Senaste blogginläggen

God kväll! Slutet av veckan är äntligen här och det betyder självklart att ännu en ljudblogg spelats in, redigerats och publicerats! Precis som vanligt har jag paneltrion beståendes av Joakim (aka Cartis), Nedim (aka Neno) och Marcus (aka Igor).

I förra podcasten fick vi ta emot massor av konstruktiv kritik (vilket vi alla är tacksamma för) och vi hoppas alla tre att ni även märker av det i den här veckans ljudblogg.

Efter allt det som hänt de föregående veckorna finns det massvis och åter massvis att snacka om. Förhoppningsvis har vi med allt ni vill höra och förhoppningsvis blir ingen besviken!

Jag har inte så mycket mer att säga här i
inledninge, utan sätt er ner, luta er tillbaka och lyssna på Arsenal Swedens 5e podcast om allt arsenaliskt mellan himmel och jord.

***

Saker som diskuteras i kvällens program:

Champions League

- Hur sammanfattar ni årets säsong av Champions League?

- Hur långt går de engelska lagen?

- Vilka tar hem det?

FA-Cupen

- Första halvlek - spelade vi bra? Vilka underpresterade? Hur såg det ut att sluta?

- Andra halvlek - vann Manchester United rättvist? Varför lyckades vi inte vända (inte ens göra mål)?

- Vad har det här för effekt på slutspurten av Premier League?

- Hur resonerar ni kring ligamatchen mot Manchester United senare i vår? Är den här förlusten någonting negativt eller positivt utifrån det vi såg igår.

Premier League

- Tio matcher kvar - hur går det?

- Optimism eller pessimism? Kan det gå?

- Hur ska vi bära oss åt?

Säsongen 2010/2011

- Vad trodde ni inför säsongen?

- Har den motsvarat era förväntningar hittills?

- Vad är det som fattas för att Arsenal skall gå längre i cuperna (alternativt vinna)?

- Kan det här laget (utan förstärkningar) nå bättre resultat nästa år?

- Hur ser ni på framtiden?

***

Eftersom det inte fungerar att bädda in webspelaren i bloggverktyget länkas den istället!

>>>>>>>>>>> Ni kan hitta den här! <<<<<<<<<<<<<

Gör mig inte besviken - lyssna!

Enjoy!

***

Kommentera mer än gärna! Alla era åsikter er fantastiska! Tack och hej!

Om bloggen

Under alla åren jag bloggat har jag nog aldrig beskrivit för er hur mycket jag uppskattar bloggen. Det är först idag jag på riktigt förstår hur stor del i mitt liv den här sidan, den här bloggen och ni läsare har. Det här är min frizon. Det är här jag kan känna mig som hemma, trots att jag bor utomlands. Det är här jag i lugn och ro kan beskriva min kärlek, ångest, rädsla, hat, oro, lycka, förväntan, spänning och alla andra känslor jag ständigt bär med mig.

Vid vinster är det alltid lika roligt att skriva ett inlägg, vid likaresultat är det alltid skönt att få svar på de frågetecken man ställt sig och vid förluster kan man varsamt släppa ut alla känslor man bär inom sig. Det har absolut ingenting med dagens match att göra, men innan jag börjar skriva dagens deprimerade inlägg tänkte jag passa på att göra det enda rätt och hylla er alla, för allt.

______________________________________________________________________________

Om skillnaden mellan Arsenal och Manchester United

En dag som denna är det nämligen bryskt att vara Arsenal-supporter. Det har bara tagit tre veckor för Arsenal att i tur och ordning åka ur Carling Cup, Champions League och FA-cupen. I slutet av februari pratade alla om vilket fantastiskt säte vi satt i. Vi var i final i Carling Cup mot Birmingham. Vi väntade med spänning inför returen mot Barcelona där vi vunnit den första matchen med 2-1. Och till slut hade vi även lottats mot självaste Manchester United i FA-cupen. För bara tre veckor sedan var det fantastiskt att hålla på Arsenal och se fram mot de kommande veckorna.

Snabbspola fram tiden tre veckor och vi finner ett lag som har noll i självförtroende, en tränare som vet att han går mot sitt sjätte titellösa år och en supporterskara med fans som är chockerade, skärrade, deprimerade och förbannade. Klyschan "det går snabbt i fotboll" har nog aldrig varit mer pricksäker än den är idag.

Arsenal ställdes idag inför ett lag som de senaste fem åren vunnit tre Premier League-titlar, en Champions League-pokal och tre ligacuper. Ett lag som trots två blytunga förluster i ryggen och trots massvis med skador vet vad Manchester United står för. I Manchester United existerar inte ordet förlust och när man väl åker på stryk intalar sig alla om att det inte kommer att ske igen. Vinnarmentaliteten är enorm, truppen är erfaren, laget är professionellt och trots att tränaren beter sig som ett litet barn har han under sina 20+ år i klubben vunnit skrämmande många pokaler.

Ferguson tillsammans med en av många pokaler han vunnit genom åren. Foto: Bildbyrån.

När Arsenal hade en av sina flera storhetstider under början av 00-talet såg klubben likadan ut. Laget var fullt av erfarna spelare som visste vad klubbmärket innebar. Man vann titlar, man spelade vacker fotboll, man skapade underverk (03/04) och man var ett lag som spelade som ett storlag. På många sätt var man nutidens Manchester United.

Trots att jag älskar dagens lag, Arsène Wenger och klubben hur mycket som helst är jag inte dum. Jag förstår att någonting är fel, väldigt fel. Vi har massvis med fantastiska spelare och idag har vi trots vår ringa ålder en erfaren trupp. Precis som mästarcoachen José Mourinho sade i somras finns det inte längre några bortförklaringar om att Arsenal är "ungt, oerfaret och dåligt". Ta en titt på hur många matcher i Premier League, FA-cupen och Champions League alla spelare gjort och ni finner snart att en stor majoritet bör känna till innebörden av varenda match.

Problemet finns inte där. Det finner vi istället i kvalitén, passionen och den så kallade mentala delen av spelet. Många spelare är inte bra nog - vilket vi sett tydligt de senaste veckorna - för Arsenal, många spelare saknar kampviljan och hjärtat som gjorde Arsenal 97/98, 01/02 och 03/04 så himla speciellt och många går in i stormatcher med ett brustet självförtroende.

______________________________________________________________________________

Om Carling Cup-effekten

Vi förlorade inte den här matchen på Old Trafford. Vi förlorade den på Wembley för tre veckor sedan. Jag är än idag totalt ursinnig och rasande på "supportrar" som dels tog ut en vinst i förskott och som dels både före och efter finalen sade att "den skitcupen inte betyder någonting/I could care less". Jag har tappat respekt för alla som någonsin tagit de orden i sin mun.

Dock pratar jag kanske om personer som inte kan sin fotbollshistoria. Carling Cup må i mångas ögon ses som en värdelös titel, men ta en extra titt på vilka lag som vunnit den och framför allt när de vunnit den och ni finner snart ett intressant samband. De två kanske bästa exemplena kan just dagens lag ge. Arsenal, 1988. Ta en titt på åren innan. Ta en titt på åren efter. Manchester United, 2006. Ta en titt på åren innan. Ta en titt på åren efter.

Om ni inte gillar de ovannämnda exemplena kan ni ta en titt på Manchester United som vann ligacupen både 2009 och 2010. Manchester-laget vann ingenting år 2010, ingenting, förutom just Carling Cup. Men tack vare den cupvinsten pratar ingen om att de gick titellösa. De hade ett svagt år, det kan alla erkänna, men de gick åtminstone inte titellösa. Eller Chelsea som år 2007 vann ligacupen. Två år senare vann man FA-cupen. Tre år senare vann man dubbeln.

Manchester United - vinnare. Foto: Bildbyrån.

Om Arsenal hade vunnit den finalen mot Birmingham kan de senaste veckornas resultat mycket väl ha sett annorlunda ut. Och vi hade åtminstone kunnat summera året med att vi för en gångs skull inte gått titellösa. De hade även kunnat vara en grogrund inför nästa säsong (precis som det varit för lagen jag nämnt här ovan). Men istället för alllt gott den hade fört med sig pratar vi idag om ett Arsenal som slagits ur i en final, en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

______________________________________________________________________________

Om Arsène Wenger

Den här säsongen har gått från ett drömrike till en katastrofvarning på bara tre veckor. Kniven är nu satt mot strupen på Arsène Wenger som är absolut tvingad till att vinna ligan för att det inte skall börjas sätta upp stora krisskyltar i sommar. För om Manchester United skulle spela hem ligan väntar extremt stora förändringar i sommar.

Ända sedan Champions League-förlusten 2006 har Arsène Wenger agerat utifrån en femårsplan. Kortsiktiga planer har nästan ignorerats medan långsiktiga planer satts i extremt fokus. Ända sedan sommaren 2006 har han insisterat att det först är säsongen 2009/2010 och 2010/2011 som det här laget kommer nå sin första "peak". Under åren som gått har han varit absolut stensäker på att det är mellan 2009 och 2011 det här laget kommer att avancera i kvalitet.

Mannen som satt ihop det här laget, som skapat det från grunden och som bär mycket av ansvaret på sina axlar heter Arsène Wenger. Jag tänker inte förlöjliga mig själv genom att påstå att han bör avskedas (idiotiskt i mina ögon). Jag tänker heller inte förlöjliga mig själv genom att säga att han bär hela ansvaret för den nuvarande krisen (allt från spelare till domare har sin del i det hela). Vad jag däremot tänker säga är att Wenger har mycket kvar ett bevisa.

Idag finns det ingen bättre man än Arsène Wenger för Arsenal. Styrelsen älskar honom, han är fortfarande gillad av supportrarna och han sköter helt enkelt klubben på ett exemplariskt sätt (fantastisk ekonomi, inga £50m för Torres, lovande policy, flera semifinal- och finalframträdanden etc.). I all ärlighet har jag även svårt att hitta tränare som gjort det så mycket bättre än honom. Benitez? Hah. Guardiola? Knappast bättre. Mourinho? Aldrig ens varit aktuell. Sanningen är att det inte finns någon världsklass-tränare som gjort Wengers jobb så himla mycket bättre. Innan ni således kräver Wengers avgång vill jag helst se vem ni har tänkt ha som efterträdare.

Wenger - en pressad man. Foto: Bildbyrån.

Många kommer säkert ta till grova ord i kommentarspåret, mena att jag är "kär i Wenger" och att jag inte vet vad jag talar om. Visst, jag gillar Wenger och jag förstår att folk har olika åsikter, men gå inte bananas i kommentarspåret innan jag får uttala mig.

Wenger har fortfarande mycket kvar att bevisa och han har gjort misstag som inte går att reparera. Om han inte vinner Premier League har han inte vunnit en enda titel på sex år, vilket vid samma skede nästa säsong kommer vara nästan sju år. Han har under sina de senaste fem åren noga fått granska alla spelare och det är i sommar dags att göra sig av med de som presterat dåligt under en längre tid, de som inte klarat av pressen och de som helt enkelt inte är bra nog.

Jag pratar inte om en storrensning (sådant gör mer skada än nytta), utan 2-3 spelare som enkelt kan bytas ut mot bättre spelare samtidigt som man ger flera egna produkter chansen (spelare med stort hjärta för klubben á la Wilshere) som t.ex. Henri Lansbury. Av praktiska skäl tänker jag inte nämna några namn på de spelare som jag ser som bytbara, men jag tror de flesta har en god översikt om vilka som underpresterat kraftigt.

Sedan är inte Arsenal klubben som har råd att ha världsklasspelare på bänken. Det är ytterst få lag som klarat av det genom världshistorien och oftast har det bara slutat dåligt. Truppspelare är ett måste och supportrar måste börja acceptera att det alltid kommer finnas spelare som inte är startmaterial, men som är med i laget på grund av att finnas där som ersättare vid skador, avstängningar och trötthet. Det handlar om spelare som är bra, men inte världsklass.

Det är även dessa spelare som oftast får ta emot mest kritik. Detta eftersom vi är så vana vid att se bra spelare, bra insatser och vinster. Så fort det går dåligt och så fort vi inte har våra startspelare på plan är det bara normalt att dessa spelare hamnar under granskning. Många gånger förtjänar de det, men många gånger handlar det även om oförtjänt kritik av supportrar som inget hellre vill än att hitta en syndabock för spektaklet.

År efter år kommer vi allt närmare och närmare och det märks tydligt att det bara saknas några få pusselbitar tills det här laget är någonting alldeles extra. Det krävs inte en massrensning i truppen, en avskedad Wenger eller någonting annat spektakulärt. Säsong efter säsong har vi gjort små förbättringar och om vi bara fortsätter på det inslagna spåret är vägen öppen för oss.

Vad som kan göras ännu bättre känner nog tränarstaben, styrelsen och laget till mer än vi supportrar. Naturligtvis är stora värvningar av stora spelare intressant på flera plan (spelare som vinner 10+ poäng åt en/säsong) eller alternativet att ta hem fler legender för att få in mer hjärta och passion i laget.

Vad som än händer har Arsène Wenger en tuff period framför sig och trots att han nu enbart kan fokusera på ligaspelet kommer han ha många kritiska frågor att besvara i slutet av säsongen. Att då ha en Premier League-pokal att luta sig tillbaka emot skulle nog kännas bättre för både honom och supportrarna.

En syn vi inte sett på sex år. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Om Premier League (slutspurten)

Det är nu två månader, tio matcher och trettio poäng kvar att
spela om av ligasäsongen 2010/2011. Borta är Arsenals två ordinarie
målvakter, borta är Johan Djourou och Thomas Vermaelen, borta är Theo Walcott och Cesc Fabregas (i
1-2 veckor) och borta är allt som heter självförtroende och
vinnarmentalitet (som aldrig existerat i det här laget). Borta är även
Carling Cup, Champions League och FA-cupen.

Just nu ligger vi ner på alla fyra, klara att rullas in i
slakteriet och bli köttade. Dagens moderna fotboll innehåller så hårfina
marginaler och sanningen är att meningen här ovan aldrig existerat om Szczesny och Koscielny inte tabbat sig i finalen, om van Persie inte blivit felaktigt utvisad på Camp Nou och om våra avslut varit
bättre idag. Men om det är något de senaste veckorna visat är det att
Arsenal inte är redo, inte har mognat och inte är bra nog än. Vad vi
däremot kan säga är att vi förbättrats (Carling Cup-final, vinst mot
Barcelona, trepoängare i ligan när vi spelat dåligt m.m.). Vi är nära, men inte där än.

Det är verkligen inte enkelt att glömma de senaste veckorna och dagens match mot Manchester United visade tydligt att vissa spelare fortfarande hade en baksmälla från Barcelona, men det är nu de måste visa sin professionalitet och visa att de är professionella fotbollspelare. Alla cuper må vara körda, men den kanske viktigaste tävlingen är fortfarande någorlunda up for grabs.

Tre poäng mot West Bromwich är ett absolut måste och vid vinst är vi på lika många poäng som United. Trots final i Carling Cup, bra läge mot Barcelona och bra chanser i FA-cupen är det alltid Premier League vi legat som allra bäst till. Visst har vi då och då halkat efter lite, men överlag har vi legat i topp nästan hela säsongen.

Vi finns fortfarande med i Premier League-toppen. En liga där Nasri dominerat stundtals. Foto: Bildbyrån.

Visst har vi tappat poäng som vi verkligen inte borde ha tappat, men det är i nuet vi lever i, inte fyra månader bakåt i tiden. I nuet befinner vi oss tre poäng bakom United med en match mindre spelad. Hur jävla ont än vissa förluster och likaresultat gjort är det ett faktum att vi tar hem ligan om vi matcher Uniteds resultat och vinner eller spelar lika mot dem på Emirates.

Tio vinster kan vi direkt utesluta, men jag är tämligen säker på att ett facit som sju vinster, två likaresultat och en förlust (eller något liknande) skulle innebära att vi tar hem ligan. Det är naturligtvis spekulationer all the way och Manchester United är fortfarande stora favoriter, men vi kan åtminstone drömma, right?

Vi måste ta dagens förlust som män och nu ge fan i att vinna åtminstone det som vi har kvar att vinna. Många supportrar hade nog inför säsongen sagt att man helst vinner Premier League medan allt annat skulle setts som en bonus. Bonusarna är nu bortspelade, men vi har fortfarande chansen att vinna den viktigaste titeln av dem alla - Premier League.

Säsongen är inte över, men den har tagit sig en kraftig törn som vi alla helst hade sluppit. När vi väl deppat klart gäller det således att samla ihop sig, fokusera på ligaspelet - vilket jag tror kan gynna ett lag som Arsenal - och ge exakt allt man har kvar i varenda match som är kvar att spela.

Om vi gör det finns alla chanser till att vi får se Cesc Fabregas lyfta en silvrig pokal med röd-vita slängor på Craven Cottage i maj månad.

Och det är en dröm jag gärna håller fast vid ända tills allt hopp är kört.

P.S. Riktig kärlek dör aldrig.

Arsene Wenger gjorde det igen och jag är kluven till vilken inställning han går in med. Sätter han detta lag på plan för att han egentligen tycker det är skönt att åka ur eller är det för att han genuint trodde att det fanns tillräckligt mycket vilja, målmedvetenhet och kraft i det?

Jag talade före matchen om att vi kanske skulle lägga oss och det känns så här i efterhand som att det var det vi gjorde. Vi mötte våra värsta titelrivaler på Old Trafford och ställer upp med Denilson och Diaby på mitten. Alla andra lagdelar såg okej ut, men just den kombinationen har vi ju provat alldeles för många gånger utan att det har gett resultat. De två kan inte ens spela ut Leyton Orient och hur kan Wenger då tro att de ska räcka till mot taktiskt skickliga Man U?

Man U ställer å andra sidan upp med ett otroligt defensivt lag, vilket jag nog tycker är lite av en skam. De vinner matchen men tråkar säkert ut sin egen publik. De vill vinna matchen på att vi gör misstagen, är de West Brom in disguise?

Det som gör mig allra mest förbannad är att vi inte ger vårt allt i matchen, vi skapar målchanser nog att vinna, men vi tacklar inte, vi muckar inte och vi står inte upp. Jag menar att om man ska vinna borta mot Man U så måste man reta upp dem lite. Inte ett enda gult kort unde rmatchen säger en hel del. Vi skulle behövt tuffa till oss och skapa oreda på ett mycket mera bestämt sätt. Inte fult, snarare hängivet och med en vilja att vinna matchen till vilken kostnad som helst.

Priset för matchen har ändå blivit högt, Djorou uppges ha skadat sin axel så svårt att han blir borta resten av säsongen och det är ett oerhört tungt avbräck. Det innebär att vi får se årets upplaga av Silvestre (Squillaci) på plan i den intesiva upplösningen av ligan. Huga!

Sanningen är att den trupp som såg bred ut är oerhört tunn kvalitetsmässigt. Vi har en hel del spelare som är duktiga tekniskt och på träningar, men som saknar vinnarmentalitet. De saknar den sista hungern som gör dem till vinnare. Idag saknar de dessutom en ledare som visar vägen genom att göra den extra tacklingen eller extra löpningen. Vi är för veka och vi får helt enkelt hoppas att vi har ett poängmässigt övertag gentemot United när vi möter dem igen.

Ikväll blev det också sårande uppenbart vilken skillnad det gör att ha en bra målvakt. Almunia kan inte lastas för något av målen, men jag är ganska säker på att Almunia hade släppt in något av de skotten vi sköt på van der Saar. Vi har heller inte den lilla tur som behövs för att vi ska kunna återfå tron på oss själva.

Vi är ett bra lag och i grunden behövs bara några små förändringar. Ut ska Denilson, Almunia, Arsjavin och Diaby gå. In ska tre eller fyra spelare som vunnit något komma. Kan vi få dem billigt eller på en fri transfer så är det okej. Kostar de £10-15m så må det vara hänt. Vi måste satsa oss ur trofélösheten, inte huvudlöst utan med gott omdöme. Wenger har ett gott omdöme, han ska bara hitta tillbaka och svälja en del stolthet. Det är hans tur nu, jag har nämligen strupen full.

jag vet inte hur ni känner men nog är det ovanligt lugnt inför ett möte mellan Arsenal och Manchester United? Tidpunkten för avspark gör att ni medlemmar uppenbarligen har annat för er än att gå på lokal och se matchen enligt respektive orts forum. Mediahypen är heller inte särskilt stor och de stora "vinn eller dö" citaten är som bortblåsta.

Det hänger naturligtvis ihop med den knackiga formen båda lagen har haft på sistone. Båda lagens skadebekymmer gör också att en del nyckelspelare saknas och både Wenger och Ferguson börjar mer och mer likna rådjur i strålkastarljuset. De vet att elände är på väg, men kan inte röra sig ur fläcken.

Jag snackade med herr Göteborgsambassadör igår på telefon och fick frågan hur jag ser på dagens match. Till min egen förvåning svarade jag att vi skulle lägga oss. ag försökte nyansera det där lite grand, men långt inne i mig känns det som att det är bättre att ta smällen på kinden nu och sedan ta ligan. Det finns ju inga garantier för att vi vinner ligan ifall vi förlorar nu, men å andra sidan så finns det inga garantier för att vi vinner FA-cupen om vi slår ut Man U. Birmingham kan ju också vara kvar efter helgens spel.

Just nu känns Fabregas frånvaro som det allena fällande argumentet för oss. Van Persie kan spela och vi kan få ihop ett vettigt mittfält med Diaby, Wilshere och Nasri. Det viktiga blir då vem av dem som ska stå för den kreativa kraften i laget. Försöker man dela upp den på flera spelare så är det kört. Ge Nasri ansvaret är mitt bud, Wilshere är otroligt duktig, men på något vis är han bättre på att jobba överallt och ska så vara, han ska ha den där friare rollen att slå till på de mest oväntade ställen. Nasri ska stå för kvällens finlir.

Songs roll kommer då att falla på Diaby får vi hoppas. Denilson ska egentligen inte ha en plats på bänken och ska inte kunna vara påtänkt som startande ikväll. Diaby måste ha en av sina bättre dagar, hur tråkiga och stillastående United än kan se ut så är de dödligt giftiga när de sätter den sidan till.

De saknar Nani och Ferdinand och det måste vi kunna utnyttja. Vidic är tillbaka efter en matchs avstängning och det innebär att vi inte kommer att vinna några som helst höjddueller i deras straffområde. I övrigt skrämmer ju inte laguppställningen, men de leder ligan och är obesegrade på OT med 39-9 i målsillnad i ligan. Det är fullt i klass med Barcelona det som har en förlust hemma och 37-8 i målskillnad.

Arsenal ska alltså precis som Man U ta sig ur förlustträsket och försöka hitta tillbaka till vinster igen. Det krävs hårt jobb idag, men det finns alltid en chans, det kan mycket väl hänga på vem av oss som har haft den jobbigaste veckan mentalt. Jag är inte helt säker på att det är vi.

God eftermiddag! Livet går vidare, Arsenal går vidare och bloggen går vidare. Imorgon är det ännu en gång dags för match och den här gången är det FA-cupen vi ska ta oss an. En vinst mot Manchester United skulle inte bara säkra en plats i semifinalen, utan även se oss i semifinal för 27nde gången någonsin, vilket är ett rekord! Å andra sidan gäller exakt samma sak Manchester United. Mer om det kan ni läsa i den fullpackade inför-rapporten som går att finna här.

Nu vet jag exakt hur svår morgondagens möte är och jag vill verkligen inte gå saker och ting i förväg (om ni tror det), utan det jag vill göra är att upplysa er alla om vilka lag som är kvar i FA-cupen:

Arsenal
Manchester United
Manchester City
Birmingham
Bolton
Reading
Stoke
West Ham

Tänk er då att den här listan kommer att halveras när matcherna är färdigspelade. Jag vet att det är ett väldigt stort "om", men "om" vi skulle ta oss förbi Manchester United finns alla chanser till ännu ett finalbesök på Wembley. Alla lag är överkomliga och just nu drömmar jag bara om tanken att få revansch mot Birmingham i en eventuell semifinal eller final. Hur skönt skulle det inte vara att tvåla till dem efter det vi fick uppleva för bara en månad sedan?

Men, nu kommer vi ju till det här att inte gå saker och ting i förväg. Manchester United är det bästa laget som är kvar i FA-cupen och självklart är det Arsenal som har förmånen att möta just dem. Det är ett tufft möte som kan gå exakt hur som helst och det finns således skäl till att vara både pessimistisk och optimistisk.

Precis som jag skrivit i inför-rapporten är Manchester United ett skadeskjutet djur just nu. Man har inte bara skador på nyckelspelare som Ferdinand och Nani, utan man kommer att stega ut på Old Trafford men tung mental vecka bakom sig. Man har nämligen gått och förlorat mot mästarlaget Chelsea samt berg- och dalbanelaget Liverpool. Lägg där till förlusten mot Wolves som bara skedde några veckor sedan. Precis som vår dröm om en trippel gått i kras har deras dröm om en obesegrad säsong gått i kras när man nu gått från obesegrade till tre förluster på en väldigt kort tid.

På lika kort tid har dock Arsenal åkt ur två turneringar. Först förlorade man finalen mot Birmingham i Carling Cup och sedan åkte man på ett bedrövligt sätt ut mot Barcelona i åttondelsfinalen i Champions League. Lägg där till flera skador på nyckelspelare som Fabianski, Szczesny, Fabregas och Walcott. Det är alltså två skadade lag - på fler än ett sätt - som imorgon stegar ut på Old Trafford.

Om det här vart en normal match med ett någorlunda friskt United och ett normalt sett småskadat Arsenal hade jag nästan gått all-in på en United-vinst, men på grund av förutsättningarna har jag ingen aning om hur matchen kommer att se ut, vem som kommer att göra mål och vad som kommer att hända. Det enda jag vet är att det är två lag som är extremt desperat över en vinst, vilket kan resultera i att stämingen hettar upp förr eller senare.

Med tanke på vad som står på spel är det här inte vilken cupdrabbning som helst. Det är en match som betyder mer än en vinst, mer än ett avancemang och mer än en semifinalplats. Den här matchen är för bägge lagen vital för det mentala. En förlust för United kan sätta stora bromsspår i så väl ligan som i Champions League. En förlust för Arsenal innebär att man enbart har ligan kvar att kämpa för - både på gott och ont.

Att rivaliteten lagen emellan smått börjat återuppstå är enbart kul. Det var länge sedan man kände den känslan, men när vi nu fightas med självaste United i både FA-cupen och Premier League kommer bägge lagen hålla koll på varandras resultat - i varenda match. Oavsett hur det går i den här matchen talar mycket för att Premier League avgörs på Emirates när dessa lag går upp mot varandra i en av de sista omgångarna i Premier League. Att då för Arsenal ha en vinst med sig skulle innebära att man senare i vår går in i det mötet utan en mental spärr som säger "att det inte går att vinna över United".

The Double är nu det vi siktar på och ifall vi mot all förmodan (personligen tror jag inte att det kommer att gå) skulle vinna dubbeln kommer matcherna mot Birmingham och Barcelona vara som bortblåsta. Och om någon inför säsongen hade frågat mig vad jag vinner helst hade jag utan tvekan sagt Premier League. Det är världens bästa liga och att över 38 tuffa omgångar komma ut som det bästa laget är i mina ögon större än att vinna Champions League, åtminstone för Arsenal.

Men precis som jag nämnt om och om igen är allt det här drömmar, och att drömmar är till för att förverkligas tror jag mindre och mindre på. Oddsen talar fortfarande för att vi sammanfattar den här säsongen med exakt noll titlar och om det skulle hända skulle jag inte bli förvånad.

Jag är fortfarande på gränsen mellan att vara pessimist och optimist, men av hela mitt hjärta, hela min kropp och hela min själ hoppas jag mer än någonsin att vi ser till att för en gångs skull bära hem en titel till norra London igen. Att vinna mot Manchester United i kvartsfinalen är en bra början.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=RMShAxDT3J0]

Det var upplagt för en grym kväll. Det var det. De två cheeseburgarna från McDonald's Slussen på vägen ner mot O'Learys Gamla Stan smakade bra som vanligt, förutom att man va tvungen att äta upp gurkjäveln på den ena eftersom man inte gillar att slänga skräp på gatorna.

Folket anlände i stora massor framåt 19.30 och det blev grymt mkt folk på övervåningen som alla hade någon form av hopp, om än inte förväntan. Jag, Leffe, Larra och Dutt-Madde jobbade för att försöka få ordning på alla som kom in och inte.

Matchen igång så. Det tog cirka trettio minuter innan jag skickade ett mess till min goda vän Matty som innehöll texten "Domaren är helt tappad i Barcavatten".

Vi sade samtidigt, jag, Kaj, Larra och Lander, att "om det är jämnt i andra halvlek, så kommer domaren kliva in och avgöra.

Mycket riktigt.

Antagligen hördes vårt jubel vid 1-1 ända till Nou Camp. Ölglas gick i kras, Folk flög fram och tillbaka och det enda som fattades var bengalerna. Vi gjorde kaoz.

Tydligen hade vi för roligt, eftersom osthålstillverkaren tyckte att det vore kul att se hur bra vi skulle klara oss med tio man.

Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot!

Kvällen förstörd och det blev både en, två och tre gravöl plus en french hot dog med fransk dressing (från Maxigrillen, såklart) innan man gick hem vid halv tre och lade sig och snudd på grät sig till sömns framför en bättre visning av Remember The Titans (en heltrasig Fektus McMektus kan inte stå emot när Bertier ligger på sjukan, det går inte).

Dagen efter var även den helt förstörd. Trodde att jag skulle vara lite mindre arg, men tji fick jag. Överallt idiotiska artiklar om hur de hade krossat oss, som om utvisningen inte hade någon betydelse.

Nej, skit är vad det är.

Det är väl först ikväll som man blivit människa igen.

Givetvis får då Brynäs stryk i sudden mot Team Wannabe Kaffe. När man trodde att saker och ting inte längre kan bli värre.

Nej, det är inte bra någon jävla stans. Imorgon har jag dock bestämt mig för att vara glad. Städning, diskning och kanske även bokning av tvättid.

Fucking hilarious, eh?

Allt snack har de senaste två dagarna handlat om efterspelet till Barcelonamatchen och Robin van Persie röda kort. Massimo Busacca har nu gjort sig ett namn i Arsenalkretsar som kommer att ta väldigt lång tid att rentvå.

Det är klart att man som Arsenalbloggare är färgad och jag måste medge att jag kanske inte reagerat lika tufft om det varit en Tottenhamspelare som råkat ut för detsamma i gårdagens match mot Milan, men när våra hjältar blir så uppenbart felbehandlad i en match där vi griper efter halmstrån för att överhuvudtaget ha en chans att gå vidare så känner jag att man måste få rannsaka varje detalj. Vi vet inte vad som kunde ha hänt om vi fått spela matchen med elva man. I Champions Leaguefinalen 2006 fick vi Lehmann utvisad och tog ändå ledningen i matchen. Allt kan hända och fast vi var otroligt utspelade hela matchen fick vi ett mål, låt vara ett självmål, men hur ofta har vi inte sett slumpen generera otroligt ologiska resultat?

Världens bästa lag behövde till exempel en utvisning och en tveksam straffspark för att säkra resultatet mot oss. Det är ju inte hundraprocentigt att de hade lyckats slå ut oss ändå. Spekulationerna kan inte ändra på någonting, men det är uppenbart att domarens beslut fick matchen att kantra bortom all räddning för Arsenal.

Det makalösa i allt det här är att Wenger och Nasri blivit anmälda till Uefa för att ha protesterat mot domsluten i spelargången. Domare gör fel och ska naturligtvis ha ett visst skydd, men de ska fan inte vara orörbara för kritik. Uefa skulle aldrig officiellt gå ut och säga att Busacca gjorde en dålig match och att Arsenal förtjänade bättre, men jag skulle inte bli förvånad om Busacca av en händelse inte dömer några europeiska matcher på ett tag. Han gjorde alltså inget fel, men degraderas till inhemska ligan i två år...

Fabregas är skadad igen och lägligt nog till matchen mot Man U. Konspiratören i mig säger att Wenger vill ha en liten ursäkt ifall det skiter sig mot Fergusons mannar. Han behöver inga ursäkter, för det kommer att skita sig ändå. Manchester har vilat hela veckan, är skadeskjutna efter förlusterna mot Chelsea och Liverpool och kommer att spela hemma på OT för att sätta ribban för titelracet. Vi är inte bara skadeskjutna, snarare ligger vi i något slags koma och skall försöka oss på att mirakulöst resa oss ur sängen med gipsade ben. Vinner vi är det en sjujävla bedrift oavsett vilka som spelar.

Det sammantaget betyder inte att vi ska ge upp matchen. Det gäller att visa att vi är att räkna med och det får inte bli ännu en match där vi äger boll ända fram till straffområdet för att sedan bli hållna på armlängds avstånd av Unitedförsvaret. Dagen efter går sedan Evra ut och talar om pojkar vs män.

Jag vill se ett riktigt fysiskt Arsenal, en halvgalen Eboue och Diaby som markerar stenhårt på Scholes, Rafael, Rooney och Evra. Få dem ur balans, låt de få bli frustrerade och ilskna, låt det hetta till. Manchester må vinna matchen, men de ska inte få intrycket av att de har ligan och FA-cupen som givna av Gud. Dennis Bergkamp skänker nämligen inte bort titlar till vem som helst.

Det är inte så många som hänger på bussen från Stockholm till Åtvidaberg i nuläget. Vi finns där Arsenal är för att parafrasera förre ordföranden Lander. Se till att hänga med och stötta upp ett Arsenalllag som vinner saker. Jag lovar att det blir minnesvärt och damlaget är fan så mycket mer tacksamma att stötta också. De ser en i ögonen efter matchen exempelvis. Sen är det magiskt när så många Gooners samlas på en och samma plats. Möt våren i Åtvidaberg, jag tar med den från Skåne.

God eftermiddag once again! Efter varenda match har man med stor spänning klickat in sig på spelschemat och försökt lista ut hur de kommenade tidens resultat kan komma att se ut. Efter förlusten mot Barcelona blev man dock lite skärrad av att gå in och granska det resterande spelschemat. Ni undrar kanske varför, men svaret hittar ni nog själva om ni tittar in vad för matcher vi har kvar att spela. Som minst har vi alltså bara elva matcher kvar att spela och som mest har vi tretton.

Sommaren kommer allt närmare och jag är redan nu lite ångestfylld över vad som kan komma att hända då. Förra sommaren var det skönt att få ett break och trots att jag lär känna likadant förr eller senare är dagen efter den sista matchen som en enda stor bakfylla som vägrar att gå bort. Att vi som mest bara har tretton matcher kvar (troligast är att vi bara har elva kvar då jag personligen tror att United drar det längsta strået i stacken i övermorgon) gör mig både orolig och spänd.

Sommaren skulle dock vara skön att gå igenom om vi faktiskt för en gångs skull såg till att vinna en förbannad titel. Hur mörkt det än varit att åka ur Champions League och förlora Carling Cup-finalen vet vi alla att vi har en fantastisk chans att ta hem dubbeln om vi bara skulle vinna på Old Trafford imorgon. Det är dock mycket svårare gjort än sagt.

Med tanke på att spelare, tränare och fans bara för tre veckor sedan pratade om en quadrupel känns det aningen tragiskt att vi på söndag helt plötsligt bara kan se ligan som vårt enda hopp till en titel. Och trots att vi har ett bra utgångsläge är det långt ifrån avgjort.

I media handlar det mesta fortfarande om Barcelona-matchen och för mig har det gått upp att Massimo Busacca är en riktig fi..., ja, ni vet vad. Förlåt för ordvalet, men det är ingenting annat än sant då han utan tvekan skulle platsa på en lista över de största idioterna just nu. Allt från att han för ett par år sedan blev avstängd för att han visat fingret åt Young Boys-supportrar till att han än idag vägrat att prata om utvisningen. Det har även rapporterats om att han blivit fullständigt galen när Wenger frågade ut honom efter matchen och då tagit till extrema svordomar. Om ni känner för att adda honom på Facebook kan ni göra det. Han finns nämligen där med sitt tryniga leende.

Ett mycket bra dombeslut. Foto: Bildbyrån.

Jag vill säga många saker om Busacca, men som tur är har ju van Persie sagt allt. Det roligaste i det hela? Nasri och Wenger har blivit dömda av UEFA för osportsligt uppträdande, inte van Persie.

Förlåt att jag svävar in på Barcelona-matchen igen, men precis som jag sade innan handlar det mesta fortfarande om den matchen. En bild som cirkulerat runt på Internet är denna, vilket talar sitt tydliga språk. Johan Djourou har även han gått ut och sagt vad han tycker om Busacca:

He had no right to take a decision of that kind. It changed the course of the game. At this level of football you cannot accept decisions like that. But you have to admit that Barcelona deserved their win.

Ett uttalande som egentligen sammanfattar allting. Just ja, att inte glömma, vi måste ju lägga till Javier Mascherano på den där idiotlistan. Just ja, Busacca dömer Champions League-finalen i maj, bara så ni vet.

Det är svårt att glömma den matchen, med all rätt dessutom, men det är dags att ta nya steg och sätta nya mål. Jag är av den åsikten att vi hade åkt ur Champions League förr eller senare och då är det bättre att göra det i en åttondelsfinal än i en semifinal. Sure, vi kommer aldrig få veta vad som kunde ha hänt, men jag har det svårt att se att vi gått hela vägen. Sedan vet man ju aldrig  hur det hade gått då det handlar om så små marginaler. Jag hade nog sagt exakt samma sak (om jag hade haft en blogg för fem år sedan) om vi förlorat mot Real Madrid i åttondelsfinalen 2006. Men då gick vi hela vägen, nästan.

Hur som helst, Bacary Sagna och Jack Wilshere vill bägge glömma förlusten och gå vidare. Det här är vad de säger:

Sagna: We are ready to fight because we are even more frustrated after what happened against Barcelona and we want to give more. Everyone is disappointed but we want to bounce back. We are playing again on Saturday and it will be another big game. We just want to go there and play our football.

Wilshere: We have got to pick ourselves up. We have still got the championship, we are just three points behind and with a game in hand. We go to Manchester United in the FA Cup on Saturday and we have to pick ourselves up to get the win there. We never give up, that is the spirit of Arsenal. We are still in two competitions and need to get a trophy this year, that will be the aim.

FA-cup-matchen mot Manchester United är extremt viktig och man undrar ju hur domarinsatsen kommer att se ut i övermorgon. Vi har blivit rånade på en vinst och ett possibelt avancemang den senaste veckan. Det vore således inte chockerande om, låt oss säga, Rooney faller i straffområdet med bara några minuter kvar.

Hur som helst gäller det för spelarna att glömma de senaste två matcherna och det är någonting jag är hundra procent säker på att de inte kommer att ha gjort när domaren blåser igång matchen på Old Trafford. Efter två, tre och fyra dombeslut emot sig i övermorgon kommer nog känslorna ta över och om jag haft en hundring kvar på mitt Unibet-konto hade jag utan tvekan satt lite pengar på minst ett rött kort i matchen.

Irriterade spelare på lördag? Foto: Bildbyrån.

Det är hur som helst ett stort mognadstest de kommer att gå igenom på lördag. Om de kan vara lika professionella som man var efter finalförlusten mot Birmingham kan det mycket väl gå vägen, men det krävs en enormt sammansvetsad laginsats för andra matchen i rad. Och United har inte bara fördelen av att vara på hemmaplan, utan även fördelen av att ha vilat ett par dagar extra. Något säger mig att Arsenal-spelarna kommer ha ett par väldigt trötta ben i slutet av matchen.

Till råga på allt har Arsenal mitt i slutspurten av både FA-cupen och ligan dragiit på sig ett par mycket fina skador. Cesc Fabregas erkände att han spelade i smärtor på Camp Nou och Wojciech Szczesny har bekräftat att han blir borta 4-6 veckor. Till det kan vi tillägga att Thomas Vermaelen fått sin 874:e setback och honom lär vi inte få se resten av säsongen resten av våra liv.

Inför säsongen hade vi en stor målvaktskris. Problemet vi hade då var att våra målvakter var för dåliga. I vintras hade vi en målvaktshimmel då Almunia var på väg bort, Lukasz Fabianski storspelade och Wojciech Szczesny imponerade. Nu i vår kommer vi alltså få uppleva en målvaktsskadekris (jag uppfann det ordet nyss). Fabianski har varit borta sedan januari, Szczesny blir borta ett bra tag och kvar har vi alltså Manuel Almunia. Bakom honom? Well, Vito Mannone har varit skadad sedan slutet av december och Emilio Martinez har skadat sig även han. Kvar har vi James Shea, mannen som för två år sedan stod i mål när Arsenal vann FA Youth Cup. Han var ute på lån i Southampton, men har nu blivit tillbakakallad på grund av krisen vi befinner oss i. Det är även han som kommer att få sitta på bänken när vi möter Manchester United i övermorgon.

Manuel Almunia har haft en tung säsong, men ser fram emot de kommande veckorna:

I have nothing to prove to anyone. I have another year left on my contract with Arsenal and I have to play a few games now and they will help me to get back to my best again. I've had a difficult period with injuries and without playing. But I've taken it calmly. Now I have to play and do what I can.

Bortsett från en okej säsong 07/08 och en grym säsong 08/09 har Almunia gått ner sig totalt. Nu gäller det dock att glömma allt han gjort och ställa sig bakom honom. Han gjorde ett fantastiskt inhopp mot Barcelona, men som vi alla vet är det en f.d. blonderad spanjor vi pratar om. Ena dagen gör han en bra match för att dagen därefter göra en piruett och tappa in en boll i eget mål.

Vi har dock inget annat val än att lita på Almunia och jag har trots allt hellre honom i mål än Shea, Martinez eller ett nödlån (så länge det inte är ett väldigt intressant namn). Hur dålig han än varit vet han själv att det är upp till bevis. Han har vart i Arsenal länge, han känner till vad han måste göra och han är bra mer erfaren (den här säsongen har vi dock sett att det inte betyder ett skit i Arsenal) än de andra alternativen vi har just nu.

Arsenal-legenden M. Keown har ofta kloka åsikter och han har det här att säga just nu:

They’re hurting but they’ve got to look ahead now, it’s a very important game against Manchester United – what team will he [Wenger] pick? I feel he has to pick his strongest possible team because the fans may start to turn on the team a little bit.

He has a five-year plan and this is the last year of it. They are now showing what they are capable of but if they don’t win anything now he’ll be buying players to add to the group.

Barca were superb and you have to say they were on a different level. Tactically they are so hard to play against – but it was remarkable to see Arsenal dictated to in that fashion. They didn’t give a good account of themselves – there was only one team in it from start to finish.

[van Persie's] first booking was needless and you can’t give the ref any opportunity. He was giving them every decision so it (the second yellow card, for time-wasting) fell into his hands really. It’s hard enough trying to beat the best team in world with 11 men. But there doesn’t seem to be any common-sense in the referees’ rulebook these days – it killed it from an Arsenal point of view.

Som sagt, en hel del nyttiga åsikter.

Arsène Wenger - use the mind. Foto: Bildbyrån.

Smånyheter har vi också att bjuda på! Ernst Bouwes har skrivit en bra artikel om Ryo Miyaichi, den här tröjan är naturligtvis fake, men klubbemblet kommer i stor grad att se ut ungefär som den gör på bilden & det här måste man bara älska.

Arsène Wenger har nyss haft presskonferens och jag är mer än säker på att ni hittar allt han sagt på Arsenal.com eller på Twitter. Läste nyss att han funderar på ett nödlån av en målvakt (på samma sätt som Manchester City förra säsongen) och det finns ju ett par intressanta namn där ute, bl.a. Newcastles Tim Krul.

Nu tror jag att jag fick med allt för idag! Vi hörs imorgon med ännu fler tankar om mötet mot Manchester United. Ha det!

God eftermiddag! Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Arsenals drömmar om två titlar har redan gått i kras och helt plötsligt finns det bara två kvar att kämpa om. Förlust på Wembley mot ett tappert Birmingham och ett misslyckande i hopp om ett återbesök senare i maj. Den senaste månaden har varit en känsloladdad resa. Vi har fått uppleva botten, toppen och allt där emellan.

Det som varit det mest oroväckande är dock inte några av våra vinster eller förluster, utan vad som skett under matchens gång genom en persons ögon - domaren. Jag vill direkt börja med att säga det här inlägget inte enbart kommer att skildra Arsenals öde genom den svartklädda mannens ögon. Det här är ett inlägg som berör de flesta lag - i viss mån - och jag kommer ta upp fler exempel än bara Arsenal.

Domarnivån hela den här säsongen har varit katastrofal, absolut usel. Alex Ferguson har bojkottat all media med tanke på hans vy på domarna, Wenger har använt olämpliga ord när det kommit till domarinsatser, David Moyes har varit på dem nästan varenda match, Martinez var ursinnig för två veckor sedan, McCarthy kunde inte förstå någonting för bara några dagar sedan ... och den listan fortsätter att rulla, rulla och rulla.

Det är ett tufft yrke, ett yrke som få väljer att fullfölja. Du är antingen mannen som blir älskad eller hatad av supportrarna och du är mannen som kan avgöra matcher, spela hem eller bort ligatitlar och stå under alla spotlights efter en match. Det är ett extremt svårt yrke och jag har fullständig förståelse för många dombeslut som gått emot just mitt favoritlag, men det finns alltid en gräns, och när man överskrider den gränsen befinner man sig längre inte i den zon där det är okej att göra några misstag. Då är man i en zon där varenda liten felbedömning kan kosta poäng, skador och matcher.

Den här säsongen - 2010/2011 - har varit absolut katastrofal domarmässigt, oavsett vad någon annan säger. Det gäller inte bara för Arsenals del, utan även för många andra lag. Kommer ni t.ex. ihåg sist Alex Ferguson var så pass arg att han bojkottade all media. Visserligen har han bojkottat BBC sedan 2004, men det var extremt länge sedan han bojkottade exakt all media, t.o.m. Manchester Uniteds egen tv-kanal MUTV.

Ferguson har inte varit så här förbannad på länge. Foto: Bildbyrån.

Domarna i inte bara England, utan över hela Europa har hållt en nivå som i mina ögon inte kan vara accepterat. Det säger jag verkligen inte enbart på grund av gårdagens förlust, utan på grund av att det är ett faktum. Det har varit chockerande scener vecka in och vecka ut där det dömts straffar åt filmningar (gäller även oss där t.ex. Chamakh filmat till sig 2-3 straffar), där man dömt straffar åt situationer som inte ens kommer i närheten till straffsparkar, där det visats gula kort när det skall vara röda, där det visats röda kort när det skall vara gula, där det dömts offside när det varit onside och där det dömts onside när det varit offside, där domarna blåst av regelrätta mål, där domaren blåst emot ett lag i en hel match, där domarna gjort misstag om och om och om igen.

Precis som jag sade tidigare gäller det här inte bara Arsenal, utan de flesta lag. Jag är en av de som påstått att det i längden alltid jämnar ut sig, men jag börjar mer och mer tro att jag hela tiden ljugit. Jag tror inte att det jämnar ut sig i längden. Hur länge skall vi supportrar - vi som tittar, betalar och går på matcherna - behöva stå ut med vidriga dombeslut som kan förstöra hela upplevelser för oss?

När skall alla de som åker ända från Asien eller USA för att se en enda match och sedan bli rånade på sin upplevelse tack vare ett horribelt domarbeslut få sin upprättelse? Det är löjligt och det är chockerande.

År 2006 introducerade tennisen en helt ny teknik kallad Hawk-Eye. Ni som inte vet Hawk-Eye är kan ta och läsa följande stycke saxat från Wikipedia:

In some open-tournament matches, players are allowed to challenge a limited number of close calls by means of electronic review. The US Open, the NASDAQ-100 Open in Key Biscayne, Florida, the US Open Series, and World Team Tennis started using a "challenge" system in 2006 and the Australian Open and Wimbledon introduced the system in 2007. This used the Hawk-Eye system and the rules were similar to those used in the NFL, where a player gets a limited number of opportunities to challenge per match/set.

More recently, a player may use unlimited challenges in a set, provided that he or she is not incorrect more than three times. In clay-court matches, such as at the French Open, a call may be questioned by reference to the mark left by the ball's impact on the court surface.

Tennis är en världssport, en sport som ses av flera hundratals miljoner år in och år ut. Biljetter till stora turneringar måste köpas mer än ett halvår före turneringen äger rum för att vara garanterad en plats. I sporten finns flera superstjärnor som är kända av hela världen. Roger Federer, Rafael Nadal, Novak Djokovic och Robin Söderling är bara några av dessa stjärnor.

När beslutet togs för fem år sedan att introducera teknik i sporten var det många som tvekade, men fem år senare är det ingen som klagar. Tack vare den nya tekniken kan inte matchavgörande bollar bli felbedömda. Matcher kan inte avgöras av felbedömda dombeslut, turneringar kan inte avgöras orättvist och spelare slipper bli galna á la John McEnroe eftersom dombeslut inte går deras väg.

Detta har även resulterat i att domarskandalerna inom tennisvärlden minskat avsevärt. Förut brukade många matcher överspeglas av att spelare gått i hård attack mot domaren och det slutade ofta med allt från förolämpningar till skadegörelse.

Just nu är fotbollen långt ifrån felfri. Vi lever alltså i 2011 och ända är fotbollen så naiv att man låter ett solklart mål bli bortdömt i en åttondelsfinal i självaste VM (2010). När England mötte Tyskland var bollen flera meter över mållinjen, men ändå blev det inte mål. Och då har vi inte ens gått in på allt som hänt i Premier League 2010/2011.

Scener som alla minns från VM. Foto: Bildbyrån.

Sepp Blatter, Michael Platini och alla andra högt sittande höns vägrar att ens ha in målkameror eftersom "mänskliga misstag" hör till spelet och är enligt dessa farbröder "okej". Säg det till alla supportrar som betalar monstersummor varenda säsong för att följa sitt favoritlag.

Jag har sedan länge varit en av de som förespråkat allt från kameror till offsidedetektorer. Varför inte bara göra fotbollen regelrättig och få ett enda stort slut på regelvidriga dombeslut. Huvuddomaren borde fortfarande finnas kvar på plan, men ersätt linjedomare med precisionssäkra detektorer och mållinjesdomare med målkameror. Visst är det ett stort steg att ta och jag vet själv att det aldrig kommer att hända, men hur skönt vore det inte att för en gångs skulle få stopp på allt sånt som förstör fotbollens vackerhet.

Istället för att vi dagen efter gårdagen pratar om en fantastisk fotbollsmatch pratar vi om en domarinsats. Istället för att van Persie pratar om den regelrätta förlusten kastar han förolämpningar mot domaren. Istället för att Ferguson skall acceptera en förlust bojkottar han media. Varför fortsätter allt detta när vi år 2011 lever i ett så modernt samhälle att vi kan få stopp på allt på en dag.

Stora sporter som tennis, cricket (enormt stort i England och Asien) och snooker har alla introducerat teknik. Det handlar om tre sporter som aldrig tidigare haft tillgång till det, men nu plötsligt har chansen att göra matcher regelrätta, trevliga och supportervänliga. Det är nu för tiden ytterst få gånger man hör tennisspelare, cricketspelare eller snookerspelare efter en match prata som Robin van Persie gjorde igår. Anledningen? Ja, den känner ni redan till.

Fotbollen är bäst när den är som vackrast, den är som bäst när den spelas så regelrätt som möjligt. Den verklighetsbilden är dock ingenting annat än en dröm. Lag med miljontals supportrar världen över har de senaste åren blivit rånade på avancemang, titlar och värdefulla poäng. Det finns tusentals och åter tusentals exempel på lag som förlorat tack vare usla domarinsatser och en av de mer kända matcherna är när Chelsea mötte Barcelona i en så stor match som Champions League-semifinalen 2009. Jag tror de flesta kommer ihåg vad som hände då.

***

Premier League 2010/2011 har varit en fröjd för ögat, kanske den bästa säsongen någonsin, men för domarkåren är det inget annat än ett gravt misslyckande. Jag tänker nu göra en enda lång lista över matcher med usla insatser, situationer som är värda att tas upp igen och länkar som ni alla bör se. Ni är mer än välkomna att fylla på den här listan i kommentarspåret, men kom ihåg, bara från den här säsongen.

Arsenal - Bolton | 4-1 | Bolton försöker sparka bort Arsenal från matchen och borde redan i halvtid haft två röda kort. The Gunners ser senare till att vinna matchen, men det är domarinsatsen som är i fokus.

Sunderland - Arsenal | 1-1 | Arsenal gör en kanoninsats defensivt, men blir rånade på ett mål när domaren inte blåser av matchen trots att de fyra tilläggsminuterna tagit slut. Är f.ö. katastrofal matchen igenom.

Tottenham - Arsenal | 1-4 | Slutar 1-1 efter ordinarie tid, mycket tack vare domarteamet som agerade uselt åt bägge hållen. Flera offsidesitatuioner som blåsts av efter att varit onside.

SC Braga - Arsenal | 1-0 | Pinsam domarinsats där Arsenal är laget som senare får betala för det.

Wigan - Arsenal | 2-2 | Skandalmatch från domaren som dömer straff åt en filmning, ger rött kort åt en Wigan-spelare (ur en objektiv synpunkt överreagerade Wilshere kraftigt) och gör i stort sett allting annat fel.

Arsenal - Everton | 2-1 | Horribelt är det enda ordet jag kan använda. Som tur är vinner det bästa laget, men domaren var allt annat än bra.

Newcastle - Arsenal | 4-4 | Så pass dålig domarinsats att det senare dyker upp omfattande rykten om att han varit mutad.

Phil Dowd - en härlig prick. Foto: Bildbyrån.

Arsenal - Sunderland | 0-0 | En korrekt straff och ett korrekt mål bortdömt. Behöver jag säga någonting mer?

Barcelona - Arsenal | 3-1 | Vid ställningen 1-1 och Arsenal vidare i kvartsfinal dömer domaren ut Robin van Persie efter att han en sekund efter visslan tagit ett skott mot mål. Med nära 100 000 högljudda personer på arenan och bara en sekunds tänketid är det svårt att förstå hur domaren vågar visa det gula kortet.

Ryan Shawcross also known as "not that kind of a player". Här är bara två exempel på vad han gjort den här säsongen:

1. Fin dobb på Bale.

2. En tackling som kunde ha kostat ett ben.

Wayne Rooney also known as "English players never dive". Här är två exmpel på vad han gjort bara den senaste veckan:

1. En fin armbåge (han slipper undan kort).

2. En solklar filmning med en klar vy för domaren som inte ens ger honom gult kort.

Slumpmässiga exempel från säsongen:

Chamakh har vid ett flertal filmningar fått med sig straff.

Jamie Carragher borde ha fått rött kort för tacklingen på Nani. Slipper undan med gult. Domaren heter Phil Dowd.

Dimitar Berbatov filmar till sig en straff mot Liverpool som senare skickar ut Liverpool ur FA-cupen.

Birmingham blir rånade på en straff och ett rött kort på Szczesny efter bara fem minuter i Carling Cup-finalen. Anledningen är att en onside-löpning blivit bortdömt som "offside".

Wolverhampton jagar kvittering mot ett Sp*rs vid ställningen 2-3 och gör ett helt regelrätt mål. Spelarna jublar, men målet blir bortdömt efter att Sp*rs-spelarna protesterar vilt.

West Bromwich tar ledningen mot Manchester United som senare kvitterar. Hemmalaget blir sedan rånade på en straff och en frilägesutvisning på Gary Neville. United vinner senare drabbningen med 2-1. WBA förlorar tre poäng tack vare domaren.

Fyll på listan läsare....

**

Mitt minne är tyvärr ganska kortlivat, men jag är säker på att ni har fler dombeslut på lager som visat sig kosta poäng åt lag (inte bara Arsenal). Domare är kritiserade säsong in och säsong ut, men den här säsongen har det varit någonting alldeles extra, vilket jag tror de flesta av er håller med mig om. Eller?

Jag erkänner det direkt, jag är en fegis, en enda stor fegis. Jag skrev klart ett inlägg precis innan slutsignalen ljöd och visst var jag besviken, men jag skrev att vi bara har oss själva att skylla. Till stor del är det fortfarande sant, men efter alla analyser, alla påhopp och allt granskande är jag beredd att erkänna en sak - domaren avgjorde matchen.

Om - om - vi hade förlorat med 3-1 med elva man på plan skulle vi inte ha någon alls att skylla på. Det skulle vara våra misstag, vårt spel och vår usla insats som ledde till det resultatet, men nu var det ju inte så, eller hur?

Visst försöker vi alltid att hitta syndabockar och om det inte är någon spelare brukar det vara domaren och om det inte är domaren brukar det vara tränaren och om det inte är tränaren brukar det vara någonting annat. Det är alltid någonting som resulterat i att vi förlorat orättvist. Personligen tycker jag att det är smått barnsligt att folk alltid skall skylla på någonting - därav även mitt tidigare inlägg - men efter att jag gått igenom allt långsamt och noggrannt är det ingenting annat än sant att domaren avgjorde matchen.

För er som någon gång spelat fotboll i ert liv vet ni att det är extremt svårt att spela med tio man mot elva. Jag har hört folk som sagt det motsatta (say whaat?), men ni som någon gång gjort det vet vad jag pratar om. Att då göra det mot världens bästa lag som redan spelat ut en i hela matchen ... ja, ni förstår själva.

Barcelona krossade oss, manglade oss och förstörde oss totalt. Arsenal hade inte ett enda skott på mål och vi hade knappt bollen i fler än några sekunder. Om vi således förlorat 11v11 hade jag inte haft några problem med vinsten ö.h.t., men det folk sagt efter matchen är ingenting annat än rätt - det handlar inte om statistik.

Hur många gånger har inte Arsenal dominerat, ägt och krossat motståndet men ändå spelat lika eller förlorat? Hur många gånger har inte favoriter spelat ut motståndarlagen och ändå förlorat? Ni förstår, det är charmen med fotboll. Det är charmen att vem som helst kan vinna, oavsett vilket lag som är segertippat. Om vi hade haft ett enda skott på mål vid ställningen 3-1 hade det kunnat blivit mål och plötsligt hade vi vart vidare.

Det är bara spekulationer ifall RvP skulle gjort mål på läget som Bendtner fick med bara några minuter kvar och jag tror med all rätt att holländaren satt den, men samtidigt kan man inte säga att det hade hänt. Men vad hade hänt om han var på plan? Det får vi aldrig veta. Om RvP fått chansen och missat, fine, vi hade förlorat fair and square, men att vi blir rånade på en spelare som inte gjort någonting fel är ren katastrof.

Jag vill inte vara dubbelmoralisk då jag i mitt första inlägg skrev att det är löjligt att klaga på domaren, men han skall däremot ha kritik, väldigt stark kritik riktad emot sig. Om man varit domare sedan 1990 (som han tydligen varit) skall man under dessa 21 år i domaryrket ha förståelse för vissa saker, t.ex. spelare som inför nästan 100 000 personer inte hör en vissla. Det, mina kära vänner, är löjligt.

Sedan tycker jag fortfarande vi förlorade någorlunda rättvist. Statistik gör inte matchen, precis som jag sade, men Barcelona spelade ut oss fullständigt och ibland var det nästan pinsamt att se på. De ägde varenda lilla millimeter av Camp Nou och om van Persie aldrig blivit utvisad hade jag aldrig någonsin skrivit det här inlägget. Då hade vi förlorat fair and square. Vi hade förlorat ärligt. Vi hade förlorat. Men så är inte fallet idag.

Att spela med tio man i en halvtimma mot världens bästa lag, att bli av med sin bästa striker, att inte få chansen att göra en reducering, att få emot sig ett så stort dombeslut som en utvisning gör ont i hjärtat. Tyvärr är det bara bita i det sura äpplet och gå vidare. Domaren var katastrof, men vi förlorade. Barcelona gick vidare. Vi förlorade. Vi måste helt enkelt acceptera faktum.

Sedan måste vi acceptera att vi förlorade det redan i gruppspelet. Vi förlorade mot Sjaktar Donetsk och vi förlorade mot SC Braga. Vi fick Barcelona och vi vann på Emirates. Men hur saker och ting hade spelat ut sig om vi hamnat etta i gruppen - som vi brukar göra - har vi ingen aning om. Kanske hade vi mött Barca i ett senare skede, kanske inte. Kanske hade vi förlorat även då, kanske inte. Men det är ett misstag de måste leva med i resten av sina liv. Man borde ha vunnit gruppen.

Sist men inte minst vill jag göra det jag hatar mig själv för. Jag vill gratulera Barcelona till vinsten. Jag hatar er av hela mitt jävla hjärta, men ni spelade bättre och ni vann. Jag mår så jävla illa av att säga det, men det bästa laget vann, ni kan dra åt helvete. Problemet är tyvärr att det bästa laget inte måste vinna och tyvärr kommer vi aldrig någonsin få veta om Arsenal och Robin van Persie hade gått vidare eller ej om han bara fått stanna kvar på plan. Fy fan, det svider.

I slutändan har vi ändå bara oss själv att skylla. Fabregas kostade oss första målet, Koscielny kostade oss straffen, domaren kostade oss RvP. Domarna har varit totalt katastrofala hela säsongen och om jag vart en viss Sepp Blatter hade jag gjort mig av med alla domare och skaffat kameror, teknik och allt möjligt på direkten. Då kanske vi för en gångs skull slipper alla orättvisa dombeslut, mål och tjafs efteråt. Har du tänkt på det, Blatter?

Det är så det är. När man är supporter dras man med in i elden och medan jag bara för en timma sedan var lugn och besviken är jag nu istället förbannad och arg.

Vi förlorade matchen, vi spelade uselt, Barcelona förtjänade att vinna, domarens utvisning var ett skämt, Bendtner borde ha gjort bättre ifrån sig och Barcelona-fansen är äckliga. It's like it should be.

Sist men minst ett enda stort förlåt till alla läsare. Jag vet inte vad jag ska tänka, känna eller skriva just nu. Egentligen borde jag inte skriva över huvud taget, men jag vill ju bara lufta min åsikter.

Och Robin van Persie, han är en legend i mina ögon - http://www.skysports.com/video/inline/0,26691,16429_6802981,00.html