Medlemmar: 4433 st.
Visa menyn

There’s only one team in England

Davidsson och Mannen
tor 24 nov 2011 kl 07:30

Det här är en av dessa dagar. En av dessa morgnar då allt flyter, då ingenting kan ta dig och där alla svårigheter bara rinner av. Där ett pressat schema på jobbet inte stressar dig. Där en oförstående fru/sambo/hjärteväns okunskap om livets generella prioriteringar inte rör dig det minsta och när regnets kyla som kryper in under jeansen, upp för benet och tar hela din kropp, inte ens rör dig i ryggen.

För igår var en sådan där kväll. En sådan kväll då Song kunde göra en helt bedrövligt usel förstahalvlek och komma ut till den andra med tidernas metamorfos i ryggen. När alla bortslagna passningar och missade brytningar förbytts till dribblingar som hela den där spanska provinsen, inklusive propagandapress, skulle gå bananas över, ett passningsspel som var sänt från himlen och ett positionsspel som fick även den mest estetiskt lagda tysk att tappa pannbandet.

goodzilla87_song.jpg

We’ve only got one Song. Bild från Flickr.com: “goodzilla87”

Igår var en sådan kväll, då vi kunde hålla en ledning. Då det var vi, och inget annat engelskt lag, som hade den där målskytten. Han som bara råkade stå på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt och få precis rätt inlägg eller precis rätt nicktouch att sätta precis rätt skalle eller fot på. Då det var vi, och inga andra, som hade en mittback som tredjeval på högerbacken, som var precis över allt och som faktiskt fixade sin uppgift perfekt och inte gick bort sig. Vi som hade ett mittfält som verkade i det tysta men som ströp all tillförsel till motståndets anfallsspelare. Det var vi som hade ett mittlås där den ene är ständigt skadeskjuten och den andre ser ut att gå i sömnen, men som ändå höll tätt, tofflade iväg bollj-veln och sträckte ut sig precis den där extra centimeterns som skiljer ut briljansen från medelmåttligheten.

Igår var det vi. Arsenal. Vi som enligt expertisen inte ens skulle lyckas kvalificera oss till huvudturneringen. Vi som skulle åka ur mot Udinese, vi som skulle vara för veka och vi som skulle bli den engelska ligans första kapitulation. Vi som enligt alla kännare hade tappat inte bara våra två bästa spelare, utan även förmågan att adaptera till den uppkomna situationen. Vi, vars manager var en rigid tok, en skräcködla eller en överbliven rest från en svunnen tid.

Nu står vi här.  Vi står kvar. Och vi står starka. Är nyrika shitty klara för vidare spel i Champions League? Är det lika nyrikt osköna chea£sy det? Är det andra laget från Manchester, de där som alltid uppger sig ”we’re man united, we get what we want!” vidare i CL?

Njae, jag tror inte de är det. Eller snarare; jag vet att de inte är klara för vidare spel och jag vet att deras existens i denna moderna fotbollens själva kronjuvel, hänger på en skör tråd. Jag vet att det inte är de tre stora, men däremot det där lilla laget på väg utför, de som snart skulle knoppas av och falla bort. Det är just det lilla laget som är klart för avancemang. Och det laget heter Arsenal. Och det är vi. Och vi är bäst.

There’s only one team in England. Och det är vi.