Senaste blogginläggen

Om inte förlusten mot Tottenham var jävlig nog mot mig så var nog den kombinerade diarrén/kräksjukan jag upplevde natten därpå det som lärde mig att lördagen den 20/11 var årets värsta dag.

Ser man matchen mot Spurs i repris så tror jag inte att man någon gång i första halvlek kan se tecken på att Tottenham kan vinna matchen. De har inte viljan, kunnandet eller positionerna. Ändå vinner de matchen på två målchanser.

Tottenham förtjänar kanske lite cred för det, men nog fan var det mest Arsenals okunskap, bristande vilja, tålamod och framförallt att vi inte håller oss till det spel som vi spelade i första halvlek.

Redan i början på andra kunde vi se hur Arsenal skulle ta det lugnt i backlinjen, hur vi skulle spela av halvleken. När Bale sedan gör 2-1 kommer vi inte ur det spelet. Vi har inte varit särskilt duktiga på att fösvara ledningar sedan George Grahams dagar.

Jag har svårt att förstå vad som är problemet. Vi kan egentligen strunta i alla bortförklaringar för det finns det inga giltiga sådana. När Arsenal är så här ryggradslösa på hemmaplan så förtjänar laget all kritik det kan få. Jag skyller inte på Wenger denna gången för han kan nog bara slå ut med armarna och undra vad fan som pågår. Om han säger i omklädningsrummet att spelarna ska ta färre risker eftersom vi leder matchen så betyder inte det att vi ska slå tvåmeterspassningar i backlinjen och inte anfalla.

Hade vi haft samma tryck upp i banan som i första halvlek så hade vi vunnit. Arsenal modell 2010/2011 går inte att lita på. Vi är fortfarande med tack vare att de andra lagen inte heller är att lita på. Man U måste undra vad det är som pågår. De borde vara en bra bit från tätkänning med tanke på alla oavgjorda matcher. Vi likaså, men ändå lyckas inte heller Chelsea knyta till säcken.

På ett vis är det bara att tacka och ta emot, men det känns inte bra. Vi skulle alltså i teorin kunna vinna ligan med minimum tre hemmaförluster. Det är nästan så att man inte vill.

Braga imorgon och nu är det inget snack om att vi ska ta poäng och säkra gruppsegern. Hota med löneavdrag eller platsen i laget, vad som helst. Det finns inget utrymme för fler fiaskon. Vi kan inte förvänta oss att alla resultat fortsätter att gå vår väg och då faller vi på vår egen inkompetens. Det kommer inte att se snyggt ut.

Matchen igår var inget annat än ett mysterium som är olösligt. Att vi inte vinner hemma mot detta Sp*rs är 800% ofattbart om vi räknar till antal målchanser och spelet som sådant. De gör tre mål på, cirka, två och en halv målchans. Kontringen är knappt en räknad målchans. De har skottet från Modric som går över. 2-2 är ingen målchans. 2-3 är en halv. 2-2 är ett ofattbart idiotbeslut från Kaptenen och 2-3 är till hälften passivitet från van Persie.

Att Fabregas sätter upp armen i muren är inget nytt (fråga Gerrard). Däremot icke desto mindre viktigt att han slipar bort den där utomordentligt korkade reflexen. Att van Persie inte agerar är antagligen för att han är forward och även obekväm i rollen som fotbollsspelare efter typ 12 års skadefrånvaro.

Nej, det är ofattbart. Jag kan dock förstå att man byter ut Nasri så trött som killen var. Mot slutet var han helt slutkörd i hemjobbet (såg ut som mig efter 4 km) och det vore bättre med nytt blod. Det var uppenbart att Blancs idiotbeslut att spela honom i 90 minuter i onsdags tog ut sin rätt igår.

Dock bör han inte ersättas med en formsvag Rosicky utan end product. Hellre då att man hade haft en fysiskt frisk Bendtner (jag räknar med att Wenger har petat honom) och även Walcott, så att vi kunde plocka ut Chamakh också. Fransk-marockanens ineffektivitet i djupled var beklämmande igår.

Skit.

*****

Nej, vi har ren bonnflax att Chelsea också åkte på spö igår. Fortfarande två poäng upp till förstaplatsen, dock med ett riktigt tufft schema framför oss.

Redan på tisdag är det Champions League mot Braga och då är det bara revansch som gäller. Dock får man gärna vila Nasri och spela in Walcott istället. Arshavin får gärna bänka nöt och istället spela typ Rosicky eller någon annan som inte spelat särskilt mycket. In med van Persie centralt (han måste spelas i form, det är bara så).

Sedan är det Aston Villa borta, Wigan i Kalle Anka CUp (för guds skull, spela reserverna då) och därefter Fulham hemma, CL mot Partizan och den 13 dec smäller det på Old Trafford.

Full pott i dessa matcher hade smakat allt annat än Gammel Dansk (topp 1 äcklig dryck). Men det kanske är att sikta lite väl högt.

God afton! För ett par veckor sedan befann vi oss i en negativ atmosfär. Vi hade tappat viktiga poäng, hade många problem att tampas med och allt verkade rent ut sagt gå åt helvete. Jag tog då saken i egna händer och skrev ett långt inlägg om sju problem som var tvungna att lösas. Inlägget hittar ni här. Problemen som jag nämnde var:

• Ineffektivitet framför mål & ineffektivitet på planen

• Skadeproblemen

• Robin van Persie

• Döda matcher

• Ta skitjobbet / Pressa bättre

• Målvaktsfrågan

• Det är acceptablelt att kritisera Wenger, men att sparka honom skulle vara ren idioti.

I mina ögon finns det inget "problem" som har lösts helt och hållet, men däremot är flera saker på bättringsvägen. Vår ineffektivitet har minskat avsevärt sedan jag skrev det där inlägget för lite mer än en månad sedan. Skadeproblemen är nästan puts väck och vi har Robin van Persie tillbaka (dock formsvag) samt en målvakt som faktiskt sett till att prestera vecka in och vecka ut (Lukasz Fabianski). Just dessa problem har förbättrats (vissa mycket mer än andra och vissa mindre än andra), trots att de inte är hundraprocentigt lösta.

Men som vi alla vet är inte livet enkelt, speciellt inte när det kommer till fotboll. När man löser vissa problem dyker det alltid upp andra problem. Och idag är det just dessa jag ska skriva om.

Innan jag börjar vill jag dock nämna att inget lag kan vara perfekt. Inte ens vårt Invincible-lag var perfekt, trots att de var nära. Alla lag kommer alltid ha problem man måste ta itu med, men det som skiljer bra lag ifrån lite sämre lag är att bra lag dels inte har många problem och dels löser sina problem innan det dyker upp nya.

Sedan kan man alltid gå på en mina lite då och då, men det är någonting man inte kan rå för. När Chelsea förlorade sin första match för säsongen (mot Manchester City) sågs det inte som ett större problem, bara ett litet hinder som man råkade ramla vid. Men när man däremot förlorade mot Liverpool (som ofta spelat katastrofalt dåligt), Sunderland  (som inte hade vunnit borta mot Chelsea på årtionden) och sedan Birmingham (trots att Chelsea avlossade en miljon skott) är det nog dags att börja kika på vad som gått fel. Samma sak gäller Arsenal.

Arsenal är inte det enda laget med problem. Foto: Bildbyrån.

Jag skulle nog aldrig suttit här idag och klagat (det skulle jag nog gjort ändå, men inte med lika stor pessimism) om Arsenal faktiskt vunnit mot både Newcastle och West Bromwich. Åtminstone spelat lika mot ett av lagen och vunnit mot det andra. Samtidigt som vi sett till att spelat lika eller vunnit mot Tottenham. Visst, förr eller senare åker man på en förlust, även på hemmaplan, men att innan säsongen är halvvägs in ha förlorat tre matcher (varav två raka) på hemmaplan är inte acceptabelt - inte ens för ett bottenlag.

Så, vad är det som gått snett? Jo, detta:

______________________________________________________________________________

• Mentaliteten - på Emirates

Arsenal har hyllats och åter hyllats för sin starka, kraftiga och imponerande mentalitet på bortaplan. Vi har bäst bortafacit i hela ligan och vi har åkt till ställen som Goodison Park och Molineux och plockat med oss alla tre poängen. Men vad har egentligen hänt när laget återvänt till hemmaplan, till sin borg, till sitt hem.

Det ska vara omöjligt - eller det ska åtminstone kännas omöjligt - för motståndarlagen att åka hem med alla tre poängen ifrån arenor som Emirates. När spelarna äntrar Stamford Bridge är de rädda, skakiga och fyllda av skräck (något stor överdrift...) för att bli överkörda av de blå. De vet att Stamford Bridge är en borg som nästan är omöjlig att överta. Samma sak gällde - och gäller fortfarande till viss mån - på Old Trafford för några säsonger sedan då Manchester United var omänskligt bra. Men när ens egen borg börjar skaka, spricka och rasa ihop måste man se över vad som faktiskt pågår.

Ni kan själva jämföra det med ert eget hem, er egen villa eller er egen lägenhet. Om någonting verkar fel, alltid går sönder eller inte fungerar är det självklart att ni ser över saken och försöker lösa problemet. På samma sätt måste ett fotbollslag fungera. Om Arsenal har ett fantastiskt bortafacit, men uselt hemmafacit, ja, då är det nog dags att på allvar se över vad i hela friden det är som går fel.

Titta bara på Liverpool. Visst, nu har de drabbats av förskräckligt många problem som varit omöjliga att lösa och klara sig ur. De har haft ett dåligt lag, ägarproblem, tränarproblem, skadeproblem, inget självförtroende, dåligt spel och massor av andra saker. Men Anfield - som alla lag hatade att åka till för bara några år sedan - är inte längre en borg. Det är som vilken annan arena som helst.

Publiken må göra sitt bästa för att det fortfarande ska se ut som en borg, men sanningen är att konstruktionen är fel när lag som Blackpool kan åka dit och plocka hem tre poäng. Och Ian Holloways lag är inte det enda laget som åkt till Anfield och spelat som om det vore hemmaplan. På grund av Arsenals tre hemmaförluster kan Emirates vara i fara för samma sak. Jag säger inte att det ska hända, men risken för att det kan hända ökar för varje förlust.

Vad är det då som går fel? För att vara ärlig har jag inget bra svar. Och det har nog inte Wenger heller. Förlusterna mot West Bromwich och Newcastle var rena plattmatcher som var enkla att analysera. Alla spelare underpresterade skrämmande mycket samtidigt som motståndarlaget var taggade, på tå och fyllda av självförtroende. Förlusten mot Tottenham är enklare att förklara. Laget slappnade helt enkelt av samtidigt som ett par spelare utförde en urusel andrahalvlek.

Så här såg de flesta ut efter gårdagens resultat (fotnot: bild tagen från en annan match). Foto: Bildbyrån.

Koscielny är ingen startspelare (som vissa redan i början av säsongen påstog) och igår såg vi varför. Chamakh ska man inte klaga på alltför mycket eftersom han fortfarande krigar in mål och jobbar hårt för laget, men man ser verkligen att en frisk Robin van Persie fortfarande skulle gå före Chamakh i nästan alla matcher (tänker främst på fotarbetet och spelförståelsen). Arshavin har varit urusel på sistone och måste petas bryskt. Och jag är nog inte den ende som förstod genidraget att byta ut Nasri (ironi för er som inte förstår...) som antagligen är Arsenals bäste spelare för tillfället och kan avgöra en match i vilken sekund som helst.

En plattmatch är enkel att förstå. Alla lag gör plattmatcher (även lag som Barcelona och Chelsea) och vanligtvis förstår spelarna själva att det inte är acceptabelt. Den normala utgången är att laget då inte gör ännu en plattmatch på ett himla bra tag. Titta bara på Barcelona som förlorade hemma mot Hercules i första omgången. En ren plattmatch. Men spelarna insåg att det här inte fick hända igen och efter den matchen har Barca gått som ett tåg.

Men när man heter Arsenal och gör två plattmatcher i rad - dessutom på hemmaplan - med bara några veckors mellanrum samt förlorar mot sin ärkerival för första gången på sjutton år förstår varende jäkel där ute att någonting är fel.

Laget har slappnat av alldeles för mycket på sistone och jag funderar nästan på om man måste behöva dra in spelarnas löner nästa gång det här händer. Alla Arsenal-spelare har år in och år ut suktat efter en titel och säger att laget mår bra, att man är bättre än någonsin och att "det här är året" då man slutligen vinner. Men man verkar alltid glömma att man faktiskt måste lägga ner hårt arbete på att fullfölja sina drömmar. Man får inte ha dåliga dagar, man får inte slappna av och man måste kämpa hela matcher. Som det ser ut nu verkar det mest som om laget tar för givet en enkel seger när motståndet antingen ligger i botten av tabellen eller om man leder matchen med 2-0 efter paus.

Man blir ständigt imponerad av bortaspelet som faktiskt är fantastiskt, men på senare tid har man börjat ställa sig frågan varför laget inte verkar ta med sig den mentaliteten hem, där den faktiskt är viktigast. För det är på hemmaplan man bygger bra sviter, bra facit, gör många mål och bygger upp ett bra självförtroende.

Well, nu återstår det att se vad firma Wenger & Rice tänker ut tills nästa hemmamatch. Någonting måste förändras. Frågan är bara vad.

______________________________________________________________________________

• Lyxproblem (laguttagningar m.m.)

Det var länge sedan Arsenal hade lyxproblem, men nu är fallet så. Att ha lyxproblem är oftast bättre än att ha svåra och riktiga problem, men som vi alla vet brukar saker och ting vändas upp och ner när det kommer till Arsenal.

Dessa lyxproblem har nämligen verkat göra mer skada än nytta. Normalt sett älskar varenda topplag i världen lyxproblem. Man har massor av friska spelare, massor av bra spelare både på plan och på bänken, man har massor av olika alternativ med formationer, man kan konfigurera laguttagningar och laguppställningar mer än vanligtoch man når normalt sett bättre resultat än vanligt.

De två största problemen med att ha just lyxproblem är dock följande: 1) Hålla alla spelare glada, lyckliga och i form (ge dem matchtid). 2) Det finns en större risk att man ställer upp med fel lag/tar ut fel lag (spelare).

I Arsenals fall verkar så vara fallet. Wenger har under flera år aldrig haft några större val på grund av de hemska skadeproblemen. Det lag vi ofta sett starta har aldrig kunnat bli så mycket bättre (på grund av att skadade spelare saknats), men när han nu för första gången sedan 1728 har ett nästan helt skadefritt lag verkar han ställa upp helt fel.

Normalt sett ska vilket lag som än ställs ut på plan besegra Newcastle, West Bromwich och Tottenham (på Emirates), men när han nu har chansen att mixtra lite i startelvan verkar han ha stött på fel punkter. Borde Koscielny ha startat efter att Djourou börjat komma igång på allvar? Borde Arshavin ha startat efter att bara tre dagar innan mötet ha spelat nittio minuter med landslaget? Borde Nasri bytts ut? Borde Walcott startat eller bytts in tidigare? Var är Bendtner? Kan verkligen en formsvag Robin van Persie ha en avgörande roll från bänken (läs: borde han bytts in?)

Varför har inte Walcott fått mer speltid? Foto: Bildbyrån.

Jag kan erkänna att det inte är enkelt och att jag själv antagligen gjort några misstag om jag varit Wenger, men den stora frågan är om han tog ut rätt lag, bytte in och ut rätt spelare samt gjorde allt han kunde för att förhindra en förlust? Vad sades t.ex. i halvtid? Just nu verkar det som om någon tränare gick in i halvtid och sade att laget skulle göra allt i sin makt för att fucka upp allting. För om vi skall vara ärliga med oss själva var det ett helt annat Arsenal vi såg i andra halvlek.

______________________________________________________________________________

• Formsvaga spelare / Hård coachning

När vårt lag varit skadedrabbat som få har vi aldrig haft ett val. Om det funnits formsvaga spelare på plan har det varit någonting vi varit tvungna att acceptera. Ingenting att göra åt saken. Inte när vi haft i princip hela a-laget skadat.

Men när vi nu har ett väldigt friskt lag måste helt enkelt de bästa spelarna spela, vecka in och vecka ut. Det som gör mig smått oroad är att vi haft abnormt många spelare som varit ur form på sistone. Arshavin har inte varit sitt rätta jag, Clichy har åkt berg- och dalbana, Koscielny blandar och ger match in och match ut, van Persie är långt ifrån den spelare vi vant att se, Bendtner - som faktiskt spelat bra - har inte fått chansen och spelarna som hoppat in från bänken har oftast inte förändrat matchbilden.

Vad hände med Walcott? Han var i superform, men nu får han inte ens starta. Vad hände med Bendtner? Han gjorde bra insatser (och mål), både från start och från bänken. Vem är egentligen tänkt att vara förstaval bredvid Fabregas och Song på mitten? Denilson, Diaby, Wilshere, Nasri eller någon helt annan?

I mina ögon gäller det att göra någonting drastiskt åt hemmaförlusterna. En sak som man skulle kunna testa på vore att spela alla formstarka spelare på en och samma gång. Varför spela en formsvag spelare framför en spelare som faktiskt både är het och i form (lex Walcott). Nu vet jag att det är svårt att ställa upp med det bästa möjliga laget och sätta in vissa spelare på sina favoritpositioner när nästan hela laget är friskt, men ibland måste man våga experimentera. Testa t.ex. att bänka Arshavin och spela Walcott från start i vänsteranfallet. Jag menar, han är ju inte urusel där. Titta bara på målet han gjorde borta mot Sjaktar Donetsk.

Istället för Clichy kan man testa på Gibbs i någon enstaka match. Testa Djourou som faktiskt spelat bra istället för Koscielny. Testa spela Nasri i en ännu friare roll (trots att Fabregas redan har den rollen). Testa spela Walcott från start. Testa ge Bendtner chansen. Och så vidare och så vidare och så vidare. Det behöver inte vara så svårt.

Wenger - vad händer med Arsenal? Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Dessa tre problem måste lösas illa kvickt. Det är ett måste. Sedan ska jag inte sitta här och säga att jag är världens bästa tränare och att mina lösningar kommer fungera. Jag har varken tränarlicens eller någon tränartalang. Däremot kan jag som supporter önska att något drastiskt faktiskt genomfördes för att åtminstone försöka ändra på den negativa hemmatrenden.

Jag får ursäkta för att jag rabblat lite mer än vanligt i dagens inlägg, men jag är fortfarande ledsen, förbannad och sviken. Det är ofta man är det som Arsenal-supporter, men sanningen är att jag inte känt mig så här nere på väldigt länge - trots att vi är trea och bara två poäng efter ligaledaren.

Jag älskar att höra era synpunkter och funderingar, så ni är mer än välkomna att dela med er i kommentarspåret. Vad är det som går fel? Vad bör göras åt saken? Hur tror ni det går i fortsättningen?

Det här var dock allt för idag. Ha det så bra, ja, försök åtminstone att ha det bra. Tack och hej.

...kläcker alltså Wenger ur sig följande på .com:

"Certainly [it is my strongest squad]"

(Foto: Bildbyrån)

Med andra ord är dagens Arsenal bättre än alla de lag som faktiskt vunnit titlar, även Invincibles-generationen.

Bra, då vet vi det, efter att ha tappat 2-0 till 2-3. Hemma. Mot. Tottenham. Samma säsong som vi förlorat hemma mot West Bromwich. Och Newcastle. Två. Nykomlingar.

Känns tryggt.

Vaknandes upp på morgonen tittade jag ut mot London med ett leende över mina läppar. Solen hade nyss gått upp och jag tittade långsamt ut mot horisonten. Utsikten över London var fantastisk, en utsikt som inte går att beskriva med ord. Där satt jag och tittade ut mot staden i mitt hjärta iförd bara kalsonger. Vad jag inte visste var att den här underbara starten på dagen inte skulle betyda ett piss om bara sex timmar.

Tittandes på biljetten jag hade införskaffat mig växte mitt leende. Det här skulle bli underbart. Mitt första North London-derby. Min första gång jag kunde stå på Emirates och skrika ut alla sorters glåpord mot den fega Sp*rs-klacken.

Jag gick ut vid tiotiden, iförd min svarta rock, mörkblåa jeans och arsenalhalsduk. Från Liverpool Street till Holborn och från Holborn till Finsbury Park. Där mötte jag upp med ett par walesiska vänner vid The Twelve Pins. Efter några öl där gick vi vidare mot Arsenal Tavern och tog en öl även där.

Efter ett besök på The Arsenal Tavern klev vi uppåt mot Gunners Pub där det bjöds på sång, ramsor och en fantastisk atmosfär. En vacker kvinna och en medelålders man stod uppe på scen och sjöng Away Boyz-låtar om bl.a. Cesc Fabregas, Samir Nasri och Ashley Cole (en kraftig disslåt så klart). Känslan var fantastisk, atmosfären likaså. Ölen slank ner i magen som vatten och ramsorna ville inte ta slut. Just där, just då kändes det som om man var på en annan planet. När "Are We Human or Are We Arsenal" drog igång fick jag gåshud på riktigt. Det här var underbart, fantastiskt, briljant, superbt och allt som kommer där emellan. Problemet var att jag inte visste vad som väntade. Det gjorde inte mina arsenalkamrater heller. Det gjorde ingen av oss.

En halvtimma innan start började vi sakta stega mot Emirates sjungandes "We hate Tottenham", "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome to see the Pope" och "Red Army". Atmosfären var utan tvekan på topp, en av de bästa jag upplevt på bra länge. Just där, just då var allt som en dröm.

Väl inne på Emirates tog jag mitt säte, tittade ut mot den fantastiska planen och började sjunga allt som det bjöds på. Publiken som vanligtvis brukar vara något tyst på Emirates var på superhumör och tog i så det bara knakade. Ramsorna kom efter varandra, hela tiden.

Och så kom 1-0, Na Na Na Na Na Samir Nasri, Nasri, Saaamir Nasri. Klimax. Himlen. Och så kom 2-0. Chamakh, älsklingen. Klimax. Himlen. Eufori. Det här var det bästa jag upplevt på flera månader. Sp*rs-supportrarna såg ut som små kycklingar när vi skanderade "Who Are Ya" i kör. De hejjade på ett lag som spelade uselt och som dessutom inte hade haft ett enda skott på mål. Herregud, vad ägda.

Fifty years, never again ekade i korridorerna när jag gick gåendes i dem i halvtid. Oslagbar känsla. Obeskrivlig känsla. Fantastisk känsla. Det var det sista jag mindes från dagen. Rättare sagt, det var det sista jag ville minnas från dagen.

En hotdog och öl senare satt jag på mitt säte igen. Och det hade knappt ens börjat innan svordomarna började lösa av varandra. Bale gjorde 2-1. Men det var lugnt, Arsenal skulle aldrig släppa detta. Nasri, Fabregas och Arshavin var alla någorlunda nära att sätta 3-1, men istället skulle Sp*rs göra livet till ett helvete.

Tottenham fick en frispark precis utanför straffområdet. Farligt. Väldigt farligt. Tack och lov gick bollen rakt in i muren - trodde vi alla. Men domaren hade redan blåst och man såg klart och tydligt att han pekade mot straffpunkten. Helvetes jävla helvete.

Det var upp till vår supermålvakt att rädda dagen, vilket han tyvärr inte gjorde. Rafael van der Vaart gjorde det omöjliga och satte 2-2. Känslan man hade burit inne på hela dagen, atmosfären man hade upplevt och ramsorna man hade sjungit var som bortblåst. Kvar fanns ett stort svart hål. Helt tomt. Inga känslor, inga drömmar, ingen energi, ingenting.

Vissa supportrar manade sina kamrater att sjunga på och hjälpa Arsenal till en seger, men efter det man hade sett var man bara chockad, förbannad och ledsen. Trots att jag sjunger i nästan alla lägen kunde jag inte öppna munnen. Vad fan hade de gjort? Vad fan hade de ställt till med?

Man försökte återsamla alla krafter så gott man kunde och det blev något av ett "puh" när man såg 3-2 gå in. Jag var så glad, så jävla glad och jag skrek, kramade om alla i närheten och pekade finger åt deras lama bortaklack. Bara för att sekunden senare inse att det hela var en lögn, ett bortdömt mål.

Men dagen var inte över. Koscielny drog ner en Sp*rs-spelare, fick gult kort och en frispark emot sig. Den frisparken skulle visa sig göra den här dagen till en katastrof. När bollen gick in, 3-2, ville jag försvinna från allting. Jag hade hellre åkt ut Carling Cup på Shite Hart Lane och vunnit den här matchen än gjort det motsatta. Det här var horribelt. Ett helvete.

Jag brukar vara en av de många som klagar på alla supportrar som lämnar arenan tidigt och inte kan ta en förlust, men idag blev jag en av dem som jag faktiskt klagat på. Med bara tilläggstiden kvar kunde jag inte sitta kvar och låta mitt hjärta bli sågat itu. Det var så jävla smärtsamt. Så jävla smärtsamt.

Jag lämnade arenan så fort jag bara kunde. På vägen mot tuben var alla runt omkring mig förbannad, lika förbannade som jag. Någon sparkade itu en plywoodskiva, någon skrek att domaren skulle bli nerslagen och jag själv slog i allt som gick att slå längs vägen.

Sedan pep det till i mobilen. Jag tog upp min Nokia, öppnade sms:et och läste: "HAHAHAHAHAHAHAHAHA". Jag stannade upp. Sedan var jag millimeter irån att kasta mobilen i backen. Som tur var kunde jag behärska mig. Istället skrek jag till. Alla stod och kolla på mig som ett fån, men jag brydde mig inte.

När jag väl kom hem smålog vakten vid porten åt mig. Jag mumlade för mig själv och sa fucking unbeliavable. Han svarade med ett "that's how it is with Arsenal...". Istället för Arsenal skulle det bli hans United som gick upp förbi Arsenal.

Att Chelsea förlorade och fortfarande "bara" är två poäng före oss känns bara som ett helvete just nu. För att vara ärlig skulle det nästan känts bättre om de vann. Jag vet att jag inte tänker nyktert just nu och att jag antagligen lär tänka annorlunda imorgon, men vi kunde vart fucking top of the league just nu. Om Arsenal bara sett till att hålla en jävla 2-0-ledning.

Jag är trött, irriterad och förbannad. Det här laget ska ha en stor jävla utskällning och ingenting annat. Det ska inte bli någon ledig dag imorgon och det ska inte bli något jävla festande heller. Tre hemmaförluster är inte acceptabelt, inte på något jävla sätt.

Det är dags för vissa spelare att ställa sig i skamvrån samtidigt som Wenger ser till att för en gångs skull vara hård och peta vissa spelare. Det är slutlekt nu. Inget mer filosofisnack, inga mer glada miner och inget jävla snack om att det här inte kommer att hända igen. Det är över nu, det är done. En till förlust på Emirates och jag lovar er att Wenger för första gången på flera år hänger löst - på allvar.

Att vi fortfarande är trea och bara två poäng efter United och Chelsea är ingenting som gör det här läget bättre eller mildare. Snarare värre.

Det här laget håller på att slita oss alla i bitar och jag kan lova er att det är smärtsamt, riktigt smärtsamt. Frågan är hur länge vi orkar sitta här och se på ett lag som ständigt misslyckas med någonting de bör lyckas med vecka in och vecka ut. Min kärlek för Arsenal är större än någonting annat, oavsett vad som händer, men det är dags att lagledningen ställer sig ett par riktigt nödvändiga frågor. För jag är nog inte den enda som är trött på alla misslyckanden. Någonting måste göras åt det - nu.

Vi hade chansen idag, vi tog den, men vi släppte den, trots att vi höll fast i den.

Derbydags imorgon och jag tror att många med mig känner sig lite lätt illamående av all anspänning. Kommer Gareth Bale att kunna skada The Gunners? Kommer Harry "Paddan" Redknapp att få lov att sitta och mysa på avbytarbänken för att Gallas är hans försvarare och inte vår? Kommer Gallas att jubla om han gör mål? Är Peter Crouch världens just nu längste anfallare? Kommer Arsjavin att markera honom vid fasta situationer?

Många frågor och nya dyker upp mest hela tiden. En sak är säker, matchen betyder oerhört mycket, särskilt nu när Arsenal har lyckats ta sig till slaglägesposition i ligan. Vi är tvåa och kan om allt går vår väg ta ledningen den här helgen.

För att vi ska vara i närheten av den möjligheten krävs att Arsenal gör sitt på plan mot ett Spurs som tror att de är världsmästare efter en seger mot Inter. Arsenal kommer från två svåra bortamatcher och sex poäng i bagaget. Vår akilleshäl har varit hemmamatcherna och det måste rättas till och förlust hemma mot Tottenham är oaccetabelt och glädjande nog sällsynt.

Statistik och historia vinner vi inte matchen på, men nog vet spelarna i båda lägren om hur det brukar gå. Det används garanterat som tändvätska i omklädningsrummen. Tottenham har skakat oss förr och en av de värsta är så klart 4-4 resultatet för några år sedan. Där blev vi sittande med ett ansikte långt som E6:an och kunde inte fatta någonting. Det ska vi inte behöva vara med om fler gånger. Vi har varit tålmodiga och stöttat laget under våra torra år, nu vill vi se hjärta, smärta och stjärta. Det sista betyder bara att vi ska kicka butt.

Arsenal Ladies kommer till Linköping i mars, en händelse som inte kommer att gå obemärkt förbi för Arsenal Sweden. Fundera redan nu på att ta någon dags semester för att stötta upp de rödvita på svensk mark.

Bendtner vet att han behöver ha tålamod för att slå sig in och ta en fast plats i Arsenals startelva. Inga konstigheter, då är allt som det var. Det vore kanske bara bättre om dansken inte öppnat munnen från första början?

Jack Wilshere har blivit varnad av polisen för sin inblandning i ett bråk i augusti. Han sägs ha undvikit ett gult kort och är därmed inte avstängs i matchen mot Tottenham. Det tackar vi för.

Wenger uppmanar oss fans att vara snälla mot William Gallas. Inga problem, bara han är snäll mot oss och orsakar samma förvirring i försvaret som han visat hittills i den vita tröjan. Tjänster och gentjänster William.

Ni vet hur det är. Det är likadant varje gång. Man sitter och försöker intala sig att man inte ska vara nervös, eftersom det ändå bara är ett spel. En lek.

Man vet så väl att det inte stämmer.

Vem försöker man lura? Sin familj, som desperat försöker få dig att fokusera på den traditionella fredagsmatlagningen, tacos, istället för att falla bort i din drömvärld där du bara vill en enda sak - se ditt lag vinna.

Kanske försöker du lura din portgranne, som du alltid möter inne på innergården i sin Sp*rs-tröja när det är derbydags, eller den där snubben som kör förbi i ditt villakvarter med en Tottenham-dekal på ena rutan. "Du vet att det är i år vi bryter er hemmasvit" säger han. "Äsch, ni har inte en chans" svarar du, tveksamt, ängsligt inombords, då du egentligen är otroligt rädd för att åka på spö på hemmaplan. Det totala nederlaget. Katastrofen. Det som inte får hända.

Lik förbannat kommer man sitta där imorgon. Nästan 60 000 gooners är på plats. Miljontals framför TV:n i soffan. En herrans massa sitter på krogen och kollar. En del tidigt på morgonen, andra på kvällen och en del, som vi, mitt på blanka eftermiddagen.

Alla med samma mål. Att se Arsenal spöa Sp*rs. Att slå ihjäl deras chanser att kunna håna oss och istället ge oss själva chansen att nonchalant kommentera segern som om det vore en självklarhet. Samtidigt som det är en risk man tar. Man vet att det är en risk. Blir det stryk kommer den där grannen i porten att håna dig tills du vinner nästa gång. Det kan ta tre månader, det kan ta fem år.

Fotboll är himmel och helvete på ett sätt som kan skapa en ångest inget annat klarar av. Det är en skön ångest. En kick. Ett adrenalinpåslag som inte går att jämföra med något annat.

Det är en helt egen sorts kick.

Jag sitter här och borde egentligen göra min hemtenta. Det går inte. Magen skakar. Det kan bero på allt godis jag har tryckt i mig, men fan vet om inte derbyt påverkar allra mest. Imorgon kommer jag att plågas ännu mer inombords. Förra gången det var North London Derby slog rekordet i nervositet för egen del.

Inte ens när vi gjorde 3-0 vågade jag vara lugn. Det var en pärs fram till minut 85. Jag hade vibbar av 4-4-fiaskot på Emirates året innan. Jag visst hur det kunde gå. Säsongen innan hade ju Sp*rs gjort fyra mål på tre målchanser, varav två under de sista fem minuterna, inklusive stopptid. Det var det värsta jag upplevt fram tills då.

Imorgon kan det bli en repris. Det vet jag om. Du vet också om det. Ändå kommer du och jag att se denna match som vi vet kan vara den jobbigaste stund en fotbollssupporter kan uppleva. Vi gör det, för att det lika gärna kan bli ett sådant klassiskt ögonblick som vi kan berätta för alla vi känner. Våra barn, barnbarn. För att kunna påminna grannen sådär nonchigt i förbifarten.

Vi gör det för att vi älskar att hata. För att vi älskar att älska.

Det är fotboll. Det är livet. Det är kärlek.

Victoria Concordia Crescit imorgon, allesammans.

Jag kommer ihåg samma möte förra säsongen. Arsenal hade öppnat säsongen hyfsat bra, precis som Sp*rs, och jag var sjukt orolig för denna match. Jag kommer ihåg hur jag hatade Erik Niva för att han sänkte förväntningarna på Sp*rs genom att tippa 3-0 till oss i kommentarsfältet i ett av sina fantastiska blogginlägg.

Vi satt på läktaren i Gamla Stan och bet på naglarna allesammans. Sedan gjorde Glasliraren 1-0 och vi hann ju inte sluta jubla innan Cesc sprang in 2-0, något som var lite av säsongens mål i Arsenalkretsar. 3-0 efter 90 minuter satt som en smäck och hade det inte varit för att man visste bättre, så hade man väl firat med X antal enheter för högt intag av flytande bröd.

Nu är läget lite av likadant. Arsenal har fått ordning på poängskörden, framförallt på bortaplan, och vi ligger bara två poäng bakomChelsea. Ett Chelsea, som om det vill sig illa tvingas klara sig med ett backpar bestående av Ivanovic och Ferreira ett par månader, samtidigt som Lampard har varit lika nära spel som Vermaelen utan att få en sekunds speltid på hur länge som helst.

Bottenham, å sin sida, har spelat grymt bra i CL, men inte riktigt lika bra i ligan. Man saknar en hel drös spelare, men har ett par formstarka i Planet of the Apes-snubben, Peter Huka Sig, samt den där van der Vaart. Å andra sidan saknar de nu Fatty Tom Huddlestone och allt vad som kan kallas organisation bakåt (se bara Gallas, Kaboul och Assou-Ekotto).

Detta måste vi vinna. Vi är för fan Arsenal. Storebror. Inget som har med förlust att göra är ens nära att vara acceptabelt.

*****

Skönt att se att vi inte verkar ha blivit av med några spelare under matcherna ikväll. Inte ens Glasliraren gick sönder, trots 45 minuter i Hollands tröja. Tjecken trodde jag blev skadad, men det var bara missförstånd på Twitter som skrämde mig.

Nasri var magnifik mot England. Killen kommer kanske att vara nyckeln mot Sp*rs med sitt driv i spelet. Fantastiskt att se honom utvecklas i år.

*****

Fantasy rullar vidare. Nere på en tredje plats i Arsenal Swedens liga efter att Kaminmannen tagit över min andraplats. Allt är Chelseas fel. Dock har vi båda börjat plocka in på vad jag antar är den enda representanten från Boels Indianer, ett korplag från Harplingetrakten.

Sebastian Ericsson har haft en stor ledning länge, men nu kommer vi. Känn dig jagad. Mitt episka lag, Rektumresektion, är inne i en bra trend nu.

*****

Till sist: Något helt annat. God natt.

Med några dagar kvar till derbyt börjar det hetta till bland bloggarna ute på nätet. Både Arsenal- och Tottenhamkrönikörer luftar sina tankar inför den stora drabbningen och det är utan tvekan en viktig match för båda lägren. Arsenal är just nu sju poäng före rivalerna i tabellen. Sexpoängsmatch är väl bara förnamnet och en vinst skulle ge oss ett riktigt snyggt försprång så här tidigt på säsongen.

Konkurrensen har hårdnat utan tvekan i Premier League. Aston Villa och Everton var tidigare de stora utmanarna bakom The Big Four tillsammans med Tottenham. Tillkomsten av Manchester Citys pengar och Liverpools störtdykning utanför topp fyra har rubbat balansen en hel del. Helt plötsligt finns det möjlighet för andra lag att ta den där åtråvärda fjärdeplatsen, och helt plötsligt är det svårare än någonsin att ta den.

Det gör att Tottenhams plötsliga uppsvung med Champions Leaguefotboll och Gareth Bales numera ikoniska Messifiering mycket väl kan visa sig vara kortlivat. Liverpool kommer att resa sig, frågan är bara om de hinner resa sig tillräckligt mycket för att på allvar hota topp fyra? Everton kommer att vara sämst sjua tror jag och Manchester City kommer att vara före Tottenham ifall de inte byter tränare. Spekulationer alltihop förstås. En vinst för Arsenal ger en liten fingervisning kring huruvida Tottenhams inre demoner lever vidare för att äta dem inifrån.

Ju närmre januari vi kommer desto fler blir ryktena kring vilka spelare vi kommer att (vilja) värva. Jag bryr mig inte särskilt mycket om just rykten, Joe Cole historien i somras tog ur mig det sista unset av intresse. Inget är säkert förrän killen ifråga står leende bredvid Wenger med en tröja i handen. Knappt då skulle en Man U supporter säga och hänvisa till Jon Obi Mikel-affären.

Det finns massor av spelare som jag skulle vilja ha till Arsenal, flera av dem kanske inte ens skulle passa in i spelet särskilt bra och flera av dem skulle inte ens vara bra i Arsenal. Lyckligtvis är det inte mitt jobb att bedöma det, utan jag kan bara sitta tryggt en tisdagkväll och namedroppa. Jag ger er några namn i tre kategorier och kommentera gärna i kommentarsfältet.

Eftersom jag tittar ganska lite på andra matcher i Premier League och väldigt lite (aldrig) på matcher i andra ligor så finns det inga oupptäckta italienska diamanter här.

Realistiska: Gary Cahill, Marouane Fellaini, Karim Benzemaa, Ashley Young, Steven Pienaar, Ryan Babel, Asamoah Gyan,

Orealistiska, men vill ha: Lionel Messi, Didier Drogba, Rafael Van Der Vaart, Nemanja Vidic, Wayne Rooney, James Milner, Fernando Torres, Salomon Kalou

Bubblare: Kevin Nolan, Sebastian Larsson, Fredrik Sandell, Gamst Pedersen, Lukas Podolski, Bastian Schweinsteiger, Viktor Noring, Tony Adams

God eftermiddag! Den bistra måndagen har redan blivit tisdag för att alldeles snart bli onsdag. Veckan har nämligen kommit igång på riktigt. Tragiskt nog befinner vi oss i ännu ett landslagsuppehåll där ännu fler onödiga landskamper skall spelas av. Vi får precis som vanligt be till fotbollsgudarna och hoppas på att de hör våra böner. För det vore bara tragiskt om någon av våra nyckelspelare skulle komma tillbaka skadad från en landskamp som i stort sett bara landslagstränarna bryr sig om.

Hur som helst går det inte att göra någonting åt saken. Landslag är landslag och tränarna måste få sin chans att lufta spelarna i landslagströjan samtidigt som man prövar på ett par nya alternativ. Hela tre Arsenal-spelare har blivit uppkallade till Englands landslag - Gibbs, Walcott & Wilshere - men enbart två av dessa kommer att kunna medverka. Efter smällarna Wilshere drog på sig mot Everton kommer han att missa landskampen mot Frankrike. Någonting han även bekräftade på sin officiella twitter.

Kieran Gibbs och Theo Walcott väntas dock spela från start bägge två. Walcott har pratat ut lite om landslaget, om de nya Arsenal-spelarna i landslaget och lite annat. Bl.a. säger han följande:

Gibbsy and Jack have been doing fantastically well for Arsenal when they get the opportunity to play and that is going to continue for years to come, I believe. I've always believed that if you're good enough you're old enough to play even in the Premier League.

Arsene Wenger has given me everything. He is the reason I've been picked for England in the first place. He gave me my chance to play for the club. He gives a lot of young players the chance as well. That's a big part of what he does. He gives me a lot of confidence when he talks to me. That brings the best out of you and he does it every day with all the players at the club.

Precis som BBC:s Phil McNulty skriver twittrar är Ashley Cole bästa vänsterbacken i England (trots att han är en ni-vet-vad), men framtiden heter trots allt Kieran Gibbs. Han imponerade i sin första match i seniorlandslaget, så det ska bli kul att se om han kan fortsätta den succén. Lite orolig är jag dock, med tanke på att han nyss är tillbaka från skada.

Theo Walcott lär vara given i startelvan efter den höst han haft och Jack Wilshere kunde mycket väl ha fått en hel del speltid om han varit frisk. Här i England har de flesta journalister gått bärsärk över hans säsongsinledning och det märks i alla möjliga tidningar. Superlativen öser ner från himlen när man talar om unge Jack. Det märks att han är en av de mest lovande talangerna - om inte den mest lovande talangen - som England producerat fram det sista årtiondet.

Om ni vill läsa mer om Jack kan ni alltid läsa denna artikel som tar er från hans början till vart han står idag. Ganska intressant, trots att det inte handlar om superb journalistik.

Det pratas mycket om Wilshere just nu. Foto: Bildbyrån.

Hela sexton gunners kommer att vara inblandade i landslagsspel i helgen och Arsenal.com har som vanligt all information ni kan tänka er att behöva ha.

En annan man som haft en bra höst är Lukasz Fabianski som nu känner sig riktigt självsäker mellan stolparna:

I just feel happy to be playing regularly every three days. I'm enjoying that and I just want to keep working hard and keep playing as best as I can. It's not only with me, every player is like that - if he plays regularly his confidence grows and he feels more comfortable on the pitch.

I'm just happy that in some way I helped the team to win the game [against Everton]. That's the main thing for me. This week we had two very difficult away games and we got six points from those games so of course we are all happy and looking forward to the next games. We are more focused on every single game rather than thinking about the title. We want to be focused on the next game and the next game is Tottenham.

Sp*rs kommer inte ha en chans...

Tänk er vad lite självförtroende, lite matchspel och lite stöd i ryggen kan göra för en målvakt. Helt osannolikt. Fabianski har dock massor av potential kvar att uppfylla, men just nu går det som på räls för honom. Om han bara kan spela lika bra resten av säsongen, ja, det återstår att se.

Fabianski är en förändrad man. Här skriker han ut glädjen efter bortavinsten mot Everton. Foto: Bildbyrån.

Efter vinsten mot Everton har Evertons lagkapten Phil Neville gått ut i media och berömt Arsenal. Neville säger följande:

They have developed with each year. They've got more experience and now maybe they're getting the things you need to win at places like Everton, Stoke and Bolton, where it's not perfect conditions and they have been beaten up in the past. They have a great manager and you know in years to come that these youngsters will come to fruition. But they're getting more experience each year, so you never know.

Personligen tycker jag det är smått konstigt att folk fortfarande hyllar oss för svåra bortasegrar och säger att det är just det vi saknat de senaste åren. Ja, visst är det så och visst är det just det som varit en av våra största svagheter, men det här är långt ifrån första gången vi visat upp den styrkan, den mentaliteten och den kampviljan som behövs för att vinna på Molineux, Goodison Park, Ewood Park och liknande arenor.

Visst, det är alltid kul att höra folk säga att Arsenal är mycket starkare, tyngre och bättre, speciellt på bortaplan, men det jag blir förvånad över är att vi fortfarande får så mycket cred för det. I mina ögon kom vändpunkten under andra halvan av förra säsongen. Det var då som vi för första gången började visa upp den styrkan som vi bär inom oss än idag. Efter bortavinsterna mot Bolton, Stoke (speciellt den matchen) och Hull gav i stort sett alla exakt likadana uttalanden som Neville gav idag.

Och i början av säsongen fortsatte vårt starka bortaspel. Vi besegrade Blackburn, var en hårsmån ifrån en likadan utgång mot Sunderland och lyckades även vinna mot Manchester City på City of Manchester Stadium. Jag vet att jag är lite konstig som tycker på det viset jag tycker, men bortavinsterna mot Wolverhampton och Everton har bara bevisat att vi fortfarande "har det". Att döma av flera uttalanden från journalister, spelare och tränare verkar det som om det är första gången vi bevisat detta genom att vinna på Molineux och Goodison Park, trots att så inte är fallet.

Hur som helst, det är nog bara jag som tycker så. Vad som dock kan fastställas är att Arsenal hittills tagit flest poäng på bortaplan av alla lag i hela Premier League.

Tänk om vi bara vunnit hemma mot WBA och Newcastle...

De förlusterna tillhör dock historien just nu. Bara att blicka framåt och acceptera den positionen vi är i just nu, som trots allt inte är en så dålig position.

Arshavin, Fabregas och Nasri. Foto: Bildbyrån.

Andrey Arshavin har precis som vanligt kommenterat senaste matchen på sin personliga hemsida och jag blir förundrad över hur han får fotboll att låta så simpelt... (syftar på mellersta stycket):

I like to play in Liverpool. And I haven't changed my mind after this match. They have a good atmosphere; the stands are close to the pitch, so the fans create all the tension. It's difficult to play in such an atmosphere, but it's very nice to win.

I just happened to be [on the right wing] at that moment because of the way of the game. After Howard hit the ball, I went to finish this chance. I took the ball, saw a free player and gave him a pass. [This week] was much better than the previous one. We managed to bring home 6 points from 2 away games, and that allowed us to get into the second place.

When you win, score points, it gives you additional strength. Of course, it's always better to top the table throughout the whole championship. But, if you go second in the table, it's psychologically easier to catch up with the leader than when your team is lower in the standings.

Good 'ol Arshavin. Tyvärr har han varit långt ifrån sitt vanliga jag de senaste månaderna. Jag var en av få som hackade på honom redan i början av säsongen, men fick då som svar att han trots allt var effektiv. Well, nu har han inte gjort mål på en 7-8 matcher och varit hur blek som helst. Visst finns det sekvenser då han blixtrar till lite (finns det nästan i varenda match), men det händer alldeles för sällan nu jämfört med tidigare (läs: 2009).

Sedan gjorde han visserligen en assist mot Everton och enligt Wenger skall hans statistik vara totally awesome, men det känns som att någonting ändå är fel med ryssen.

Jag har dock ingen aning om vad det handlar om. Har han bara tappat formen? Är han på väg neråt i sin karriär? Är han given i startelvan? Vad krävs det för att han ska komma i form igen? Är han bra nog just nu? Frågor som bör ställas - och besvaras.

Nasri är i storform både på och utanför plan och har pratat ut om allt möjligt de senaste dagarna:

Om Chelseas förlust: I was very surprised by Chelsea's defeat. Three-nil at home against Sunderland? No. I'd thought perhaps at the most a draw, or a 1-0 defeat, but 3-0? Not at all.

But the absence of John Terry, Alex, Essien as well, that made a big difference. Chelsea have lost Ballack, have lost Deco in the midfield, Ricardo Carvalho also and they haven't really replaced them. So much the better. Their first-choice XI is good but the group I think has lost a bit in terms of quantity and quality compared to last season.

Om Arsenals vecka: You have got to say it was an excellent weekend for us with United drawing and Chelsea defeated. Having done so well, now we must look ahead to what will be a very difficult game on Saturday (against Tottenham).

Om titelchanser och framtiden: Is it our title year? It is definitely a case of being optimistic for the future and, maybe, it could be our turn. We are in a good position, just behind Chelsea, which is quite exciting for us and the league as a whole. We will have to fight hard to get the result but I feel our reputation is restored and we can do well.

Analysen han gör om Chelseas svacka är spot on, utan tvekan. Om jag fått en liknande fråga skulle jag antagligen svarat exakt likadant. Chelsea har ju nämligen en sjuk elva när näst intill alla är friska och spelklara. Men när de tappar en Terry som rensar undan allt i försvaret, en Essien som krigar för kung och fosterland på mittfältet och en Lampard som ständigt lyfter hela laget är Chelsea inte längre Chelsea.

Deras trupp är i mina ögon tunnare än Arsenals och det kan jag säga med mina objektiva glasögon på mig. Visst, nu låg Chelsea redan under med 2-0 när Ancelotti valde att göra sina byten, men såg ni vilka spelare som väl kom in när de skulle trycka in en reducering? Josh McEachran (som såg tunnare ut än Craig Eastmond) och Gael Kakuta. Visst, bägge är stora talanger, men jämför det med Arsenals bänk - till och med när vi har ett par spelare skadade. Vi kan stoppa in Bendtner, RvP/Chamakh (beroende på vem som startar), Rosicky, Ramsey (när han blir frisk), Denilson/Diaby, Gibbs, Eboue och en massa fler. Allt beror naturligtvis på vilka som startar eller ej, men det är inte en tråkig bänk vi skaffat oss.

Till och med om Fabregas, Vermaelen och RvP skulle vara borta samtidigt (som många gånger varit fallet) kan vi alltså slänga in några av de spelare jag nämnde ovan. Visst tappar vi i kvalitet, men om man jämför bänken med andra topplag är den inte så jäkla dålig trots allt. Inte längre. Den har varit väldigt tunn föregående år (även förra säsongen), men om det är någonting vi förbättrat i år är det just spelarmaterialet på bänken. Det är i varje fall vad jag tycker.

Har Arsenal en bättre bänk än Chelsea? Foto: Bildbyrån.

Idag har vi en massa smånyheter och transferrykten! Ian Wright lackar ur på Chelsea - med all rätt - och menar att de inte har någon som helst class. Jag kan inte göra annat än att instämma. Speciellt efter den märkliga incidenten med Ray Wilkins. Nu måste det visserligen ha hänt någonting allvarligt för att han skulle fått sparken, men är det inte då bättre att gå ut med vad han gjort och låta honom stå för vad han nu kan tänka sig ha gjort? Istället gav man honom sparken helt utan förvarning - vilket han fick veta mitt under en reservlagsmatch - och valde då att bryta alla band man hade - omedelbart. De hade alltså inte ens mage nog att vänta tills matchen var färdigspelad, utan man var tvungen att sparka honom direkt. Sjukt konstigt om ni frågar mig. Shedloads of cash, but no class. Huvudrubriken i Wrights kolumn säger allt.

Aston Villa har vunnit dragkampen om Robert Pires signatur och alla stora sportsidor har den senaste timmen gått ut med att han kommer att skriva på för Villa. Det kommer bli konstigt att se honom i en Villa-tröja, men ja, man kan inte annat göra än att önska honom all lycka till i Birmingham.

Wenger ångrar fortfarande att han lät Jay Bothroyd gå. En hemlis jag ville dela med mig av är att han egentligen inte bryr sig. Varför skulle han göra det? Ett spel för medierna, utan tvekan.

Marc Overmars har besökt Emirates Stadium och pratar även lite om vilka känslor som återuppstår när han befinner sig i norra London igen. Ni finner intervjun hos ATVO.

Efter Bendtners uttalanden om för lite speltid verkar det som om Juventus, Bayern München och AC Milan alla är villiga att ge honom lite mer speltid. Ja du Nicklas, stanna kvar och kämpa eller flytta till Juventus (hört att det är ett bra lag...), Milan (dags att peta Zlatan?) eller Bayern München (tyska ligan må vara underhållande, men vad ska han göra i Bayern?). Well, vi får se vad som händer.

Sist men inte minst dementerar Clichys agent alla rykten om en flytt. Och missa för guds skull inte den här underbara photoshop-kompilationen med Chamakh som huvudrollsinnehavare.

Det var allt för idag! Ha det så bra, tack och hej!