Senaste blogginläggen

Tjolahopp tjolahej sa det, sedan var Arsenal förbi Manchester United och bara två poäng efter ligaledarna Chelsea. United spelade borta mot Aston Villa, tappade två poäng. Liverpool spelade borta mot Stoke, tappade tre poäng. Chelsea spelade hemma mot Sunderland, tappade tre poäng. Arsenal spelade borta mot Everton, tappade räddade tre poäng.

Vi kommer till Arsenal-matchen straxt, men först måste jag börja med att berömma Sunderland. Jag såg nästan hela Chelsea-matchen (missade 35 minuter) och trots att det inte var ett Chelsea på sitt bästa humör var det ett Chelsea som inte släppt in ett enda mål på nio ligamatcher hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som hade kört över alla lag hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som ledde ligan med fyra poäng inför den här omgången.

Sunderland gjorde dock allting, exakt allting rätt. De vågade, de slet och de trodde på sig själva. Om man kliver in på Stamford Bridge, Old Trafford eller Emirates och tänker att man inte har en chans att vinna är halva matchen förlorad. Men Sunderland klev ikväll in på Stamford Bridge med en tro på sig själva, med en tro på en rejäl skräll. Sunderland slet, kämpade och offrade sig i nittio minuter samtidigt som alla lagdelar fungerade fullständigt lysande. Anfallarna gjorde sitt jobb, mittfältet var dominerande och försvaret rensade bort exakt allting.

Det är få gånger jag hyllar motståndarlag (då jag ogillar de flesta), men idag ska Sunderland ha all cred de kan få. De lyckades vinna över Chelsea, i London, på Stamford Bridge. Det är få lag som gör det, dessutom med utklassningssiffror.

Men nu till vårt kära Arsenal. Ett Arsenal som var tvunget att kamma hem alla sex poäng inför sin lilla bortaturné med bortamatcher mot såväl Wolverhampton som Everton. Efter hemmaförlusterna mot Newcastle och West Bromwich fanns poängtapp inte på kartan, det fick inte ske.Våra kanonjärer var tvungna att ge allt, i varenda närkamp, i varenda sekvens. De var tvungna att slita, springa, kämpa, offra sig, tro på sig själv och spela sitt spel.

När vi nu summerar de här bortamatcherna är det med glädje man kan se tillbaka på Arsenal. Defensiven har skött sig väldigt bra (dock inte superbt), mittfältet har för det mesta spelat lysande och anfallarna har antingen gjort eller skapat mål. När allt detta stämmer är det nog ingen som är förvånad att Arsenal reser tillbaka till London med sex poäng i bagaget. Otroligt viktigt, bra och nyttigt!

Det satt dock långt inne. Dagens match började smått katastrofalt. Everton hade 99 % av bollinnehavet (nåja, kanske 60-70 %...) och så fort Arsenal försökte starta ett anfall blev vi antingen nertacklade, nerpressade eller för nervösa. Felpassningarna kom i mängder och efter en halvtimma funderade man på om vi gjort fler felpassningar än lyckade passningar. Frustrerande, svagt och förfärligt.

Everton spelade samtidigt väldigt smart, skickligt och bra. Cahill hade en briljant chans att sätta ledningsmålet, men nicken gick långt över. Arteta levererade ett par fina instick som dock slarvades bort eller rensades undan av försvaret. Leighton Bein hade både en och två bra frisparkslägen, men antingen gick bollen i muren eller långt över.

Istället skulle det bli Arsenal som skulle sätta i den lite högre växeln. Efter trettiofem minuter var det nog, tyckte nog de flesta. Fabregas och Nasri började helt plötsligt komma igång, Sagna började bli mer aktiv i offensiven, Wilshere började ta för sig allt mer medan Chamakh började löpa och dra isär försvararna många fler gånger än han hade gjort tidigare i matchen. Och trots att vi inte hade haft ett enda skott på mål skulle det just bli Arsenal som fick ledningsmålet.

Nasri avlossade ett långskott som Howard i Everton-målet räddade. Returen gick dock ut till Arshavin som snabbt snappade upp bollen. Arshavin gjorde i sin tur inga fel alls när han passade den diagonalt bakåt mot Sagna som fick all tid i världen att avsluta ... och göra mål! Rakt upp i nättaket! 1-0!

Vi hade varken spelat bra eller effektivt, men om man ger sådana ytor till en Arsenal-spelare - oavsett vem - kan man räkna med ett väldigt farligt skott. Sagna gjorde inga fel och satte som sagt ledningsmålet till Arsenal. Den största frågan efter målet var dock om han fortfarande inte kom ihåg hur man firade ett mål.

Hur som helst gick vi till pausvila med 1-0, trots att Everton var nära att kvittera precis innan paus. Skönt? Ja. Viktigt? Ja. Välförtjänt? Nej.

Spelarna stegade ut i andra med förhoppningar om att få ett tidigt 2-0-mål. Det verkade som om Fru Fortuna satt någonstans uppe i himmelen och lyssnade på spelarnas böner, eftersom 2-0 skulle komma snabbare än blixten. Inbytte Denilson satte in bollen i straffområdet med en lös bredsida. Där skarvade Fabregas vidare bollen till Chamakh som i sin tur passade tillbaka den till El Capitan som gjorde helt rätt i att skjuta den på direkten - in i mål! 2-0 och vilt jubel på Gunners Pub!

Turen hade vänt. Arsenal var inte lika mesigt, lika ovilligt att skjuta och lika ineffektivt som man brukar vara. Jag vet inte hur statistiken såg ut, men vi hade bara haft en tre-fyra skott på mål varav två av dessa hade gått rakt in i mål. Det om något kallar jag effektivt. Matchen var dock inte över än.

Vi alla vet vad som hände med Manchester United när de slappnade av med 3-1 i ryggen. Everton gjorde både 3-2 och 3-3 på tilläggstid och plötsligt hade man tappat en säker seger. Och med tanke på vad som hänt Arsenal flera gånger förut var det långt ifrån säkert att det skulle bli tre poäng, trots 2-0.

De blå från Liverpool började pressa ner Arsenal lika långt ner i banan som man hade gjort i början av första. Man försökte utnyttja kanterna, mitten och höjden, men vad man än försökte med lyckades vårt försvar reda upp det och rensa bort bollen. Dock blev man väldigt rädd när Squillaci gjorde ett dumt misstag och fällde en till synes helt fri Saha. I mina ögon var det ett klart rött kort på Squillaci då fransmannen var siste försvararen medan Saha skulle blivit helt fri med målvakten om han inte blivit fälld. Vi hade tur, väldigt tur. Tacka Howard Webb för det. En domare som man för övrigt inte kan tacka ofta.

Frisparken blev det inget av, men Everton fortsatte ändå att pressa. Rodwell byttes in med förhoppningar om en reducering. Och när klockan tickade upp mot åttio minuter kom de bara närmre, närmre och närmre den där reduceringen. Men istället för en reducering klev en hjälte fram. Hans namn? Lukasz "Safehandski" Fabianski.

Jag vet inte vad som hänt med Fabianski och för att vara ärlig bryr jag mig heller inte. Det Fabianski gjorde idag var helt sjukt, helt enastående och helt underbart. Räddningarna han gjorde - som kom en efter en - var både viktiga och fantastiska. Och räddningen han gör på Beckfords skott är ta mig fan det sjukaste jag sett på länge. Världsklass, rakt igenom.

Fabianski räddade allt, exakt allting som kom i hans väg. Och trots att vi alla visste att han var kapabel till det var man ändå tvungen att nypa sig i armen för att se till att man inte drömde. Om polacken fortsätter så här, ja, då, då kan han bli stor, väldigt stor.

Men trots Fabianskis sanslösa räddningar skulle reduceringen komma två minuter innan ordinarie tid var slut. Hörna, miss, nick och mål. Det var ingenting varken Fabianski eller försvaret kunde göra någonting åt. I mina ögon skulle en frispark blivit dömd åt Arsenal (då vem-det-nu-var går in alldeles för hårt i den första nickduellen), men med tanke på Squillacis fällning av Saha kunde man ingenting annat göra än att knipa och hoppas att Arsenal skulle rida ut stormen.

Värt att påpeka är att försvaret spelade uselt den sista kvarten. Everton kom in på alla håll och kanter och om det inte skulle varit för Fabianskis storspel skulle de lika gärna kunna ha reducerat - och kvitterat. Sort it out Wenger, som någon skrek på Gunners Pub.

Sex svettiga minuter väntade och minnesbilderna från alla möjliga tilläggstidsförluster gjorde sig påminda. Jag kunde knappt titta. Om Everton hade gjort mål hade jag blivit fullständigt galen, men som tur var lyckades vårt kära gäng reda ut det hela och rensa allt som kom i deras väg. När Webb blåste i visselpipan drog man en lättnandes suck samtidigt som man höjde sin knytna näve mot skyn. Det var en fantastisk seger som betydde tre extremt viktiga poäng.

Nu blir det ett kort landslagsuppehåll innan Premier League återkommer med en match som kommer att ses av alla. The North London derby är ingenting man missar, oavsett vad man gör, var man bor eller vilket lag man håller på. Förra säsongen slutade det 3-0 efter den där fantastiska minuten precis innan halvtid. Den sekvensen gör vilken Gooner som helst glad, än idag.

Nu kan vi dock alla gå till sömns och drömma fina drömmar. Vi ligger tvåa i världens bästa liga, bara två poäng efter "det oslagbara Chelsea". Nästa vecka är det Sp*rs-kross som gäller. Då jävlar! Nu får ni dock ha det så bra! Jag kommer absolut komma med ett mysigt inlägg även imorgon. Vi hörs då, ha det!

Jävlar vilken pärs det var idag. Spelarna tuggade fradga och jag tuggade fradga ikapp med dem. Jag skrev i bloggen för ett tag sedan att det var dags att käka ståltråd och spotta krut och jag tror att Fabregas med vänner läser denna blogg.

Vi ställde upp med en förväntad elva där Chamakh återigen fick förtroendet på topp och även om han aldrig gjorde mål idag så var han väldigt nyttig och fick också en assist till Fabregas mål. Men den mest oväntade målskytten fick göra ett av de snyggare målen den här säsongen. Sagnas dunderstrut i första hörnet fick huden att knottra sig på mig.

I övrigt så var det här en seger som satt långt inne och det har vi fått vänja oss vid nu. West Ham, Wolves och Everton. Tre matcher där vi som supportrar suttit och bitit på nagelbanden och fått se ett nervöst försvarsspel, men också ett dedikerat försvarsspel från alla lagdelar. Det behövs om man ska vinna titlar, det behövs om vi ska kunna stå där med någon som helst ära i vår.

Matchens bäste spelare i Arsenal var idag utan tvekan Alexandre Song. Han verkade vara överallt, han bröt inspel, han tacklade bollhållare, han nickade bort inlägg, han var kort sagt magnifik. Arsenal behöver Song när han som idag får lov att spela defensivt istället för att agera offensiv mittfältare. Var och en på sin plats.

Det som ändå gör en lite oroad är sättet vi faller tillbaka på i slutet. Vi hamnar i knät på försvarslinjen och orkar inte kontra och vara farliga sista kvarten. Wenger gör dessutom ett knepigt byte när han sätter in Eboue för Chamakh istället för att prova med Walcott eller Bendtner. Hade vi tappat till 2-2 där så hade inte managern kunnat undgå kritiken.

Vi hade dock tur, mod och kunnande att klara av uppgiften idag, domaren hjälpte oss också ett par gånger och vi kan väl luta oss tillbaka och pusta ut med det.

Denna helgen fick vi dessutom resultaten med oss och nu är vi tre poäng bakom Chelsea. November har givit oss två segrar och två förluster. Nu väntar Tottenham i nästa omgång och vi har en bra möjlighet att vända det negativa i början på månaden till något positivt. Vi står i startblocken inför vinterns tuffa spelschema och vi har visat att vi inte kommer att bli helt lätta att göra oss av med. Tre poäng är inte mycket och det är ett sådant avstånd vi ska hålla oss inom om vi ska ha hopp inför maj månad. Nu torkar vi pannan för ikväll, häller upp en konjak och lyssnar på lite god musik. Det är ni värda.

Det blev ju som bekant tre pinnar mot Wolves efter att Marouane Chamakh slagit rekord i längsta tid mellan två mål i en och samma match av samma spelare (92.26). Nu är marockanen så gjuten att han tydligen har petat även van Persie (som tydligen inte har varit skadad sista tiden). Allt enligt Aftonbladet, som återigen verkar ha varit insatta i saken.

Alltid roligt att läsa professionell svensk kvalitetsjournalistik.

Imorgon då? Everton borta. Liverpool en tung novemberdag. Kan vara Liverpool en fantastisk novemberdag, men tillåt mig tvivla. Likväl har vi goda möjligheter att vinna. Kan Chamakh plocka fram en stormatch på topp, så ska vi bara kunna få lite driv på Fabregas och lite speed i Nasri och Walcott (som inte spelade senast, trots att jag gapade efter honom, märkligt).

Vi har en växel till att lägga i.

*****

Skulle vara bra jävla roligt att veta vad som pågår i Chelsea. Som Jamie Dalton skrev på Twitter häromdagen: "Wouldn't it be brilliant if Ray Wilkins was sacked because he was shagging John Terry's missus".

*****

När vi ändå är inne på Twitter-spåret: Kolla gärna in Gunnersaurus. Stor humor.

*****

Imorgon startar vi med Walle och Nasse bredvid Chamakh, som återigen petar van Persie. Dessutom spelar Sagna sin bästa match någonsin och DJ Oro får en ny chans att infria mina löften om mål (han kommer att klacka in 3-1). Fabianski räddar straff och vi vinner med 4-1 till slut.

Jag är således optimist inför imorgon.

Sådär, nu var det ju bara en sak kvar idag - att sparka igång Almeria Sweden.

På återseende.

Ännu en viktig helg är i antågande. Under en säsong är ju egentligen alla helger viktiga, men Arsenals förmåga att göra det svårt för sig gör att det blir ännu viktigare att inte tappa mark. Två gånger har Chelsea hittills tappat poäng i lägen när vi skulle haft möjlighet att ta in poäng på dem - och misslyckats.

Segern mot Wolves var ett styrkebesked, den visade att vi hade förmågan att slåss med näbbar och klor fast vi var trötta, den visade att Arsenals unga pojkar börjar förstå vad som krävs vecka efter vecka för att lyckas. Nu återstår att se om de lär sig sina läxor, att de här prestationerna måste göras om, igen och igen.

Everton är ett lag som flera gånger de senaste säsongerna börjar svagt, men månad för månad reser de sig och slutar ändå på Europaplatserna. David Moyes är en väldigt kapabel tränare som antagligen får ut maximalt av sina spelare.

I förra matchen lyckades de dock endast få oavgjort mot Bolton och det efter ett väldigt sent mål av Beckford. Trots det så är inga poäng givna på söndag. Båda lagen letar efter den perfekta formen och båda lagen har ambitioner att sluta ett par platser över nuvarande placering i ligan.

Bendtner säger att han måste se sig om efter en y klubb om han inte får spela. Vapenskrammel som tillhör spelet skulle jag säga. Bendtner har om jag minns rätt ganska lång tid kvar på sitt kontrakt, har om alla är friska två riktigt bra anfallare framför sig, men har också egenskaper och kvaliteter som är viktiga för Arsenal att ha i truppen. Bendtner måste förstå att han har en roll att spela i Arsenal. Vill han, 22 år gammal, spela varje match så måste han söka sig till en sämre klubb där han inte har möjlighet att vinna Premier League eller Champions League. Det är ett val han har, men gräset är inte alltid grönare på andra sidan Nicklas.

Sczesczny skrev på nytt kontrakt och egentligen var det kanske samma vapenskrammel vi fick höra av polacken. Han har säkerligen en bra framtid som målvakt och han lär sig antagligen yrket riktigt bra hos oss. Just nu är han andremålvakt och jag är inte förvånad om det kommer att vara så resten av säsongen. Då kan allt hända.

Wenger utmanar Almunia och säger att han måste kämpa för sin plats, men jag tror på något vi ändå att vi har sett det mesta av spanjoren redan. Han kan säljas av i januari och allra senast har han bytt klubb i sommar. Manuel kommer att gå till historien som den blonderade skakige målvakten, men kommer aldrig att stå parad på Emirates fasad.

Just nu har vi ligans sämsta facit i Fair Playligan och det är inte smickrande. Arsenal kanske har misstagit vilja, inställning och kämparglöd för röda och gula kort. Wenger måste ta spelarna ur den villfarelsen fortare än kvickt, för vi vill inte ha en omvänd debatt där vi plötsligt är the bad guys. Var står vi då? På Tony Pulis och Sam Allardyce´s sida?

God kväll! De senaste dagarna har jag inte fått så mycket tid över att sätta mig i lugn och ro och skriva ett inlägg (behöver en hel del fritid trots allt), men nu har jag tagit mig den tiden och jag ska försöka skapa allt mer tid åt ännu fler, längre och bättre inlägg!

Så, den största nyheten idag handlar om Nicklas Bendtner som gått ut i dansk media och sagt att han kan tänka sig att lämna Arsenal om han inte får mer speltid. Jacob Lennartson såg till att få upp nyheten på huvudsidan och om ni är intresserade kan ni även läsa en översatt version från originalkällan. Ni kan även läsa John "Faxe" Jensens intressanta kommentar kring Bendtners uttalande.

Det hela är dock väldigt förståeligt. Vår käre dansk har nyss kommit tillbaka från skada och känner sig taggad till tusen. Han är 100 % redo att spela vecka in och vecka ut, men på grund av att vi haft tur med skador och liknande har han inte fått chansen på riktigt. När han väl fått chansen (inhoppet mot Manchester City och från start mot Newcastle i Carling Cup) har han dock gjort succé (med två vackra mål).

Det är klart som bövelen att dansken vill spela ännu mer när det går så bra för honom. Tyvärr är Chamakh förstavalet som centerforward - just nu - och med en snart frisk Robin van Persie kan han puttas ännu längre ner i hackordningen. Och med tanke på att han gjort en minisuccé i sin comeback känner han sig nog både fundersam och ledsen över att han inte fått fler chanser.

Varje spelare måste dock förstå att man inte kommer någonstans utan att kämpa hårt, arbeta ihjäl sig och aldrig ge upp. Bendtners uttalanden ser jag mer som en varning än ett faktiskt hot. Jag är väldigt säker på att han egentligen inte vill lämna Arsenal, speciellt efter alla dessa år han spelat i klubben samt på grund av att hans barn är på väg att kläckas om bara några månader.

Bendtner skojjar till det med Rosicky och Vela. Foto: Bildbyrån.

Det han letar efter är en bekräftelse av Wenger att han finns i framtidsplanerna på allvar. För i ärlighetens namn kommer han aldrig kunna byta upp sig, inte just nu. Jag tror helt enkelt inte att de spanska, italienska och engelska toppklubbarna skulle tänka sig att köpa loss honom. Visst har han presterat bra på sistone och det råder ingen tvekan om att han är en bra spelare är han spelar som bäst, men han är bara 22 år och han har några år kvar innan han når toppen av sin karriär. Jag menar, Zlatan spelade i Ajax när han var 22.

Jag tror att vi alla kan förstå hans frustration, men han kommer inte komma någon vart genom att göra kritiska uttalanden om sin position i laget. Det gäller att acceptera det faktum att både Chamakh och van Persie är före honom i hackordningen och det gäller att visa laget, spelarna och fansen att han finns där när de går sönder eller har en formsvacka. Om han sedan kan spela bra finns alla chanser i världen till att han behåller sin position, åtminstone till en viss del.

Sedan är det inte första gången han gör ett liknande uttalande. I december 2008 sade han följande, vilket inte är så himla olikt det han sagt nu. Som sagt, det rör sig snarare om förhoppningar och tomma hot än något riktigt allvarligt missnöje. Det enda vi kan hoppas på är att han fortsätter att jobba hårt. Han är bra nog att spela i Arsenal, men frågan är om han är bra nog att spela i startelvan? I mitt tycke är han inte det, men vem vet, om några år kanske hans tid är inne. Han har ju inte svikit oss på sistone precis.

Samtidigt som Bendtner är tillbaka från skada har Vermaelen fortsatta skadeproblem. Wenger säger nu att det är en mystisk skada som håller honom borta från spel. Dessutom har han inte den blekaste aning om när han kan vara tillbaka:

I don’t know his next stage - he has seen specialist after specialist and the scans are OK. We have to be patient. We know a lot medically nowadays but there are some mysteries that we do not know about. At the moment we have no rational explanation for his pain. That means there is no reason to have surgery and there is no logical explanation for his pain. We have to be patient and just hope it will go. That means rest at the moment.

Samtidigt som detta sägs rapporterar The Guardian (en av de få respektabla tidningar som finns kvar i England) att The Gunners är intresserade av Bolton-försvarare Gary Cahill. Även Wenger har medgett att han kan tänka sig att köpa en försvarare om det skulle visa sig att Vermaelen blir borta längre än väntat.

Det var länge sedan vi såg Vermaelen spela... Foto: Bildbyrån.

Det hela är otroligt stört eftersom Vermaelen först sades vara tillbaka bara tre veckor efter han ådrog sig skadan för första gången. Tre veckor blev sedan fyra, vilket blev sex, vilket i sin tur blev nio och som nu inte ens har ett återkomstdatum.

En sak som kan noteras är dock att belgaren från söder saknats rejält de sista veckorna. Vermaelen är ju tänkt att vara vår trygga, galna och fantastiska mittback som vi alla kan luta oss tillbaka emot. När han nu varit borta så länge har det istället blivit ungtupparna Koscielny och Djouoru som fått delad speltid bredvid Squillaci. Och trots att både Koscielny och Djourou gjort okej ifrån sig i Vermaelens frånvaro märks det att belgaren saknas, på riktigt.

Just Koscielny drog ju på sig sitt andra röda kort för säsongen när han visades ut mot Newcastle i förrförra omgången. Detta resulterade i att Arsenal föll allt längre ner i botten i Fair Play-ligan. En liga som vi faktiskt vunnit flera gånger om de senaste säsongerna. Nu befinner vi oss plötsligt i bottenträsket och oddsen på det var nog inte så låga inför säsongen. Wenger har följande att säga om saken:

I can’t deny we have a bad record, the only thing I can say [is] we will try to improve it. If you look at our record in the last four or five years we had always a good record and we are not there [low in the Fair Play table] on purpose because we want to kick people. We will improve it. It’s a bit down to bad luck as well because if you look at the number of fouls we make it’s not spectacular. But we have been punished severely and we can only look at ourselves and try to improve it.

För att vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om Fair Play-ligan just nu. Visst är det alltid positivt att vara längst upp FP-ligan, men det är ändå viktigast att vara i toppen av Premier League. Jag kommer gärna sist i Fair Play-ligan om det skulle resultera i att vi vinner Premier Leauge. Okej, jag skulle nog inte gilla det, men som en engångsföreteelse skulle jag inte ha någonting emot det.

Sedan har alla våra röda kort kommit i slutskedet av matcherna. Wilshere, Koscielny (x2) och Song har alla fått sina dom sent i matcherna. Det tyder visserligen på att vi blir allt mer desperata och slarviga i slutskedet av matcherna, men också på att det först är i slutet av matcherna som det slinter för spelarna, vilket inte är acceptabelt, men vilket är normalt.

Under tiden jag varit smått inaktiv har Wojciech Szczesny skrivit på ett nytt långtidskontrakt och killen kommer fr.o.m. nu tjäna 330 000 kronor i veckan. Ett "litet" lyft med tanke på att han "bara" tjänade 22 000 kronor i veckan innan. Men ja, om killen fortsätter utvecklas som han gjort de sista åren kanske han är värd de pengarna. En sak som är klar är att han fortfarande ligger i lä jämfört med toppspelarna i klubben, vilket ioförsig är helt normalt. Fabregas tjänar exempelvis 1 166 572 SEK i veckan. Inte så illa, eller hur?

Szczesny stannar i Arsenal! Foto: Bildbyrån.

Manchester United är just nu oslagbara. Vi är framme i november månad och ingen har fortfarande lyckats besegra dem - i någon tävling alls. Arsenal-legenden Paul Merson tror dock att en förlust är nära, men varnar ändå för djävularna som kan komma att klicka:

United’s squad lacks the players to go on a run and start thrashing teams every week. Manchester United have not played great this season and yet they're unbeaten in all competitions. That's scary. If this team does click, then the rest of the Premier League should start to worry. However, I'm not convinced they will click. I'm just not sure if they have the players to go on a run and start thrashing teams every week.

Någon i kommentarspåret uppmärksammade just detta efter att Ji Sung-Park avgjort mot Wolverhampton med bara några sekunder kvar av matchen. United är trots allt obesegrade och detta trots att de spelat väldigt dålig fotboll i flera månader. Jag - likt Paul - tror inte att de kommer att klicka för United, det saknas helt enkelt alldeles för många ingredienser för det, men jag - likt Paul - är också orad över det faktum att de faktiskt är obesegrade hittills. Jag menar, det är just det exemplet jag använde för bara någon vecka sedan - skillnaden mellan bra och dåliga lag är att bra lag får resultateten med sig även när de har en dålig dag. Manchester United verkar ha haft tusen dåliga dagar på sistone, men ändå står det 0 i förluststatistiken. Lite oroande trots allt!

Wengers uttalanden kring Robin van Persies hälsa verkar ha tagit sig flera åkturer i en kraftig berg- och dalbana. Bara dagar innan han själv bytte in van Persie i en ligamatch sade han att van Marwijk var löjlig (nåja, han sade det inte, men han menade det) som ville ha med honom i en onödig träningslandskamp i mitten av november. Nu verkar han dock ha bytt åsikt:

We will sit down with Robin and the Dutch manager to sort that out. On one side this situation was completely surreal 10 or 12 days ago. Now, he is still not completely there but if he can get 45 minutes and we can find an agreement on that, it would be good for him to get some competition. We will have to see how he gets through the weekend and after we will decide that.

En enda stor karusell är vad det är. Men samtidigt har man förståelse för Wenger. Robin van Persie och landslag är ingenting som fungerat bra ihop de senaste åren. Det enda vi kan göra är att hålla tummen för att allting går bra.

Manuel Almunia har varit skadad, förlåt, "skadad", väldigt länge på sistone. Ändå anser Wenger att han kan komma att ta tillbaka förstaposten, men bara om han spelar på topp:

I think at the moment what we are focused on is to win together with the squad we chose at the start of the season. You ask me we are on a train, who wants to go to the terminal station and that means nobody moves out when the train is moving. When the train comes into that station I promise we will all come off the train!

It depends on performances but of course he has a future at the club. He was out for a long time but he must come back and show the performances in training and his quality. You can never stop a player from playing. Almunia is not completely fit. He is training but not with the team. He may join in on Monday.

Är det bara jag som tycker att Wenger kör en förklaring som är minst lika illa, oförståerlig och förvirrande som den Benitez drog om mjölkbudet? Man förstår ju poängen till slut, men det känns som det hela är ett oväntat svar på en oväntad fråga. Sedan kan han ju inte gå ut i media och fördöma Almunias chanser till fortsatt spel i Arsenal. Innerst inne vet vi dock alla att Almunia kan få vänta ett bra tag innan han får spela igen om Fabianski fortsätter att rada upp succématcher á la den mot Wolves.

Fabianski själv verkar dock vara heltaggad inför konkurrensen och säger följande:

I don't know what will happen when Manuel is fit but I will keep doing my best and we will see what happens. I am getting experience, which is really important for a keeper, and that experience is helping me prepare for the next game. I was not happy with what happened against Newcastle but I was still feeling in good shape. To be honest, I have been playing for some time and have not been looking bad in goal.

Så länge inte Lukasz blir för självsäker i buren kan han mycket väl ha en ljus vinter framför sig. Med största sannolikhet räddade han tre poäng åt oss tack vare sin senaste insats mot Wolves och nu gäller det att fortsätta producera på det spåret. Det enda som saknas i hans spel är kontinuitet att prestera vecka in och vecka ut. Om han kan börja göra det kan vi för första gången på väldigt länge börja hoppas på att vi hittat en ny förstemålvakt - på riktigt.

Fabianski - hetare än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Lite smånyheter har vi också! En man kallad Androulla Vassiliou (SKÖNT NAMN) besökte idag Arsenal från den delen av  EU-kommissionen som är ansvarig för sport och fritid. Enligt diverse rapporter skall han ha varit väldigt imponerad. Arsenal kommer antingen att möta Huddersfield Town (där Benik Afobe är på lån just nu) eller Darlington (en läsares moderklubb) i tredje omgången utav FA Youth Cup. Kan bli spännande!

Flera människor från Arsenals personal - inklusive vår vd Ivan Gazidis - sov igår natt utomhus för att uppmärksamma Londons problem med uteliggare, speciellt unga sådana. En gratis video från eventet med ett flertal intervjuer finns uppe på Arsenal.com. Det roliga är att det här hände bara ett par hundra meter ifrån mig. Jag var även där för att försöka hitta Gazidis m.fl., men när jag kom dit hade de inte ens börjat. Och då var klockan ändå sju-åtta på kvällen. Eftersom jag var tvungen att gå på ett möte kunde jag tyvärr inte stanna kvar. Annars skulle jag utan tvekan försökt ställa några frågor.

Emmanuel Eboue lovar att göra någonting helt galet om Arsenal skulle vinna en titel:

If I win a trophy for my Club I will do something special for the fans. I don’t want to do that now but if I win something I will do something special for the fans. I will not tell you what, it’s not a dance, you will see.It will be special, something you’ve never seen in your life, you will see. I will do it, for the fans.I already know what it is yes, of course.

Min gissning är att han klär ut sig i tigerkostym - samma tigerkostym som han gick på Gilberto Silvas födelsedagsfest med - och strippar framför vår bortaklack! Det skulle vara någonting! Nej, för att vara allvarlig har jag ingen aning om vad för galet han tänkt ut nu. Det enda jag hoppas på är att vi verkligen vinner en titel, för jag är mer än sugen på att se vad han kokat ihop för någonting.

Vad har Eboue hittat på den här gången? Foto: Bildbyrån.

Om ni vill se en riktig feel-good video kan ni ta och spana in BBC:s teaser inför Football Focus som sänds på söndag. Fabregas drar en riktigt skön line på slutet som även fick mig att dra på smilbanden!

Om ni inte är lika glada som jag är idag kan ni alltid ta och läsa om Pelle Lindbergh. Jag vet att det här inte har någonting att göra med Arsenal, men den här fantastiska texten, skriven av Bill Meltzer, fick mig helt ärligt att bli tårögd. Ett hett tips är att läsa igenom allt - till och med om ni inte gillar hockey!

Sist men inte minst måste ni läsa en av mina vänners senaste blogginlägg. Om ni tittar på Friday Night på ATVO bör ni känna igen Akhil. Han är en die-hard Arsenal-supporter och jag kan lova er att han är helt galen i Arsenal, på alla sätt och vis. Hans senaste inlägg handlar om skillnaden mellan fans och supportrar och är det bästa han gjort på länge.

Det här var dock allt för idag! Nu får ni ha en trevlig fredag. Vi hörs igen alldeles snart! Tack och hej!

God afton! Då sitter man äntligen här med känslan av att man blivit helt mörbultad och förstörd. En sådan känsla kan infinna sig både vid en vinst och en förlust, men den är så grymt mycket skönare att känna när man vunnit en supertajt match, precis som vi gjorde idag.

Wolverhampton blev det Wolverhampton som vi förväntade oss att möta. Ett Wolverhampton som trots sin ineffektivitet var grymt bra både framåt och bakåt. Ända sedan Wolves etablerat (etablerat och etablerat...) sig i Premier Leauge har de transformerats till ett lag som kan vinna över nästan vem som helst hemma på Molineux.

När vi mötte vargarna förra året - på Molineux - var det minst lika svårt att spela mot dem som det var idag. Men tack vare två självmål vann vi till slut med 4-1, trots att det stundtals var väldigt jämnt rent spelmässigt. De har en strukturerad defensiv, en offensiv som är bra nog för att vara ett bottenlag och ett mittfält som är väldigt sammanspelat. Det visade de inte minst för en vecka sedan när de så när fick lika mot Manchester United på Old Trafford.

Arsenal fick som tur var en drömstart när Chamakh nickade in 1-0 innan det ens hade hunnit gå en minut. Men efter att vi fått se vad som hände när Walcott satte ett  tidigt ledningsmål mot Sjaktar Donetsk visste vi mycket väl att det kunde bli en mardrömsafton - trots en drömstart.

Dock var det skönt att kunna luta sig tillbaka mot 1-0, ifall någonting oväntat skulle hända. Efter ledningsmålet försökte Arsenal pressa på ännu mer och Arshavin (som för en gångs skulle gjorde en riktigt bra match!), Fabregas och Rosicky var alla nära att sätta 2-0 till Arsenal Tyvärr skötte sig Wolves-defensiven bra samtidigt som Hahnemann storspelade i målet.

Wolverhampton började dock komma igång på allvar efter en halvtimmas spel. De fick allt mer boll, allt fler alternativ och allt fler chanser framåt. Samtidigt fick vi vänja oss vid att se många långbollar, hörnor och långa inkast. Varenda gång en höjdboll kom in i vårt straffområde ville man ingenting annat göra än att blunda och hoppas på det bästa. Som tur var lyckades vår defensiv rensa bort det mesta.

Efter ett flertal bra chanser för bägge lagen gick vi dock till pausvila med enbart 1-0. Tack vare Chamakhs supertidiga ledningsmål kunde vi åtminstone drömma om en seger ifall vårt försvar för en gångs skull skulle hålla tätt där bak. De förhoppningarna var dock väldigt låga i paus (pga vårt "fantastiska" facit...), trots att defensiven hade skött sig över förväntan.

Andra halvleken började smått oväntat med en fortsatt Wolves-dominans. Trots att dominansen inte var stor var den märkbar. Spelarna i Wolverhampton började jaga efter en kvittering i alla sina anfall och desto närmare slutet vi kom, desto farliga blev deras anfall!

Det var en skrämmande syn, på många sätt och vis. Efter det som hände mot Sunderland för bara någon månad sedan visste vi att vi inte hade råd att repetera något liknande. Samtidigt hade vi absolut inte råd att tappa ännu fler poäng, inte efter det som hände mot Newcastle i förra omgången. En vinst var ett måste, ett absolut måste.

Det var därför en ren pina att se den sista halvtimman. Arsenal hade sina målchanser, men Fabregas, Arshavin och Chamakh sköt alla utanför istället för att träffa mål och avgöra matchen. Således kunde Wolverhampton ständigt gå till attack i förhoppning om att kvittera. Med hemmapubliken i ryggen fick de dessutom en hel del viktiga domslut med sig. Och precis som jag nämnde tidigare blev de bara vassare och vassare ju längre in i matchen vi kom.

Varenda skott, varenda hörna och varenda frispark kändes som en resa genom helvetet. Wolverhampton var tillräckligt bra framåt för att kvittera och det kunde således bli mål exakt när som helst. Det var ingenting annat än ren tortyr då Arsenal backade hem allt mer och mer desto närmare slutet vi kom.

Som tur var räddades kvällen av tre spelare och lagdelar - Lukasz Fabianski, M. Chamakh och hela vår defensiv.

Arsenals defensiv spelade nämligen extremt bra idag. Alla i försvaret gjorde en kanonmatch och när det kommer till Arsenal är det inte många gånger man får säga det. En spelare som utmärkte sig något speciellt var Bacary Sagna som var fullkomligt briljant i defensiven. I mina ögon var det en extremt bra genomförd match av fransmannen! Men Squillaci, Djourou(!) och Clichy gjorde alla ett bra jobb och skall inte lämnas utan cred.

Man of the match var dock utan tvekan en viss polack till målvakt. Lukasz Fabianski är en förändrad man. En totalt förändrad man. Om han spelat i Philadelphia Flyers skulle han utan tvekan ha vunnit The Pelle Lindbergh Award (för er som har koll på NHL).

Om vi hade sett en Fabianski årgång 2009 skulle han just nu blivit sågad av absolut alla - inklusive mig. Han skulle antagligen ha gjort en tabbe och kostat oss tre poäng idag. Detta säger jag på grund av hans "tabbe" (tabbe enligt vissa, inte enligt andra) i förra omgången mot Newcastle. Han hade haft den med sig i tankarna när han klev ut på Molineux idag. Men istället för att känna sig osäker och rädd var han fylld av självförtroende, säkerhet och en brinnande lust att ta revansch för både sig själv och laget.

Lukasz räddade oss ett flertal gånger tack vare sina fantastiska räddningar, fina utboxningar och en osannolik räddning i sista minuten. Jag var nog inte den ende som blev smått chockerad när Doyle (visst var det Doyle?)  fick ett fantastiskt läge att kvittera i 94e minuten. Skottet han avlossade var lågt, hårt och välplacerat. Det var ett skott som mycket väl kunde ha gått in i mål då det just är sådana skott som vanligtvis brukar gå in i mål. Men mannen med det rosa målvaktsstället bjöd på en otroligt svettig räddning och lämnade inte ens en retur på skottet(!). Helt otroligt. Den räddningen skulle Cech, Casillas och Cesar alla varit stolta över.

Fabianski må ha gjort sina tabbar här och där, men bortsett från matchen mot Newcastle har han varit fullkomligt fantastiskt. Ja, jag vet att jag hyllar honom lite väl för mycket, men om det är någon match han skall ha beröm för är det för dagens match mot Wolverhampton. Det märktes inte minst när alla Arsenal-spelare rusade fram till Fabianski och klappade om honom efter att domaren blåst av matchen. Innerst inne visste de alla att han hade räddat oss tre poäng idag.

Vi har dessutom ständigt pratat om att vi saknat målvakter som faktiskt räddar oss poäng istället för att göra det motsatta och tappa oss dyrbara poäng. Visst har Fabianski en hel del kvar att bevisa, men frågan är om han inte redan räddat ett antal poäng för oss (tänker framför allt på dagens match samt vinsten mot Manchester City). Skall vi hoppas på ännu fler räddade poäng eller tror ni att han kommer falla tillbaka till sitt gamla jag igen?

Nu är det dock noghyllat för min del. Tack vare Fabianskis räddning kunde Arsenal sätta igång en kontring som tack och lov resulterade i ett absolut avgörande mål. Det var ingen annan en Chamakh som hade löpt sig fri och var ensam mot Hahnemann i Wolves-målet. Chamakh gjorde inga misstag när han något nonchalant avlossade ett skott med yttersidan av foten som gick (nästan) rakt in i mål. Det betydde 2-0 och tre säkrade poäng! Personligen höll jag på att slå sönder både hyllor, skåp och stolar då jag flippade ur något totalt av glädje. Som tur var lyckades både min kropp och skåpen klara sig helskinnade ur euforiattacken. Chamakh såg för övrigt till att sätta ett nytt rekord.

Trots att bitterheten sitter kvar från förra söndagen (skall det verkligen krävas en förlust för att Arsenal skall kämpa lika hårt som de gjorde idag?) låter jag mig själv vara optimistisk en kväll som denna. Manchester United och Manchester City tappade poäng och trots en Chelsea-vinst såg Chelsea långt ifrån lika bra ut som de gjort tidigare. Vi skall dock inte gå saker och ting i förväg. Låt oss fira kvällens vinst, men sedan gäller det att gå vidare och fokusera på nästa match. En match som kan bli något tuffare, något svårare och något hemskare.

Everton på Goodison Park är allting annat än enkelt och de lär inte bli några sexettor igen. Nu gäller det att ta var match för sig och kämpa lika hårt som man gjorde idag. Vi har inte råd att tappa poäng, inte längre.

Segerreceptet för ännu en bortaseger är dock enkel. Om Fabianski fortsätter att storspela i målet samtidigt som vår defensiv fortsätter att sköta sig (lika bra som de gjorde idag) och om Chamakh kan fortsätta ösa in extremt viktiga mål kan det mycket väl bli en rolig söndagafton. Men kom ihåg - ta ingenting för givet. Tre poäng är ett lika stort måste på söndag som det var idag. Och jag kan lova er, det kommer att bli tufft! Men jag längtar, jag längtar som bara den. Ytterligare en seger på bortaplan skulle betyda enormt mycket inför hemmamatchen mot Sp*rs!

Nu skall jag dock gå till sömns och förhoppningsvis drömma fina drömmar!

Jag älskar verkligen Arsenal, så jävla mycket.

Arsenal 'til I die, eller hur?

Wolves borta efter två raka förluster. Inte helt optimalt, kanske. Framförallt som vår hårdaste mittback kanske är borta för säsongen (om han behöver opereras) och våra bästa spelare är helt ur slag. Jag räknar alltså inte dit Jack Wilshere, eftersom han är en 18-årig pojkspoling och egentligen inte borde vara så bra som han varit denna säsong.

Nej, det hade varit skönare med typ ett nykomlingsgäng på hemmaplan. Eller...

Skämt åsido (inget att skoja om egentligen), så är det en tuff uppgift. I varje fall sett till hur det sett ut enligt tradition mot sådana här gäng som skickar ut dårar à la Karl Henry (Who certainly is NOT that kind of player) att i princip skrämma våra spelare med idiottacklingar.

Ironiskt nog, så är faktiskt vi det lag som har dragit på oss flest röda och gula kort av samtliga lag i serien. Endast West Bromwich har lika många röda (4) och de har klart färre gula (vi har 23, de har 19). Vi är faktiskt toksist i fair play-ligan.

*****

Tipset inför kvällen:

Seger med 2-0. DJ Oro gör ett på cykelspark (alternativt nick) på hörna och Cesc tar någorlunda revansch efter sin usla insats senast med att trycka in ett skott à la Lampard som är hårt och styrs in via två försvarare.

Lite också som Dusan Djurics mål mot IFK Göteborg i sista omgången av Allsvenskan 2004, helt enkelt.

*****

Magnifikt jävla mål av JET igår som rullar över internet idag. Nästan så att man reser tält i byxorna av att se det.

Alltid kul att se när folk lär av mina konstnummer. Jag har lärt honom allt jag kan. Det och att balansera en värja på foten.

Idag kom i princip alla de egenskaper jag efterlyste igår fram i Arsenal. Vi var aggresiva, vi vågade spela vårt eget spel utan att falla ner så mycket i Wolves tempo. Jag sade också att det ska göra ont att möta Arsenal och idag tror jag att det är mer än en spelare i Wolverhampton som sitter med isblåsa någonstans på kroppen.

Vi var inte överlägsna på något sätt, men jag vet inte riktigt om det var det vi efterlyser. Just nu är det väl trepoängare och vilja vi vill se? Det tyckte jag också var det tydligaste med Arsenal idag, vi hade vilja att förflytta berg. Inte förmågan alla gånger, men inställningen var förstklassig.

Det är påfallande hur vi offrade oss, rensade och sprang. Wilshere satsade, Fabregas satte hälarna i marken och Fabianski fick briljera med tv-räddningar. Denna utskällde Fabianski fick idag visa att han kan vara en bra målvakt och hans reflexer idag var det inget fel på. Det tackar vi för, vi måste ha en målvakt vi kan lita på och egentligen bryr jag mig inte om vad den målvakten heter. Fabianski är den billigaste lösningen så i grund och botten skulle det vara bra om han briljerar hela tiden och förtjänar sin plats i startelvan.

Chamakh fick göra det första målet efter dryga halvminuten och det sista med dryga halvminuten kvar. Inramning kallas det.

Däremot var det ingen vidare inramning att se att Wolverhampton skulle kunna ha fått tre röda kort för sulor med sträckt ben och stämpling. Kanske hårt i något fall, men fullt rättvist när Karl Henry störtar fram som om det gällde livet. Inga kort tror jag på någon av incidenterna och där hade efterhandsgranskningen kunnat göra underverk.

Resultaten i övrigt var klart ok denna helg med kryss i Manchesterderbyt och ett kryss för Spurs. Två poäng tjänade på dessa lagen även om Chelsea klarade av Fulham på Stamford Bridge.

På söndag blir det Everton borta, ett Everton som börjar hitta formen, men nätt och jämnt klarade ett kryss ikväll mot Bolton på övertid. Hoppas laget stannar på hotell och bygger laganda, inställning och käkar ståltråd. Jag vill att vi spottar krut på söndag!

Match imorgon igen och en liten touch av uppgivenhet infinner sig. Har vi någon chans att slå Wolves? Det borde vara ett självklart svar på den frågan, men ni vet och jag vet att ingenting längre ska tas för givet med detta Arsenal. Vi kan lika gärna förlora vår tredje match i rad som att vinna med 6-0 där alla bollar går in som på ett snöre.

Ett smolk i bägaren är att Koscielny som blev utvisad mot Newcastle inte kommer att få lov att vara med. Arsenal fick nej på sin överklagan vilket då betyder att vi blir tvungna att spela med firma Djourou/Squillaci, dessutom över två matcher. Det är heller inga dussinmatcher vi snackar om. Wolves imorgon som sagt och så har vi Everton på Goodison Park på söndag.

Nu är jag inte helt såld på idén att Koscielny är så väldigt mycket bättre än Djourou, Kos har faktiskt hunnit dra på sig två gula OCH två röda kort hittills på 8 starter. Det tyder på att Kos fortfarande försöker hänga med i tempo och kvalitet, han har en hel del lärande att göra.

Djourou ser många gånger också ut som en vilsen höna och jag tar inte honom i försvar på något sätt, men det är svårt att döma ut honom fullständigt ännu.

Vi mötte jumbon West Ham för bara någon vecka sedan och det visade sig att det var en riktigt svår match. Kan vi bara skrapa fram hälften av West Hams inställning till matchen på Molineux så vinner vi tämligen komfortabelt. Det sades att vi inte började spela på riktigt förrän efter den 70:e minuten mot Newcastle och det är naturligtvis för sent. Vi ska gå ut och köra för fullt med det samma. Jag satt och såg matchen mellan Man U och wolves i helgen och även om Man U var bedrövligt dåliga så var inte Wolverhampton något Barcelona precis. De har Kevin Doyle och Ebanks-Blake som är duktiga killar, men oavsett - de ska inte vara nära att ta poäng på Old Trafford.

Arsenal har dock en historia när det gäller underskattning, vi tar fantastiska resultat i Milano och Madrid, men fallerar hemma mot West Bromwich och Charlton. Ska vi ha någon som helst chans att hålla oss i topp tre och gärna nosa på de två övre platserna så måste allt klicka från och med nu.

Vi måste visa att vi är intresserade, att vi respekterar motståndet utan att rygga för det, vi måste ta på oss ansvaret att spela matcherna på vårt sätt, i vårt tempo och med inställningen att det ska göra ont att möta Arsenal. Kämpar vi fram några resultat nu under nåra veckor så trillar nog en hel del resultat dit av bara farten.

Jag vill se tio segrar i rad. Jag gör mitt och stöttar och vrålar, nu är det er tur.

God afton! Den nya veckan kunde väl knappast börjat bättre. Först får man se Arsenal förlora på söndagen för att dagen efter vakna upp till en extremt regnig morgon. Tacka vet jag skyskrapan jag bor i med den här fantastiska utsikten. Den får till och med en dyster måndag att se bättre ut än vad den egentligen är.

Gårdagen var dock väldigt dyster. Det är få gånger man blir riktigt sårad utav Arsenal, men igår var en sådan dag. Oftast blir man förbannad på motståndarlagen eller arg på en enskild spelare, men igår svek hela laget. Precis som många påpekat i kommentarspåret ska Fabianskis tabbe (en tabbe enligt de flesta) inte påverka matchens utgång då vi ändå ska sätta åtminstone ett eller två mål hemma på Emirates. Att bli nollad på hemmaplan är aldrig acceptabelt, men kan vara förståeligt om de lag man möter faktiskt är lika bra eller bättre än oss själva (läs: Chelsea, Barcelona, Manchester United etc).

Den sårade känslan är dock svår att skaka av sig. Efter förlusten mot West Bromwich gick massvis med spelare ut och sa att det aldrig skulle hända igen. Det var en väckarklocka, en riktig väckarklocka. Och trots att förlusten var avskyvärd kunde man åtminstone se det som en riktig lektion för spelarna - en lektion som skulle innebära att det aldrig skulle hända igen.

Men likt så många andra gånger handlade det enbart om artiga uttalanden som skulle låta så bra som möjligt i media. För i verkliga fallet verkade de flesta spelarna glömt att sätta på väckarklockan när de begav sig ut på Emirates igår eftermiddag. Newcastle skulle ju bli en enkel munsbit, en enkel seger, tre enkla poäng. Energin saknades, kreativiteten saknades, fightinginstinkten saknades, målen saknades - hela Arsenal saknades. Då går det fel, då underskattar man moståndet, då förlorar man matcher.

Det hela känns nästan smått surrealistiskt eftersom vi ställde upp med ett fantastiskt lag samtidigt som vi hade fantastiska spelare på bänken (Arshavin, RvP, Bendtner m.fl.). Hur kan det egentligen gå så fel? Det går inte att säga att det var en engångsföreteelse eftersom det helt enkelt inte var en engångsföreteelse. Det har redan hänt så många gånger att man undrar vad som är fel med det här laget. Någonting måste ju vara fel, annars skulle vi inte spela så dåligt och förlora flera gånger i rad, eller hur?

Den stora frågan nu är om vårt kära Arsenal kan göra det som de kanske är bäst i ligan på - comeback. Förra säsongen är ett perfekt exempel på våra fantastiska comebacker. Vi var uträknade, hade förlorat mot såväl titelkonkurrenter som bottenlag och det fanns inget ljus i slutet av tunneln. Men när allt verkade vara som värst verkar laget kicka igång på allvar och kräla sig tillbaka på fyra ben. Än är det inte för sent, men om laget inte tar sig samman och inser allvaret kan det mycket väl vara över - redan i höst.

Så fort vi förlorar verkar de flesta tappa greppet och allt handlar plötsligt om värvningar, sparka tränare och sälja spelare. Det är inte så enkelt, inte nu för tiden. Det är inte fel på laget (självklart är det fel på laget, men...), men det är mentaliteten som är det största problemet. Vi har sett Arsenal spela när de är som bäst (vinsten över bl.a. Sjaktar Donetsk och SC Braga) och när allt klickar kan inget lag i världen stoppa oss. Det är alltså inget större fel på spelarmaterialet, utan det måste vara någonting annat.

Skadorna har naturligtvis haft sin roll i det hela, underskattning också, målvaktstabbar har fått oss att mista poäng, mentaliteten har svikit och ineffektiviteten har gjort sig påmind fler gånger än vanligt. Men inget av dessa skäl kan användas som någon ursäkt för hemmaförlusterna mot WBA och Newcastle. Trots att det är två nykomlingar som både är och spelat lite bättre än nykomlingar skall man åtminstone ta fyra poäng mot dem hemma på Emirates. I normala fall skall det vara sex poäng, men Premier League har blivit tuffare än någonsin och jag tror de flesta skulle nöjt sig med lika mot något av lagen (utifrån omständigheterna som rådit). Men istället för sex, fyra, tre eller ens en poäng har vi kammat hem noll, ingenting, ingenting alls.

Jag vågar säga att vi bortsett från några enstaka positioner har ett lag som skulle kunna vinna ligan, någon cup eller turnering. Det saknas visserligen några få världsklassnamn lite här och där, men som vi alla vet handlar inte Arsenal om enskilda namn, utan om ett lag. När Arsenal är som bäst är det inte de enskilda spelarna som utmärker sig enskilt, utan det är hela laget som klickar och spelar fantastisk fotboll. Vanligtvis behöver vi ingen Ronaldo, Messi eller Maicon i vårt lag. Detta eftersom vi byggt vårt lag som ett lag och inte som ett "lag" á la Real Madrid eller Manchester City. Men när det här laget sviker oss skulle en Ronaldo, en Messi eller en Drogba göra en avsevärd skillnad.

Minns bara när vi gick obesegrade i ligan 2003/2004. Till och med när laget hade en dålig dag fanns det alltid en Henry, en Bergkamp, en Pires eller en Ljungberg (för att nämna några) som kunde rädda dagen tack vare ett mål som antingen kunde vara ett turmål, ett skitmål eller ett fantastiskt vackert mål.

Och precis som jag sagt så många gånger förut är det just det som skiljer bra lag ifrån mediokra lag. När bra lag har dåliga dagar, dåligt temparement eller dåligt humör, men ändå tar poäng eller vinner, då vet man att de är ett bra lag. Manchester United må ha tappat poäng efter usla insatser i början av säsongen, men någonting säger mig att vinsten över Wolverhampton (Ji Sung-Park-målet i sista minuten) var ett perfekt exempel på detta. United var långt ifrån sitt vanliga jag, men ändå lyckades man skopa hem tre poäng. Om Arsenal visat sig vara lika bra skulle man inte ha förlorat mot West Bromwich eller Newcastle.

Samtidigt kan jag inte sätta här och skriva att jag hoppas att det här var en läxa för spelarna. Uppenbarligen var det ingen läxa. Uppenbarligen kommer det hända igen. Uppenbarligen kommer man glömma att sätta på väckarklockan igen. Jag vet inte när, hur eller var, men det kommer att hända, det kan jag lova.

Ibland är det oerhört smärtsamt att hålla på Arsenal, men det är så visan gått säsong in och säsong ut. Man lär sig att härda smärtan efter ett tag. Och hur nere vi än är, hur uppgivet det än ser ut och hur hemsk förlusten än var gäller det att ta sig samman och visa en reaktion i nästa match mot Wolverhampton. Om spelarna, ledarna och framför allt laget Arsenal gör det, då kanske det finns ett hopp, en räddning, en utväg. Men om det blir lika tampaktigt som mot Newcastle kan det hela vara över, trots att vi knappt börjat.

Vakna upp, sätt på väckarklockan och kämpa. Det är inte en nödvändighet - det är ett måste.