Senaste blogginläggen

Sitter här och lyssnar på den klassiska London-spellistan som vi med gemensamma krafter svängde ihop (saknar du någon låt?) här på sajten för hundra år sedan när jag hade en blogg som var någon mer frekvent uppdaterad än denna. Anledningen till det är givetvis att jag inom ett dygn återvänder till mitt defaultresmål - London.

Medlemsresan drar officiellt igång på onsdag, men jag tjuvstartar redan i morgon tillsammans med Lander, Larra, Andreas och Hedemora. Det kommer att kännas helt okej att vinka hejdå till kollegor, elever och rättningshögar och ta helg redan på en tisdageftermiddag. Medlemsresan har aldrig gjort mig besviken förut, så mina förväntningar är högt ställda och det mesta talar för att vi får ett nytt kapitel i Arsenal Swedens folklore. 

Innan jag tar mig an rollen som reseledare vill jag bara dela med mig av de verksamhetsmål som styrelsen, verksamhetschef Lander och alla andra som bidrar till klubbens utveckling jobbar mot den här säsongen. Det känns bra att redan nu kunna bocka av mycket av det som ska uppnås, och det ger mig tillförsikt att vi kommer att lyckas uppnå alla målen. Jag är övertygad om att det alltid är viktigt att ha mål att sträva mot för vilken organisation som helst, för annars är risken stor att folk börjar dra åt olika håll med splittring som följd. 

Detta är Arsenal Swedens verksamhetsmål säsongen 2012-13:

HEMSIDAN
En ny hemsida ska tas fram under säsongen. Arbetet ska läggas på ett externt företag och offerter ska tas in för detta ändamål. Den nya sajten ska ha en uppdaterad design och funktionalitet som är mer anpassad för dagens förutsättningar än den existerande sajten. I samband med detta ska också rutiner tas fram för hur felanmälan av funktioner ska hanteras samt hur vi hanterar eventuella framtida behov av extern assistans.

FÖRENINGENS ANSTÄLLDE
Styrelsen ska genomföra en lönerevision och i samband med denna också ta fram en policy för hur denna ska gå till i fortsättningen. Det som beslutas ska protokollföras i samband med styrelsemöte. Vidare ska styrelsen också etablera rutiner för hur semester ska hanteras då verksamheten inte får stanna av då den anställde har semester.

RUTINER INFÖR ÅRSMÖTE
Formen för årsmötets genomförande ska ses över och styrelsen ska i god tid innan kommande årsmöte ha tagit fram tydliga rutiner och former. Årsmötet ska annonseras så tidigt som möjligt för att möjliggöra för så många medlemmar som möjligt att närvara.

REDAKTIONELLT ARBETE HEMSIDAN
Det redaktionella arbetet ska organiseras tydligt. Webredaktör ansvarar för att under säsongen etablera en redaktionell grupp med ansvar för nyhetsskrivande, bloggande, matchreferatskrivande och annat löpande material.

REDAKTIONELLT ARBETE KANONMAGASINET
En redaktion ska etableras som har i uppgift att planera arbetet med i god tid planerade ungefärliga utgivningsdatum.

Det har under en tid varit min intention att redogöra för ungdomsläget i Arsenal. Vilka talanger finns tillgängliga? Vilka kan gå hela vägen? Arsenals ungdomsspelare har under flera år varit något av ett specialintresse för mig, vilken den som följt mig på Twitter under en tid också kan vittna om.

Därför tänker jag nu försöka ta mig igenom de olika lagdelarna bland Arsenals reserver och ungdomslag och försöka rita upp en bild av hur läget ser ut och vilka ungdomar som kan vara värda att lägga på minnet. I dag tar vi oss an våra unga målvakter, och jag kommer även försöka rangordna dem efter talang vilket inte är helt enkelt.

Till en början kändes det som att det skulle bli ännu en besvikelse. Arsenal inledde matchen mot T*ttenham med att spela väldigt nervöst och lyckades inte behålla bollen. Tidigt i matchen kommer också det obligatoriska målet i baken, och det var så klart tvunget att vara Adebayor som gjorde det. Efter målet började Arsenal spela bättre och, på ren Wengeriska, släppa handbromsen något. I 17e minuten visar Adebayor återigen vilken skam han är som både fotbollsspelare och människa när han med dobbarna först högt över marken i princip hoppsparkar mot Santi Cazorla. Howard Webb dröjde med att dra upp kortet, men det kändes däremot aldrig tveksamt att det röda kortet skulle komma upp till slut. Efter det började Arsenal rulla boll på riktigt och gjorde också tre mål innan halvtid, som följdes av två mål i andra halvlek i en match som, åter igen, slutade 5-2 mot Hetsporrarna.

Under lång tid har jag haft, i varje fall, ett visst herravälde över bilens stereo och den därifrån utkommande musiken. Utan fru i bilen pratar vi Iron Maiden, Black Sabbath, eller kanske Tiger Lou, Bon Iver eller Loosegoats, men med fru medföljande har endast de tre sistnämnda tillsammans med någon sorts Vuxen Girl Power, vilken jag uppenbarligen är totalt oförmögen att förstå tjusningen med, varit aktuella.

I takt med ungarnas tillväxt har även deras musikaliska preferenser fått större utrymmer och den för stunden rådande bilåkarhusguden heter Michael Jackson. I mitt stilla sinne avhandlar jag alternativen såsom Hitz for Kidz, Justin Bieber, Linda Bengtzing eller Eric Saade och nöjer mig med min ringa lott i livet. Favoritlåt just nu är ”Smooth Criminal” från skivan ”Bad”, men då ungarna i vissa fall brås på sin till stora delar helt obegåvade fader, så heter den, i barnamun ”Smurf Krimmelon”.

Detta namn, ”Smurf Krimmelon”, är förvisso högst felaktigt och helt ogrammatiskt men är ändå, ur ett armt föräldraperspektiv, väldigt, väldigt rätt. Det är lite småfyndigt, roligt och oerhört charmigt. Det väcker värme inombord, ett smått överseende leende men också en stor respekt för den uppfinnelserikedom och mod att dana nya stigar genom livets oändliga snårskog.

Och precis så var det också med dagens möte med våra retarderade små inavlade kusiner från landet N17. Det var förvisso varken i alla lägen rätt eller snyggt, men slutresultatet gav oss en känsla av glädje, av skratt och segern lade sig som ett småtokigt lapptäcke runt hela lördagskänslan. Alla spelare gjorde kanske inte rätt i alla lägen, och gud vet att det både borde finnas mer att hämta och åtskilligt mer att önska av somliga arsenalspelare, men du betänker alternativen, nöjer dig med din ringa lott i livet och gläds åt den varma känslan som endast en seger, with a little help from me friend, i North London Derby kan skänka dig.

Jag vet att man bör jämföra en sju och ett halvtårings charmiga försök att vacklar vidare på lingvistiskt obruten mark, med vuxna bolltrillares lyckosamma nedläggande av dum, ful och felaktig fotbollsmotståndare, lika lite som man skall sätta sin kärlek till sina barn i samma blogginlägg som kärleken till ens fotbollslag. Men för mig är det, trots att detta rent objektivt skulle anses vara sjukt, oansvarigt och ickevärdigt föräldraskap, fullt logiskt och helt sammanhängande. För Arsenals insats idag väckte ungefär samma känsla av glädje och ohämmad kärlek som den till ungarna, samma känsla av att framtiden ändå ser ut att ljusna och samma upplevelse av att vara helt rätt. Sedan väckte matchen en herrans massa andra känslor också. Men de skall vi inte gå in på i detta, kidsrelaterande, sammanhang.

Ni såg själva matchen. Ni insåg att jag jinxade in Lloris i startelvan och ni såg att jag inte hade förutsett AVB's 4-4-2-val vilket ställde Vermaelen mot Lennon, men ni såg inte att jag var hur säker som helst på att greadybastard, förvisso kanske skulle göra mål, men som den idiot han är ändå ge bort matchen till oss. Jag vill passa på att skicka ett stort tack till den engelska fotbollens blindtarm som återigen visade varför bara spurs vill ha honom. Stort tack, mr gready aka dumbom.

För matchen började inte bra. spurs rullade ut oss, vi verkade passiva och redan efter ungefär noll sekunder så räddades vi av att en annan knasboll var offside och fick ett mål bortdömt. Som om inte vi lärt oss av läget, så släppte BFG (och var det Arteta, eller Wilshere) loss en vinthundslöpande Defoe som löpte på, drog i väg ett skott vilket Szczesny halvräddade rakt fram till gb som gjorde 1-0.

Där och då kände man att det skulle gå käpprätt åt h-vette. -Om man inte visste bättre. Det gjorde Eder Käraste som bara satt och väntade på att stolpskottet från Togo skulle göra bort sig. Och som han gjorde. Tjoff så höll Cazorlas ben på att ryka. De klarade sig, men inte ens Webb kunde låta bli att visa ut N17's Snurre Sprätt från Emirates. Resten är historia, vi spelade ut, fick de ytor vi är så beroende av och lyckades plötsligt framstå som ett riktigt kapabelt EPL-lag. Skit samma om vinsten är avhänd det röda kortet eller inte, vi vann, de förlorade. Vi är kungar över Norra London medan de fortfarande är det de alltid har varit. Ingenting. Eller något ljusskyggt som kravlar längs med vår skugga. Grymt skönt!

Szczesny: 2/5. Hade i princip ingenting att göra förutom att släppa in ett par bollar, dribbla lite och vara coola killen när matchen skulle spelas av. Inte jättelyckad vid spurs första mål där han släppte en lite väl enkel retur, men på det stora hela måste han hälsas välkommen tillbaka. Vår nr 1.

Sagna: 3,5/5. Höll Bale tight och var överlag oerhört förtroendeingivande. Trygg, säker med boll och oerhört placeringssäker. När han missad och blev kvar i offensiv del, som i 73:e, jobbade han tillbaka och löste liksom själv situationen.

BFG: 3/5. Fågel, fisk och ingenting där emellan. Gick bort sig totalt på spursens första mål och man fick tunga fealings över ens axlar, men sedan gör han, genom sitt första mål för klubben 1-1 och allt är förlåtet. Var sedan som han brukade, lite mer mittemellan, med bra bollkontroll och ett ständigt spridande av lugn. 

Koscielny: 3,5/5. Ett mycket välansat mellanregister. Var förvisso lite passiv på spurs 1-0-mål, men var annars synnerligen välplacerad under resterande eftermiddag. Bra med bollen, brytsäker och vältimad i sina uppstick, såväl de defensiva som de offensiva.

Vermaelen: 2,5/5. Inga vidare inlägg och inte superbra i försvarsarbetet heller. Han är väl ungefär den gyllene medelväg som Wenger, i dagsläget, kan förhandla fram mellan försvarsarbete och Santos.

Arteta: 2,5/5. Drog på sig fler frisparkar än vad vi är vana vid att se honom göra och var inte helt klockren i sitt positionsspel. Men hade god relation till bollen och slog ett antal öppnande passningar, främst under matchens första timme.

Wilshere: 3,5/5. Fick stå ut med en herrans massa otrevligheter från en Sandro som borde blivit varnad långt mycket tidigare än i 66:e minuten. Stod upp mot ärkefjanten Bale och högg tillbaka med lite egna tjuvnyp när tillfälle gavs, rena poesin ibland. Underbara långpassningar och stundtals en fröjd att se när han förde bollen framåt som om han levde helt i en annan värld och körde i en helt annan omkörningsfil än de andra såg möjlig.

Cazorla: 4,5/5. Så gott som osynlig inledningsvis, men steg sedan fram och tog över matchen helt. Sökte ytor på kanten, tog skott centralt och skapade rena konstverk, bland annat i förarbetet till Podolskis 3-1-mål. Fick även göra 4-1-målet och var överlag fruktansvärt bra denna dag.

Walknott: 4/5. Full pott för moppemuschen, fantastiskt initiativ och kanske en av de bästa matcherna han givit oss rent spelmässigt. Började med att vara ”snabb men ovän med bollen”, men blev sedan allt mer vänligt sinnad till arbetsredskapet. Mår uppenbarligen inte bra av att få för mycket tid för tankar, då  han bara fepplar bort saker om tid ges. Jag tyckte först att han försvann något när han fick spela centralt, något han gav rejält svar på tal genom sitt 5-2-mål.

Giroud: 4/5. Grym i luften både i anfallsspelet och i försvaret. Var precis överallt och var väldigt följsam i spelet med bollen. Väldigt skönt att se honom göra sitt 3-1-mål, inte bara för att det stängde matchen, utan även för att han fick göra det med foten. Väldigt bra match, tycker jag.

Podolski: 4/5. Började matchen med att slita lungorna ur sig och pressade spursarnas uppspel och bollägande till smått genans. Sedan kändes det som att allt hans arbete skulle ha gått ut över anfallandet och så plötsligt, BOOM, så stod det 4-1 och han var den härförare vi hoppats på.

Wenger: 3,5/5. Med Wenger och matchdagar så är det som det är, och du vet precis vad du får: Ungefär lika chockartad coachning som det är att se en konservburk öppnas med sådan där gammaldags väggfast konservöppnare. Du vet, jättespännande första gången, när man är ungefär 5 år gammal, sedan lika förutsägbart som sövande. Ibland skojar Wenger, inte konservöppnaren, till det genom att fösa in en ytter på centerplatsen och ibland går han bananas genom att flytta ut en central mittfältare på högerytterplatsen.

Det är craaazy för hela slanten, klackarna i taket och ett ständigt svingande från farmors gamla kristallkrona rakt ned i hörnsoffans mottagningskommitté så att både chips och dipp flyger åt alla håll. Eller kanske inte. Idag gav han oss en förväntad startelva och förväntade byten, men höll också på att göra nervvrak av oss när han bytte in både Ramsey, som han både dra ned tempot, alibijogga och passa bort bollen åtskilligt, och Santos, som väl mest såg stinn ut, inom loppet av 9 minuter. Puh där, Wenger.

AVB: 5/5. Guds Gåva till Den Moderna Fotbollen, gav inte bara bort mittfältet. Han lät dessutom en dokumenterat blindgalen klubbruntkn-llare starta mot sin förra arbetsgivare, vilket vi alla redan på förhand visste hur det skulle sluta, och toppade det hela med att peta en av EPL's säkraste målvakt och sätta in en TV-räddningsvideojugge, förlåt, -fransman i målet. Förra året gav 'Appy 'Arry oss 5-2-vinten, denna gång gav AVB, i skön samklang med han den där adebayor, oss samma siffror. Och kanske samma förlösande och säsongsvändande effekt, vem vet?

D&M: 4/5. Rent utförandemässigt en slätstruken 2:a, men strategiskt och uppläggsmässigt en klar 4:a. Öppnade dagen hårt med en timmes träning i sällskap av Manu-Mats, vilken tack vara en vecka med The Road To North London Derby part 1-3, var så gott som Arsenal denna dag. Detta följde jag upp med att, städa hemmanet som en galning samt i rent profylaktiskt syfte, knalla ned i källaren och rota fram mina och ungarnas skridskor för att kunna möjliggöra att Fru D&M får ett par timmars barn- och karlfritt under morgondagen. Ett bra upplägg som jag vet kommer genera gott med framtida piiiiip-poäng för Herr Bloggskribent.

Vidare hade lördagen inte bara boostats med att det var derbyfotboll, utan även med att vi denna dag skulle äta pizza till middag. Inget stort tänker du, men våra ungar lever i en annan värld och tämligen ääälskar känslan av att få bära hem en pizza som ”inte är hemmagjord”. I sällskap med köpepizzan kom även påsen med inköpt lördagsgodis, varför jag nu sitter lugnt och ledigt här med hela internet att tillgå samtidigt ungarna spelar DS, har post-pizza-spärrbukar men gör allt de bara förmår för att knö ned några lördagsgodisar. Bra jobbat D&M!

Och bra jobbat, Arsenal. Oerhört viktiga poäng och så evinnerligt skönt att hålla avskummet stången, bakom oss och kvar i vår skugga. Allt är inte guld och gröna skogar, vi är fortfarande på tok för långt från täten, men matchen var skön. Resultatet skönt och sättet vi tog de tre poängen synnerligen smakfullt. F-n vad gott det kan kännas ibland!

Ser man på. En slutsignal blåstes och jag behövde inte börja fundera vems avgång jag skulle kräva den här gången. Idag fick Arsenalspelarna bekänna färg, och som de gjorde det. Ikväll är hela norra London rött. 

Matchen följde annars just den dramaturgi ett North London Derby ska ha. Vi ska ju inleda darrigt, och gärna ligga under innan en händelse som blir en väckarklocka får spelarna att vakna och gör några snabba mål i rätt bur. Därefter kommer en period där det känns som att matchen skulle kunna sluta i fullständigt förnedring för Spurs innan laget släpps in i matchen igen. Slutligen ska Arsenal avgöra på slutet. 

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och suckat i inledningen av ett NLD, för att sedan med ett konstant leende på läpparna vinka hejdå till Sp*rsfansen när de med tomma blickar lommar ut efter ännu en förlust.    

Tanken med den här dramaturgin, om det nu finns en tanke, är antagligen att man aldrig ska kunna slappna av riktigt. Inte ens när Arsenal leder med 4-1 och spelar elva man mot tio. Jag tog aldrig ut segern - inte förrän Theo mycket välförtjänt gjorde 5-2 - för vi har fått uppleva alldeles för mycket i den här typen av matcher för att man ska tillåta pulsen gå ner bara för att man har en tvåmålsledning. 

Väckarklockan i den här matchen borde ha varit Adebayors 1-0-mål, men det var tydligt att det inte räckte då Lennon var någon decimeter från att sätta tvåan ett par minuter senare. Det som väckte Arsenalspelarna och som också blev vändpunkten i första halvlek var givetvis Adabayors vansinniga tackling på Cazorla med det givna röda kortet som följd. Efter det lämnade Spursspelarna snällt ifrån sig dirigentpinnen och hemmalaget, med Cazorla och Walcott i spetsen, fick fritt bestämma över resten av matchen.

Förhoppningsvis är den här segern något som, precis som i våras, blir ett avstamp mot bättre tider. Arsenal har varit svagt under den senaste månaden och detta är en så pass tung skalp att det måste sprida positiva vibbar i hela truppen. Hoppas vi kan rada upp ett antal trepoängare nu, så att den där arbetsron som så väl behövs kan infinna sig.

Slutligen vill jag hylla Bacary Sagna för hans nästan totala ignorerande av Adabayor i spelargången inför matchen. Togolesen försökte krama honom och försökte få till ett gemensamt garv, men vår högerbackshjälte gav knappt sin förre lagkamrat en blick. För en supporter är det ögongodis nästan i klass med ett snyggt mål. Se och lär Andre Santos.

I North London Derby-triologin har jag avhandlat Fotbollens olika hem, jag har närmat mig lite av den rivalitet som finns mellan klubbarna och jag skall idag se över vad de olika lagen har på hand inför morgondagens möte på Emirates, The New Home of Football. För nu är det dags, nu är landslagsfotbollens mest onödiga inslag till ända och nu är det hög tid för Arsenal att visa vilka vi är. Det är dags för Wenger att visa att hans tid inte är över och det är läge för klubben att åter få andas ett visst mått av optimism.

Efter förra landslagsuppehållet tappade vi allt vad redligt spel hette och förlorade mot Norwich borta, Schalke 04 hemma och lyckades med nöd och näppe rädda avancemang mot ett formsvagt Reading efter att ha legat under med 4-0. Vi åkte upp till Manchester och lät dem leka barmhärtiga samariten med oss, vi åkte till Gelsenkirchen och tappade både en tvåmålsledning och förmågan att styra en fotbollsmatch och vi tog emot Fulham genom att även då tappa en tvåmålsledning, för att sedan krydda anrättningen med att missa en oförtjänt straff.

Spurs har å sin sida förvisso vunnit borta mot Southampton med 2-1, men de har i ligan förlorat mot che£sky, shitty och hemma mot Wigan. Åkt ur deras egen kupp i och med en 2-1-förlust mot Norwich och ägnat sig åt europaspel genom att kryssa mot storheter som Lazio, Panathinaikos och Maribor. Nu lyckades de förvisso vinna senast mot Maribor, men totalbilden av spurs idag, med andraplatsen i sin Euro Leaguegrupp, respass ur ligakuppen och med sjundeplatsen i ligan är att de förvisso ligger före oss i ligan, men ändå är relativt crapp.

Guds Gåva till Fotbollen, André Villas-Boas, har förvisso fört någon form av progressivt grundspel och analytiskt tänkande till klubben, men resultaten är ändå inte riktigt de förväntade. Nu har också rykten börjat florera om att värvningarna han gjorde kanske ändå inte riktigt var hans, att de egentligen var ordförande Levys och att jättehärvan kring Joao Moutinhos uteblivna övergång var ett uttryck för den missmatch som råder inom klubben. Så här ställde spurs upp i senaste matchen, den de förlorade med 2-1 mot shitty:

Friedel
Walker – Gallas – Caulker – Vertonghen
Huddlestone – Sandro – Dempsey
Lennon – greadybastard – Bale

spurs började matchen med ganska taffligt passningsspel men med en stor rörelse och ett flexibelt positionsspel, där till och med gb verkade fått för sig att jobba för laget. Efter att Caulker givit dem ledningen sjönk de sedan ned i en nästan nyarsenalsk ovilja att ta kontroll över situationen och lät ett något märkligt dimensionerat shitty ta över matchen, gå ikapp och sedan också förbi.

En som verkligen lyste i matchen mot shitty var Mousa Dembele, med sin frånvaro. Som del av det belgiska fotbollsunderverket är han en synnerligen mångfasetterad bollspelare med både defensiv stabilitet, bra bolltempo och teknisk briljans. Men i mitten av oktober hamnade han åter i de höftbesvär han drogs med under tiden i Fulham och hans, enligt många källor, troliga frånvaro från morgondagens match är ljuv musik för oss att höra.

Så här bör man vara klädd vid ett North London Derbys. Artwork: Magical-Kaj. Arsenal Sweden.

Mot shitty var spurs mittfält tämligen anonymt. Sandro jobbade på väldigt bra i det tysta, Huddlestone bidrog med en hygglig högerfot och ett digert box-to-boxslit medan Dempsey var tämligen osynlig. Utan nämnde Dembele på mittfältet blir yttrar Bale och Lennons fart och fara något mindre hotande för oss. Vi måste dock se upp med spurs huvudspel vid fasta situationer, något som shitty, vilka precis som vi krampaktigt håller kvar vid det eländiga zonförsvaret inom boxen, stundtals hade stora problem med.

Förutom Dembeledramat dras spurs med skador på både Parker, Kaboul och Assou-Ekotto. Kyle Walker, Jermain Defoe och Aaron Lennon vilade samliga från landslagsuppdrag, men antas vara tillbaka lagom till ligaspel. Dessutom kommer vi, med största sannolikhet få möta Brad Friedel i målet, och inte den dyrt införskaffade Hugo Lioris, vilket måste anses vara synnerligen oskönt. Detta eftersom Friedel förvisso är något senior, men fortfarande en linjemålvakt i världsklass, har bra förmåga att läsa boxspelet och inte alls är den tvätthängare som hans franske kollega gjort sig känd som.

Vi vet alla hur Arsenal ställde upp och hanterade den senaste matchen mot Fulham. Den Bouldeffekt som det talades om i säsongens inledning är nu som bortblåst och Gibbs skadeproblem gör oss inte bara mindre farliga framåt och likt en schweizerost i defensiven, den har också skapat en synnerligen uppenbar obalans i backlinjen. Vi har tidigare varit inne på hur lättläst Arsenal är och avsaknaden av fungerande kantspel är en av ingredienserna i denna stinkande soppa.

Något vi dock kan glädja oss över är att både Podolski och Giroud gjorde mål mot Fulham, samt att TW14 kom ifrån matchen med äran i behåll. Resten är nog inte så mycket att skriva om och oförmågan att behålla initiativet och stänga matchen är varken ett nytt problem eller raketforskning. Som vanligt när det gäller det nymoderna Arsenal, så måste effektiviteten bli högre och tempot, med och utan boll, likaså. Jag har lite olika varianter på startelvor, men jag väljer att föreslå följande elva spelare:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Sagna
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Är Szczesny frisk, vilket han nu verkar vara, så skall han spela, alla dagar i veckan. Detsamma gäller med Gibbs. Inför mötet med Norwich uppgav Wenger att Gibbs skulle vara tillbaka till QPR-matchen, men vi såg ju alla hur det gick med den saken, varför osäkerhetens dimma ännu vilar över Familjen Gibbs i övrigt välskötta bakgård. Denna dimma blev, under gårdagen, till en läckande septiktank då Wenger inte bara talade om Gibbs skada som en ”long-term” utan även likställde honom, eller hans skada, med Diaby och Rosicky. Därför är rockaden Sagna – Jenkinson självklar på lördag.

Sagna blir ett helt okej alternativ på vänsterbacken och Landslagsman Jenkinson är en bra mycket bättre högerback än vad både Santos och Vermaelen är vänsterbackar. Dessutom är Jenkinson Arsenalfan sedan födseln och detta är ett North London Derby. Resten får du räkna ut själv. Jag vet att Vermaelen är lagkapten och således kommer att spela, men jag unnar honom en match’s vila till förmån för kombon BFG – Koscielny. Dessutom kan Vermaelens inträde på vänsterbacken, hur mycket vi än ber om motsatsen, inte anses ha löst vårt defensiva problem då vi släppt in fem mål på de två matcher han vikarierat där.

Ah… en iskall Cazorla friskar alltid upp. Bild: D&M

Mittfältet: Nu är Wilshere tillbaka varför vi får anta att Arteta höjer sig ett snäpp gentemot insatsen mot Fulham. Cazorla har spelat samtliga liga- och CL-matcher, men matchens art i relation till total brist på truppalternativ, gör att även han är självklar. Eventuell jetlag kastar jag bara smått nedlåtande över axeln och rätt ned i random papperskorg. This is F-cking North London Derby.

Anfallet: De båda målskyttarna senast är självklara och de får gärna ha sällskap av Walcott. Själv anser jag att AOC är en bättre spelare än Walcott, men med tanke på den förstnämndes ganska nyliga comeback från skada, Wengers feeling för stelopererad peckingorder och den sistnämndes insats mot Fulham, så bör anfallskedjan se ut som ovan.

North London Derby Gameplan: Som vanligt så måste vi se till att göra någonting nyttigt av Cazorlas passningsfötter. I nuläget har de inte förvaltats till en enda assisterande målpassning på de senaste elva matcherna och detta är ett enormt resursslöseri. Aktuell resursoptimering görs dels genom att ge understöd och skydda Cazorla och Arteta från motståndares punktmarkering, men framför allt för genom att de andra spelarna gör sig själva användbara. Till kidsen lär man ut att de alltid skall kunna se bollen, och därigenom lämna passningsskuggan och bli spelbar, och kanske är det dags att Wenger knycker den lika enkla som självklara instruktionen.

Mot shitty var spursen bra och kompakta när de hade tid att mobilisera men oerhört sårbara vid snabba omställningar. Ni vet vad jag tycker om possessionsfotbolls jada-jada kontra Va-Va-Vooms dödlighet, så ni kan säkert lista ut vad jag anser är bästa sättet att skjuta hål i den liljevita geggamojan: Ett lägre försvarsspel, snabba omställningar och ett direkt förvaltande av den långa passningen. Inga uppbromsningar längs med sidlinjerna, inga livslustkvävande tillbakavändningar och så få tillslag per avlagd meter som bara är möjligt. För spurs har, trots Kabouls frånvaro, ett bra centralt försvarsspel och både Sandro och Huddlestone kan screena bort goda försök till anfallsspel. Så vi måste locka upp de små förvirrade liven, överrumpla dem med hastigt omslag och knäcka dem genom att de får jaga hem i både brådrask och blindo.

Min bedömning i nuläget är att herrar Bale och Lennon kommer inneha de offensiva kantpositionerna, understödda av Vertonghen och Walker, vilket innebär bra speed framåt men, i tre fall av fyra, en viss ovilja att vända hem. Ställer vi upp med Jenkinson och Sagna, med defensivt stöd av Arteta och Wilshere, har stora möjligheter att vända kantspelet till vår fördel. Dock måste då yttrarna vara våga utmana, våga söka central yta och våga röra om i den stinkande spursgrytan. För här är de sårbara, oavsett vilka två av Caulker, Gallas och Dawson som spelar, så är den oväntade, ologiska och yviga löpningen det stora hotet för dessa gentlemän.

Sedan skall vi slå bollen på anfallarens/anfallarnas fötter, inte rakt in i mittbackarnas kontor, nickhöjden. Enligt Giroud så har det varit en svårighet för honom att ställa om till det arsenalska anfallsspelet mycket beroende på att bollarna han fått att jobba med var i huvudhöjd. Och han som endast gjorde ett av alla i sina fjolårsmål i franska ligan med huvudet, och resten med fötterna. Så håll bollen där stora försvarare är dåliga och tekniska anfallare är bra. På marken, eller två till tre decimetrar ovan den. För då blir vi farliga, utmanande och till och med dödliga, för de små kusinerna från landet.

Så kom igen nu Gunners. Se nu till att vinna i morgon. Hit’em where it hurts.

Har inte hört ett ljud i media ikväll om att Carl Jenkinson faktiskt gjorde landslagsdebut. Vi snackar ändå om en kille som för mindre än två år sedan spelade i Eastbourne Borough FC i den engelska sjättedivisionen.
Den som möjligen var närmast att kommentera Arsenalytterbackens första landskamp för sitt England var troligen Erik Hamrén. Den svenske förbundskaptenen är mycket mån om alla, det fick vi svart på vitt idag. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när han fick nåt mindre raseriutbrott på Patrick Ekwall när han ville få den svenska insatsen till en enmansshow.
Hur fan kunde du vara så puckad, Patrick?
Det här väl var första klassens lagsinsats …
Du skulle höra Steven Gerrard i Sky efter matchen när han pratade sig varm om Ranegie insats, om Isakssons målvaktsspel och om den fantastiska mattan på nya Friends Arena. Inget snack om att det var Zlatan som vann matchen till Sverige där inte …

Nej, allvarligt talat. Jag är som många av er kanske vet ingen större supporter av landskamper och landslagsfotboll, men när Arsenalspelarna är i farten kan jag väl kasta ett getöga på matchen, även fast det är en träningsmatch.
Men idag hade jag faktiskt svårt att fokusera på Jenkinson och Jack Wilshere, som hoppade in i andra halvlek. Det är snudd på omöjligt att sitta och granska en högerback när Sverige har en gubbe som gör precis som han vill på planen och smäller in mål som är helt sjuka.

Carl Jenkinson kommer in i matchen - hans första landskamp för England. FOTO: Bildbyrån

Men Pappa Jenkinson var stolt på Friends Arenas nya läktare. Steve heter han och med sin stora engelska flagga njöt han när sonen kom in i matchen.
Jag träffade faktiskt Steve i Köln i somras. Det var kvällen före träningsmatchen. Jag, Axel, Andreas och Tobbe Bäckström hade precis avslutat en bättre italiensk middag på en uteservering när vi skulle rulla vidare i den tyska natten.
Då upptäckte vi att Jill, som jobbar åt Arsenal och har hand om supporterklubbsverksamheten, satt med sitt sällskap en bit bort. Vi gick så klart fram och hejade för att växla ett par ord.
Hon presenterade då oss för de andra och helt plötsligt klev Steve upp och började snacka svenska. Han är ju gift med en finska som pratar svenska och vi började snacka. Han berättade faktiskt hur Wenger skulle mönstra sitt lag och i matchen och att han varit i Romfartuna utanför Västerås och spelat fotboll en gång.
Steve har åkt på Arsenalmatcher i massvis med år så ni kan ju själva förstå hur nöjd han är med sonen som gått från division 6 till att under hösten varit ordinarie i favoritlaget och dessutom ta en plats i det engelska landslaget.
Det är en bedrift som vi bara kan lyfta på hatten för.
Precis som den match som Zlatan Ibrahimovic gjorde.

Dagens snabba…
… Några år har vi blivit sena med utskick av medlemskort i början av säsongen, men i jämförelse med Arsenal är vi fan hypersnabba. Jag fick min membership box idag. Idag!
… Laddningen för England börjar så smått komma igång. Avresa fredag, derby lördag och sedan medlemsresa från onsdag. Dessutom ett par spännande jobb inbokade.
… Det är inga mer landslagsuppehåll i år, skål för det!
… Glöm inte att signa upp er för de kommande julfesterna. Det arrangeras på flera håll och kanter och det brukar vara riktigt roliga tillställningar.
… Robert Pires är på The Armoury ikväll och signerar. Det är fan att man inte är i London en dag tidigare.

Cheers!

Relationen mellan fotbollsklubbarna Arsenal FC och Tottenham Hotspur är lika välkänd som laddad. Inför lördagens möte på TNHoF har jag valt att se över denna relation och delat in dess varaktighet i tre olika tidsepoker. Den första sträcker sig från Arsenals födelse fram till 1920-talet, den andra slutar någon stans kring Wengers instämplande på Highbury och den tredje som tar oss från vidare genom Wengers tid i Arsenal, samtidigt som killarna i spurs fulat runt med allsköns dynga på managerkontoret.

Geografi och politik
Vid Arsenals födelse 1886 hade en viss liten bollklubb redan funnits i fyra år. Tottenham Hotspur bildades 1882 för att pojkarna i The Hotspur Cricket Club även skulle få möjlighet att spela fotboll och klubben gjorde, passande nog, så vid sidan av ett kärr. Vid Arsenals födelse hade spurs redan helhjärtat släppt sina kricketslagträn för att satsa på fotbollen. Vad den där satsningen egentligen resulterat i, är dock fortfarande dolt i dunkel.

De båda lagen, Arsenal och spurs, möttes för första gången i en vänskapsmatch 1887, men det var först 1913, i och med Arsenals flytt till området Highbury som rivaliteten klubbarna emellan började växa. På ungefär sex kilometers avstånd, en promenad på ungefär en timme och en kvart i en storstad som London, blev relationen mellan klubbarnas följen som den mellan olika kvartersgäng vars huvudsakliga intresse är att försvara det egna, respektive bete sig som skitstövlar i den andres, territorium.

Denna omedelbara och geografiskt relaterade rivalitet, fick 1919 en spännande kryddning när ligans förstadivision skulle utökas från 20 till 22 lag. Spurs hade hamnat sist och skulle degraderas medan Arsenal hade tagit andradivisionens sjätteplats. Dramat började med att ligan bestämde att 19:e-placerade Chelsea skulle få en av utökningsplatserna medan den sista skulle gå till något av lagen Tottenham och Barnsley, som slutat trea i andradivisionen. Spursfantasterna satt kallt och räknade med minst 50 % ‘s chans, vilken nog, med tanke på divisionstillhörighet och ekonomiska förutsättningar, kan ha ansets ligga mellan 75-80 %.

Då dök plötsligt rivalerna Arsenal upp och, tillsammans med Hull, Wolverhampton, Nottingham och Birmingham, krävde att även de skulle få delta i omröstningen om den sista expansionsplatsen. Arsenals ordförande Henry Norris, som ni redan känner till som en streetsmart och vältalig herre, drog i några politiska trådar och kliade några ordföranderyggar och vips hade Arsenal fått arton röster i förhållande till spurs åtta, Barnsleys fem, Wolves fyra, Forest tre, BCFC två och Hull enda. Detta resulterade i att Arsenal tog det nätta steget från andradivisionens sjätteplats rakt upp i förstaligan och det gjordes inte helt utan på bekostnad av grannen från N17.

Huliganism och paradigmatiska särdrag
Detta lilla tåtramp, när vi klättrade upp och de snubblade ned, gjorde våra vänner i Middlesex, vilket var Tottenhams administrativa tillhörighet fram till The Greater London-reformen 1965, tämligen rosenrasande. Arsenal gick från att ha varit ett rivaliserande kvartersgäng bland många till den manliga delen av Tottenhampopulationens fiende nr 1 och de började alltmer markera distans genom att återinföra epitetet Woolwichklubben som benämning på världens vackraste lag. 

Så här skall en tunnelbanehållplats se ut. Bild: D&M

I och med att spurs spelade i andradivisionen mellan 1928 och 1933 samt mellan 1935 och 1950, kanske det mest brinnande känslorna svalnade något. Dock grundlades och odlades under denna period den bitterhet, självförnekelse och det lillebrorskomplex som ofta varit ett kännetecken för den tämligen framgångsfattige klubben och dess följe. En bitterhet som verkar ha gått i arv från far till son och sedan vidare rakt ned i det genetiska fördärvet.

När spurs sedan återkom till den engelska fotbollens finrum blev mötena fler vilket fick känslostormar att åter komma till ytan. I takt med att det fotbollsrelaterade våldet inte bara bredde ut sig utan även, på sjuttio och åttiotalet, blev allt mer mediabelyst, började de båda klubbarnas stökiga följe att allt mer profilera sig genom våldsrelaterade yttringar. North London Derbys var ju självklart inte skonade från sådan aktivitet och mötena blev tidigt all-ticked, där samtliga besökare var tvungna att säkerställa biljetter genom förköp

Arsenals våldsamma fansfölje har aldrig varit så sammansatt och centrerat som många andra klubbars. Arsenals stökfölje kallade sig The Herd men även det allmänna The Gooners har, något vidare, använts. Bröderna Brimson kallar Arsenals fans för The Invisible Mobb och beskriver dem som ett löst sammansatt nätverk vilka endast gav/ger sig till känna vid speciella tillfällen. Och ett av dessa tillfällen var North London Derby.

Eftersom området Tottenhams demografiska prägling vilat vid en stor population med judisk härkomst, fick sprusfansen under denna period allt mer antisemitiska skällsord kastade mot sig från motståndarfans. Spursfansens svar på detta blev att annektera begreppen varefter deras huliganfirma tog namnet Yid Army.

Då The Herd, precis som områdena Highbury och Islington, hade en oerhört heterogen sammansättning hade konfrontationerna mellan Arsenals och spurs fans aldrig de antisemitiska eller etniska undertoner som ofta var förekommande under denna mörka period i den engelska fotbollen. Dock var North London Derby synonymt med en extremt hög grad av polisbevakning, en enorm risk för sammanstötningar runt om i Norra London och med en vana att bjuda på slagsmål på i princip varenda en av Highburys fyra läkare.

I den något mindre våldsamma delen av relationen försökte spurs under många år profilera sig som någon form av lirarnas lag, som den progressiva klubben och som laget som spelade en estetiskt tilltalande fotboll där tekniska spelares kompetens hyllades. Detta skall sättas i bjärt kontrast till den stenhårda och i många lägen tämligen fula fotboll Arsenal under denna period stod för. Då spurs spelade lysande vacker fotboll men förlorade med 4-3, där spelade Arsenal primitivt, hårt och elakt men tog hem segern med ”one-nil”.

Dessa fotbollsparadigmatiska olikheter förstärkte ytterligare de båda följenas särdrag, varpå kontroverserna dem emellan befästes än mer. Det offensivt frejdiga, innovativa och attraktiva Lilywhites kontra laget med offsidefällorna, laget med en extra försvarsspelare och laget som bara vann genom tur. Den då relativt bemedlade medelklassens lag mot punkarna, mot de uppkäftiga, mot uppviglarna. Det av neutrala åskådare populära Hotspur vs. Booring, booring Arsenal som egentligen ingen tyckte om. Mot The Gooners.

Vi vinner och de förlorar
Spurs har alltid varit något av ett kupplag och de har endast lyckats skrapa ihop två ligasegrar varav den senaste kanske inte går att härleda från juraperioden, men väl från säsongen 1960-61. De FA-kuppvinster de, ungefär vart tionde år, brukat hämta hem, har av någon orsak inte lyckats tvätta bort den solitt inpräntade förlorarstämpeln som klubben Hotspur släpar omkring på. De hade förvisso ett par vändor i Europa men efter katastrofen på Heyselstadion stängdes engelska klubbar av från europaspel vilket gjorde att spurs inte fick de stora vinster av framgångarna i de inhemska kupperna som de hade önskat.

Nej, vi skall inte komma närmare, bara tänka på avståndet. Bild: Manu-Mats

I och med den engelska lagstiftnings omfattande förändringar, polisens utökade underrättelseverksamhet och det allt större införandet av CCTV kyldes några av de mest våldsamma elementen inom engelsk terrasskultur av. Slagsmålen försvann från arenorna, konfrontationerna inför och efter matcherna blev färre och mindre och rivaliteten gick över till att på det stora hela bara ta sig verbala uttryck.

Efter att Arsenal anställde en viss Arsène Wenger som manager, fick klubben inte bara ett spelmässigt uppsving, vilket torde irritera många spursfantaster då vi började inskränka på deras monopol av estetik, utan blev också ett mer frekvent vinnarlag. Våra placeringar i ligans mittenskikt, med tre ligavinster på förti år, övergick till ständiga placeringar i ligans toppskikt. Och samtidigt som Arsenal vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, tog en dubbel och gick obesegrad genom en hel ligasäsong, lyckades spurs ro hem hela två vinster i Ligakuppen.

Så vi var grymma och de var kassa. Vi vann saker och ting vareviga dag, de knappt något någon gång. Och som inte illa vore nog för de stackars spursarna, så lyckades de på något sätt ständigt misslyckas, även när de för stunden råkade vara bättre än vi. Vem minns inte säsongen 05-06 då vi, förvisso förlorade finalen i Champions League och var kassa nästan hela ligasäsongen men ändå, lyckades rädda CL-spel under säsongens sista omgång. Detta genom ett hattrick av Henry i sista matchen på Highbury samtidigt som spurs åt lasagne och blev matförgiftade, förlorade med 2-1 mot West Ham och tappade fjärdeplatsen till just oss.

Eller varför inte ta föregående säsong? Vi hade just tappat Fabregas, Nasri och Clichy, de hade visat musklerna och fått Modric att stanna kvar hos sig. Vi var crapp rakt igenom starten, de var uppe i toppen och det andades nya friska vindar upp i N17. Vad hände då, vad hände sen? I matchen på Emirates gav tränare Redknapp helt bort mittfältet genom att bänka en formstark van der Vaart, köra 4-4-2 och låta oss äta upp tvåmålsunderläget, helt vända på steken och avgå med en smått förnedrande 5-2-seger.

Detta följde spurs upp med att, trots att Arsenal under ligaavslutningen gjorde precis allt vi någonsin kunde för att inte ta den europaspelssäkrande tredjeplatsen, gå rakt in i paltkomaväggen och kryssa mot Sunderland, che£sky, Stoke och Villa samt förlora mot manu, Everton, Norwich, och QPR. Gibbs räddade säker mark och tredjeplatsen i säsongens sista glidtackling, medan spurs satte sig i fjärdeplatsens karantän, vilket slutade med att che£sky, genom segern i München, straffade bort dem från Champions League och där stod spursfansen med sina tvättade halsar.

Den spurska bitterheten har fått en än djupare innebörd, trögheten kring arenafrågan har bara förstärkt mindervärdeskomplexet och det där ytterligare steget upp har klubben ännu inte riktigt lyckats ta. De har varit på väg att gå om oss, men har till fantasternas stora förtret, aldrig riktigt lyckats. Och där står de nog nu, där vi är bra är de dåliga. Och när vi är kassa så är de om möjligt ännu sämre. Som Arsenal tror man nästan inte att det kan hända, men även när de är bra, när de faktiskt är bättre än vi, så drattar de ändå på ändan och låter oss slinka förbi. Som i våras, som 1919, som under slutet av åttio- och början av nittiotalet och precis som våren –06. Igår, i dag, i morgon och för alltid. Klart att de är bittra, klart att de är arga, klart att de vill få oss att stå för allt vad ondska är. För deras plats är under oss, vi är deras öde, deras Waterloo och i vår skugga kommer de alltid att tvingas stå. Forever In Our Shadow You Will Be.

Källor: wikipedia.com,  arsenal.com, tottenhamhotspur.com 

och böckerna ”Capital punishment: London’s violent football following”

 av Dougie och Eddy Brimson samt “Fever Pitch” av Nick Hornby.

Det är dags för The North London Derby igen, och därmed match dom griniga småbröderna från den sämre och mindre välluktande delen av norra London. Senast de vann ligan gick Arséne Wenger i sjätte klass och skulle till att börja en kamp med puberteten. Under de senaste tre åren har T*ttenham däremot blivit ett lag som faktiskt har en chans i derbyt. Från att vara ett lag som Arsenal utan problem borstade av sig har de nu farliga spelare som exempelvis Gareth Bale och vår före detta målkung Adebayor. De ligger dessutom för tillfället ovanför oss i tabellen, och maktkampen i norra London har aldrig varit så jämn som nu.

Som vi skrattade när Chelsea vann Champions League förra säsongen och T*ttenham Hetsporrar hölls utanför Champions League-spel trots en fjärde plats. Tills vi insåg att Chelsea faktiskt vunnit den största av europeiska troféer.

Om man tränger undan all avsky som finns för den vita delen av norra London så går det inte att bortse från att de har fått ihop ett imponerande lagbygge. Med spelare some Bale, Dempsey, Sigurðsson och Defoe är de ett väldigt bra lag när de är i form. Att laget sedan missköts av en Villas-Boas på alldeles för djupt vatten utan en badring är en väldig tur för oss. 

Matchen på lördag är minst sagt viktig ur ett Arsenal-perspektiv. Dels för att vi ska ha en chans att haka på topp fyra, för det får vi inse att det är den enda realistiska målsättningen för den här säsongen med den säsongsstart vi haft och den tunna trupp vi besitter. 

Av något mirakel är vi fortfarande endast fyra poäng bakom Everton som ligger på fjärde plats, och en poäng bakom Hetsporrarna. En säsong med dåliga förutsättningar som denna är det enormt viktigt för att få någon som helst ro från supportrarna, och det kan alltid garanteras för några veckor framåt efter en seger mot våra ärkerivaler. Inte nog med att en seger skulle föra oss närmare toppen och ta oss två poäng förbi T*ttenham, det skulle också innebära att Wenger får lite lugn och ro för en stund vilket är väldigt välbehövligt.

Det finns inget alternativ till att vinna på lördag, och det finns inte heller några ursäkter för att inte göra det. Vi är Arsenal, vi är och har alltid varit bättre än T*ttenham Hotspur Football Club. 

Och så ska det förbli.

Tiden går fort när det är mycket att göra. Så fort att jag inte hunnit med att blogga på en vecka. Men en liten rapport från Tyskland ska vi väl kunna klämma in mellan alla biljetter som ska skickas ut, alla souvenirer som ska packas, alla texter till nästa Kanonmagasinet som ska göras klart och allt inför den kommande medlemsresan.

Det blev en sån där gristidig uppstigning. Vi hade bara hört skit om Gelsenkirchen och eftersom jag redan avverkat två Europaresor den här säsongen bestämde vi oss för att ta en blixtvisit till Tyskland den här gången.
Hedemora och jag hämtade upp Robban Wossmar nere på stan och brände sedan snabbt de dryga tio milen från Västerås till Arlanda. Där mötte Ponka upp och vi var fulltaliga.
En kall på Arn, 100 minuter med hårt ansatta SAS – sedan var vi på tysk mark.
Düsseldorf.
Där fick vi åka järnväg på flygplatsen där tåget hängde i taket. Bara en sån sak.
Solen sken när vi stod på perrongen och väntade på nästa tåg som skulle ta oss till målet – Gelsenkirchen.

Hedemora, Lander och Wossmar på stationen på Düsseldorfs flygplats.

Schalke 04 är laget i Gelsenkirchen. De är blå och inte lika mäktiga som Dortmund. De har en mindre arena och förmodligen även lite färre fans.
Framför allt är deras stad den som sägs vara tråkigast i hela Ruhrområdet. Många Gooners valde därför att natta i andra städer. Vi tyckte inte att det var någon mening att flacka runt där nere bara för en natt så vi valde Hotell Maritim i Gelsenkirchen.
Men först letade vi efter ett tysk ölhus där vi kunde få oss en stadig och en bättre schnitzel. Det visade sig ara tuffare än vi trodde i detta vedervärdiga samhälle. Det fick bli nåt caféliknande ställe en bit upp på gågatan.
Där på övervåningen satt Kicken med sina polare. Hejhej.
Det gick fort. Mat och en öl – sen taxi ner till Maritim. Robban och Hedemora fick sina rum direkt, men jag och Ponka fick vänta.
De hade fin utsikt från den femtonde våningen och där långt borta skymtades Veltins Arena. Kvällens skådeplats.

Hedemora, Wossmar och Ponka på uppladdning före matchen.

Vi laddade dock i källaren. När Helga inte krossade glas bakom bardisken servade hon oss i bra tempo, allt är hennes fel, och vi lyckades dricka ihop en rätt så bra nota innan vi styrde in en taxi på seneftermiddagen ut till Buer där vi skulle träffa några engelska polare.
Vi åkte genom det ena folktomma kvarteret efter det andra och fönstren var på många ställen igenbommade.
Det såg ut som Liverpool fast värre.
Taxichauffören förklarade på knackig engelska blandad med tyska hur stan var att leva i. Vi försökte så gott vi kunde snacka tyska, verstehen sie?
Det blev en härlig mix som mynnade ut i att han hittade rätt och vi kunde fortsätta laddningen på rätt ställe.

Gooners på puben i Buer innan matchen.

Det var mycket sång, både inne och ute, i Buer och det var ganska många Gooners som laddade här. Eftersom vi hade rest hela dagen i grupp vi fyra tyckte vi tydligen att det var en bra idé att åka var och en för sig ner till Veltins Arena.
Någon tog buss, andra spårvagn – men rätt kom vi och in kom vi.
Jag lyckades dock gå av helt fel när jag såg arenan utanför och fick sedan knalla runt hela jävla stadion innan jag fann bortafansens ingång.
Tyskar är på bra läktarkultur och Schalke var inget undantag. Dock inte lika bra som Dortmund. Vi sjöng själva på bra i första halvlek, men när ledningen försvann blev det sämre tryck i bortasektionen som var oerhört konstigt indelad. Vi hade biljetter både på upper och lower och till och med utanför den inglasade boxen. 2-2 kändes faktiskt som en förlust efteråt trots att vi var utspelade långa stunder, men leder man med 2-0 ska man fan kunna knyta ihop säcken.

Precis före kick off inne på Veltins Arena - Schalkes Nordkurve.

Efter matchen började den stora jakten på transport in till stan. Det var ändå drygt en mil. Tyvärr lyckades vi med bedriften att gå till fel spårvagnsstation och när vartenda tåg kom var det fullt. Efter en stund upptäckte vi att det kom ganska många taxibilar på andra sidan vägen så vi bytte taktik. Det var vi tyvärr inte ensamma om för det kom inte en enda taxi så vi fick jogga tillbaka och då, ett bra tag senare, kom ett tåg.
Vi var dock helt övertygade att det skulle gå till Buer, som låg ännu längre från stan än arenan, men vi blev glatt överraskade när vi efter ett tag kollade ut ur imman och såg Hauptbahnhof på en stor skylt. Vi var inte ett dugg sugna på att festa vidare vid det här laget. Går man upp klockan 04.00 är man trött 20 timmar senare.
Det fick bli en kebap, som tyskarna säger, och taxi till hotellet.

Precis så här festlig var Gelsenkirchen som stad.

Lagom till lunch dagen efter var vi på banan igen. Hyggligt pigga letade vi oss ut. Regnet föll och det var precis så grått som man kan föreställa sig att det är i Ruhromårdet.
Vi övergav Gelsenkirchen och åkte till Düsseldorf. Klart mycket trevligare.
Där hittade vi, efter ett obligatoriskt besök på Karstadts sportaffär, Braueri Schumacher. Ett mycket trevligt klassiskt tyskt ölhus.
Äntligen en riktigt Schnitzel!
Med stekt potatis och citron.
Ölen bryggde de själva och smakade fantastiskt. Så ska ni till Düsseldorf rekommenderas detta ställe varmt. Det ligger på Oststraβe 123.
De har förresten en mycket trevlig hemsida med passande musik - http://www.schumacher-alt.de/index2.html.

Skål från Schumachers pub i Düssendorf.

Hårt kritiserade SAS skötte sig som vanligt oklanderligt även på hemvägen och vi landade innan utsatt tid på Arlanda.
Fyra trötta killar var hemma.
Ännu ett Europaäventyr var till ändå.
Undrar bara vart vi ska nästa gång.
Om det nu blir någon nästa gång.

Cheers!