda på.

In With The Clock för de gule. Foto: D&M

Dessa räknefel tror jag är nyckeln till att göra vårt, fortfarande periodvis ganska stationära, anfallsspel riktigt farligt. Dessutom har vi, trots vad många hävdar och trots vad många hävdat att jag själv också hävdat (yes: tre gånger i samma mening), nu en oerhört bra inläggsfot på vänsterbacksplatsen.

Beroende på hur matchen utvecklar sig och på resultatet i den 65:e – 73:e matchminuten, bör som nämnts TW14 släppas in. Även Benayoun borde kunna göra nytta med sin ganska digra CL-erfarenhet. För det kommer att behövas, allt gott vi har kommer att behövas och all möjlig arsenal att använda kommer att bli viktig. För detta är ingen lätt match, de gula är inga lätta motståndare och vi sitter inte i något lätt sits. Men j-klar vad gott det kommer att kännas runt 22.40-snåret. När vi har vunnit, när vi har tagit oss vidare till åttondelsfinalerna och när alltid rött som sig bör alltid är rätt.

Imorgon är det dags för Arsenal att återigen knapra på lite tysk wurst även om det i förra matchen lagen emellan knaprades en hel del från bägge håll då tyskarna lyckades kvittera alldeles i slutminuterna.

De gula ska knappast underskattas då de lyckades slå Bayern München i helgen på bortaplan. Arsenal å andra sidan vann också en bortamatch och så har vi ju van Persie vilket nuförtiden gör oss till megafavorit att vinna alla matcher.

Vi är ju inget enmanslag, men nog är det skönt att vi återigen har en pålitlig målskytt i laget, en som kliver fram och gör mål på mål så att resten av laget inte måste slå knut på sig själva för att få dit bollen. Drömscenariot är ju att i varje match låta Van Persie spela första halvtimmen, låta honom göra tre mål och sen byta ut honom så Chamakh och Park får känna på bollen.

Jag skulle tycka att en seger imorgon vore dödsskönt framförallt för att vi då kan sitta i lugn och ro och bara vila spelare i sista gruppspelsmatchen. Att åka ner till Grekland och vara tvungen att hämta hem ett resultat är inget man längtar efter. Det varenda en som sitter i EU-toppen...

Jack Wilshere kaxar upp sig och lovar att han ska skänka £3000 till en hjärncancerfond ifall Tottenham hamnar före Arsenal i tabellen. Hedervärt om det inte vore för att han bombsäkert kommer att slippa skänka några pengar.

Båda Manchesterlagen ligger kämpigt till inför sista gruppspelsmatchen efter kvällens spel. Jag förväntar mig att båda lagen reder ut situationen, men nog kan det vara skönt att drömma. Man U fick den allra lättaste gruppen i mannaminne, men har tagit uppgiften alldeles för lätt och experimenterat med laguppställningen och det ska straffa sig.

Man City har Bayern München hemma i sista matchen vilket låter svårt, men eftersom tyskarna redan är klara så utgår jag ifrån att de skickar damlaget. Inga problem således. Arsenal och Chelsea har nu ett gyllene läge att visa att huvudstan är bäst i England även om de ser illa ut i ligan.

Nu lovar jag att jag inte, i varje fall just nu, skall nämna klubben som bara är en vanlig simpel fotbollsklubb något mer. Och jag lovar att jag skall hålla mig till en speciell individ som är verksam i klubben. Jag önskar att jag inte behövde undra över det, men Sandro Rosell, vad f-n är han för någonting?

Att han var en lögnhals och en simpel småtjuv det visste vi ju redan. Att han var en nepotismisk ryggkliare och intrigerande agitator likaså. Att han alltid tycker synd om sig själv och de sina och dessutom är en hejare på att få andra att tro på hans lögner, ja det visste vi också redan. Men det här, vad är det med killen?

Då hela övriga fotbollsvärlden talar om att ett visst utjämnande regelsystem kanske skulle kunna adderas, drar Rosell till på volley åt ett helt annat håll. Där många i fotbollsvärlden börjar se att det där med infernalisk ojämnhet inte skapar mer intresse och att det där med spänning i en ligatabell det kanske inte är så dumt ändå, där går Rosell i bräschen för den mörka motsatsens makt.

Mer än bara en skitstövel.

Nej, Rosell vill minska de inhemska förstaligorna och matchantalet i desamma. Göra det till förmån för den storeuropeiska superligan där bara de bästa och vackraste lagen skall få vara med. Finfotbollen skall göras än finare, den sämre varianten skall göras sämre (läs: fattigare) och avståndet mellan dess idrottens ytterligheter skall göras så stor som bara är möjligt.

Rosell får tycka vad han vill, det är liksom det som är grejen med den demokratiska rörelse som Rosell uppenbart ämnar kväva. Men den människosyn och den syn på fotbollen han ger uttryck för, är rakt igenom avskyvärd. Den är inte bara cyniskt elitistisk utan även på gränsen till fascistoid. Att rika klubbar har rätt att trampa på fattiga. Att ett fåtal rika och populära klubbar, som hans egna, har rätt att bestämma över den stora massan med mer normalekonomiska klubbar. Att den store har rätt att hota sig fram till genomdrivande av sin fascistoida världsbild och få den att verka som norm. Att den starke har rätt att förtrycka den svage och BOOM, så är Rosell plötsligt den förtryckande centralmakt som hans klubb ständigt anser sig ha varit ett offer för.

Det är personer Rosell som stjäl sporten ifrån folket som skapat den. Det är personer som Rosell som gör den till politik och sin egen position som maktmedel i den. Personer som Rosell som gör att spanska ligan redan nu är helt ointressant och berövar ett helt fotbollsälskande land på den, för många, enda spänningen i vardagens jämntjocka gråhet. Det är personer som Rosell som gör fotbollen till endast underhållningsindustri, klubbar till slutna fort och spelare till verklighetsfrånvända seriefigurer.

Det är personer som Rosell som förvandlar en spänningsidrott till en sorts gröna gräsets tjurfäktning. Där en ensam och underlägsen varelse skall kämpa mot motståndare som både är överlägsen till antal, till taktiskt tänkande och till utrustning och där utgången redan är förutbestämd. Där själva förnedringen är kittlingen, den självklara överlägsenheten är försäkringen och där kväsandet av den primitivt underlägsne är kronan på verket.

Och jag hoppas verkligen att Rosell gör slag i saken. Att han tar sin klubb och lämnar det europeiska fotbollssamarbetet. För det är uppenbart att Rosell och människor som han, inte passar in i samarbete och inte ens önskar det. Det är uppenbart att dessa maktfullkomlighetens utskjutna bröstkorgar är lika begåvade som det skrikande skolbarnet, som aldrig tidigare fått någon tillsägelse av sina genomcurlande föräldrar, och som i ren chock ger sig på fröken med sparkar och slag, då hon ger barnet den helt nya upplevelsen det innebär att få en gräns satt för sig. Blir det inte på barnets sätt så blir han rasande arg, hotar om att döda fröken och springer rasande ur klassrummet om dess regler inte passar honom.

Shame on you Mr Rosell, shame on you

Så nej, Rosell. Vi kommer inte sakna dig. Vi kommer inte att sakna den klubb du är president för och vi kommer inte att sakna det sätt på vilket du ser världen. Ta din lilla skolväska och spring iväg. Starta din egen skola och jag hoppas att du får ihop en riktigt mysig OBS-klass att hänga med. Tävla där om vem som kan spotta längst, vem som kan rycka flest pensionärer eller vem som kan flasha med butterflyn på fräckast sätt. Fortsätt där att slipa dina förmågor att skrämma småungar till lydnad, att hota bambatanter till respass och att sparka på den som redan ligger. För det är det du gör, och det är i OBS-klassens uppluckrade normsystem som du och sådana som du, kanske kan få den rehabiliterande vuxenövervakning du och de dina aldrig fått.

Så no more Rosell, är du snäll.

Med största sannolikhet blir det denna vecka inte någon shit-chat och det är av den enkla andledningen att samtliga platser på shitlistan annekterats av nämnde spanske klubbpresident och chat-diton endast består av Robin van Persie samt det faktum att vi på onsdag säkrar avancemang till Champions Leagues åttondelsfinaler, där vi med största sannolikhet kommer lottas mot…

Bilder: Flickr.com: skitstöveln: “cvrcak1” och skolgårdsmobbaren av ”trix0r”.

Dagen efter och tabelläget spetsades till ytterligare av Liverpools vinst över Chelsea. Det är många som bråkar om "vår" fjärdeplats och det vore fint att få dem ur vägen så fort det bara går. Det sköna är ju att vi är där och slåss om den vilket en hel del absolut inte trodde på efter några omgångar.

Just det där kommenterade forummedlemmen "Grizzly" på efter mitt senaste inlägg med följande ord:

När det var riktigt gristungt för klubben i början av säsongen,så var
hemsidor,bloggar,nyhetssidor m.m fullkomligt översvämmade av
"kris","skandal","domedagsprofetior","hatmejl" och fan och hans moster.
Men
nu när det flyter på ganska bra,alla nyförvärv börjar hitta sin plats i
laget,skadefronten är ok,laget jobbar för varann,resultaten kommer, då
är det jävlar i mig ganska tyst.

Jag var absolut en av dem som klagade över de uteblivna resultaten, men jag har aldrig dömt ut klubben, demonstrerat för att Wenger ska avgå och buat åt spelarna. De som gjorde det tycker jag ska stå upp och bli räknade som det heter. Kritik är okej, sågningar kan vara på sin plats då och då, men att spotta på sin klubb, att hota med att lägga ner supportandet för att det går dåligt och bua åt dem som klubben kontrakterat för att göra ett jobb är ovärdigt.

Vi har vänt skutan som det ser ut med fem raka segrar i Premier League, självförtroendet är på topp och helt plötsligt ser våra spelare ut som de stjärnor de är. De har stått ut och tagit smällen tillsammans och de har också rett ut stormen tillsammans och vi som stod tillsammans och led och sjöng ändå, får nu njuta av lite skönspel och segrar tillsammans.

Jag antar att vi är olika som supportrar, jag hatar också att se laget förlora, det påverkar mitt humör och mitt familjeliv, men jag stöttar dem också i motgång. Jag har sett alla sorters supportrar på mina resor och även här hemma i Sverige. Det verkar som en del människor bara kommer fram och gör sin röst hörde när det går dåligt, de frodas på elände helt enkelt. De är på fotbollsmatchen för att håna bortasupportrarna, inte för att stötta sitt eget lag. Du kan ibland se supportrar stå bortvända från plan och vråla till klacken hela matchen istället för att kolla match. Jag fattar inte, lika lite som jag fattar förstörelse, överdrivet supande och våld i samband med matcher.

Jag föredrar det gemytliga, pappan (mamman) som går med sitt barn på match, de köper lakritsremmar på Gillespie Road, man tar en pint eller två innan match för att älta nervositeten, man tar den goa promenaden upp till Emirates och kränger en burgare på vägen, köper program och står fint och klappar in varenda en av våra spelare som ropas ut i högtalarna. Man sjunger med i de ramsor man kan och nynnar med i resten, man kramar okända människor när vi gör mål, hänger med på en eller tre segerpints på Gunners efteråt medan du hör sirenerna runtom och är glad att du inte är en del av deras mål.

Fan vad jag längtar dit igen...

Under de fjorton månader jag bott i England har jag hunnit med att gå på en hel drös bortamatcher, vilket jag fortfarande tycker är bland det bästa som finns i hela världen. Resor till nya städer, nya arenor, öldrickande med vänner och bekanta, sång, hopp, jubel, fotboll och allt vad en typisk bortamatch bjuder på.

Alla bortamatcher blir tyvärr inte klassiska. Det kan bero på allt möjligt, oftast på grund av att resultatet inte går ens väg. Igår åkte jag tillsammans med gott sällskap till Norwich i förhoppning om att vara med på ännu en fantastisk bortaresa med många nya upplevelser. Om det blev det? Om du vaknar upp dagen efter med en kropp som värker överallt och en kind som ser ut så här finns bara ett svar - JA!

Foto: KE.

Men vi tar det från början, precis som alltid. Ni som följt med mig på mina äventyr vet hur mycket jag ogillar landslagsfotboll. Nåja, det är inte det värsta som finns, men det går att liknas vid tortyr när ett två veckor långt landslagsuppehåll ska avverkas med tusentals onödiga landskamper som inte betyder någonting alls.

Just därför var vi alla extra exalterade inför Norwich away. Äntligen skulle vi få se Arsenal spela igen efter en olidlig väntan. Eftersom det blev att kliva upp tidigt på lördagen var utgång på fredagen uteslutet. Istället blev det läggdags tidigt, bara för att vakna upp klockan fem - två timmar innan det var tänkt att man skulle vakna upp - och ligga still i sängen utan att kunna somna om.

Kvart i sju hoppade (nåja...) jag ur sängen, tog en dusch, klädde på mig, förberedde min Jack Daniels och satte iväg med destination Liverpool Street Station. Innan dess hann jag även med en snabb frukost som jag inhandlade på Tesco. Vid åttaslaget möttes vi upp i stationen där vi sedan snabbt gick mot tåget som stod och väntade på oss på plattform tio.

Väl inne - klockan hade just passerat åtta - tog vi fram våra drycker och började sakta men säkert avnjuta en underbar lördagmorgon. Diskussionsämnena varierade och det pratades om allt från AIK till Pascal Cygan. Allas humör var på topp och jag kunde inte varit gladare var än annanstans i världen jag hade befunnit mig.

Efter en nära två timmar lång tågresa till Norwich välkomnade vi staden med ett klassiskt "Arsenal Arsenal Arsenal" så fort vi klev ur tåget. Puben som vi skulle besöka låg precis utanför stationen där sången skulle fortsätta i takt med öldrickandet.

Efter ett tag när allt fler och fler gooners slöt upp i puben blev den smockfylld, men det gjorde sången desto högre. Alla klassiska ramsor betades av samtidigt som jag stog upp på en vinglande barstol och dirigerade alla. En helt underbar känsla. För övrigt lyckades jag även ramla en gång på barstolen, någonting som enklast kan beskrivas som ett fritt fall baklänges. Alla i närheten skrattade, även jag själv.

Foto: KE.

Med en halvtimma kvar till matchstart tog vi den tio minuter långa promenaden till arenan som även innehöll ett hopp på cirka två meter ner för ett tegelstaket. Väl inne hann vi inte med så mycket än att få i oss en paj, hoppa runt, dansa och sjunga. Sedan intog vi våra säten och följde matchen.

Matchen i sig finns det inte så mycket mer att säga om än att Arsenal var det bästa laget och borde ha avgjort redan efter de inledande tjugo. Tyvärr är det ett Arsenal vi känner alldeles för väl och det är sällan man vill göra det enkelt för sig själv. Istället för att göra både det första och andra målet lät vi Norwich sätta ledningen efter en försvarsmiss av Per Mertesacker som hade en minst sagt kritisabel afton på Carrow Road.

Arsenal gjorde dock allting rätt från och med det individuella misstaget från tysken och kvitterade ett par anfall efteråt tack vare snyggt förspel av Theo Walcott (och ännu en assist till RvP!) som skickade in en boll i boxen där Robin van Persie gjorde det han gör bäst - mål.

Trots 1-1 i paus kändes det som om Arsenal skulle ro hem det här mötet förr eller senare, någonting man inte hade kunnat tänka om det här var en bortamatch under början av säsongen

Andra halvleken började med en miss av Gervinho som borde ha satt 2-1, men en tio minuter senare får ingen annan än Robin van Persie bollen i ett läge som av många anfallare skulle klassas svårt. Ett flertal mittbackar fanns i straffområdet, så det skulle ha varit lönlöst att försöka skjuta in den eller passa någon framstörtande lagkamrat i boxen. Om man tittar på chansen i slow-motion ser det kört ut precis innan han väljer att chippa(!) in den hur kyligt som helst. Det kallas självförtroende. Klass. Världsklass.

Robin van Persie är Arsenals allt just nu, precis som Thierry Henry var under början av 00-talet. Om du gav Henry bollen i ett bra läge spelade det ingen roll vad försvararna eller målvakterna hette. Det slutade ändå med att bollen hamnade i mål. Samma sak kan man just nu säga om van Persie. Får han ett bra läge skall det väldigt mycket till att han skall missa.

Efter 2-1-målet hade vi bud på fler mål, men det kom aldrig något. Bakåt släppte vi inte till mycket alls och det är ett tecken på att erfarenheten hjälpt det här laget mycket. Innan vi lämnar matchen vill jag även passa på att lyfta fram Koscielny som gör ännu en kanoninsats, den här gången som högerback. Den mannen är på väg att bli någonting riktigt stort. Sanna mina ord.

Foto: KE.

Efter matchen satte vi iväg till puben igen där det blev ett par öl för mycket, någonting som även går att säga om alla andra besökare. Jag började dumt nog ta ner julpyntet som puben satt upp medan vi var iväg på matchen och klä mig i det. Av någon anledning fick jag även för mig att hälla dricka över mitt hår, vilket så här i efterhand bara kändes ... konstigt?

Om ni tror det var över vid det här laget? Det skulle bara bli värre. Tyvärr kan alkohol göra väldigt underliga saker med en om man råkar få i sig för mycket. T.ex. kan du få för dig att du är Godzilla, vilket var det jag gjorde när jag klättrade upp här och tog mig en hel näve av plantan/blomman/växten längst upp och tryckte in i käften.

Om det var över vid det här laget? Det skulle bara bli värre. Tydligen skulle jag gå upp i bagageräcket och leka (jag ville sova) innan jag i vagnen bredvid skulle bli övertalad att göra min bästa imitation av Suarez då detta hände. För er som undrar hoppade jag som en delfin med bakbundna händer varpå jag skallade hantaget av ett säte.

Halvvägs hem blev det kortslutning i tåget vilket gjorde det hela ännu sjukare. Det blev totalt mörker och vi fick använda oss av mobiltelefoner och tändare för att leta oss fram. Det var sannerligen en "mental" resa hem som vi avslutade på en pub precis utanför Liverpool Street genom att segerdricka champagne. Därifrån lyckades jag senare stappla hem innan jag däckade i min säng, vaknade vid niotiden av en kropp som värkte från topp till tå. Värt det? Absolut.

Medan den här livsstilen avskräcker vissa, älskas den av andra. Långt ifrån varje bortaresa ser likadan ut och långt ifrån alla blir lika "mental" som jag blev igår. Två veckor utan fotboll hade satt sina spår, men kul var det, så himla kul!

Jag vill även passa på att understryka hur mycket jag älskar vår klubb, våra spelare och framför allt våra supportrar. Vi är som en enda stor familj, vart vi än befinner oss i världen. När jag förr eller senare flyttar hem till Sverige kommer jag ha fantastiska minnen med mig, främst från alla Arsenal-matcher där jag träffat på fantastiska människor som blivit goda vänner.

Nu kryper jag till sömns med en fortsatt stor svullnad på kinden, men med ett minst lika stort leende. Good old Arsenal, we're proud to sing that name and while we sing this song we'll win the game! Come on you Gunners!

Vi var först ut denna helgen i en svår bortamatch mot högtflygande Norwich. Vi har förr haft problem med nykomlingar, men det har ofta varit tidigt på säsongen innan man vetat alltför mycket om dem, men nog förväntade de flesta av oss en vinst idag. Vinsten kom och den var faktiskt betydligt säkrare än siffrorna visade även om mina nerver ändå satt utanpå kroppen den sista kvarten och när Norwich fick en frispark vid 90 minuter så var jag övertygad om att det hela skulle gå åt skogen.

Så blev det inte och van Persie fick nu göra mål 30 och 31 under kalenderåret 2011. Jag har för mig att jag läste att rekordet för flest mål under ett kalenderår är 36 så det är ju verkligen inom räckhåll. Egentligen spelar det ingen roll vem som gör målen så länge de blir gjorda, men nog vore en skytteligavinst eller ett rekord ett sätt för van Persie att bevisa för världen att han är en stor fotbollsspelare.

De många målen är ju också ett sätt att ge Arsenal en möjlighet att tävla om de stora priserna. Just nu ser Premier Leaguetiteln väldigt avlägsen ut, men det finns tre cuper på spel och där är ju inget på nåt sätt avgjort. Det smärtar dock att se Manchester United spela så dåligt som de gör och ändå få med sig tre poäng vilket idag var rena stölden. De har den där kliniska effektiviteten vi helt saknar, men de är helt sanslöst osexiga att titta på.

Arsenals match var egentligen bara en envägsaffär och det skulle till ytterligare en klantighet av Mertesacker för att Norwich skulle göra mål. Den sista halvtimmen av matchen är de gröna helt ofarliga när de borde pusha för en kvittering. Istället pumpade vi på med ett högt försvarsspel som började med van Persie och alla ledde varandra med exempel.

Santos var inte ute på lika många idiotutflykter idag vilket tyder på att Wenger haft ett snack med brasilianaren. Mycket bra. Koscielny tyckte jag var felfri på högerbacken och Song glänste matchen igenom. Walcott går från klarhet till klarhet och Gervinho är en oerhörd tillgång även om inte avsluten alltid är särskilt klockrena. Hans största förtjänst ligger faktiskt i att han håller Arsjavin på bänken.

Det har varit mycket uppståndelse kring en intervju Wenger gav i en fransk tidning där han antydde att han inte blir kvar i Arsenal för evigt. Han har nu varit tvungen att förtydliga sig och det nya uttalandet handlar mer om att han inte blir yngre och att han tänker hedra sitt kontrakt såvida han inte sviker sina högt ställda mål för Arsenal. Vad de målen innebär talade han inte om och en del supportrar kommer nu att hoppas att det går åt skogen för klubben så Wenger väljer att avgå. Kan man demonstrera för att vi ska sluta vinna matcher?

Idag
gjorde Arsenal den två timmar och tjugo minuter långa resan
från världens egentliga centralpunkt till Norwich Citys hemmaarena
Carrow Road. Väl där var planen att nedlägga den lilla stadens
gulgröna kanariefåglar i säsongens tolfte ligamatch.

Före
dagens match hade Arsenal spelat fem bortamatcher, förlorat tre,
spelat en oavgjord och förlorat tre. Gjort elva mål och släppt in
hela sjutton. Visst kan mycket skyllas på den lilla incidenten på
Old Trafford, men det var ingen rolig läsning vår bortastatisk
innebar, och med vinsten på Stamford Bridge som enda bortavinst,
fanns det en del att jobba med när det gällde spelet utanför
Islington. Med detta i ryggsäcken vandrade våra rödklädda hjältar
in på planen, stolta med kanon på bröstet och med ännu tre
värdefulla bortapoäng i sikte för att dubbla vår bortaskörd.

Matchen
började och vårt offensiva spel tämligen böljade fram som
vågor mot en pittoreskt brittisk kuststad. Vi hade ungefär tre
tusen chanser att göra första målet, men lika självklart som att
vi missade samtliga dessa tog Norwich den, nästan, enda målchans de
hade under första halvlek. Per Mertesacker missade totalt den lätta
lyftningen in mot vårt straffområde och släppte gamle londonbon
Morison i fria tyglar att lika självklart gjöra 1-0 till Norwich.

Då
kändes det att detta skulle vara en sådan där j-la dag. En sådan
där dag då vi har multum av chanser men ändå förlorar. Och
dessutom på bortaplan. Men kanske var det ändå inte en sådan dag.
För efter att ha missat tre-fyra klara chanser gjorde Grande van
Persie 1-1. Detta efter att TW14 slagit ett av de där underbara
inläggen på marken, där mittbackar är som sämst och där RvP är
som bäst. Plötsligt kändes dagen bättre, spelarna bättre och
bortaplan inte så långt hemifrån.

Andra
halvlek började ungefär som den första. Arsenal bytte chanser
med sig själva och backlinjen inklusive PM4 och den vikarierande
högerbacken Koscielny stod på relativt säker grund. Efter att vi
fortsatt bränna chanser, berövar Ramsey, i den 59:e matchminuten,
bollen, blir liggande varefter Song tar över och serverar Den Store
en smörboll för honom att göra det han gör bäst. Mål. 2-1 till
Arsenal genom en underbar delikatess, i form av en nätt liten chip
med högerfoten, från Den Stores sida.

Efter
detta försöker Norwich lyfta upp spelet och genomförde även två
offensiva byten, men farligare än några feldömda frisparkar och en
ytterst osmaklig filmning i straffområdet kom kanariefåglarna inte
denna kväll. Vi dubblerade vårt poängantal tagna på bortaplan och
kunde hålla den där ofta så vanskliga enmåls-ledningen. En
lättnadens suck dragen, tack till van Persie och en blick framåt
onsdagen.

Arsenal
betygssätts, av D&M, enligt följande:

Szczesny: 3/5. Bortsett från målet hade polacken en ganska lugn dag på
jobbet, men tog det han borde ta och skötte även spelet med
fötterna inom ramarna för vad ens nerver tillåter. Säker i luften
och tydlig i sin ordergivning.

Koscielny: 2,5/5. En klart godkänd debut på högerbacksplatsen för den
nyblivne franske landslagsmannen. Höll sig undan allt för många
offensiva räder och måste bättra på det offensiva spelet men var
helt okej i försvarsspelet. Räddade PM4 ett par gånger då denne
gick bort sig och en helt acceptabel ersättare för den skadade
Hjärtesorg.

PM4: 1,5/5. Nej, det här var inte Pers match. Agerandet på 1-0-målet
går inte att beskriva på annat sätt än rakt igenom bedrövligt.
Hade en period i matchen där han hämtade hem en del, med bra
passningsspel och tre placeringsförmåga, men blandade upp detta med
att bli överspelad i det egna straffområdet och ge sig ut på helt
onödiga kanträder. Nej, bättre upp nästa match.

TV5: 4/5. Matchens bästa mittback. Och vänsterback. Täckte ytor och var
rakt igenom vältimad i sina uppstick, både defensiva brytningar och
offensiva räder. Bra inlägg, dessutom. Grymt skönt att se hans
dompterande, hans järnvilja och hans ständiga vägran att ge sig.

Kebabfet/Fish'n-Chips-kungen: 2/5. Klart godkänd. Framför allt beroende på att han var rakt
igenom grym framåt och räddades bakåt av TV5 och det centrala
mittfältet. Bra inlägg och bra skottförsök.

Song: 4/5. En ulv i labradorskrud. Han ser så snäll ut, men är elakt
klinisk i sitt försvarsarbete, där han bara råkar screena bort
motståndare och bara råkar flytta på dem. Mycket bra passningsspel
idag. Samt en mästare i den så kallade Elaka diplomatin.

Ramsey: 3/5. Inte så illa pinkat av en kille som för bara några månader
var på väg åt skogs om D&M hade fått bestämma. Ramsey
jobbade oerhört bra, täckte ytor och ströp Norwich centrala
mittfält tillsammans med Song och Arteta. Dessutom skymtade man
enorm passningspotential i denne människovalp.

Arteta: 3/5. Precis som tidigare nämnda CM, jobbade Arteta föredömligt. I
andra halvlek dessutom mer aktiv framåt. Han är oerhört elegant i
sin upprätta löpstil och man luras nästan, av den, att tro att han
är en gammal långsam farbror. Men så var i varje fall inte fallet
denna dag. En bra dag på jobbet.

Gervinho: 2,5/5. Missade något enormt denna match. Helt fri i den 23:e och i
princip redan förbi målvakten i den 54:e, vilket var chanser han
absolut borde förvaltat bättre. Trots detta tycker jag han gjorde
en helt godkänd match, mycket beroende på hans fortsatta strävan
att utmana ytterbackarna och gå in centralt i banan. Pitchar han upp
sig något kommer han vara grym för oss. Återigen som bäst när
han går över till högerkanten och startar sina löpningar in i
banan därifrån.

Grande
van Persie: 4,5/5. Matchens Man, utan diskussion. Två mål och
ständigt passningsbar. När han går ned i banan och idag dessutom
hade medspelare i rörelse att fördela bollen till, blir han näst
intill komplett som anfallare. Återigen en perfekt genomförd match.
Trots de tretusen missade chanserna inledningsvis...

TW14: 2,5/5. Killen gjorde idag som han brukar göra. Han blandade och gav.
Började med sina vanliga rusher på utsidan backen och sina
meningslösa inläggslyror till ingen alls. Men sedan började han
använda gräsmattan. Både till ett fantastiskt inlägg till
Gervinho, vilket släpptes/missades vidare till RvP´s 1-1-mål, men
även till skottfinter och rena dribblingar. Gott initiativ Theo.

Benayoun
verkade väl okej, kanske. Som vanligt nasty-looking like Blackie
Lawless, vilket han absolut skall ha en eloge för, medan Djourou såg
ut att ha fastnat i mangopressen, vilket alltid gör gott.

Phil
Dowd: 2,5/5. Gav bort lite väl många frisparkar till
hemmalaget, men visade å andra sidan ett underbart markerande gult
kort när Holt (tror jag det var) försökte filma sig till en
straff. Att Dowd inte blåste straff utan gav det gula, kändes
underbart skön här i Arsenalland.

Summa
summarum kändes detta, om vi bortser från en period i andra
halvlek, som en ganska säker tillställning. Som det skall vara mot
en nykomling och som det skall göra för ett lag som verkar fått
upp farten. Vi är ännu inte i land, vi är ännu inte hemma, men
vi är på rätt väg. Det är skönt att vara Arsenal. Vi är f-n
bäst.