Senaste blogginläggen

Alla våra drömmar slog in ikväll. Det var kanske inte riktigt så, men jag är fantastiskt nöjd med denna seger av flera skäl:

* Man U kunde inte köra över oss med sitt kontringsspel ännu en gång.

* Arsenal stod upp väl fysiskt och mentalt.

* Man U får kämpa för att vinna ligatiteln och kan till och med förlora den.

Arsenal vann en seger som kommer att lyfta spelarna enormt mycket. Vi har visat att vi kan vinna mot tre motståndare som vi tidigare haft problem med och som tidigare stämplat oss som omogna, naiva pojkar. Chelsea, Barcelona och Manchester United har alla fått stryk på Emirates stadium. Det är inte bara att åka till London och hämta tre poäng, i alla fall inte om man inte heter Newcastle, west Brom och Tottenham....

Vi skickade idag en signal, framförallt till oss själva att vi kan om vi lägger ner 100% energi i hela matchen. Fotboll handlar lika mycket om teknik som taktik, lika mycket om vilja som dribblingar, lika mycket fysik som hjärna. Vi måste behärska alla delar för att skapa ett komplext lag som kan spela det spel som krävs för att vinna. Vi har visat några gånger denna säsongen att vi kan göra det. Det ska bara ut varje gång.

Det snackas en del om straffsituationerna och båda är naturligtvis solklara straffar. Vidic hands hade resulterat i ett rött kort och det hade satt sin prgel på resten av matchen. Owen-situationen hade kanske också blivit rött kort, men i ett betydligt senare skede av matchen och kanske inte lika betydelsefullt. Ändå har Ferguson mage att klaga över domaren och hävda att Vidics hand var svårare att se. Om linjedomaren var så säker på att det var hörna så måste han ju ha sett bollen snudda vid Vidic. Hårresande.

Jag tror att Chris Foy hade den siituationen i huvudet när han nekade Owen en straff i slutskedet. Inte helt enligt regelboken, men fullt förståeligt. Domaren var inte problemet idag förutom de gånger han stod i vägen för bollen.

Manchester United försökte ännu en gång spela avvaktande kontringsfotboll, så där lagom snyggt som mästare ska. Det var bara det att de inte kom någon vart. De få kontringar de hade lyckades vi avvärja och den stora anstormningen kom aldrig. Arsenal var tämligen ohotade och kunde vinna komfortabelt.

Om vi blir trea så har vi slagit båda finallagen i Champions League, både 1:an och 2:an i Premier League och båda finallagen i FA-cupen. Så nära är vi att ta en pokal denna säsongen och hade det inte varit för våra usla hemmaresultat mot några av nykomlingarna så hade vi lett ligan idag.

Vi kommer att lära oss av detta, och med hjälp av ett par fina nyförvärv till säsongsstarten så är vi där uppe igen nästa år. Vi kommer inte att ha vunnit ligan i februari och vi kommer att ha några dalar som vanligt, men vi kommer att ha en chans, precis som vi hade denna säsongen. Det är ju trots allt roligare att vara med i ett titelrace än att inte vara det. Fråga Tottenham och Liverpool-supportrarna.

Vi är väldigt nära St. Totteringham´s Day nu. I praktiken är det klart, men i teorin får vi antagligen vänta en vecka. Missar Blackpool att ta poäng på White Hart Lane så ska vi väl ta den poäng som behövs på söndag mot Stoke. Dags att köpa hem grejerna till lasagnen med andra ord. Smaklig måltid!

London. Värme. Sol. Emirates. Eftermiddag. Sommar. Lukt. Alla
omständigheter var näst intill perfekta när Arsenal idag tog sig an
Manchester United hemma på Ahsburton Grove. Om det inte vart för att
Arsenal redan spelat bort titeln hade den här matchen mycket väl ha
kunnat avgjort ligan till vår fördel, men nu blev det tyvärr en match i
mängden, vilket man märkte tydligt bland både åskådare och
kommentatorer.

En kvart innan matchstart var jag inte ens
ett uns nervös, vilket bara det borde gjort mig nervös. Men icke sa
nicke. Det var ett lugn över hela min kropp, som om vi skulle möta ett
lag från divison 7, inte Storbritanniens bästa lag.

När Chris Foy väl
blåste i pipan - och matchen var igång - var det precis som vanligt. 
Ett Arsenal som pressade, skapade halvdana chanser och spelade ut
motståndarna. Manchester United såg minst sagt usla ut, vilket de å
andra sidan gjort nästan hela säsongen. Ni vet, de är ganska bra på att
spela skit och ändå vinna matcher. Att United skulle vinna till slut
kändes som det troligaste scenariot, och med vår ineffektiva start -
inte ett enda skott på mål om jag minns rätt - kunde det ju inte sluta
på något annat sätt, eller hur?

Men trots att vi inte skapade sylvassa målchanser, trots att ligatiteln var borta oavsett resultat och trots att Chris Foy och hans domarteam alla bar en Manchester United-tröja var det idag som
Arsenal valde att visa upp sina muskler. Kanske inte den perfekta dagen
att göra det på, men en dag som åtminstone kunde sluta med en liten
gnutta hopp inför framtiden.

Arsenal startade dagens
Premier League-match med den yngsta startelvan på nästan två år och på
planen såg vi massor av framtidshopp bevisa varför de spelar på Emirates
Stadium och inte på någon halvlerig sjumannaplan i Korpen. Wojciech Szczesny gjorde en felfri insats, Aaron Ramsey dominerade mittfältet och krönte dagen med ett avgörande mål, Jack Wilshere fortsatte sin succésäsong och Theo Walcott gjorde ännu en fin insats.

Aaron Ramsey fick göra sitt första mål sedan 2009/2010. Här ett mål mot West Ham i FA-cupen. Foto: Bildbyrån.

Första halvlek var Arsenal det bättre laget och lyckades många gånger bräcka United-försvaret, men Edwin van der Sar lyckades man inte testa. Känslan av att vi skulle förlora det här igen - trots att vi var det bättre laget - dök upp flera gånger i minuten.

Trots att
Andy Garratt och Chris Foy uppenbarligen var färgade - Andy Garratt var
även linjedomare när Arsenal mötte Sunderland och blev rånade på både
straff och mål - lyckades vi till slut knäcka United och en upprörd Alex Ferguson. Andra halvleken bjöd nämligen på chanser åt bägge hållen, men Arsenal kunde äntligen dra det längsta strået då Aaron Ramsey placerade bollen fint till höger om van der Sar efter en enkel passning av Robin van Persie.

Bloggare, forumiter, fans, ja, alla har klagat på Arsenals mentala styrka de senaste säsongerna - så även jag - och det fanns ingen chans i världen att vi skulle kunna hålla vår ledning in till slutet. Men precis som jag sade tidigare valde Arsenal att överraska oss alla på ett positivt sätt. En udda dag att göra det på, men ingen klagar. Det är synd att poängavståndet var så stort redan innan match, för annars hade vad som helst ha kunnat hända.

1-0 är 1-0. Tre poäng, en vinst och en lättnad blandad med glädje och hopp. Det här är början på en bra språngbräda inför nästa säsong. Vi kan slå Manchester United. Vi kan slå de bästa. Vi kan spela bra fotboll. Vi kan vara ineffektiva, men ändå vinna. Vi kan vara med i ligatoppen även nästa år. Vi kan vara kliniska när det väl gäller. Vi kan behålla en ledning.

Det handlar bara om vilja, motivation, hårt arbete, mental styrka och ett par förbättringar. Och så har vi ett helt annat Arsenal framför oss. Det Arsenal som kan vinna mot Barcelona, Chelsea och Manchester United. Det Arsenal som kan hålla nollan. Det Arsenal som kan försvara en ledning. Tyvärr har det inte sett ut så mot slutet, men dagens resultat var en skön lättnad. Nu kan vi andas, ta med oss självförtroende, ta med oss bra insatser från ynglingar, ta med oss en gnutta hopp och sakta men säkert börja fila på nästa säsong.

Äntligen fick vi se lite gladare miner på Arsenal-spelarna. Fotnot: Bilden från matchen mot Chelsea. Foto: Bildbyrån.

Det är fortfarande tre matcher kvar att spela, men nu har vi säkrat en CL-plats - så vida inte Tottenham väljer att vinna varenda match som återstår med 10-0 -, vunnit mot Manchester fucking United, satt en punkt för vår långvariga formsvacka och tagit nya steg mot en liten bättre Arsenal-värld. Om vi bara avslutar säsongen lika bra som vi spelade idag kan vi åtminstone ta farväl av 2010/2011 med någon sorts positivitet, optimism och glädje. Det kommer ta ett bra tag innan vi vinner en titel igen, men ju längre det går, desto starkare blir vi.

Matchens tre kanoner:

• Aaron Ramsey - Dominerande på mittfältet. Gjorde matchens enda mål.
• Andrey Arshavin - Ett av de bästa inhoppen i år.
• Robin van Persie - Het.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att en formsvacka som varat under flera månader börjar gå mot sitt slut. Vinsten idag mot Manchester United var lättande, skön och gav oss mycket andrum. Nu kan vi se fram emot att spela säsongens sista matcher nästan helt utan press. Naturligtvis måste vi prestera, men en CL-plats är säkrad i praktiken och ligatiteln är bortspelad sedan tidigare! Nu ser vi fram emot tre nya vinster och ett härligt sommarlov.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

En bra dag på många sätt och vis. Fint väder. Arsenal-vinst. London. Kan inte bli så mycket bättre. Nu är det dags att skaka av oss alla bekymmer, alla svackor och allt vi fått uppleva de senaste månaderna. Jag är en av många som hoppas att det här är början på något nytt, något finare, något bättre. Hopp är trots allt det vi lever på och utan hopp hade det inte funnits något att göra. Se nu till att avsluta med tre bra resultat för att sedan ha ett skönt break, en intressant sommar och en nystart!

Vad ska man tro? Cesc Fabregas stannar även nästa säsong eller Cesc Fabregas flyr till Barcelona efter att ännu en säsong passerat utan att han fått hålla i en pokal? Det är klart att Arsenal mår bra av att ha Cesc Fabregas i laget, det vill säga så länge spanjoren har sinnet inställt på Arsenal. Vi hade samma historia i somras och Wenger valde att neka katenen en flytt. Med all rätt. Situationen är ungefär densamma i år. Barcelona kommer att rycka i Fabregas och kanske till och med lägga ett skambud igen. Wenger måste då välja om han vill fortsätta att bygga laget kring Fabregas eller om han tror att han kan få in ersättare, en eller flera, för de pengarna som gör att vi får ett slagkraftigt lag.

Det är inget lätt beslut och jag är inte avundsjuk över att jag inte ska ta det. Jag tror dock att om vi ska få lov att bli av med någon så väljer vi allihop några andra ur laget som svikit oss. Inga namn behöver nämnas, men flera åsiktsmaskiner har påtalat att om det ska tas in någon så måste det också vara några som lämnar på grund av 25-manna-regeln.

Rykten är i full gång om vem som ska in och det kommer att vara så ända tills transferfönstret stänger. Wenger själv har adresserat försvaret som vår svaga länk och det är väl ingenting att protestera emot. Målvaktsfrågan kan faktiskt vara löst i och med Szczesny och Fabianski och jag ser ingen anledning att skaffa folk där.

Paul Merson skriver i sin kolumn på Sky Sports att han vill se en engelsk mittback i stil med Gary Cahill nästa säsong och även om ursprunget är egalt så har han en poäng. Vi behöver en mittback a la Sol Campbell, John Terry eller Rio Ferdinand. Vi har Thomas Vermaelen som är den ena halvan i ett sådant par, men vi behöver en till som kan spela uppemot 35-40 matcher under säsongen och bilda ett killerpar i backlinjen. Har vi det när nästa säsong börjar så blir vi farliga.

Vi möter Manchester United imorgon och intresset från vår sida borde vara på topp. Istället är det stiltje i anmälningstrådarna till träffarna runt om i landet. Är vi medgångssupportrar allihop? Det är lätt att raljera över Man U och Barcelonafans under säsongen när det går hyfsat för oss, men nu när det är tufft så sitter vi hemma i stugorna och gömmer oss. Det är nu vi ska krypa fram ur skuggorna, visa vilket lag som är störst, vilket lag som borde vara bäst den här säsongen och visa vilka supportrar som aldrig sviker sitt lag.

Det är ju heller inte en match som saknar betydelse, varken för oss eller för Man U. Det är oerhört viktiga poäng som står på spel, vi ska hålla undan för Man City och undvika att behöva kvala till CL nästa säsong och Manchester United spelar för att hålla Chelsea undan i titelkampen.

Det blir tufft och antagligen samma matchbild som vi sett de senaste gångerna där vi dominerar i allt utom i målprotokollet. Evra var ju kaxig nog att säga att det var män mot pojkar i matchserien i Champions League häromåret. Det var kanske lite väl hånfullt, men likväl har vi inte lyckats slå dem med vår taktik och jag hoppas innerligt att Wenger har tänkt till. Vad vi behöver är samma attityd som Invinciblelaget kunde plocka fram, en anda av att moståndarna måste bryta genom berg för att besegra oss. Det innefattar inte bara fysik utan att spelarna offrar sig för varandra, att försvarsspelet börjar med Van Persie, att mittfältet jagar och är beredda när bollarna kommer för vidare befordring upp till anfallet. Det inbegriper att vi är tajta vid defensiva fasta situationer och att vi tar vara på våra offensiva lägen.

Basala saker kan tyckas, men ibland kan man undra vad tränare som Tony Pulis och Sam Allardyce fått ut av vårt lag. Vi hade kanske inte varit lika skönspelande ineffektiva, men grymma på hörnor, frisparkar och taktiskt rävspel. Det finns ingenting som heter riktig fotboll och därför borde ett lag som vill vinna ligan som i Arsenals fall lära sig att behärska alla delar i spelet. Just nu fattas det en del.

Jag har inga större förhoppningar för jag tror att det kommer att se ut som tidigare möten de senaste åren och vi kommer att åka på stryk. Men jag vill åtminstone att vi efteråt kan säga att vi gjorde allt vårt bästa, att det inte såg pinsamt ut och att Arsenal visade att vi kunde ha vunnit ligan. Det är inte mycket begärt i detta läget.

God afton! Semestern går mot sitt slut och nu räknar jag ner dagarna på en hand. Snart är jag tillbaka i London, redo att börja jobba, gå på pubarna och se Arsenal spela på Emirates. Jag borde vara smått exalterad, men sanningen är att de senaste månadernas händelser tagit musten ur en. Helst av allt skulle jag stanna kvar i min barndomsstad, grilla med vännerna och vänta in nästa säsong. Tyvärr är det stryk man får ta när man håller på Arsenal.

Sedan 0-0 mot Blackburn hemma på Emirates har jag valt att stänga ute all sorts fotboll förutom Arsenal. Jag läser inga nyheter, jag läser inte bloggar och jag tittar inte på några andra matcher än Arsenals. Jag orkar inte med att följa smutsiga Barcelona på sin väg till ännu en Champions League-pokal eller se Manchester United vinna ligan när de haft sin sämsta säsong på år och dar. Som kronan på verket får vi antingen se att man kan vinna en titel genom att spela fult (Stoke) eller köpa till sig en titel (Manchester City) beroende på vilket lag som går vinnandes ur striden i finalen i FA-cuoen. Nej, den här säsongen lovade gott, bjöd oss på sköna toppar, men slutade vedervärdigt.

Det är smällar man får ta, men samtidigt får man se till att inte gå över gränsen. För några dagar sedan skapades organisationen "Where has our Arsenal gone?", som ni kan läsa mer om på deras officiella hemsida. Om man läser deras pressrelease får man bilden av att organisationen är väldigt bred, luddig och aningen intetsägande. Det är flera bloggare som tagit upp bristerna hos dem och det bästa inlägget om det kan ni läsa på The Wiew From N5. Idén är bra i grunden, men utförandet är katastrofalt uselt.

Jag är tämligen säker på att ni är trötta på att läsa mardrömskrönikor, blogginlägg som tar upp allt kaos vi upplevt och artiklar om all turbulens vi befinner oss i. Det har helt enkelt blivit för mycket. Trots det är det just det som är det flitigaste samtalsämnet just nu. Vad är det som får oss att falla på mållinjen? Varför underpresterar många spelare/hela laget? Vad har vi för plan b? Är Wenger bra nog? Vad måste vi förändra? Vad kommer ske i sommar? Frågor som man just nu försöker besvara från massor av olika håll, ståndpunkter och synvinklar.

Ni som följt bloggen de senaste veckorna vet exakt vad jag tycker, och att döma av kommenterarerna har även ni fått sprida era åsikter. Personligen tänker jag inte börja skriva på ännu ett inlägg där jag tar upp bristerna i dagens Arsenal. Det har jag gjort alldeles för många gånger tidigare, speciellt på sistone.

Nu återstår fyra matcher av säsongen och det gäller helt enkelt att göra det bästa av situationen. Vi måste helt enkelt ta tag i oss själva och avsluta på bästa möjliga sätt. Om vi avslutar säsongen någorlunda väl kan vi åtminstone andas ut lite. Om vi inte gör det finns risken att vi blir inblandade i striden om fjärdeplatsen, någonting som inte ens fanns i våra tankar för bara några veckor sedan. Men saker och ting svänger snabbt i sporten som kallas fotoboll.

Det är ännu en misslyckad säsong vi vart med om, men precis som man säger både på Long Island och i norra London finns det alltid en nästa säsong. Massor av lag behöver en nystart, likaså Arsenal. En sommar fylld av förändringar, förbättringar och nya ansikten kommer få oss alla att bli exalterade inför nästa säsong och det är kanske allt som krävs. Samtidigt får man ha i tankarna att alla våra konkurrenter kommer bara bli bättre, vilket resulterar i att Arsenal och Arsène Wenger måste ställla ännu högre krav på sig själva.

Manchester United som mycket väl har en chans att vinna både Champions League och Premier League måste fortfarande förbättra laget. Om vi vart i en liknande situation hade Wenger med största sannolikhet sagt att man inte behöver förstärka laget. Men trots att United är på väg mot sin nittonde ligatitel och sin tredje Champions League-titel känner man av behovet av förändringar och förbättringar.

Chelsea behöver en nystart även dem, och vem vet vad Abramovich har i tankarna? Tänk om Torres börjar leverera likt han gjorde i Liverpool? Tänk vad bra deras mittbackspar i Terry och Luiz kan bli? Tänk själva hur det laget joggade hem matcher i höstas? En nystart i Chelsea kan mycket väl resutlera i att de hittar tillbaka till gamla vinnande vägar.

Manchester City kommer fortsätta köpa in spelare och om de klarar av att spela till sig en Champions League-plats finns all chans att de kan dra till sig allt bättre och kvalitativa spelare. Liverpool ser ut att bli bättre och med ett par förstärkningar även där finns all chans att de kan slåss om en topplacering.

Om Arsenal vill visa sina muskler inför nästa säsong krävs det att man hänger med i utvecklingen och visar att man tänker vara en kandidat till ligatiteln nästa säsong. Ett par värvningar löser inte alla problem, men för Arsenal kan det lösa en hel del problem.

Just nu skall dock allt fokus ligga på att prestera så bra som möjligt och avsluta säsongen på bästa möjliga sätt. Två likaresultat och två vinster skall Arsenal vara kapabla till att kämpa till sig, men med den formsvacka vi ligger i för tillfället vet man aldrig vad man skall förvänta sig. Det finns en realistisk chans att vi förlorar både en och två matcher och om både Tottenham och Manchester City samtidigt vinner en eller två matcher ligger vi riktigt illa till.

En bra säsongsavslutning kan dock vara en bra språngbräda inför försäsongen och nästa säsong. Och nu när pressen är aningen mindre kanske vi inte känner oss lika trängda, tvingade och desperata, vilket kan vara en positiv fördel för oss. Vi har helt enkelt råd att släppa på tyglarna lite.

Det är dags att glömma all skit vi gått igenom, få till en bra avslutning och se fram emot en händelserik sommar, en skön försäsong och en stor nystart inför nästa säsong. Jag längtar redan, men först och främst väntar Manchester United på Emirates den första maj. Ett någorlunda bra resultat i den matchen kan åtminstone få oss att må lite bättre, till och med om det bara är för en liten stund. Låt oss hoppas på det. Ha det!

Säsongen är inte ens färdigspelad och alla - inklusive jag - har redan börjat analysera vad som gått fel. På något vis känns det ändå fel. Vi borde stå på läktarna och applådera de våra för sina ansträngningar, men alla känner en bitterhet över att vi förlorat en ligatitel som vi borde kunna vinna.

Antagligen är det mest en frustration över att det lag vi hoppats på, trott på och älskat inte räckt till. Det fanns många supportrar i leden som tvivlade på en topp-fyra placering och framförallt fanns det många tvivlare utanför våra egna led. De har fått fel allihop och allteftersom säsongen led och vi tog oss upp till bättre och bättre positioner så steg förväntningarna eller kanske framförallt förhoppningarna. Ju högre du klättrar för att se regnbågens slut, ju hårdare blir fallet när du ställt stegen på dåligt underlag. Vi har fantastiska fotbollspelare, men saknar det där allra sista.

Det som Wenger kanske inte har fattat ännu är att det här laget inte kommer att kunna få det där allra sista av sig själva. De behöver injektioner utifrån, av spelare som vet hur det är att vinna stora saker, av spelare som riskerar liv och lem för att rädda en boll från att gå ut till hörna, av spelare som manar på de sina när det går dem emot och vi behöver också spelare som kan ge de spelare som inte ger allt en riktig åthutning.

Vi blir troligen tvåa eller trea i årets liga. Det är ingen skam i det sett till klubbens status ekonomiskt eller fotbollsmässigt, men det är trist att se att våra spelare gör samma misstag år efter år. Det sitter snart i väggarna på Emirates att vi inte kan vinna något och det är illavarslande. En klubb som ständigt misslyckas på mållinjen riskerar att bli en klubb som för alltid står utanför prispallen. Liverpoool har gått 20 år utan att vinna ligan och de är tillsammans med Man U England smesta ligavinnare. Tottenham har nu spelat 50 år utan att vinna ligan och de tror att de är ett storlag fortfarande. Chelsea gick 49 år utan att vinna ligan och räddades enbart av en miljardärs våta fotbollsdröm.

Det kan snabbt gå utför, jag har inget krav på att vi ska vinna ligan varje år eller ens vart femte år, men man ska akta sig för att inte vinna någorlunda regelbundet. Det leder ofelbart till Valencia-syndromet. Man seglar upp och vinner ligan en gång och tror att man kan rubba de stora, men hamnar ändå i skuggan av Real Madrid.

Arsene Wenger har alltså ett hästjobb framför sig. Ska han göra sin sista push med det här laget och ska han i så fall köra på som tidigare eller ska han förstärka rejält med rutinerat folk? Vi har inga svar och får heller inga på ett tag. Han påstår sig tänka på transfers varje dag och det är väl bra. Han har rätt i att man inte ska köpa för köpandets skull, men det måste finnas en och annan pusselbit som verkligen skulle göra Arsenal bättre. Det behöver ju faktiskt inte vara en spelare, det kan lika gärna vara en assisterande tränare, en coah i idrottspsykologi eller en gammal spelare som kan lyfta laget.

På söndag vankas det match mot Manchester United. De ser just nu att ganska komfortabelt ta en en seger nere i Tyskland mot Schalke och de flyger så satans högt just nu att vårt sargade Arsenal kommer att få det väldigt, väldigt svårt. De har de senaste matcherna utmanövrerat oss fullständigt, kontrat in de mål de behöver och sedan retfullt försvarat ledningen medan vi pustat och frustat.

Det enda som talar för oss är att vi inte har något kvar att spela för. Visst kan vi tappa till en fjärdeplats och till och med missa Champions League, men jag tror att det spelarna framförallt tänker på är att de missat ligan. Vi kan spela avslappnat och gå ut och visa att vi kunde blivit mästare. Jag är skeptisk dock, Man U har peakat på våren - igen, medan vi är sämst när det gäller. Jag vill egentligen inte titta, men måste. Har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Vi förlorade idag mot Bolton efter att de vita gjort mål på två hörnor. Det summerar egentligen hela säsongen. Hur snygga vi än är, hur mycket attityd vi än visar upp och hur mycket bollinnehav vi än har så återstår Wengers stora akilleshäl genom åren - försvarsspelet.

Jag har inte räknat på hur många ledningar vi har tappat den här säsongen, men jag är säker på att vi med två ordentliga mittbackar a la Vidic och Ferdinand hade vunnit ligan. Idag går Djourou bort sig flera gånger och ser ut som en skolpojke i sitt spel. Då har han tillsammans med Koscielny ändå gjort ett strålande jobb under säsongen, för om vi ska vara ärliga så skulle ingen av dem spela så mycket som de gjort om Vermaelen varit hel.

Det finns massor av problem att adressera i dagens Arsenal och jag tror att jag rört vid dem alla under säsongens lopp. Avsaknaden av en ordentlig världsklassbacklinje kostar dock oss poäng hela tiden. Man undrar flera saker när det gäller den: Vem styr? Hur tränar vi på defensiva fasta situationer? Varför är våra backar tunnare rent fysiskt än de flesta andra mittbackar i PL?

Djourou och Koscielny ska vara utmärkta backupbackar i ett Arsenallag nästa säsong. Vermaelen ska spela ihop med en mittback av kvalité. Han behöver inte vara jättedyr även om det naturligtvis kostar att ha bra folk på planen. Arsenal har tidigare varit kända för sina 1-0 vinster och för sin fruktade back four. Numera är vi snarare kända för att vi inte kan hålla tätt. Det måste Arsene Wenger göra något åt.

Han måste så klart titta på andra saker också. Vi behöver en anfallare som är hel och kan göra 25 mål på en säsong. Man U köpte megafyndet Hernandez för £7m och han petar just nu skytteligaledaren Berbatov. De har alltså två killar som gör runt 20 mål. Vi har van Persie och han har bara spelat andra halvan av säsongen.

Wenger ser frustrerad och desperat ut. Hade han varit i någon annan klubb än i Arsenal så hade han antingen avgått själv eller blivit sparkad nu. Han ser ut att ha tappat kontrollen. Jag förväntade mig en vansinnestirad i media efter matchen, men istället lät han hyfsat balanserad och berömde sina spelare för attityden och viljan. Vi var okej sett under hela matchen och ska vi vara ärliga så har vi ju aldrig kunnat räkna hem tre poäng på Reebok med någon självklarhet. Det som är mest frustrerande för Wenger är ju att han vet att våra spelare tekniskt och spelmässigt borde vara bäst i landet. Den mentala biten kommer tyvärr inte av sig självt och det är ju därför som det behövs en bra blandning av ungt och gammalt i laget.

De äldre vet hur man handskas med tryck utifrån och inifrån och kan lugna ner och stödja unga spelare. Arsene Wenger har provat sitt unga lag nu, troligen för att vi har varit tvungna, men nu tycker jag och många med mig att vi behöver blanda upp laget med etablerat folk som vet hur det ska göras. Vi förtjänar ligatiteln för allt jobb vi har gjort under de här hundåren när Emirates byggdes och avbetalningen var som mest sårbar. Nu måste vi använda en del av rörelseinkomsterna för att förstärka laget. Se ut de spelare du vill ha, lägg inga skambud utan betala vad som krävs för att du ska vara så säker man kan bli på att det blir bra Wenger. Det finns inga garantier, men å andra sidan måste ju något göras eller hur?

Jag var uppgiven innan och den enda tröst jag har nu är att Man U inte kan vinna ligan på Emirates och vi behöver inte ställa upp med någon guard of honour. Förresten vi har ju St Totteringham´s Day att se fram emot också. Dags att börja köpa hem till en smaskig lasagne.

God afton! Förra inlägget var nästan menat att skapa reaktioner och visst kan man säga att det gjorde det. Varje bloggare har en unik stil och jag vet inte riktigt vad som är unikt med mig, men jag skriver direkt ur hjärtat och vid stunden var jag förbannad, deprimerad och ilsken. Sanningen var att jag var förbannad i flera dagar efter poängtappet och det är först nu känslorna lugnat ner sig lite.

Jag kan direkt erkänna att jag gick in lite för hårt mot Wojciech Szczesny, och jag ursäktar om någon tog illa vid, men min åsikt håller jag kvar vid. Sedan finns det - och skall alltid finnas - folk som tycker olika. Det är just det som är roligt med bloggande, forum och andra ställen där supportrar kan samlas och diskutera de senaste veckornas händelser. Om alla fans tyckte lika om allt och alla skulle vi leva i en mycket tråkig värld.

Nu när både jag och ni andra lugnat ner oss/er lite kan vi börja tänka mer rationellt och klart. Naturligtvis var inte polacken den enda man skall skylla poängförlusten på, utan merparten handlar om den mentala styrka som diskuterats så flitigt under hela säsongen. Vid det här laget har just Tottenham-matchen delats upp i bitar, analyserats och diskuterats väldigt mycket och om jag skulle börja göra det igen skulle det nog bli lite overkill både för er och för mig.

Däremot är det kanske värt att ifrågasätta vår mentalitet sett över hela säsongen. Varje säsong har exakt alla lag sina djupa dalar och höga toppar, sina positiva och negativa kurvor och sina bra och dåliga stunder. Varje säsong är unik, men om det är någonting man vet på förhand inför varje säsong - vilket gäller varje lag - är det att laget kommer gå igenom både formtoppar och formkurvor. Det laget som slutligen vinner antingen ligan eller någon cup är oftast det lag som haft minst dalar och högst toppar. Någonting man i dagsläget inte kan säga om Arsenal.

Arsenal har vid det här laget blivit ett lag som har tre olika "levels" beroende på årstid. Under hösten går det oftast väldigt mycket upp och ner där bra resultat mot bra lag blandas med dåliga resultat mot dåliga lag. Sedan har vi även Nightmare November som är den månad Arsenal tappat mest poäng i under de senaste fem-sex(?) säsongerna.

Under vinterperioden gör laget ofta väldigt bra ifrån sig, vilket ni själva märker om ni ger den perioden en överblick, medan allt rasar ihop som ett korthus fram mot vårkanten. En vår som ofta präglas av ett Arsenal som saknar den där sista biten för att bli champions, för att bli bäst. En bit som oftast inte alls är så stor, men som inte funnits där de fem senaste åren.

I år har vi ännu en gång gått igenom en säsong som präglats av en berg- och dalbanehöst, en bra vinterperiod och ett raseri under våren. Vi har ännu en gång fått bevittna ett Arsenal som faller på mållinjen. Bara tanken av att några enstaka poäng kunde ha förändrat läget totalt är någonting som inte gör det enklare. Om vi bara fått med oss det där regelrätta målet mot Sunderland, om vi bara haft mer precision mot Blackburn, om vi bara inte klantat till det mot Liverpool, om Szczesny inte rusat ut mot Totteham. Men precis som Don Meredith sa en gång i tiden: “If ifs and buts were candy and nuts, we’d all have a merry Christmas”.

Det är hur enkelt som helst att använda argumentet "om", men så kan man säga om alla lag, om alla situationer, om varje dag. Om "om" inte fanns hade vi haft 114 poäng när säsongen tagit slut, men det är fotboll det handlar om, och i fotboll kan allt hända. Den bistra sanningen är att vi helt enkelt inte vart för bra. Så enkelt är det. Det krävs inga överanalyser eller rocket science för att förstå att Arsenal inte vart bra nog. Och precis samma visa var det förra året, och året innan det, och året innan det, och året....

Samtidigt som jag hellre har en tränare som håller fast vid sina idéer, drivs av sina egna principer och sin tro än en tränare som byter åsikter så fort andra börjar klaga måste även Wenger förstå att det inte kan fortsätta så här. Vad som gör det hela mer skrämmande är detta: Wenger rules out busy summer. "Team is 23 years old, why should I?"

Wenger har vart ett hett villebråd de senaste månaderna och jag har nog haft med hans namn minst ett tiotal gånger i varenda inlägg sedan mars månad, men tyvärr är det ofta tränaren som får lägga en stor skuld på sina axlar, och så är det även nu. Jag tänker inte sitta här och fortsätta prata om vad jag vill se från honom i sommar, men ni som följt den här bloggen de senaste veckorna har tydligt märkt av att jag vill se flera förändringar på flera olika plan. Om det blir så återstår att se, men de senaste uttalanden från Wenger har fått mig att tveka. Naturligtvis kan han inte gå ut och diskutera vad som händer under sommaren mitt under en pågående säsong, men visst måste jag erkänna att jag börjar bli aningen skrämd.

De flesta experter, supportrar och fotbollskunnare tycker exakt samma sak. Det är inte så fantastiskt mycket som krävs för att vi skall ta det där sista klivet, men det blir bara värre och värre för oss supportrar, för varje år som går. Frustrationen blir allt större, ilskan blir allt mer hatisk och deprissionen når nya bottennoteringar.

Samtidigt som ni hört min bön om flera förändringar har jag flera gånger understrukit att det aldrig handlat om några megastora förändringar som skulle vara den avgörande faktorn. Vi behöver inte sälja halva truppen, vi behöver inte sparka tränare, vi behöver inte komma på en ny revolutionerande taktik. Allt som krävs är ett par förändringar som görs på en och samma gång. Vi behöver inte köpa in fem nya spelare, börja spela defensiv fotboll eller sparka Wenger och hans staff. I mina ögon skulle det räcka med två, max tre, etablerade spelare från etablerade klubbar tillsammans med ett nytt spelsystem och en ny taktik, bägge ihopsatta med hjälp av en ny assisterande tränare. Att förbättra tränarstaben med en mental coach samt flera psykologer skulle även det göra mer än vissa tror.

Vi behöver inte totalrenovera klubben, laget eller tränarstaben, utan allt som krävs är lite nytänk, lite förbättringar och en ny frisk vind, både på spelar-, tränar- och styrelsesidan. Men nog om det, det har ni redan hört nog om.

Vad jag tidigare ville komma fram till var att både laget och vissa spelare under stunder för både för lite och för mycket kritik. Titta t.ex. på en spelare som Andrey Arshavin. Han har levererat poäng hela säsongen och leder den interna poängligan, samtidigt som han är den spelare med näst mest assist i hela Premier League. Ändå har han totalsågats av en stor mängd supportrar, även mig. Oftast har man haft anledningar att göra det, men om man tänker klart, ser över hela säsongen och tänker efter är det faktiskt inte så illa. Och samma sak gäller många andra spelare.

Samtidigt har man inte varit kritisk nog när saker och ting gått bra. Små förändringar sker massvis med gånger under säsongens gång, men jag har fått känslan av att man väntar först tills någonting går dåligt. Fotbollen är en "rullande" sport. Förr eller senare kommer den där förlusten, det där oturliga likaresultatet eller den där svackan, men då gäller det redan att ha både en plan b och en plan c redo, och inte börja fila på en först när det är för sent.

Det är så många saker som gått både bra och dåligt i år, men när det kommer till kritan, när vi skall kämpa om titlarna, när vi skall vara som bäst, ja, det är då vi faller ihop, precis som ett korthus. Vad det är och vad man ska göra åt det kan vi spekulera i under flera timmar, dagar och veckor, men någonting är det, och det är det som vi måste göra någonting åt. Annars är risken stor för att vi nästa säsong får uppleva exakt samma resa igen, någonting jag inte kan tänka mig att någon vill göra.

Sist men inte minst tappar vi ofta greppet för hur mycket vi älskar den här klubben. Spelare och tränare kommer och går, men det är vi supportrar som är de enda lojala, de enda som stannar kvar med klubben i både med- och motvind. Men det är just den kärleken som är så smärtsam att vara med om under en dåliga period, precis som den är hur euforiskt och underbart att vara med om under en bra period.

Kärleken för klubben växer sig allt starkare i motgångar som dessa och vi Arsenal-supportrar är en mycket mer sammansvetsad familj än t.ex. den supporterskara Manchester United och Barcelona har. Vi vet var vi har varandra, vi vet vad vi vill och vi vet exakt vad det här laget kan ge en. Oavsett om vi tycker olika om vissa spelare, tränare eller lag håller vi alltid fast i klubben och älskar den för var sekund som går. Vi kan vara hur olika som helst när det kommer till personligheter, men när det kommer till Arsenal, då är vi alla av ett och samma röd-vita blod.

Feelings are much like waves, we can't stop them from coming but we can choose which one to surf. ~Jonatan Mårtensson.

Först och främst vill jag be om ursäkt för det uteblivna bloggandet de sista dagarna. Jag hade planer på ett inlägg när jag upptäckte att sidan låg nere och sen har det varit fullt upp. Jag vet att ni törstar efter amatöranalyser av den värsta sorten och därför är jag då tillbaka med dumstruten på som vanligt.

Vi lyckades få till ett oavgjort resultat mot Tottenham i en match som jag tycker vi är bäst i. Vi spelade i den första halvleken ett sådant spel som vi vill se mer av. Dedikerat, tufft och snyggt, det var idéer och energi över hela planen och det resulterade också. Hade det inte varit för Spurs turliga reducering strax innan halvtid så hade vi tagit alla tre poängen. Istället försökte vi avgöra matchen i andra halvlek, men lyckades inte få dit den och då började vi bli rädda om våra poäng. Szczesnys ingripande som föregick straffen var förstås inte bra, men ändå sådant man kan förvänta sig av en 21-årig keeper.

Polacken lär komma igen, starkare än förr. Det är skillnad på om Almunia och Szczesny gör sådana misstag, den yngre måste ha lov att göra sina fel för att sedan lära sig av dem och bli bättre. Den äldre ska vara klar med sina misstag och endast bjuda på några få under en säsong. Almunia gjorde några få misstag i stort sett varenda match.

Szczesny är vår nye nummer 1. Jag tror att Fabianski får se sig omsprungen till hösten och att vi äntligen kan se en målvaktsstjärna i Arsenal, en vi inte har haft sedan Seaman och Lehmann.

Tottenhamresultatet visade återigen vad vi redan visste, att laget inte är kapabelt eller redo att vinna ligan i år heller. Det finns en enorm potential och jag menar att vår högstanivå är bättre än någon i ligan, men tyvärr är vår lägstanivå fullt i klass med Fulham. Det gör att vi svajar för mycket och inte kan sätta dit de viktigaste resultaten när spelet klickar.

Man U kommer att bli mästare just för att de lyckats parera sina skadebekymmer med ett primitivt spel som ger poäng bara för att de heter Man U. En del lag får nämligen skrämselhicka bara Ferguson går in och sätter sig på bänken och Rooney börjar värma upp. Det ligger i deras status och är svårt att göra något åt. Arsenal å andra sidan har fått ett rykte om sig att vara lättretliga och lättstörda och det kan vi bara råda bot på genom att överbevisa dem en hel säsong.

Arsenal och Arsene Wenger har mycket att tänka på under sommaren. Rubrikerna nu skiftar väldigt när det gäller Wengers inställning till att köpa etablerade lite dyrare spelare, ena sekunden kommer han att värva och den andra sekunden blir det inget med det. Jag tror att det blir någon etablerad spelare och ett par fina talanger som kan skolas in redan under säsongen. Wenger vet var förstärkningarna behövs och det ska bli väldigt intressant att följa.

Visst finns det en risk att vi blir besvikna, men jag tycker mig se fradgan i Wengers mungipor. Han är sårad, skadeskjuten och bedragen. En del av hans idéer har slagit fel, en del spelare har gjort bort sig och andra har inte levt upp till ens låga förväntningar. Vi är bättre än de andra lagen, det gäller bara att få ner kraften på gräsmattan. Ibland hjälper det inte att ha den starkaste motorn om du inte kan överföra kraften till hjulen.

Inledning

Om någon igår kväll hade sagt att The North London-derby slutar 3-3 och att Real Madrid vinner den spanska cupen efter ett förlängningsmål hade jag inte trott på honom eller henne. Jag hade nog inte skrattat, för så osannolikt var inte det scenariot, men om det finns någon ensam själ i Sverige som tippade resultatet 3-3 i NLD och Real Madrid-vinst efter förlängning vill jag personligen ringa och gratta den personen. Det mesta tyder dock på att det inte fanns någon som var så vildsint då man inte hade förväntat sig om att vara med om en så här surrealistisk fotbollskväll. Men låt oss först prata om vad som hände igår.

Det finns tre separata stycken jag kommer ha med i dagens inlägg. Nothing fancy, men tre stycken om de tre saker jag anser är viktigast att ta upp dagen efter ännu ett miserabelt misslyckande. Nåja, det blev inte förlust, men ännu ett poängtapp - när Manchester United gett oss ännu en chans att knapra igen försprånget - kan ingen se som något positivt.

Om matchen

Arsenal börjar starkt och spelar kanske sin bästa fotboll sedan vinsten mot Barcelona vilket även resulterar i ett tidigt mål av Theo Walcott som står för en fantastisk djupledslöpning och avslutar lika iskallt som han gjort under hela säsongen. 1-0! Redan åtta minuter in känner man att Arsenal is on fire, då mittfältet dominerar, försvaret agerar stabilt och anfallet ser sylvasst ut.

Den helt oväntade repliken från Tottenham kommer dock bara någon minut senare då Rafael van der Vaart sätter ett fantatiskt välplacerat avslut i mål. 1-1! Tystnaden i Arsenal-lägret säger exakt allt, då man verkligen inte hade förväntat sig en så snabb replik från hemmalaget. Men där kom det, ett skott som gick in bakom en chanslös Szczesny, och plötsligt var det lika.

Arsenal backade dock inte hem, utan fortsatte att spela bra, vackert och effektivt. Det tar inte lång tid innan Samir Nasri stod för ett fint och välplacerat skott som en Arsenal-spelare för en gångs skull vågade ta utanför straffområdet. Skottet var perfekt och smög sig in i Gomes högra hörn. 2-1!

Bara en kvart senare ökar Arsenal på ledningen till 3-1 då RvP håller sig framme två gånger om där Gomes först står för en jätteräddnig på nicken, men som sedan är helt chanslös på returen som går rakt upp i nättaket! 3-1 gör att hjärnan ännu en gång lurar resten av kroppen som tror att Arsenal inte skall kunna tappa detta. Problemet är bara att Arsenal leder med två mål, vilket mer eller mindre betyder att motståndarlaget kommer göra minst två mål, och det är exakt det som händer även den här gången.

Precis innan halvtid gör Tom Huddlestone "en Danny Rose" och får till ett fantastiskt avslut på en extremt svårhanterad boll. Självklart går den rakt i mål, vilket betyder 3-2. Ett illa passande mål på alla möjliga sätt och vis, men ack så väntat med tanke på den hawaiifotboll det hade bjudits på under första halvleken.

Andra halvlek börjar tyvärr inte lika fascinerande som första och Tottenham kopplar direkt ett mindre grepp om matchen. Några vassa chanser skapas, men aldrig någonting som ser ut att gå in i mål. Istället får Arsenal flera kontringar och bl.a. springer Robin van Persie sig någorlunda fri och avslutar på en halvvolley som Gomes får svårigheter att kontrollera och som letar sig in i mål. Vilt jubel då resultatet nu skulle skrivas till 4-2. Problemet var bara att linjedomaren blåste offside, precis som han gjort flera gånger tidigare den här säsongen, och Arsenal blev blåsta på ännu ett regelrätt mål.

Tyvärr fanns det ingenting annat att göra än att kämpa vidare och trots att Tottenham hade ett litet grepp om matchen var de aldrig riktigt nära att sätta en kvittering. Det tills Szczesny valde att göra en idiotisk utrusning där han fäller Lennon klart och tydligt, vilket självfallet resulterar i en Tottenham-straff.

Straffen är solklar och så är även straffskytten van der Vaart. Polacken kör sin "går-åt-ett-håll-men-slänger-mig-åt-ett-annat-taktik" för 173de gången i rad, men lik förbannat fungerar den inte heller idag. Holländaren är beslutsam och sätter enkelt 3-3.

Arsenal återtar sedan greppet om matchen och försöker verkligen att klämma in 4-3, men det går inte, precis som så många andra gånger. Egentligen skall man inte behöva leta efter ett fjärde mål, då matchen skall vara avgjord, men som vi alla vet är det Arsenal vi håller på, inte Barcelona.

Matchen slutar 3-3 och efter ännu en besvikelse får man känslan av att det är individuella misstag som fäller oss när det inte är laget som underpresterar. Tragiskt, deprimerande, men ack så väntat. Ridå, och ingenting annat.

Varför Wojciech Szczesny inte är Arsenals  förstemålvakt

Mannen jag kommer att börja skriva om är Wojciech Szczesny som igår kostade oss en straff, ett mål och tre poäng. Jag gillar polacken d.y. och har minst tusen gånger tidigare understrukit att han är en kommande stormålvakt. Problemet är dock att han nu stått för säsongens tredje stora blunder, men folk vägrar fortfarande att kritisera honom.

Jag har egentligen inga större problem med spelaren Szczesny, utan mer den fangroup som skapats kring honom. Folk pratar om att "det är okej" att han gör en och en annan tabbe - vilket det verkligen inte är - och att man inte bör skylla på honom eftersom han faktiskt gjorde ett par räddningar. Saken är dock att även Almunia gjort en och en annan fin räddning i matcherna där han senare stått för stora grodor. Det är dags för vissa att öppna upp ögonen och våga kritisera honom. Han är ingen ängel och bör inte undgå kritik.

Vad som hör till saken är att vi just nu inte har en ordinarie förstemålvakt. Alla våra målvakter har aldrig varit friska på en och samma gång och om alla varit det är jag säker på att ordningen sett ut på följande vis: 1) L. Fabianski 2) W. Szczesny 3) M. Almunia/V. Mannone. Det är även så den såg ut i vintras och jag ser ingen anledning varför den hade sett annorlunda ut om vi haft dessa målvakter tillgängliga fortfarande.

Jag är varken kär eller galen i polacken d.ä. - Fabianski - men det råder ingen tvekan om att han var och fortf. är en bättre målvakt. Som många redan nämnt är Szczesny ett större pussel med fler pusselbitar i, medan Fabianski är ett mer klart pussel, trots att han har färre bitar. Medan Szczesny nu stått för tre stora grodor - och flera mindre - har Fabianski inte gjort ett enda. Den enda, och absolut enda, situationen där man kan ifrågasätta Fabianski är i matchen mot Newcastle på Emirates Stadium, där han möjligtvis var lite tidigt ute. Men även i den matchen är jag av den åsikten att det inte var en så kallad tabbe.

Jag är trött på att höra att vi behöver en ny målvakt då vi har ett mer eller mindre fantastiskt målvaktspar i polackerna. Fabianski som etta (om han är frisk) och Szczesny som en fullgod ersättare. Om ett par år är det med största sannolikhet ombytta roller då Wojciech utvecklats klart och faktiskt är både erfaren och bra nog att stå en hel säsong. Och det är exakt den väg Fabianski tog, som senare blev hyllad av journalister, kritiker och egna supportrar efter en fantastisk höst och vinter.

Lukasz var andremålvakt bakom Almunia i flera år och gjorde under den tiden mer eller mindre katastrofalt dåligt ifrån sig. Men han lärde sig av sina misstag, fick den erfarenhet han behövde och tog chansen när han fick den i år. Det är exakt samma väg Szczesny måste ta, men det kommer att ta tid, precis som det gjort för massvis med andramålvakter som senare tagit över förstaposten. Det finns helt enkelt ingen genväg.

Jag är trött på att höra de ignoranta rösterna om att Szczesny är så mycket bättre än Fabianski då han uppenbarligen inte är det. Han skall inte ha all kritik för gårdagens tabbe, men sanningen är att han orsakade en idiotisk straff som skulle visa sig kosta oss en vinst, tre poäng och andrum.

Lennon befann sig nästan på kanten av straffområdet och hade ingen skottvinkel alls att direktskotta ifrån. Om han stannat upp med bollen hade han haft Sagna bakom sig och Djourou - som var bara några meter till höger - framför sig. Det råder ingen tvekan om att Djourou skulle valt att pressa honom där Koscielny funnits som understöd. Men trots att polacken hade flera försvarare framför sig väljer han att ta en idiotisk utrusning som kostar oss en straff. Det är ingenting annat än ett tecken på oerfarenhet.

Jag kräver heller inte att målvakter skall ta varenda straff, men frågan är hur många straffar Szczesny nu fått emot sig? Kan det vara en sex-sju stycken? Han har inte ens varit nära på att rädda en enda av dem. Någonting både Almunia och Fabianski gjort om och om igen.

Sedan har det här egentligen ingenting med saken att göra, men personligen har jag börjat tröttna på hans arrogans. Jag finner det inte längre kul eller underhållande, och det verkar inte ha någon större effekt på plan. Jag känner till att jag är en av de få som är ensam om den åsikten, men personligen tyckte jag det var smått roande i början, inte längre.

Szczesny är en bra och lovande målvakt, men oavsett om vi har en ny målvakt eller Fabianski som val inför nästa säsong vill jag se Szczesny som tvåa, ingenting annat.

Chokers

Nej, tyvärr glömde jag inte bort den här biten. Arsenal, åh, Arsenal. Sedan 2005 har Arsenal tappat 40 ligamatcher (fyrtio!) från vinnande positioner. Det är en hel säsong plus två matcher. En hel säsong. Ni hör nästan själva hur absurt det låter, men tyvärr är det sant.

Arsenal har den här säsongen tappat massvis och åter massvis med matcher - inte bara ligamatcher - som man inte bör ha tappat. Visst att lag tappar en enmålsledning då och då, men hur många lag tappar flera tvåmålsledningar under en och samma säsong, för att inte tala om hur man lyckas tappa en fyramålsledning? Det är absurt, det är helt absurt.

Igår ledde vi med 3-1, men lyckades inte hålla undan, trots att vi hade de bästa chanserna, de bästa målen, det bästa spelet och hela tre ledningar. 1-0 tappade vi till 1-1. 2-1 ledde till 3-1, som vi senare tappade till 3-2 och 3-3. Och det är inte första gången det händer den här säsongen, eller har ni redan glömt Tottenham på Emirates, Newcastle på St James Park eller varför inte smärtsamma likaresultat som Wigan på DW Stadium och Sunderland på Stadium of Light.

Det värsta är dock att laget "chokat" när man skall vara som bäst - i ligaspurten. Arsenal har gjort sig känt som laget som faller på mållinjen och så även i år. När man haft chansen att knapra in på United har man misslyckats med att ta den chansen. När man varit tvungen att ta tre poäng för att hålla jämna takter med United har man ännu en gång misslyckats. När man behövt tre poäng som mest har man misslyckats och endast fått med sig bekymmersamma likaresultat.

Det hjälper inte att vi inte blivit slagna i sexton raka ligamatcher när det enda du får med dig är likaresultat. Ligatiteln var visserligen körd redan innan den här matchen, men om det fanns en ynka liten chans efter Uniteds likaresultat mot Newcastle försvann exakt alla chanser till att ens ha ett hopp igår kväll. Och jag är trött på folk som fortfarande tror att vi kan vinna ligan. Det kan vi inte. Det är bara att acceptera faktum och gå vidare.

Vår säsongsavslutning har varit katastrofal, usel, tafatt, deprimerande, hemsk och ångestframkallande. Vi har dödat oss själva, flera gånger om. Jag är vid det här laget förbannad på spelarna, laget, tränaren och även supportrarna. Supportrar som fortfarande tog Carling Cup som en skämtcup, som fortfarande ger Szczesny beröm och som fortfarande anser att det enbart varit domare och oflyt som varit anledningen bakom våra repetiva misslyckanden.

Arsenal är helt enkelt inte bra nog, och trots att vi bjöd på den bästa fotbollen vi spelat - sedan vinsten mot Barcelona - under första halvleken måste man se till att hålla det över två halvlekar och inte sluta spela efter en halvlek, som många såg ut att göra. Man köper inte spelare för att de skall prestera en halv säsong. Man spelar inte bra, effektivt och vackert under en halvlek för att sedan slå av och tro att det löser sig av sig självt.

Självförtroendet har nått rock bottom, Wenger har inte varit så frusterad som han är just nu på flera år, spelarna går runt med deppiga huvuden och laget underpresterar match efter match. Någonting är så fel det bara kan bli och jag hoppas innerligt att vi inte blir indragna i fjärdeplatsstriden, så dåligt som det gått.

Jag vågar erkänna att jag redan nu ser fram emot nästa säsong. Att jag inte vill ha någonting med den här säsongsavslutningen att göra. Att jag vill se förändringar sjösättas redan nu. Ge mig ett sommarlov, ett par förändringar och en ny optimism. Det vore skönt.

Sist men inte minst vill jag gratta Real Madrid som slog det äckligaste laget i världen och således såg till att vinna den spanska cupen. Tyvärr lyckas jag inte undgå tanken att se ett annat vidrigt lag - Manchester United - lyfta Premier League-bucklan alldeles snart, men jag hoppas att det är någonting som dröjer ett tag.

Med denna deprimerande text säger jag hejdå för denna gången. Vi hörs om ett par dagar. Tills dess får ni ha det så bra, om ni kan! Tack och hej.

Jag sitter bergsäkert fast i mitt varannandagsbloggande och delvis beror det på att jag håller på att tappa intresset för den här säsongen. Jag vet att det inte är över, jag sitter och glor på varje match i hopp om att vi ska se en attitydförändring hos spelarna, lite jävlaranamma från bänken och lite "jobba eller ut"-ultimatum i pressen.

Ändå känns det som om att all luften gått ur en. Arsenal har blandat och gett så mycket denna säsongen och förstört allting på sin egen hemmaplan, det stadium som ska vara vår borg och som dessutom Arsenaliserats just för att vi ska känna oss hemma. Spelarna hinner kanske aldrig märka det där när de kör ner i garaget och möts av en grön luddig dinosauriejävel på väg intill omklädningsrummen. Ett omklädningsrum som är kliniskt fritt från Arsenals historia. Det borde egentligen vara pyntat med kloka citat från gamla mästare och bilder på Arsenallag som vunnit något, det kanske gör något litet.

Liverpool har en psykskylt i spelargången in till planen där det står "This is Anfield", en mening som ska ge motståndarna en liten tankeställare om att de är på bortaplan och möter det mäktiga Liverpool. Vi borde ha något liknande, kanske i stil med "Bend over - you know we do!"

En annan sak som irriterar med den här säsongen är att titelracet vägrar dö, vi har just blivit given ännu en fribiljett in i det av Newcastle som lyckades hålla 0-0 mot Man U. Det resultatet får blodtrycket att rusa lite, vi har en chans igen.

Tottenham imorgon brukar vara en match där vi tar kryss på WHL och vinner hemma, tillräckligt bra för att kunna hålla dem på armlängds avstånd på bästa storebrorsmanér, men nu är det krig. Redknapps lag vann på Emirates, deras första vinst på vår hemmaplan på 17? år. Nu ska ordningen återställas och jag vill att varenda spelare med förståelse för rivalitetens allvar för fansen ska stå på plan. Tar spelarna detta som vilken annan match som helst så kan de gå ner i garaget igen och köra hem. Jag vill bara ha krigare, elva Jack Wilsheres om det behövs.

Vinner vi inte ligan så ska vi åtminstone inte ha förlorat mer än de där tre försmädliga poängen mot Spurs. Vi ska ha en St Totteringham´s Day ett par omgångar före slutet och vi ska vinna mot Bolton också för att se till att Man U inte säkrar ligatiteln i matchen på Emirates. Höga krav, men låga förväntningar.

Fabregas har snackat i media igen och klargjort att han inte lämnar Arsenal för någon annan klubb i England och att han inte har bråttom med flytten till Barcelona. Bra, då kan han ju kanske gå den där kursen i lagkapteneri som Vieira säkert håller i.

Det är inte slut ännu, men nog fasen längtar i alla fall jag till sommaren. Jag orkar nog inte se skiten om det inte sker ett mirakel, jag fruktar dock det värsta, Arsenal har nämligen en tendens till att duka bordet med elände nuförtiden.