Tog en paus från världen en stund. Det behöver man ibland.

Det mest talande för min vecka 43 är väl när jag lämnade in det beryktade patientfallet på torsdagen kl 22.02 och fem minuter senare i princip slocknade med datorn i knät.

Allt medan lillasyrran, 18 år, satt i samma rum med en plastpåse på huvudet.

Hon tyckte att det var skithäftigt att om hon klappade sig på huvudet så var påsen i vägen som en luftkudde och hon inte kände huvudet alls.

Jag försökte ta en paus från det mesta. Skolan. Syrran med plastpåsen. Även Arsenal behövde få ett break, faktiskt.

Drog till Gävle och kollade hockey. Hade lagt Arsenal, syrran och skolan bakom mig en stund. Idag var det Brynäs tur att få min uppmärksamhet.

Det tog ungefär till 16.20 innan jag blev nyfiken på hur fan det gick i Londonderbyt. 0-0 jävligt länge och det störde mig rejält. Jag hade ingen koll förutom via Livescore-appen i min iPhone 3GS.

Väl i baren i Läkerolen, så fick jag höra att Song gjort mål i 88:e och säkrat segern. I ren glädje jublade jag ut en hel öl (en dyr jävla Norrlands Guld i ett tattigt plastglas) i klackledarens knä.

Så glad blev jag. Utan att jag egentligen hade planerat det. Utan att jag nog egentligen ville det.

Klackledaren blev inte lika glad.

Arsenal har blivit en del av mig på senare år. Av min kropp, av min hjärna. Av mitt hjärta.

Det är en ynnest att kunna känna såhär. Tror jag.

Att det är en del av mig.

Kvar finns egentligen bara att få känna känslan av att vinna en tung titel när man känner så här starkt för laget. Den känslan, mina vänner, kommer att bli något alldeles extra.

För den kommer. Tro mig.