Senaste blogginläggen

Vi har ju tidigare ojat oss över de så kallade scousersarna. Över detta eländiga och charmlösa resandefolk som verkar spendera merparten av sin tid med att, iförda röda adidasjackor och höga hårfästen, skövla, röva och knuffa på italienska turister. Som ni redan vet kommer dessa rödklädda varelser från staden Liverpool, uppe i nordvästra England och så gör även dess något mer blåa del. De som kanske också är scousers, men ändå inte lika mycket. I alla fall inte så röda. Och i varje fall inte med samma moderna plundrarhistoria som de andra, de som brukar vara stora men som numera mest är röda, arbetslösa och gutturalt tvåstaviga.

Att Everton och Liverpool FC också lyckats hålla sams är ju mer eller mindre en gåta. The Friendly Derby, det vill säga matcherna mellan dessa Merseysidelag, har länge varit kända just för att de varit så vänliga och utan stök, bröt eller bråk. Här kommer tesen om den gemensamme fienden in. Att Toffies och Reds liksom inte behövt tycka illa om varandra, eftersom alla andra redan gjorde det. Tyckte illa om de som scousers alltså. Och eftersom alla andra tyckte illa om dem, var det liksom bara att hålla ihop och vara kompisar. Så har man i alla fall en. Och det är, om inte annat, en ganska charmig tanke.

Men Everton FC är inte LFC. Och LFC´s historia är inte EFC´s. Och man kan faktiskt undra hur friendly Toffies-killarna egentligen känner sig, eller kanske borde känna sig, i förhållande till stadens röda. För om det inte hade varit för de rödas ill- och irrfärder Europa runt, så hade den moderna engelska fotbollshistorian, med största sannolikhet, sett helt annorlunda ut.

För när de engelska lagen, i LFC-fansens och Heyselkatastrofens kölvatten stängdes av från allt spel i Europa, var det inte LFC eller Manchester United som var nästa stora engelska sak, det var just Everton.  Laget hade inte bara vunnit FA-kuppen och två ligatitlar, utan även den nu avsomnade kuppvinnarkuppen. Laget var fullknökat med landslagsmän, de flesta med ett antal goda år framför sig och de flesta självklart bärande på stora ambitioner bland annat om europaspel.

Den engelska kvarstaden fick som konsekvens att det blivande storlaget splittrades vind för våg. Skyttekungen Lineker valde de spanska bästisarna nere i barcelona, demontränaren Kendall prövade sina vingars bäraktighet i Athletic Club Bilbao och majoriteten av de tongivande i klubben följde deras exempel och valde utlandet före den då isolerade fotbollsön England.

Och det är inte annat än att man undrar hur historien skrivits om Everton hade fått delta i europaspel under dessa sina gyllene år. Om klubben hade fått fortsätta på den inslagna vägen och fått skapa den dynasti som deras grannar sedan kom att göra. För den engelska fotbollens maratontabell leds just av detta blåa lag från Merseyside, av detta lag som på senare år varit nära men som haft så fruktansvärt svårt att ta det där avgörande utvecklingssteget.

Idag står laget med en arena som inte direkt blir yngre för var dag som går utan tvärtom, tämligen, skriker efter renovering eller efter att bli ersatt av det där moderna och inkomstbringande rymdskeppet. De har ansökt om bygglov för en arena i förorten Kirkby, nordost om staden, men spadarna har ständigt förhindrats att sättas i marken för genomförande av de högtflygande planerna.

Klubben står med en trupp som år efter år dräneras på sina bästa spelare och med en tränare som många anser är den logiska efterträdaren till Sir Alex Ferguson på storlaget Manchester Uniteds tron. Klubben har tvingats in i en återvändsgränd där stora ansträngningar krävs för att få den att ta sig ur. Med en något rörig och stökig ägarstruktur, med lån tagna för att finansiera tidigare gjorda spelaraffärer och med smålagets förödande oförmåga att behålla de stora talanger de, med viss frekvens, faktiskt producerar.

Jag kan inte annat än känna för dem. Men detta till trots vill jag att vi i morgon sänker dem totalt, jämnar dem med marken och gör processen kort. För efter det multipla debaclet nere i Grekland, är vi i behov av nya friska poäng samt något positivt att skriva hem om. För i nuläget har vi exakt noll spelbara ytterbackar och får antingen ställa upp med fyra mittbackar i form av Djourou – PM4 – Koscielny – TV5, eller med fyra mittbackar i form av Koscielny – PM4 – TV5 – Miquel i backlinjen. Same, same but different names.

Vi skall, vad du än säger, inte köra med The Karate Kid Mannone i målet, utan håller till godo med den något mer handgriplige Szczesny. Backlinjen bör se ut som någon av ovan nämnda exempel medan mittfältet borde innehålla Song, Ramsey och Arteta. Kanske får Rosicky ta någon av de senares platser och kanske kan Benayoun ligga bra till för att göra detsamma. I kedjan kommer vi att få se Kungen av Kungar flankerad av TW14 och Gervinho. Ett kungarike för en Arsjavin som hittar tillbaka till någon sorts form, men även en respektfull bugning för ungtuppar Coquelin, Frimpong och AOC.

I den upp och nedvända världen skall klubben som toppar ligans maratontabell inte ha en chans mot uppstickaren Arsenal, och det kommer de inte heller att ha. Vår plump mot Fulham följdes upp av seger mot Wigan och med behjälpligt bistånd av deras bedrövliga försvarsspel, sattes vi åter på rätt kurs. Och på den skall vi fortsätta vandra. Vi skall fortsätta med samma invanda, nygamla, spel. Där vi kanske inte spelar vackrast i världen men tar våra poäng. Även mot lag från samma stad som det där röda storlaget, som lika självklart som logiskt, ligger just under oss i ligatabellen. Eller som de brukade säga i staden Liverpools blåa del ”Just benitz us”. Och så hänger alltså världen ihop. Samma stad i en annan tid, men ständigt samma underläge. Same, same but different.

Bilder: Flickr.com Everton-loggan av “lucpelzer”

och en firad Evertonhistoria av ”exacta2a”.

Idag var det inte så tjockt med just Arsenalstoff i medierna men desto mer kring de båda Manchesterlagens debacle i Champions League. Fullt förståeligt med tanke på vilken kaxighet de båda äntrar varje turnering och de summor som de båda lagen spenderat på sina trupper.

Evra sade ingenting om pojkar mot män efter matchen igår utan den liknelsen funkar säkert bara när man vinner. Annars tyckte han det var pinsamt, men det som är allra pinsammast för honom var antagligen att han var uttagen i laget och inte kunde peka finger från läktaren.

Sur Ferguson visade att han inte tänker bli kritiserad av någon annan än sig själv efter att ha blivit konfronterad med Roy Keanes påståenden om att några av Uniteds yngre spelare inte håller måttet. I stor grandios och statsmannaaktig anda påpekade skotten att Keanes managerkarriär inte varit särskilt framgångsrik. Det betyder att om man inte lett Manchester United i 25 år så har man ingen rätt att ifrågasätta vad som händer kring klubben. Inte ens Wenger skulle säga något så dumt.

Nasri och Clichy tycker säkert det är en lättnad att slippa spela fotboll på tisdagar och onsdagar eftersom det är då de har Wiiturneringar i Fifa 12 nere på YMCA.

Jens Lehmann har yttrat sig och sagt att det känns skönt att Manchester City inte är kvar i CL eftersom de spelar så tråkigt att motståndarna somnar. Lehmann har aldrig kunnat hålla munnen i schack och hade det funnits Twitter på hans tid i Arsenal så hade den skapat nyheter varje dag. Att han sen har rätt i sak denna gången gör ju inte nyheten sämre.

Wayne Rooney har fått lindring i sin EM-avstängning och behöver nu bara avstå de två första matcherna mot Sverige och Frankrike. FA har här rollen att agera försvarsadvokat åt sina spelare medan de annars älskar att döma spelare till höger och vänster. Kan bli svårt att sedan döma Rooney för någon annan idiotgrej han hittar på i ligan. De kanske agerar likadant om han blir avstängd i kommande Europa League? Vi Gooners har väl aldrig haft några högre tankar om FA, men parodin börjar bli pinsam nu.

Wilshere kan råka illa ut för att han snackat om att satsa pengar på sin Twitter. Reglerna är glasklara även om det verkar sisådär klart om Wilshere verkligen har spelat på riktigt. Oavsett vilket så är det kanske inte alltid sådär översmart att sätta Twitterkonton på unga killar med stjärnhybris. Ta deras mobiler Arsene, de har faktiskt ett jobb att sköta.

Eller skall jag kalla texten ”Welcome to Thursday Club”? Eller kanske ”Där miljonerna försvann”? Eller varför inte ”När Europa League kom till Manchester”? Eller: ”Vad gör ni på tisdags- och onsdagskvällar, Gael och Samir”? Ja, jag vet inte riktigt. För jag hade egentligen tänkt skriva upp kommande transferfönster, men hur skulle jag kunna låta bli det här? Hur skulle jag kunna motstå möjligheten att få skriva några rader om det faktum att båda Manchesterlagen igår kväll åkte ur Den Stora Nöjesmaskinen? Att de inte längre är kvar i denna fotbollens Eurovisionsschlagerfestivalen?

En av mina bättre vänner är manu och han har under morgonen mejlat ut sin bedrövelse och därför sänder jag en tanke åt honom och de hans. Men bortsett från det, så känns detta läge oerhört bra. Inte bara för att We get what we want-united, inte riktigt fick vad de ville ha. Inte bara för att SAF, som suttit på piedestal under så många år, nu visat sig vara mänsklig. Utan mest för att de är de och inte vi. Eller snarare att det är vi, och inte de. Det är vi som är vidare och inte Stora Stygga Manu.

Om vi vänder våra blickar österut i samma stad, så finner vi Miljonbygget från Mellanöstern. Eller som det också kallas ibland: ”Arsenal Norra”. För i denna Chokladfabrik är de måna om kvalitén. Uppenbarligen inte så mycket när det gäller vad de producerar, men på det de tar in. De är noga med råvarorna och därför ser de till att inhandla så mycket som bara är möjligt från fotbollens bördigaste jordmån Arsenal. Där uppe i nordväst sitter storebror Touré och känner sig förfördelad. Där sitter Clichy och väntar på stora vinster och där sitter lille pojken Samir och känner sig uppskattad. Nu sitter förvisso greadybastard in the gangland of N17, men det är fortfarande Willy Wonka som står för degen.

...oups, där försvann den pokalen från Madchester.

Och man kan inte annat än småle åt dessa fotbollskarriärister, åt dessa fotbollens strebrar. Åt alla de som gick till den klubben, inte för att tjäna mer pengar, utan för att ha chans att vinna de riktigt stora titlarna på de finaste scenerna. Och jag hoppas någon stans att de, i sin väntan på match i torsdagsklubben, råkar zappa förbi åttondelsfinalerna i Champions League och där råka se en klubb med röda tröjor med vita ärmar som har en kanon på vänster bröst. En klubb som i somras ansågs vara ett sjunkande skepp, en klubb som skulle bli den första att åka ur och en klubb som egentligen inte ens skulle få vara med.

Nu är de båda Manchesterlagen ute ur kuppen. chea£sky gick förvisso vidare på bedrövliga försvarsinsatser av Valencia men kvar står också Arsenal. Vi var knockade, nere i däck men reste oss på nio. Vi var tilltufsade, blåslagna och bespottade. Vi var höstens skämt, det lovliga bytet och mobboffret som alla hade rätt att ta ut sin aggression på. Vi låg ned och blev fortfarande besparkade. 

Nu står vi upp. Arsenal. Vi är kvar, vi är i rörelse och vi går framåt. Vi kommer under våren att spela fotboll ute i Europa på tisdagar och onsdagar, inte på torsdagar. På torsdagar är det vi som ligger i soffan, unnar oss någonting extra fint och slänger några kärlekens ord till våra nära. För då är vi hemma, safe och iland. Då är det vi som spelar CL och de andra som harvar i skämtet vid namn Euro League. Då är det vi som är i finrummet och de som skrubbar dasset med tandborste. För vi är Arsenal, the Pride of England.

Bild: Från Flickr.com: av ”xavi_pendes”.

Arsenal är som alla vet vidare i Champions League och efter kvällens matcher står det nu klart vilka vi kan få i lottningen som sker på fredag i nästa vecka:

Milan       Leverkusen

Zenit        Lyon

Basel      CSKA Moskva

Napoli

Tuffa motståndare allihop och fast intuitionen skulle säga Basel så vill jag inte ha med schweizarna att göra. Lag som vägrar ge upp är nämligen inte Arsenals melodi, Basel visade att man inte bara kan nöta ner dem så det slipper jag gärna.

Man vill så klart gärna undvika de bägge italienarna eftersom de håller hög standard och också visat detta i sina gruppspel. Lyons fantasiresultat verkar obehagligt och fast man vet att Zagreb är dåliga så luktar det skumt lång väg och det vill man inte bli inblandad i.

Ryssland är kallt i februari och Arsenal har inte för vana att vinna långt borta i öster så de vill jag inte heller ha. Återstår Bayer Leverkusen och det tycker nog de flesta är en trevlig lottning. Lätt att åka till, trevlig ölkultur, fullt stadion och möjlighet för en Arsenalseger. Pax för den!

Tre statyer ska avtäckas utanför Emirates som ett led i att fira klubbens 125-årsjubileum. Det sägs vara Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry som ska avbildas på dessa och jag tycker inte det är mycket att säga om. Jag skulle kanske vilja haft ytterligare en så att Bergkamp kunde få en också, men nog är det tre figurer som betytt oerhört mycket för Arsenal. Arsene Wenger kommer att få en så snart han slutar så då blir det fem.

I matchen mot Everton på söndag kommer slantsinglingen att göras med ett gammalt sixpencemynt för att markera hur mycket var och en av de gamla fabriksarbetarna lade in för att köpa deras första fotboll. Tillfälligtvis råkar det också vara det samlade värdet på Squillaci, Mannone och Chamakh efter gårdagens match.

London regerar i Champions League och Manchester i Premier League. Nu väntar vi bara på att the northern bastards ska gå med i The Scottish Premier League som inte heller har några deltagande klubbar i CL. Lika barn leka bäst.

Benayoun vill stanna. Skönt att höra att våra mest tongivande bänknötare inte vill gå till en annan klubb, eller ens gå tillbaka till den klubb som äger honom. Lite ombyte efter sommarleken "Sisten ut får spela i Arsenal".

Man C - Bayern München   1

Villareal - Napoli                  2

Basel - Man U                       1

Den trippeln gav mig 18 gånger pengarna. Jag är en fattig människa och hade bara satsat en tjuga, men nog är den störtskön att casha in på. Nu blir det fest ända in på småtimmarna, fram med sockerdrickan frugan, här kommer jag!

Vilken amatörpsykolog, ja till och med vilken sportjournalist, som helst kan, vet och känner till läget. Vilja slår, i elva fall av tio, klass, varför utgången på gårdagens match var lika självklar som shittty mansours aldrig sinande flöde av leksakspengar. Så varför, Mr Wenger, varför? Varför gambla när vinst inte var av värde. Varför ta risker när behovet inte alls fanns?

Om vi skall åka ned till Grekland och spela av en rakt igenom betydelselös match, vars enda egentliga syfte skulle kunna vara att förbättra våra relationer till Borussia Dortmund, för att därmed få loss Götze för en billigare penning. Om vi så skall göra, så finns bara två alternativ: Antingen spelar vi med våra bästa spelare, krossar grekerna och visar att vi är störst, bäst och vackrast. Eller så ställer vi fram en elva som består endast av reserver, juniorer och andra spelare som absolut inte skulle kunna vara aktuella för ligaspel kommande lördag. Pat Rice omklädd och Lehman som förste mittbacksreserv.

Man väljer alltså inte att riskera 50 % av en fungerande, men redan skadedrabbad backlinje. Särskilt inte om en av mittbackarna har ett skade-CV som till och med generar Rosicky och definitivt inte med en vänsterback som inte bara spelat i princip varje match sedan han fick chansen, utan framför allt när han är den enda vänsterback vi just nu har. Dessa två saker gör man bara inte. Skall du spela av en match mot ett till tänderna motiverat lag, så offrar du kanonmaten. Du spelar inte två av fyra i den ordinarie backlinjen.

Så hur f-nken tänkte du, Wenger? Att grekerna inte skulle försöka sig på ett tacklinsspel? Att de skulle ta det lite nätt och soft. Eller att våra omotiverade a-lagsspelare inombords bar på någon omänsklig egenskap att undvika riskabla sammanhang? Att det liksom inte kan hända oss? Hösten –05 spelade Wenger för h-vette Sebastian Larsson som vänsterback, vad var orsaken till att liknande matchning var omöjlig igår? På vilken hög häst är vi satta idag, som vi inte var på då?

De första rapporterna säger att Santos nu är borta två till tre veckor. Eftersom Gibbs inte bara är Gibbs, och därför av sin natur är satt på rehablistan, utan även har en beräknad återkomst om ungefär tre veckor, vilket i Arsenaltermer betyder 4-5 veckor, sitter vi nu med dynga upp till knäna. Vi går in i säsongens hårdaste matchperiod utan att ha någon vänsterback över huvud taget.

Vi skall möta Everton hemma, Willy Wonka borta i Chokladfabriken, Aston Villa på Villa Park, Wolves hemma och spela derby mot QPR i en tidsrymd av tre veckor. Och vi skall göra det med mittbackarna Miquel eller Vermaelen som vänsterbackar. Miquel var förvisso bra mot shitty i kuppen och Vermaelen är alltid Vermaelen, men Miquel är bara en liten oerfaren pojkspoling utan offensiva erfarenheter och Vermaelen är så akut behövd centralt i backlinjen.

Så hur tänkte du här, Professor Wenger?

Fabianskis skada var inte mycket att säga om, Mannones eventuella inte heller. Vi får ringa in Lehman att täcka upp bakom Szczesny så där är vi lugna, men resten? Helt utan mening och helt utan mål. En simpel transportsträcka som kom att kantas av blixthalka, olyckor och livsfara. Det enda positivt att ta med från denna match är att du nu inte kan råda några som helst frågetecken kring Squillaci, Chamakh och tyvärr även Djourous framtid i laget.  För ingen av dem har någon. Squillaci-disease har nu även smittat ned Djourou och med Chamakh är det som twittraren FourFourTom igår kväll skrev: ” Mannone injured now. We should stick Chamakh in goal - he's decent at keeping the ball of out the net.”

Hur tänkte du här, Professor Wenger?

Olympiakos körde över ett Arsenal som inte ville vara på plan. Jag slutar aldrig att förvånas över att professionella fotbollsspelare kan vara så ointresserade av att spela fotboll, men det kanske är som på alla andra arbetsplatser där det finns folk som bara vill uppbära lön.

Jag slår fast med en gång att matchen inte betyder ett dugg, varken för Arsenals framtida chanser i turneringen eller för vår övergripande form. Den kommer nu heller inte att betyda något huvudbry för Wenger när det gäller laguttagningen eftersom inte någon brydde sig om att imponera på oss eller managern.

Vi har sett det förr, att spelare som Arsjavin, Chamakh och Squillaci med sin rutin borde kunna kommendera de andra spelarna, att visa genom gott föredöme och stå upp för laget när det gäller. Istället är det just dessa tre som visar att de inte kan bära varken sig själva eller någon annan.

Arsenal gjorde sig inte rättvisa och det var sorgligt att se. Jag kan bara peka ut tre spelare som idag gör en godkänd insats - Vermaelen, Chamberlain och Miguel. I övrigt tycker jag att alla spelar under sin förmåga.

Frimpong som vi hoppas så mycket på vann förvisso många dueller, men kunde inte åstadkomma något spel framåt och verkade snarare övertänd. Benayoun blandade och gav, medan Coquelin till största delen var osynlig.

Backlinjen var förutom Vermaelen en ren bedrövelse med rena pojklagsmisstag. Squillaci, Djourou och Fabianski/Mannone var rent av usla idag och kommer bara att få spela i yttersta nödfall. Det vore inte helt oskönt med ytterligare en backvärvning i januari - gärna en som kan spela var som helst i linjen.

Arsenal gjorde en oerhörd plattmatch och annat var egentligen inte att förvänta sig. Det gör mig inte mindre besviken eftersom jag hade hoppats få se en liknande insats som mot Manchester C i ligacupen. Troligen hade insatsen varit bättre om det gällt mer, men det är klart att om kompisarna får en veckas "ledigt" medan man själv är tvungen att åka till Grekland och spela fotboll så är motivationen inte på topp....?

Med dagens spel är nu tre potentiella motståndare i Zenit Petersburg, Bayer Leverkusen och Ac Milan klara som tvåor i sina grupper. Skulle det stå mot dessa i lottningen så skulle jag nog ta tyskarna, men vi får ytterligare några att välja på imorgon.

Fabianski skadad, André Santos skadad och potentiell skada på Mannone. Just vänsterbacken är kostsam eftersom vi varken har täckning på vänster eller högerbacken. Det vore olyckligt om vi känner oss tvungna att flytta ut Vermaelen på vänstern. Ta ut Miguel istället.

Arsenal har en lugn vecka framför sig. Inte lugn i den bemärkelsen att det inte spelas matcher, men faktumet att vi skickar reserverna till Grekland och sen spelar hemma mot Everton på lördag känns som ett fint upplägg på vecka 49.

Våra värsta rivaler har det inte riktigt lika förspänt och är tvungna att ta poäng i den sista gruppspelsmatchen för att ta sig vidare. Förvisso räcker oavgjort för Man U borta mot Basel, men både Man C och Chelsea ska  vinna sina matcher för att gå vidare. (0-0 räcker också för Chelsea). Tuffa uppgifter som förhoppningsvis sliter på deras lag så att vi kan knappa in några poäng på några av dem under helgen.

Tottenham som just för tillfället verkar vara i god form i ligan har fått sin normala hybris när de har vunnit ett par matcher i rad. I Europa League som de kvalificerade sig till som femma ifjol ställde man upp mer ett reservlag i senaste omgången och är nu troligen på väg ur cupen, allt för att satsa på att bli topp fyra. Defoe har ju också satsat emot Wilsheres vad när det gäller vilket lag som kommer före i ligan. Övermod går före fall och det ska bli en fröjd att se dem börja tappa poäng,

Vi fick Leeds i tredje omgången av FA-cupen vilket är en kanonlottning, åtminstone rent fotbollsmässigt. En lagom svår motståndare med passionerade fans som kommer att göra allt för att skapa stämning på Emirates. Inte helt fel att våra supportrar har något att triggas mot.

Szczesny har visat sig vara allsångsledare - Liseberg nästa?

Bendtner suger fortfarande även om han gjorde en tjusig nästassist idag. I övrigt helt osynlig och utan fantasi, han är borta för alltid från Arsenal.

Carlos Vela gjorde en superb över huvudet spark idag som resulterade i mål. Har alltid gillat den lille mexikanen och unnar honom allt gott, tyvärr blir det inte i vår tröja.

Förste sparkade managern blev Steve Bruce i Sunderland. Näste man att gå borde bli Wes Brown, han klarar inte heller av sitt jobb, skyldig till båda Wolvesmålen idag.

Det blir julfest i Malmö i år igen, utan julbord så jag kan inte bara svälta mig som jag brukar. Har inte fått ett enda julbord än och är öppen för bjudningar...

Det är konstigt att jag under dagen bevittnat en 4-0 seger för Arsenal, men ändå knappast kan få ur mig mer än en gäspning. Kanske är det för att vi efter 2-0-målet hade full koll på läget och allt bara dog ut?

Wigan är just nu inte Premier Leagueklass. Den kämpaglöd som karaktiserat dem förr och som gett dem poäng mot oss tidigare var som bortblåst och Arsenal kunde utan att briljera eller ens behöva spela smartare slå de blå med 4 bollar.

Idag var det naturligtvis inget fel på insatsen som helhet även om jag tyckte att Song för en gångs skulle inte var särskilt inspirerad vilket naturligtvis kan bero på att wigan å andra sidan inte var något större motstånd. Song frodas nämligen på tuffa tacklingar och svåra motståndare, idag var det inte mycket av den varan.

Van Persie fick göra mål idag också, men jag tror att vi som lag mår allra bäst av att se att det var andra som också kunde sätta dit bollen. Jag är kanske allra mest glad för att Gervinho fick göra ett mål eftersom han bränt några superba lägen de senaste matcherna och även ett när han blev fri med målvakten i dagens match.

Alla våra konkurrenter vann enkelt idag vilket jag tycker är synd. Någon gång behöver vi ta in poängen och ju tidigare desto bättre. Vi är inte långt efter, men vi ska inte heller räkna med att varken Chelsea, Twats eller Liverpool kommer att falla som korthus och leverera fjärdeplatsen på fat. Vi såg i senaste matchen mot Fulham att vi inte har råd att vara nonchalanta och utan driv. Hungern måste följa spelarna hela vägen.

Nu har vi det så gott att vi kan villa oss i form till nästa helg. Ja, inte vi supportrar förresten, vi har ju en match att kolla mot Olympiakos, men a-laget kan åtminstone vila och kolla in det yngre gardet mot Olympiakos. Förhoppningsvis måste de andra tre engelska lagen i Champions League ta ut sig så mycket att de tappar poäng i ligan dagarna efter. Vi håller tummarna.

Fem och en halv månad. Så länge är det kvar. Längre än ni trodde? Det förvånar mig inte. Varför det känns längre än väntat är enkelt att svara på. Säsongen har bara pågått i tre och en halv månad, men under denna tid har vi genomgått egentligen allt som en fotbollssäsong egentligen innehåller.

Storförluster, poängtapp, släppt in sena mål, gjort sena mål, vunnit överraskande, förlorat överraskande, spelat derby, tagit oss igenom en tuff Champions League-grupp, vunnit mot rivaler, tappat spelare, värvat spelare, varit en krisklubb, varit en klubb på uppgång, gjort massor av mål, släppt in massor av mål, fått tillbaka skadade spelare, åkt på flera långtidsskador, åkt ur en cup, kämpat om en annan.

Vi skulle egentligen kunna avbryta säsongen här och nu och jag är rätt så säker på att folk skulle vara mätta sett till vad vi fått se av säsongen. Men mer än halva säsongen återstår och vi kommer se många fler överraskningar, både positiva och negativa. Att vi kommer att tappa poäng och åka ur någon cup förr eller senare får vi acceptera redan nu, men trots att vi vet att det kommer hända flera gånger under de fem och halv månader som återstår kommer det kännas enormt smärtsamt när det väl sker.

Vad som gäller att göra för det här laget, den här gruppen av spelare, den här truppen, är att fortsätta kämpa. Varenda träning, varenda match, varenda dag. Oavsett vad för klubb man spelar i kommer man ingenstans om man glider runt på en räkmacka. Det är blod, svett och tårar som gäller om man vill komma någonstans. Sure, det här stycket skulle jag kunna ha skrivit när som helst då det passar in på varenda klubb och varenda spelare 1987 som 2011.

Varför skriver jag det då? För att jag inte tror att spelarna sliter? För att jag inte tror att laget kämpar hårt nog? Nej, jag säger det för att vi för tredje säsongen i rad inte skall tappa poäng borta mot Wigan. Theo Walcott släppte nyligen sin bok "Growing Up Fast" som handlar om hans korta karriär. I boken skriver bl.a. Theo att Arsène Wenger blev helt rasande och kastade runt saker i omklädningsrummet samtidigt som han svor åt försvararna efter att laget förlorade mot Wigan med 3-2. Kommer ni ihåg det?

Två säsonger sedan, 2009/2010, åkte vi till Wigan för att försöka knipa tre viktiga poäng i slutskedet av säsongen. Allt gick planenligt och vi ledde med 2-0. När tio minuter återstod av matchen beslutade hela laget att lägga av med att spela fotboll. Tio minuter senare stod det 3-2 till Wigan.

Jag kommer ihåg den matchen än idag. Jag hade festat 20 timmar i rad, satt bakfull som fan i min hytt på en Viking Line-färja och såg oss tappa 2-0 till 3-2. En av mina vänner beslutade sig för att ta sig en sväng i baren när en kvart återstod av matchen. När han kom tillbaka och frågade vad matchen slutade började han skratta. Han trodde nämligen jag skämtade. Han var tvungen att gå in på text-tv för att tro sina ögon. Så sjukt var det.

Förra säsongen trodde man att vi hade lärt oss av vår läxa, men icke sa nicke. Visserligen kunde man enkelt skylla på att vi bara tre dagar tidigare spelade en tuff hemmamatch mot Chelsea, men det räckte inte som bortförklaring. Vi låg under med 1-0, men vände genom mål av Arshavin och Bendtner. När Wigan sedan fick en man utvisad med c.a. tjugo minuter kvar trodde man att det var över. Men kvitteringen kom efter en hörna. 2-2. Ridå igen.

Nu står vi ännu en gång för en tuff bortamatch mot Wigan. Ett Wigan som ständigt blandar och ger. Ibland kan de spela nästan hur bra som helst för att vara ett bottenlag. Ibland kan de vara så pass usla att man undrar om spelarna kommer direkt från Blue Square Conference. Vad för Wigan vi får se återstår imorgon, men jag är nog inte ensam om att vara skrämd.

Precis som förra säsongen kommer jag finnas på plats på DW Stadium för att bevittna mötet. Staden i sig är ett skithål, men jag gillar faktiskt arenan, trots att utrymmet i hallarna är så pass trångt att man knappt kommer förbi någon. Tyvärr är det långt ifrån en fotbollsstad och man får gå tillbaka massor utav år för att senast hitta ett helt fullt DW Stadium. Oftast finns det mer bortasupportrar på plats än hemmasupportrar, vilket säger en hel del om hemmapubliken.

Som tur är gruppvinsten säkrad i vår Champions League-grupp, någonting som vi måste vara väldigt tacksamma över. Det tilllåter oss att vila spelare under veckan och spela med fullt manskap imorgon, någonting som annars hade varit omöjligt. Sedan väntar Everton hemma där Arsenal officiellt firar sitt 125-årsjubileum genom att bl.a. avslöja tre statyer som skall stå utanför Emirates. Mina gissningar på vilka det blir? Herbert Chapman, Tony Adams och Emmanuel Eboue.

Skadeläget ser någorlunda ljust ut, trots att det kunnat se bättre ut. Kieran Gibbs är tillbaka i träningen, men lär likt Abou Diaby åka på ännu en skada efter sin första match efter skada. Jack Wilshere beräknas vara tillbaka i träning i januari och tillbaka i spel i början av februari. Bacary Sagna skall vara tillbaka runt juletider, vilket välkomnas något otroligt. Annars ser det faktiskt inte så illa ut.

Mer än så har jag egentligen inte att säga denna fredagkväll. Ikväll blir det ingen utgång eftersom det är upp och hoppa tidigt imorgon! På söndag, i senaste fall måndag, kommer nästa ljudblogg upp medan jag skall försöka skriva ett inlägg om min resa till Wigan i övermorgon. Nu hoppas jag att ni alla mår toppenbra och att vi imorgon kväll kan fira en viktig trepoängare! Come on you Gunners!

När Wigan, hösten -05, spelade sin första EPL-match satt D&M den på en bar i Thailand och drack Tiger Beer. Wigan tog emot Chelsea och endast ett sent mål av Hernán Crespo skiljde klubben från sin första ligapoäng. Spelet var väl lite si och så men minns att jag ändå njöt av Davids kamp mot Goliat, där den lille nykomlingen var sånär att fälla den då nyrike jätten. Jag satt i en sådan där öppen bar som verkade gjord av sammanflätade palmträd och där väggar liksom aldrig blivit uppsatta. Kanske satte siestan in, kanske gjordes andra ekonomiska prioriteringar eller kanske ansågs de, på grund av att inga yttre faror nalkades, helt enkelt inte nödvändiga. En stabil bardisk, fluffigt sandgolv och engelsk fotboll på barens tjock-TV. Match i engelsk lunchtid blev för västlänningar med partiell hemlängtan, till fest i het och becksvart thailändsk natt.

När du spenderar längre tid, än de vanliga en till två veckorna av högsäsong i ett ganska främmande land, lär du inte bara känna fler människor, mer av landets kulturella rötter utan även mer av dess metrologiska nycker. I Thailands och familjen D&M´s fall så innebar detta inte bara en inblick i buddismens vackert varma människosyn utan även den blötblåsande regnperioden. Antingen kan du förflytta dig från det monsundrypande området till ett med turistvänlig högsäsong eller så kan du stanna kvar och adaptera till rådande situation. Vi gjorde det senare och vi bjöds synnerligen på regnperiod.

På andra sidan jordklotet, i nordvästra England, finner vi en liten by vid namn Wigan och däri ett lag som heter Wigan Athletic. Och det laget måste man ju nästan beundra. För dessa Latics har en ganska märklig historia, med en nästan katapultartad senaredel. Klubben drevs som amatörklubb på olika nivåer i seriepyramiden i nästan 50 år innan den, 1978 tog sig in i The Football League och blev professionell. Detta mer av en slump då de egentliga seriesegrarna i dåvarande Northern Premier League, Boston United, saknade en arena värdig medlemskap i ligan, varför Wigan fick ta över Bostons möjlighet att röstas in.

Väl inröstade och väl professionell har de haft en närmast galen expansion och gått från amatörklubb till Premier League-klubb på bara lite dryg 25 år. En enorm utveckling, inte helt olik den thailändska tigerns. Precis som buddismens Thailand saknar atleterna, som ett resultat av klubbens metamorfos, nästan helt externa ovänner och det är egentligen inga klubbar som upplever ett möte med Wigan som så där extra stekhett. En sorts fotbollsbudismens baksida.

Så bättre öl och sämre mat, som en stad i konstant regnperiod. En stad som egentligen är mest känd för att Wigan Casino, nattklubben där modsens Northen Soul lär ha sin vagga, är belägen i staden.  Där lagern är varmare än det fallande regnet och där den västengelska fotbollstigern stannat upp för att hämta andan. För en kortare stunds meditation eller på grund av rädsla för nya motståndare. För kanske är DW Stadium och Ban Thai Beach på Koh Samui, inte alls olika sidor av samma värld. Kanske är de mer lika än vi tror. Eller som thailändarna själva säger: ”Same, same, but different.”

Same, same, but different är väl även en rätt okej beskrivning för dagens Arsenal. En snarlik uppställning som hängde upp Dortmund rejält på onsdagen, gick i nattmössan under den därpå följande lördagsmatchen mot Fulham. Efter detta kryss, var vi bättre än Willy Wonkas babisblåa killar, men förlorade ändå mot dem i tisdagens CC-match där vissa spelare stärkte sina aktier, medan andra gjorde motsatsen. Eftersom jag, oavsett ålder, hellre vill spela med bra än mindre bra spelare, utgår jag ifrån att någon eller några av Frimpong, Coquelin och AOC ges chans till inhopp i denna match. Startelvan bör se ut som följer:

Szczesny
Koscielny – PM4 – TV5 – Santos
Song – Arteta – Ramsey
TW14 – Kung – Gervinho

Jag hade gärna sett Arsjavin centralt bakom forwardstrion, men på det örat verkar Wenger inte lyssna.  Jag hade också gärna sett att någon i den ovan nämnda ungdomstrion spela från start, men det tror jag inte heller är aktuellt. Särskilt inte när Wenger, på .com, gått ut och hintat om att vi absolut inte får jäkta med infasning av AOC. Men herregud, Wenger, det står ju forward på tröjan i år. Vad kan vara bättre än att matcha in framtiden redan nu, när möjlighet ges i form av match mot ett formsvagt bottenlag?

För i nuläget hittar vi dessa atletiska tigrar på näst sista plats i ligan. Förvisso bara två poäng upp till strecket, men med bara en tagen poäng på de fem senaste matcherna riskerar Roberto Martinez, i stället för Andre Villas-Boas, att bli förste man att följa Steve Bruces exempel.

Så, så länge det roliga varar: Northern Thai for children of all ages.

Bilder från Flickr.com: Tigerölen av ”rajantiger”

medan Underskön Kanon I Svart är uppladdad av ”IHeartArsenal”.