Senaste blogginläggen

Let's write a blog! Igår kväll lyckades Arsenal Ladies med det som Arsenal Men alltid misslyckas med (nåja, nästan alltid!), nämligen att gå vidare till semifinal i Champions League. Ett femtiotal personer från Arsenal Sweden hade slutit upp nere i Åtvidaberg och enligt Fektarn (mycket bra blogginlägg!) och andra som var på plats var det môcke bra, som Svennis skulle ha sagt.

Länkar till höjdpunkter från matchen samt bilder på spelare, match och Arsenal-klack finns att hitta i det här nyhetsinlägget. Bäst är nog SVTs sammandrag från drabbningen.

Nog om damerna! Vi har ju trots allt ett par intressanta landslagsmatcher att se fram emot och bl.a. kommer vi få se en duell mellan Jack Wilshere och Aaron Ramsey när Wales tar emot England. Den sistnämnde kommer även att få äran att vara lagkapten för Wales, vilket nog kom som en smärre chock både för honom och oss. Mer om det kan ni läsa här.

Aaron Ramsey har dessutom pratat ut om den hemska skadan som höll honom borta från spel i Arsenal i lite över ett års tid. Här är vad han har att säga:

Have I had a moment in the last year where I thought that could be me [in the position of Wilshere] but for the injury? Absolutely. I thought before it happened I was just starting to kick on. I had started six or seven games on the bounce and I felt like I was going to stake a claim for a place in the starting team. But I’ve come to terms with all that now. I accept these things happen and I just have to bounce back.

Han fortsätter:

I feel like I’m really back now to where I was before the injury ­happened and I just want to look to the future and what I can do for the rest of the season. Hopefully I can show what I’m ­actually capable of – and put it to people that you can come back from injuries like this and be the same.

Och det här har han säga om Wilshere:

Jack’s a great player. ­Nobody needs to tell me that as I see him every day. He went out on loan to Bolton last season and I think that helped him to adapt to the demands of ­playing Premier League football. I’m looking forward to the ­challenge of ­facing him for real if we are both selected.

Walesaren har ju ett par mycket intressanta åsikter, bl.a. den om att han var på väg att slå till sig en startplats i Arsenal, någonting jag alltid hållt med om. Ramsey hade startat en 6-7 matcher i rad och var i fantastisk form då han dessutom kryddade till med fantastiska mål mot såväl West Ham (FA-cupen) och Portsmouth (Premier League). Om inte Ryan "not that kind of a player" Shawcross hade fällt Ramsey i matchen mot Stoke har jag ingen som helst tvekan om att vi alla pratat om Ramsey istället för Wilshere.

Aaron Ramsey - tillbaka. Foto: Bildbyrån.

Vi hade dock turen med oss. Jack Wilshere fick chansen från start i premiären mot Liverpool och har varit given sedan dess. Men om det inte vart för Ramseys benbrott hade vi nog alla suttit och snackat om vilken fantastisk spelare han varit den här säsongen. Nu finns dock chansen att vi redan till nästa säsong kan se bägge spelarna från start vecka in och vecka ut (det skulle dock krävas ett par modifikationer i formationen), ifall nu walesaren återhämtar sig.

Vi har ju massvis med exempel på spelare som både återhämtat sig från allvarliga skador (Henrik Larsson, Eddie Gustafsson, van der Vaart m.fl.) medan vi tyvärr har exempel på spelare som inte ritkigt gjort det (Eduardo, Diaby [AD2 har ända sedan skadan smärtats av en skadefylld karriär] och Alf-Inge Håland) för att nämna några.

Det är bara att hålla tummarna för killen som åtminstone har rätt inställning! Med kampvilja, lite jävlaranamma och tur på vägen skall han bara lyckas komma tillbaka till den form han var i innan skadan!

Jack Wilshere - mycket prat om våra young guns idag! - har pratat ut lite om sitt twitterberoende, vilket är rätt så roligt att läsa:

I’ve got it [a Twitter account] really to get involved with the fans and get their opinions. It’s helpful to know what they are thinking, the fans are the most important people at a football club and to know what they are thinking does help us. There are negative and positive things, I’ve had negative things on there after a bad performance but that is helpful as well. If you think about it it’s weird [having that many people knowing what you’re doing]. Everything you say, they are probably at the end of their phone and they know what I am doing. But it’s good to get their opinion after a game.

I think it was Cesc [who got me into it], he has always been on there and I remember him around the hotel always on his phone on Twitter. I got it, and thought it’s not that serious and then started getting more and more followers. All of a sudden you get addicted to it. Robin van Persie’s just come on there, I kept saying to him 'get on there, get on there'. He was saying ‘never’ but now he’s on there. We’re having a little competition on who is going to get the most followers and at the moment I’m leading.

I can't see it [Wenger having a Twitter account]. He would have the most followers in the world!

Wenger på Twitter, det hade nog allt varit någonting! För er som av någon underlig anledning missat att Arsenal Sweden har en Twitter (som jag tar hand om) går den att hittas här. Hur som helst var det mycket intressant snack han bjöd oss på!

Robin van Persie har för ovanlighetens skull snackat lite skit om Barcelona och sådant älskar vi ju alla(?):

I really didn't understand all the fuss about the foul I committed on [Lionel] Messi. Everybody got angry with me, but I didn't treat him any different than I treat other opponents. Nobody would have complained about it if I fouled Mascherano.

Meanwhile, the Barcelona players tend to nag about everything that happens on the pitch. I was a bit disappointed with that. It's something that the Chelsea players do in England. Barcelona are still a fantastic team, but they should really stop nagging and complaining that much. That is becoming extremely annoying on the pitch.

Jag pratade ju bara här om dagen om jag inte tycker om spelare - oavsett vilket lag de spelar i - som pratar skit om andra lag eller spelare, men när det kommer till Barcelona bör det finns ett undantag i den låtsaslagen. Alla Barcelona-supportrar, förlåt, Barcelona-"gillare" kommer ju säkert bara skratta, men låt dem göra det. De kommer ändå gå över till Manchester United när Barcelona börjar förlora lite.

Angående just Barcelona hade Cesc Fabregas sin efterlängtade Twitter-raffle igår kväll, någonting som följdes av tiotusentals människor. Där ställde han en fråga och den förste att komma med rätt svar skulle vinna en heldag med Fabregas som bl.a. inkluderade att se Arsenal - Blackburn från hans privata box på arenan. Gissa vem som vann? Jodå, en Barcelona-supporter från Barcelona. Vilket jävla skämt.

Bendtners skada visade sig inte vara så allvarlig som man först trodde och man räknar med att han är tillbaka i träning alldeles snart. Det franska landslaget verkar ha lämnat hela VM-skandalen bakom sig och idag ser man bara glada miner överallt.

En glad Nasri. Foto: Bildbyrån.

Tony Adams har svarat på lite frågor för Eurosport, Henry pratar ut om New York och våra trevliga vänner från Arsenal Brasil har läckt lite bilder på vad som mycket väl kan vara nästa säsongs träningsställ.

Värvningskarusellen har ju dragits igång smått redan innan sommaren, men ryktena har låtit vänta lite på sig! Nu har vi hur som helst kopplats ihop med Gary Cahill (ännu en gång), 19-åriga Chris Powell från Charlton samt Alex Oxlade-Chamberlain för den sjuttiofjärde gången. Enligt rykten sägs även Tottenham ha äntrat jakten på den sistnämnde talangen.

Mer än så finns det inte att skriva om denna tysta, soliga och trevliga torsdag. De kommande dagarna skall jag försöka få iväg ett och annat specialinlägg - för att variera - men än så länge får ni nöja er med "vanliga" nyhetsinlägg. Tack och hej!

P.S. Jag älskar och har alltid älskat Teemu Selänne. Legend. D.S.

Aloha!, som man säger på Hawaii. Om ni nu av någon obegrundad anledning befinner er på just Hawaii kan ni gärna köpa en extra hawaiikrans hem till Sverige, eller London. Alltid drömt att ha en äkta hawaiikrans. Hur som helst, för en gångs skull går vi rakt på sak!

Nicklas Bendtner har skadat sig, Usmanov köper lite aktier för sina oljemiljoner och Arsenal värvar 15-åriga tyskar. Saker och ting är alltså som sig bör vara. Det är dock inte min stil att länka till nyheter och sedan gå vidare utan att kommentera artiklarna i fråga, så låt oss dela upp dagens tre toppnyheter.

Precis som befarat fanns det ingen chans att alla fjorton gunners skulle komma tillbaka skadefria och spelklara. Om det funnits något spel för det på Unibet hade jag nog satsat en bra summa pengar på att minst en spelare skulle komma tillbaka med en fin liten överraskning. Jag befarar dock att oddset på ett sådant spel inte skulle varit så himla högt. Hur som helst har den danska landslagesdoktorn Sören Kaalund sagt att Bendtner åkt på en minor ankle twist, vilket bör hålla honom borta från spel i minst ett par veckor. Lägg där till de åtta skador vi redan bär på och ni märker rätt så snart att förutsättningarna kunde sett bättre ut.

Big Ben - skadad igen. Foto: Bildbyrån.

Alisher Usmanov har förutom aktieköpet gjort en Peter Jackson och fullkomligt rasat i vikt. Om det inte vore för hans gigantiska huvud skulle man knappt känna igen honom. Många har antytt oro efter uzbekens aktieökningar, men Stan Kroenke ligger just på 29,9 % för att hålla just Usmanov borta från ett så kallat övertagningsförsök. Jag skall inte säga att aktiemarknaden är någonting jag granskar dag in och dag ut, men är däremot rätt så säker på min sak när jag säger att Kroenke skulle ha modet att genomföra ett övertagningsförsök ifall Usmanov kom nära nog den magiska 30%-gränsen. Man skall dock aldrig säga aldrig. Det här är dock ingenting att oroa sig för i nuläget.

Och så har Arsenal tjuvstartat sommarens värvningskarusell med att signa upp 15-åringen Leander Siemann som närmast kommer från Hertha Berlin. Siemann och Hertha Berlins U16-coach har inte mer än så här att säga:

Siemann: I’ve dreamt about being a professional, and Arsenal is a huge opportunity.

U16-coachen: He is dynamic, strong and good in one-on-ones.

Under åren har det ju inte spelat allt för många tyskar i a-laget, så jag bestämde mig för att gå in på Google för att fräscha upp minnet. Ett av de första resultaten visade en gammal utgåva av PC-spelet Panzer Killer! som på svenska borde heta någonting i stil med "Stridsvagnsmördaren". Intressant googling.

Hur som helst gav inte googlingen någonting mer än cirka en miljon bilder på en Jens Lehmann i väldigt udda positioner, men sanningen är ju att det förutom Jens Lehmann känns väldigt tomt i min skalle. Visst fanns Stefan Malz runt sekelskiftet - om jag minns rätt - men han var väl knappast a-lagsspelare? Kommer ni på fler tyskar som spelat i Arsenal?

Stefan Malz - en av få tyskar i Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Nu har ju Siemann en förbannat lång väg att vandra för att ens komma nära a-lagsspel, men han borde inspireras av Nicklas Bendtner som kom till Arsenal år 2004. Han är en av ytterst få spelare som i Arsenal gått hela vägen från ungdomsspel till a-lagsspel.

Wojciech Szczesny och Johan Djourou är skadade sedan tidigare, men idag har det kommit positiva rapporter om bägge spelarna. Djourou skall tydligen "bara" bli borta fyra veckor medan polacken d.y. kommer att röntgas i början av April för att sedan bli tillsatt ett exakt återkomstdatum.

Arsène Wenger är en man som alltid har nya idéer. Nu vill han ha igenom följande förslag:

I think they should make each team's last three fixtures all kick off at the same time, not just the last one. There are advantages and disadvantages to kicking off later than the other teams. If you kick off later than your rivals, and they have lost, then you are in a more comfortable situation. Psychologically it can give you a lift, and it's true that it can apply for us or Manchester United or Chelsea, but I think it would be better not to give any team this advantage. Weekends where you win and your opponents lose become absolutely pivotal now.

Personligen har jag inga problem med hur det ser ut, men jag förstår vart han vill komma. Det har ju både sina för- och nackdelar, men hans förslag om att enbart tillföra detta på de tre sista matcherna är ju faktiskt rätt okej. Ingenting lär dock förändras.

Sebastièn Squillaci har haft en svag debutsäsong i Arsenal, men enligt honom själv har han gjort det okej. Här är vad fransmannen har att säga:

Yes, of course, [the team has the ability to go and win the league], I think that we all know that the margins are small. We have to stay focused and stay on track. As I’ve said before we have to keep winning, picking up the three points, cut out the little mistakes and we still got Manchester United to play at home which will be a very important game.

Lots of teams have got away games too, it’s not going to be easy but I think that we’re capable and we have got a great chance. I think we’ve got to be aware that we are capable of winning the title and myself and the team are convinced of it.

[My first eight months at the Club?] I played a lot straight away as soon as I got here. I missed pre-season and that’s never easy but there you go, you have to adapt to that. The English league is a lot different to the other leagues I’ve played in but after that start it didn’t go too badly. As I said, I’m working hard every day to be competitive.

It’s difficult to say [if the Arsenal fans have seen the best of me yet]. As I said I think my performances have been good but I’ve got to keep working hard and give everything to keep up my form. You can always do more, I still want to do more and that means winning a trophy for Arsenal.

Personligen har jag inga problem med att han ständigt anser sig själv vara en riktigt bra mittback, men en sak som jag ständigt påminns av är hans första intervju för Arsenal TV Online. Istället för att som nya nyförvärv prata om att man måste ta sin chans, jobba hårt för att få spela och att det lär bli svårt pratade Squillaci om att han visste vad han gav sig in på, att han hade erfarenheten och att han minst sagt stoppat spelare som Rooney och Drogba förut. Naturligtvis gillar jag spelare med bra självförtroende, men han gav mig - och säkert många andra - intrycket av att det skulle bli en enkel resa.

Squillaci har haft allt annat än en enkel resa. Foto: Bildbyrån.

Squillaci har däremot jobbat väldigt hårt - åtminstone enligt tränare och spelare - och ingen kan nog klaga på hans professionalitet, men jag vet inte, något känns bara fel. Personligen är jag dock mer än beredd att ge honom en chans till nästa säsong då det är väldigt hårt att döma spelare efter endast en säsong. Acklimatiseringen tog ju aningen längre än vad det gjorde för spelare som t.ex. Koscielny (som presterat på en bra och jämn nivå sett över hela säsongen), men jag tror inte vi sett det sista av Squirtle. Med en hel försäsong i benen och en ny chans tror jag han bara kan bli bättre. Dessutom får man komma ihåg att Arsenal köpte honom efter en väldigt skadedrabbad säsong som dessutom innehåll en långtidsskada.

Petr Cech har fått mycket utrymme i media de senaste dagarna och igår sade han bl.a. att han var nära att skriva på för Arsenal, men att han sedan blev nobbad:

Before I went to Rennes I was watched by Arsenal but when I couldn't
get a work permit the situation was missed. And at the last minute I
think the person who was the chief scout at Arsenal didn't think I was
good enough for the English league. So in the end it didn't happen.

För att vara ärlig känns det som en händelse så pass långt tillbaka i tiden att det är omöjligt att känna någon större ånger eller sorg. Sedan var han ju långt ifrån lika bra år 2002 som ett par år senare. Och dessutom fick vi ju Lehmann år 2003. Sådana här uttalanden är dock väldigt vanliga. Det har ju på senare år kommit ut att vi bara var en hårsmån ifrån att värva spelare som Yaya Touré och Ronaldo. Det finns dock massvis med liknande exempel som involverar Arsenal-spelare också.

I övrigt finns det inte så mycket mer att berätta om denna onsdageftermiddag. Jack Wilshere gillar té och Gossip Girl, Robin van Persie har blivit intervjuad av ATVO och Dave Jones hyllar både Aarony Ramsey och Jack Wilshere. Mer än så blir det inte! Se nu till att heja fram Arsenal Ladies till seger på Kopparvallen senare idag! Come on you Gunners!

Inte mycket händer i landskampstider. Än så länge inga allvarliga skador inrapporterade vilket känns skönt. Bara att hålla en tumme för att det inte heller blir några. Synd bara att Denilson inte spelar för Brasilien....

Usmanov har återigen utökat sin aktieportfölj i Arsenal meddelas det. Det här kan sluta illa. Jag menar inte att det här sista köpet är något hot, men det sista vi supportrar vill ha i klubben är turbulens kring ägandet. Man kan förledas att tro att det inte spelar någon roll, men det skapar oro i leden. Kommer alla som jobbar få vara kvar, kommer ägaren att ha synpunkter på spelstil, managern och spelarmaterialet. Kommer det att satsas snuskiga pengar på själlösa legospelare?

Jag har aldrig velat ha en sugardaddy i klubben. Dels raderar det i ett svep en historia av att bygga en klubb från grunden, dels så gör det hela supportandet till en inköpsrunda på Toys R Us med stenrika föräldrar som ger en allt man pekar på.

Om man har obcent mycket pengar i ryggen så finns det ju faktiskt inga ursäkter för att inte vinna ligan. Man skulle kräva ligaguld varje år och sedan bli besviken över att det inte lyckades. Man skulle uppföra sig som en bortskämd spoling som började kräva huvuden på fat när det inte gick som det var tänkt. Man skulle bli Abramovich i miniatyr.

Precis som Fektarn skrev i ännu ett ypperligt inlägg (mer från honom hade uppskattats) så väntas en minimedlemsresa idag. Arsenals damer ska säkra en semifinalplats i Champions League på bekostnad av Linköping. Linköping är tvungen att spela på bortaplan i Åtvidaberg så på något vis kan vi hävda att den spelas på neutral plan. Bortaläktaren kommer att vara fylld (nåja) av Arsenalsupportrar från halva Sverige och vi ska höras. Tyvärr visas inte matchen på tv så vi hade haft en chans att synas, men förhoppningsvis blir det ändå bilder från matchen på sporten ikväll. Bara så ni vet så är jag den snygge killen i röd tröja med vita ärmar...

Man kan tycka vad man vill om damfotboll, men hela grejen med klubben är att vi stöttar Arsenal och Arsenal råkar ha ett damlag i sin organisation och då stöttar vi det också. Att dissa halva Sveriges befolkning genom att hävda att det inte är riktig fotboll är bara okunnigt och dumt. Man skulle aldrig hävda att P12 inte spelar fotboll bara för att de inte kan mäta sig med van Persie eller att tjejer som åker skidor inte åker skidor på riktigt bara för att det går långsammare. Samma spel, samma regler, skilda förutsättningar.

Hursomhelst så blir det en riktigt rolig jävla grej att träffas 50 stycken på Åtvidabergs hotell och dra en dryck medlemmar emellan. Snacka fotboll, sjunga Arsenalsånger och pynta hela Kopparvallen röd och vit. Jag har inte sett Arsenal på svensk mark sedan mötet mot AIK på Råsunda så det är på tiden.

Bilen går om en och en halv timme och ni som fortfarande funderar på att åka ska ta tag i saken och sticka dit. Jag lovar att försöka tala så rent jag kan.

Efter två nästan helt datorfria dagar, så har man, på grund av vädret, försökt att undvika datorn ännu en dag. Tisdagen kändes, på något vis, som ett tecken.

Det var vår. Det kändes fanimej på lukten.

Visst, det var en sjuhelvetes massa snö i Den Namnlösa Parken med konstgräsplanen som ligger mellan Folkungagatan och Katarina brandstation, men det är skit samma.

Det är vår.

Det är ett tecken.

För idag, onsdag, så är det dags för min första Arsenalmatch på två och ett halvt år, nästan på dagen, faktiskt.

Arsenal Ladies ska se till att lira hem en semifinalplats på Kopparvallen. Vi i Arsenal Sweden mobiliserar oss såklart, och förhoppningsvis blir vi väl en 50 man starka som minst.

Vi i Stockholmsgänget gör vad vi kan och åker ner med en minibuss laddad till bredden med nio pers som är beredda att gapa halsarna av oss och vi räknar med att de flesta på bortaläktaren känner samma sak.

Vi ska fanimej bära fram tjejerna. Förhoppningsvis lär vi kunna överrösta de 1200 övriga småbrudarna i publiken som mest klappar händerna till "LFC, *klappklappklapp*" och som nog önskar att de egentligen höll på laget i de vackra rödvita tröjorna.

Det blir lite som en medlemsresa. Malmö kör en bil, Det kommer folk med tåg från Småland, Norrköping och Linköping tar med sig vad man kan tänka sig ta med på en fotbollsmatch och det kommer att bli fantastiskt roligt.

Dessutom ska vi tydligen ha vädret på vår sida. Underbart.

*****

Interlull är annars en stor och störig del av Arsenalvärlden just nu. Koscielny har blivit pappa (stort grattis!) och jag kan garantera att Robin van Persie har stukat tummen efter att ha twittrat under sin landslagssamling.

Det är allmänt trist och torrt om fläskiga nyheter, så jag tänker inte bry mig mer om att skriva om saken idag.

Inte mer än att uppehållet kom lägligare än nånsin för oss. Äntligen chans att samla nya krafter och ladda om.

*****

Något jag dock gärna skriver om är nästa helg, när jag ska göra en klassisk endagsresa till London med monsieur Phalén, A-Ron och Herr Jark.

Uppstigning 4.30 lördag morgon, hemresa 6.30 söndag morgon. Inget bagage, inga hotellnätter. Jävligt uppstyrt schema.

Magiskt.

Bäst av allt: Rocky Remembered på The Rocket kommer bli grymt.

Räkna med en reserapport den 3 april, alltså.

*****

Väl mötta imorgon torsdag, när jag tänker sammanfatta onsdagens bestyr.

Förhoppningsvis blir det en segersammanfattning.

Det finns vissa saker jag fullkomligen älskar med dagens moderna teknik. Som att man halvvägs in i ett inlägg (cirka trettio-fyrtio minuter) märker hur skärmen fryser till is. Man försöker desperat att komma åt Ctrl+A, Ctrl+C och öppna upp Notepad (eller Anteckningar som det så fint heter på svenska) innan man övertas av en heltäckande blå stämma som självfallet övertar hela skärmen, även kallat bluescreen.

I mitt desperata försök att spara inlägget klistrade jag in det i sökfältsfältet som finns i Firefox, bara för att efter restarten märka att det försvunnit, men att ett citat från inlägget fanns kvar i adressfältet. Det är sådant som får mig att hålla med Andy Rooney, till min ofrivilliga glädje.

Jag tar dock nya tag! Jag må ha slösat fyrtio minuter av mitt liv, men det är smällar man får ta. Hur var det nu jag började? Just ja, målvakter!

Jens Lehmann, även kallad Mad Jens/Crazy Jens/Jens the Psycho/CJ, har alltså gjort comeback i Arsenal efter att han beslutat sig för att ge upp pensionen dagen efter att Gerry Peyton ringde och frågade om han hade lust att åka till London för att börja träna igen.

Det känns lite som om han satt där hemma i Tyskland, sippade på sitt kaffe, åt en kanelbulle, läste tidningen och gungade på i sin gungstol till ett vackert solsken en solig vårdag. Fast det låter å andra sidan inte så himla Lehmannskt. Det skulle således inte förvåna mig om han stod och hoppade runt kring en boxningssäck med ett ditritat ansikte av Drogba, van Nistelrooy, eller kanske Rooney för den delen. Fast så är nog inte fallet, tror jag åtminstone.

Boxningssäck á la Jens Lehmann.

Medan fjorton Arsenal-spelare är på landslagsuppdrag och en drös andra gunners har ledigt bestämde sig Jens för att åka till London Colney för ännu ett träningspass. Eftersom det engelska landslaget alltid använder Arsenals träningsanläggning passade han således på att kika förbi.

Det var även där det här fantastiska fotot togs. Jag vet inte varför, men jag är fullkomligt kär i just den bilden, vilket är ack så konstigt med tanke på vilka man faktiskt ser på bilden i fråga. Ashley "Air Rifle" Cole och John "otrogen-med-min-lagkamrats-fru" Terry är ju två personer som jag helst inte tittar på, men jag vet inte, det fotot känns bara så himla fulsnyggt. Svårt att förklara i ord.

apropå Jens glömde jag ha med ett fantastiskt citat i gårdagens blogg, nämligen detta:

The reception I got from Arsenal fans during the warm-up was amazing - it’s nice to know they haven’t forgotten me. Am I still invincible? We’ll see.

Är han fortfarande invincible? We'll see.

En man Jens måste ta sig förbi för att få spela är dock Manuel Almunia (eller heter han Alumnia?) som idag gick ut i media och påstod att Arsenal var i säkra händer med honom mellan målstolparna:

I have had some very bad moments this season but now I am content because I am playing again. I am a professional and I would never leave a club or a project unless it was the decision of the manager. I will always defend my club. I am an Arsenal player and that's where I want to succeed.

The injuries to Fabianski and Szczesny have given me a chance in the position again. I am sorry for my team-mates and I'm hoping they make a quick recovery, but now is my moment at Arsenal. It's an important time but I will try to enjoy it and do my best for the team.

I don't have problems with Lehmann. It's certain that we've had differences in the past but after he left Arsenal we spoke and everything is clear now. I have a good relationship with him and there is respect between us. I don't believe it should generate controversy for the rest of the team. Lehmann has arrived to help us and that is positive for our work this season. For me, Jens Lehmann was one of the best keepers in the world and his experience could be helpful.

To fail in the Carling Cup, FA Cup and Champions League was a hard blow for us, but the title is possible and this is our challenge. It's been difficult with injuries and confidence. We need Cesc Fabregas because he's such an important player for us and I'm hoping he'll be back from injury as quickly as possible.

Här vore det ju så enkelt att börja såga spanjoren längs fotknölarna, påstå att han är en fullblodad idiot eller att han borde säljas till något divison tre-lag i Bulgarien. Det tänker jag däremot inte göra. Sanningen är faktiskt att jag tycker synd om killen.

Almunia har blivit ett rent hatobjekt för majoriteten av Arsenal-supportrarna och den senaste blundern mot West Bromwich gjorde inte saker och ting bättre, varken för honom eller för oss. Spanjoren har aldrig varit fansens favorit och till och med när han gjorde en kanonsäsong 2008/2009 var han fortfarande ogillad av en stor klunga arsenalfans.

Ni som håller någorlunda koll på Allsvenskan kanske kommer ihåg Tomi Maanoja som under förra säsongen fick uppleva en bedrövlig säsong i AIK-målet. Han blev kritiserad av egna spelare, egna tränare, egna fans, journalister, neutrala, ja, av i stort sett alla. Den kritken blev till slut så pass hård, så pass stor och så pass vidgad att det övergick i rent hat. Efter att allt rabalder lagt sig erkände finländaren att han till och med hade planer på att lägga handskarna på hyllan under den värsta perioden. Medan vi inte har ett liknande fall i Arsenal finns det flera paralleller man kan dra händelserna emellan.

Kommer ni ihåg Arsenal-supportern som vann en dagstur på London Colney? Han berättade om hur han fick se spelarna träna, äta och vila. Han berättade om en massa intressanta saker han fick vara med om och bara för att understryka att han talade sanning postade han en hel del bilder på både sig själv och spelare. Än idag är det en specifik berättelse som jag fortfarande kommer ihåg. Den här supportern hade vistats i ett rum där Cesc Fabregas och Theo Walcott tittade på TV. In hade Almunia kommit genom dörren. Fabregas och Walcott tittade vem som kom in i dörren, men tittade samma sekund tillbaka på tv:n, utan att ens säga en hälsningsfras. Almunia hade sedan vänt sig om och gått tillbaka. Naturligtvis kan det här vara en lögn, ett sammanträffande eller ren slump, men intrycket man får och fått sedan en lång tid tillbaka är att spanjoren helt enkelt är utanför.

Manuel Almunia - utanför. Foto: Bildbyrån.

Manuel Almunia hör inte hemma i Arsenal (kvalitetsmässigt) och kan inte göra så mycket åt det. Han försöker göra sitt bästa, men som vi ser om och om igen räcker det inte till. Egentligen skulle han aldrig fått spela mer den här säsongen, men på grund av en skadekris på målvaktsfronten fick spanjoren ta på sig handskarna igen och ställa sig på planen. Men trots att han under långa stunder faktiskt är en stabil och helt okej målvakt kommer till slut den där blundern, följt av ännu en groda, följt av ännu en tabbe. Det går helt enkelt inte.

Han är inte bra nog för Arsenal och jag förstår än idag varför han i somras inte valde att lämna Arsenal självmant. Naturligtvis har han inte så många andra att skylla på än sig själv. Det är han som stått för grodorna som inte bara kostat oss värdefulla poäng, utan som tillsammans med andra målvaktstabbar från andra målvakter mycket väl kan ha kostat oss ligatiteln förra säsongen. Och risken finns för att samma historia upprepar sig.

Att Almunia är en dålig målvakt kan vi alla komma överens om, men låt bli hatet. Det tjänar inget till. Det räcker så.

Låt oss istället prata om lite roligare saker, nämligen vad Tony Adams sagt på sistone. Legendarernas legendar fortsätter ju att leva livet nere i Azerbaijan där hans Gabala FC ligger på en sjundeplats i den azerbaijanska ligan med åtta vinster, sju likaresultat och sju förluster.

Engelsmannen har naturligtvis haft koll på Arsenal från sitt hotellrum i det femstjärniga hotell där han bott sedan han flyttade till Qəbələ. Det här har han att säga om årets slutspurt:

My heart says the Arsenal of course but my head says United - they’ve just got too many players who’ve won it before. When you have done it and you’ve crossed the line, you know when to peak and when not to peak and when to win games. Once you’ve done it once, you know when to step up to the plate.

During the winter break I went back there for the game against Manchester City and I did a couple of interviews and I honestly thought the League Cup was the one for them this season, to start the ball rolling. Unfortunately they missed out on that one; I’d like to see them win a trophy soon.

Det är ju så att jag tror att vi alla tänker lite som Tony Adams. Hjärtat säger 100 % Arsenal, men tyvärr finns det en kroppsdel som heter hjärnan, och den vill av någon konstig anledning inte hålla med hjärtat. Jag brukar intala mig själv att det är nio matcher kvar, tjugosju poäng kvar att spela om och långt ifrån över, men jag kommer ändå inte väg från tanken att ett visst Manchester United ändå kommer ta det i slutändan. Äsch, jag försöker igen. Nio matcher, tjugosju poäng, långt ifrån över. Mm, det kan gå.

Laget, tränarna och spelarna med en viss Robin van Persie gör dock helt rätt i att tro att det är möjligt med både hjärna, hjärta, fötter, tår, mage, hår och allting annat. Det är deras jobb att ta hem det och trots att många av oss är smygpessimister är chansen fortsatt stor att åstadkomma någonting, precis som van Persie säger till Goal.com:

It's a real blow that we threw away three trophies within the space of only three weeks. However, we still have another big objective and that's winning the Premier League title. We're five points behind Manchester United, but have a game in hand, so we can narrow the gap to two points. It's actually an advantage that we're no longer active in other competitions, so we won't get distracted.

We still have everything in our own hands and will do our utmost to win the league title, even though we have been dealt a few big blows in recent weeks. Birmingham beat us in the (Carling Cup) final, but then lost the following four league games. The Premier League has been absolutely crazy this year. I hope that we learned something from the lost final, but you never know whether you actually did.

Med all ärlighet är det nog ingen av oss som misstycker när han säger att det här årets upplaga av Premier League kanske har varit den konstigaste hittills sedan den nya ligan introducerades 1992. Det har varit enormt konstiga transferaffärer, enormt konstiga rykten, enormt konstiga resultat, enormt konstiga formkurvor, enormt konstiga lag, enormt konstiga mål, enormt konstiga incidenter och enormt konstiga matcher. Det, om något, får mig faktiskt att tro med både kropp och själ att vi har en stor chans att vinna ligan.

Många supportrar har redan reagerat som om säsongen är över - till viss mån även jag - men det återstår ju trots allt nio matcher. Och vem vet egentligen vad som händer i den här galna upplagan av Premier League? Det skulle därför helt ärligt inte förvåna mig om Chelsea gör en Arsenal 1997/1998 och vinner varenda match som är kvar och tar hem ligan. Det är ett minst sagt ett otroligt scenario, men seriöst, vad har vi inte upplevt den här säsongen som inte går under den teckningen?

Vem trodde att Cheick Tiote gjort 4-4 på volley för att fullborda en galen upphämtning? Eller att han veckan senare skulle skriva på ett sjuårskontrakt(!). Foto: Bildbyrån.

Ni som håller koll i svängarna har märkt att Arsenal börjat hålla i Away Screenings på Emirates. De visar alltså en match på storbildsskärm på Club Level och en biljett dit kostar £8. De visar inte alla matcher, men vissa bortamatcher. Det smått ironiska är dock att varenda gång de hållt i en Away Screening har det på ett eller annat sätt gått åt helvete. Newcastle, Barcelona och West Bromwich är bara tre exempel.

Hur som helst fanns Wojciech Szczesny på plats senast för att även hålla i en Q&A. Hur mycket jag än älskar honom på grund av hans supporteranda som spelare (jag förklarar det längre ner) börjar jag allvarligt tycka att han tar sig för mycket vatten över huvudet. Här är några svar han gav på frågorna som ställdes i lördags:

Q: Who is more confident? You or Nicklas Bendtner?
A: I am confident, he is arrogant.

Q: Has Jens Lehmann changed since he was last at Arsenal?
A: I was very young the first time he was at the club but he is still a nutcase!

Q: Which centre-backs do you prefer to play with?
A: Steve Bould and maybe Tony Adams!

Lägg där till allt kaxigt snack på Twitter (som jag visserligen älskar, men som jag mer och mer börjar irritera mig på) och ni förstår snart att polacken d.y. är lite för våghalsig. Saken är att jag ofta blir förälskad i spelare som nästan älskar klubben lika mycket som oss supportrar (t.ex. RvP & Wilshere) och trots att Szczesny också verkar göra det känner jag att det blivit för mycket på sistone.

Jag är en av de som ständigt förespråkar att spelare skall få säga exakt vad de vill (de är ju så formella under intervjuer), men även där finns det en gräns. Jag skrattar inte till när han säger att han själv har självförtroende jämfört med Bendtner som är "arrogant". Då känner jag bara oro.

I mina ögon får han gärna börja ta och lugna ner sig lite. Han är en fantastisk talang och har många år framför sig i klubben, men jag vet inte hur glad jag blir av tanken av att vi i framtiden kan ha en spelare som snackar skit om både motståndarespelare och lagkamrater. Nåja, han vågar i alla fall säga vad han tycker, så jag skall kanske inte kritisera honom för mycket trots allt?

Szczesny - en man med en stor mun. Foto: Bildbyrån.

Någonting som däremot gör mig förbannad är motståndarspelare som alltid har en förmåga att snacka skit om Arsenal, trots att de varit en hårsmån från att förlora. Senast var det Newcastles Enrique - eller vad han än heter - som sade att Arsenal utan Nasri är som Barcelona utan Messi efter att Arsenal tappat 4-0 till 4-4. Vad har egentligen det med upphämtningen att göra? Nasri är väl ändå ingen försvarare? Nu är det hur som helst Mulumbu från WBA som skall ge oss en känga, trots att det var ett en boll i huvudet från att tappa 2-0 till 2-3.

Twitter och sociala medier i allmänhet är fantastiskt på grund av flera anledningar, men mest på grund av att vi faktiskt får oss en insider-blick i Arsenal, så som bilder på en sovande Jack Wilshere och en Theo Walcott på morfin. Underbart, om ni frågar mig.

Lite smånyheter har vi naturligtvis att bjuda på! Samir Nasri skall försöka värva sin kompis Mehdi Benatia till Arsenal, Gael Clichy verkar vilja söka nya utmaningar och Manchester United gör ännu en ekonomiskt stor förlust.

Sist men inte minst skall vi även avge ett stort grattis till Laurent Koscielny som inom några minuter, timmar eller dagar (oklart vilket) blir pappa för första gången. Det kanske får Gunnersaurus på bättre humör.

Detta var dock allt för idag! Imorgon är det onsdag och vi hörs precis som vanligt här på Arsenal.se. Ha det!

Helgen som gick känns avlägsen och det känns kymigt att det är nästan två veckor till nästa Arsenalmatch. Det är förstås en sanning med modifikation eftersom det vankas Champions Leaguefotboll på Kopparvallen i övermorgon. Substitut kanske, men åtminstone med snygga tröjor på.

Det har debatterats flitigt kring om Lehmann nu ska få ta över målvaktshandskarna och lämna Almunia ute i kylan för gott. I mitt förra inlägg sågade jag spanjoren längs med fotknölarna, men att sätta in Lehmann? I mitt tycke är det en desperat plan som mycket väl kan slå bakut och då står vi där med ännu en nesa.

Wenger står för ett känsligt val, att sätta in en målvakt som fyllt 41 och inte spelat en tävlingsmatch på nio månader, självvald fotbollspensionär för att ersätta en topptränad Premier League-målvakt kan visa sig vara dömt att misslyckas. Det kan också vara ett genidrag, men jag skulle inte chansa.

När nu Wenger inte gjorde det han borde så ska han och vi på något vis få stå för det beslutet. Det sägs att han lade ett stort bud på Liverpools Reina men egentligen kvittar det, för om Wenger var seriöst ute efter en målvakt så kan inte Reina ha varit den enda kandidaten. Vad gjorde att det inte blev en affär?

Man kan med idiotlogik hävda att vi inte bjöd tillräckligt. Det är säkert sant i en del fall, men jag misstänker att det inte handlar om bara det. Vi är kanske inte det coolaste laget att gå till, vi erbjuder alldeles för taskiga löner, vår målvaktstränare har rykte om sig att vara kass, man tror sig inte kunna vinna pokaler i Arsenal och så vidare. ALLA vill inte till Arsenal hur svårt det än kan låta för en supporter.

I Wengers memoarer kommer vi att kunna läsa om alla transfers som aldrig blev av. Det tas massor av kontakter under ett transferfönster, men det är också många bitar som ska falla på plats. Allt handlar inte om pengar även om jag precis som ni "vet" att vi är snåla med utgifterna.

Nu spekuleras det i att Arsenal i allmänhet och Arsene Wenger i synnerhet kommer att bli tvungna att krypa till korset och göra några storköp i sommar. Jag skulle välkomna ett par riktigt etablerade spelare till klubben som ligger inom våra ekonomiska ramar. Våra unga spelare behöver stöd från rutinerade killar som vet vad det handlar om när varje match är en cupfinal för oavsett vad Wenger säger så saknar detta laget all form av killerinstinkt och hänsynslöshet när det gäller att avgöra matcher och hålla i ett resultat.

Wenger har denna säsongen chans att bli hjälte och den chansen är långtifrån borta ännu. Miraklet kan ske att vi från och med nu börjar räta på ryggarna och spela fotboll med självförtroende. Vi har Blackburn hemma i nästa omgång och det borde vara en fin språngbräda för segrar. Tuffa matcher väntar senare med både Tottenham och Stoke borta.

Hur allt än går så måste vi kunna andas ut efteråt och säga att det är bättre att vara med än att inte vara det. Liverpool och Tottenham ser i nuläget ut att gå mot Europa Leaguefotboll nästa år och skulle inget hellre önska än att vara i våra skor. Det är två lag som satsat mycket pengar och kraft på att nå toppen. Den arena Arsenal spelar på är inte densamma som när vi tog ligan 2004. Chelsea och Man C har förändrat landskapet för alltid, men det var Arsenal som klarade att hänga med i toppen, inte Liverpool, inte Tottenham, inte Everton eller Aston Villa. Nåt bra har 20-åringarna sysslat med.

Allt ska sättas i perspektiv, hur frustrerande det än är ibland. Hur dåliga vi än är så är vi inte Spursklass, de har fortfarande inte slutat före oss i ligan sedan Wenger tillträdde. Deras sejour i Champions League ser ut att bli ettårig och de har en ligacup att stoltsera med i modern tid. Att kräva pokaler för Arsenal är att vara historielös, vi har alltid varit ett jojolag och faktum är att vi befinner oss i den längsta framgångseran någonsin i klubben. Den kunde gott ha kantats av lite fler bucklor, men helt ärligt så bör vi istället njuta av att hålla på världens vackraste lag lite mer.

Tills nästa säsong kan vi vara säkra på några saker oavsett vad som händer. Vi slutar topp fyra, Wenger är vår manager, vi har värvat minst en fransman, van Persie är skadad minst fem månader av säsongen och Arsenal Sweden fortsätter att växa så att det knakar. Vi har all anledning att se glada ut. Det är bara så satans svårt när laget inte känner som vi gör.

Good afternoon, som vi säger här i Storbritannien. Klockan har nyss hunnit passera treslaget och jag har druckit min dagliga té. Det är måndag, det är tomt och det känns något förfallet att prata om Arsenal en dag som denna. Jag, Joakim, Nedim och Pettersson fick hur som helst ut bra många åsikter om läget i klubben i gårdagens ljudblogg. Lyssna om ni inte gjort det än!

Arsenal Sweden pressar ut nyheter och nyhetsflödet har trots Arsenals formsvacka tagit till sig enormt. Senaste nyheten är de nya supprterintervjuerna där Semir Hadzibulic är den senaste att bli intervjuad. Dessutom håller sig bloggarna väldigt uppdaterade. Och sedan pågår det aktivt jobb med både föreningen, den kommande tioårsfesten, hemsidan och mycket annat! Nog om det!

Arsène Wenger fortsätter att vara kritiserad, men försöker hela tiden hitta positiva saker att ta med sig. Det här är det senaste vår tränare har att säga om läget:

The team has character. If you are 2-0 down with 20 minutes to go and you have no character then you don’t come back on a pitch like that. That is for sure. The team has solidarity, unity and a desire to do well. I don’t question that at all.

Of course we were a bit nervous at the start of the game. We had four targets and now we have only one, so the pressure increases on that one. But the players are highly focused to do it and it was important not to lose on Saturday.

You can not go out of the Champions League like we did and have no doubt. For a few days the players were disappointed but you could see in the last two days that the players were highly focused again. This team wants to do well and I am so desperate to help them to get what they deserve. From the first day of the season, their attitude has been absolutely spot on. That’s why they deserve to be rewarded and I am confident they will.

För att vara ärlig är jag nog inte den ende som är trött på allt snack om att vi har styrkan, mentaliteten och viljan att vinna. Det är ett snack som pågått i flera år, men det slutar alltid likadant. Nu är säsongen inte över, men mycket talar för att det slutar exakt likadant som det gjort föregående år. Wenger kallade ju sitt lag för "ett lag gjort av stål" här om dagen och det är sådana uttalanden som får mig att göra en så kallad facepalm.

Medan spelarna skall ha all möjlig cred för comebacken mot West Bromwich Albion skall de ha all möjlig kritik för vad de åstadkom innan Arshavin bestämde sig för att ta saken i egna händer. Alla lag åker på matcher som sådana i lördags, men det känns som om allt detta är en mardröm i repris. Arsenal har ju sedan 2005 gjort sig kända för att vara ett lag som alltid faller på mållinjen, oavsett om det gäller en Champions League-final, slutspurt i ligan eller en Carling Cup-final där man har 1-1 fram till sista minuten. Vi faller alltid på mållinjen, oavsett hur matchbilden, startelvan eller bänken ser ut.

WBA ordnade till en mindre skräll. En inte så oväntad syn. Foto: Bildbyrån.

Just nu är vi på väg att göra exakt samma misstag som vi gjort tidigare och säsongen 2007/2008 kommer jag att tänka på direkt när jag skriver detta. Vi ledde ligan med flera poäng vid slutet av vintern, men kom att bli omkörda av både Manchester United och Chelsea vilket till slut resulterade i att vi slutade trea, fyra poäng bakom ligavinnarna och två poäng bakom Chelsea. Det skulle således inte förvåna mig om någonting liknande hände i år.

Harry Redknapp menar att ett "torftigt" Manchester United får Premier League-bucklan serverade på ett silverfat:

Really we are handing the title to Manchester United this year. This is as poor as Manchester United have played in years, but they keep stumbling along and nicking results when they should have got done. Chelsea have blown up, Arsenal too - it is there for somebody this year to win the championship.

Ni vet redan vad jag tycker om Mr. Twitch, men tyvärr kan man ingenting annat göra än att erkänna att det han säger är 100 % korrekt. Arsène Wenger är dock som vanligt en man som helst fokuserar på det positiva och han kontrar således med följande:

Would anybody have predicted that we are where we are, in front of Chelsea and Man City and fighting for the championship? Nobody. Nobody in England believed we could even fight for the top four. The fact we are in the position we are in, I think, deserves a lot of credit. We should be proud of what we did until now. So let people talk and let us do the job. We still have [the steel and mental strength]. I don’t question that.I question myself ­always, but don’t worry about that if that is your worry. You ask about my commitment? When I sign a contract I respect it. [If] you look at what we did this season, it deserves a lot of credit.

Det är naturligtvis samma visa varenda säsong, men man måste ändå medge att man tycker det är lite synd att Wenger skall behöva prata om att vi förtjänar cred för någonting vi inte förtjänar nämnvärt cred för.

Arsenal är nederlagstippade säsong in och säsong ut (kom ihåg att Glenn Hysén tippade Tottenham som etta & Arsenal som sjua!), men ändå ser man till att hamna top4 säsong in och säsong ut. Naturligtvis är det bra och under de föregående säsongerna kan man till och med tycka att det är ett bra resultat sett till vad för förutsättningar som rådit.

Nu är det ju dock så här att klubben heter Arsenal. Vi heter inte IK Frej. Vi heter inte Huddersfield. Vi heter inte Blackpool. Vi heter Arsenal. Och Arsenal är ett lag som skall vinna titlar, oavsett vad andra tänker och tycker. Att på sex år inte ha vunnit en enda titel - inte ens Carling Cup - resulterar i ett stort underbetyg på alla tränare, spelare och styrelsenissar.

Hur bra och underhållande det än är att vara med i utslagningsfasen av Champions League år in och år ut, vinna Fair Play-ligan flera gånger om och hamna långt upp i tabellen varenda säsong är det nu dags för Arsenal att ta det sista avgörande steget. Det är nästan tragikomiskt att veta hur säsongen kommer att sluta innan den ens börjat. Vi åker upp och ner under hösten, gör bra ifrån oss under vintern och faller sedan som ett fritt fall under våren. Det är helt enkelt dags för Arsenal att börja vinna igen, någonting vi alla bör vara överens om. Det är dock enklare sagt än gjort.

Alla som skriver det jag skrev här ovan blir ofta kallade för gloryhunters, men sanningen är att vi alla i viss mån är gloryhunters. Vad är det annars vi strävar efter? Fortsatta fjärde- och tredjeplatser i ligan? Flera uttåg mot Barcelona i Champions League? Alla lag - till och med IK Frej - vill vinna titlar. Det är naturligtvis svårare för vissa lag än andra, men det är att nå så bra resultat som möjligt som exakt alla fotbollslag har som mål. Arsène Wenger sitter inte hemma i sin villa under sommaren och satsar på en fjärdeplats i ligan. Han vill vinna. Han vill segra. Han vill göra Arsenal till det Arsenal är till för.

Bilder vi vill se. Foto: Bildbyrån.

Sedan är det en betydande skillnad på gloryhunters och gloryhunters. Det finns alltså personer som med flit börjar hålla på ett lag som är framgångsrikt (läs: en majoritet av Barcelona-supportrarna). Något sådant förekommer ofta när ett lag är framgångsrikt, men det finns vissa lag som drar till sig fler sådana än andra (läs: Barcelona & Manchester United). Det gör mig även glad att hålla på ett lag som Arsenal där en stor majoritet av supportrarna är äkta supportrar.

Och innan jag får skit kastad emot mig i kommentarspåret vill jag nämna att jag älskar Arsenal exakt lika mycket oavsett vad som händer. Vi skulle kunna spela i League Two och jag skulle ändå sitta här och skriva ett blogginlägg varje dag. Jag har stor respekt för hur klubben drivs och jag tror fortfarande att framtiden är extremt ljus med flera lovande talanger, många kontraktsförlängningar och titlar på väg att rulla hem till norra London igen. Vi måste helt enkelt vara tålamodiga. Vi kommer stå där uppe på toppen igen, men det kommer att ta sin tid. Kom dock ihåg att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Innan vi lämnar titelsnacket vill jag länka till Arsenalist som gjort en lista över matcher där vi tappat poäng vi inte borde ha tappat. Sedan måste jag bara tillägga att jag tycker det är smått löjligt att den officiella hemsidan alltid tar med de tweets som är optimistiska och positiva. Det finns de som innehåller kritik, men det handlar om ytterst mild sådan. Jag har förståelse för varför man väljer att inte ha med allt för kritiska röster, men det måste få till en någorlunda bra blandning mellan optimism och pessimism då det just nu ser ut som om alla tror att vi kommer vinna Premier League enbart för att vi tog igen 2-0 till 2-2 mot WBA.

Lite målvaktssnack skall vi naturligtvis beta av! Bob Wilson avslöjade redan i oktober månad att Wenger hade lagt ett officiellt bud på en Premier League-målvakt, men valde då att inte nämna vem det var. Det var dock enkelt att komma fram till vem det var och det handlade självklart om Liverpools Pepe Reina. Det har aldrig bekräftats från en officiell källa, men jag kan själv intyga om att så faktiskt var fallet. Igår valde dock Wilson att för första gången avslöja namnet och han sade då detta:

He went for arguably the best goalkeeper in the country at the beginning of the season. He went for in the close season Pepe Reina. It didn't become known. He [Arsene Wenger] doesn't do it that way. He offered a huge amount of money, so he tried like mad to do that [deal].

Det här uttalandet är hyperintressant på flera sätt och vis, vilket jag skulle tacka Bob Wilson för om jag kunde. Det visar att 1) Wenger var desperat över en målvakt i somras, 2) att han inte snålade med pengarna (hur mycket nu "huge amount" of money kan tänkas vara) och att 3) pengar aldrig varit något problem.

Nu undrar ni naturligtvis varför han inte höjde sitt bud om pengar inte var några problem, men den frågan är enkel att besvara vid det här laget. Vi alla har följt Arsenal länge och om det är en sak vi lärt oss om Wenger är det att han aldrig lägger mer pengar för en spelare som han själv inte värderar till det rådande priset.

För tre somrar sedan hade vi chansen att köpa Xabi Alonso som just då kostade £16 miljoner. Wenger lade ett bud på £14 miljoner, men Liverpool kontrade då med prislappen £16 miljoner. £2 miljoner är enligt många ingenting, men Wenger ansåg inte att Alonso var värd mer än £14m och avslutade affären där och då. När vi i sommar värvade Laurent Koscielny för £10 miljoner öppnade Wenger med ett bud på cirka £6,5 miljoner. Lorient trissade dock upp priset gång på gång, men vi det här fallet ansåg Wenger att Koscielny var värd pengarna och gick således med på att betala så mycket som £10 miljoner för en orutinerad mittback. Om han inte ansett att Koscielny var värd mer än £6,5 miljoner hade han likt Alonso-fallet avslutat affären där och då.

Laurent Koscielny - värd sin prislapp(?). Foto: Bildbyrån.

Det är i all mening mycket intressant och indikationerna som kommit från många håll under de två senaste åren är att Wenger haft pengar att använda, men att han självmant valt att inte göra det. Således handlar det inte om några ekonomiska restriktioner som det handlade om det sägs ha handlat om de tre första åren efter arenabygget.

Efter Manuel Almunias katastrofartade tabbe vill många nu se Jens Lehmann återvända in i målet. The Daily Mail har dock idag publicerat en intressant artikel om att Lehmann inte är fit nog att återvända till spel (just nu)! Läs!

Innan ni ska få er dagliga dos av transferrykten har ni här en intressant historia om Jack Wilshere som tydligen skalll ha spottat på en taxiförare som hållt på Tottenham:

I had no idea who he was. He pointed to my cab and said, 'You’re f***ing taking us'. When I told him he was too drunk he got even more aggressive. He was looking at my Spurs hat and there was real hate in his eyes. Fortunately his friends pulled him away before it got really violent. Wilshere’s behaviour is the worst I’ve ever seen in my 38 years as a cabbie. No one deserves to be spat at because of the team they support.

Om det inte varit för att både hans familj och Arsenal gått ut med ett officiellt uttalande om händelsen hade jag trott att det var någon uttråkad Sp*rs-supporter som kokade ihop en stor lögn. Nu verkar det dock inte vara så. Wilshere skall naturligtvis ha all kritik för att han betedde sig ohyggligt, men ni får lyncha mig hur mycket ni vill när jag säger att en stor del av mitt Arsenal-hjärta älskar honom ännu mer.

Super Jack har hamnat i trubbel igen. Foto: Bildbyrån.

Smånyheter och transferrykten! Min nya favoritsida/favoritblogg Arsenal Report har ännu en gång skrivit en bra artikel om Arsenals sex titellösa år. Aaron Ramsey tror att Wales kan slå England i det kommande EM-kvalet. Sedan får vi även säga grattis till Kyle Bartley som igår vann den skotska cupen efter att Glasgow Rangers vunnit med 2-1 mot Celtic.

Manchester United sägs ha försprånget i förhandlingarna om Southamptons Alex Oxlade-Chamberlain samtidigt som Arsenal kopplas samman med namn som Edinson Cavani och Yohan Cabaye.

Detta var dock allt för idag! Kom ihåg att skicka in tips på videoklipp till ett kommande videoinlägg på kristonel.elwe@arsenal.se! Annars var det här allt för mig. Ha en trevlig start på veckan. Hörs imorr'n!

God kväll! Det har hunnit bli den 20 mars och vi har mindre än
två månader kvar att spela av säsongen 2010/2011. För oss supportrar
väntar ett två veckor långt landslagsuppehåll och det är kanske bäst så
efter allt vi upplevt de senaste veckorna. Det är nästan så att man
glömt bort när laget vann en match senast.

Söndag betyder precis som vanligt podcast och med oss har vi den rätt så succéartade trion Joakim (aka Cartis), Nedim (aka Neno) och Mackan (aka Igor). Den trion kommer finnas med oss resten av säsongen, men
inför nästa säsong kommer stora förändringar ske med ljudbloggen då den
allt som oftast inte dragit till sig lika många lyssnare som läsare.
Planerna är i detta nuet hemliga.

Det finns egentligen inte så mycket att tillägga här i
inledningen. Vad vi diskuterar i dagens ljudblogg kan ni läsa här under
och jag hoppas innerligt att ni följer med från början till slut! Det är
en väldigt intressant ljudblogg och jag rekommenderar verkligen en
lyssning! Ha en trevlig söndag!

***

Saker som diskuteras i kvällens program:

Premier League: Omgång 29-30 (WBA - Arsenal & United - Bolton)

- Diskussion om WBA - Arsenal.

- West Bromwich - vårt nya mardrömsmotstånd?

- Skulle vi släppt in något av målen med vår starkaste elva (spekulationer)?

- Vem får ta på sig skulden vid 2-0?

- Är Jens Lehmann bra nog att slängas in i hetluften - är det verkligen ett smart drag?

- Comebacken - vad har den för inverkan?

Titelracet

- Manchester United - raka motsatsen till Arsenal?

- Har lagen likadana förutsättningar?

- Hur mycket bättre är United?

- Vad måste Arsenal lära sig av de senaste veckornas bedrövelser?

- Vi var aldrig menade att vinna tio matcher, eller?

Truppmaterial

- Jämfört med United - hur bra trupp har vi?

- Vilka spelare har underpresterat?

- Vad tycker man om folk som vill "sälja" halva laget?

- Behövs det drastiska förändringar?

- Hur skall truppen förbättras?

De utlånade spelarna

- Vem har imponerat mest?

- Vilka två har störst chans att slå in sig i laget till nästa säsong?

- Bör vi ha kallat tillbaka någon i januari?

+ en massa annat gott & blandat!

***

Gör mig inte besviken - lyssna!

Enjoy!

***

Kommentera mer än gärna! Alla era åsikter er fantastiska! Tack och hej!

{soundcloud}http://soundcloud.com/kicken/podcast-6-om-ligaspurten{/soundcloud}

"We´re like crystal, we break easy

I´m a poor man, if you leave me"

Så lyder inledningsstrofen till den underbara New Order-låten Crystal. Den kunde lika gärna handlat om Arsenal post-2004. När det hettar till har nämligen Wengers senaste lagbygge en förmåga att prestera under par.

I dagens match mot West Bromwich presterade flera av spelarna på ett sätt som får en att undra huruvida vi till slut landar på en topp-fyra-placering. Hur någon ens kunnat lura i oss att vi kunde vinna en ligatitel är sanslöst. Man börjar tro att Nigeriabreven är en storsäljare bland Gooners.

Vi släpper in ett mål efter tre minuter. Lastas ska den man som kanske var den roligaste överraskningen på plan idag - Ramsey. Walesaren skulle bevisa att han är redo att hjälpa laget till en ligaseger. Istället blir det så här. Almunia ser efter målet ut att ta på sig skulden för den uteblivna reflexräddningen. Hänghuvud redan där månne?

Spanjoren måste veta att hans dagar som Arsenalmålvakt är räknade. Han vet säkerligen innerst inne om att han inte är bra nog att stå för Arsenal och kan inte förstå hur det har blivit så här. Det var ju bara meningen att han skulle sitta andremålvakt hela karriären och inte hamna i rampljuset. Det var mysigt att sitta på bänken och kolla Lehmann och sedan bråka med tysken på träning. Det var ju aldrig någon som skulle syna hans bluff.

Wenger hade som vanligt andra tankar. Han tyckte att andremålvakten var den naturliga efterträdaren till oövervinnerlige Lehmann och puttade handgripligen in honom på plan. "no, no" sade Almunia, "Oui, oui" sade Wenger och helt plötsligt skulle alla få se att Wenger hade gömt en världsklassmålvakt på bänken hela tiden.

Vi vet hur det har gått och efter sju sorger och bedrövelser har Almunia varit hånad, utskrattad, men allra mest har man tyckt synd om honom som en man satt på en högre position än han klarar av. Man kan numera se på honom att han inte vill vara där, han vill allra helst sitta under sin korkek och lukta på blommorna, men nejdå, han ska fullfölja sitt uppdrag ända tills till och med Wenger inser sitt misstag.

När Szczesny och Fabianski båda var skadade efter transferfönstret i januari var det några som drog en lättnadens suck över att Almunia inte blivit såld. Den sucken har fastnat i halsen och övergår i ett öronbedövande vansinnesskrik.

Det blev mycket Almunia här, men den tavlan han gör sig skyldig till på det andra målet finns det ingen, INGEN och då menar jag verkligen ingen annan målvakt till ett topp-fyra lag någonstans i Europa som gör.

Ska man vinna ligan måste man ha en av ligans allra bästa målvakter. Jag tror att Lehmann stannade kvar och körde målvaktsövningar för att vara redo om två veckor. Almunia måste nämligen vara slut i klubben.

Allt är naturligtvis inte Almunias fel. Vi skapar ingenting i första halvlek förutom ribbskottet och Ramseys klumpfot. West Brom leder på deras enda målförsök och är faktiskt totalt ofarliga.

Det är ändå Arsenals oförmåga, vilja och inställning som gör att man tar sig för pannan. Det är ju heller inte första gången utan vi har sett det här flera gånger denna säsongen. Vi ska gå in och styra en match men blir bortkollrade av ett tyngre lag, med en tydlig plan om var de ska slå till. Vi försöker spela finlir utan någon som dirigerar och då blir vilsenheten stor när inte bollarna går dit de ska.

Det är egentligen självklart att vårt väldigt unga mittfält inte kan rå på rutinerade WBA-spelare i det långa loppet. Särskilt inte utan vår mentor, kapten och härförare Fabregas. Då måste vi ha en annan spelplan, en grisigare, enklare och tuffare möjligtvis.

Wenger förvånade ändå till slut. Han tog ut den fullständigt värdelöse Denilson för Chamakh redan i halvtid. Det är en markering som på Wengerspråk betyder att Denilson är satt på transferlistan och att han blir utan kvällsmat. Redan efter ytterligare en kvart kommer så Bendtner in och det blir väldigt tydligt att Wenger åtminstone har planer på att vinna matchen.

Det lyckas också nästan. Vi fick upp ett tryck på West Brom, naturligtvis omständigt och utan alldeles för många riktigt klara målchanser, men vi kunde se att vi vädrade ett resultat i alla fall. Vi blev hungriga efterhand. Det räckte till ett oavgjort resultat vilket i det långa loppet kan visa sig oerhört betydelsefullt. Fortfarande allt i egna händer, men nu börjar vi snart snacka halmstrån för om vi fortsätter att spela så här så blir det ingen ligatitel.

Det finns massor av faktorer att tala om i matchen, massor av spelare att klaga på, men ändå tar vi oss ur ett tvåmålsunderläge, vi får nu vila i två veckor och har förhoppningsvis några av våra skadade spelare tillbaka. Hoppet är det sista som lämnar oss sägs det. Låt oss bara hoppas att hon inte tog sextåget till Manchester.

1931. 1933. 1934. 1935. 1938. 1948. 1953. 1971. 1989. 1991. 1998. 2002. 2004. Det är åren som Arsenal vunnit förstadivisionen och Premier League. Det är åren som är inpräntade på Emirates Stadium. Det är åren vi alla älskar att minnas. I år är det 2011. Arsenal har chansen att vinna Premier League för första gången på sju år, men tror ni i all ärlighet att 2011 kommer bli året som vi äntligen vinner den efterlängtade ligatiteln? Det är frågan.

The Gunners hade idag chansen att vända den negativa formkurvan och börja om på nytt, fokusera på ligaspelet och se till att vinna mot West Bromwich. Precis som vanligt pratade supportrarna - även jag - om hur viktigt tre poäng är i en match som den vi spelade idag. Precis samma sak sades inför Sunderland. Bägge gångerna slutade det med ett misslyckande, trots att man såg till att integå förlorande ur striden.

Arsenal klev idag ut på Hawthornes med två stora förändring inom laget. Jens Lehmann var med i truppen för första gången sedan 2008 och Aaron Ramsey startade sin första match på lite mer än ett år (i en Arsenal-tröja). Supportrarna förväntade sig tre poäng och det såg ut som om spelarna verkligen förstod innebörden av matchen. Men oj så fel vi hade, oj så fel vi alla hade.

West Bromwich rivstartade matchen och hade inom loppet av bara tre minuter gjort 1-0 tack vare en hörna. Markeringen i straffområdet (defensiven?) var helt åt helvete vilket tillät Steven Reid att enkelt nicka in 1-0 till Birmingham-laget. Aaron Ramsey var mannen som var menad att markera Reid (det var åtminstone så det såg ut), men det rådde ett stort virr-varr i hela straffområdet som ledde till att West Brom tog vara på motståndarlagets svagheter och nickade in ledningsmålet.

Efter 1-0 är det meningen att Arsenal skall förstå allvaret, börja spela sitt spel och få till målchanser som förr eller senare leder till mål, men icke sa nicke. Både före och efter målet såg det segt, tafatt och uselt ut. Denilson verkade längta hem till Brasilien, Nasri såg inte alls trygg ut (varför i hela fridens skull spelas han aldrig i "Cesc-rollen" där han gjorde succé under hösten??) och Ramsey såg verkligen inte ut att vara redo.

Aaron Ramsey gjorde sin första Premier League-start sedan han startade mot Stoke förra året. Foto: Bildbyrån.

Då och då kom vi nära straffområdet, men längre än så verkade det inte gå att komma. West Bromwich jobbade hårt, jagade boll och gav inte Arsenal yta att spela på. De gav allt i allting, vare sig det gällde löpningar, tacklingar eller luftdueller. Svensken Jonas Olsson var bara en av många som utmärkte sig.

Till sist fick vi dock en fantastisk chans att kvittera, men Robin van Persies nick från ett fint inlägg av Gael Clichy gick i undersidan av ribban. På returen fanns Ramsey framme men avslutet gick rakt på målvakten, trots att han var någorlunda fri. Pressen var stor och förstatouchen går att ifrågasättas, men Ramsey á la 09/10 hade satt den bollen utan tvekan.

Jag gillar walesaren enormt mycket, men idag märktes det verkligen att han inte är redo än. Sedan finns det inget annat sätt att göra honom redo än att låta honom spela och i brist på andra alternativ fick han idag chansen att visa vad han går för. Tyvärr slutade det inte lika bra som Eduardos comeback mot Cardiff.

Istället fortsatte West Bromwich att dominera i försvarsspelet och Arsenal hade verkligen ingenting att sätta emot. Efter fyrtiofem minuter gick vi således till halvvila med underläge 1-0. Trots att chansen till vändning fanns kändes det redan i halvtid att det här inte skulle sluta bra.

Som tur var såg det bättre ut i andra halvlek, men Arsenal fortsatte att misslyckas både i defensiven, på mittfältet och anfallet. Bara fem-tio minuter in i andra halvlek fick West Bromwich till en kontring som mycket väl hade slutat med ett mål om det inte varit för att West Brom-anfallaren var vänsterfotad och inte högerfotad.

Birmingham-laget skulle dock få 2-0 och det skulle komma till efter en tabbe som var lika rolig som den var tragisk. West Brom satte igång ännu en kontring, men den här gången valde man att skicka iväg en långboll mot Odemwingie från mittplan. I mittförsvaret fanns både Koscielny och Squillaci redo och den sistnämnde såg ut att ha situationen under kontroll. Helt plötsligt - mitt ur ingenstans - ser man en brunfärgad spanjor komma springandes som om han vore en vilsen get i en grön skog. Inte för att getter brukar springa in i skogar, men så vilsen var han på ett ungefär.

Det är inte första gången Almunia är ute på hal is. Foto: Bildbyrån.

Denne fantastiske målvakt bestämde sig alltså för att springa ut ur målet mot en boll som Squillaci till en början såg ut att ha någorlunda kontroll på. Odemwingie var naturligtvis ett hot, men till och med om han hade tagit ner bollen någorlunda hade han fortfarande varit tvungen att ta sig förbi Squillaci och sedan sätta ett skott förbi Almunia.

Almunia sprang ut, insåg misstaget innan det var för sent och knuffade sedan till sin egen spelare(!) som resulterade i att Squillaci nästan gick omkull vilket i sin tur resulterade i att Odemwingie mitt i allt kaos enkelt kunde rulla in 2-0. Det var så pass tragiskt att jag och alla andra runt omkring mig började garva. Vi visste inte hur vi skulle reagera eftersom det vi såg utspela sig på tv:n var så tragiskt att man inte kunde göra någonting annat än att skratta åt det. På bänken fanns en viss Jens Lehmann och nog undrade han vad hans kollega och före detta antagonist hade ställt till med.

West Bromwich hade för andra gången under en och samma säsong gått upp i en ledning med 2-0 mot Arsenal. Det var nattsvart, hemskt och förfallet. Ligan var körd, titeln var borta och allt verkade meningslöst. Vid det här laget är det enklaste att bara lägga sig ner och ge upp, gräva ner ansiktet i händerna och invänta slutsignalen. Men Arsène Wengers män vägrade åka hem till London med 0 poäng, en förlust och ännu ett misslyckande.

2-0 är ett resultat som ofta innebär vinst för det fotbollslag som är i ledning, speciellt när det andra målet kommer sent i matchen. Men Arsenal vägrade att ge upp och fortsatte att pressa framåt i banan. Hoppet såg ut att vara kört, men från ingenting alls avlossade plötsligt Andrej Arsjavin ett kanonskott som gick in i Scott Carsons vänstra kryss. Med tjugo minuter kvar var det helt plötsligt match igen! 2-1!

Arsenal hade fått vittring igen och trots underläge såg man bara åtta minuter senare till att ännu en gång göra ett mål av ingenting. Efter ännu ett inlägg i straffområdet var Nicklas Bendtner på bollen med huvudet, men nickade tragiskt nog i stolpen. Bollen rikade sig dock tillbaka in i straffområdet där en West Brom-försvarare sattes under press av Robin van Persie som försökte få en fot på bollen. Det hela slutade med att försvararen knuffade in bollen i eget mål och plötsligt stod det 2-2.

Le Gunners fortsatte att pressa och med tolv minuter kvar av ordinarie tid fanns förhoppning om en vinst, men det närmsta vi kom ett segermål var en boll som tog på West Brom-huvuden två gånger om. Det hela slutade 2-2 och vad som gjorde aftonen ännu värre var att Manchester United gjorde 1-0 mot ett tappert Bolton först efter 88 minuter.

Mixed emotions är det perfekta uttrycket jag vill använda mig av idag. När jag kom hem idag och satte mig bakom datorn visste jag inte riktigt vad jag skulle ha för syn på det hela. Visst var vi helt förfärliga, men å andra sidan lyckades vi ju trots allt ta igen till 2-2, vilket inte vilket lag som helst vanligtvis gör. Men vi hade trots allt släppt in två skitmål innan.

Efter att ha lugnat ner mig, tagit ett par glas vatten och sett repriserna är jag dock beredd att erkänna att det hela var ännu ett stort misslyckande. Denilson var usel, Almunia kostade oss två poäng (varken Fabianski eller Szczesny hade någonsin kommit på tanken att bara rusa ut mitt i ingemansland) och många andra spelare såg ut att sätta egot före laget. Var fanns passionen? Var fanns mentaliteten? Var fanns kärleken för spelet?

Glädjen är som försvunnen. Foto: Bildbyrån.

Jag känner mycket väl till hur mycket ni hatar Manchester United och jag känner mycket väl till hur mycket jag hatar det där jävla laget, men sanningen är att de är och har varit ett bättre l a g än oss de senaste fem åren. Visst, man kan självfallet titta tillbaka på början av säsongen där de två matcher i rad släppte in två sena mål (vilket resulterade i likaresultat), men sett över hela säsongen har de varit det bästa laget. Och då får man ändå ha i åtanke att de haft en "svag" säsong!

De vinner matcher de inte borde vinna, de vinner matcher trots att de är tio man kvar på plan, de vinner matcher mot andra topplag, de vinner matcher där de ligger under (Blackpool borta är ett av många exempel) och de vinner matcher både ofta och sent. Det går inte att säga samma sak om Arsenal, hur mycket jag än vill göra det.

När vi var tio kvar man på plan mot Sunderland på Stadium of Light missade vi en straff och släppte in ett mål i sista minuten. När vi förtjänade att vinna en match släppte vi helt plötsligt in fyra mål och spelade lika. När vi inte förtjänar att vinna brukar vi heller inte vinna. När vi låg under med bara 1-0 mot Newcastle lyckades vi aldrig vända och vinna. Och det var bra länge sedan vi avgjorde med ett sent mål á la Nicklas Bendtner (West Ham hemma?).

Vårt självförtroende är i botten, mentaliteten behöver vi inte ens nämna, kreativiten är som försvunnen och laget lider av någon sorts bakfylla. Vi ser oroliga ut i försvaret, vi ser svaga ut på mittfältet och vi ser aldrig ut att skapa någonting farligt i anfallet. Och det här laget skall alltså se till att vinna Premier League 2011? Give me a break.

Många av er klagar på att jag varit för optimstiskt. Många av er klagar på att jag varit för pessimistisk. Många av er klagar på att jag varit för lagom. För mig kvittar det. Arsenal är laget i mitt hjärta och hur dåligt det än går eller kommer att gå kommer jag titta på varenda match och hoppas, hoppas ända tills allt hopp är kört. Men hur mycket jag än vill se Fabregas eller van Persie lyfta bucklan på Craven Cottage i maj månad ser jag att chansen är större till att vi blir ikappsprungna av antingen Chelsea eller Manchester City och slutar trea eller fyra - precis som vanligt.

Det här laget är fantastiskt när det är friskt, men den här säsongen - en säsong där vi vart friskare än vanligtvis - har bevisat att vår trupp är alldeles för dålig när vi väl drar på oss skador. Med Nasri, van Persie, Walcott, Fabregas, Song, Wilshere, Sagna, Koscielny, Djourou, Clichy och Fabianski var vi skrämmande bra både under senhösten och vinterperioden. Det var ett lag vars form visserligen gick ner sig lite då och då, men som presterade bra resultat sett över en längre period.

Fabianski var en av nyckelspelarna bakom en fantastisk bortaseger mot Everton. Foto: Bildbyrån.

När vi således ställer upp med spelare som Denilson, Squillaci, Almunia och än inte-redo Ramsey är saker och ting menade att gå åt helvete. När Wenger envisas med att inte spela Nasri i Cesc-rollen där han tidigare varit så framgångsrik är saker och ting menade att gå åt helvete. När Manuel Almunia får psykbryt på ett helt fel sätt är saker och ting menade att gå åt helvete. När ingen av lagdelarna fungerar som det ska är saker och ting menade att gå åt helvete. Och det var exakt det som hände idag - det gick åt helvete.

En poäng kan man naturligtvis glädja sig åt, men det hjälper inte så mycket när Manchester United såg till att vinna sin hemmamatch mot Bolton och ta tre värdefulla poäng. Nu är vi hela fem poäng efter - dock en match mindre spelad - och trots att vi aldrig var menade att vinna våra tio kvarvarande matcher hade det varit en bra början att se till att vinna mot West Bromwich.

Nu väntar ett två veckor långt landslagsuppehåll och det lär vara mer än välkommet bland Arsenal-supportrarna. Vi får massvis med tid över att analysera, värdera och framför allt tänka.  Nio matcher återstår av säsongen och för varje förlorad poäng blir sannolikheten för en vunnen ligatitel allt mindre. I normala fall hade jag sagt att det bästa är att blicka framåt, men jag avskyr de tre orden så pass mycket att jag avslutar med ett kort: här kommer dagens spelarbetyg och omdömen.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Almunia (3/10) - Vi brukar vänja oss nu vah? Han inleder - precis som vanligt - med två lovande matcher för att i tredje matchen kosta Arsenal en seger helt på egen hand. Om han inte sprungit ut ur målet som om en dobermann jagade honom hade vi vunnit tack vare Arshavin och van Persie.

• Sagna (6,5/10) - Brukar bli tråkigt att säga det här, men han är stabil, precis som han brukar vara. Kunde dock varit bättre då han gjorde flera småmissar i ett par idiotiska dueller.

• Squillaci (4,5/10) - I mina ögon går det enbart skylla Almunia vid 2-0 då Squillaci aldrig får chansen att bryta kontringen. Istället får han en knuff från Almunia som han nästan går i backen av. Var dock inte godkänd sett över hela matchen.

• Koscielny (5.5/10) - Verkligen inte en av hans bättre matcher. Har naturligtvis svårt för sig när hela laget mer eller mindre spelar uselt, men borde ändå ha gjort bättre ifrån sig.

• Clichy (7/10) - Är det bara jag som fått för mig att Clichy alltid är vår bäste spelare när vi går och förlorar (eller är på gränsen till en förlust)? Stoke 2008, Barcelona 2010 och WBA 2011 är bara några exempel.

• Wilshere (7/10) - Måste vara svårt när både Fabregas och Song saknas. En svag Ramsey och en usel Denilson gav inte Wilshere så mycket hjälp och trots det var han en av få som gjorde bra ifrån sig.

• Ramsey (5/10) - Lovande, men behöver mer tid på sig. Såg inte alls redo ut.

• van Persie (6,5/10) - Har en nick i ribban och ligger bakom 2-0. Rätt så bra med tanke på hur resten av vårt anfall såg ut.
• Denilson (4/10 - utbytt i matchminut '45) - Har varit en stor besvikelse hela säsongen.
• Arshavin (7/10) - En av få som såg ut att ge allt. Tog extralöpningarna, vann boll och hjälpte till i defensiven. Fantastiskt mål som gav laget hopp.

Ledsamt. Foto: Bildbyrån.

• Nasri (6/10) - Godkänd, men inte mer. Wenger envisas med att spela honom ute på kanten och det är således ingen överasskning att han ständigt såg instängd ut där ute på kanten.

• Chamakh (6/10 - inbytt i matchminut '45) - Gör okej ifrån sig, men inte mer.

• Bendtner (6/10 - inbytt i matchminut '70) - Även Bendtner gör okej ifrån sig och har bl.a. en nick i stolpen.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Gael Clichy - Bra både offensivt och defensivt.
• Andrey Arshavin - Bra match, fint mål.
• Manuel Almunia - Väldigt bra match. Står för många fina ingripanden och räddar laget vid flera tillfällen. Hjälper även till mittbackarna på ett fantastiskt sätt och ser då och då till att stoppa kontringar på bästa möjliga sätt.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att ett två veckor långt landslagsuppehåll väntar. Nästa match spelas först den andra april och Arsène Wenger, laget och spelarna lär ha bra mycket tid att förbättra saker och ting. Dessutom lär vi få både en och en annan skadad spelare tillbaka!

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

West Bromwich skall ha all möjlig cred för deras slit, men bägge målen bygger på missar av Arsenal. Om vi aldrig tillåtit dem göra mål hade vi med största sannolikhet vunnit matchen. Men saker och ting vägrar gå vår väg just nu. Nu får vi två veckors paus innan det är dags igen. Vi får alla hoppas att det ser bättre ut då. Annars kan det vara över på riktigt. Over and out.