Martin Palmér

På fredagmorgonens presskonferens kommenterade Wenger vårt frånfälle i ligan på ett sätt som skapade mycket irritation hos många. Det var inte det faktum att han pratade om en ”fight back the last month and a half” en period där vi tappat poäng på både Spurs och Leicester, inte heller var det att han kallade oss ”champions away from home” trots att vi ligger sju poäng efter Leicester trots en mer spelad bortamatch i den tabellen. Nej det var rubriker om att han la delar av skulden på fansen.

Jag kan inte ha varit den enda som tittade på vårt mittfält inför matchen mot WBA med en slags skräckblandad förtjusning. Som de som följer bloggen vet är jag inte något större fan av Coquelin och vill se ett spelskickligare mittfält, något som i dagsläget innebär Ramsey och Elneny centralt. De har spelat lite kortare perioder tillsammans men aldrig fått chansen riktigt från start, så i torsdags var det verkligen upp till bevis för dem när de äntligen fick chansen. Nu vet vi hur det gick, de dominerade totalt.

20 säsonger i rad har Arsenal hamnat före Tottenham I ligan. Totteham har lyckats hamna före alla lag under den perioden, utom just oss. Men inte sen 2006 års lasangeincident har den sviten varit under så här hård attack. I och med den uteblivna segern mot West Ham försvann den sista strimman av hopp om en ligatitel och jakten på Tottenham och en ny St Totteringhams day är nu det enda som återstår. Innan dagens drabbning i de mörkare delarna av norra London har båda lagen sex matcher kvar att spela och Tottenham har ett försprång på fyra poäng som vi måste ta ikapp.

Som ni säkert märkt har det inte blivit mycket betyg på sista tiden. Massor av jobb och resor ligger bakom det främst. Så jag gör så att jag för mars skippar att redovisa fler matchbetyg och hoppar direkt på monthly awards.

Baserat på snittbetygen utser jag månadens spelare, månadens bottennapp, månadens tre bästa individuella prestationer och månadens match. Dessutom presenterar jag månadens totala snitt för laget. För att kunna bli månadens spelare måste man ha spelat minst tre eller 50% av matcherna, vid lika är det den med flest matcher som vinner.

Då var hela experimentet klart. Det fick väl inte riktigt den effekt jag hoppats, mest för att vi inte kom igen från de inledande dåliga resultaten. Spelar vi bara dåligt så blir det svårt att visa på att enskilda resultat inte betyder så mycket. Tottenham är kanske ett bättre exempel än oss här. De hade några riktigt bra perioder men kastade bort det med några skitresultat och landade som projecerat baserat på motståndet. Sen gick många andra sämre vilket gör deras placering bra, men de gick inte bättre än väntat. Men men, en recap hur det här fungerar.