Senaste blogginläggen

När Davidsson och Mannen för tredje eller fjärde gången ber mig att skriva en matchrapport så får det väl va färdigslingrat? Så jag får rycka in och skriva några rader om derbysegern mot West Ham. Har inte haft den bästa av uppladdning för uppdraget måste sägas. Baksmällan från helvetet har hemsökt mig under dagen och det var svårt att hålla koncentrationen uppe under matchen. Nog om det och till matchen.

Nu är det bara dagar kvar till en av toppfotbollens absoluta D-Days. Transferfönster Januari Edition skall snart till att öppnas och vi arsenalister sitter med en om inte översvallande lång önskelista, så med en lista präglad av tämligen precisa önskemål. På min står en Mertesackerlik mittback som är redo att utmana Vermaelen om tredjeplatsen för att sedan växa in och avlasta vår store dj-la tysk, på vilken vår defensiv idag står och faller.

Idag är det julafton och igår trummades julen igång med en haussad uppesittarkväll i toppfotbollens anda. Efter att ha spenderat åtta, nästan nio dagar i vila, ville ligstyret att Arsenal skulle inleda en period med tre matcher på sju dagar med att möta Lokomotiv, förlåt Chelsea FC, hemma på Emirates Stadium.

Matchen mot Chelsea var på alla vis undermånlig. Försvaret var skakigt, mittfältet vekt, anfallet trubbigt och domarinsatsen bör vi nog inte ens gå in på. Det var helt enkelt mycket som lämnade en hel del i övrigt att önska. Det var en match som kunde vunnits om Giroud fått in det där volleyskottet på Ramseys lyftning, men samtidigt en match som Lampard var en ribbträff från att döda redan i första halvlek.

Dagen för julafton och jag antar att jag inte är den enda som har huvudet fullt med julförberedelser och klappar. Men det är ändå någonting som gör det lite svårt att fokusera på just det här med julen i år. Varför? Ja, på grund av matchen förstås.

Det är några timmar kvar till avspark och jag gillar inte riktigt den inverkan på min (eventuella) julefrid som Arsenal har i år.

Att säga att jag känner mig stressad är något av en understatement.

Vi har hela tiden vetat att våra möten med Chelsea är viktiga, men den här känns viktigare än någonsin.

Då var det dags premiärblogg med allt vad det innebär i form av första intryck och liknande. Ni som klickat in här undrar säkert vem jag är. Mitt namn hittar ni här till höger, jag är en 24-årig ingenjörsstudent vid studentlivets upphällning. Arsenal hittade jag strax före millenieskiftet i och med Fredrik Ljungbergs övergång. Min första match med på plats kom förra hösten borta mot Schalke 04 i Champions League, en upplevelse ni kunde läsa om i KM. Några av er träffade jag där och  del av er har säkerligen stött på mig i andra sammanhang också.

Om knappt ett år går svenska folket till vallokalerna för att avgöra vilket Sverige de vill vara med om att forma. Vi fotbollsfantaster saknar denna möjlighet att dels göra aktiva val, men framför allt att ändra oss och göra ett nytt val vart fjärde år. Har du låtit dig falla för ett lag så har du förhoppningsvis gjort det mer på känsla än tagit ett beslut vilandes på förnuft. Bandet du en gång knöt med ett fotbollslag kan du heller inte knyta upp och använda för att binda ihop dig med en annan klubb.

Nu är jag hemkommen från London igen, och precis som vanligt hinner jag knappt landa här hemma innan jag måste börja planera nästa resa. Då denna resa var lite snabbt ihopkomponerad och huvudsakliga anledningen var att hälsa på vänner tror jag att nästa resa kräver lite mer planering.

I lördags låg jag nedbäddad i sängen efter en natt i toalettsittandets tecken. Eftersom allt annat än ett totalt utelämnande av samtliga detaljer kring denna natt vore i högsta grad oskönt, så släpper vi frågan där och nöjer oss med att konstatera att jag såg matchen mot shitty (nej, inte en toalettreferens till, jag orkar bara inte mer) liggandes i sängen i ett disharmoniskt töcken av feberyrsel, utmattning och allt för långsam återhämtning. Fast ur detta töcken och ur matchen som den kom att utveckla sig, vill jag lyfta fram tre teman som kräver sin avhandling.

Det är alltid svårt att se tillbaka på en match som den mot City och analysera den. Det är så mycket känslor, och ilska, att det är svårt att se på det helt nyktert. Och det kanske inte gör så mycket, det här är ju inte en opartiskt blogg trots allt.

Jag befinner mig i London just nu, i Chelsea-land tyvärr, men i går tog jag tåget i en cirkel runt centrala London och mötte upp med en vän i Camden för att se matchen.