Senaste blogginläggen

Hej

Tyvärr blir det ingen THR idag. Jag ligger magsjuk.

Återkommer när jag mår bättre.

/D&M

Under denna hektiska vecka har vi arsenalister fått vara med om att först avrunda föregående vecka med att tappa en sen 1-0-ledning till kryss hemma mot Everton och då se sjupoängsförsprånget i ligan bli till fem. Vi har sett våra hjältar vara blekare än blekast mot Napoli och genom sin insats, eller snarare brist på insats, se platsen som gruppetta, och såldes en tacksam åttondelsfinal, få vingar och segla över till Tysklands industriella hjärta.

Jaha, hörni. Vad ska vi säga om det här egentligen?

När slutsignalen gick igår var det svårt att känna sig särskilt upprymd, även om resultatet innebar att vi var vidare. Inte som etta i gruppen, på grund av Dortmunds sena ledningsmål och vår egen förlust, utan som grupptvåa. Igen.

Igår, onsdag, var vi gäster på en bjudnings som regisserades av fotbollseuropas allra mest finklädda värdfolk. Borden var dukade med både hembakt och lättdrucket och vi, Arsenal FC, skulle få äran att sitta ner och umgås med SSC Napoli i deras paradvåning Stadio San Paolo. En arena i en stad, någonstans ungefär ovanför ankeln på den italienska stöveln som kickat mången sjöfarare ut i Medelhavet vidare ut i Atlanten.

Jag tänker inte påstå att jag tycker synd om Napoli, men om jag hade varit supporter till Partenopei skulle jag ha varit rejält bitter nu. Tänk att ta tolv poäng i en grupp med svåra motståndare som Arsenal och Dortmund – och ändå bara spela mot lagsom Spurs i Europa League till våren. I det perspektivet känns Arsenals andraplats i gruppen inte särskilt upprörande.

I kväll spelar vårt älskade Arsenal mot SSC Napoli på, den efter aposteln Paulus uppkallade, Stadio San Paolo i Neapel. Våra kanonjärer beträder planen som tabelletta, med tolv poäng och plus fem i målskillnad, tre poäng tillgodo på Dortmund (plus fyra) och till Napoli som står på minus ett i målskillnad. Trots segern mot Marseille senast, trots bortasegern över Dortmund och trots vinst i hemmamötet med Napoli, är vi inte ännu inte helt säkert vidare ur denna Dödens Grupp.

“I tried to grip my family, but I slipped”, frustade Rage Against the Machine för en massa år sedan. Och igår försökte jag hålla taget om både min familj och mitt Arsenal i princip samtidigt och ja, då kan man nog säga att jag, inhyst i en ymnig snålblåst, halkade/lät glida/lät slinka. I värsta snöovädret (okej, med västgotiska mått mätt) skulle hela familjen D&M packa ihop sig i bilen, åka till sonens bollklubb för samling, sedan i konvoj åka ut i norra skärgården för bortamatcher. Och sedan, efter matcher och dusch, fika tillsammans.

Jaha. Så en fyrapoängsledning blev en fempoängsledning men inte en sjupoängsledning så den övergripande känslan efter matchen var...jag vet inte riktigt. Besvikelse? Kanske.

Eftersom Yours Truly spenderade den kronologiska sträckan mellan lunch och tidig middag i Göteborgs norra skärgård, där sonen spelade match mot ett lag med härkomst där, stiger forumekvilibrist Guris in på expeditionen och bistår i dagen bloggande. Jag säger stort tack på förhand och skall alldeles strax sätta tänderna i denna primör. Hoppas det smakar!

/D&M

Har i dag något så ovanligt som en lördag utan Arsenal och helt tom på andra planer. Så därför har jag skämt bort mig själv genom att inhandla nya skor och en kabinväska inför Londonresan senare i veckan.

En annan fördel med en ledig lördag är att jag kan utnyttja mitt svindyra Viasat-paket som jag har haft väldigt lite nytta av sedan jag blev ambassadör i Stockholm och extremt sällan ser matcherna hemma.

Nyss har jag i alla fall sett Newcastle slå Man U på Old Trafford...och värre saker kan man ju ha för sig en lördag.