Senaste blogginläggen

Theo Walcott har dryga halvåret kvar på sitt nuvarande kontrakt och efter det hattrick som han gjorde/fick mot Reading i cupen i tisdags har så klart snacket om en förlängning ökat.
Wenger surrade om det idag på dagens PK och det blir mer och mer uppenbart att situationen är prekär när vi hör hur Le Boss pratar.
Det lät likadant med Nasri.
Med Fabregas.
Och med van Persie.

För mig är det här den sista chansen som Stan Kroenke har att bevisa att han vill satsa på sin klubb. Det har kanske inte så mycket att göra med Walcotts stjärnstatus eller superkvaliteter som spelare – utan mer vilka signaler som det sänder.
Theo är mer en symbolfråga.
Han är engelsman, landslagsman och mer eller mindre fostrad i klubben. Han har spetsegenskaper som är väldigt nyttiga för en klubb att ha och killen har alldeles strax gjort 50 mål för Arsenal.
Skulle inte Arsenal lyckas signa up honom nu innan jul så bevisar det bara att den som äger klubben och de som sköter den inte är trovärdiga, inte menar allvar med vad de säger.

Den stora nöten i denna förhandlingsfråga ska tydligen vara Walcotts position på planen, att han vill spela forward.
Både han och Arsenal har medgett att det inte är en ekonomisk fråga, men det tror jag inte ett smack på. Det är klart att Walcott och hans agenter vill ha marknadsmässigt med pröjs. Jag tror inte att Arsenal matchar deras krav i den frågan.
För i det ”moderna” diffusa spelsätt som många lag har idag är det ju faktiskt så att det är svårt att skilja på vem som spelar forward och mittfältare.
Vem är vad i ett system som kan heta 4-2-3-1 eller 4-3-3?

Wenger försökte snyggt passa över bollen till Walcott idag när han mötte media när han förklarade att han har friheter, får spela forward och så vidare.
Han öppnade också för en försäljning i januari om inte kontraktet är löst innan jul.
Det verkar mer och mer som att det är det vi ska förbereda oss på.
Jag hoppas verkligen att klubben gör allt i sin makt för att förhindra att så sker.
Jag ser ett enormt värde i att Arsenal FC erbjuder Theo Walcott ett kontrakt som han skriver på och jag hoppas också att Wenger lyckas övertyg honom genom att låta honom få de ”friheter” som han vill ha på planen.
VI kommer att tjäna på det i längden.
Och på alla plan.

Dagens snabba:
* Bra lottning rent svårighetsmässigt i Ligacupen. Bradford från League two ska vi inte ha några problem att slå ut. Inte ens på bortaplan.
* Tråkig lottning rent resemässigt. Som groundhopper hade jag gärna sett Leeds, där jag inte varit. Valley Parade är redan avprickad i listan (såg den finfina FA-cupmatchen mellan Bradford och Tranmere (2-1), 2005).
* Laddningen inför Schalke away nästa vecka börjar så snabbt smyga igång. Först ska vi bara respektera Robin van Persie i 90 minuter på lördag.
* Arsenal Sweden är nu 5500 medlemmar. Ifjol var vi inte 5300 medlemmar vid nyår. Det ser lovande ut och magiska 6000 kommer allt närmare!
* Såg Chelsea v Man Utd på Bet365-sajten som körde SKY:s sändning rakt av och Martin Taylor är helt klart världens bästa fotbollskommentator. Pure class!

Cheers!

Jag tänker inte ägna så mycket tid åt själva vändningen. Den är helt galen, helt fantastiskt och vi har inte sett nåt likande.
Framför allt har alla redan skrivit om den.
Men när vi tittar på själva matchen finns ett par situationer som är intressanta.

Vi börjar med 4-4-målet. När alla galet vrålar ut sin glädje, jag skrek nog rätt högt själv, så gick det inte lång tid förrän tanken slog mig - ”vad hade hänt efter den här domarhelgen om inte Carl Jenkinson dragit in den där returen”.
För det är ju så att varken huvuddomaren eller linjedomaren ser att Theo Walcotts avslut faktiskt är inne.
I statistiken så är det Carl Jenkinson som gör målet – inte Walcott.
Fatta vad vilken cirkus det hade blivit om Calle inte fåt dit det där avslutet.
Hur jävla bittert hade det inte varit – med de där 90 minuter i som vi genomlidit – om vi hade blivit bestulna på ett 4-4-mål i där?

Vår väg in i matchen. Jag är helt övertygad om att vi aldrig hade fixat den här vändningen om inte Theo Walcott gjort 1-4-reduceringen innan paus.
Det är en helt annan sak att komma in i omklädningsrummet med det målet i säcken än att komma in tomhänt.
Nu kunde Wenger skälla ut folk till höger och vänster i paus med vetskapen att vi ändå på något sätt hade ett finger med i spelet. Bra byten.

Vi brukar ofta klaga på Wengers dåliga matchcoachning, men idag var den, förvisso inte så komplicerad, bra.
Vi saknade kreativitet på mitten i 62 minuter – det åtgärdades när Eisfeld kom in istället för Frimpong. Vi saknade extra spets framåt – det fixades till när Giroud ersatte en blek Gnabry.

Dåliga domslut. Kanske ska Reading ha en straff i den andra halvleken – men Chris Gunter ska ha väl ha ett rött kort och Arsenal straff när han slår undan bollen när Chamakh är på väg att slita till sig ett friläge.

”Efter matchen”. Det är ju snudd på fantastiska scener när Olivier Giroud tror att det är klart efter 4-4 och slänger upp sin matchtröja bland fansen när han får reda på att det ska bli förlängning och får kräva tillbaka tröjan.
Cred till den som faktiskt kastade ner den, vetefasen om jag hade gjort det själv i samma läge. Hade nog varit nöjd med den i jackfickan och spelat halvdum om situationen uppstått …

Ett par spelare förtjänar cred. Först Theo Walcott. Lysande match! Arsjavin slog bort en jäkla massa bollar, men det var han som genom sina ständiga löpningar öppnade upp mycket ytor när det behövdes efter paus. Grymt inhopp av Giroud – han fick fart på grejerna. Grymt inhopp II av tyske Eisfeld. Liten hatten av för Chamakh som faktiskt gör två av tre baljor i förlängningen där det sista är riktigt snyggt.

Hårtorkar delas ut till följande i röda tröjor:
1) Laurent Koscielny – kan visserligen skylla på matchovana, men det måste ju finnas en smärtgräns för hur dålig en fransk landslagsspelare får vara.
2) Emmanuel Frimpong – har varit borta länge, men det är lite för mycket ”dench” och för lite prestation från den mannen.
3) Damian Martinez – urusel start, syns att målen satte sina spår. Spelade dock upp sig och gjorde några bra räddningar i andra.
4) Ignasi Miquel – inte bra nog.

Btw. The Gunners fans var inget annat än världsklass idag!

We´re going to Wembley!

Cheers!

Har man sett allt nu?

Efter tappade ledningar till 4-4, fyramålsskyttar på Anfield, 8-2 på Old Trafford bara under de senaste fem åren trodde jag inte att någonting längre skulle kunna förvåna mig när det gäller Arsenal. Det var uppenbart naivt av mig. Efter kvällens tennissiffror kan jag nu konstatera att när det gäller det laget kan vi bara förvänta oss det oväntade.

Det är sent och jag borde gå och lägga mig, men efter vad jag just bevittnade inser jag att det nog inte blir många timmar sömn i natt innan man ska upp tidigt i morgon.

Detta Arsenal, vad ska man tro om dem egentligen? Efter 13 minuter har Reading gjort 1-0. Efter 20 har dem 3-0. I 37e minuten gör de även 4-0. Med den sista sparken i första halvlek gör Theo Walcott 4-1, men det såg inte ens ut som om han själv brydde sig. I halvtid kan man nästan se framför sig hur Wenger oavbrutet skäller ut samtliga spelare en och en på deras diverse språk i femton minuter innan de skamset måste återfinna sig på planen igen. Denna första halvlek hade varit den sämsta fotboll ett Arsenal-lag hade spelat sedan förlusten på Old Trafford under inledningen av den förra säsongen.

I andra halvlek går Arsenal ut och tar tag i bollen, men skapar inledningsvis inte så mycket som man hade önskat. I 63e minuten gör nyinbytte Olivier Giroud ett vackert nickmål. Det är dock svårt att känna någon glädje över målet som känns som ännu ett tröstmål. 

Men sen.

I 68e minuten gör Koscielny 4-3 och tankarna förs omedelbart till Sveriges bragd i Berlin där de hämtat igen ett 4-0-underläge till 4-4. Hoppet växer och en tro som känns väldigt naiv infinner sig. I baktanken finns ändå en känsla av att "Nej, inte kan vi ta igen detta. Inte Arsenal". I den 95e minuten däremot med ordinarie tids absolut sista spark kommer det. Målet som gör upphämtningen komplett. Theo Walcott slår in bollen i mål även om det inte räknas för att domaren inte upptäcker att den är inne. Carl Jenkinson kommer däremot strutsande in mot straffområdet och sänker returen, och då är det ingen tvekan. Arsenal har hämtat igen ett 4-0-underläge borta mot Reading, och nu väntar två nya halvlekar på 15 minuter.

Arsenal fortsätter anfalla direkt i den första tilläggshalvleken där Chamakh får Twitter att sätta sina måltorkeskämt i halsen när han trycker in 5-4 till Arsenal. De resande Arsenal-supportrarnas eufori kommer dock till ett halt när Pogbrenyak i den andra extratidshalvleken nickar in 5-5. Nu vet ingen hur Arsenal ska reagera efter att Reading också spelmässigt tagit sig in i matchen. 

En av matchens absoluta giganter gör det dock igen då Theo Walcott kommer i läge efter ett bra förarbete av Arshavin och sätter 6-5. Inte nog med det, utan Chamakh lyckas även han bli tvåmålsskytt när han kort därefter sätter 7-5 till Arsenal.

Nu en mening jag aldrig i min vildaste drömmar trodde att jag skulle få skriva:
Arsenal hade vänt ett 4-0-underläge till vinst med 7-5. 

Efter en första halvlek som fick en att skämmas över sitt lag står Arsenal för en heroisk insats. Vad Wenger sa i halvtid hade nog i amerikansk censur-tv låtit ungefär som ett enda långt 'blip', men det fungerade verkligen. Det här är en match man sent kommer glömma, och jag tror inte att någon Arsenal-supporter bryr sig om att det var fjärde omgången av Capital One Cup. Inte ens det kan ta iväg någonting från en magisk natt.

Tack för i kväll Arsenal, och vi ses på lördag igen på Old Trafford.

Den engelska ligacupen introducerades i början av 60-talet när arenorna fick elljus. Då gavs möjligheter att spela matcher i veckorna – men till en början sade de stora lagen nej till spel och det var först när FA gav en UEFA Cup-plats till vinnaren som de lockades att vara med.

Men på senare år har cupen allt mer tappat sin status och i år är det faktiskt ingen svensk tv-kanal som slantat upp för rättigheterna. Det säger ganska mycket om hur turneringen värderas.
Många av de stora lagen väljer att se Ligacupen som en plattform för unga spelare att få chansen att visa upp sig och det är just därför jag personligen gillar den.
Jag har sett ett antal reservlagsmatcher när jag varit i England och jag tycker det faktiskt är helt värdelöst.
Det är bara en massa unga spelare som ofta spelar för sig själva för att så snabbt som möjligt slå sig fram bland alla talanger som finns.
Matcherna saknar helt betydelse och spelas på arenor långt bort i Tjottahejti eller på stängda träningsanläggningar.
Därför blir Ligacupen något helt annat.

Här gäller matcherna något, det finns allt som oftast publik på läktarna och de unga talanger får testas i en miljö som säger något. De får också spela med de som inte riktigt färgar i A-laget vilket gör det än mer intressant.

En annan sak som höjer cupens värde är att man sedan länge, precis som i FA-cupen, ger större andel biljetter till bortafansen.
I ligan så är hemmaklubben skyldig att ge bortalaget 5 procent av biljetterna. På Emirates innebär det 3000 platser på Clock End Lower.
Men när det är cupspel är det 15 procent som gäller. Och vi fick se det mot Coventry som kom med nästan 9000 fans till London i den tredje omgången.

Dessutom vet klubbarna idag om att man inte kan ta ut samma pris som man gör i ligan eller Champions League. I regel sänks biljettpriset enormt när man kommer till Ligacupen och det gör det hela mer attraktivt. Arsenal tar till exempel bara 10 pund för biljetterna på nedre etage och 20 pund för de där uppe.
Med dagens mått mätt är det väldigt billigt.

Ändå får klubbarna svårare och svårare att locka sina fans till den här typen av matcher. Och jag förstår att de som har det knapert med deg inte går. Tänk er bara vad det kostar att vara Gooner de kommande tio dagarna om man ska se rubbet.
Först Reading borta, sedan United på Old Trafford på lördag och sist Schalke i Tyskland på tisdag i nästa vecka. Det är både dyrt och tidskrävande att åka runt och se sitt lag idag.

Nu hade visserligen Arsenal en grymt bra siffra mot Coventry – men normalt sett väldigt publikstarka Manchester United hade tillexempel bara drygt 46 000 mot ett annat starkt publiklag i Newcastle. Chelseas möte med Wolves hade över 10 000 tomma stolar på Stamford Bridge och Manchester City hade inte ens 30 000 pers mot Villa i sin match i den tredje omgången.

Jag tror att Arsenal fick 5000 biljetter till matchen på Madejski Stadium ikväll. Allihop är sålda och vi kommer som vanligt att ha ett bra bortasupport.
Men hade matchen spelats i Leeds ikväll hade vi nog aldrig sålt den mängden biljetter. Reading ligger mer eller mindre i London och det tar inte lång tid (knappa halvtimmen) från Paddington med tåg vilket så klart hjälper till att höja intresset för fajten.

På en medlemsresa för inte så länge sedan hade vi med en fråga om just Ligacupen och dess sponsorer genom åren.
Kan ni cupens alla namn genom åren?
Sju företag har namngett den sedan 1982.
Frågan är bara hur många det blir framöver – för hur länge finns Ligacupen kvar?
Har den en given plats eller tror ni att den kommer att försvinna på sikt?
Vad tror ni?

Cheers!

Vem har inte drömt om att få vara en fluga på väggen, ett öra bakom tapeten eller en dold mikrofon i ryggen på någon av Chesterfieldfåtöljerna? Osynligt få sitta med vid någon av de sittningar där Wenger och Bould resonerar kring truppinnehåll, laguttagningar eller framtida spelarval? Med ett glas valfritt Alsace stillsamt vilande i handen, ena benet korslagt över det andra och vara idel öra för vad du än må höra?

Nu är det få, eller snarare ingen, förunnat att uppleva denne existensialistiska ynnest, men som plåster på såren så har ärkemurvel D&M wallraffat sig till en liten inblick i Professor Wengers arbetsmaterial och knyckt sig till en viss koll i form av ett datoriserat fragment. För Wenger sitter fortfarande på en gammal stationär PC, till vilken tjockskärmen så sent som förrförra veckan byttes ut mot en plattare variant. Han sitter och pekfingervalsar in mängder av variabler kring tänkbara laguppställningar och klickar till slut i om det är i 64:e eller 67:e matchminuten som bytet då Podolski plockas bort, skall göras. Vilken formstark ytter som skall ställas över nästa gång och hur många matcher per säsong Arsenal faktiskt bör spela med vår tredjemålvakt.

En grön rektangel där elva olika positioner har tomma rutor vilka skall fyllas med spelarnamn. Till vänster finns en rad där ytterligare sju namn skall fyllas i under rubriken ”avbytare:” Wenger lägger olika vikt vid den gröna rektangelns olika positioner och han vänder och vrider på variabler såsom form, kontraktslängd och behov av uppmuntran i form av fortsatt speltid.

Snett upp till vänster, ovan programmets gröna rektangel och bredvid raden där de sju övriga namnen skall fyllas i, finns en ytterligare liten symbol. Wenger kallar den för Papperskorgen och den är en oerhört vanlig symbol inom persondatorikens värld. I denna Papperskorg kan man lägga saker som man egentligen inte vill ha, men ännu inte våga göra sig av med helt. Man kan låta dem ligga kvar där och således använda denna Papperskorg som någon sorts indirekt lagningsutrymme. Ett utrymme där filer kan vara kvar utan att vara i vägen, vara bortsorterade utan att vara för evigt försvunna och vara med fast ändå inte riktigt.

Förr fylldes denna papperskorgssymbolbärande mapp med franska skalliga mittbackar som var kassa och bara spelade när ingen var fit. Med franska mittfältare införskaffade som bosman och lämnande som bosman, samt en och annan brasiliansk korsning mellan Gilberto Silva och Thomas Rosicky. Ofta fick de hänga ute på vänsterbacken, men en och annan gång fick de chansen centralt, vilket tämligen omgående förde dem tillbaka till mappen.

Som en kanin ur en hatt dras Papperskorgsfigurerna upp ur nya klubbmärket. Bild från Flickr.com:"_redheat”

Min lika delar sensationella som hissnande upptäckt är att Wenger numera har greppat tag i pekdonet, tryckt ned den vänstra knappen och fört in denna Papperskorg, inklusive innehåll, för att släppa av den på ovan nämnda gröna rektangel. Det som tidigare var en utanförliggande karantän har nu inkluderats och fått en fastställd och ständig plats i den gröna rektangeln.

Platsen som numera pryds av ovan nämnda symbol gick tidigare under benämningen Högerytter. Men i takt med att Wenger fört in korgen i den gröna rektangeln har clownliknande högerbackar gjorts om till högeryttrar, långa danska strikers malplacerats längs med höger långlinje och pyttesmå engelska speedkulor placerats längst bort till höger i ett missförstått försök att ge erfarenhet och i varje fall viss relation till arbetsredskapet, fotbollen.

Döm om min förvåning och nästan hisnande svindeln när ännu en Arsenalfigur visat sig bli Papperskorgsfigur där ute till höger. Det som initialt mest såg ut som en lyckad Wengersk toknyck, har plötsligt blivit standard, norm och regel. Även denna säsong har således fått sin Papperskorgsspelare och namnet denne bär är Aaron Ramsey.

En oerhört lovande central mittfältare, en box-to-box från den walesiska snorblåsten fördes in över London och droppades av någonstans i Islington. En söndersparkad februarikväll på Britannia senare och Nästa Stora Sak blev skadat gods. Nu är han åter och då gör vi allt för att han skall komma tillbaka till formen han en gång förväntades och vi gör det… ja, just det. Genom att placera honom på ikonen med korgen, genom att sätta honom på högeryttern, platsen där alla som inte passar in någon annan stans, hamnar. 

På den numera fördömda platsen. Där folk framstår som aparta, kobenta och allmänt obekväma. Platsen som tydligen inte bär en elftedel av ansvar, en elftedel av mandatet eller en elftedel av potentialen. Nej, vi sätter killarna där, så kan de kuta omkring och känna sig medverkande utan att det stör. Vi behåller dem således uti fall att, men slipper ha dem springande i vägen. Och va f-sen, vi är ju så bra ändå, så att vi kan ge motståndarna lite handikapp genom att på spela elva mot tio, eller förlåt, elva mot tio och en papperskorg. Där har vi lösningen på år av trofélöshet. In med Papperskorgen på plan så är vi utmanare och såväl liga som kupper. Copy+paste. Klart och betalt.

Det är dags för Ligacupen åter igen, och vi vet alla vad det betyder; luftande av ungdomar! Det är alltid oerhört intressant att se vår akademis största talanger ta sig an A-lag. Ofta för första gången. Just nu har vi dessutom en av dom bästa grupperna ungdomar på en lång tid.

Vi kan ju börja direkt från toppen där vi har Serge Gnabry som Wenger visat sin tilltro till genom att använda som impact-spelare i såväl Champions League som Premier League. Gnabry har ofta spelat som ytter med Arsenals ungdomslag och reserver, även om han själv trivs bäst i en central roll som gärna ska vara så avancerad som möjligt. Det är också där han bäst kan använda sina styrkor. Gnabry är en spelare som har en oerhört imponerande acceleration och bollkontroll. Jag drar mig väldigt mycket för att göra denna jämförelse, men jag kommer göra den ändå: hur han hanterar bollen i sitt löpsteg påminner till en viss grad om Messi. Bollen finns alltid tätt inpå foten, och det är väldigt känsliga fötter som bollen möter. Hans löpsteg får det att se ut som om han närmast flyter fram som en våldnad, samtidigt som han har självförtroende nog att hålla huvudet uppe och se sig om efter alternativ hela tiden. Han är dessutom en passningsspelare av rang och besitter ett väldigt bra skott. Hans fysik påminner något om Chamberlains, eftersom han är en relativt kort men kompakt spelare. Gnabry får nog ses som den största talangen i vår akademi.

Den som följt mig på Twitter under en period har nog inte kunnat undvika min fascination för vårt svenska hopp Kristoffer Olsson. Han är en underbar spelare att kolla på, och påminner mycket om Rosicky till spelstilen. Han gillar snabba vändningar som ställer motståndaren samtidigt som han får alternativ till både höger och vänster. Det innebär att han sällan tvingas spela bollen bakåt i banan och också får utrymme för att sticka in bollar bakom backlinjen, vilket han också gärna gör. Han är en väldigt kreativ spelare, vilket så klart en klubb som Arsenal gillar. Klubben har haft lite bekymmer med hans löpsteg, och av den anledningen skickades han tillsammans med Isaac Hayden för att tränas med löplegendaren Michael Johnson i USA. Det andra bekymret har varit hans fysik, som är ett orosmoment för många ungdomsspelare som knackar på Premier Leagues dörr. Därför har han även fått styrketräna extra och på så sätt lagt till några extra kilon sen han anlände till London. Det är en extremt intressant spelare som många tippar till mängder av A-lagsmatcher för Arsenal i framtiden.

Ett tredje namn jag tänkte lyfta fram är Thomas Eisfeld som imponerat stort under inledningen av säsongen. Under en period där många överoptimistiska Arsenal-supportrar hoppades på att en viss Götze skulle ansluta till klubben fick vi i stället en mittfältare från Dortmunds ungdomsakademi. Många var besvikna och termen "en fattig mans Götze" var oundviklig. Men den synen har nu ändrats. Efter att ha drabbats av skador i början av sin Arsenal-karriär har Eisfeld börjat den här säsongen strålande. Han är en teknisk mittfältare som har en vision som en hök. Den främsta egenskap vi fått ta del av från Eisfeld är däremot hans förmoga att alltid hitta målfarliga positioner, och oftast sitter dom också i mål. Det var längesen vi var bortskämda med mål från vårt innermittfält, och det ser ut som att Eisfeld kan vara svaret på våra böner.

Dessa tre spelare kommer samtliga att kämpa om innermittfältsplatser i framtiden. Olsson har tidigare uttryckt en önskan om att få spela som defensiv mittfältare precis som Arteta, där han kan få bra översikt över hela planen och distrubera bollar och styra spelet. Gnabry vill hellre spela längst fram på ett mittfält, men hans snabbhet och kvicka fötter gör det troligt att han precis som Chamberlain kommer få inleda sin Arsenal-karriär på en kant. Eisfeld är precis som Olsson en renodlad innermittfältare, och de två kommer nog få konkurrera en hel del de närmaste åren.

Lägg här till spelare som Wilshere, Chamberlain, Coquelin och Frimpong så ser vi vilken extremt hård konkurrens vi kommer få se på vårt mittfält dom närmaste fem åren eller så. Längre bak i ledet har vi också stora talanger som Ebecilio, Aneke, Toral och Jebb med flera.

Personligen kan jag inte vänta på att se slutprodukten av dessa enorma mittfältstalanger.

Äntligen fick vi med oss tre poäng igen. Insatsen var dock ganska tveksam, och inte alls så övertygande som man hade hoppats inför nästa helg då vi möter Manchester United. Under första halvlek såg det ut att bli ännu en Norwich/Schalke-match. Arsenal har bollen och spelar runt den utan att egentligen komma någonstans. I slutet av matchen ser vi dock Arteta kämpa in ett mål efter att ha assisterat sig själv via ribban. Målet är förmodligen offside, men jag kan känna att vi har förtjänat det.

Men det är ett oerhört intressant mittfält vi får se starta matchen. Arteta är den som sitter djupast och kontrollerar matchen från en defensivare mittfältsposition. Han är vice-kapten och general över mittfältet. Ett steg upp så hittar vi ingen mindre än Jack Wilshere som gör sin första match på 14 månader för Arsenal, och vilken comeback. Han ligger ett steg högre än Arteta och står för mer kreativitet med sina snabba fötter och sin känsliga vänsterfot.  Wilshere kan utan större problem springa förbi 2-3 spelare med en snabb acceleration. I den mest avancerade positionen på Arsenals mittfält finns den spanske briljanten Santi Cazorla som är oerhört kvick i tanken. Han kan omöjligen lista ut om han är vänster- eller högerfotad, sån ambidextri har han, och det är inga dåliga fötter han har heller. Han distribuerar bollen över hela planen med perfektion med endera fot. 

När dom tre gentlemännen börjar hitta varandra så kommer det vara svårt att få tag på bollen. Vi fick i går se Cazorla och Wilshere hitta varandra med några vackra en-touch-passningar. Mittfältet kompletterar varandra bra och kommer med stor sannolikhet vara Premier Leagues främsta inom en snart framtid.

Jack Wilsheres återkomst vart trots vinsten det som gladde mest. Han är helt utan överdrifter en av dom mest talangfulla spelarna i världen, och han är uppväxt som en Arsenal-supporter. Utöver hans briljans som fotbollsspelare är det nästan lika viktigt att ha spelare som har ett så enormt hjärta för klubben, och gärna lägger in 110 procent. Detsamma kan inte sägas om alltför många spelare i klubben, speciellt efter att judas (the artist formerly known as RvP) lämnade klubben. Vi börjar dock slussa in fler dylika spelare. Carl Jenkinson har varit strålande under säsongen, och det var nästan hjärtskärande att se Sagna få tillbaka sin plats direkt.

Truppen har verkligen fått enorma boosts i och med Wilshere och Sagnas återkomster. Det är två spelare som varit i klubben länge och som också under gångna säsonger varit våra absolut mest jämna spelare. 

Nu föreslår jag att ni tar ett par minuter och ägnar dem åt att se Wilsheres comeback och fundera kring över hur lyckligt lottade vi är att ha honom.

Tjipp!

FOTO: Bildbyrån

Jag måste erkänna att jag, vad än jag bestämt mig för att tillåta eller inte låta ske, kände en känsla av värme, av förälskelse-light och av någon form av kompiskärlek när laguppställningen dök upp på webben. Och nej, det var inte för att Ramsey var med, ej heller för att Mr Kebabfet äntrade vänsterflanken. Nej det var eftersom med i startelvan var, efter ungefär 1000 års frånvaro, Jack Wilshere med. Jack The Lad, the Young Gunner himself, bäraren av allt det hopp som vi så många gånger känt vara förlorat.

När matchen väl började tog denne Wilshere omgående hand om matchen. Han stred framåt, dribblade, sköt och fann medspelare med underbara passningar. Hans närvaro verkade kicka igång både Cazorla och Arteta och man fann lite hopp spira upp mellan flämtningarna.

Matchen i sig var väl egentligen inget att skriva blogg om, men till skillnad från så många onda sagor den senaste tiden, så bar denna med sig ett lyckligt slut. Tabelljumbon QPR, med ärkenötet Hughes vid rodret, som ännu inte lyckats vinna denna säsong, blev förvisso ingen mumsbit, snarare tvärtom, men som den pragmatiker man blivit med åren, så njöt jag av de tre tagna poängen. Av Wilshere och Sagnas comebacker, av ett mittfält som långsamt började rulla igång och av Artetas flipperspelsmål. Av tre poäng, av en vinst och av känslan av att kunna vinna trots att vi, på många poster, var ganska crappy. Jag sätter betyg enligt följande:

Mannone: 2,5/5. Hade inte så mycket att göra och var ute och pillade på tvättlinan vid ett par tillfällen, men stod också för en mer eller mindre matchavgörande räddning i 92:e minuten. Ser ganska ofärdig ut, men levererade ändå vad som för stunden behövdes.

Sagna: 3/5. Även om Jenkinson varit lysande och därför inte gjort saknaden efter Sagna så stor, så visade fransmannen idag att han är en väsentlig del i vårt bygge. Fina inlägg, vackra brytningar och oerhört mycket bollkänsla.

BFG: 3,5/5. Ännu en match där tysken stod rätt, täckte rätt och tänkte rätt. Stabil utan att flasha på för mycket. En trygghetsmagnat och en soliditetskreatör som vi, liksom alla lag, behöver. En stor j-la tysk, det var inte fy skam.

Vermaelen: 2,5/5. Blev rejält uppsnurrad ett par gånger. Höll bland annat på att bli syndabock när han, i 90:e, släppte ärkefjanten Granero förbi sig. Stod dock upp i sina dubbla roller som mittback och vikarierande vänstersidestäckare.

Santos: 1/5. Ja, vad skall man säga? Med Santos är det lite som med nyförälskelse. Det som först är spännande, intressant och lockande blir efter ett tag det man inte kan sluta irritera sig på. Han gjorde förvisso ett par snygga glidtacklingsbrytningar, men lämnade hur mycket yta som helst till Wright-Phillips och sålde sig så oerhört, nästan genant, billigt vid ett antal tillfällen.

Arteta: 4/5. Var matchen igenom den engelska heltäckningsmattan som inte lät ett uns av yta skina igenom. Tog även, denna match till skillnad från de föregående, ett större ansvar med bollen och levererade återigen ett gott passningsspel. Och där andra vek ned sig, träffade ribban eller stolpen, där var Arteta på rätt ställe i rätt läge och petade in ett mål som kan komma att visa sig vara denna säsongs mest viktiga. Stort.

Wilshere: 3,5/5. Mycket bra match av den lille Jack. Som han kom in och tämligen dominerade denna match. Pigg med bollen, med ett stort defensivt slit och fint passningsspel. Testade skott, ville sätta avtryck och, till skillnad från vissa andra, sökte delaktighet och egen påverkan. Byttes ut i 67:e efter en väl genomförd comeback. Fick ta oändligt mycket skit av vissa QPR-spelare som tilläts skolgårdsmobbingen även den göra comeback i det engelska fotbollsfinrummet. Välkommen tillbaka Jack, vi har saknat dig.

Cazorla: 3/5. Bättre passningstempo i dag än mot Norwich och Schalke och hade ett par fina samarbeten med både Podolski och Wilshere. Otäck miss i 78:e där han absolut skulle gjort mål, men var förutom det, föredömligt effektiv.

Ramsey: 1/5. Killen väcker bara undringar och frågor. Vad är han med för? Vad gör han för nytta och vad är hans hela syfte? Passa fel? Få medspelare att framstå som imbecilla med för löst slagna passningar? Få medspelare att se långsamma ut med för hårda och oprecisa passningar? Eller bara halvhjärtat ett ansikte? Jag är hemskt ledsen, men jag har inga som helst svar på gåtan Ramsey. Har ingen aning, faktiskt.

Giroud: 2/5. Jobbade något kopiöst utan boll och fick, fullt logiskt, också ett helt felaktigt gult kort när han smackar in en perfekt glidtackling på Arsenal-rejectet Traore. Positivt att han fortsätter försöka men, uppenbarligen, negativt att han får ut så lite av slitet. Hoppas det snart lossnar för ”Den Nye Drogba”.

Podolski: 2/5. Hade en bra start med både goda offensiva intentioner och solitt understöd till Santos. Syncade också gott ihop med Cazorla och såg ut att vara på väg tillbaka. Synnerligen oskönt att han ständigt byts ut med 20-25 minuter kvar, för det känns som om han är en kille som kan vara tungan på vågen i jämna tillställningar.

Rättsskipare Taylor: 1/5. Fullständigt bedrövlig och lät firma Fusk & Fulspel, Taarabt och Granero, inte bara slänga till sig frisparkar i parti och minut, utan även fortsätta att sparka på alla Arsenal som rörde på sig. QPR fick sjukt många felaktiga frisparkar och verkade stundtals vara helt frånvänd från verkligheten. Lätt dessutom bortalaget fuska till sig 2-3 meter vid muruppställningar. Synfel eller bara hållhake på FA?

Förutom de förlösande sköna tre poängen, bjöd matchen även på kul inhopp av både Arsjavin och Walcott men oerhört okul dito av Gervinho som verkade ha dragit på sig något elakt i skadeväg. Just nu struntar jag i att det under matchen mest såg kasst, segt och impotent ut. Att QPR är sist i ligan och att vi väntade till matchens sista 9-del med att börja spela fotboll. Vi vann, vi tog tre poäng och vi vände den avskyvärda trend vi, efter landslagsuppehållet, varit inne i. Det är gott.

Jocke, kan vi få din reaktion på matchen mot Schalke?
- Ja, jag ska vara helt ärlig - jag höll på att somna redan i den första halvleken. Det är overall det sämsta jag sett på väldigt länge. Jag är så j***a förbannad att vi inte presterar bättre, men det är inte så konstigt för vi tar inte en löpning. Hade vi klarat 0-0 hade det känts som en seger.

Hur ser skadeläget ut inför helgens match mot QPR?
- Overall tycker jag att det ser bra ut. Vi har väl bara tio gubbar borta vilket får ses som att vi nästan har en helt frisk trupp. Jack Wislhere är snart tillbaka i spel, han ska bara spela fyra meningslösa U21-matcher till, men han kommer förmodligen sitta på bänken igen så att hela världen kan fundera på varför han inte byts in även fast det skulle bara klart befogat. Tomas Rosckiy är med Tomas Rosicky-mått mer eller mindre klar för comeback – det handlar nog bara om 4-5 veckor. Sedan kan han göra en match eller två innan han ska vila till påsk. Har vi glömt någon? Ja, just ja. Vi har Diaby borta. Det höll jag på att missa.

Vad säger du om motståndet, QPR?
- Overall är det ett riktigt starkt lag. Nästan lika bra som Barcelona. De har ju satsat stora summor pengar och ingen kan klaga på deras bredd i truppen. Sist jag kollade hade de 54 A-lagsspelare kontrakterade på Loftus Road och Mark Hughes har verkligen gjort ett kanonjobb. De ska bara få ordning på en rad elementära saker, sedan kommer de säkert att börja vinna. Jag tror de har en stor chans att göra det redan på lördag.

Du satt ju med på AGM – vad säger du om det?
- Overall var det trevlig stämning rakt igenom. Alla är nöjda och det var skönt att få säga att vi ser en Champions League-plats som en trofé. Jag har bett en hantverkare tälja till pokaler för alla år vi vunnit en topp fyra-placering som vi ska ställa i prisskåpet. Jag pratade med vår senaste pokal, FA-cuppokalen från 2005, och han tyckte det skulle bli skönt att få lite sällskap på sin hylla. Han har stått tyst i sju år nu och har mycket att prata om. Han försökte faktiskt boka ett konferensrum till helgen där han bjöd in Champions League-kvalifikations-pokalen från både 2006 och 2011 för ett trepartsamtal. Annars är väl det mest positiva från årsmötet att Peter Hill-Wood får sitta kvar. Han är en trevlig kille. Och att Ivan Gazidis fick ut sin prestationsbonus.

Tillbaka till fotbollen – inte ett mål på 187 minuter. Hur ska ni åtgärda det?
- Ja, vi måste sluta spela mot lag som försvarar sig så där jävla bra. Förra helgen mötte vi ju världsklassmittbackar som Turner och Bassong och vi lyckades inte med vår strategi att knäcka dem. Vi hade som mål att passa runt bollen utan att hota så länge så att de skulle slumra till, men de höll sig fan vakna i 90 minuter. Det var ju vi som slaggade in. Vi testade igen mot Schalke och det gick också åt helvete så därför testar vi en gång till imorgon mot QPR. Jag tror helt ärligt att det fungerar utmärkt att spela som Barcelona även fast man har ett klart sämre spelarmaterial och inte tar en enda vettig löpning.

Tittar ni på några nyförvärv inför januarifönstret?
- Ja, absolut. Troligen har vi ett par nyförvärv redan i den befintliga truppen. Chamakh till exempel. Jag vettefan var han håller hus … han kanske sitter och suger på en skön vattenpipa inne i city och när han väl är tillbaka kan vi absolut räkna honom som ett nyförvärv. Samma sak med Diaby. Varenda gång han spelar känns han som ett nyförvärv. Sen att det händer två gånger per säsong – ja, det kan vi leva med.

Till sist – vad tycker du om uttrycket bounce back?
- Mycket bra. Jag har faktiskt föreslagit för Stan the Man och Ivan att vi ska byta ut klubbens motto Victoria Concordia Crescit mot Bounce back. På morgonsamlingen efter Schalkematchen utlyste jag en tävling i truppen där den som medialt lyckas få in uttrycket flest gånger fram till matchen mot QPR vinner en Fish&Chips från valfri outlet på Emirates. Det är ett jäkla fint pris måste jag säga, den kostar ju £13.90 att köpa. Just nu tror jag att Thomas Vermaelen leder. Han har till och med börjat hälsa på folk med frasen ”bounce back” – så när han kommer in på Colney vevar han ner rutan och skriker ”Bounce back – u-alrite-mate”.