Senaste blogginläggen

Patrice Evra. Mannen som till stor del var bakom det franska landslagets uppsplittring i VM. Mannen som nu är avstängd av det franska fotbollsförbundet. Mannen som har ett ego större än Ronaldo. Mannen som tror att United inte kommer förlora en enda match. Mannen som älskar att håna Arsenal.

Inför klassikermötet på Emirates Stadium säsongen 2008/2009 sade han följande:

Arsenal are babies.

När Manchester United vann semifinalen i Champions League mot Arsenal kunde han inte låta bli att strö ännu mer salt över sår som redan var öppna:

We proved once again that we are a strong team. People say that Arsenal play good football but, as far as we are concerned, we dominated them comfortably. Playing well is not everything in this game. We were 11 men and they were 11 children. We played like men against children because we are much more mature and we are more experienced than Arsenal.

När han igår kväll blev intervjuerad av franska Canal + gick han ännu en gång långt över gränsen när han skulle beskriva Arsenal:

In my opinion, Arsenal is just an Academy (Arsenal is a training centre of football). I look at the match, I take pleasure, as I know I will win a title afterwards. That’s what people remember. In 10 years, nobody will remember of them. Arsenal is a great Club, they haven't won a trophy for 5 years, it’s a crisis in my opinion. People always think about the ‘Arsenal way of playing’, but at the end, there’s nothing. We can lose 13-0 against them, but at the end what happen? Nothing. No trophy, no nothing.

We only watch out for Chelsea’s results, not Arsenal, even though Arsenal is a great team, which can win against Chelsea, against us, against anybody. When we play Arsenal, we enjoy it. Sometimes they do not manage to kill the matches off and no one is more effective than doing that than us. The difference between us and them is one plays football but one has also a power.

Sure, Evra har ett par poänger med det han säger och hur mycket vi än hatar honom, Manchester United och allt som kommer där emellan kan man inte låta bli att tycka att vissa saker han säger faktiskt är sanna. Vad man däremot inte kan acceptera är att han gång på gång går över gränsen.

Det här var ren vardagsmat för oss back in the days, men då får man komma ihåg att omständigheterna var helt annorlunda. Arsenal hatade Manchester United. Arsène Wenger hatade Alex Ferguson. Alla hatade alla. Då brydde man sig inte särskilt mycket om uttalanden som dessa eftersom man visste att Vieira, Keown eller Henry skulle gå ut och säga någonting liknande. Och om det inte gjort det hade de utan tvekan sett till att Evra fått ett helvete på plan.

Under åren som gått har Evra sagt att vi både är bebisar och småbarn medan han igår menade att vi snarare är ett träningscenter för talanger än en fotbollsklubb. Vi är harmlösa, dåliga, skrattretande och ineffektiva. Om tio år kommer ingen känna till Arsenal. Vi kommer inte vinna några fler titlar och vårt vackra spel betyder absolut ingenting. Ja, jag tror ni förstår själva innebörden bakom hans budskap.

Evra - helt borta. Foto: Bildbyrån.

Egentligen har jag inga problem med hans uttalanden, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han sparkar på någon som redan ligger ner. Det är respektlöst, det är skamligt och det är motbjudande. Sedan skulle jag skulle älska om Nasri, Chamakh eller van Persie gick ut i media och pratade skit om Manchester United. Nä men hur kan jag säga så när jag fördömer Evras attack? Well, saken är att det aldrig kommer att hända. Någonting Evra mycket väl känner till.

Fransmannen gör det inte för att på egen hand försöka återuppta den starka rivaliteten lagen emellan, för att skapa ett "go" i laget eller för att skapa någon slags hatstämning inför måndagen. Han gör det enbart för nöjets skull. Enbart för rubrikernas skull.

Han gör det för att han vet att ingen från Arsenal kommer att säga emot honom. För att han vet att han kan göra det och komma undan hur enkelt som helst. För att han älskar att håna Arsenal. Om vi skruvat tillbaka tiden till början av 00-talet kan jag lova er att han aldrig vågat säga samma sak. Då hade han fått uppleva ett helvete - både på och utanför plan.

Om vi släpper Patrice Evra för denna gången kan vi idag hitta ett alldeles utmärkt inlägg av Gunnerblog. Han pratar om de pedofili-ramsor som riktats mot Arsène Wenger alla de gånger United mött Arsenal under de senaste åren. Ferguson har själv manat supportrarna att sluta upp med ramsorna och även varit noga med att påpeka att det inte kommer att tolereras av klubben. Han har gått ut i media, pratat om det på presskonferenser och inför måndagens match kommer han även ha skrivit ett inlägg om det i matchprogrammet.

Problemet är tyvärr att det inte kommer att förändra någonting. Sure, man kan nog få bort en del av sången, men det räcker med att kolla på den här videon (cirka en minut och tjugo sekunder in i klippet) för att förstå att det omöjligen kommer stoppa exakt alla. Nu är det svårt att räkna ut hur många som sjöng ramsan just där och då, men det var långt över 20 000, i alla fall enligt mina öron.

Jämförelsen han sedan gör (hur hade man reagerat ifall det varit motsatta roller) är alldeles klockren. Om det varit Ferguson som hade blivit kallad för pedofil hade Arsenal med största sannolikhet utsatts för böter, varningar, skandalrubriker och hela köret. Men nu är det ju inte Arsenal-supportrarna som skapat detta. Det är ju "englands stolthet" Manchester United med den adlade Sir. Alex Ferguson vid rodret. Visst, jag må vara aningen naiv, gå till lite överdrift och vara smått sur, men jag lovar, det är så det fungerar. Det räcker med att kolla på Eduardo-filmningen för att förstå.

Eduardo blev behandlad som en häxa under sensommaren 2009. Foto: Bildbyrån.

Sedan kan man tycka lite vad man vill om Twitter-chatten mellan Jack Wilshere och Rio Ferdinand.

Vad som däremot är ett faktum är att stämningen inför måndagen börjats bygga upp på allvar. Det kommer handla om ära, heder och hjärta. Det kommer handla om en ligaledning. Det kommer handla om bragging rights. Det kommer handla om Arsenal mot Manchester United - ettan mot tvåan. Det kommer handla om så mycket mer än bara tre poäng.

Tyvärr blev det här inlägget kort och smått slarvigt, men jag var tvungen att slänga iväg en kommentar om Evra innan jag nu ska gå ut. Imorgon kommer jag med ett längre, bättre och fylligare inlägg. Hörs då!

Med blickarna riktade framåt inväntar vi helgen som kommer att avverkas i ett slags vakuum. Vår match står inte på schemat förrän på måndag kväll och då vet vi redan förutsättningarna kring våra konkurrenters förehavanden under lördag och söndag. Man kan säga att vi inte ska behöva snegla neråt, men nog vore det fint om Spurs och Chelsea kryssade samtidigt som Man C inte vinner.

Men å andra sidan är det ju upp till oss om vi har en möjlighet att vinna ligan eller inte. Vi har det i egna händer så klart. Med tanke på att vi hittills förlorat 4 matcher så känns det dock som om vi kommer att behöva hjälp. Det finns inte utrymme till att på resterande 22 matcher förlora ytterligare 4 om vi ska vinna ligan.

Ingenting är naturligtvis avgjort om vi förlorar eller vinner på måndag. Tyvärr är vårt dåliga facit den senaste tiden mot Man U och Chelsea ett hot mot vår tro att kunna vinna mot dem. Sådant sätter nämligen spår. De flesta av de spelare som spelar på måndag kommer att minnas hur utskåpade vi blev i Champions League av Man U, hur vi trots ett fint spelövertag lyckades förlora mot Chelsea, att det är vår naivitet som stjälper oss. Dessvärre ser jag inga tecken på att detta naiva försvarsspel har förbättrats och jag är väldigt orolig över att vi återigen kommer att få en lektion i effektv kontringsfotboll och väl använda fasta situationer.

Men hopp är det drömmar är byggda av och Nasri, Chamakh och Arsjavin har förmågan att ge oss hopp, att avgöra matcher och att få det omöjliga att se lätt ut.

Idag eller igår kom beskedet att Fabregas är 50-50 till att spela matchen, han själv säger at han inte vill riskera något, men jag inbillar mig att detta är en mörkning grande. Såvida inte kaptenen har ett benbrott Ramseystyle så spelar han. Det kan gå illa, men det kan också gå galant. Det är skönt att jag inte ska ta det beslutet.

God afton! Jag har ett inlägg klarskrivet, men jag väljer att skriva några ord om kvällens match innan jag klistrar in det här! Se detta inlägg som ett 2-in-1 inlägg! Läs ett inlägg - få ett på köpet! Om ni för övrigt vill läsa matchrapporten kan ni göra det här (tre inlägg på köpet!)!

***

Well, vad kan man då säga om matchen? Trots ett väldigt starkt lag ute på plan visade vi ännu  en gång hur uselt vårt försvarsspel är och varit den här säsongen. 1-1 skulle aldrig ha kommit till om vi haft ett försvarsspel á la 97/98/01/02/03/04/05/06. Det är inte Squillacis fel som oturligt nog touchar bollen, utan det är försvarsspelet som enhet som ännu en gång misslyckas med sitt jobb. Sedan tycker jag även Koscielny kunde gjort en mycket bättre match. Efter en bra start på säsongen har jag inte imponerats av honom på flera veckor månader. Just nu verkar han ha glömt hemma sin talang borta i FC Lorient.

Och Sagnas utvisning i slutet av matchen var rättvis, men så jävla onödig. Även det skulle aldrig ha inträffat om vårt försvarsspel faktiskt skulle fungerat någorlunda bra. Det är uppenbarligen någonting väldigt fel där bak och jag hoppas Wenger inte hittar på bortförklaringar igen. Någonting måste göras åt saken, annars kan måndagen på Old Trafford bli väldigt dyster.

Bortsett från att vi till slut vann matchen fanns det inte mycket att glädjas åt. Jag hade inför gruppspelet varnat för att den här gruppen skulle bli smått läskig, men ingen verkade ta mig på allvar och vissa menade till och med att jag inte kunde någonting om fotboll. Well, tack för dom komplimangerna. Tror inte att de som sade så är så himla kaxiga nu. Tvåa i gruppen och tjugo minuter ifrån att faktiskt ha varit nära på att åka ur Champions League. Fram till Walcotts briljanta mål skulle det räckt med ett insläppt mål på Emirates eller ett sent mål av SC Braga för att det portugisiska laget skulle tagit sig vidare. Som tur var blev resultatet ett annat. Både på Emirates och borta i Ukraina.

SC Braga flåsade Arsenal i nacken. Foto: Bildbyrån.

Ni får ursäkta mig om jag låter lite bitter, jag är trots allt glad över att vi vann och att vi gick vidare, men jag var säker på att det aldrig skulle bli några tennissiffror. Nu blev det nästan en rysare, men som tur var kunde vi döda matchen innan det hann bli riktigt, riktigt nervöst. Personligen höll jag dock på att bajsa på mig när matchuret hade passerat sjuttio minuter och det fortfarande stod lika i bägge matcherna. Satan om SC Braga hade gjort mål vid det tillfället.

Hur som helst lyckades vi vinna och det är det viktiga. Nu har vi massvis med tid att slipa till försvarsspelet innan åttondelsfinalerna tar fart. Och om något så lär det behövas! Nu är det dock dags för lite roligare tankar, nämligen vilka lag som väntar oss i vår åttondelsfinal!

***

Good evening ladies and gentlemen! Livet rullar  vidare och trots att jag inte skulle skriva något inlägg idag kan jag inte låta bli. Jag har varit borta tillräckligt länge. Hur som helst börjar jag älska den här staden allt mer och mer. Till och med så mycket att jag funderar på att skriva en kärleksförklaring á la denna. Just nu kan jag inte ens beskriva i ord hur mycket jag älskar människorna, dubbeldäckarna, broarna, dofterna, butikerna, skyskraporna, trafiken, tunnelbanan, turistattraktionerna, regnet, de mörka, smala och slingriga gatorna under kvällen och alla dessa marknader. Men det kommer, det kommer....

De senaste dagarna har jag märkt en markant ökning av personer som går runt med Arsenal-halsdukar. Nu har jag ändå bott här ett tag (ett tag = två månader) och jag har aldrig sett så många personer som går runt med de röd-vita halsdukarna. Och då bor jag ändå ganska nära West Ham-kvarteren, vilket säger det mesta.

Igår blev jag stoppad på gatan av en voluntärarbetare som började med linen "what team do you support?". Han hade antagligen märkt min skönhet till halsduk och när jag sade "I'm a die hard Arsenal supporter mate" gick hans ögon upp som om det vore julafton. Sedan började han prata om hans första match på Emirates (som galet nog var sista matchen mot Fulham) och hur fantastiskt det var att vara på plats. På grund av det trevliga bemötandet kunde jag heller inte låta bli att donera en liten slant (det var Röda Korset om någon undrar).

Idag var det ännu en gång dags för ett Arsenal-sammanträffande. Vid lunchtid promenerade jag ner längs Fenchurch street och ser då en mycket vacker kvinna (i sällskap med vad som såg ut att vara en kollega) gående i motsatt riktning. När hon kommer närmre ser jag att hon har en lika fin röd-vit halsduk som jag har på mig. Precis när vi går förbi varandra nyper hon tag i sin halsduk och blinkar till med ena ögat. Jag ger naturligtvis av ett stort leende och skrattar även till smått. Om det inte varit för kollegan hade jag nog lagt en tanke på att byta riktning.

Hur som helst rullar livet på och trots att man inte hunnit med allt för mycket de senaste dagarna har man upplevt både ett och annat nytt, precis som man alltid gör.

Den sista omgången i Champions League har spelats och nu vet vi exakt vilka lag vi kan möta i åttondelsfinalen. Eftersom lag från samma land inte kan möta ett annat lag från samma land i åttondelsfinalen kan vi inte lottas mot Manchester United, Chelsea och Tottenham som alla vann sina respektive grupper.

Drogba och hans Chelsea avgjorde sin Champions League-grupp tidigt, precis som vi borde ha gjort. Foto: Bildbyrån.

Dessa lag som vi kan möta är då inga andra än Real Madrid, Barcelona, Schalke 04 och Bayern München. Vilket lag har vi störst chans att vinna emot? Vilka är det största hotet? Vilket lag bör vi ta? Well, det skall ni få veta exakt nu:

______________________________________________________________________________

Lag: Schalke 04
Liga: Bundesliga
Ligaplacering: 15 (av 18 lag)
Lag man mött i Champions League: Lyon, Benfica, Hapoel Tel Aviv.
Poäng i Champions League: 13 poäng.

Arsenals chans att vinna (över två matcher): 80(-85) %

Motivering:

Först och främst vill jag börja med att säga att vi inte kommer få någon enkel lottning, oavsett vilket lag vi får möta. Däremot finns det lag som jag hellre skulle se Arsenal möta eftersom chansen att gå vidare på förhand ser ut att vara större än ifall man skulle möta vissa andra lag.

Schalke 04 har imponerande nog vunnit sin CL-grupp, men trots detta vore det ändå utan någon längre eftertanke Arsenals drömlottning. Schalke har nämligen floppat totalt i ligan och deras finfina fjolår är som bortblåst. De ligger först på en femtondeplats (femtonde!) i Bundesliga och har alltså bara tre lag under sig.

Champions League är således Schalkes enda hopp att göra bra ifrån sig i år. Nåja, det har bara spelats femton omgångar i Bundesliga och det är trots allt bara nio poäng upp till en femteplats, men att de ska ha någon chans att vinna ligan kan vi direkt utesluta. Att de ska ha en chans att vinna turneringen (CL) kan vi också utesluta. Vad vi inte kan utesluta är deras chans att skrälla. De har imponerat i gruppspelet och trots deras extremt svaga ligaspel finns det chans att de tar sig vidare till en eventuell kvart. Speciellt om de får möta ett sämre lag än Arsenal.

Däremot kan CL även bli deras fall. Pressen på att de ska göra bra ifrån sig i CL (nu när de vunnit gruppen och "fuckat upp" ligan) är väldigt stor och frågan är om de klarar av att hantera av den pressen.

Hur som helst är Schalke långt ifrån det starka lag som dom var ifjol. Trots att jag skulle sträcka ut ett långt varningsfinger ifall vi lottades mot Schalke är Arsenal bättre på i stort sett varenda position. Att matcher sedan inte avgörs på papperet skall alla förstå, men Arsenal skall helt enkelt gå vidare utan några störra problem. Kom bara ihåg fjolåret när vi lottades mot Porto. Inför mötet var vi lite ovissa, lite rädda och lite osäkra, men i slutändan krossade vi dem totalt.

The Gunners skall under normala omständigheter utan tvekan vinna mot Schalke över två omgångar. Det här vore en ren drömlottning!

______________________________________________________________________________

Lag: Bayern München
Liga: Bundesliga
Ligaplacering: 7 (av 18 lag)
Lag man mött i Champions League: Roma, FC Basel, CFR Cluj.
Poäng i Champions League: 15 poäng

Arsenals chans att vinna över två matcher: 60-65 %

Motivering:

Bayern München är på många sätt likt Schalke 04. De hade ett fullkomligt fantastiskt fjolår, men i år har nästan allt gått åt helvete. Skadeproblem, interna konflikter och massor av spelare som ryktas vara på väg bort är bara tre allvarliga problem de tampas med just nu. En sjundeplacering i ligan är dessutom gravt underkänt med tanke på att de har ett lag som skall vara med och kämpa längst upp i tabellen.

Bayern München - bra, men inte bäst. Foto: Bildbyrån.

Vissa - till viss mån även jag - skulle hellre föredra att möta Bayern München än Schalke 04. Anledningen varför jag skulle välkomna en sådan lottning skulle vara för att få möta ett storlag - i en formsvacka. Låt mig förklara.

Ett stort problem med Arsenals CL-äventyr de senaste åren har ofta varit att man mött ett mycket dåligt lag i åttondelsfinalen. På så sätt har man lyckats skapa falskt självförtroende eftersom man oftast vunnit mycket enkelt mot det motståndet (ibland även utklassningssiffror). När man sedan gått in i kvartsfinalen mot ett storlag där man haft med sig en övertro på både sig själv och sitt lag har det ofta skitit sig totalt.

Bayern München spelade CL-final för ett halvår sedan. Och trots deras svaga ligainledning anses de fortfarande vara en storklubb utav stora mått. Att då möta ett Bayern som haft en enda stor formsvacka under hösten (vi får hoppas att den fortsätter...) både i ligan och Champions League (trots massvis med vinster har spelet inte överensstämt med resultaten) skulle gynna oss mer än väntat.

Bayern skulle naturligtvis visa sig vara ett svårare motstånd än Schalke 04 och dessutom har man fler spelare utav absolut världsklass (flesta av dom är dock skadade just nu). Att möta ett Bayern - vars spelstil passar oss - skulle dels bli sett som "ett stormöte" och dels skulle vi ha en stor chans att gå vidare. Det skulle inte bli lätt, det säger jag inte, men om Arsenal skulle lyckas vinna skulle man faktiskt ta med sig en stor dosa självförtroende inför en kvartsfinal mot ett annat storlag.

Och nej, jag underskattar varken Schalke 04 eller Bayern (båda två kan trots allt slå ut oss), men om Arsenal klarar sig undan vinterobehagen lika bra som föregående år och fortsätter ha väldigt få spelare skadade är vi trots allt tunga favoriter, oavsett vilket tyskt lag vi skulle lottas emot.

Att vi sedan inte har ett fantastiskt facit (ganska dystert facit om ni låter mig ta i) mot just tyska lag är lite skrämmande, men Schalke 04 och Bayern München årgång 2010/2011 är bara skuggor av de lag man var för bara ett år sedan. Se lagen - åtminstone Schalke 04 - som tysklands motsvarighet till Liverpool.

______________________________________________________________________________

Lag: Real Madrid
Liga: La Liga
Ligaplacering: 2 (av 20 lag)
Lag man mött i Champions League: Milan, Ajax, Auxerre.
Poäng i Champions League: 16 poäng

Arsenals chans att vinna över två matcher: 35(-50) %

Motivering:

De flesta neutrala (eller andra lags supportrar) skulle nog skratta till lite när de ser att jag inom parentes sätter hela 50 % för Arsenals chans att gå vidare. Jag skrattar inte.

Om vi skulle lottas mot Real Madrid skulle vi utan tvekan bli sedda som underdogs. Real Madrid har bättre spelare (tvekar om de har ett bättre lag) på många positioner, men frågan är just om det har ett tillräckligt sammanspelt lag för att lyckas gå väldigt långt. Vi alla får trots allt komma ihåg att de inte tagit sig längre än en åttondelsfinal på fem år (fem år!).

Varje år har man trott och trott att Real har ett nog starkt lag som kommer gå långt i Champions League, men varje år har slutat på exakt samma sätt - ut i åttondelen. Juventus slog ut dem 2005, Arsenal vann som vi alla kommer ihåg mot dem 2006, Bayern München slog ut dem på straffar 2007, Roma skrällde mot Real 2008, Liverpool krossade dem 2009 och Lyon skrällde mot dem 2010.

Henry och Fabregas var med och avgjorde mot Real Madrid år 2006. Arsenal var kraftiga underdogs då alla trodde på en Real-seger. Foto: Bildbyrån.

Real Madrid har alltså inte tagit sig längre än en åttondelsfinal lika länge som Arsenal inte vunnit en titel. Varför skall det då gå annorlunda i år? Varje år sitter Real-supportrar, experter och neutrala och haussar upp Real till skyarna i Champions League (med tro om att de minst kommer komma till en semifinal), men varje år slutar det exakt lika katastrofalt. Varför göra om samma misstag?

Visst, nu har de en av världens bästa tränare vid rodret, men det tar alltid tid att bygga ett lag, även för bra tränare. Det tog två år innan han överraskande nog tog Inter till CL-final. Ännu fler år tog det för Porto och Chelsea (som aldrig vann, men kom till final). Att han skulle ta Real Madrid till final redan första året vid rodret skulle vara en överraskning för alla. Jag säger inte att han inte är kapabel till det, men jag tror helt enkelt att det kommer ta mer tid än så. Förutom Mourinho finns det inte mycket som talar för att Real gör bättre ifrån sig i år.

Real Madrid har en för mäktig självtro. Deras "imponerande" gruppspel är i mina ögon inte lika imponerande. Milan, Ajax och Auxerre är bra lag, men långt ifrån de storlag media haussar upp dom till. Jag tror Arsenal klarat sig nästan lika bra i den gruppen, trots att det känns aningen ironiskt att säga så när vi inte ens klarar av att fixa förstaplatsen i en av de enklaste grupperna på papperet.

Barcelona må vara världens bästa lag, men deras kross av Real Madrid talar sitt tydliga språk. Real Madrid försvar virrade runt som gamla höns och var mer likt ett bottenlag än ett storlag. Trots detta skulle dom ändå ses som stora favoriter i en åttondel mot Arsenal, precis som de fem föregående åren. Varje år har det dock slutat på exakt samma sätt (läs: med en förlust). Så kan det även göra i år.

Trots detta ser jag fortfarande chansen så låg som 35 % att gå vidare om Real Madrid spelare så som de gjort i inledningen utav säsongen. Mourinho älskar att slakta Arsenal och lär vara supermotiverad att slå oss om vi skulle lottas mot det spanska storlaget. Frågan är om vi skall vara skrämda eller taggade?

Om Real Madrid spelar som Real Madrid har de en större chans att gå vidare än Arsenal, men om de spelar som det Real Madrid som inte gått till kvartsfinal på sex år, som det Real Madrid som spelade mot Barcelona för en vecka sedan, som det Real Madrid som är tillbakapressat, chockerat och förvirrat kan vi ha all chans i världen att slå ut dem - igen.

______________________________________________________________________________

Lag: Barcelona
Liga: La Liga
Ligaplacering: 1 (av 20 lag)
Lag man mött i Champions League: FC Köpenhamn, Rubin Kazan, Panathinaikos.
Poäng i Champions League: 14 poäng.

Arsenals chans att vinna över två matcher: 15-20 %

Motivering:

Barcelona är världens bästa lag och i den form de är i just nu är de nästan oslagbara. Ja, jag hatar Barcelona fullständigt (det borde ni om några veta), men om vi lägger hatet åt sidan kan man inte undgå deras briljans. Deras fotboll är vacker & effektiv (ni anar inte hur svårt det är för mig att skriva det här...), deras lag är både "färdigt" och väldigt bra samt att deras spelstil (som är lik våran, fast bättre) är en spelstil vi inte riktigt är vana att spela emot. Något som inte minst syntes i förra säsongens möte.

Vad man däremot bör komma ihåg är att Arsenal har färre problem, ett mindre skadedrabbat lag och ett bättre lag i år. Förra säsongen förlorade vi stort mot Barcelona på grund av två anledningar. Den ena var Messi. Det andra var vårt skadehelvete. När man spelar Silvestre på Camp Nou är det ta mig fan upplagt för ett misslyckande. Inför det mötet hade vi massvis (runt åtta stycken) med både nyckel- och bänkspelare borta. Ett nästan helt friskt Arsenal skulle gjort bättre ifrån sig än ni anar.

Lionel Messi - glädjeförstöraren. Foto: Bildbyrån.

Vi hade aldrig en chans mot Barca ifjol, men det skulle vi ha i år. Speciellt så tidigt som i en åttondelsfinal. Barcelona väntar säkerligen svagt motstånd (=underskattning), har inte kommit in i form (=svårare att möta ett Barca i kvartsfinal/semifinal när de är hungrigare) och har inte imponerat lika stort som förra säsongen (=gått lite upp och ner i form). Ett Arsenal som förhoppningsvis är i form, revanschsuget och friskare än någonsin tidigare skulle således ha en större chans att gå vidare i år.

Som jag ser på saken är chansen till att gå vidare mot Barcelona ändå föga liten. De har ett "cp-bra" lag med världsklasspelare på i princip varenda position och trots att Arsenal skulle ha mer att sätta emot i år skulle de fortfarande vara undergivna.

Om Schalke 04 är drömlottningen är det här utan tvekan mardrömslottningen. Att möta Barcelona skulle göra oss alla smått rädda, vilket inte är bra på något sätt alls. Eller vad säger ni?

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för ikväll. Nu vill jag se lite diskussion i kommentarspåret! Vad tyckte ni om dagens match? Har jag fel? Har jag rätt? Är mina tolkningar rätt? Har vi chansen mot Barcelona? Är Real Madrid bättre? Vilka ser vi helst i en åttondelsfinal? Prata på! Over and out.

Idag fick vi se en match som ingen ville se, ingen ville bry sig om och som spelarna inte ens ville spela. Det är svårt med matcher man bara ska vinna, i alla fall så länge man heter Arsenal. Det verkar på något vis finnas inbyggt i väggarna att man ska göra saker den svåra vägen. Vi kan ta med oss både positiva och negativa saker från den här matchen, sen stänger vi Champions Leaguekontot för ett par månader. Det känns bäst så.

Negativt

1. Vi håller inte nollan. Målet i sig är naturligtvis oturligt, men vi ska mäta oss med de bästa. Man U var ytterst nära att gå igenom gruppspelet utan att släppa in mål, vi håller 1 nolla. Vårt motstånd var knappast Europas topplag men vi slarvar och är inkompetenta om vartannat. Inför måndagen ser det här mycket illa ut.

2. Vi kom aldrig in i vårt spel. Partizan var aldrig särskilt farliga, varken i närkampsspelet eller i målchanser räknat. Trots det kunde vi inte spela ut. Vi hade väldigt mycket boll, men gav bort den, passade fel eller lät bli att ta löpningar i tid. Vi hade dåligt tempo, inga idéer och som jag sade innan så verkade det inte som att vi ville spela matchen. Det håller inte om man vill vinna pokaler.

3. Sagnas röda kort. Man kan diskutera om det var ett rött kort eller inte, men faktum kvarstår att fransmannen är avstängd i åttondelsfinalen. Vi börjar borta mot någon av gruppettorna och ska då spela med Eboue. Det kan slå oss riktigt hårt.

Positivt

1. Vi reste oss. Efter van Persies straffmål började vi hitta tillbaka till vårt spel, vi vågade ta löpningar och vi vaknade upp och började inse att vi måste nog springa för att ta oss vidare. Fortfarande inte perfekt, men jag tror att spelarna upptäckte att när Arsenal fick styra tempot på en högre nivå så var det klasskillnad. Lunkade vi runt i Partizans tempo så kunde det här gått hur illa som helst. Vi hade en växel till och det avgjorde till slut.

2. Van Persie. Han gjorde inget spelmål, men visade vilja, idéer och uthållighet. Han spelade 90 minuter och höll. Det kan komma att visa sig otroligt viktigt under vintern. Han ger oss alternativ som inte Bendtner förmår. Men han är ingen Fabregas eller Bergkamp.

3. Vi är vidare. Nu väntar en tuff lottning, men tuffa lottningar är en del av Champions League. Vi kommer att ställas mot Schalke, Barcelona, Bayern München eller Real Madrid. Vi har kanske fått ordning på försvarsspelet tills dess...

Charmen, men också förbannelsen med Champions League är att det är så svårt att veta vad som bjuds. Vilket lag har vi tillgängligt när vi ska spela åttondel, hur är vädret, hur är målformen hos våra nyckelspelare. Det är mycket dagsform och tillfälligheter som avgör.

Just nu är jag bara väldigt väldigt nöjd över att vi är vidare. Lätta lottningar behöver inte vara lätta och svåra lottningar kan vara en förbannelse. Jag tror exempelvis inte att något lag ser fram emot att få möta Sjaktar Donetsk trots att de känns mindre namnkunniga. Det mina vänner slipper vi.

Ligger hemma med en förkylning som häromdagen fick mig att frysa som om jag vore liggandes naken i snöhögen på femton kubikmeter som förra vintern åt upp en cykel utanför min port. Detta trots att jag låg under dubbla täcken iförd pyjamas. Självklart infaller det under en vecka då det är mycket i skolan, en kryssning till helgen, samt United borta på måndag.

Och just det, det är ju Champions League ikväll också, ja. Avgörande match för avancemang, dessutom. Partizan hemma.

Det är som om matchen helt glömts bort, även bland medlemmarna på sidan, då det snackas mer om Rio Ferdinands skada än om matchen som faktiskt föregår måndagens.

Det är som om hela Arsenal Sweden antingen räknar med avancemang och stabil seger eller helt enkelt glömt bort att bry sig. Jag vet inte. I Stockholm har vi stort bortfall bland gäster på träffen ikväll, bland annat på grund av förkylningar och annat skit (det är alltså inte bara jag som upplever sig själv som i det närmaste dödssjuk). Matchtråden för Unitedmatchen krossar dessutom dito Partizanmatchen i intresse uner det senaste dygnet.

*****

Om vi ändå ska tänka lite på matchen ändå, så kan man först fundera kring hur fan vi ska ställa upp laget. I mitt tycke är det lite av ett dilemma.

Vi har matchat Nasri ganska hårt hela hösten, så han kan man faktiskt försöka vila inför matchen på måndag. Likaså hade vi helst kunnat undvara Song om det nu inte hade varit för det, vad ska vi säga, oklara läget på mittbackspositionen. Kan Koscielny spela? Kan Djourou spela om inte Koscielny är fit? Kommer man spela Song som mittback för att vila både Koscielny och Djourou?

*****

Första låten som kommer när jag nu startade en shuffle play på Stora Spotifylistan är alltså Dallas Theme. Vad fan händer? Varför har jag den i min playlist?

Första person att få fram ett vettigt svar får ett hedersomnämnande i nästa inlägg.

*****

Åter till laguttagningsspekulationssnacket (32 tecken) då. Ska vi spela Clichy? Eller Gibbs? Ska vi spela Arshavin? Chamakh? Eller ska vi spela bästa laget trots allt?

Det verkar nästan som att Wenger gillar tanken på att spela med van Persie som nummer 10 bakom Chamakh/Bendtner. Jag fullkomligen älskar tanken. Då får vi helt plötsligt en ny situation, då vi kan sätta Fabregas där han ska vara, det vill säga nere i en nummer 4-roll, som spelfördelande mittfältare längre ner i banan istället för, som har varit fallet nu, en mittfältare som gärna håller i bollen väldigt mycket framför straffområdet och tvingas bolla runt i de handbollsanfall som kommer.

Med van Persie som nr 10 tror jag att vi kan komma att få ett betydligt mer direkt anfallsspel, då holländaren är mer för avgörande moment (skott, avgörande passningar) än Fabregas, som hellre jobbar med bollinnehav och dessutom är bäst i Premier League på att slå långa, avgörande passningar, något jag kan tycka har saknats när vi har haft Wilshere och Song som de två djupare mittfältarna. Dessutom får Fabregas chansen att komma oftare i långa djupledslöpningar in i straffområdet.

Återigen, det är bara en tanke, men den känns väldigt lockande. Många har diskuterat saken redan och de flesta verkar vara överens, fast då har man sett Nasri som nr 10 och RvP som central striker istället för Chamakh.

*****

Åter till saken - Min elva ser ut som följer:

Fabianski i mål.

Backlinje med Sagna, Squillaci, Koscielny, Gibbs

Mittfältet består av Denilson, Wilshere bakom Robin van Persie i rollen som nr 10.

On top blir det, förhoppningsvis, Walcott och Arshavin på varsin sida om Chamakh.

Alternativt att vi spelar Nasri eller Rosicky istället för Theo, men jag vill ha Theo från start.

*****

Sådärja, nu snackar vi. Åter till den varma chokladen, horisontalläget och den mastodontartade Spotifylista som, enligt egen uppfattning, är mer full av skit än Phil Browns vokabulär.

Inte. Gott. Betyg.

Vi hörs förmodligen imorgon eller senare ikväll efter matchen, om jag nu får tag i nån stream.

Pis.

Tisdag kväll och mindre än 24 timmar till avspark i den match som vi bara skulle ställa upp med resrvlaget i. Allting var ju klart efter 9 poäng på tre omgångar i gruppspelet, men Arsenals försvarsspel förrådde oss och helt plötsligt kan denna matchen betyda att vi inte ens har en åttondelsfinal att se fram emot.

Det ska mycket till för att vi ska tappa ett avancemang och jag är i princip beredd att lova er att vi går vidare, men precis som Kicken skriver så kan verkligen allt hända.

Jag tror dock att vi har fin form med spelare som vill visa att de är hungriga nog att vinna någonting denna säsongen, hungriga nog att visa att de vill spela matchen på måndag mot Man U och hungriga nog att försöka hålla nollan.

Vinstmarginalen imorgon är i sig oviktig även om jag tror att många supportrar väntar sig många mål mot serberna. Det gör nog jag också och jag förväntar mig faktiskt också att några av våra spelare koncentrerar sig lite för mycket på det offensiva och glömmer det defensiva arbetet. Det kommer att göra att Partizan får några hårresande chanser. Precis som mot Braga.

Men innerst inne vill vi alla avverka denna matchen med en vinst så fort som möjligt för att börja kunna ladda för måndag. En helt vanlig måndag som guldkantas av en match mellan Manchester United och Arsenal. Sällan har väl en måndag varit så efterlängtad.

Jag ska inte prata om den matchen så mycket förrän på torsdag och framåt, men vilken match det kan bli, vilket epos vi kan skapa på OT och vi har möjlighet att göra vad de gjorde på oss - stoppa en unbeaten run. Det finns så mycket att vinna att insatserna nästan kan vara hur höga som helst. Därför ska wenger också spela ett lag imorgon som gör att de allra bästa inte riskerar att missa måndagsfajten. En svår balansgång.

God eftermiddag! Jag har bara fått sex timmar sömn två nätter i rad, så ni får ursäkta mig ifall jag verkar lite off idag. Hur som helst har jag hunnit skriva en inför-rapport som sedan igår finns uppe på hemsidan.

Trots att det mesta handlar om Partizan Belgrad blickar jag redan framåt mot den matchen som väntar efteråt, nämligen Manchester United på Old Trafford.

Jag kommer inte ta och skriva någonting om den matchen idag, men varenda gång jag tänker på den pirrar det till lite i magen. Det kommer att bli en riktigt stor match. En match som vid en seger inta bara skulle innebära tre poäng, utan en massiv boost för laget, fansen och hela klubben.  Men fram tills dess måste vi börja med att klara av vårt delmål, nämligen att ta oss vidare i Champions League.

Det har ju inte gått som på räls i Champions League, trots att det till en början såg ut som att vi skulle kunna jogga promenera hem förstaplatsen. Med en match kvar finner vi oss istället i en position där vi faktiskt kan bli utslagna - innan det roliga ens börjat. Nu håller nog alla Arsenal-supportrar med om att risken för att det ska hända är minimal, men olikt andra vägrar jag ta ut någonting i förskott. Under alla dessa år jag följt fotboll på toppnivå vet jag att allting - exakt allting - kan hända. Ingenting är klart förrän domaren blåser av matchen, oavsett vad som händer före eller under matchen.

Vi har bara under de senaste åren sett omänskliga misslyckanden (t.ex. Liverpool), sjuka skrällar (t.ex Real Madrid som åkte ur spanska cupen mot ett bottenlag i tredjedivisonen/fjärdedivisionen) och matcher som slutat med ett helt annat slutresultat än man väntat sig (massvis med exempel...). Oavsett vad vi, ni eller andra tror kan matchen på förhand sluta hur som helst. Ingenting är skrivet i sten.

Ja, jag känner till att Partizan Belgrad inte tagit en enda poäng i CL, att de bara gjort ett enda mål (som för övrigt kom mot oss) och att de inte har någonting kvar att spela om. Och ja, med största sannolikhet lär Arsenal vinna, men den nonchalans som vissa supportrar visar upp är smått oroande. Det är exakt så här vi tog emot West Bromwich och Newcastle. Två nykomlingar som "inte skulle ha en enda liten chans" att ta poäng på Emirates. Nittio minuter senare hade bägge lagen tre poäng i bagaget.

Partizan har trots allt tagit sig till Champions League och trots att den serbiska ligan inte direkt är känd för sin kvalité ligger de etta med fem poängs försprång. Det enda jag vill säga är att vi inte borde göra om samma misstag som vi redan gjort. Om vi tror att det här blir enkelt, att de tre poängen är säkrade och att de inte har den minsta lilla chans kan det sluta likadant som det gjorde mot WBA och Newcastle. Det var 14.00 i odds på en WBA-seger på Emirates. Fjorton! Och trots att det ligger snäppet högre imorgon (22.00) betyder det inte att vi ska gå in och tro att det löser sig av sig självt.

Nu tyder det mesta på att vi får fira en seger imorgon trots allt, men jag väljer ändå att inte ta ut någonting i förskott. Det kan bara visa sig bli dumt i efterhand. Hur många av oss skrev inte hur enkelt det skulle bli att "krossa WBA" på Emirates? Nittio minuter senare fick de flesta äta upp sina ord. Tacka Wenger som verkar förstå att det här trots allt är en match han måste ta exakt lika seriöst som alla andra matcher.

Tacka vet jag skadeläget som inte varit så här bra sedan ... 03/04? Vi har bara fem spelare skadade (bara fyra om vi inte räknar med Frimpong). Koscielny skulle varit borta tre veckor, men har mirakelåtervänt efter bara några dagar. Samma sak hände med Eboue för bara någon vecka sedan. I dagsläget är det alltså bara Diaby, Vermaelen, Fabregas och Djourou (skadekänningar) som inte är aktuella för spel. Så få skador har vi som sagt inte haft på flera år. Inte i en månad som december.

Tack vare våra få skadeproblem har vi nu en så pass bred trupp att vi har råd att vila startspelare och ersätta dom med spelare som utan tvekan skulle vara startspelare om det inte vore för att vi har så många spelare som är friska och spelklara. Walcott, van Persie (atm), Denilson och Bendtner är exempel på spelare som det senaste året startat i stort sett varenda match när de varit friska. Nu när vi längre inte har abnorma skadeproblem får de plötsligt infinna sig på bänken. När vi då har en viktigt CL-match samt en ännu viktigare ligamatch därefter har vi för första gången sedan 1886 råd att faktiskt vila vissa (t.ex. Nasri, Chamakh, Clichy, Song m.fl.) och ändå starta med ett väldigt starkt lag.

Rosicky, Denilson, Bendtner, Walcott, Gibbs, Eboue och Djourou (dock skadad nu) har fått så många matcher under bältet att det längre inte är en större säkerhetsrisk att starta dessa vid "mindre viktiga matcher" eller "matcher där vi måste vila spelare". Trots att de flesta fortfarande är unga har de samlat på sig massvis med erfarenhet genom åren. Så såg läget inte ut för bara ett par år sedan då generationsväxlingen var inne i ett väldigt tidigt stadium. Vi har helt enkelt "ett andra lag" bakom vår startelva. Nu måste vi bara hålla tummarna för att vi inte åker på fler skador! Det är bra som det är nu, trots att vi saknar vissa (t.ex. Vermaelen). Jag tar dock dagens skadeläge tusen gånger av tusen framför förra årets hemska skadeproblem.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga. En matchrapport kommer att komma upp direkt efter matchen mot Partizan Belgrad, men bloggen får nog vänta tills torsdagen. Ha det så bra, så hörs vi efter segern (hur varningsaktig jag än är i inlägget både hoppas och tror jag på en seger) imorgon! Tack och hej!

Måndag igen och en förhoppningsvis lugn vecka ur Arsenalsynpunkt. En enda match och det ska egentligen bara bli minst tennissiffror. Om det blir det så kan man kallt konstatera att det aldrig fanns något tvivel kring vårt avancemang.

Som jag ser det finns det ingen som helst risk att vi tappar detta. Dels för att Partizan bara är snäppet bättre än ett allsvenskt lag från Stockholm och dels för att vi bara behöver matcha Brags resultat borta mot Sjaktar, en match de kommer att förlora därför att sjaktar är väldigt måna om sin gruppseger som i teorin ger dem en lättare lottning. Det finns bara ett lag som inte har något att spela för - Partizan.

Det skulle kunna innebära att de spelar avslappnat och bara kan tänka på att göra sig själva hedersamma i gruppspelets slutskede, men helt ärligt, är det verkligen någon som har dåliga vibbar inför detta?

Något som ger en dåliga vibbar däremot är Vermaelens skada. Idag säger Wenger åtminstone något kring hans frånvaro och nämner att belgaren har ett skydd runt benet och hoppas att han kan vara åter i januari. Inget spikat datum är satt vilket oroar.

Det betyder att vi ska spela med något av de invanda backparen mot Manchester United. Vi kan räkna med mål i nacken, men framåt då? Van Persie, Nasri och Arsjavin kan leverera det gods vi vill ha och med Chamakh som en helt ny bekantskap för Ferguson kan det bli glädjedans för våra hjältar och oss själva måndagkväll.

Det ryktas att Manuel Almunia får lämna i januari och ni som kommer ihåg Wengers ord från förra veckan minns att han sade att det inte blir några köp om ingen lämnar. Betyder det att Almunia - målvakten försvinner och Cahill - mittbacken kommer? Jag tar det bytet och springer.

God morgon på er alla! En ny vecka har nyss tagit fart och jag
går fortfarande runt här hemma, i duschen, på stan och i tunnelbanan
sjungandes eller nynnandes på Nasri-låten. Det händer att man får
konstiga eller arga blickar på sig då och då, men efter vår formsvacka
har man bara känt sig så himla stolt över att vara Arsenal-supporter.
Det är man ioförsig alltid, men man går knappast runt och är lycklig
efter att man förlorat en massa matcher!

Igår träffade jag
de svenska grabbarna från Norrköping (inte Linköping som jag skrev i
gårdagens inlägg!) en sista gång innan de skulle fara hem till Sverige
igen. Det blev ett par öl på en bar vid Baker Street, men inte så mycket
mer. Hur som helst var det trevligt att prata lite värvningar,
historia, minnen och framtid. Det var länge sedan jag fick göra det med
så många samtidigt!

Tidningarna här i England hyller Nasri
över himmel och hav och tar till ord som "genius", "masterclass",
"superb", "extraordinary skill", "magic" och andra fantastiska
superlativ. Det känns lite konstigt att man är så här pass glad över en
till synes vanlig hemmavinst mot Fulham, men efter Nasris supershow (har
nog sett repriserna på målen över 40 gånger...) kan man inte låta bli
att le.

Måste för övrigt fråga om det bara är jag som
drömmer om att se Nasri avgöra mötet mot Manchester United på Old
Trafford? Jag vet, vi går saker i förväg och United ses fortfarande som
favoriter i det mötet, men tänk om, tänk om...

Fransmannen som varit glödhet på sistone menar att han är mycket mognare i sitt spel:

When
I'm in front of a goalkeeper, I am more relaxed now. Before I felt too
much pressure to score, I wanted it too much maybe. Now I don't worry as
much. I'm more at ease in the game and I'm not just looking for goals,
I'm looking to work for the team. I think I'm more mature in my football
game. I think more with my head.

Well,
jag tror ingen av oss bryr oss hur han spelar, så länge han levererar
insatser som får fansen att tappa hakan. Han har dock mycket rätt i det
han säger. Han har mognat rejält vilket resulterat i att han fått mycket
mer kontinuitet i hans spel. Precis som jag skrev igår är det här
första gången han på allvar visar att han kan levererar bländande
insatser vecka in och vecka ut. Precis som alla världsstjärnor gör.

Nasri levererar. Foto: Bildbyrån.

Wenger
var naturligtvis lyrisk över Nasris insats även han, men som den
tränare han är valde han naturligtvis att fokusera på laget:

We
were five points behind the leaders and we had to go to Wolves and to
Everton. So, three weeks later, to be top shows we have kept going and
given it our best shot. We are not favourites but we are where we are.

Om förra säsongen: Overall, I think our defensive record was not good enough to win the
title. Last season, Chelsea didn't drop points like they've done this
year.

Om nuvarande säsongen: We have 32 points
and I believe that we can become stronger as a unit defensively. We
want, of course, to improve our defensive record. That is needed.

Att saker
och ting går snabbt i fotboll är Arsenal ett levande bevis på. Precis
som Wenger säger var vi hela fem poäng efter Chelsea för bara några
veckor sedan. Att vi dessutom hade ett mardrömsschema med bortamatcher
mot Wolves och Everton gjorde inte saken bättre. Men efter den bleka
insatsen mot Newcastle på Emirates tog laget tag i sig och tog de
nödvändiga poängen som behövdes samtidigt som Chelsea började tappa
poäng.

Sedan har det gått upp och ner för varenda topplag.
United har visserligen kommit igen, men de har tappat rejält med poäng
på grund av massvis med likaresultat. Just nu verkar det dock som om
Arsenal och United är de två bästa lagen i ligan. För Chelsea har det
gått rakt åt helvete de senaste veckorna. Jag läste någonstans att det
var deras värsta formsvacka i ligan sedan de Vialli sparkades runt år 2000, vilket var ett väldigt bra tag sedan.

Hur som helst skall vi inte tro att allt är frid och fröjd. Vi må vara top
of the league, men defensiven måste förbättras illa kvickt. Mark Hughes hade helt rätt när han efter lördagens match sade att det skulle gått
mycket sämre för Arsenal om de mött ett bättre lag. Vi har helt enkelt
inte råd med nybörjarmisstag när vi förhoppningsvis skall spela i
utslagningsfasen i Champions League samt mot lag som Chelsea och
Manchester United i ligan.

Jag är en av de som fortfarande
vill se en värvning (to be honest behöver vi inga fler i dagsläget) av
en etablerade mittback som kan gå rakt in i startelvan. Koscielny har visat sig vara en svag länk medan Squillaci är stabil, men inte startmaterial för en klubb som skall utmana om varenda titel som finns där ute. Att en spelare som Djourou kan komma in och glänsa bådar inte gott för resten av mittbackarna. Och vad skulle hända om Vermaelen går
sönder igen (eller t.ex. Squillaci) när han väl kommer tillbaka från
sin skada? Då står vi där med Koscielny/Squillaci och Djourou igen.

Med största sannolikhet lär Wenger ändå inte gå ut i januarifönstret och anledningen varför kunde jag inte sagt bättre än Lee Dixon:

I look at Arsenal this season and I still see a few problems
when they don’t have possession of the ball. Those failings were
particularly exposed by Barcelona in the Champions League last season,
when Arsenal paid a heavy price. The quality of the opposition in the
latter stages of the Champions League means any defensive weakness in a
team is likely to be exposed. But not so domestically.

This season in the Premier League Manchester United and Chelsea
are also dropping points and look fallible, so maybe Arsenal’s defensive
problems are not so important. The bigger issue is winning something,
getting the monkey off their back and losing that habit of losing.They
will never have a better chance of winning a trophy than this season’s
Carling Cup. They play Ipswich Town over a two-legged semi-final, and if
they win will meet either Birmingham City or West Ham United in the
final. Arsenal are now expected to win it, and the transformation of the
team could happen overnight if they do.

I suspect this is the reason behind Arsène saying he does not
want to buy any new players in January. There are areas of the team that
could do with strengthening, but if you do buy new players that can
have a detrimental effect on dressing-room morale. Arsène may feel that
shortcomings in certain areas can be better improved through collective
effort rather than by buying new players, which could have a negative
impact. Knowing him as I do, I know he is very aware of that aspect. He
is a wonderful manager to play for, because he puts a huge amount of
faith in his players.

Dixon förklarar egentligen hur allt
ligger till både rationellt och detaljerat. Om Wenger kan få den här
stommen av försvarsspelare att spela som en kollektiv enhet - som
dessutom skall gör det bra - säger jag fine, då behöver vi inga
nya spelare. Men det är en risk han tar genom att göra så. Antingen går
den hem och vi alla kan hylla Wenger till skyarna eller så går det rakt
åt pipsvängen.

Wenger har Nasri att tacka för vinsten mot Fulham. Minerna skulle sett annorlunda ut vid enbart lika. Foto: Bildbyrån.

Det jag är mest orolig över är slutspurten
där spelarna är trötta, utslitna, skadedrabbade och pressade. Kan vi
verkligen då vinna en buckla med bara Vermaelen, Squillaci, Koscielny
och Djourou? Någon utav dem kommer dessutom att vara skadad, utan någon
som helst tvekan. Det är en stor risk han tar, väldigt stor.

Jag som
supporter skulle känna mig mycket tryggare om det fanns två mittbackar
av Vermaelens klass (eller en ännu bättre mittback). Då skulle jag
slippa vara orolig för skador, avstängningar och trötta spelare. Om vi
har tur kan vi rida ut stormen med de mittbackar vi har för tillfället,
men om vi inte kan det kommer många peka på Wenger och säga att han hade
fel. Det är upp till Vermaelen, Squillaci, Koscielny och Djourou att
motbevisa alla som tvekar kring deras kvalitet.

En spelare som alltid varit väldigt viktig i defensiven, men som inte verkat ta sitt ansvar i år har varit Alex Song.
Jag vet, jag har pendlat mellan att beskriva hans "nya roll" i laget
som både bra och dålig, men Song skall trots allt vara en defensiv
mittfältare, ingen Fabregas-liknande mittfältare.

Wenger förklarar idag för fansen varför Song varit så långt uppe i banan de senaste månaderna och hans avslutningsline låter som något taget ur Shakespeare:

But my philosophy is not to be in trouble, but to fool the opponent into trouble.

Arseblog har i stort sett dedikerat dagens inlägg till att beskriva varför Song bör vara lika hård, solid och stabil som
han var 2009/2010. Då gjorde han fullständig succé med sitt briljanta
spel. Han var en typisk defensiv mittfältare som tacklade, slet, bröt
anfall och startade anfall. Nu har han blivit något av en
Fabregas-wannabee. Saken är att det lönar sig ibland, men allt som
oftast går det bara dåligt.

Song - både bra och dålig. Foto: Bildbyrån.

Med tanke på vilka defensiva
problem vi haft på sistone bör Wenger tänka om hans roll i laget. Det är
så som han spelade ifjol som han spelar som bäst. Vi vill inte ha en
Song som försöker spruta in mål. Vi vill ha tillbaka den Song som vi
älskar. Den Song som sliter, tacklas och ger allt i närkamperna på
mittfältet.

Andrey Arshavin var involverad i Rysslands kampanj för att få VM 2018 och nu avslöjar han att han inte var allt för poppis dagen efter
beslutet att Ryssland faktiskt tagit hem VM 2018. Han säger följande:

Some congratulated me, others could not hide their
disappointment. Jack Wilshere was really upset. He told me his dream had
been to raise the golden cup above his head in England in 2018.

Arshavin har dock ännu en anledning att le:

In my opinion, it is the first time since I joined Arsenal that my team went top of the table. It makes me glad.

Nu är det inte första gången vi vart i
topp efter att han anslutit, men det är första gången det känns att vi
är med på allvar, trots att vi inte kommit längre än december.

Naturligtvis har vi lite smånyheter! Theo Walcott pratar om att han förbättrat sitt spel, Huddersfield Town förlänger med Arsenal-talangen Benik Afobe, vi kopplas samman med Southamptons lovande talang Alex Oxlade-Chamberlain samt målvakten Jason Steele. Sist men inte minst är det tänkt att Jay Emmanuel-Thomas skall lånas ut i januari. Det sägs att både Blackpool och Wigan är
intresserade, men det mesta tyder ändå på att det är ett
Championship-lag som tar  och lånar in honom!

Det var allt
för idag! Imorgon pratar vi lite mer om Partizan Belgrad samt den
kommande stormatchen mot Manchester United! Hörs då, hej!

Julfesten i Stockholm beskrivs bäst med ett ord: Riktigt jävla trevligt.

Vi noterade under dagen och kvällen flera intressanta och mindre intressanta saker, vilket leder till att jag nedan utser julfestens...

...säljare: Jocke Lander. Den karl'n hade kunnat sälja en påse hundskit om så krävdes. Fantastiska säljegenskaper.

...läckerbit: Undertecknad. Jag och ambassadörskollega Berntsson jobbade kavaj, jag fick komplimangerna. Måste vara min oerhörda karisma.

...obskyra: Min tischa jag bar under kavajen. Två personer i sällskapet hade koll på att det är en bandtischa för Danmarks bästa rockband.

...låt: Javafan hade ni förväntat er.

...gästsiffra. drygt 100,  vilket även gjorde en man som Mats Willner stolt. Trodde inte att vi skulle kunna toppa förra årets siffra med tanke på jag själv kunde räkna upp cirka tio personer som skulle kunna komma, men var upptagna. Fantastiskt.

...skägg: Joel Wennerbergs början till Alexi Lalas-behåring i all ära, men Arsenaltomten vinner på K.O.

...största: Dörrvakts-Leffe. Alltid.

...dörrvakt: Liz.

...ambitiösa: Madde, som dök upp runt ett, halv två, bara för att hjälpa till. Sånt gillar vi.

...TV-karaktär: Kaminmannen.

...insats: Lagen som fajtades i toppen av frågesporten. Sanslöst vilka kunskaper folk besitter. Nästan så att man blir mörkrädd ibland.

...ambassadör: Berntsson. Rutinen lyser igenom.

Nej, nu får det fan räcka, denna söndag då jag vaknar upp utan ett minsta uns av bakfylla, något Joel Z och Micke Ahlbom antagligen inte kan skryta med.

Tack allesammans för igår och jag hoppas att vi ses snart igen, kanske redan på onsdag när vi möter Partizan.

Till sist:

1. Arsenal   16   10   2   4   34 - 18   32