Senaste blogginläggen

Jag hoppas innerligt att ni inte låter tidiga blogginlägg från mig bli en vana. Jag sitter här med min god-frukost, om man nu får använda den termen, och funderar på morgondagens match mot Norwich.

Det infinner sig nästan alltid en viss känsla av ovisshet efter landskamper. Vem har tappat självförtroendet? Vem kommer tillbaka skadeskjuten? Vem är utspelad?
Någon som förmodligen kommer hem med gott självförtroende är Olivier Giroud som fick sätta dit ett väldigt viktigt mål för sitt Frankrike på ett väldigt dramatiskt vis. Att han dessutom gjorde det mot världens just nu bästa landslag, Barcelona, får ses som en enorm bonus. Vi har nog alla sett glimtar av den enorma potential som finns hos Giroud. 
Han är något så ovanligt som en gigantisk fox-in-the-box. Konvergensen av attributer som både target-man och måltjuv gör honom till en enormt jobbig spelare att möta som försvarare.

Hans fysik och egenskaper som nickspecialist gör inte det hela lättare. Sedan två matcher in på säsongen har media varit som en igel på hans rygg och i princip tryckt ned denne fantast.
Självförtroendet har varit det enda som saknats, och vi får hoppas att det nu släpper för Olivier. För när han väl börjar få in några bollar är jag övertygad om att de rutinmässigt kommer flyga in.

Några som kanske inte kommer hem med med ett leende på läpparna är radarparet Podolski och Mertesacker. Den senare fick dock göra ett väldigt sällsynt landslagsmål i matchen där Sverige mirakulöst vände ett 4-0-underläge. Efter målet sprang Mertesacker sedan raka vägen till Podolski som satt på bänken för att omfamna denne. Det värmde ett goonerhjärta.
Mertesacker kan dock inte lastas för att laget sedan föll pladask, då till och med den vanligtvis väldigt pålitlige Badstuber såg nervös ut.

Podolski deltog lyckligtvis knappt i det tunga poängtappet i Berlin och bör återvända med samma goda självförtroende.

I övrigt fick Cazorla återigen förtroendet i Spaniens landslag, och han kommer nog vara besviken på poängtappet mot fransmännen.

Inför morgondagens match skulle jag personligen ställa upp följande elva:

Szczesny

Jenkinson, Mertesacker, Vermaelen, Gibbs

Arteta, Ramsey, Cazorla

Gervinho, Giroud, Podolski

Backlinjen känns ganska självklar då de båda unga engelska ytterbackarna imponerat stort i upptakten av säsongen samtidigt som Mertesacker hyschat en hel del tvivlare.
Koscielny hade oturen att orsaka en straff under landslagsuppehållet och har inte riktigt kommit tillbaka till förra säsongens fina form. I egenskap av kapten får Vermaelen också anses som given.

Mittfältet känns självklart så när som på Aaron Ramsey som ständigt är ett ämne för debatt i Arsenal-kretsar. Även om han förlorade kaptenskapet i Wales landslag så har han inlett säsongen väldigt lovande och kommer också växa med speltid.

Theo Walcott returnerades till London Colney efter Englands första match med en revbensskada efter ett horribelt ingripande av San Marinos målvakt och lär inte figurera i morgon.

Gervinho och Podolski har båda imponerat inledningsvis och även stått för en stor del av vår målskörd hittills. Tycks givna på en varsin kant.

Giroud börjar hitta målformen och ska således även han starta.

Eftersom jag är en betting man tippar jag på en 2-0-seger för Arsenal efter mål av Podolski och Giroud.

Nu lär jag skippa iväg till en föreläsning, så får ni hålla tillgodo med mitt morgonsvamlande.

Det är j-vligt härligt att vara en del av Arsenal Sweden.

COYG

Hallå gooners!

Det är en stor ära att få ha en blogg här på eminenta Arsenal Swedens hemsida bland de absolut bästa Arsenal-bloggarna i landet. Jag tänkte använde det här första inlägget till att presentera mig själv.

Jag heter Sebastian, och kommer ursprungligen från ett litet samhälle i södra Dalarna som heter Grängesberg. 2009 flyttade jag - efter turer till Örebro och Ludvika - till Falun för att ta en kandidatexamen i Medie- och kommunikationsvetenskap med en inriktning mot idrott. Jag tog min examen i våras och har nu hoppat på ett ett-årigt journalistikprogram i Sundsvall där jag också just nu bor sedan sex veckor tillbaka.

Jag har hållt på Arsenal så länge jag kan minnas, men intresset har eskalerat en hel del över dom sex-eller-så senaste säsongerna. Jag har varit på flertalet matcher såväl hemma som borta, och bodde även i Oxford under ett halvår och passade under den tiden på att se så många matcher som möjligt. Det var också under den tiden som jag träffade herr Kicken för första gången.

Jag har varit medlem här på Arsenal Sweden sedan 2008 och var till en början frekvent på forumet som Ashambles. För den som är en del av Twittersfären twittrar jag sedan ett par år tillbaka som @GoonRambler om Arsenal på engelska.

Jag anser mig själv vara väldigt uppdaterad rörande Arsenal och kommer delvis utnyttja den här bloggen för att även hålla er uppdaterade. Jag har också ett specialintresse för Arsenals ungdomsspelare och hyser stora förhoppningar för spelare som Kristoffer Olsson, Serge Gnabry och Chuba Akpom. Men mer om det senare.

Jag hoppas ni kommer gilla bloggen och jag ser fram emot respons och utbyte med er samtliga!

Nu kör vi.

I tider av landslagsuppehåll borde man tämligen spruta ut blogginlägg vilka samtliga borde handla om allt annat än landslagsfotbollen. Man borde skriva om höstbruk, om knoppar som brustit och som skall ersättas av nya eller om vilken Loosegoats-låt som egentligen är den bästa. Man skulle kunna skriva ett inlägg för varje Arsenalspelare som betyder eller betytt någonting och egentligen borde jag absolut ha skrivit en trilogi där Dennis Bergkamp är text nummer 1, Ray Parlour nummer 2 och Martyn Keown nummer 3.

Inget av dessa borden har jag lyckats leva upp till, inget av lämpliga åtgärder har jag vidtagit. Jag vet att jag borde ha bistått er med en gnutta tröstande läskeblask i en vecka av ökenvandring. Men jag har låtit bli. Jag har legat på latsidan och faktiskt försökt få ut någonting av dessa landslagsuppehåll. Jag tittade på stora delar av Sveriges match mot Tyskland och jag plöjde också igenom ett antal spaltdecimetrar av den framgångsteologiska zlatanismen vi anses vigda att frotteras i. Och det var ju riktigt trevligt då och då. Så ingen kan påstå att jag inte försökte, ingen kan anklaga mig för att jag undvek, lät bli eller inte drog mitt strå till den blågulrosa intressestacken.

Men nu är landslagsuppehållet äntligen till ända och vi Arsenalister skall på lördag vända våra blickar mot Carrow Road i Norwich. Och om ni då tittar lite extra bort mot kurvan mellan Norwich and Peterborough Stand och Geoffrey Watling City Stand, så kommer ni att se en liten minimallistiskt hoptryckt fotbollsturist som brukar skriva bloggar, under pseudonymen Davidsson och Mannen, här på Arsenal Sweden. 

För jag kommer att vara där, jag kommer att spendera min lördag i Norwich och jag kommer att göra det genom att följa mitt älskade Arsenal på plats, live, IRL. För nu, denna helg, är det äntligen dags för höstens fotbollsresa till landet med de vackraste av ljud, landet med det mest utvecklade sinnet för estetiken och landet med det vänaste förhållandet till lukterna.

Där, till höger, kommer vi att stå på fredag kväll. Bild från Flickr.com. ”OliverN5”

Fredagskvällen kommer vi att spendera på Underhills East Stand där vi skall se engelsk ligafotboll ståendes, vilket bara det fyller mig med en nostalgisk kärleksvärme att leva på ända fram till våren. Barnet som från League Two’s sistaplats strider för sin överlevnad som Football League-lag tar emot Northampton som för stunden ligger på tolfte plats i tabellen och matchens utgång är nog inte speciellt oviss. Det rejält sladdande Barnet kommer med största sannolikhet åka på stordäng, men jag kommer nog få mig något gott att äta och lite gott att dricka, vilket brukar räcka för mig, varför kvällen troligtvis kommer att bli precis hur bra som helst för den fotbollsturistande jag. 

Efter att vi tagit Norden Line tillbaka till Paddington, efter att fredag har blivit lördag och vi fått i oss vår engelska frukost bestående av bacon och ägg, bönor i tomatsås och det exotiska inslaget championjoner insvept i kletig majsgegga, sätter vi oss på tåg, buss och sedan tåg igen för att ta oss till East Anglias huvudstad Norwich, där deras kanariefåglar får besök av världens vackraste klubb. Jag vet att vi, som vi alltid gör på resor utanför London, kommer att ägna tiden åt att dricka öl och battla med våra hemma-ihopknåpade quiz och jag känner på mig att det kommer var både trivsam och

När vi för några veckor sedan bokade biljetterna hade vi registrerat oss och blivit ickebetalande medlemmar i Norwich City, men när biljetterna släpptes till oss som vägrat betala dyrt för de luxemedlemskap, fans inte ens hundra platser kvar att tillgå på hela arenan. Vi fick nöja oss med utspridda platser i en kurva med en skymmande stolpe framför oss. Men jag är glada att få sitta på samma sektion som mina reskamrater och jag är glad för att jag i och med det kommer att kunna ta inför-ölen tillsammans och kanske hinna med halvtidsvilans Sheppard’s Pie i deras sällskap.

Långt där borta, bakom pelaren, kommer jag att sitta och gotta mig. Bild från Flickr.com ”adam.webb2”

Jag ser fram emot lördagens Norwichkamp något oerhört mycket. De få livematcher jag sett med Arsenal är samtliga vackra minnen för livet och känslan av närhet, av samhörighet och av att vara helt hoplänkade är aldrig starkare än just vid sådana tillfällen. Känslan av stolthet över vad mitt lags spelare åstadkommer, i min närhet, är på gränsen till obeskrivbar. Styrkan, värmen och kraften. Kärleken, svindeln och upplevelsen av att ha hittat hem. 

Det är bara att hoppas att jag får tillfälle att tvingas bita mig i knogen för att inte skrika rakt ut i eufori när, det på min sektion antagligen ganska avskydda, bortalaget gör mål efter mål efter mål och sedan tar hem matchen. Jag hade så gärna stått i bortaklacken och fått dela känslan med andra, men nu är jag en vanlig fotbollsturistande konsument och jag kommer med lätthet nöja mig med det jag får. För jag kommer att vara där, jag kommer att vara med mitt lag, i dess gyllene närhet.

Söndagen kommer vi att spendera borta i The White City och på Queens Park Rangers arena Loftus Road, där vi från Ellerslie Road Stand kommer att se det tvärrandiga hemmalaget ta emot Everton. Vi har fått platser på tredje raden vilket förhoppningsvis är nära nog att få den där grymma totalupplevelsen av att tydligt höra spelarnas kommunicerande från ena hållet, läktarens brus och sång från andra och krydda det hela med den fantastiska lukten av använd gräsmatta. 

I den söndagsdimman kommer jag hänga. Bild från Flickr.com: ”Bleep UK PLC”

Jag skall villigt erkänna att jag, som den fotbollskonsument jag då kommer att vara, fullständigt struntar i hur matchen slutar. Å ena sidan borde jag, eftersom Everton i nuläget konkurrerar med Arsenal, hålla på QPR. Men eftersom jag, å andra sidan, tycker Everton är mångt mycket mer charmigt än det nyrika londonlaget, så blir det näst intill omöjligt. Jag får helt enkelt bara passa på att njuta. Av närheten, av ljuden och av lukterna.

Jag har i nuläget, bortsett från TW14’s skadefrånvaro, ryktena om att Jack Wilshere kommer att sitta på bänken på lördag samt att PM4 är en riktig sniper, inget som helst att rapportera inför lördagsmatchen. Man skulle kunna sammanfatta landslagsuppehållet med att Giroud gjorde mål i 93:e minuten och Fabregas missade en straff, men mer än så har jag inte att ge er. Jag kommer inte heller att kunna bistå med någon Headmaster Ritual till denna match. Detta eftersom jag vid den tidpunkten kommer jag att sitta på ett tåg och dricka bitter, vara allt annat än bitter och ha ett leende som endast mina örons fastsatta positioner kan sätta stopp för.

Jag hoppas ni håller tillgodo med denna inför-min-resa-rapport i stället för den vanliga och jag hoppas att ni, liksom jag, får gå till sängs på lördag kväll eller söndag morgon med glädjen, lyckan och det lugna välbefinnandet som bara en Arsenalvinst kan skänka.

Come On You Gunners! Världens bästa och vackraste fotbollslag.

Hur börjar man egentligen en blogg?
Hej och välkomna, eller?
Det här var ett tag sedan. Det ska erkännas. En gång i tiden hade jag en fotbollsblogg på VLT (Vestmanlands Läns Tidning). Den startades i början av 2008 och tanken var att jag skulle ta med fotbollsentusiasterna bakom kulisserna, få med de där historierna och händelserna som inte platsade i tidningen.
Det är på något sätt så jag vill att en blogg ska fungera och det är sådana bloggar jag själv läser. De som bjuder på snacket bakom, om triviala saker som egentligen är helt ointressanta och vad de olika karaktärerna man bygger upp gör.
När man jobbar på en tidning är det så klart ens arbetskamrater. Det är de direkta kollegorna på sportredaktionen, nattredigerarna och fotograferna. Är man riktigt fyndig så ser man till att ge dem egna namn. De jag ofta jobbade med i på VLT döptes till den Myndige, Hoa-hoa och så vidare.

Det är så jag kommer att försöka att jobba med detta projekt också. Mycket kommer handla om mitt jobb i supporterklubben, om mina resor, mina historier från förr, rankningar och listor, mitt samlande av fotbollsarenor och annat kul.
Det kommer inte att bli så mycket raljerande om spelsystem, tänkbara nyförvärv och sådana saker. Det överlåter jag med varm hand till andra. Men jag hoppas att ni ska hänga med här och bidra med era synpunkter, era stories och era åsikter.

Första besöket på Highbury 1989. Matchprogrammet kostade 30 pence.

Och som rubriken säger har allt en början. Här på bilden syns min start.
Året är 1989.
Det är april och platsen är Highbury. En 11-årig kille från Filipstad i Värmland tar ett par nervösa steg fram till matchprogramsförsäljaren utanför East Stand och köper ett exemplar. Kvinnan i den gråa blottarrocken är min mor. Jag tror inte hon skulle dra på sig den där idag om hon inte fick schyst betalt, men det är en annan story. Den var säkert modern då. Jag vettefan om mina kläder ens va det då, men det är verkligen en helt annan story.

Min kärlek för Arsenal började när vi i Filipstad spelade Kvartersfotboll på lågstadiet och jag lottades att spela för just Arsenal.
Tröjorna var röda med vita ärmar och stort på bröstet gick att läsa ”Mjölk är livet”. På gamla anteckningsblock som jag hittat på vinden hade jag redan då kladdat ”Arsenal”, ”Highbury” och ritat kanoner.

Jag minns den här lördagen mycket väl och det var då min stora dröm gick i uppfyllelse. Jag fick se Arsenal spela fotboll och ni som är lite yngre ska veta att det var en helt annan värld då. Oftast fick man vänta till måndagen innan man fick reda på hur lördagsmatchen gick. Det gick ytterligare en vecka innan man fick reda på hur George Graham hade ställt upp sitt lag och vilka som hade varit bra. För det var då fotbollsblaskorna Shoot och Match kom till den lokala kiosken. En och annan gång om året dök The Gunners upp i Tipsextra.
Det var allt.
Ni kan ju föreställa er i vilket mood man var när man gick in på World of Arsenal Sport på Finsbury Park första gången och fick syn på alla souvenirer som de sålde. Bara att rycka tag i den där katalogen som man fick vid entrén var bättre än julafton. Jag hade liksom aldrig sett något liknande innan. Jag fick en matchtröja – och den har jag stolt kvar i garderoben. Och varje gång jag ser den påminns jag om hur snygg den är.
Vi har aldrig gjort en snyggare tröja!

Inne på Highbury var det en fantastisk stämning. Newcastle hade en bra klack på halva Clock End och det var ståplats på hela North Bank. Jag minns knappt ett smack av själva matchen mer än att vi vann med 1-0 efter ett nickmål.
Tror att det var Brian marwood som nätade, men jag är långt ifrån säker.
Däremot minns jag tydligt när speakern i paus meddelade att en stor läktarkatastrof hade ägt rum på Hillsborough i Sheffield där Liverpool och Nottingham Forest spelade FA-cupsemifinal. Det pratades om att supportrar hade dött och det blev snudd på en kuslig känsla inne på Highbury. Folk tittade på varandra och undrade vad som hade hänt.
Det blev verkligen knäpptyst och nästan obehagligt.

Ett par veckor senare gick Arsenal och Liverpool och en direkt avgörande match mot vilka som skulle vinna ligan. Ni vet alla hur det gick. I den kanske mest dramatiska matchen som någonsin spelats i den engelska fotbollen avgjorde Michael Thomas i den 91 minuten och The Gunners vann ligan på fler gjorda mål. Båda lagen fick ihop 76 poäng och hade båda +37 i målskillnad, men Arsenal hade nätat 73 gånger – Liverpool bara 65. Det avgjorde. Och jag firade min första stora framgång som Arsenalsupporter. Det har blivit många fler – men det tar vi en annan gång!

Cheers och välkomna!
Nu kör vi!

Det är snart fyra år sedan jag satte mig ner framför datorn i Eskilstuna och skrev detta blogginlägg. Egentligen var det inte ens meningen att jag skulle börja blogga. Någon vecka tidigare hade jag uppmärksammat en nystartad fotbollsblogg om de europeiska toppligorna. De skrev att de sökte skribenter som ville skriva om olika topplag i Europa och det tog inte lång tid innan jag skickade iväg ett mail till dem. Någon dag senare fick jag ett positivt svar som talade om för mig att jag skulle börja skriva om Arsenal "fr.o.m. nästa vecka".

Veckorna gick och jag fick inga mail, inga instruktioner, ingenting. Jag försökte ta kontakt med de som skötte bloggen, men fick inte ett enda svar. Ni kan nog då ana hur förvånad jag blev när jag surfade in på denna blogg och såg att någon annan hade börjat skriva om Arsenal. "Men hallå, ni lovade att jag skulle få börja skriva" var nog min exakta reaktion. Dessutom var skribenten usel, men det kan vi ta en annan gång. I all min ilska och frustration satte jag mig morgonen därefter och skrev det första inlägget på en vanlig .blogg.se-blogg.

Att den bloggen skulle växa sig till den största Arsenal-bloggen i Sverige och därefter öka något lavinartat i och med övergången till Arsenal.se hade jag inte ens kunnat drömma om i mina vildaste fantasier. Nåja, jag hoppades nog på det, men det krävs någonting extra för att man skall kunna realisera en dröm.

När Axel Asplund kontaktade mig en kall höstdag för ca. tre år sedan och frågade mig ifall jag ville komma över till Arsenal.se kändes det som om jag spelade för Degerfors och fick ett samtal av Arsène Wenger. Sedan dess har allting gått väldigt fort. Jag har träffat massor av fantastiska människor via supporterföreningen, fått intervjua Arsenal-stjärnor, varit med på flera medlemsresor och fått utökat ansvar i Arsenal Sweden.

Inte nog med det var det ju den absolut största anledningen varför jag flyttade till London. Arsenal. Alltid detta Arsenal. Vid tidpunkten kände inte min mor till mitt stora fotbollsintresse, men jag kunde ju inte direkt säga att "jag flyttar till London på grund av Arsenal". Då hade jag nog fått packa upp alla väskor där och då.

Tiden i London har jag skrivit om otaligt många gånger här på bloggen. Det är den absolut bästa tiden i mitt liv och det tror jag att jag fortfarande kommer att tycka om tio, tjugo och trettio år framåt i tiden, men äventyret har inte tagit slut, utan fortsätter än idag.

Att tänka sig att allt startade med orden "Välkommen till ännu en ny Arsenalblogg. Jag vet att de flesta här redan är trötta på ännu en ny blogg om ännu ett engelsk klubblag, men jag ska försöka göra allting för att göra denna bloggen attraktiv och intressant". Det blir nästan lite emotionellt att skriva om det.

Livet ser idag annorlunda ut än vad det gjorde för ett par år sedan. Fram tills förra hösten var jag extremt strikt och skrev alltid ett blogginlägg per dag. Oavsett tid, rum och plats satte jag mig dagligen framför datorn och filade ihop ett blogginlägg. Och det är så det egentligen skall vara. Jag har lovat att göra comeback, jag har lovat att börja skriva mer, jag har lovat dittan och dattan, men i slutändan har det slutat likadant - med ingenting.

En av de största anledningarna till varför jag för stunden lägger bloggen på is (jag lägger alltså inte ner den!) är eftersom jag idag har så mycket mer än en blogg att sköta i Arsenal Sweden. I somras blev jag invald i styrelsen och har därefter blivit webredaktör för hemsidan. Lägg där till veckoliga podcasts, material i Kanonmagasinet och ständiga möten och ni förstår snart att bloggen hamnat i skymundan av naturliga skäl. Att jag dessvärre tappat motivationen för just bloggskrivande har inte hjälpt till på något sätt.

Bloggen kommer att komma tillbaka en vacker dag i framtiden, men när det blir vågar jag inte säga. Att jag är dålig att hålla löften vet ni vid det här laget, så det blir bäst att jag inte lovar någonting. Jag kommer inte att försvinna, utan fortfarande finnas kvar. Podcasts, rapporter, styrelsearbete, nya hemsidan, krönikor och mycket mer finns att ta tag i för tillfället. Bloggen är inte död, men jag lägger den på is och tackar för den här fantastiska tiden. Utan er hade jag inte varit någonting. På återseende.

Nu går vi in i en period av stiltje och avhållsamhet. Världens bästa fotbollsliga tar, liksom en massa andra ligor, paus från verksamheten och vi fotbollskonsumenter få hålla tillgodo med fotbollens Metadon, landslagsfotbollen. Tack och lov i kvalspelsform, men ändå långt från the real shit.

För att hantera denna abstinens på riktig vara, vill jag passa på att knyta ann till några funderingar som återuppväcktes i helgen. Det är inga nyheter, både du och jag har varit inne på det tidigare, men det blir bara mer aktuellt för var dag som går. Jag hade kunnat skriva om det i förhållande till den parodiska pantomimen som brukar kallas för El Classico. Men eftersom jag försöker hålla en viss nivå här inne tänker jag skriva av mig kring Den Uruguayanska Svanen och Den Walesiska Katalanen. Det handlar om samma sak som tillvaron i Tvålagsligan, men bär andra namn och har andra ansikten. 

Den förstnämnde av dessa två trynen mötte tillsammans med sin klubb den engelska fotbollens mest grottmänniskolika fotbollsensemble Stoke City FC. Ett möte med dessa Stoke brukar, som vi Arsenal vet, mest vara att betrakta som livsfara, men om vi bortser från Shawcross initiala irrfärder så höll sig de killarna inom relativ närhet till den fungerande mänsklighetens normer.

Det kan man dock inte säga om Luis Suárez. Denne oerhört begåvade och högst kompetente fotbollsspelare, fortsatte i gammal god anda att primärt inte söka avslut, utan istället bara verka för att få straffspark. Han gjorde det med närmast komisk övertydlig distans mellan honom själv och presumtiva fällningsutdelare. Och han gjorde med en sådant teatraliskt överspelande att man inte ens kunde bli arg. Bara småskratta för sig själv och skaka på huvudet.

I holländska ligan blev Suárez, under sina år i Groningen och Ajax, mer eller mindre betraktad som bara en fuskare. Förvisso enormt kompetent fotbollsspelare men, oavsett det, en fuskare. Nu är han efter sina snart två år vid Merseyside, på god väg att skapa sig samma rykte i England. Och det kunde i och för sig vara gott nog, för jag har inga svårigheter med att strunta i både hans och LFC´s rykte, om det inte var för att han vecka efter vecka tillåts föra löje över sporten fotboll. Fotbollen som jag älskar så mycket. 

The Face of Fotbollens Framtid? Bild från Bildbyrån.

Nummer två på listan över helgens skämtsamheter heter Gareth Bale och spelar i Tottenham Hotspur. Även denne kille är, klubbtillhörigheten till trots, en duktig fotbollsspelare. Den lille Bale som i Appy Arrys händer förvandlades från en ful ankunge som, från sin vänsterbacksplats inte kunde vinna en EPL-match, blev till en snabbt lyftande svan i vänsterytter-/fri mittfältsfågelskrud.

Som sig bör, med bra spelare i norra London, så började det efter ett tag florera rykten om att denne unge walesare hade väckt den spanska storklubben Barcelonas intresse. Och nu i helgen så förstod jag än mer varför, för maken till osmaklighet är, med undantag för ovan nämnde Suárez, svår att finna. När Bale, för att jaga en förlupen boll, kutade fram på offensiv planhalva sprang också Villas målvakt, Brad Guzan, ut för att markera närvaro eller täcka bort bollen. Men i stället för att satsa på bollen och kanske skapa målchans, tog Bale sikte på Guzans ben. Men då Guzan plötsligt stannade upp och undvek Bale, så flög den lille walesaren till synes handlöst i luften, utan någon som helst kontakt med den utrusande amerikanen.

Precis som i fallet Suárez så framstår sp*rsspelaren som inget annat än en tvättäkta pajas. En fjant, en tomte, en korkad lallare. Det blev nästan hårresande uppenbart hur självklart han tog till fuskets redskap för att försöka få motståndarlagets målvakt utvisad, och därmed ge det egna laget vinning. Obehaget översköljde mig och jag visste inte vart jag skall ta vägen när jag ser eländet. Jag ville bara fly, slippa se skiten eller försöka tvätta bort smutsen från TV-rutan.

Annars då, bilen går bra? Bild från Bildbyrån.

Jag vet att jag, i många lägen, framstår som en reaktionärernas mest konservativa bakåtsträvare. Men jag är en traditionalist och jag känner styrkan i dessa traditioner, i uppbärandet av en rådande kultur och det enorma värdet i att behålla något man älskar oföränderligt intakt. Fotboll skall vara som fotbollen alltid har varit och det är en av alla dessa pelare, på vilka sporten vi älskar vilar. Regelsystemet skall även det vara som det alltid har varit och många har, under årens lopp, hävdat att dess konstans är en av fundamenten för sporten.

Men nu står vi kanske vid vägs ände och kanske är det nu det faktiskt är dags? Kanske är det nu vi måste säga adjö till den sport vi älskar, som enda lösning för att rädda den? Kanske måste vi visa mod att ta avsteg från älskade traditioner, som förutsättningen för att säkra dess överlevnad? Kanske är denna begravningsprocess själva möjliggörandet för fotbollens fortsatta existens?

Som den traditionalist jag trots allt är, anser jag att nu att det är dags att säga ”hej då”. Men också att säga ”hej, året är 2012, vi lever i en moderniserad tillvaro, låt oss faktiskt använda de hjälpmedel som finns tillgängliga och göra någonting för att rädda det vi älskar”. Jag är till fullo beredd att kompromissa med mina principer om det goda tingets oföränderlighet, för att rädda sporten fotboll. Fotbollsspelare är i dag så snabba, så mångfacetterade och, framför allt, så cyniska att vi inte längre kan kräva av eller förvänta oss att domarna skall hänga med och se allt som spelarna företar sig.

Teknikens utveckling, vilken vi låter leda oss i många andra sammanhang, har nu kommit så långt att allt fuskande inte bara kan upptäckas, och fortsätta sprida löje över sporten, utan även användas för att stävja fusket och förebygga det. Idag är varenda millimeter av toppfotbollens planer under kameralinsers övervakning, så varför inte använda detta för att göra någonting gott med fotbollen?

Varför inte försöka agera och göra något innan det är för sent? Innan det hela bara har blivit pinsamt. Innan fuskets mörka skugga har fått falla över upplysningen. Innan teatern har blivit allt. Innan realismen tvingas på flykten för påhittandet och hycklandet. Innan löjet, pajaskonsterna och förlöjligandet är allt vi har kvar. Innan sportens utövare har fått själva sporten att implodera och förgås? Innan allt bara är cirkusunderhållning, wrestling eller en samling gycklare i betalkanalers händer?

Man behöver inte vara absolutist och hävda att en filmning eller ett svandyk omedelbart renderar i 10 matchers avstängning. Men om det blir uppenbart att en spelare missbrukar domares allt mer marginaliserade ställning, för att genom fusk vinna fördel? Varför inte använda den presumtiva preventionen som vetskapen, om risken att bli avstängd ett par matcher, skulle kunna innebära?

För att inte tala om de sämre sponsoravtal som spelarna, efter ett par avstängningar för fusk, skulle riskera att få? För pengar talar och vad händer när produkten fotbolls egentliga värde gått förlorat? Och våra herrar på FIFA, UEFA eller för den delen FA vill väl inte se sin produkt devalveras till mindre värde och till någonting ingen längre vill lägga miljardtals kronor för att vidareförmedla till oss konsumenter? 

Jag önskar att jag inte behövde, men nu är läget som det är. Vi står där vi står och vi står vid ett vägval. Antingen låter vi sporten hamna i utövarnas händer, leva sitt eget liv i dess nuvarande form och långsamt formatera om sig till vad de önskar. Eller använder vi kamerornas övervakning och låter oss, för att få bukt med eländet, i efterhand stänga av spelare som uppenbart fuskat. Det ena kan kännas lättjefullt lättsamt men sällskapar med ond bråd död, medan det andra faktiskt kan bli den illasmakande medicin den sjuke patienten så desperat är i behov av. Det förstnämnda kommer att bli sportens långsamma kvävningsdöd, medan det sistnämnda kan bli den mest smärtsamma process som fotbollen gått igenom, sedan passningar framåt i banan tilläts, men ändå visa sig bli dess räddningsplanka. Vad väljer du?

Den kanske bästa stunden under Arsenal Sweden-året är det ögonblick då medlemsresan officiellt inleds. Då har ett femtiotal svenska Gooners samlats på en pub någonstans i London – och förväntningarna brukar lysa i ögonen på folk. Sådär som det bara kan göra på första dagen av en länge efterlängtad resa. Förväntningar på segrar, nya bekantskaper att snacka Arsenal med och på London med allt vad det innebär. Den bilden kan jag lätt fiska fram de här regntunga oktoberdagarna när ungarna i min klass blir alltför tonåriga och rättningstraven alltför hög.

Jag har oräkneliga toppenminnen från alla dessa medlemsresor vi har arrangerat i supporterklubben. Som glädjescenerna i ösregnet på North Bank, Highbury efter att Henry hade borrat in den där pärlan i krysset framför oss på när Arsenal slog Manchester City 2004. Eller den gången vi överraskade ägarna på The Auld Triangle genom att släpa in 40 personer där en stendöd torsdagskväll eftersom att Gunners Bar, där vi hade tänkt ha medlemskvällen, var abonnerat. För att inte tala om tågresorna till och från Manchester och Newcastle och på olika sätt minnesvärda bortamatcher.

Det bästa med dessa resor är dock inte matcherna, rundturen på arenan eller att vakna morgonen efter medlemskvällen (ugh). Det bästa är att träffa en hel rad av nya profiler. Många gånger har jag fått för mig att Sveriges humorelit är med i Arsenal Sweden, för så mycket skratt som en medlemsresa brukar bjuda på kommer i alla fall jag aldrig hitta på Norra Brunn eller någon annan Stand Up-klubb.

Det är också extremt värdefullt för oss som sitter i styrelsen att träffa medlemmar på ett otvunget sätt, och på så sätt få reda mer i detalj vad man vill ha ut av sitt medlemskap. Jag har inte möjlighet att åka på mer än max tio matchträffar i Sverige på ett år, och då är folk i regel, vilket också är högst naturligt, mer intresserade av att titta på matchen och diskutera den än att lyfta något man har tänkt på angående supporterklubben. På medlemsresorna brukar snacket på ett mer naturligt sätt glida över i det som rör klubben efter några dagars umgänge. Det blir enklare att komma med en åsikt om man har börjat lära känna varandra.

I år talar allting för ytterligare en grym medlemsresa (info finns här och anmälan skickas till medlemsresa01@arsenal.se). Upplägget är väl beprövat och brukar alltid fungera klockrent. Matchen mot Villa på lördagen kommer också att bli en höjdpunkt. Att åka på en bortamatch, och att dessutom sitta – eller snarare stå – på bortasektionen och fullkomligt sjunga halsen hes är på något sätt min idealbild av supporterskapet. Det är då jag på allvar känner att jag har möjlighet att faktisk vara ett stöd – support – till laget, och också i någon liten mån påverka det som händer på planen. Framför teven kan liksom ingen annan än grannarna höra mig skrika.

Jag ser fram emot att bjudas på nya skratt och nya upplevelser i god Arsenal Sweden-anda i höst. Den 21 november kommer jag ännu en gång drabbas av ögonblicket då medlemsresan precis har börjat. Det finns fortfarande platser kvar, så du som läser detta har alla möjligheter att dela det ögonblicket med mig och 48 andra förväntansfulla Arsenal Sweden-medlemmar. Du kommer inte ångra dig om du tar chansen.

En lördagskväll i London East End kan vara både lättsamt roande, kaotiskt euforiskt och exotiskt pockande. Men den kan också vara läskig, otäck och högst oskön. I kvarter där Jack The Ripper schavotterade unga kvinnor på glid från både människovärdigt leverne och från samhällets rådande normsystem. Dit bloggskribenten en gång förgäves försökte få taxichaufför att köra, då chauffören avslog min önskan med orden ”there’s to much aggravation there”. Och ett East End där den lila och blå delen numera styrs av Mr Sam Allardyce själv.

Ett East End som denna kväll inte bara tillhandahöll Premier Leaguefotboll i form av nygamla ligalaget West Ham, med den högst eruptiske rättskiparen Phil Dowd som side kick, utan även erbjöd fotbollslaget Arsenal som sparringpartner i andra hörnet. Big Sams gästabud kan ju gå precis hur mycket åt h-vette som helst, varför man var rejält nervös när man satte sig ned till matchstart.

Vi fick således se en första halvlek från h-vettet, med en gameplan som mest såg ut som bollinnehav, onödiga lyror mot ligans mest högresta försvar och inget resultat alls. I andra halvlek tog vi, tack och lov, över allt mer och West Ham mattades i takt med att vårt centrala mittfält kunde vika ned dem. Vi fick se en centertank både göra mål och passa fram till ett och vi fick se en spansk virtuos skapa poesi med fel fot. Och vi fick se en Stor J-la Tysk spela ett Stort J-la Försvarsspel.

Vi fick dra en lättnadens suck över tre poäng vi fick jobba kopiöst mycket för att få hem. Underbara tre poäng och helt rättvisa, som matchen utvecklade sig. Jag är fortfarande smådarrig, har fortfarande handsvett, men skall ändå försöka ge mig på någon form av betygsättning. Varsågoda.

Mannone: 3/5. Fuskade rejält med bortre stolpen vid Hammers ledningsmål, men höll sig i målet på fasta situationer och gjorde ett par riktigt viktiga räddningar, främst i andra halvlek. Kom förvisso på mellis mot Carroll i 67: e och såg stundtals ut som rena fyllegubben i spelet med bollen, men stod ändå i vägen när det behövdes.

Hjärtesorg: 4/5. F-n vad man känner kärlek till denne svårmodets mästare. Ständigt på hotfull jakt längs med den offensiva kanten och alltid så otroligt full av energi till hemjobb och smutsigt slitgöra. Det känns nästan konstigt att Wenger, som är bra på mycket men inte försvarsarbete, fått denne oslipade diamant att skina så fantastiskt som han gjorde idag. Och som han gjort vid så många andra tillfällen denna säsongsinledning.

BFG: 5/5. Vi kallar det Big Fuckin German-effekten och släpper därmed vidare diskussion. Var övertygande i luftspelet där han tog ned bland andra Carroll vid ett antal tillfällen, var ståndaktigt redig med bollen och lyckades även göra närmast Vermaelenska glidtacklingar när det behövdes. Åt upp Nolan vid dennes friläge i 70:e efter att Santos slarvat och kommer för alltid generera otäcka sagor för olydiga småbarn, där borta i East End.

Vermaelen: 2,5/5. Oj vad svårt han hade mot West Hams enda anfallsvapen. Han missade uppstötar och var liksom steget efter vid ett flertal tillfällen. Landslagsuppehållet kommer som en frälsning för denne kille som verkar vara nere i en formsvacka just nu.

Gibbs: 3/5. Hotade, som vanligt, West Hams högerförsvar och linkade upp bra med både Podolski och Cazorla under hans knappa timme på planen. Vi får bara hoppas att den skada som tvingade honom att lämna matchen, är allt annat än allvarlig och snarare högst övergående. För han är viktig för oss, denne unge engelsman från Wimbledon.

Arteta: 4/5. Blek i första halvlek då han verkade ha det jobbigt mot West Hams täta mittfältstrio. Han fick mycket stryk, men reste sig som Fågeln Fenix i andra och var tillsammans med Cazorla smått odödlig under den period då vi vände matchen, vann slaget om mittfältet och sedan också hela matchen.

Ramsey: 2,5/5. Vad i hela fridens namn pysslade snubben med när West Ham tilläts göra 1-0? Jo, han gav alibidefensiven ett finnigt och blekgrått ansikte. Fortsatte att slå de där menlösa halvpassningarna vilka samtliga satte medspelarna i trubbel, men slet å andra sidan en hel del för att återta förlorade bollar. Fungerade idag bättre, än mot che£sky, bredvid Arteta och drog faktiskt ett strå, framför allt i andra, till Arsenals vinststack. Plus också för att han fortsatte att pröva skott.

Cazorla: 4,5/5. Hade liksom Arteta en svår och tung första halvlek, men visade i andra vilken enormt begåvad bollspelare han är. Dirigerade allt vårt spel och var stundtals magisk i sin bollhantering. Fick också göra ett fantastiskt vackert mål, med ett vänsterskott som kan komma att bli årets vackraste. Den lille rultige kungen, tre äpplen hög, men ack så stor som spelare.

Gervinho: 2/5. Lite in och ur matchen i första halvlek där han växlade mellan att slarva bort bollar och fuska i hemjobbet. Glimtade dock till med små luringar och elaka löpningar, men gjorde överlag ett ganska slätstruket framträdande denna afton.

Giroud: 3,5/5. Vi klagar på killen när han inte gör mål. Idag gjorde han ett och passade fram till ett andra. Fick i första halvlek inte mycket att leka med, men höll ändå på att göra 1-0 i matchens inledning. Underbart att se hans lättnadens utsträckta ansikte efter kvitteringsmålet. Nu är första stenen lagd, och på den kommer han att bygga vidare.

Podolski: 3,5/5. Hade en bra start i den ljuvliga triaden, men försvann under första halvlek allt mer. Kom, som så många andra idag, tillbaka i andra och visade ren och skär klass. I första halvleks avslutning, i och med assisten till kvitteringen, men även genom att andra halvlek igenom, fram till bytet i 85:e, matcha sin enorma tyngd med grymt skön rörelseförmåga.

Jack The Ripper/Phil Dowd: 1/5. En gång i tiden hade jag en irländsk vän som förvisso var enormt trevlig men ständigt stank svett. Han förklarade detta urskuldande med att ”I don't believe in deodorant”.Och precis på samma sätt är det med domare Dowd. Han tror inte på det där med rättvisa för laget Arsenal, det hör liksom inte honom till. Missade när Ramsey kickades ned och skulle fått straff och missade helt att Diamé skulle fått ett andra gult, och således blivit utvisad, och missade vidare West Hams ständiga övergrepp på framför allt Arteta och Cazorla.  Länge leve FA och länge leve stinkande svettlukt!

Nåväl, skitsamma. Vi tog tre enormt sköna bortapoäng i en match som faktiskt var skitsvår att vinna. Vi fick se ett snyggt inhopp av TW14, ett hållet försvar och smart matchning av Wenger. Jag är småfull, oerhört glad och närmast fridlysande här i det västgotiska regnrusket. Nu går vi på landslagsledighet, hoppas Gibbs inte blivit skadad och ser fram emot comebacker av Wilshere, Rosicky, Frimpong men även Sagna. Var han nu skall ta plats...

F-n vad gott. Tack Arsenal och grattis. Mycket bra jobbat.

Varenda gång vi har mött West Ham, de senaste fem – sex åren, har jag vänt mig om till West Ham-Johan och sagt att ”f-sen, vilken bra målvakt ni har, är han alltid så här bra”? Och varenda gång har han svarat ”nej, absolut inte, det är bara mot er han är bra”. Och så verkar det ha varit, för varenda gång Arsenal har mött West Ham, så här den där Robert Green gjort säsongens match. Högst medelmåttlig i övrigt, men alltid grym mot oss, varenda dj-kla gång.

Nu sitter Green bekvämt tillbakalutad på Loftus Roads avbytarbänk och i West Ham-målet har, från The Greater Manchester, The Snowy Hills of Bolton, finländaren Jussi Jääskeläinen tagit plats. Han började sin tid i West Ham med att under försäsongen, begå både en och två malörer, men har på sex omgångar i ligan släppt in 5 mål och har väl egentligen bara matchen mot Swansea att fundera över. 

Med en stenhård back five, en mittfältstriad bestående av Diamé, Noble och Nolan och med en striker som enligt West Ham-Johan har ”Premier Leagues fetaste röv”. Andy Carrol brukar ju ständigt passa oss illa, men han är hamstringskadad och är inte åter förrän efter landslagsuppehållet, varför just Coles omtalade ändalykt kommer vara, om inte central så i varje fall, högst påtagligt närvarande. Och med kvicka ytterforwards i Jarvis och Vaz Te, som faktiskt gör mål, kommer West Ham inte på något sätt bli en enkel nöt att kläcka.

Och då har vi ändå inte varit inne på killen som står bredvid planen, utanför, vid sidlinjen. Killen som inte bara ödelade Henri Lansburys karriär utan även killen vars lag ständigt förvandlats till våra boogieteam of the day. Bolton, NUFC, Blackburn och nu West Ham. Stenhårt, elakt och genuint brittiskt. Mr Samuel Allardyce. Dock har Big Sam, i detta West Ham, tagit det ett litet steg längre. För trots den centrala mittfältstrion och trots den klassiska targetspelaren, så är detta ett, med Allardyce mått mätt, spelande lag. Ett utmanande lag och ett lag vi absolut måste se upp med, inte bara när det gäller att undvika karriärshotande skador på nyckelspelare.

Och jag måste erkänna att jag känner en viss ambivalens gentemot Allardyce och den fotboll han förespråkar. För trots att han, å ena sidan, förespråkar rena antifotbollen i det livsfarliga brunkandet, så är han och hans fotboll, på ett nästan påträngande sätt, oerhört tilltalande. Den appellerar till min tidigt internaliserade anglofili vilken, trots mitt Arsenalska och Wengerska hjärta, håller mig fången i ett hjärngrepp. Ett grepp som nog för första gången, någon gång på 80-talet, tog tag i mig då lervälling, gegga och glidtacklingar på en sju – åtta meter förtrollade mig och gjorde mig till sin. Då ärmarna var helvita, tröjans färg var klaraste röd och då det vänstra bröstet pryddes av en lika självklart enkel som underskönt vacker kanon. Sedan blev jag fast.

Arsenal mötte i veckan grekiska Olympiakos, i vilken klubbens spelare verkade vara om inte nedsövda så i varje fall generösa med sömnpillren till oss åskådare. Vi tog dock de nödvändiga poängen och vi fick en möjlighet att studsa tillbaka från den lika delar onödiga som egenhändigt producerade förlusten mot che£sky förra helgen. Vi fick en möjlighet att spela fungerande markeringsspel, men om sanningen skall fram så gick det väl lite sådär med det markeringsspelet.

The Place To Be On a Saturday Night. Bild: D&M

Men nu är Försvarsminister Mertesacker förhoppningsvis tillbaka och ordning kan stagas upp i de bakre leden. Szczesny och Diaby är fortfarande två till tre veckor från come back, Frimpong gjorde sin i ligakuppen och Wilshere sin i reservlaget borta mot West Brom. Sagna och Rosicky är ytterligare några veckor efter och vi kommer, med ett undantag, få hålla tillgodo med det vi hade inför matchen mot grekerna. Enligt mig skall därför startelvan se ut på följande sätt.

Mannone
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Mannone är inte på några som helst vägar vår förstemålvakt, men i väntan på Szczesny fyller han sin funktion på ett okej sätt. Wenger valde Vermaelen till lagkapten, varför våra två bästa mittbackar inte kommer att spela förrän kaptenen är skadad och en av dem är, således, än så länge hänvisad till bänken. De båda ytterbackarna Gibbs och Jenkinson var underbara gentemot grekerna, så där behövs ingen oro spillas.

Mittfältet: När Song släptes iväg till skitbarca och ingen ersättare inhandlades, hävdade Wenger att han redan hade denne i Coquelin. Coquelin gjorde väl inte sitt livs match i onsdags, men jag utgår ändå ifrån att han, om nu Wenger skall vara konsekvent, får starta bredvid Arteta och bakom den snart utbrände Cazorla.

Anfallet: Visst gjorde Gervinho mål från sin centerposition i veckan, men när Giroud byttes in fick vi, hans målsumpande till trots, en helt annan nytta av den centrale anfallaren. Därför vill jag att Gervinho flyttas åter till kantpositionen, att Giroud får startplats och att dessa får sällskapa den självklare Podolski.

Jag måste erkänna att jag funderar lite kring Wengers, i mina ögon, oerhört märkliga sätt att hantera Giroud. Killen som har den högst otacksamma uppgiften att, vad vi än säger, i praktiken ersätta den flyktade skyttekungen van Persie, behandlas på direkt motsatt sätt till vad som är logiskt och lämpligt för en inskolning av denna art. Skall han finna målproduktionen så måste han både lära känna spelet i ligan och finna harmonin. Inget av detta gör man från bänken, eller i och med några korta inhopp invid desperationens rand.

Det här tror jag: Hur konstigt det än må te sig, så ser jag denna match som minst lika svår som den vi senaste helgen förlorade mot det blå skitlaget från Fulham Road. Visst är West Ham ett sämre lag än ligaledarna, men på många sätt ett svårare lag för oss att möta. Och detta är också, bortaplan till trots, en match vi inte bara förväntas vinna, utan även föra.

Jag tror att lösningen inte bara heter Bra J-vla Försvarsspel, utan också rörlighet utan boll. Vi har, i vår possessionsiver en tendens att bli stillastående, varför våra spelare måste jobba enormt med att göra sig tillgänglig och inte falla in i det tempo som, troligtvis, skulle passa West Ham bättre. För i takt med att hammersspelarna famlar efter skuggor kommer de också mattas. Och i takt med den trytande orken kommer också chanserna komma. Och när dessa chanser kommer måste vi, dessutom, ha en enormt mycket bättre träffrekvens än vi hade både mot shitty och che£sky. Då kan vi vinna, då kan vi ta de tre poäng som alla räknar med, men som vi kommer att få slita som bara f-nken för att få med oss från East End. Ett East End som numera är The Land of No Green. Kanske räcker det?

COYG!

Det är tur att man inte är världskändis, för då hade man varit rejält orolig just nu. Det bör man ju vara när Aaron Ramsey hittar målet.

Jag tycker att walesaren var värd att näta, för dels tycker jag att han fick orättvist mycket kritik under förra säsongen och dels har han varit bra i de matcher han har spelat i under hösten. Framförallt har mittfältaren föredömlig inställning, vilket till exempel en spelare som Theo Walcott kan lära sig mycket av. Ramsey hade på många sätt en tung fjolårssäsong men det många glömmer är att han klev fram och tog extremt stort ansvar när Fabregas och Nasri försvann, och det trots att hans brist på rutin och att han just hade kommit tillbaka efter en svår skada. Jag hoppas och tror att han är redo att ta nästa steg den här säsongen.

Ett annat glädjeämne från matchen ikväll är att Gervinho och Lukas Podolski fortsätter göra mål. Det kan inte understrykas nog hur viktigt det är med pålitliga målskyttar, och pålitliga målskyttar skaffar sig just den egenskapen tack vare bra självförtroende vilket i sin tur byggs om man börjar hitta målet. Detta innebär att Arsenalduon nu börjar komma in i en positiv spiral, där självförtroende byggs och stärker tron på att nya mål väntar i nästa match. Nu gäller det bara att Giroud dras in i den spiralen.

Det var dock inte bara glädjeämnen som lever kvar i minnet efter den här matchen. Försvarsspelet var inte övertygande, och vid tillfällen var det mer än lovligt darrigt. Hur var det nu med Bould-effekten?

Olympiakos mål tycker jag var en genomklappning i Arsenalförsvert. Pressen var obefintlig när inlägget slogs och Vermaelen och Koscielny misslyckades totalt med att plocka bort Mitroglou som fick fritt spelrum att nicka. Samma mittbackspar spelade mot Chelsea och då fanns det också frågetecken för organisationen med tanke på hur målen kom tll då. Hur har Wenger resonerat när han har valt att peta Per Mertesacker, som var matchens lirare mot Manchester City? Jag utgår från att tysken är tillbaka i startelvan på lördag mot West Ham.

Passningsspelet kan också förbättras. Ikväll var det visserligen ogynnsamma förutsättningar i och med det monsunregn som såg ut att falla över Emirates inledningsvis, men det slogs bort alldeles för många enkla passningar för att vi ska vara nöjda. Det var samma tendens i lördags, och då Arsenals spel bygger så pass mycket på passningsspelet är det något som måste stämma.

Jag är dock mycket nöjd med tre nya poäng, och ibland är det faktiskt det som är viktigast. Nu har Arsenal skapat mycket goda förutsättningar för att kunna avancera till utslagsrundan, och detta utan att Wenger fanns med på bänken. Det är också skönt att vara tillbaka i vinnarspåret efter missräkningen mot Chelsea.