Senaste blogginläggen

För några månader sedan visade SVT en rakt igenom underbar dokumentär om när pingislandslaget 1989, som Staffan Lindeborg uttryckte det ”rev den kinesiska muren”. Dokumentären ”Bragden” beskrev hur bland andra J-O, Äpplet och Jörgen Person under tio års tid drillades till att slå det kinesiska landslaget, som fram till då varit helt omöjliga att besegra.

I dokumentären fick vi bland annat följa deras initiala närmande gentemot Kinas övervinnelighet men också följa deras ständigt pågående försök att finna orsakerna till den kinesiska överlägsenheten. I en scen kläcker förbundskaptenen och hans medanalytiker koden för varför kineserna ständigt pressade svenskarna allt längre från bordet och i och med det ständigt fick övertag på dem.

Hemligheten visade sig vara att kineserna, till skillnad från alla andra länders pingisutövare som slog till bollen vid bollbanans dalande, slog till den vid banans högsta punkt. Därmed vann de vid varje bollkontakt en fördel både i fart, höjd och framför allt i tid, gentemot sin motståndare som de sakta men säkert lyckades vika ned. Självklart fanns det enormt många fler orsaker till kinesernas överlägsenhet, men med svenskarnas insikt om tillslagspunkten kom också möjligheten att dels försvara sig mot den, men framför allt bekämpa deras överlägsenhet med samma aggressiva och offensiva medel.

Att slå till bollen vid banans absolut högsta punkt är också analytiska nyckeln för dagens Arsenal. För översatt till en fotbollsplan blir racketens bollträff Cazorlas förmåga att så fort han fått den föra den framåt. Det blir Artetas frigörande långpassning och det blir en ytter som får bollen i dj-kla hög fart. Det blir högt tempo, att ständigt vara på tårna och att aldrig någonsin sluta kämpa för sitt lag.

I och med ett offrande av sidledsspelet och duttandet till förmån för strävan framåt, erövrar man samma överläge på motståndarna som pingiskineserna när de pressade européerna från bordet. I och med ett högt bolltempo och ett löpande utan boll skall helgens motståndare, Queens Park Rangers, tvingas allt längre från bordet och slutligen till kapitulation.

Mr Staffan, alltid steget före. Bild från Bildbyrån.

Utifrån rådande skadeläge bör vi ställa upp med följande startelva:

Den Italienska Tredjemålvakten
Jenkinson – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Coquelin – Cazorla
Gnabry – Giroud – Podolski

Back Five: I och med Szczesnys skada står vi fortfarande med brallorna nere och snett framför sig till vänster så kommer dessa brallor, kanske, förhoppningsvis och om vi har tur, ha en comebackande Gibbs. Är så inte fallet, är jag snart redo att låta Vermaelen ta ett steg ut till vänster och sätta in Koscielny bredvid BFG.  Eller så blir detta matchen då Santos vaknar till liv igen?

Mittfältet: Om evighetsmaskinerna Arteta och Cazorla kan spela så skall de, med tanke på bristande alternativ i truppen, spela mot QPR. Där skall även Coquelin, som var ett av få ljus i onsdags, spela. Jag hoppas Wilshere får hoppa in ett tjugotal minuter på slutet och att han under denna stund gör en såväl strålande som bejublad comeback.

Anfallet: Jag är en av de som inte är så där galet brydd över Girouds ringa målproduktion, för den är lika logisk som den är självklar. Visst har han missat en hel del chanser, men i många lägen har han varit helt isolerad där uppe utan varken stöd från yttrar i hög fart eller isärdragna ytor att manövrera in sig på. Han skall gå in och ersätta den flyktade skyttekungen och för att kunna göra det behöver han såväl understöd som tid på sig.

Podolski var, precis som merparten av spelarna, tämligen usel i onsdags, men är trots det ett självklart val på vänsterkanten. På höger sätter jag in lillkillen Gnabry, som på knappa tio minuter skapade mer än Gervinho och Ramsey tillsammans gjorde på 76 respektive 90 mot Schalke i veckan. AOC kan vara aktuell för en plats på bänken vilken, i nuläget, skulle kännas som en ynnest att få se skjutas ut, som en raket, i 67:e minuten. Frågor på det?

The QPR at Home Gameplan: Det wengerska Arsenal måste inse den enorma fördel som ett högt bolltempo i djupled, i förhållande till den barcelonska bollinnehavsfotboll som vi försökt efterhärma i så många år, har. För bollinnehavsfotbollen är det gediget uthålliga bollplockandet från en position långt bak i pingishagen. Somliga anser det vackert, andra tror till och med att det är det som är fotboll och vissa enstaka lag lyckas till och med nå framgång med den metoden. Uppenbarligen är inte Arsenal ett av dessa.

Därför måste det förkastliga 4-6-0 brutalt kastas på sophögen så att duttandet, plottrandet och sidledsspelet får ett slut. Där de svenska pingislegenderna lärde sig hugga till vid högsta punkten, där skall våra spelare lära sig det ständiga strävandet framåt’s absoluta fördelar gentemot det stationära och långsamt nedsövande sölandet.

För jag är så förbannat trött på olé, trött på runtrullningar och trött på innehav utan resultat. Jag vill ha Va-Va-Voom åter, spelomställningar och en tydlig målbild i form av avlagda passningsmetrar i djupled. Make yourself useful and hit them Hoops where it hurts. Och det, min vän, det är vid bollbanans högsta punkt. 

Efter den fantasilösa och oinspirerade insatsen mot Norwich i helgen skulle Arsenal få chansen att visa vad man går för hemma mot Schalke.

Här får vi dock återigen lägga till ett stort oroväckande men.

I stället fortsätter vi på inslagen väg med att trilla boll i sidled och bakåt, allt för att slippa behöva vara den spelare som tar chansningar som kan förstöra ens passningsprocent. Hur skulle det se ut på CVn?

I första halvlek händer i princip ingenting för något av lagen, vilket Schalke förmodligen var mest nöjda med i halvtid. Wenger hade valt att starta Ramsey på en kant. Trots att han löpte som ett djur i går hände absolut ingenting för honom den här gången heller. På Twitter jämförde jag honom i går med Denilson, vilket kan tyckas orättvist. Men det är en ganska enkel jämförelse att göra. Ramsey har ingen fart eller några eminenta dribblingar att förlita sig till. Han är, eller har i alla fall varit, en duktig bollhållare som också kan slå genomträngande passningar. Detta var däremot innan skadan som han fortfarande inte lyckats skaka av sig helt.

I dagsläget känns han som en spelare vi mest ställer på plan för att komma upp i elva spelare, och inte för att han ska bidra med någonting. Talangen måste däremot finnas kvar någonstans där, och det börjar bli dags att gräva fram den igen.

Det var dock inte Ramsey som oroade mest i går, utan vår fartblinde brasse André Santos som hade sin överlägset sämsta match i en Arsenal-tröja. Han såg tung ut, höll inte bollen lika bra som han brukar, slog bort bollar och framför allt så gick Schalke-spelare förbi honom som om han vore en skyltdocka. Vi har inte heller några hela renodlade vänsterbackar bakom honom som har spelat A-lagsfotboll. Som alternativ har vi att sätta ut Vermaelen där eller att sätta in Miquel alternativt Jernade Meade. Samtliga är oroväckande scenarion.

Vi ska dock inte skylla ifrån oss på skador för gårdagens match. Spelarna spelar så klart en stor del i det hela efter en minst sagt oinspirerad insats. Den största biten av frånskyllningskakan får dock herr Wenger ta på sig. Att ens komma på tanken att starta Ramsey på en kant när vi har Gervinho, Arshavin och Gnabry är minst sagt fantasirikt. Att sedan sitta och lugnt se på när Arsenal inte skapar en enda riktig målchans på 75 minuter innan byten görs är en annan underlig tanke. De byten som kom var inte heller de särskilt offensiva eller sådana byten som visar att "nu jävlar gubbar slänger jag in den här rackaren som kommer liva upp oss".

Har Wenger förlorat sin magiska hatt?

Den frågan ställer sig förmodligen många efter våra två senaste resultat. Därtill kan sommarens stora depression läggas till. Hur kan man försvara att sälja två av våra bästa spelare från förra säsongen utan att ersätta dem?
Det känns ganska klart att Wenger aldrig hade kommit på tanken att sälja Premier Leagues skyttekung till Manchester United för 5-6 år sen. Tänk er att Wenger hade velat sälja Henry till United 2003.

Nu kan ni sluta skratta åt tanken.

Arsenal har inte känts igen på en lång tid nu, och förändringar måste ske. Taktiker och personal måste bytas ut, såväl spelare som styrelsemedlemmar.

Återigen kom den enda positiva känslan på 90 minuter när Serge Gnabry entrade planen och briljerade från första touch. Visst, han tappade ett par bollar, en av vilka ledde till 2-0-målet. Men det är vad som kan hända när en spelare som verkligen försöker skapa någonting kommer in.

Och för att avsluta på en positiv tanke så är chansen stor att vi kommer få se Wilshere tillbaka på planen på lördag. Sagna och Frimpong har även dom en chans att finnas med i truppen.
Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain är inte heller dom långt ifrån att komma tillbaka från mindre skador. Man vågar inte hoppas för mycket på unge Wilshere, men oavsett hans form kommer hans återkomst vara en boost för övriga truppen.

Jag tänker vänta tills efter lördagen innan jag börjar använda ordet kris. För nu beskriver jag Arsenal som hopplösa.

Det snackades om att vi hade rest oss från förra säsongens fiasko, lärt oss av misstagen och var på gång igen.
Bollocks.
Vi är fan där igen.
Skillnaden i år är att krisen inte kom direkt utan två månader in på säsongen.
För kris är det.
Wenger pratade om att laget skulle resa sig efter fiaskot på Carrow Road och så vidare. Han har i alla fall haft fyra dagar på sig att få in det i spelarnas huvuden.
Hur tycker ni att det lyckas?
Slet spelarna som djur i 90 minuter för att vända på skutan?
I rest my case …

Nu måste frågor ställas – både när det gäller hur laget sköts och vilken väg Arsenal FC är på väg.
Det går inte att sitta still längre.

Här är några av de saker som jag funderar på när jag sett ännu en förlust och ytterligare viljelösa 90 minuter från Arsenalspelarna: 

>> Det står 0-0 hemma mot Schalke, vi spelar uruselt och skapar inte ett smack och det är drygt 15 minuter kvar att spela, är det då rimligt att vi byter ut Gervinho (han hade visserligen inte gjort någon glad) när Giroud ska in? Sänder det signaler att ”nu går vi för det här och satsar på att vinna matchen”?

>> När sedan Schalke klipper in 0-1 och det är sju minuter plus stopptid kvar är det dags för nästa offensiva kraft (Podolski) att gå av. Jag undrar bara varför? Orkar inte Podolski spela 90 minuter fotboll längre? Det är ju inte så att han spelat ihjäl sig sedan i somras … han byts ju ut i varenda match och är bänkad i landslaget. Men framför allt måste det väl vara större chans att en spelare som gjort över 100 landskamper och 50 kassar för ett av världens bästa landslag kvitterar än att en kille som är född 1995 och knappt aldrig gjort en A-lagsmatch gör det, eller?

>> Var verkligen Andre Santos nykter när han spelade ikväll?

>> Vad är det som Arsenalledningen ser i Aaron Ramsey? Jag har inga problem att han spelar i de fyra bortamatcherna per år mot topplagen när han ska operera framför backlinjen, vinna närkamper och skära av ytor. När vi är spelförande är det fullständigt förödande att ha en sån oteknisk spelare, med så dålig bolltouch, som Aaron Ramsey på planen. Det blir ju om möjligt ännu värre när han ska spela på en kant.
Jag tror inte killen skulle dribbla bort en sån där murdocka i fart utan att strula till det. I dagens match är det bara Cazorla (?!) och Gervinho som har sämre passningsprocent, men då ska man ha i åtanke att Gervinho oftast försöker hitta spelare i boxen när han själv är i hög fart och Cazorla ofta försöker hitta avgörande passningar på offensiv planhalva mot ett väl samlat försvar. Ramsey – han lirar hemåt var och var annan gång när han har bollen.

>> Vad är det för startelva som Wenger presenterar? Känns som en elva man spelar på bortplan där det handlar om att försvara sig – inte sänder den några direkt offensiva signaler att här går vi ut och ställer saker och ting till rätta efter helgens bedrövelser.
Vad är det för tanke med det liksom?
Å på hemmaplan …

>> Klaas-Jans skott är stenhårt, från nära håll och det går fort. Försvarsspelet är under all kritik – men kolla reprisen. Bollen går extremt nära Vito Mannones ben – och en reflexsnabb keeper klarar det där skottet.

>> Varför drabbas Arsenal så ofta av den klassiska Arsenalsjukan – att alla är dåliga på samma gång?

>> Ledarnas ambitionsnivå – den måste ifrågasättas. Arsenal kommer till dagens match med en smärtsam 0-1-förlust mot Norwich i bagaget och det har snackats vitt och brett om att prestationen måste höjas och så vidare. Där sitter Steve Bould på bänken och Arsene Wenger på läktaren och ser det som händer i första halvlek – men att göra ett byte i paus verkar liksom aldrig vara aktuellt. Jag köper att man tror på sina spelare och vill ge dem chanser, men nån gång, kanske nån gång, vore det ju önskvärt om de funderade i banorna att ett byte kanske symboliskt visar att vi vill något, att vi inte tolererar att det ser ut som det gör. På den tiden Mourinho tränade Chelsea kunde jag gilla hans aktioner när han efter 25 minuter bara gjorde något när det inte fungerade. Det kanske inte blev nåt bättre – men han gjorde i alla fall något. Det hade varit ett ypperligt läge för Wenger att testa det idag, med facit i hand. Han hade kunnat be Ivan ringa ner till Bould efter 25 minuter och ge order om att nu ska Ramsey och Santos ut och Arsjavin och Giroud in.

Det finns så klart oerhört många frågor som behöver ställas om hur Arsenal sköts som klubb. Vi kan ju bara konstatera att vi inte går framåt längre.
Vi har en ägare som vill att The Gunners ska vara självförsörjande och klara FFP, vilket är gulligt på alla sätt och vis, men det gör ju ingen glad (mer än möjligen honom själv).
Arsenal har smärtsamt hamnat i ett vacuum mellan toppklubbarna som spenderar och övriga.
Vi har under många år tvingats se våra bästa spelare lämna för att de ser sin egen karriär bli bättre på annat håll.
Och det där kommer knappast sluta med RvP-gate.
Näste man på tur blir Theo Walcott.

Det blir också allt mer tydligt att kombinationen av skyhöga biljettpriser och vinstlösa säsonger snart kommer att märkas allt mer.
Man påstår, vilket jag inte tror ett smack på, att de säljer ut varenda match. Ändå ser vi fler och fler tomma stolar på arenan.
Jag har svårt att se att den ekvationen går ihop – för det är liksom inte rimligt att det finns tusentals människor som köper biljett till matchen som sedan inte går dit i den utsträckningen som den stora andelen tomma stolar visar.
Pengar finns – men investeras knappt, varför det?
Vi betalar brutala överlöner till massor med spelare som inte gör skäl för dem – hur har det kunna bli så?

Och Wenger … jag har nästan alltid försvarat honom och nästan alltid tyckt att han är rätt gubbe för att träna Arsenal, men nu börjar fan till och med jag tvivla. Ingen kan ta ifrån honom det han gjort för klubben och han kommer vara den största tränare vi någonsin haft. Men efter 16 år är det kanske dags att göra något. Jag är inte helt överens med mig själv i frågan än – men bara det att jag börjar fundera säger rätt så mycket.

Vad tycker ni?

Cheers!

Inför matchen drog jag en parallell mellan den gamle Skitsystemtrummisen Adrian Erlandssons dåtida band Cradle of Filth och deras merchandice's refererande till min önskan om ett Arsenalskt kantspel. Wenger tackade för det och valde att hjälpa mig rejält på traven när han ställde upp med en 4-6-0-system som var rena rama Skitsystemet.

Med detta system skapade vi typ ingenting under första halvlek. Schalke 04 hade rena autobahn på vår vänsterkant där en förvirrad Santos fick ringa understöd av Podolski. Farfán och Uchida hade lilla julafton och jag fann mig själv suckandes över eländets elände.

När första halvlek övergick till andra och blev illa bara värre. Trots en period av bollinnehav så blev inte Schalkes ben de tröttaste utan Arsenal lyckades släppa in både ett och två mål, varför vår underbara hemmasvit av matcher utan förluster fick sitt slut idag. Arsenal gjorde en rakt igenom bedrövlig match där endast inhoppare Gnabry, Jenkinson och till viss del även Coquelin var bleka ljuspunkter i ett i övrigt grått hemmalag. Mina spelarbetyg är som följer:

Mannone: 1,5/5. Gjorde väl två räddningar på hela matchen, släppte in två mål och var endast en svensk domarmiss ifrån att ge Schalke straff i 14:e matchminuten.

Kung Hjärtesorg: 3/5. Arsenals bäste spelare idag och ironiskt nog en av de tre som fick lämna matchen i förtid. Var säker med bollen, slog bra passningar och var, bortsett från straffsituationen, solid som ett berg i det defensiva. En av få som visade hjärta och vilja att spela för detta lag.

BFG: 2,5/5. Tappade ett högre betyg i och med sitt såsande vid Schalkes 1-0-mål, men var bortsett från det bra matchen igenom. Stod rätt, täckte skott och gav oss små tjusiga defensiva snitt i sina vältimade brytningar.

TV5: 2/5. Hade ett par bra framstick, men blev också straffad vid just ett sådant när Schalke tog ledningen. Fick, då startelvans vänsterback hade annat för sig, agera vänsterback-light och kom då stundtals lite trångt till.

Santos: 1/5. Hade inte många rätt idag. Filmade fjantigt, var klumpig och valhänt och lät, som nämndes ovan, tyskarna ha fri tillgång till hans kontor. Fick förvisso inte mycket hjälp av Podolski, men erbjöd heller inte mycket att skriva hem om, i den offensiva tredjedelen.

Arteta: 2/5. Sprang, som vanligt kopiöst, man fick inte ut så mycket av sitt begåvade passningsspel. Fastnade ofta i bollinnehavsrondeller där potentiella bollmotagare lyste med sin frånvaro.

Coquelin: 2,5/5. Blandade och gav, men spelade upp sig något enormt i andra halvlek, där han var en av få som fick med sig någon form av ära och heder från matchen. Vackra brytningar, passningar framåt i banan och ett par behjärtansvärda försök att spela offensivt.

Cazorla: 2/5. Slog ett antal ljuvliga passningar, men fastnade, precis som Arteta, i vinkelvolten i ett mittfält utan satt tempo. Försökte, kämpade och slet, men fick inte mycket ut av dagens arbetsinsats.

Ramsey: 1/5. Hade ett par lyckade inlöpningar till sin ordinarie centrala position, men var annars tämligen usel. Slog bort bollar efter bollar, skickade inlägg till inkast och kletade omkring med bollen med sänkt tempo som resultat och slog väl, typ, 99 % av sina passningar bakåt i banan. Någon måste berätta för honom att inte bara medspelare skall föra bollen mot motståndarmålet.

Gervinho: 1/5. Fick Niklas Bendter att framstå som TH14 och var allmänt ovän med bollen, i princip, matchen igenom. Borde hållit sig på benen, i 71:e, men försökte i stället filma till sig en straff, genom att patetiskt falla till marken utan kontakt med motståndarben.

Podolski: 1,5/5. Svag tvåa som räddades av de centrala löpningar han gjorde när Gervinho sökte kanten. Inte alls i den form han var inledningsvis och hade inte alls det samarbete med Cazorla som vi vande oss vid under sensommaren. Upp till bevis på lördag!

D&M: 2,5/5. Började kvällen bedrövligt genom att somna när dottern läste om Lassemajas detektivbyrå och följde upp det med att dra i sig, i princip, en hel påse ostbågar. Räddade dock tillställningen genom att vara en bra lyssnare till en pratglad Fru D&M och får betyget tack vare just detta multitaskande. 

Nej, nu bryter vi ihop, lägger den här skiten åt handlingarna och hoppas att Wenger får sällskap av Silent Stan under morgondagens utfrågningsstund. Blekt, håglöst och tämligen uselt denna afton och mer som ett varnande exempel på hur det kan gå när goda finanser får gå ut över det spelmässiga resultatet. Sov gott, den som kan. Jag kommer inte kunna det.

Det är dags för Champions League igen, och denna gång tar våra kanoner sig an Schalke som börjat säsongen bra. De ligger för närvarande trea i Bundesliga och ligger tvåa efter Arsenal i Champions League-gruppen. 

Tack vare skador slipper vi den väldigt duktige försvararen Kyriakos Papadopoulos och även den spännande mittfältaren julian Draxler. I sin senaste match startade startade i stället Marco Höger, vems politiska inriktning ni får gissa er till, och gjorde också ett av målen i segermatchen mot Dortmund borta.

Det finns inga tvivel om att Schalke går in i matchen med en bättre form än Arsenal som senast skämde ut sig mot Norwich. Spelare som Cazorla, Arteta, Podolski och Gervinho måste kunna skapa någonting mot Grant Holt x11.

För att lyckas med det krävs mot Schalke en del ändringar mot matchen i lördags.

1. Löpningar. Hela tiden, i alla riktningar, av alla anfallande spelare. I lördags hade jag till och med välkomnat Vermaelens vansinneslöpningar in i offensivt straffområde.
2. Framåtblickande av samtliga mittfältare. Ramsey tenderade att börja med att kolla var hans ytterbackar befann sig istället för att våga vända upp och hitta en kreativare lösning. Cazorla ska inte behöva göra allt.
3. Vilja. Vi kan inte anta att det bara är att ställa ut skorna och hoppas att dom steppar. Här vill jag att samtliga spelare ser och lär av Jenkinson som älgar fram och tillbaka outtröttligt. Gervinho måste framför allt lära sig springa utan boll.

I vanlig ordning är vi väldigt skadedrabbade även om vi kommer få tillbaka väldigt många spelare inom en väldigt liten tidsram snart. För Schalke-matchen skulle jag ställa upp följande elva:

Mannone

Jenkinson - Mertesacker - Vermaelen (C) - Santos

Arteta - Arshavin - Cazorla

Gervinho - Giroud - Podolski

Även om Koscielny är tillbaka i truppen efter skada känns försvaret givet. Mannone är däremot på plats i brist på alternativ.

I mittfältet skulle jag gärna se en nyhungrig Arshavin istället för Ramsey. Det känns inte troligt att Wenger resonerar likadant, men det skulle vara ett intressant mångsidigt mittfält med två ambidextra mer offensiva mittfältare som oroar. Av vana vet vi att lag som besöker Ashburton Grove i Champions League har som standardtaktik att använda sig av ett tätt försvar och kontringsspel. Våra problem ligger ofta i att dyrka upp deras James Bond-lika valv till försvar. Ramsey är inte nyckeln i detta nu.

Anfallet är detsamma som senast, men där samtliga måste jobba mer och hårdare. Gervinho måste löpa mer på djupet. Podolski måste söka sig inåt mer för att bli involverad i spelet. Giroud måste söka upp luftbollar och löpa mer på djupet när kreativa spelare har bollen.

Trots den T*ttenham-liknande insatsen i lördags känner jag mig positiv inför drabbningen mot tyskarna. En seger skulle dessutom se till att vi ganska komfortabelt kommer gå vidare från gruppspelet och kan lufta spelare i sista omgången, vilket alltid är en stor bonus.

Nu j-vlar måste vi visa vilka vi är.

We are Arsenal.

För en herrans massa år sedan spred sig The Gothenburg Sound över extremmetallvärlden. Det var tungt, mörkt och ganska elakt. Men det var också, i många fall, oerhört kompetenta musiker som dessutom hade modet att tänka utanför boxen och faktiskt skapa någon form av, det som alldeles för ofta och i många sammanhang alldeles felaktigt kallas för, ”ett nytt sound”.

I takt med att musiken spred sig över väldens mörkare musikscener spred sig även en del av musikerna till andra ställen än den västkustska turistfällan. Bland annat dök den gamle Skitsystemtrummissen, som även varit medlem i genreskaparna The Haunted och At The Gates, Adrian Erlandsson, upp i det engelska svartmetallbandet Cradle of Filth.

Under en av CoF’s USA-turnéer, hade de den goda, eller nja… jag vet inte riktigt, smaken att, som del i sin merchandise, kränga trosor med trycket ”I’m a cunt” på framsidan. Om detta kan vi ju självklart ha vilka åsikter vi vill, den ena mer eller mindre politiskt korrekt än den andra, men jag vill ändå att Arsenal tar avstamp ur just det perspektivet.

För i morgon tar vi emot tyska Schalke 04 och trots att de inte är något extremcentrerat Milan, så måste vi lära oss av vår bedrövliga match mot Norwich i helgen, och börja använda de ytor vi faktiskt, normalt sett är bra på, nämligen kanterna. Mot Norwich var vårat kantspel något så enormt stillastående, segdraget och oanvändbart, i morgon måste vi göra annorlunda.

I 90 fall av 100 så är ytteranfallare tekniskt sett överlägsna sin försvarande motståndare, men om ytteranfallaren/anfallande ytterback tar emot bollen stillastående är han detta till trots ett lättplockat byte. Spelare utan fart är inte alls det hotet och hur mycket vi än indoktrineras av klägget nere i La Liga, så hjälper inga överstegsfinter eller flashiga tekniska excesser om de inte kommer som tillägg till farten, rörelsen och det moment när försvararen tvingas vända sig om och, fysiskt eller mentalt, jaga.

Ibland blir man nöjd över att se brödrostar och inget annat i klubbshoppen. Bild från Flickr.com ”in8vision”

Vi bör i morgon ställa upp med följande lag:

Den Italienske Tredjemålvakten
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Santos
Arteta – Coquelin – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Szczesny, Sagna och Gibbs är alla uträknade inför morgondagen. Koscielny finns troligen tillgänglig, men back five kommer i morgon se ut som den gjorde i lördags.

Mittfältet: Jag väljer här att ersätta Ramsey med Coquelin och det gör jag efter att, från ett hörn på Carrow Road, bönat och bett Ramsey om att för hans egen skull, slå i varje fall en handfull passningar framåt i banan. Om jag ovan nämnde yttrar och ytterbackars rörelse som nyckel, så måste de också få bollar att arbeta på för att göra nytta. Och dessa bollar kan inte endast bestå av sidledspassningar.

Anfallet: Jag tycker mig höra snack om att Giroud skall vara en fiaskovärvning, vilket är något jag inte alls anser stämmer. Han är ny i ligan, har i många matcher inte alls fått bollar att jobba med och har heller inte fått hjälp av yttrarna att dra isär motståndarlaget och därtill få ytor att jobba med. Han är en annan spelartyp än den gravide och den gravides insatser under fjolåret dolde de problem som fanns då och som ännu är olösta. Eftersom både TW14 och AOC är borta, Arsjavin satt i frysen och ingen ytterligare spets är inhandlad, så blir det Gervinho och Podolski som får starta.

The Gameplan: Som jag nämnde ovan så måste kanterna användas och de måste göras det i hög fart. Stillastående blir vi lätta byten, i fart kan vi bli dödliga. Tyskarna måste tvingas jobba i omställning, överlappningar måste skapa skelningar och en ständig rörelse utan boll är förutsättningen för att ge centrala spelare de ytor de behöver. Mot Norwich fuskade vi med allt detta och nu måste omedelbar bättring göras.

Skall passningskungar Arteta och Cazorla fylla sin funktion, så måste mottagarna släppa sidlinjen och komma in i matchen. Inget mer kurragömma i ytterbackars stillastående skuggor, inga mer alibifintande som lyckas en gång av hundra. Jag vet att Wenger och många med honom tror att gåfotboll och tiki-taka är svaret på fotbollens gåta, medan jag tror att det lag som gör ett mål mer än motståndarna, vinner matchen och allt annat är kuriosa.

Min nyckel är enkel och heter konstant rörelse, både i sid- och i djupled. Isärdragande av motståndarlaget för att få oväntade ytor och en handbollens gamla Gurkburk som vag referens. Kantspelare som ser till att vara uppe i fart när de får bollen och dessutom gjort sig passningsbara just genom att vara i ständig rörelse. Centrala spelare som söker avslut eller en avgörande passning och ett lag som ständigt är på tårna.

För ett fotbollslag är inte dåligt eller bra, det gör sig bra genom egen aktion. Ett fotbollslag är inget konstant, det är i ständig justering och ständig omvandling. I morgon måste vi vara omvandlade nog att vinna, Schalke är inga blåbär och vår position i den inhemska ligatabellen är allt annat än lovvärd. Låt Europa få ta smällen, låt Schalke 04 få bli lammet på altaret och låt använda hela planens potential så slipper vi stå där med dumstruten och i självförnedring mumla ”I’m a c…”

COYG!

Det har gnällts och klagats på The Gunners insats på Carrow Road i lördags.
Folk har fått nog av Wenger och det har krävts avgångar till höger och vänster, men va fan …
… 0-1 mot Norwich är väl inget att hänga läpp för.
Det har varit så mycket värre.
När jag satt på testcykeln nere i träningslokalen ikväll funderade jag över vilka som är de tyngsta förluster som jag sett live under mina år som Gooner.
Här kommer min lista:

1 – Arsenal v Barcelona 1-2
Champions League-final, Stade de France, Paris, 17 maj 2006

Den var ju liksom vår - den förbannade pokalen. Nu skulle den bara hem till London. På vägen fram hade Real Madrid, Juventus och Villarreal slagits ut.
Vi var grymma och allt var upplagt för årshundradets fest på Paris gator.
Uppskattningsvis 150 000 Arsenalfans hade gjort resan till Frankrike och den festen dagen före matchen går inte att beskriva i ord – så jag gör det med en bild från småtimmarna nere vid Notre Dame.

Sjukt bra drag på Arsenal Sweden dagen före finalen ...

Arsenal var sanslöst bra i första halvlek på Stade de France, men den där norske pajasen med pipan ville verkligen förstöra allt.
Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Hade Terje Hauge bara låtit bli att blåsa av, låtit bli att visa ut Jens Lehmann och gett Barca 1-0 när Giuly rullade in bollen i det öppna målet efter 17 minuter så hade vi vunnit. Men med en man mindre i mer än 70 minuter mot Barcelona så är det jobbigt och snudd på omöjligt.
Vi fick visserligen det underbara måljublet när Sol Campbell värkte in one-nil precis före paus, men den där vändningen som blev när Henke Larsson kom in har fan inte gått över än. Och den kommer nog aldrig att göra det heller.
Tågresan från Stade de France till hotellet efter matchen kan inte nämnas på annat sätt än en ren skräckresa. Det var knäpptyst, tomma blickar och supporter efter supporter med helt uppgivna ansiktsuttryck. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva det igen.
Det är fasen snudd på bättre att torska i semin för då är man trots allt en bit ifrån …

2 – Arsenal v Manchester United 1-3
Semifinal Champions League, Emirates Stadium, London 5 maj 2009

VI kom undan med blotta förskräckelsen från det första motet på Old Trafford och Manuel Almunia var fullständigt lysande.
United vann med 1-0, Nu skulle det vändas i London och finalplatsen fixas.
Emirates Stadium kokade.
Det kunde ha exploderat.
Men ja – vad fan hände?
United hade bombat in två snabba mål innan klockan ens tickat upp till tolv minuter och det var som att skicka en kniv rakt in i en badboll.
Pang.
När Ronaldo gjorde 0-3 i den andra halvleken gick jag. Tror faktiskt det är den enda gången jag gått från en Arsenalmatch innan den är slut.
Nu var jag inte ensam om att lämna och många hade gjort det långt före mig. Promenaden ut från arenan till puben på Holloway Road resulterade i en klassisk artikel på Aftonbladet.se där jag bjöd på ett i Arsenal Sweden-kretsar uppmärksammat citat.

3 – Birmingham City v Arsenal
2-1 Ligacupfinal, Wembley, London, 27 februari 2011

Egentligen borde inte den här matchen platsa på den här listan, men i det läget som vi befann oss i då hade den här titeln betytt så förbannat mycket mer än vad den är värd.
Regnet öste ner över västra London.
Vi skulle med några engelska polare på en lokal som hyrts för Gooners bredvid Wembley men arrangören hade sålt för många biljetter så trots att vi hade plåtar fick vi inte komma in.
Vi borde naturligtvis ha förstått att detta bara var början på den här söndagens misär.

Mäktiga Wembley var proppfull och nu skulle Arsenal ändå vinna en titel. Det var ju bottenlaget Birmingham på andra sidan.
Men vad hjälpte det …
Där på ena långsidan fick vi se en fullständigt bedrövlig insats av Wengers grabbar och när vi som bäst höll på att ladda för en förlängning klantade Koscielny och Szczesny till och det Obafemi Martins kunde avgöra.
Det blev en ny kolsvart tunnelbaneresa tillbaka till Angel och en gravöl.
En segerpint hade smakat så förbannat mycket bättre!

4 – Chelsea v Arsenal 2-1
Ligacupfinal, Millennium Stadium, Cardiff, 25 februari 2007

Chelsea med bästa laget – Arsenal med ett ”juniorlag”. Jag och Eriksson hade kommit till Cardiff kvällen före finalen, avnjutit en middag med våra vänner och laddat på bästa sätt inför matchen. Det var kallt men soligt när vi gick ner till River Taff och in på en pub bredvid Millennium Stadium.
Tomelilla och Vishal anslöt och vi skulle nu sjunga fram Arsenal till en oväntad seger.
Allt började så bra.
Walcott smällde in 1-0 och vi spelade bra. Hade stora starka Chelsea i brygga med vårt unga lag. Men så kom den där förbannade Drogba och avgjorde med en nick med sex minuter kvar.
Till råga på allt fick jag stå den tre timmar långa tågresan tillbaka till London …

MIllennium Stadium i Cardiff precis före avspark.

5 – Bayern München v Arsenal 3-1
Champions League-knock out, Olympiastadion, 22 februari 2005

Min resekamrat Mats Willner beskrev den kylslagna kvällen på Münchens väldiga Olympiastadion som ”timmar av lidelse”.
Inte fanns det någon snö på bortasektionen så att vi kunde kasta tillbaka när tyskarna startade sitt snöbollskrig. Nej, det var verkligen ingen vacker kväll i Europa.
1-3-förlusten sabbade allt och vi kunde inte vända på Highbury (1-0-seger dock).

Det var jävligt långt från läktaren till planen på gamla Olympiastadion i München.

Värdiga bubblare: Newcastle v Arsenal 4-4, 2011 (måste i alla lägen klassas som en förlust), Arsenal v Tottenham 2-3, 2010, Arsenal v Man Utd 2-4, 2005, PSV v Arsenal 1-0, 2007 och Barcelona v Arsenal 4-1, 2010.

I övrigt noteras att …
… vid en bra seger ska jag ranka mina skönaste vinster jag sett.
… det ska bli oerhört intressant att se Jack Wilshere i A-laget snart.
… biljetterna till Fulhammatchen är på väg ut till alla er som ska på den matchen.
… en seger mot Schalke är nödvändigt.
… det snart är dags för medlemsresa (vill du anmäla dig så finns det fortfarande några platser kvar, mejla medlemsresa01@arsenal.se).
… det finns massor med förluster som hade varit med på listan om bara räknat med de matcher man sett på tv.
… jag borde sovit för länge sen så därför slutar vi för idag!

Cheers!

I lärarkretsar är den här tiden på året en av många flaskhalsar under läsåret. Nästa vecka stundar höstlov för eleverna vilket ger oss en chans att komma ifatt. Veckorna innan lovet brukar vara riktigt tunga och överfulla med arbeten som ska rättas och tjejkonflikter som ska lösas, och då är det särskilt viktigt att man får en upplyftande dos fotboll på helgen.

1-0 till Norwich var alltså det sista jag behövde om man säger så. Men jag får väl skylla mig själv när jag ser matchen på O’Learys. Vi brukar ju inte vinna då. Jag och Bäckström var tvungna att gå till Gästrikland-Hälsingland Nation efter matchen och dricka trappistgravöl. Vilket i sin tur var negativt för mitt allmäntillstånd igår, och i förlängning även idag eftersom att jag uppenbarligen av någon anledning inte är 20 längre.

Om Arsenal tror jag att det mesta redan är sagt, men jag vill lyfta två saker: Ojämnheten och målvaktsspelet.

Theo Walcott sa under förra säsongen att han, fritt översatt, är jämn i sitt spel i perioder (”consistent in patches”). Det tog inte lång tid för de som jobbar på Internet att påpeka det paradoxala i det uttalandet, som faktiskt bara var en eufemism för någon som är ojämn i sitt spel. Theos nyspråkliga omdöme om sig själv passar dock rätt så bra in på The Gunners som helhet.

Arsenal kan spela på en jämn och hög nivå – men inte hela tiden. Det sker bara periodvis. Wenger måste slita sitt och Steve Boulds hår över det faktum att hans spelare som ibland kan vara så briljanta helt plötsligt förvandlats till Richard Dunne. Vad är det som gör att jämnheten inte finns där? Den som kan ge svaret på den omöjliga frågan kan nog kallt räkna in åtta miljoner kronor i prispengar för Nobelpriset i medicin 2013.

Målvaktsspelet i Arsenal har länge varit ett sorgebarn. Wojciech Szczesnys intåg i laget ledde tillfälligt till muntrare tongångar, men även han har fått en hel del kritik för avslutningen av förra säsongen. I lördags stod Vito Mannone för en ny misslyckad insats, precis som i matcherna mot Man City och Chelsea. Det var kanske inga regelrätta tavlor, men hans insats vid målen i dessa matcher tyder på grundläggande brister i hans målvaktsspel. Arsenal får väldigt svårt att utmana de bästa lagen med honom i målet.

Nu kan man argumentera för att Arsenal borde vara bra nog att slå Norwich även om man släpper in ett mål, och det må vara hänt. Som matchen utvecklades i lördags blev det dock inte så, och det är ett obestridbart faktum att om Vito inte hade släppt den där returen så skulle matchen mer troligt ha slutat mållöst. Vilket inte hade varit bra för Arsenal, men fortfarande bättre än en förlust.

Det är bara att hoppas att vår vän Wojciech frisknar till så snart som möjligt, för han är given etta i Arsenal för mig. Jag frågade Bob Wilson om han höll med om detta för knappt ett år sedan och han sa att Szczesny ska vara Arsenals förstakeeper – och att han hade sagt det redan när polacken var 17 år. Om mannen som har vunnit dubbeln med Arsenal och dessutom var tränaren bakom David Seaman tycker så tänker i alla fall inte jag säga emot. Bob Wilson har, får jag erkänna, något större trovärdighet än mig i den frågan.

Nej, nu är det bara fyra dagar kvar till den oas i läraröknen som vecka 44 (vi jobbar med veckor i skolvärlden, inte datum) utgör. Om jag ska orka veckan ut kräver jag ett bra resultat mot Schalke på onsdag. Det kan väl knappast vara för mycket begärt?

Alla lag gör dåliga matcher. Arsenal gjorde det idag på Carrow Road.

Men skillnaden mellan bra och dåliga lag är att de bra lagen vinner matcherna när de spelar dåligt.

Det gjorde inte Arsenal idag.

Det spelar ingen roll hur dåligt du spelar - ska du vara med och slåss om ett ligaguld så ska du slå årets upplaga av Norwich.

Så enkelt är det.

Det gjorde vi inte ikväll och det som tidigare känts som en bra ligastart är nu helt plötsligt något annat.

12 poäng på åtta matcher (vi hade tio poäng på de åtta första ifjol) är inte bra. Vi är redan tio poäng efter Chelsea och på en nionde plats i ligan.

Insatsen som Wengers grabbar gjorde idag var under all kritik på nästan alla håll och kanter. Ingen var bra. Vi skapade inte ett smack knappt på 90 minuter och det såg ut som man tankat motorerna med bromsolja.

Jag fattar inte varför han inte oftare gör byten för att väcka laget.

Ingen hade väl gnällt om han bytt in Oxen direkt efter paus.
Jag tror inte att det hade blivit några större protester om han kastat in Jack Wilshere sista kvarten.

Istället kommer Serge Gnabry in. Det är klart att den spännande tysken ska få speltid - men inte när vi jagar kvittering på bortaplan mot Norwich.

Och är det inte dags att Wenger sätter upp en lapp på kontoret med texten "jag ska köpa en toppmålvakt i nästa transferfönster".

Det är klart som fasen att det förr eller senare kostar poäng när man måste spela med tredjekeepern vecka ut och vecka in.

Vito Mannone kostade oss poängen mot Chelsea och han gjorde det idag också.

Det är ingen annan än hans fel att Norwich och Grant Holt tillåts göra det där målet som sedan blir matchavgörande.
Fabanski är bara att göra sig av med direkt - och sedan plocka in ett rutinerat namn som få Szczesny att förstå att han inte är given etta och tar ner honom på jorden.

Nej - det är bara att bryta ihop och komma igen. Efter två veckor av landslagsfotboll får man det här när det väl börjar igen.

På onsdag kommer Schalke 04 till London.

De var i farten rejält idag när de slog ärkerivalen Dortmund med 2-1 på Vestfahlenstadion. Det verkar ha varit en match som kokade över (har inte sett den), men den tyska polisen arresterade 200 fans och det ska ha varit ordentligt stökigt inne och utanför stadion.

Cheers!

Jack Wilshere var med i truppen för första gången på 14 månader. Serge Gnabry satt även han med på Arsenal-bänken för första gången i Premier League. Vi skulle möta Norwich borta, ett lag som låg näst sist i tabellen. Allt var uppsatt för en fantastisk dag.

Men.

Så klart förlorar Arsenal på grund av en målvaktstavla. Inte bara det heller, vi förlorar som ett resultat av en brist på motivation som vi har sett igen och igen mot mindre lag. Enligt flera reputabla fotbollsskribenter i England har Arsenal det absolut vassaste mittfältet i hela ligan, men ändå lyckas vi inte skapa några chanser överhuvudtaget. Norwich utnyttjar vårt misstag och parkerar sedan bussen. Det är vi vana vid.

Vid det här laget bör vi ha lärt oss att dyrka upp handbollsförsvar, vi möter dem vecka in och vecka ut. Det som krävs är löpningar. Hela tiden i alla direktioner. I går sågs varenda anfallande spelare möta bollen istället för att löpa på djupet och hota Norwich försvar, och hur man då ska skapa någonting är en gåta.

Carl Jenkinson är den som verkligen försöker i 90 minuter. Han springer upp och ned längs sin kant, och även om Norwich anfaller med Grant Holt mot 2-3 försvarare så lubbar Jenkinson ändå hem för att se till att ingenting händer i hans frånvaro. Förutom det finns det inte många ljusglimtar. Giroud löpte inte som vi är vana att han gjort. Podolski var osynlig. Gervinho försökte i vanlig ordning att gå emot spelare, men lyckades sällan med någonting. Cazorla letade ständigt efter nyckelpassningar, men det är väldigt svårt när ingen bryr sig om att ta en löpning. Mannone var under all kritik, han såg nervös ut. Det går inte att som Premier League-målvakt kasta sig åt ett håll och stöta bollen åt ett annat där Norwich-spelare finns. Det krävs mer än att rädda en boll i ett förstaläge.

Det var matchen som skulle ta oss till en topp 4-placering, där vi hör hemma. Istället återfinner vi oss på nionde plats, hela tio poäng bakom ledande Chelsea. Det är en hel fotbollsmil.

Det fanns däremot en ljusglimt i går. I 83e minuten byts Aaron Ramsey ut, och in kommer en 17 år gammal tysk mittfältare som gör sin första Premier League match någonsin. Han tar för sig direkt och hans talang lyser igenom. När Serge Gnabry springer med bollen ser det nästan ut som han svävar fram. Hans snabba fötter gör det omöjligt att ta bollen av honom på ett schysst sätt. Han är rörlig, har självförtroende, testar skott och framför allt går han framåt. Hela tiden vill han ha bollen och han var under sina få minuter på planen i princip den Arsenal-spelare som gjorde mest framåt. Theo Walcott börjar nog inse att han inte får £100 000 i veckan med spelare som Chamberlain och Gnabry i horisonten.

På onsdag möter vi Schalke, och en seger där skulle innebära att vi har en fantastisk position i vår Champions League-grupp.

Jag vill inte att vi glömmer Norwich-matchen, utan istället tar lärdom av den.

On and upwards.

FOTO: Bildbyrån.