Out of the darkness and in to the light

En ny era våras I norra London. Det lag som tidigare varit som mest ängsligt i de viktigaste av matcher och som haft svårt att slå de enklaste av motstånd när det väl gällt klev ut och fullkomligen manglade motståndet i årets största match. Överkörningen var så total att Aston Villa inte ens hade ett skott på mål. Den mentala styrkan laget visade igår var något vi inte sett tidigare. De gick in och vann årets viktigaste och största match som att det var det mest självklara i världen. Out of the darkness and in to the light.

Den här resan började egentligen för drygt ett år sedan när vi precis slagit Hull i finalen. Den titeln var en stor lättnad och en mental blockering som släppte. Men det fanns ändå elaka tungor som talade om enkla lottningar och tursamma segrar mot svagt motstånd. Delvis överdrivet, en titel är en titel oavsett och vi slog ut både Liverpool, Tottenham och Everton på vägen. Men visst fanns det en tveksamhet i bakhuvudet. Wigan och Hull var ju inga jättetuffa motståndare och hur hade det gått mot City. Var det verkligen ett trendbrott eller var det bara lyckliga omständligheter?

Den här säsongen handlade om att visa att det inte var någon tillfällighet, att laget tagit ett kliv och blivit vinnare. Att visa att vi kan slå de största lagen när det gäller. Att vi kan prestera i de stora matcherna. Att vi kan släppa nerverna och köra över sämre lag trots att matchen är viktig. Att göra det vinnare gör helt enkelt.

Säsongen startade inte på det bästa av sätt. Spelet hackade och resultaten uteblev. De elaka tungorna fick mer vatten på sin kvarn. Arsenal hade inte förändrats av en knapp seger mot Hull, de samma gamla problemen fanns där. Det var så klart inte hela sanningen, många nya spelare hade kommit in, andra var slitna från ett VM och ett nytt spelsystem testades. Trots det gick det inte att komma ifrån att det inte såg bra ut, laget hade klivit in i en dimma och gått vilse. Många kände att vi kastade bort chansen vi fick efter finalvinsten mot Hull.

Men så kom januari, och Hull i FA Cupen igen, som en påminnelse om vårens framgång. Inte bara för fansen utan även för spelarna, det var som att de mindes vad de gjort, vilka de var och med ens klev de ur dimman. Helt plötsligt kunde vi bekvämt avfärda City på Etihad och United på Old Trafford. Men när vi kom tillbaka till Wembley knöt det sig lite, frågetecknen dök upp igen. Reading blev plötsligt ett svårt motstånd trots den fantastiska form laget var i. Inte blev det bättre matcherna efter. Ligatiteln var visserligen borta och motivationen tröt säkerligen med Champions Leaguespel mer eller mindre säkrat. Ändå kändes det som att det fanns skäl till oro. Det var dock totalt obefogat skulle det visa sig.

Laget som ifjol var små pojkar som famlade sig fram till en seger med ett nödrop var i år en samling män som gick ut vägrade motståndarna en chans om så ens för en sekund. Vi som stod vid sidan var nervösa inför men så här i efterhand jag är övertygad om att spelarna mentalt redan hade vunnit när de klev ut på planen. De tänkte helt enkelt inte tillåta något annat hända.

En ny era våras i norra London. Förstärkningar behövs fortfarande men det struntar vi i idag. Gårdagens uppvisning visade att det här laget har, efter nästan ett decenniums relativ kräftgång, klivit ur dödsskuggans dal. De är nu redo att på allvar utmana de andra toppklubbarna. De har klivit ur dimman som naturliga vinnare. Out of the darkness and in to the light.