Martin Palmér

Den senaste månaden har jag blivit starkt påmind om hur viktig den emotionella kopplingen är för mitt fotbollsintresse. Hur viktigt det är att relatera till sin klubb. Så presenterade Arsenal slutligen Wengers ersättare och det blir förre Valencia, Sevilla och PSG tränaren Unai Emery. Han kommer med en hel del titlar i bagaget men jag kan inte låta bli att vara besviken. Det är inte ett val som fyller mig med spänning inför nästa säsong.

Sen det annonserades att Arsene Wenger skulle lämna klubben efter den här säsongen har alla spekulerat kring vem som kommer ta över. Många namn har nämnts och en efter en har de elimineras. Enrique hade, tack och lov, för stora ekonomiska krav. Allegri valde att stanna i Juventus. Nagelsmann blir kvar i Hoffenheim, troligen för att avvakta hur Kovac lyckas i Bayern. Kvar bland de som nämnts mer frekvent finns en grupp på fyra managers kvar, Leonardo Jardim, Patrick Vieira, Brendan Rogers och Mikel Arteta.

Vi har nu haft drygt två veckor att landa i den nya verkligheten där Arsene Wenger inte längre styr Arsenal. För mig har det varit långt ifrån tillräckligt. Till stora delar har jag mer eller mindre låtsas som att det inte har hänt, främst för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Även om jag de senaste åren sett det som det enda rätta steget har jag ingen direkt relation till ett Arsenal utan Wenger.