Same, same but different part 2

Vi har ju tidigare ojat oss över de så kallade scousersarna. Över detta eländiga och charmlösa resandefolk som verkar spendera merparten av sin tid med att, iförda röda adidasjackor och höga hårfästen, skövla, röva och knuffa på italienska turister. Som ni redan vet kommer dessa rödklädda varelser från staden Liverpool, uppe i nordvästra England och så gör även dess något mer blåa del. De som kanske också är scousers, men ändå inte lika mycket. I alla fall inte så röda. Och i varje fall inte med samma moderna plundrarhistoria som de andra, de som brukar vara stora men som numera mest är röda, arbetslösa och gutturalt tvåstaviga.

Att Everton och Liverpool FC också lyckats hålla sams är ju mer eller mindre en gåta. The Friendly Derby, det vill säga matcherna mellan dessa Merseysidelag, har länge varit kända just för att de varit så vänliga och utan stök, bröt eller bråk. Här kommer tesen om den gemensamme fienden in. Att Toffies och Reds liksom inte behövt tycka illa om varandra, eftersom alla andra redan gjorde det. Tyckte illa om de som scousers alltså. Och eftersom alla andra tyckte illa om dem, var det liksom bara att hålla ihop och vara kompisar. Så har man i alla fall en. Och det är, om inte annat, en ganska charmig tanke.

Men Everton FC är inte LFC. Och LFC´s historia är inte EFC´s. Och man kan faktiskt undra hur friendly Toffies-killarna egentligen känner sig, eller kanske borde känna sig, i förhållande till stadens röda. För om det inte hade varit för de rödas ill- och irrfärder Europa runt, så hade den moderna engelska fotbollshistorian, med största sannolikhet, sett helt annorlunda ut.

För när de engelska lagen, i LFC-fansens och Heyselkatastrofens kölvatten stängdes av från allt spel i Europa, var det inte LFC eller Manchester United som var nästa stora engelska sak, det var just Everton.  Laget hade inte bara vunnit FA-kuppen och två ligatitlar, utan även den nu avsomnade kuppvinnarkuppen. Laget var fullknökat med landslagsmän, de flesta med ett antal goda år framför sig och de flesta självklart bärande på stora ambitioner bland annat om europaspel.

Den engelska kvarstaden fick som konsekvens att det blivande storlaget splittrades vind för våg. Skyttekungen Lineker valde de spanska bästisarna nere i barcelona, demontränaren Kendall prövade sina vingars bäraktighet i Athletic Club Bilbao och majoriteten av de tongivande i klubben följde deras exempel och valde utlandet före den då isolerade fotbollsön England.

Och det är inte annat än att man undrar hur historien skrivits om Everton hade fått delta i europaspel under dessa sina gyllene år. Om klubben hade fått fortsätta på den inslagna vägen och fått skapa den dynasti som deras grannar sedan kom att göra. För den engelska fotbollens maratontabell leds just av detta blåa lag från Merseyside, av detta lag som på senare år varit nära men som haft så fruktansvärt svårt att ta det där avgörande utvecklingssteget.

Idag står laget med en arena som inte direkt blir yngre för var dag som går utan tvärtom, tämligen, skriker efter renovering eller efter att bli ersatt av det där moderna och inkomstbringande rymdskeppet. De har ansökt om bygglov för en arena i förorten Kirkby, nordost om staden, men spadarna har ständigt förhindrats att sättas i marken för genomförande av de högtflygande planerna.

Klubben står med en trupp som år efter år dräneras på sina bästa spelare och med en tränare som många anser är den logiska efterträdaren till Sir Alex Ferguson på storlaget Manchester Uniteds tron. Klubben har tvingats in i en återvändsgränd där stora ansträngningar krävs för att få den att ta sig ur. Med en något rörig och stökig ägarstruktur, med lån tagna för att finansiera tidigare gjorda spelaraffärer och med smålagets förödande oförmåga att behålla de stora talanger de, med viss frekvens, faktiskt producerar.

Jag kan inte annat än känna för dem. Men detta till trots vill jag att vi i morgon sänker dem totalt, jämnar dem med marken och gör processen kort. För efter det multipla debaclet nere i Grekland, är vi i behov av nya friska poäng samt något positivt att skriva hem om. För i nuläget har vi exakt noll spelbara ytterbackar och får antingen ställa upp med fyra mittbackar i form av Djourou – PM4 – Koscielny – TV5, eller med fyra mittbackar i form av Koscielny – PM4 – TV5 – Miquel i backlinjen. Same, same but different names.

Vi skall, vad du än säger, inte köra med The Karate Kid Mannone i målet, utan håller till godo med den något mer handgriplige Szczesny. Backlinjen bör se ut som någon av ovan nämnda exempel medan mittfältet borde innehålla Song, Ramsey och Arteta. Kanske får Rosicky ta någon av de senares platser och kanske kan Benayoun ligga bra till för att göra detsamma. I kedjan kommer vi att få se Kungen av Kungar flankerad av TW14 och Gervinho. Ett kungarike för en Arsjavin som hittar tillbaka till någon sorts form, men även en respektfull bugning för ungtuppar Coquelin, Frimpong och AOC.

I den upp och nedvända världen skall klubben som toppar ligans maratontabell inte ha en chans mot uppstickaren Arsenal, och det kommer de inte heller att ha. Vår plump mot Fulham följdes upp av seger mot Wigan och med behjälpligt bistånd av deras bedrövliga försvarsspel, sattes vi åter på rätt kurs. Och på den skall vi fortsätta vandra. Vi skall fortsätta med samma invanda, nygamla, spel. Där vi kanske inte spelar vackrast i världen men tar våra poäng. Även mot lag från samma stad som det där röda storlaget, som lika självklart som logiskt, ligger just under oss i ligatabellen. Eller som de brukade säga i staden Liverpools blåa del ”Just benitz us”. Och så hänger alltså världen ihop. Samma stad i en annan tid, men ständigt samma underläge. Same, same but different.

Bilder: Flickr.com Everton-loggan av “lucpelzer”

och en firad Evertonhistoria av ”exacta2a”.