Senaste blogginläggen

God kväll! Juletiderna närmar sig med stora steg, vilket naturligtvis innebär massor av fotboll, fotboll och ännu mer fotboll. Premier League är en av få ligor som inte tar ett break under julen, vilket får ses som både positivt och negativt. För oss blir det en härlig festlighet att se på fotboll under julperioden, men spelarna utsätts för stora risker att dra på sig skador och mattas ut.

Fram till nyår spelar Arsenal fyra matcher. Manchester City borta den 18 december, Aston Villa borta den 21 december, Wolverhampton hemma den 26 december och QPR hemma på nyårsafton, den 31 december. Redan imorgon möter vi Manchester City, som det diskuterades mycket om i dagens podcast (lyssna om ni inte gjort det!), och det kommer smälla rejält!

Manchester City - Arsenal

Speldatum: 18 december

Tid: 17:10

Plats: Etihad Stadium

Så här gick det förra säsongen: Arsenal vann med 3-0 efter att Dedryck Boyota blivit utvisad bara ett par minuter in i matchen. Första målet gjordes av Samir Nasri i första halvleken. 1-0 stod sig dock länge, ända tills Alex Song avgjorde mötet i matchminut 65. Nicklas Bendtner satte 3-0 med bara två minuter kvar att spela av ordinarie tid.

Samir Nasri gästade Etihad Stadium i röd-vitt förra säsongen. Nu spelar han för motståndarnas blå-vita ställ. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Manchester City leder Premier League, har bara förlorat en enda match och har gjort flest mål i ligan. Ett stjärnspäckat lag fyllt av profiler, matchvinnare och grovjobbare. Det är ingen tillfällighet att man nästan joggat fram till ligaledning och behållt sin förstaplats ända sedan starten.

Spelare att akta sig för: Hur skall man plocka en? City har ligans största trupp som är fylld av olika sorters matchvinnare. M ario "Why always me?" Balotelli har varit glödhet på sistone, Sergio Agüero har gjort massor av mål och Joe Hart har räddat många poäng. Ändå är det David Silva man måste lyfta fram. Spanjoren har utvecklats till en av världens bästa playmakers och är den som tagit över rollen som ligans bästa spelfördelare efter att Cesc Fabregas lämnade Arsenal.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Kompakt, tätt försvarsspel och snabba omställningar. Som vi sett så många gånger tidigare ogillar Manchester City att spela mot lag som spelar på ett "europeiskt sätt". City såg extremt obekväma ut mot Arsenal när man möttes vid för bara ett par veckor sedan, någonting man även gjort tidigare (kom ihåg förra säsongen). Arsenal har ett par riktigt snabba spelare och City kommer få betala ifall de spelar med en hög försvarslinje då Theo Walcott alltid ligger och lurar i vassen. Med Robin van Persie i kanonform finns alla medel för att stjäla poäng, men det kommer att bli tufft.

Resultat: 1-1 / 2-1 (till hemmalaget). Om Arsenal har en bra dag kommer man ta poäng, men det skall mycket till för att det ska hända. Ändå gäller det att vara optimistisk och ett likaresultat skulle de flesta vara nöjda med. Om City fortsätter att spela som de gjort under hela hösten kommer de tyvärr vinna, men inte med många mål. Det här slutar antingen 1-1 eller 2-1 till Manchester City.

Aston Villa - Arsenal

Speldatum: 21 december

Tid: 20:45

Plats: Villa Park

Så här gick det förra säsongen: Förra året vann Arsenal med 4-2 efter en fantastiskt underhållande match. The Gunners tog ledningen med 1-0 efter att Arshavin satt ledningsmålet. 2-0 kom precis före paus tack vare en drömvolley av Samir Nasri. Clark reducerade till 2-1 innan vår marockan Chamakh satte 3-1. Clark reducerade ännu en gång i matchminut 70, men Jack Wilshere kunde avgöra på övertid med sitt 4-2!

Nasri och Arshavin bidrog till 4-2-segern under förra säsongen. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Aston Villa befinner sig på den över tabellhalvan och har gjort så mestadelen av säsongen. Trots att laget fått väldigt mycket kritik har man lyckats tämligen bra under den nye tränaren Alex McLeish som bekant kom från ärkerivalerna Birmingham. Spelet har gått upp och ner, men så länge man fortsätter producera poäng och håller fast sin plats på den över tabellhalvan bör man vara mer än nöjd. Man har även lyckats bra mot bättre motstånd, bl.a. förlorade man bara med 1-0 mot Manchester United hemma på Villa Park.

Spelare att akta sig för: I Aston Villa finns det två spelare man inte vill ge rum. Det är Gabriel Agbonlahor och Darren Bent. Agbonlahor är kvick, bra på att ta sig förbi försvarare och har ett hyfsat poängsnitt. Darren Bent har fortsatt att ösa in mål i ligan sedan han köptes för hiskeliga £22 miljoner från Sunderland. Om Arsenal vill knipa alla tre poäng måste man se till att hålla dessa två tysta under större delen av matchen.

Hur skall Arsenal spelare för att vinna?: På Villa Park gäller det att man är koncentrerad till fullo. Man möter ett lag som av många brukar bli underskattat, men om man ger Aston Villa rum och tid lär man få ett eller två mål i baken innan man förstått att man faktiskt spelar mot ett lag som kan vinna mot de flesta lagen i ligan. För Arsenal gäller det att vara koncentrerade, rulla boll och hitta luckorna i Aston Villas försvar som oftast brukar bjuda på stora ytor. Detta då det är deras svagaste lagdel.

Resultat: 3-2 (till Arsenal) / 1-1. Mycket beror på hur snabbt man hunnit återhämta sig från matchen mot Manchester City, oavsett resultat i den matchen. Matchen mot Aston Villa spelas bara tre dagar efter matchen mot City och det finns knappt någon tid för vila. Det gäller att spara alla krafter man har kvar efter matchen mot City och Wenger kommer utan tvekan rotera truppen. Antingen vinner Arsenal med 3-2 eller så går det illa och man kryssar med 1-1. Förlora tror jag man inte kommer att göra, men kryss kan det mycket väl bli.

Arsenal - Wolverhampton

Speldatum: 26 december

Tid: 16:00

Plats: Emirates Stadium

Så här gick det förra säsongen: Arsenal vann enkelt med 2-0 efter två klassmål av Robin van Persie (en snygg volley och ett annat kyligt avslut). The Gunners dominerade matchbilden och borde ha vunnit med mer än 2-0, men tre poäng var det viktiga just den dagen.

Robin van Persie stod för två klassmål under förra säsongens hemmamöte mot Wolves. Foto: Bildbyrån.

Motståndarläget: Wolverhampton är ett lag som är svårt att förstå. Antingen är de hur bra som helst - för att vara ett botten/mittenlag - eller så är de hur usla som helst. Bara för ett par veckor sedan spelade de fullkomligt uselt hemma mot Sunderland, blev utbuade i paus och släppte in 1-0 precis efter paus. Helt plötsligt fick de tuppjuck, började spela hur bra fotboll som helst och gjorde två mål inom loppet av några minuter. Trots det harvar dem kvar nere i botten av tabellen där de just nu befinner sig precis ovanför nedflyttningssträcket.

Spelare att akta sig för: Matthew Jarvis har varit riktigt bra för Wolves de senaste månaderna och togs till och med ut i det engelska landslaget under förra säsongen. Han är deras mittfältsmotor och om de vill göra bra ifrån sig gäller det att han är frisk och i form. Man får även se upp för Steven Fletcher som har ett vasst avslut inom sig.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Enkelt, utan nerver och kyligt. Wolves är ett lag som inte skall ha en suck mot topplagen i ligan - någonting de sällan har på bortaplan - och så länge Arsenal tar det lugnt (och inte blir stressade!) skall de bara klara av att besegra Wolverhampton. Nyckeln till vinsten är att inte tappa tålamodet, då 0-0 mycket väl kan komma att stå sig väldigt länge, precis som för två säsonger sedan då Nicklas Bendtner avgjorde mot just Wolverhampton i den sista tilläggsminuten.

Resultat: 2-0, precis som förra säsongen! Kanske blir det även så att Robin van Persie smäller in två till mål mot samma motstånd?

Arsenal - QPR

Speldatum: 31 december

Tid: 16:00

Plats: Emirates Stadium

Så här gick det förra säsongen: - (QPR spelade i Championship)

Motståndarläget: QPR har överraskat positivt efter att man gått upp i Premier League, fått nya ägare och köpt till sig intressanta spelare, bl.a. Joey Barton och Sean Wright-Phillips. Man har spelat väldigt bra hemma på Loftus Road där man vunnit över Chelsea(!) och bara var en kvart från att spela lika mot Manchester City.  På bortaplan har det dock gått värre, vilket statistiken visar klart och tydligt.

Joey Barton - som var med och mötte Arsenal med Newcastle - spelar nu i QPR. Foto: Bildbyrån.

Spelare att akta sig för: Sean Wright-Phillips må inte vara världens bästa spelare, men när han är i form är han ett hot för vilket försvar som helst i ligan. Det gäller även att se upp för isländaren Heidar Helguson som varit vass framför mål och satt hela sex ligamål under hösten. QPR har även ett kompakt försvar som inte blir att leka med! Bland annat släppte man bara in ett mål mot Liverpool på Anfield och höll nollan hemma mot Chelsea.

Hur skall Arsenal spela för att vinna?: Precis som man gör vanligtvis hemma på Emirates. Lugnt, koncentrerat och positivt. Inga förhastade beslut. Försöka komma bakom försvarslinjen och få in vassa passningar från kanterna, av antingen Gervinho eller Theo Walcott. I boxen finns nämligen en farlig anfallare vid namn Robin van Persie.

Resultat: 2-0. Nyårsafton. Fullsatt på läktarna. Årets sista match. Laget vill göra bra ifrån sig och bör ta hem det här enkelt. Det är alltid farligt att säga så, men om man vill ha någonting att göra i toppstriden gäller det att vinna sådana här matcher, även om det bara skulle bli 1-0.

God morgon pojkar. På söndag är det krig och det kommer att smälla utav bara h-vette kring era knappt torra öron. Löjtnant D&M kommer hålla i trollstaven vilket innebär att ni kommer att veta exakt vad ni skall göra, samt när ni skall göra vad Löjtnant D&M har sagt till er att göra. Det är Löjtnant D&M som kommer att se till att allt går som det skall och det är i dessa två händer er hela existens vilar. Grattis, pojkar.

Jag ser att nivån på persedelvården här på kompaniet höjts avsevärt, sedan senast vi sågs. Tänk vad lite permission kan göra för en samling hormonstinna småyngel. Underbart. Olles brorsa, visst är det ett alldeles förtjusande stycke klädesplagg? Seså, ordentligt neddragen skall den vara, det är väl ingen liten studentikost lustfylld mystillställning vi skall bevittna! Seså. På Löjtnant D&M´s order marscherar vi in i salen för nu skall ni få lära er någonting. Och ni kommer att lämna salen med ny och upplyftande kunskap att lägga till ert lättburna bagage.

Varsågoda och sitt ned för en stunds genomgång. Öppna alla fönster och släpp in den friska vinterluften. Bra. Fyrkanten ni ser här på tavlan föreställer ett gräsområde med måtten 105 gånger 68 meter. Den här halvan av fyrkanten är vårt territorium och den andra är Fi´s. Våra anfall har denna något mindre fyrkant som mål och som ni förstår är vi även satta att försvara motsvarande fyrkant placerad inom vårt territorium. Vi har våra utgångspositioner ungefärligen här, i detta område, medan vi kan anta att Fi har sitt, ungefärligen, här.

Enskild ställning, utropade Löjtnant D&M

Inledningsvis bör vi närma oss, i alla fall utkanten av, den mentala sfären. Vi är de goda och Fi är allena onda. Vi är de tappra iförda rött med vita ärmar och de är de fula blekblå och själlösa legoknektarna. Detta innebär att vi har rätt att ta till, i princip, vilka metoder vi anser nödvändiga för att stoppa motståndarna från att genomföra den anfallsstrategi de troligtvis har planlagt. Nåväl. 

Vi utgår ifrån att striden kommer, som de säger, bölja fram och tillbaka. Dock finns stor risk att Fi kommer att inta en ganska låg försvarsposition, troligtvis i någon form av skyttegravsvärn, ungefärligen här. Om så sker, måste vi utgå ifrån att Fi kommer hota med snabba omställningar, troligtvis på flankerna här och här. Vid en sådan situation måste vi snabbt skära av deras försörjningslinje i form av centralt belägna stabsfunktioner, men dessutom styra ut anfallsstyrkan mot någon av de flaggor som finns i varje hörn på den gröna fyrkanten. I vårt territorium är flaggorna utsatta här och här.

Kvartscirklarna ni ser just intill dessa flaggor är det område där de så kallade hörnsparkarna tages. Intar Fi dessa områden genom en så kallad hörnspark är det av yttersta vikt att vi mobiliserar all försvarskraft vi över huvud taget kan uppbringa. Vi kan, på en sådan hörnspark, förvänta oss anfall från luften, varför vårt luftvärn måste eliminera eller reducera effektiviteten i fientliga luftaktioner, med varje till buds stående medel. Inte bara i form av de ofta luftburna och ständigt stridsberedda försvarstrupperna med betäckningen LK6, TV5 och PM4, utan även genom krypskyttar såsom TW14, vår ryske infanterist AA och den holländska flottans regalskepp, Robin van Persies idoga arbete för att vinna terräng och säkra mark.

Vi sätter även ut två inringade kryss, låt oss säga här och ett här borta, vilka får symbolisera möjliga frisparkslägen. Så kallad frispark ges till en av de stridande trupperna när motståndare brutit mot någon av de konversioner som är uppsatta av Nationernas Förbund, eller snarare The International Football Association Board. Vid dessa frisparkar kan vi anta att Fi väljer liknande taktik som vid de nämnda hörnsparkarna, men till den skall även adderas de markbundna trupprörelser som Fi, genom ett snabbt tillslag, kan iscensätta. Även kombinationsmöjligheter finnes och dessa är än mer krävande att försvara sig emot. En faktor som gör det än mer viktigt att vara på sin vakt och inte släppa en j-vel över bron.

Head Up, Menige Bench

För detta är vårt fort, detta är vårt krig. Fortet måste vi försvara och kriget måste vi vinna. Vi skall aldrig vika ned oss, aldrig falla till föga för lättja, infallna nycker och aldrig, Löjtnant D&M repeterar, aldrig ge upp. Vi är de goda och Fi är de onda. Vi äger rätten att beskydda vårt territorium och vi är således också ålagda ett ansvar för att göra detsamma. Vi skall gå vinnande ur striden, vi skall stå som sista män och vi skall inte på något sätt låta deras attack vinna över vårt försvar.

Med detta försvar kan vi även bygga en upp en lyckosam anfallsstruktur i form av blixtkrigliknande attacker. Våra rödbröstade trupper skall tämligen virvla förbi dessa ljusblå varelser av fientlig art. Anfallsvåg efter anfallsvåg skall välla över dessa kränkare av den sant idrottsliga hedern. Dessa krigsrättsrekryter, dessa falska legoknektar och quislingavkommor. Vi skall låta våra kängor vandra över deras ängar och trampa ned allt det de försökt bygga upp. Varje fort skall raseras och varje bro skall brännas. Vi skall vara i ständig rörelse, vinna varje litet enskilt slag och aldrig, aldrig ge upp.

Puh, väl lyssnat, pojkar. Gå nu ut och gör Löjtnant D&M´s stolt vitärmade hjärta än mer stolt. Ta tågen, bilarna eller hämta ut valfri bandvagn. Muta kvartersmästaren att bevilja extra färdkost, för här skall vi vandra i nordvästlig riktning. Skicka kvinnor och barn till kontinentens säkerhet på andra sidan kanalen, olja in era kängor och se till att, som de säger, göra avtryck. Låt den ljusblåa nyansen av extrem oskönhet förvandlas till en unken parantes i historieböckerna. Så, bra pojkar. Utgå!

Bilder: Frånfällning Samir Nasri. Bildbyrån

 medan Legolöjtnant är från Flickr.com: ”Milan Cmadge”.

Wenger har sagt att vi inte ska värva något i januari. Wenger har också sagt att vi kanske ska värva något i januari. Samma gamla rökridåer och jag är rätt nöjd med att jag luttrad lutar mig tillbaka och tar det jag får. Mitt stöd av klubben förändras inte av nyförvärv eller löften om världsklasspelare.

Däremot skulle jag gärna se ett eller annat förvärv som ingen räknar med, men som visar sig vara guldklimpar som ingen upptäckt. Hellre det än att behöva bli upprörd över att en megavärvning som Torres inte presterar, eller Arsjavin för den delen (vårt dyraste förvärv?).

Vi klarar oss utan nya spelare. Eftersom ambitionen är topp fyra så räcker det med den truppen vi har. Skulle ambitionen vara att vinna serien så är vi alltför sent ute för det finns inga spelare i världen som kan komma in och göra oss till ett superlag som besegrar allt. Det finns inga lätta lösningar. Jag måste säga att jag nöjer mig ganska bra med topp fyra ambitionen eftersom det blir allt svårare att konkurrera med de klubbar som har obegränsade resurser. Med det inte sagt att vi inte kan slå dessa lag i enskilda matcher, men över en hel ligasäsong blir det svårt, men i ärlighetens namn har inte ens City och United täckning för två skador på både höger- och vänsterbacken.

Det sägs att Kieran Gibbs kan vara tillbaka till Annandag jul vilket måste ses som en befrielse eftersom vi får svårt att locka Djourou och Vermaelen upp i banan särskilt ofta och antagligen inte heller ska fresta dem till det. Det i sin tur betyder att vårt övriga anfall får jobba lite hårdare utan det stödet och hitta alternativa vägar. Det ska bli spännande att se hur laget löser den uppgiften mot City på söndag.

Bendtner skulle köpa pizza i Köpenhamn, men kortet godkändes inte. Han hade väl inte fått månadens socialbidrag av Arsenal....we pay your benefits you northern bastards...

Efter att D&M, gjort det Arsenal tenderar att göra, dvs. bränt en herrans massa krut på målvakter som inte ens spelar, tar vi oss idag vidare framåt i banan. Vi håller kvar frågeställningen vilken ungefärligen lyder; ”Hur f-nken skall klubben agera i förhållande till vissa spelares snart utgående kontrakt”. D&M gav ju i föregående inlägg domar: Sälj, förläng och vill behålla, men tvingas sälja när herrar Almunia, Mannone och Fabianski avhandlades. Nedan kommer du få se vad åsiktsmaskin och tillika bloggskribenten anser om Rosicky och Arsjavins framtid i föreningen.

Tomas Rosicky: När det gäller Tomas Rosicky så känner jag ibland att det nästan är svårt att förhålla sig saklig till honom. Om man tenderar att pendla mellan lycksalighet och att riva sitt hår när vänsterbreddare Santos visar upp det moderna ytterbackspelet, så är det inte långt ifrån de känslor Rosicky kan väcka. Inte på planen, för där är han ofta klokheten själv, utan när man i stället ser till hans tid i Arsenal i stort.

Han kom till oss som en spelare, på gränsen till den yppersta världseliten. Han skrev på för oss just före VM –06, där vi såg honom skjuta ett av VM-historiens grymmaste skott när han, från 35 meters håll sänkte USA. Man satt i TV-soffan och bara slickade sig om munnen. Vi prisade Wengers fingertoppskänsla att signa denna diamant just innan det internationella genombrottet, men stod förblindade inför det skade-CV han redan då bar med sig.

 

Kraft rakt igenom.

Han tog över Bobbys gamla tröja med nummer 7, och bildade tillsammans med vitryssen Hleb någon form av mittfältsytterpar vilka båda var oerhört centrala i sitt spel. Rosicky blev snart älskad av fansen. För sitt underbara skott, för sin förmåga att finna djupledslöpningar och för sin ljuvliga högeryttersida, med vilka han frälste oss anhängare under sina första arton månader i klubben.

Sedan började helvetet. Det började som en hamstingskada med ständigt framflyttade återkomstdatum, men blev snart en tragikomisk jakt på den egentliga skadeorsaken. Ständiga undersökningar följdes av ständigt nya diagnoser och ständigt nya operationer följdes av ständigt ytterligare rehabperioder. När Rosicky kom på tal så lades fantasternas pannor ständigt i djupa veck och nästan alla hade givit upp hoppet om att återigen få se honom på plan. Men efter ett och ett halvt år, då nästan exakt 50 % av tiden i klubben, kom han sent våren –09 äntligen tillbaka.

Visst kunde vi se att han inte riktigt var densamme och visst förstår vi än i dag att han aldrig kommer att bli det han ett tag var på väg att bli. Han har haft tendensen att göra oerhört lovande försäsongsmatcher för att sedan falla in i anonymitet när han väl fått spela tävlingsmatcher. Fast när vi gick som tyngst i början av årets säsong, så var faktiskt Rosicky en av de bättre. En av de som, i varje fall marginellt, kunde fylla vissa fragment av den lucka som Fabregas lämnat efter sig.

Och det är även där, på det centrala mittfältet som Rosicky nu hör hemma. Kanske inte som given startspelare, men som lojal truppspelare. Och som truppspelare anser jag honom vara oerhört kompetent. Han har en hög lägstanivå och man är sällan orolig när man ser hans namn i uppställningen. Stämmer inte de offensiva löpningarna och finner smörpassen inte riktigt rätt, så vet man att vi i varje fall kommer att få njuta av hans underbara glidtacklingar.

D&M säger: Förnya och förläng. Vi står inte och faller med Rosicky, men när vi svajar har han, faktiskt, en stabiliserande effekt. Han skulle säkert göra sig oerhört bra i både tyska, franska och kanske även spanska ligan, men det är  här, hos Arsenal, han hör hemma.

 

In bed with Andrej.

Andrej Arsjavin: När Arsjavin, efter månader av spekulationer, under januarifönstret –09´s absolut sista skälvande sekunder skrev på för klubben, var inte bara London lagt under snö. Ett tungt täcke av stundande halkrisk ur nästa säsongs Champions League låg också över klubben. Aston Villa var, under Martin O’Neill´s pedagogiska hand och grabbade om fjärdeplatsen i ligan. Vi fick hålla tillgodo med att få se Eboué spela ytter helt utan spel i sista tredjedelen och bli inbytt, utbytt och utbuad i en och samma match. Det var liksom inte så kul just då, det såg inte riktigt så bra ut för oss och det var faktiskt ganska tungt under den hösten.

Arsjavin hade genom ett sitt deltagande i Euro 2008, där han bland annat hann sänka Sverige, blivit grej of the day och rykten om katalanskt guldregn blandades med monetärt gazpromska muskler och nyrysk ickeretorik. När hans övergång till slut, där i snökaoset, tillkännagavs så kändes det som om vi fortfarande var det där storlaget som kunde locka de där stora namnen till oss. Och tja… kanske var det så med köpet av Arsjavin, kanske var det inte så. Kanske var vi attraktiva nog att signa en attraktiv världsstjärna, kanske var Arsjavin inte riktigt så attraktiv som både vi och Zenits klubbledning, ville ge sken av?

När Arsjavin väl fick göra debut för oss så var han nästan magisk. Helt utan omställningstid kastade han sin in i hetluften och sprang lungorna tunga på högerbackar riket runt. Fyra mål på Anfield Road där foolsen bara räddades av att vi hade Denilson på mittfältet och Silvestre i backlinjen. Killen var stekhet, vi sjöng hans lov genom att fullt logiskt häda gready bastard och Arsjavin värmde oss med ett potentiellt lysande andra-, tredje- och fjärdeår i ligan.

Nu är han på detta fjärde (egentligen 3.5:e) år i klubben och det har väl inte riktigt blivit vad det första halvåret lovade. Under hans andra år i klubben fick han ständigt spela småskadad och även agera central anfallare då RvP och Bendtner var skadade och Eduardo aldrig riktigt kom tillbaka. Under hans tredje år fick han ständigt skit för att han, enligt vissa, inte tog det defensiva ansvaret och mest såg lat ut. Trotts denna eventuella lättja stod han för flest målgivande passningar i klubben säsongen 10-11.

I nuläget spelar han paradoxalt nog någon sorts andrafiol bakom Gervinho och TW14. Han får ytterst sällan starta matcherna och får han det så blir han per automatik avtagen banan efter 60:e matchminuten. Gnället ljuder fortfarande över webb-nejderna och ropen om att han skall säljas ljuder som flyglarm klockan tre första måndagen varje månad.

D&M säger: För bövulen! Behåll killen och ge honom speltid. Vi håller på att offra en av truppens mest kreativa personer för att ständigt ge TW14 chansen. Arsjavin har under sina år i klubben endast fått spela en handfull matcher på sin egentliga plats, den centrala bakom anfallstrion, och det har skett efter sent komna skadevakanser på andra spelare som Wenger ansett stå före Arsjavin i kön. Killen skall ha ett nytt kontrakt och killen skall spelas där han behövs och gör som mest nytta. Han bör, om Wenger sköter honom väl, ha i varje fall tre goda år framför sig. Och om vi släpper Arsjavin, vad gör vi då när RvP´s och TW14´s skador kommer?

Då var vi vid dessa två Some Ins and Some Outs vägars respektive ändor (nej, D&M, så säger man inte). Dessa kommer att följas av i varje fall en nr 3 och en nr 4, mer om och av dessa senare. Keep it country!

 

Bilder från Flickr.com. Rosicky av "aminda"

och den lilla pojkscouten av "Blog Gallery"

När jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg brukar jag alltid ha klart för mig vad jag ska skriva om, hur det ska se ut och vad det ska handla om. Idag är en sådan dag då jag bestämt mig för att sätta mig ner och skriva rakt från hjärtat, utan att ha någon aning om vad det här inlägget kommer att handla om.

Jag vill ju så gärna skriva om kärleken för klubben, men jag har gjort det så många gånger förr och ni själva vet hur mycket jag - och alla ni som läser det här - älskar Arsenal. Men just idag känns det ännu en gång som det är det jag vill framhäva, trots att ni troligtvis är trötta på att läsa sådana inlägg.

Igår förmiddag bestämde jag mig för att ta bussen ner till Emirates. Jag valde att stiga av vid Highbury Park, vandra ned mot Avenell Road och promenera in på Highbury Square, det som en gång i tiden var vårt andra hem - och för många fortfarande är.

Sedan gick jag ner längs Gillespie Road, vägen man alltid tar mot Ashburton Grove om man besöker någon pub längs Blackstock Road innan match. Tunnelbanestationen som Herbert Chapman en gång i tiden valde att namnge - rättare sagt ändra namn på - står fortfarande kvar, och lär göra det för alltid. Sedan går man mot det som idag heter Emirates Stadium. Ett maffigt bygge som trots dess minussidor klassas som en av världens finaste arenor.

En sak jag aldrig tagit mig tiden att göra är att läsa om alla legender som är avbildade längs arenans väggar. Något jag valde att göra för första gången igår. Lee Dixon, Cliff Bastin, Alex James, Thierry Henry, Ian Wright, Franck McLintock och allt vad de heter finns det både bilder att se på och fantastiska berättelser att läsa om.

Att sedan gå och se statyerna på centimeternära håll, klappa Tony Adams rygg, beskåda Chapmans imperium eller fingra Thierry Henrys dobbar i ett ögonblick som nu finns förevigat i brons framför Ashburton Grove är rörande. Vad som gjorde det hela ännu mer emotionellt var att Nike tillsammans med Arsenal valt ut ett tiotal berättelser (som fans kunnat skicka in) från Arsenal-supportrar världen över, som nu finns ingravade i stenblocken bara ett par meter från Henrys staty.

Där kunde man läsa om en kille från Pakistan som fick utegångsförbud i tre månader efter att ha väckt sin familj mitt i natten då han firat Henrys mål mot Real Madrid. Eller om tjejen som bosatte sig i New York 1999 och trodde hon var den enda som var intresserad av fotboll, bara för att dagen senare träffa en tjej som visade sig ha en Tottenham-tröja på sig under sin jacka. Eller så kan man läsa om Jack Wilshere som beskriver Arsenal som sitt andra hem. Eller OS-guldmedaljören Mo Farah som aldrig missar en match, var han än i världen befinner sig.

Det är inte ofta jag erkänner sådant, men jag fick tårar i ögonen. Där satt jag, en kille från Sverige, blickandes mot Thierry Henrys staty - till vackert solsken och en klarblå himmel - och grät. Fan, det är ju så jä-la patetiskt egentligen, men vad kan man göra åt saken? Är man besatt så är man.

Klubben utgörs dock av supportrarna. Alla de fantastiska supportrarna. Trevliga, älskvärda, fantastiska, roliga och annorlunda. Genom åren har jag träffat många bloggläsare, både från Sverige, England och andra länder i Europa. De flesta har jag sedan innan aldrig träffat, men ändå känns det som vänner man haft i åratal. Och alla fantastiska komplimang man fått under åren är någonting som värmer hjärtat, någonting som man kommer att minnas tills döden skiljer oss åt.

Den här trailern har ingenting med Arsenal att göra, men den är ändå så sann. What else are you gonna do on a saturday? Tottenham away hellre än en familjemiddag. Ett flyg till någon öststat (för att se Champions League) med ett flygbolag som ingen någonsin hört talas om är riskfyllt, men ändå någonting man hellre gör än att sitta hemma för att ha en filmkväll med polarna. En hemmamatch mot något bottenlag i Premier League må verka oglamoröst, men hellre det än att jobba på en helg.

Det må kosta tiotusentals kronor att följa Arsenal land och rike runt, det må vara påfrestande att vakna upp bakfull vecka in och vecka ut, det må vara smärtsamt att förlora mot din ärkerival, det må vara tröttsamt att sitta på ett tåg, i en buss eller i en bil i fem-sex timmar, men när det kommer till Arsenal kan ingenting stoppa en. Det är en drog, men det är en underbar drog.

Det räcker nu. Nog för idag. På söndag bilar jag upp till Manchester. Etihad Stadium. Manchester City. torsdag night, Channel Five. Jag kommer sjunga tills jag stupar. Och oavsett om vi förlorar med 10-0 eller vinner med 1-0 är jag Arsenal Til' I Die. Det lär smärta vid en förlust, men det är smällar man är tvungen att ta, eller som det kända ordspråket säger: You win some, you lose some.

Forever forward, Arsenal.

[video:http://http://www.youtube.com/watch?v=jUiKZCA8IRA]

Efter gårdagens match mot che£sky, eller som matchen egentligen heter “The Battle of Where were you when you where shit?”, så måste frågan ställas. Gårdagens match tillsammans med föregående veckas molokna avsked från fotbollens finrum, och förvisningen till densammas skamvrå, Euro League, så tycker man sig kanske se en viss spricka i den ljusblå fernissan.

Shittys elaka storebröder sjunger ”This City is yours, this city is yours, 20.000 empty seats, are you fucking sure?” Och är de ljusblå verkligen säkra? Har de verkligen täckning för allt skryt, för allt bröstande och för alla versaler? Står Mancinis miljardbygger verkligen på solid grund och finns det verkligen stabila reglar bakom den blandputsade ytan, eller är skrytbygget faktiskt satt i gungning? Hur många fler tomma platser klarar klubbens marknadsavdelning av att rea bort till skolklasser och hur många fler nederlag kan dessa euro-stinna elitister i spelartruppen ta innan de börjar vända sig mot varandra och igångsätta imploderingen?

 

Snubben lirar boogie-rock. Men hur länge?

Även om vi alla är snälla människor som inte önskar någon annan något illa, så bara älskar jag detta möjliga scenariot. Först åkte de ur Champions League, sedan åkte de på sin första ligaförlust för året och därmed missade de chansen att bli Unbeaten/ännu-mer-Arsenal-lika. Därefter skall de ta emot laget de så mycket längtar efter att likna, nämligen Arsenal. Och shitty borta är inte någon enkel match, men kanske har timingen, i den moderna tideräkningen efter mansours oljepengars tillträde, aldrig varit bättre?

Visst kan de vara fyllda av revanschlusta och visst kan Herr Mancini hetsa upp borderline-dudesen till fradgasprutande bestar. Men likaväl kan dessa löneförhöjningshöga individualister slokörade vika ned sig i bekvämlighetens lättja. Och likaväl kan de förvirra sig till att börja använda sig av sin absoluta akilleshäl, huvudet. När fotbollsspelare börjar använda huvudet så sker det mestadels i motgång. Och när denna process väl är igångsatt så leder den bara raka vägen ned i fördärvet.

Så låt oss, hur goda och fina människor vi än är, hoppas. Låt oss hoppas på att alla Balotelllis, alla de Jongs, alla bröderna Trofé och alla dessa dyrt inköpta engelska vinnarskallar, plötsligt börjar fundera på vad de egentligen håller på med. Var de är någonstans och vad anledningen till det egentligen är. Vad de tänkte på när de gjorde valet och faktiskt bestämde sig. När de ser alla tomma stolar, när de ser vårens urvattnade spelprogram och när de inte längre kan se sig själva som en del av något gott.

När medgång förbytts till motgång och när det omöjliga faktiskt kunde ske. När marken under Mancinis fötter plötsligt börjar gunga. Som en storm i en livlös öken eller som en upplevd hägring i densamma. Som en sinande oljekälla eller som en Kung Midas helt omgiven av guld, men utan kärlek, utan föda och utan någon fotbollens Pactolus att tvaga sig fri från skammen i. Vad blir då kvar? Where will you be when you’re shit again? 

 

Foto: Bildbyrån

I dessa juletider närmar vi oss inte bara det stora givandets högtid utan även ett januarifönsters yviga vinddrag. Genom detta fönster lär inte bara ett antal spelare vara aktuella att komma till klubben, utan säkerligen också ett antal att lämna den. Några kommer för att få nyttig speltid, gå på lån till någon mindre klubb, medan några kommer att säljas för att de inte anses ha någon framtid i klubben. Andra spelare kommer, då de sitter på utgående kontrakt och för att vi därför riskerar att förlora dem utan ersättning, att säljas.

I somras sålde vi som du vet Samir Nasri. Förvisso för att shitty erbjöd oss hutlösa £ 25.2 miljoner för en blivande bänkspelare, men också för att hans kontrakt gick ut sommaren 2012 och således bara hade ett år kvar. Vi lämnar RvP, Squillaci, Frimpong, Coquelin och TW14´s respektive kontraktssituationer till en snart framtida diskussion och ser till de tidsmässigt än mer akuta kontraktssluten.

För våra reservmålvakter Manuell Almunia, Vito Mannone och Lukasz Fabianski, har tillsammans med fd. Sicknote Tomas Rosicky och Mumsebull Arsjavin kontrakt som går ut sommaren 2012. Av denna anledning bör vi antingen få dem att skriva på nytt, låta dem sitta av sitt kontrakt och bli hockeysvenskans free agents, eller sälja dem till högstbjudande för att få lite smarrig cash i kassakistan. Jag tänkte här bidra med lite D&M-åsikter i frågan.

 

Nej, så mycker roligare än så här blev det aldrig.

Manuell Almunia: Det som inte har skrivits om denne Pamplonabest, detta frustande vilddjur till hårvårdsprodukt, går knappt att formulera i ord. När han sensommaren -07, tog över efter Mäster Lehmann, ingav han både oss Arsenalfans och, vad det verkade, klubbens försvarsspelare ett relativt rejält lass lugn. Han var förvisso ibland ute och fladdrade på höjdbollar, men visade upp ett linjespel av klass vilket lovade gott inför framtiden.

Denna goda framtid kom dock aldrig till Almunia. Efter att han, hösten –08, skrivit på ett långtidskontrakt med klubben, började han allt mer förfalla till osäkra utrusningar, tappade bollar och vilsna rop på hjälp. Han visade sig bara ha varit en dagslända som sedan, i takt med den ökade frekvensen malörer, skapade allt större bryderier för alla vi som älskar Arsenal. Framtidshoppet som blev dagsländan blev därefter rena hackkycklingen. Hans val av hårfärg verkade heller inte hjälpa hans situation nämnvärt.

Almunia fick fortsatt oförtjänt många chanser och det var egentligen inte förrän vi mötte West Brom hemma hösten –10, som hans tid i Arsenals mål slutligen förseglades. Efter att räddat en straff gav han bort ännu en match och hann även skada sig. Efter att Fabianski och sedan Szczesny tog över rollen som förstemålvakt, var Almunia ”skadad”, fram till vi mötte skit-barca borta och Almunia fick göra ännu ett lyckat inhopp. För inhopp brukar han lyckas med, men att starta matcher är liksom inte Almunias grej. Returmatchen mot West Brom blev därefter ännu ett bevis för att inga matcher skall behöva startas med Almunia i målet, varefter cirkeln slöts genom att Mad Jens fick vakta målet borta mot Blackpool innan Szczesny var åter i spel.

Under hösten har Almunia varit utlånad till West Ham, där han enligt uppgifter, skött sig helt okej. Det blev fyra matcher för honom i Hammers innan Robert Greens hälsa skickade Almunia åter till Arsenal. Och där sitter han nu. Och väntar. Väntar på speltid eller på de bättre tider som liksom aldrig kom åter i Manuels väg. Någonstans på plats tre-fyra i klubbens målvaktshierarki med dokumenterad fallenhet för tafflighet, gör honom inte direkt stekhet på marknaden, lika lite som i nuvarande klubb.

D&M säger: Sälj, sälj, sälj, om så är möjligt. Annars låna ut, ge bort eller bara acceptera missen som gav honom långt och fett kontrakt, bryt ihop och kom igen. Sådana missar som Almunia, det gör även en klubb som Arsenal.

Vito Mannone: I Mannones fall är det inte lika enkelt som i Almunias. För denne unge italienare har vandrat i klubbens mysbrallor sedan sommaren –05, då han som 18-årigt löfte skrev på för klubben. Wengers målvakts-CV är, enligt många, lite sådär, och Mannone har heller aldrig riktigt räknats som det där stora löftet som en dag skall ta över förstaplatsen i klubben.

Han har suttit på bänken under ganska många och långa perioder, och han fick även under hösten –09, spela ett antal matcher, då både Almunia och Fabianski var skadade. Många minns den borta mot Fulham, då han var makalös och, i princip, räddade oss från nederlag med ett antal ljuvliga TV-räddningar. Han fick en flaska bubbel och då tänkte man att jösses, den här killen kommer vi se mer av.

Men så mycket mer har det inte blivit av och för Mannone. För när Almunia sedan kom tillbaka från skada/sjukdom förpassades Mannone åter till bänk eller läktare. Han skrev trots detta ett nytt kontrakt med klubben, i januari –10, och var samma sommar högst involverad i lagets träningsmatcher. Förstplatsen var up for grabs och Mannone upplevdes stå bra till. Nu torskade han det racet, hamnade bakom Almunia, sedan Fabianski, för att därefter bli omkörd även av Szczesny.

För Mannones karriär i Arsenal har inte direkt kantats matjord i fickorna. Han har drabbats av flertalet skador och haft långa och ödesdigra rehabperioder. En målvakt måste ständigt vara beredd att ta chansen om den väl kommer. Blir snubben framför dig i ledet skadad, måste du vara redo att steppa upp. Och det har Vito inte riktigt varit. När Almunia gjorde bort sig hemma mot West Brom, blev ”skadad” och Fabianski blev förstemålvakt, hade Mannone just skickats på lån till Hull. Nästan parodiskt otimat med tanke på att den vakans, som bara veckor senare uppstod när även Fabianski skadade sig, kom när Mannone räddade straffar på KC Stadium och, ännu en gång, inte var tillgänglig för Arsenal. För tillgänglig då var i stället Wojciech Szczesny och där stängdes dörren ånyo i nyllet på vår vän Vito.

Till dags datum har Mannone bara spelat tjugotvå a-lagsmatcher. Tio för Arsenal, två för Barnsley i League One och tio för Hull City i The Championship. Han kan ha hur mycket potential som helst, men måste spela matcher för ett representationslag för att utveckla den. Och de matcherna kommer han, som läget ser ut nu, inte få i Arsenal.

D&M säger: Beroende på vad som händer med Fabianski, se nedan, så hänger Mannones framtid i Arsenal på en skör tråd. Han har inte visat jättemycket som pekar på att han är en stormålvakt i vardande, men jag tycker ändå att han skall erbjudas ett kontrakt och sedan skickas på ännu en låneperiod, för att sedan kunna fungera som andremålvakt. Frågan är bara vad han själv anser  om det förslaget.

 

Ibland är det upp, ibland är det ner

Lukasz Fabianski: När han i maj –07 kom till klubben gjorde han det som ung men redan etablerad målvakt. Han hade vunnit polska ligan med Legia Warszawa och blivit utsedd till ligans bästa målvakt två gånger. Detta redan i den, för målvakter, synnerligen ringa åldern 22 år. Vad månde bliva av denna stora talang?

Ja, först såg det bra ut. I träningsmatcherna samma sensommar, visade Lukasz upp ett oerhört dynamiskt målvaktsspel där han kombinerade ett reflexsnabbt linjespel med ett rörligt och välavvägt spel ute i boxen. D&M satt framför streamen och tänkte att här får Jens passa sig, här har vi en raketkarriär framför oss.

Riktigt så raketartat utvecklade sig inte Fabianskis karriär i Arsenal. Han fick tidigt en bänkplats, men en sådan är sällan en målvakts mest gynnsamma drivhus. Detta mindre gynnsamma bänkvärmande varvade han med inhopp som var allt annat än betryggande. Säsongen 09-10 lyckades han göra sig helt omöjlig både genom självmål och ärkemiss mot Porto i CL samt genom att framstå som värsta skolgårds-mobboffret när varenda fast situation i ligan blev en mardröm, varenda mittback visste om att det bara var att trycka till den lille vanten i målet och varenda medspelare förtvivlat sökte stöd i en säkerhet som gapade tom i målet.

Fabianski framstod som bränt barn, som för all framtid rökt i Arsenalmålet, så döm av den förvåning som väcktes när han, hösten –10 hoppade in och tog straffar i CL och dessutom följde upp det hela med ett betryggande och stabilt spel i ligan. Från helt uträknad till något som Wenger uppgav sig se på träningarna vecka ut och vecka in, men som ingen utomstående tidigare fått ta del av. Dock mötte Fabianski sitt Waterloo den 5 januari 2011 då en skada, som ironiskt nog uppkom när han räddade konkurrent Szczesnys uppvärmningsskott, höll honom borta från spel säsongen ut. Och vem hann ta hand om förstaplatsen i Arsenalmålet under denna tid?

Väl tillbaka i spel var han dömd att stå i skuggan av nämnde Szczesnys 195 centimeter. Och med ett kommande EM-slutspel i hemmalandet Polen i sikte, är ännu fler bänkplatser allt annat än vad Fabianski behöver. Han har vid flertalet tillfällen också gått ut med att han behöver speltid för att inte tappa sin plats i Polens EM-trupp. Men framför honom står, där som i Arsenal? Ja, gissa den tredje.

D&M säger: Jag hade gärna behållit Fabianski som andremålvakt, men som ni vet så ser han själv inte det alternativet. Då kvarstår endast utlåning eller försäljning. En utlåning vore, med tanke på nämnda kontraktssituation, tämligen meningslös, varför jag räknar med att Fabianski säljs under kommande januarifönster.

Nu släpper vi målvaktssargen och ämnet för idag, för att återkomma med del två om ett par dagar. Då skall vi inte bara se framåt kronologiskt utan också i förhållande till spelarnas placering på planen. Då tar vi en liten sväng kring Tjeckien och Ryssland, samt avhandlar landslagens respektive kaptener. Med kärlek från D&M.

 

Bilder: Amunia och Fabianski: Bildbyrån.

Mannone: Flickr.com: "Fid aka Theo"

Henry stod och lät tårarna falla när han höll ett tacktal för sitt förevigande som staty. Kom ihåg det, det var alltså inte tårar över att Wenger bönat och bett på sina bara knän att Thierry skulle ta på sig den rödvita tröjan igen. Det roliga i hela kråksången är att Wenger fick svara på frågan om Henry eller Anelka!? kunde vara på väg tillbaka till oss nu i januari. Den som på riktigt tror att Greedybastard 1 verkligen är välkommen tillbaka kan fortsätta läsa The Sun med god aptit.

Wenger svarade alltså nej på frågan om Henrys comeback i Arsenal och menade på att vi har gott om täckning på anfallsfronten. Jodu Wenger, om Chamakh och Park är god täckning så visst, men tyvärr är de mer som den knutna revolvern av Reuterswärd. Börjar sen managern tala om att Arsjavin och Walcott kan spela på topp så stänger jag av för vill jag lyssna på en dåres försvarstal så kan jag kolla in Juholt.

Robin van Persie har sagt att han tog en chansning med sitt volleyskott. Mr. Bleeding Obvious har talat. Det var väl inte någon som trodde att han nötte sådana på Colney och att han själv förväntade sig att sätta dem 8 av 10 gånger. Avdelningen meningslösa nyheter.

Wenger har inga planer på att värva något i januari och det tycker jag heller inte att han skulle behöva göra. Han kommer att få hur mycket skäll som helst om han inte värvar något och resultaten går emot oss, han kommer okcså att få skit om han värvar någon som inte håller måttet. Det finns så klart en chans att han hittar något fynd som ännu inte har spelat Champions League, men så ska den spelaren spelas in i laget och det kan gå hur som helst. Kolla Mertesacker, rutin som få, men anpassningstid som en skåning i djungeln.

Vi behåller trycket för en push mot topp fyra och fan vet om det bästa imorgon kväll inte är att Man C springer iväg med poängen. Vi kan rimligen inte nå de nyrika och då är det ju bättre om de nyligenrika får på tafsen.

Harry Redknapp fick på tafsen idag och var inte nöjd över domarens insats. Jag såg inte situationerna och kan inte uttala mig om det, men nog är det skönt att allt inte bara är tip-top i N17? De verkar annars tro att de kan vinna ligan därborta. Det är som när barn tror att man bara kan ta hur mycket pengar som helst i bankomaten.

God morgon. Nu sitter man här igen. Söndag morgon. Sliten. Bakfull. Illamående. Det är livet som Arsenal-supporter. Man spenderar tusentals kronor varje månad, dricker alldeles för mycket och reser land och rike runt för att följa ett lag. Om det är värt det? Varenda krona.

Den här veckan har summerat upp exakt hur det är att vara inbiten supporter. Allt från bortaresor till handslag med Thierry Henry. Att icke förglömma en matchdag fylld av vanliga ritualer som pubbesök och fish & chips.

Wigan

Förra lördagen begav det sig till Wigan. En stad som har typ två affärer, en krog och ett Pizza Hut. Grått och dystert. Regnigt. Skitigt.

Under säsongens gång åker man ofta till många städer som Gud verkar ha glömt. Visserligen är de rena paradis om vi skall jämföra med slumområden i utsatta länder eller ghetton i Frankrike, men om man skippar alla jämförelser finns det många ställen man hellre vill bosätta sig i än städer som Bolton, Blackburn och Wigan.

Hur som helst var det dags för ännu en resa, den här gången med bil upp och tåg ner. Efter en mindre tågresa upp till Market Harborough mötte jag upp min vän Richard som var pigg och glad. Vi tog M5 upp mot Wigan via Manchester där vi parkerade och började bege oss mot arenan. Något pubbesök hann jag inte med innan, men det skulle duga gott och väl att bara vara med efteråt.

DW Stadium är egentligen en heltrevlig arena, speciellt med tanke på att de flesta bortasupportrarna får upp till 4500 biljetter jämfört med 3000 och ibland ännu mindre. Hallarna i arenan är dock trånga som bara den och om man vill beställa en pint eller paj i halvtid är man rätt så körd om man inte går ett par minuter innan.

Självaste matchen var ganska seg och bortasupporten var ganska lam under första halvlek. Tack vare mål av Mikel Arteta och Thomas Vermaelen kunde vi dock slappna av lite och bjuda på skönsång, men det viktigaste var att vi ledde. En ledning i Wigan hade dock de två tidigare säsongerna resulterat i förlust eller lika, så man var fortfarande oroad.

Mikel Arteta - Arsenal's number 8! Foto: Bildbyrån.

Andra halvlek blev dock en enda skön resa mot tre poäng. Vi alla visste att 3-0 skulle punktera matchen helt och hållet, vilket även var anledningen varför jublet blev som störst när Gervinho avslutade ett anfall som innehöll 33 passningar och som alla i laget utom Andre Santos var delaktig i. När Robin van Persie sedan satte 4-0 fick han äntligen en ramsa värd sin status och inte det vanliga "Robin van Persie - klapp klapp - Robin van Persie". Om ni vill höra hur det lät kan ni checka in den här videon.

Efter matchen blev det att besöka en pub vid namn Red Robin. Ett rätt så trevligt hak för att vara placerat i Wigan. Där gick vi alla loss totalt och stämningen var obeskrivlig. Det var non-stop singing två timmar i rad och alla klassiska ramsor betades av. Naturligtvis hade förfriskningarna varit en bidragande faktor, men det var bara bra.

Precis innan vi skulle ta en taxi till tågstationen gick jag på toa där jag sedan fick för mig att stoppa fingret upp i en trasig handtork. Det resulterade i ett jävligt djupt - och öppet - sår på pekfingret som inte ville sluta blöda. Innan vi klev på tåget köpte vi lite mat ("mat" = hamburgare och kebab) och roligt nog träffade jag en svensk på Wigans tågstation, av alla ställen i världen.

Eftersom många av mina vänner kallar mig "Sweden" reagerade han och gick fram till mig och frågade om jag var svensk. Det kom fram att han hette Patrik, följde mig på Twitter och arbetade som biträdande jurist i London. Vi finns överallt!

Tågresan hem blev lika kaotisk som vanligt och jag känner i efterhand synd om medresenärerna som stod ut med oss i två och en halv timma. Efter diverse galenheter som jag inte har tid att lista i det här blogginlägget kom vi fram till London Euston där vi small av "Robin van Persie - he scores when he wants" så att alla på tågstationen kunde höra oss klart och tydligt.

Tunnelbana hem, slockna så fort man kommit innanför dörren och vakna upp lika illamående som vanligt på söndag morgon. Precis lika illa som jag mår i skrivande stund. Det är följderna av sådana resor, men följder man gärna tar så länge Arsenal vinner.

Thierry Henry

Efter att på onsdagen ha besökt Tollington för att närvara på Arseblogs bokrelease (So Paddy Got Up) - som var en mycket trevlig afton - var det på fredagen dags att närvara när Arsenal skulle avslöja vilka tre män som gjort sig förtjänta av statyer utanför Emirates. Redan dagarna innan hade vi fått klart för oss att det skulle bli Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry som skulle bli till brons.

Herbert Chapman är tyvärr avliden sedan länge och Tony Adams kunde inte komma på grund av ett viktigt möte, men Thierry Henry och Arsène Wenger kunde närvara - två legender som förvandlade mig till någonting som mer kan liknas en 14-årig fangirl som avgudar Justin Bieber än en ung kille i sina bästa år.

På sådana här bilder får man själv se exakt hur dålig ut som helst. Det är ögonblicket som räknas. Foto: K.E.

Att komma såhär nära dessa personer är det inte ofta man gör. Att sedan ropa till sig Thierry Henry och skaka hand med honom samtidigt som han kollar en i ögonen var ingenting annat än surrealistiskt. Så mycket som man avgudat honom, så mycket som han betytt för Arsenal och ens egna supporterliv. Att då stå och krama om hans lena hand fick mig att smälta inom- och utombords. Det må låta löjligt, men man är i ett annat känslotillstånd när man kommer så nära en legend som Henry.

Även Arsène Wenger närvarade och det roliga var att han hann just gå förbi mig innan jag ropade "Arsène" och sträckte ut min hand. Han sträckte ut den också, men hade gått lite för långt ifrån mig. Det slutade med att vi bägge sträckte ut händerna men inte nådde varandra (haha!) varpå han istället gav mig en vinkning. Det gjorde dock inte så mycket då jag fick skaka hand och ta bilder av honom efteråt. En underbar fredag!

Arsène Wenger! Foto: K.E.

Lördag

Gårdagen. Fantastisk. Igen. Vaknade upp redan vid niotiden för att duscha och göra mig klar. Sedan far det av till Tollington, men det skulle inte bli enda stället jag skulle komma att besöka under dagen. Roligt nog var jag så pass tidig att jag kom innan ens puben hade öppnat!

Det blev att börja direkt med ett par pints och en god lunch beståendes av fish & chips tillsammans med trevligt umgänge. Roligt nog hörde jag många svenskar i lokalen, även några jag hälsade på (och några som kände igen mig!). Martin, Gabriel och Tobias ville komma med i det här blogginlägget och de gjorde de sig förtjänta av. Hoppas att flyget från Stansted klockan fem på morgonen gick smort!

Efter förfriskningar, sång och taggning var det då dags för match. Den var riktigt fint inramad och jag kommer nog vara stolt för evigt att ha närvarat vid ett sådant här speciellt tillfälle. Turligt nog klev även rätt man fram på jubileumsdagen och det var inte mer än passande att det var Robin van Persie som avgjorde tillställningen med matchens enda mål.

Holländaren blir allt mer lik Thierry Henry - som passande nog var på plats tillsammans med många andra legendarer - i sitt sätt att avgöra matcher. Henry hade en förmåga att dyka upp när man minst anade, även när han gjorde plattmatcher. Minns bara det här målet mot Liverpool då han hade varit osynlig under nästan hela matchen, bara för att ta saken i egna händer när laget behövde honom som mest.

Robin van Persie - he scores when he wants! Foto: Bildbyrån.

Robin van Persie gjorde inte mycket väsen av sig igår. Tills han beslutade sig för att dra till på volley och avgöra matchen på äkta Henry-maner. Ett otroligt avslut (vet ni hur svårt det är att få det avslutet?!) av en otrolig spelare. Fantastisk. Det finns inget bättre ord att beskriva honom med.

Efter matchen blev det besök på flera olika pubar med trevligt sällskap och kanonsköna personer. Det blev pints, diskussioner, sång, fest och hela faderuttan under kvällens gång. Nattbussen hem blev en mindre trevlig resa, men det var ingenting jämfört med hur man mådde för ett par timmar sedan. Men det är smällar man tar för Arsenal. Och jag gör det gärna igen, och igen, och igen... hur många gånger som helst.

Tänk att fotbollspelare kan göra en så lycklig, att de kan sätta även oss på samma piedestal som de själva och att de kan få oss att känna oss oövervinnerliga. Idag gav Robin van Persie oss Målet. Ett mål som måste finnas med i snacket kring Årets Mål när vi summerar säsongen 2011-2012.

Målet var kronan på verket i en överlag ganska övertygande uppvisning, åtminstone i första halvlek. Vi skapade så många klara målchanser att Everton nästan var tvungna att hålla i målstolpen för att inte falla omkull i vinddraget. Vi skulle bara sätta dit den första så skulle resten komma som ankungar efter mamma anka.

Det blev inte så och ju längre matchen led ju mer krampade det sig för oss, vi skapade fortfarande chanser, men Everton tilläts sticka upp även om de i sannhetens namn inte hade så värst många reella målchanser. Arsenal såg faktiskt hyfsat stabila ut trots avsaknaden av ytterbackar, även om det så klart märktes offensivt att Walcott och Gervinho inte fick understöd.

Arsenal vann egentligen komfortabelt även om det inte kändes så, men idag kommer allt snack att handla om van Persie som nu endast är tre mål ifrån det där rekordet på 36 för ett kalenderår. Han har fyra matcher på sig och vem skulle våga sätta emot nu?

Annars har ju nyheterna handlat mycket om 125-årsfirandet och om de tre statyerna på Chapman, Adams och Henry i synnerhet. Henry själv hade varit i tårar när han höll tal och det är lätt att ta denne fransos till sig då som nu. Han är en legend på ett sätt som sådana som greedybastard 1 och 2, Nasri och Cashley aldrig kan bli någonstans.

Fotbollen behöver karaktärer, spelare som viger sina karriärer åt ett lag, som ger allt och hyllar de som ska hyllas - supportrarna, som visar ödmjukhet inför deras prestationer och som sliter dag ut och dag in utan att skandalerna avlöser varandra. Hatten av för Henry i det avseendet.

Fotbollen behöver också karaktärer som gör tvärtom för hur roligt skulle det vara utan Merson, Adams och Parlour, utan Cantona, Roy Keane och Terry Butcher. Spelare som det snackas om i all evig tid, inte alltid för deras kvaliteter som spelare utan som profiler som gör fotbollen större. Hatten av för Adams i det avseendet.

Arsenal gör vaerkligen sitt yttersta för att detta jubileumsår ska bli något stort och idag hade de samlat en hel bunke gamal Arsenalprofiler,  däribland Ian Wright, Limpar och Lehmann. Det var skoj att se George Graham på plats och man kan inte låta bli att undra hur samtalet gick mellan honom och Limpar. Något i stil med en nickning av igenkännande och ett muttrande när de passerade varandra?

När vi som sitter i Sverige bara längtar till Emirates för att få vara med om detta kan man i direktsändning se hur det gapar tomma stolar på läktarna, hur folk reser sig tio minuter innan halvtid för att gå ut och köpa en öl och hur massvis av folk lämnar stadion innan slutsignalen för att hinna med tunnelbanan. Själv sitter man varenda minut för att man har lagt ut tid och pengar på att ta sig dit och man vill att alla ska dela denna passion. Det är beklämmande hur folk ignorerar det som de erbjuds, nog går inte folk innan föreställningen är slut på teatern eller innan filmen är slut på bion?