Senaste blogginläggen

God eftermiddag! För en man som uppdaterat nära inpå varenda dag ända sedan 2008 är det ovanligt att inte ha skrivit något på flera veckor. Semestern tog ut sin rätt och när jag på onsdag återvände till London väntade mig något av ett jobbkaos med nytt schema, nya upplägg och nya system.

Jag är än idag väldigt upptagen med privatlivet, men kommer inom de närmsta dagarna bli av med det värsta besväret och således kunna lägga ner allt mer tid på skrivandet. Dock har jag flera nyheter att tillkännage, vilket av många kan tas både positivt och negativt.

Mot senare tid har bloggen allt mer blivit en självständig del av supporterföreningen, vilket naturligtvis aldrig varit meningen, men det är åt det hållet det börjat luta. Både jag och många andra har känt att jag borde lägga mer kraft på annat än bloggen, vilket har lett till att jag fr.o.m. augusti kommer att bli mycket aktiv på flera fronter istället för bara en.

Jag kommer inte försvinna, men blogguppdateringarna kommer bli färre och det kommer "bara" komma upp runt 2-4 bloggar per vecka. Däremot kommer jag satsa mer på nyhetsskrivande (vilket även omfattar inför-rapporter och matchrapporter) samt en hel del annat. En nystart av podcasten med intressanta och aktuella gäster är planerad samtidigt som ni kommer att få läsa allt mer krönikor på hemsidan.

Bloggen kommer självklart finnas kvar, men inte i lika stor utsträckning som innan. Medan vissa kommer ogilla det här formatet kommer andra att tycka att det är ett bra val. Jag vill ännu en gång understryka att bloggen inte kommer läggas ner, utan bara limiteras.

***

Hur som helst, vilket är ett av mina favorituttryck att inleda ett nytt stycke med. Idag är inte vilken dag som helst, utan det är starten på Emirates Cup, den enda tävlingen där vi faktiskt har en chans att vinna en titel. Skämt åsido är två matcher inplanerade i helgen och den första går av stapeln redan idag när Arsenal möter Boca Juniors.

De flesta av er har kunnat läsa Riquelmes (det är omöjligt att någonsin kunna glömma honom) megahyllning av Arsenal, då han numer representerar Boca Juniors. Det var länge sedan vi mötte ett argentinskt lag, så pass länge sedan att jag själv inte minns när det hände senast. Just därför kommer det bli väldans intressant att se hur vi hanterar ett lag som har en helt annan organisation än de europeiska storlagen. Dessutom skall det bli intressant att se om Szczesny talar sanning.

Kan vi organisera oss bättre i defensiven? Foto: Bildbyrån.

Försäsongen har gått lite upp och ner för Arsenal, men ni kan själv tänka er hur det skulle se ut i media om vi först förlorade med 3-0 mot Hull och sedan gjorde detsamma mot Galatasaray, vilket är exakt det Liverpool gjort. Då hade det varit lynchstämning både bland supportrar och journalister. Så dålig har inte försäsongen våran inte varit, men visst hade man förväntat sig att vi skulle se bättre ut i defensiven, trots att en sådan förbättring inte sker över en natt.

Trots det är Emirates Cup något av starten inför slutspurten av försäsongen. Spelarna möter för första gången sin hemmapublik sedan förra säsongens miserabla avslutning och de flesta supportrarna kräver nog en vinst mot både Boca Juniors och NY Red Bulls, trots att det egentligen kvittar.

Igår eftermiddag hade Arsène Wenger en presskonferens inför helgen och det kom flera intressanta saker. Allt från att "Juan Mata är en intressant spelare, men det betyder inte att jag behöver köpa honom" till att "Phil Jagielka är just nu under kontrakt av Everton". Det kanske mest intressanta uttalandet kom gällande Cesc Fabregas:

He is coming back from an injury and is not settled with us. You know all the speculation which is around his position, that has to be sorted out soon. I'm just worried that the player has to be completely focused and committed to our club.

We have to sort out that situation. He is the captain of our club and we have to make sure he is really focused on being with us. I don't master completely the situation - it depends on Cesc. I think he's in a moment when he thinks about it and it is a big concern.

I always say he is torn between two loves - the club where he has been educated as a very young boy and the club where he has been educated from 16 onwards and he has been given a chance. I personally can understand it, but of course we want to be certain about his complete commitment.

För första gången någonsin(?) får vi det alltså det här svart på vitt av vår egen tränare. Situationen är enkel att förstå och det här har naturligtvis ännu en gång fått supportrar att delas upp i två läger - de som vill sälja Cesc och de som vill behålla honom.

Jag har gått över det här tusentals gånger tidigare och ett Arsenal med Cesc är bättre än ett Arsenal utan Cesc, oavsett vad folk säger. Trots det kan man inte ha en spelare i laget om han inte är 110 % fokuserad på att lägga all sin kraft för den klubb han spelar för.

Problemet förvärras bara av Barcelonas inkompetens då de inte är villiga att tillmötagå Arsenals efterfrågade summa, som borde ligga mellan £35 och  £40 miljoner. Någonting som av många supportrar faktiskt klassas som lågt.

För den katalanska klubben är Cesc enbart en lyxvärvning som skulle höja supportrarnas och lagets moral, ingenting annat. Med den succé Thiago gjort behöver de inte Cesc och om sanningen ska fram vill du ligga med mig då så behöver inte Barcelona Cesc förrän Xavi är nära att gå i pension.

Fabregas - vara eller inte vara? Foto: Bildbyrån.

Det gäller att göra det bästa av situationen, men Arsenal kan inte sia fram och tillbaka då det inte är ett dagis, utan en professionell fotbollsklubb. Det är även därför Peter Hill-Wood gått ut och ställt ett ultimatum.

I Nasri-gate känner sig Wenger extremt självsäker, vilket är väldigt konstigt då man inte borde göra det när man har en spelare inne på det sista året av sitt kontrakt. Nasri kommer definitivt att stanna, medan det fortfarande råder oklarheter i Cesc-gate. Så enkelt är det.

Gällande skador skall Theo Walcott vara redo inför säsongsstarten medan Diaby inte är tillbaka förrän början av september månad. Räkna då även med att det kommer ta sin tid då han måste genomföra sin egen försäsong på egen hand. Conor Henderson blir borta året ut, vilket är extremt oturligt för honom personligen, men han är som tur är ingen a-lagsspelare, ännu.

Phil Jagielka - någonting för Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Arsène Wenger och Peter Hill-Wood har mer eller mindre bekräftat att man åtminstone kommer värva en till spelare och den sistnämnde bekräftade att man faktiskt lagt ett bud på Phil Jagielka. Everton vill ha närmare £18 miljoner för honom, men på grund av deras strama ekonomi kan de mycket väl vara villiga att släppa honom lite billigare. Lägg där till ryktena om Juan Mata som är väldigt intressanta.

Nu gäller det att ladda upp inför Emirates Cup och Thierry Henrys återkomst! Som tur är har jag tid över att ta mig ett par järn på Gunners Pub och sedan se matchen på söndagen. Det har varit en lång väntan, men det kommer bli underbart att se Emirates Stadium igen. Om ni befinner er i London under söndagen kan ni mer än gärna höra av er! Vi hörs snart igen - ha det!

Tiden den bara springer iväg, Fabregas är fortfarande "skadad" och har alltså inte deltagit på reguljär träning och Barcelonas representanter är ryktesvis i London och förhandlar om en övergång. Som vanligt vet vi egentligen ingenting med säkerhet och det ena kan vara lika sant som det andra. En sanning är dock att all vill veta hur det går. Det är ju oerhört väsentligt att vi vet förutsättningarna innan säsongen sätter igång på allvar.

En eventuell försäljning bör ju vara avklarad innan ligapremiären och allra senast till Champions League-kvalet. Det finns ingen trovärdighet i att han fortfarande skulle vara skadad  då och att utelämna honom ur truppen av något annat skäl är bara löjligt.

För någon dag sedan basunerade rubrikerna ut att Juan Mata inte var till salu till något pris och idag är han i princip klar för Arsenal. Ingenting är vad vi tror att det är och allt ska tas med grävskopor av salt. Ändå kittlar det att vi kopplas ihop med fler nyförvärv. Men vem ska Mata ersätta, för inte köps han in ovanpå resten av truppen?

Walcott är skadad. Det är för mycket att säga att skadehelvetet har brutit ut, men nog är det trist. Att sedan Conor Henderson också är skadad är inget att gråta över, den som ville se honom från start mot Newcastle är lätträknade. Det är skillnad på avbräck och avbräck.

Denilson sade i en intervju att han längtade hem till London och att få spela i Arsenal igen. Jag som hade hoppats att Wenger klargjort för honom att det var en enkel biljett han fick.

I helgen börjar Arsenals försäsongsfas 2 enligt Wenger. 2 matcher på två dagar innebär att vi kommer att få se massor av rotation och kanske inte få särskilt många besked. Emirates Cup är kanske mer underhållning och jippo än någonting annat. Det betyder att matchen mot Benfica helgen efter är matchen då allt ska klaffa. Fan tro´t.

Matchen mot Köln är överstökad och hur den var har jag ingen aning om då ett ettårskalas och grillkväll stod i vägen. Så är det ibland och för mig väldigt sällan, men träningsmatcher kan man få lov att skippa tycker jag utan att kallas deltidare.

Därför har jag ingen aning om Gervinho kommer att bli en frälsare, om Carl Jenkinson kommer att suga elefant eller om Chamakh ska skickas så långt ifrån startelvan som möjligt. Jag har sett målen och de är väl bra, kliniskt utförda såväl Gervinhos som Jenkinsons.

Det blev i alla fall en seger även om det spelmässigt enligt rapporterna såg sådär ut i försvaret. Precis som Kicken skriver i sin blogg så är det inte utan att man bävar för säsongen där ett lag som har så stora problem med Kölns försvar ska möta Chelsea, Man C och Man U och ändå ha ambitioner om en ligatitel.

Wenger har ju mot alla odds ändå gått ut i media och sagt att han letar efter en försvarare. Vilken skön signal att sända till Squillaci och vilken otrolig sänkning av Bartley som lär bli såld ganska omgående. Inte bara han förresten, det ser ut som att vi säljer av allt dödkött vi har överhuvudtaget.

Spelare som vi hoppats och trott på ska nu avyttras till mindre klubbar då allt hopp om deras förträfflighet nu verkar ute. Både Lansbury och JET verkar lämna tillsammans med Eboue, Denilson, Almunia och Bendtner och det får en att undra hur det kommer att se ut med bredden i truppen?

Kan det vara så att vi har funnit lösningen på våra ständiga skadeproblem och därmed slipper använda oss av de riktigt dåliga truppspelarna? Kan det vara så att vi har motsvarande antal nyförvär på ingående? Kan det vara så att vi har fyllt truppen så pass och att de som åker ut helt enkelt är överåriga och inte har den klass som krävs? Arsene knows. Lite trist är det i alla fall att inte någon av de spelare som vi önskat skulle ta sig fram verkligen gjorde det.

Fabregassagan tar aldrig slut och mer eller mindre alla rykten nu handlar om att Arsenal och Barcelona ligger i förhandlingar om en försäljning. Det är inte helt otroligt, men jag måste säga att jag blir förbannad om en försäljning av Spanjoren inte innebär att Nasri skriver på nytt kontrakt. Låt vara att drömmen är att Wilshere och Ramsey tar över som de två offensiva krafterna på mitten, men ingen av dem kommer att gå skadefria och vi vet att kreativiteten saknades enormt många gånger utan Cesc. Nasri måste skriva på ett nytt kontrakt om vi säljer Fabregas. Jag förväntar mig inte att någon ansvarig i London läser denna bloggen, men nog för att de borde.

Inte ens tre veckor kvar till ligapremiären och tioårsfesten. Satsa alla pengar ni tänkte lägga på festen på 1x så ska ni nog kunna gå med lite vinst också. Arsenal Swedens stora fester bjuder väldigt sällan på segrar. Glädjedödare, jag?

Man får helt enkelt njuta av buffén, Away boyz och att jag är där. Du ska väl också dit?

God afton! Jag vill börja dagens blogg med att rikta mina tankar mot vårt grannland Norge där i skrivande stund 86 ungdomar och 7 vuxna avlidit. Mer än fyrtio personer ligger fortfarande inne på sjukhus med livshotande skador och hela Norden är i chock efter fredagens tragedi.

Personligen är jag väldigt fascinerad över terroristdåd och har själv studerat ämnet i fråga. Det är en grym värld vi lever i och oavsett var i världen det sker är det oskyldiga som mister livet på grund av olika typer av extremism. Att mer än åttio ungdomar blivit avrättade en efter en på bara ett par meters håll går inte att beskriva i ord. Det är hela familjer som förstörts och hela Norden befinner sig än idag i chocktillstånd. Må de avlidna vila i frid och må vi alla lära oss av det inträffade.

**

Det här är hur som helst en Arsenal-blogg och det finns saker som man kan glädja sig åt å Arsenal-vägnar, t.ex. att den nya säsongen bara befinner sig tjugo dagar bort. Då kommer Arsenal att ställa sig på St James' Park för att försöka besegra Newcastle, samma lag som man förra säsongen tappade 4-0 emot.

Vi har revansch att uthämta och jag är säker på att laget kommer vara taggat till tusen på lördagkvällen den trettonde augusti. Fram tills dess har vi dock en hel del att uträtta. När vi under gårdagen spelade match mot FC Köln märkte man tydligt, väldigt tydligt, att vårt försvar fortfarande håller korpenklass.

Man skall dock inte vara för kritisk. Mycket på grund av att man bytte ut hela laget i halvtid, att det var en träningsmatch, att man aldrig hade sina bästa spelare på plan samtidigt och att man fortfarande inte är fullt redo både psykiskt och fysiskt. Vad som däremot står klart är att tiden börjar bli knapp.

Negativt:

Trots att det var vi som gjorde alla tre målen (vilket fantastiskt självmål av Carl Jenkinson!) kan man inte låta bli att kritisera försvaret som stundtals var katastrofalt uselt. Om vi hade mött Manchester United och inte FC Köln hade vi med största sannolikhet blivit utklassade, både spel- och resultatmässigt.

Samtidigt är det enkelt för mig att sitta här bakom datorn och kritisera tränaren, laget, spelarna och allt mellan himmel och jord. Jag har inte den blekaste aning om vad som pågår bakom stängda dörrar. Det var som under försäsongen 09/10 då vi inte imponerade något vidare, bara för att i premiärmatchen vinna med 6-1 borta mot Everton.

Däremot är det vi supportrar får se begränsat och vi kan inte döma det som pågår under träningar, i styrelserum eller någon annanstans. Det är nästan enbart under matcher vi får chans att se om vårt älskade lag förbättrat sig eller ej. Om vi utgår efter de tre första matcherna tyder det mesta på att vi inte kommer få några större svårigheter i offensiven, trots att vi fortfarande saknar ett mer direkt spel. Vad som däremot oroar alla supportrar är defensiven.

Arsène Wenger har redan gått ut och erkänt att han kommer att köpa en mittback, men att tro att ett köp av en mittback löser alla våra försvarssproblem är ignorant. Det här är någonting som tar tid, någonting som jag understrukit flera gånger tidigare. Däremot är tid någonting vi har sparsamt av, och de troliga löpsedlarna efter premiären kan mycket väl komma att highlighta hur vi förlorade matchen på grund av ett defensivt kaos.

Thomas Vermaelen är inte övermänsklig. Foto: Bildbyrån.

Problemet är att försvararna spelar någorlunda bra rent individuellt, men det är defensiven som enhet som ständigt misslyckas med vanliga uppgifter som markering, höjdbollar och brytningar. Det är tre veckor kvar tills Premier League kickar igång och om vi inte fått någon ordning och reda i vårt försvar bådar det illa, väldigt illa.

En annan sak som oroar mig enormt är vår marockan Chamakh. Under hela våren såg han enormt uddlös ut, men den enkla förklaringen som folk ofta tog upp var att Robin van Persie helt enkelt tog hans plats i anfallet. Problemet är att Chamakh sett nästan ännu sämre ut under försäsongen.

Om van Persie skadar sig - vilket känns väldigt troligt - är Chamakh den vi kommer att bli tvungna att förlita oss på. Så som det sett ut under det senaste halvåret - inklusive försäsongen - känns det inte tryggt för fem öre. Jag är rädd för att vi kan vakna upp i en likadan situation som utspelade sig under vintern 2009 då alla våra centerforwards var skadade och vi fick ställa upp med Andrey Arshavin som "centertank".

Nu är jag dock inte rädd för skador, utan för hur kompetent Chamakh egentligen är. Att han kan leverera vet vi alla efter den magnifika hösten förra året, men han har inte ens blixtrat till en enda gång sedan dess. Visst, något mål mot Leyton Orient och i det marockanska landslaget gjorde han under våren, men för att vara andraval i ett av världens bästa lag känns det inte som bra nog.

Vi kan naturligtvis trösta oss med att Fernando Torres med den fina prislappen £50 miljoner inte ser så mycket bättre ut än Chamakh, men det är en allvarlig fråga som Wenger måste ställa sig, för en bra bänk kan vara skillnaden mellan guld och silver. Det räcker trots allt med att se på våra konkurrenter (Manchester United, Chelsea, Manchester City, Liverpool och Tottenham) för att förstå att ett brett anfall är ett måste. Är vårt brett nog?

I övrigt ser spelet väldigt bra ut, men jag saknar fortfarande
en direkthet i vårt spel ifall det skulle låsa sig. Många lag kommer
till Emirates, ställer bussen - och lyckas (läs: Manchester City,
Sunderland m.fl.). Det skulle de aldrig göra ifall vi lyckades penetrera
försvar på ett sätt vi inte haft tillgång till tidigare. Köpet av
Gervinho är smartare än folk tror och han kommer bidra med mer direkt
spel, men det räcker inte för att hela vårt anfallsspel skall
förbättras.

Manchester City kom, såg och ... spelade 0-0. Foto: Bildbyrån.

Att ha en plan A, B och C har jag efterfrågat många tidigare
då vi ofta ser ut att låsa oss själva när vår plan a inte går i verket.
Det handlar naturligtvis om en personlig åsikt, men av någon anledning
verkar det som om vi aldrig lyckas ställa om vårt spelsystem,
uppställning och passningsspel mitt i en match.

Vår bänk är
godkänd och vi kunde under våren slänga in flera klasspelare från
bänken. Trots detta är det väldigt sällan vi sett enskilda spelare
förändra matchbilden, som trots allt skall vara en bänkspelares roll.

Positivt:

Allt är dock inte kaos, tragiskt och negativt! Det finns många saker att vara glad över. Bara att Denilson lånats ut, att Almunia är på väg bort och att Gervinho gjorde två mål under sin första kvart(!) som Arsenal-spelare är sånt som höjer hoppet inför nästa säsong.

Gervinho må bara ha spelat dryga halvtimman (togs av som en säkerhetsåtgärd) men han visade att han kommer passa in alldeles perfekt i Arsenal. Hans spelförståelse, hans rörelsemönster både med och utan boll samt hans kliniska avslut bådar gott inför kommande säsong.

Lägg där till att Jack Wilshere bara ser ut att bli bättre och bättre medan Aaron Ramsey fått allt mer chanser från start och stundtals blixtrat till. Just mittfältstrion Wilshere-Song-Ramsey har varit väldigt intressant att följa eftersom Wenger uppenbarligen försöker cementera denna trio utifall Cesc Fabregas skulle flytta till Barcelona.

De har skött sig godkänt under försäsongen, men att bygga upp ett samarbete tar tid och lär göra så även i det här fallet. Det jag oroar mig mest för är hur bra Aaron Ramsey kan återhämta sig från sin skada. Nu kommer han att få en hel försäsong i benen och på det lär han även få en hel del matcher under säsongens gång. Men kan han verkligen hitta tillbaka till den fantastiska form han hade innan skadan då han lekte på det här viset - eller så här? Eller varför inte det här sjuka drömmålet? Det är en fråga som fortfarande saknar svar.

I övrigt ser mycket lovande ut. Med Gervinho i truppen har vi en större bredd i anfallet och just nu ser fortfarande både Samir Nasri och Cesc Fabregas ut att stanna. Man får inte glömma bort att vi under förra säsongen låg tvåa under 75 % av säsongen och om vi bara ser till att behålla kärnan i nuvarande truppen kan det inte gå sämre.

Många har inför sommaren önskat om att göra sig av med dött kött, värva ett par bra spelare och förbättra försvaret. Så som det ser ut nu har vi sålt Clichy, lånat ut Denilson och låtit Almunia, Bendtner och Eboue tala med andra klubbar. Samtidigt har vi värvat Gervinho, Jenkinson och kommer inom de närmsta veckorna inhandla en försvarare.

Ingen Denilson i Arsenal under nästa säsong. Foto: Bildbyrån.

Visst, vi har inte gjort det bästa av situationen, men det är ändå inte illa pinkat. Mycket av det vi önskat har redan genomförts och det är ändå mer än en månad kvar av transferfönstret. Det största orosmolnet är dock försvaret, som jag talade om i början av inlägget.

Nu väntar Emirates Cup där vi kommer få se Arsenal spela match två dagar i rad. Om vi klarar oss undan skador, fortsätter att finslipa detaljerna och fortfarande inte släppt Nasri eller Fabregas bådar det gott inför starten av nästa säsong. Men precis som vi alla vet kan saker och ting gå snabbt i fotboll. Det räcker med ett par dagar för att hela vår uppstart kan få sig en stor törn (en allvarlig skada, säljandet av en klasspelare, olyckliga spelare och m.m.). Vi hoppas naturligtvis att det inte sker, men ingenting är skrivet i sten.

Det här var allt för idag för den här gången! Om två dagar åker jag tillbaka till London och börjar jobba. Semestern är snart slut, men Arsenal kommer allt närmare, vilket är underbart. Ha det!

God eftermiddag! Det är bara tre dagar kvar av min semester och ni som längtat efter fler blogginlägg behöver inte vänta så mycket längre. Efter vinsten mot Köln står nu Emirates Cup framför dörren, redo att kliva in. Jag tänker publicera ett blogginlägg imorgon eftermiddag där jag bl.a. tar upp det som hänt sedan sist jag skrev ett inlägg, precis efter Asien-turnén.

Idag skall vi dock få läsa månadens sista gästblogg som är skriven av GZ som precis som vi alla andra är (eller borde vara!) medlem på Arsenal Sweden.

P.S. Glöm heller inte att köpa biljett till tioårsfesten i Stockholm den 13 augusti! Away Boyz uppträder, gamla legender talar, buffé finns tillgänglig och massor av annat helskoj. Matchen visas självklart på storbildsskärm. D.S.

Nu över till GZ!

______________________________________________________________________________

Kära läsare,

Allt sedan början på 2011 hade jag gått och funderat på vem Arsenal skulle kunna förstärka truppen med på det defensiva mittfältet. Denilson, det enda egentliga alternativet till Song, hade sedan länge bevisat att han inte höll måttet och i ganska långa kommentarer till Kickens blogg ventilerade jag namn som Jack Rodwell, Sven Bender, Fabrice Muamba och Moussa Sisokho. I slutet av juni månad, efter att nästan ha blivit övertygad om att ett återtagande av Patrick Vieira nog var det bästa alternativet, kom jag så på det. Det rörde sig om en stor, stark, rutinerad och renodlat defensiv mittfältare som på senaste tiden omnämnts av Laurent Blanc som möjlig kapten i franska landslaget. Några dagar senare, den 5 juli, presenterades Alou Diarra officiellt i sin nya klubb Marseille. Det borde varit Arsenal.

Jag är en expatrierad smålänning som sedan ett drygt år tillbaka följer och ibland kommenterar Kickens blogg på arsenal.se. För mig fungerar Arsenal på många sätt som en mental tillflyktsort, ett sätt att komma bort från den grå vardagen långt från nära och kära hemma i Sverige. Samtidigt är det naturligtvis även på mer fotbollsmässiga grunder som Arsenal tar upp så mycket av min tid. Mitt intresse för klubben föddes mer eller mindre då Arsène Wenger tog över rodret 1996 och direkt visade att han skulle stå för ett i allra högsta grad alternativt sätt att bedriva elitfotboll av världsklass på. I mitt tycke är Arsenal en näst intill perfekt skött fotbollsklubb, även om jag naturligtvis inte alltid håller med managern och styrelsen.

I min gästblogg kommer jag primärt att tala om Arsenals agerande på en transfermarknad som blir en allt mer integrerad del av den moderna elitfotbollen. Som utomstående kan det dock vara svårt att ta del av alla de fakta som ligger till grund för om en spelare köps in eller inte. Icke desto mindre är ämnet ytterst intressant att diskutera. Innan jag går in på vilka konkreta positioner som skulle behöva förstärkas och försöker bedöma sannolikheten för att så sker kommer jag att diskutera de mer allmänna premisserna för klubbens handlingsutrymme. Arsenal är i grunden en säljande klubb som måste förlita sig på smarta ekonomiska lösningar för att kunna hävda sig. Såväl ett taktiskt agerande vid spelarköp som en väl avvägd lönestruktur blir här nyckelingredienser. Det är även nödvändigt att reflektera över på vilket sätt spelare släpps när de väl lämnar.

Förutsättningar: Hur handskas med begränsade ekonomiska resurser?

Arsenal måste av ekonomiska skäl vara en säljande klubb. Försäljningarna behöver dock ske vid rätt tillfällen och för rätt pris. Under senare år har försäljningarna av Adebayor och Clichy varit goda exempel på detta. Även om det känns tämligen självskrivet att framför allt Fabregas, men också Nasri någon gång kommer att lämna klubben är det inte den här sommaren det bör ske. Det gäller den här sommaren att visa både externt och internt att klubben på allvar vill utmana för att inte de befintliga spelarna skall vilja lämna och nya spelare avskräckas från att ansluta sig. Samtidigt är jag övertygad om att både Fabregas och Nasri kommer att göra bättre ifrån sig under den kommande säsongen än under den förra. Jag väntar mig att en utvilad Fabregas, som mycket på grund av förra sommarens VM har en ytterst skadedrabbad säsong bakom sig, kommer att nå ungefär samma nivå som 09/10 då han stod för 19 mål och jag vet inte hur många målpass. Endast hemlängtan till Katalonien, vars intensitet förvisso är omöjlig att bedöma för en utomstående, kan sätta stopp för detta. Nasri torde ha lätt att bygga vidare på det strålande spel han visade upp under delar av förra säsongen och bli mer jämn under den kommande. Skillnaden mellan Clichy å ena sidan och Nasri samt Fabregas å den andra är att de båda förstnämnda ännu inte nått sina fulla potentialer. Därför är det motiverat att försöka behålla dem ytterligare lite till för att sedan sälja dem för en dyrare penning. Samtidigt bygger detta resonemang på att spelarna i fråga står under kontrakt. Om Wenger behåller Nasri, vilket tydligen inte är helt säkert nu längre, utan att något nytt kontrakt är påskrivet spelar han därför ett mycket högt spel. Förmodligen tänker managern att kommande investeringar i truppen, tillsammans med de framgångar som laget kan skörda under hösten, ska få Nasri att skriva på i början på 2012 istället. En intressant iakttagelse görs även på arseblog den 21 juli. Tim Stillman menar här att Man city inte kommer att kunna locka med lika mycket lön nästa sommar som inför den här säsongen på grund av införandet av financial fair play. Han menar också att United vid det laget kommer att ha köpt in en annan spelare av Nasris snitt, vilket kommer att minska även deras attraktivitet.

Inte större än laget, men bäst att behålla i en säsong till? Foto: Bildbyrån.

Grunden för att i längden kunna ha en chans att behålla spelare är emellertid att de bästa spelarnas löner kan höjas. Detta torde redan vara på gång om man får tro rykten om att Nasri erbjudits en lön i höjd med Fabregas nuvarande medan Fabregas erbjuds ännu mer. Denna förmåga till att potentiellt höja lönerna kan troligen härledas till det minskade skuldtrycket, men kanske också till det nya PR-team som introducerar nya möjligheter att slå mynt av varumärket Arsenal. Ytterligare ett sätt att skaka fram mer pengar är att skära ned på den bredd som idag finns i vissa av lagdelarna. Främst tänker jag här på det offensiva mittfältet och Arshavin, som förvisso är underskattad, men enligt mina uppgifter är en av klubbens bäst betalda spelare. Thomas Rosicky är det andra självklara exemplet.

Istället bör relativt sett lågavlönade ungdomar från de egna leden ges chansen i större utsträckning. Detta kan tyckas vara en konstig kommentar då främjandet av unga spelare hör till ett av Arsenals adelsmärken. Samtidigt kvarstår det faktum att både Arshavin och Rosicky blockerar yngre förmågors framfart samtidigt som de tär på lönekassan. Jag vill dock understryka att det finns en klar skillnad mellan defensiven och offensiven när det gäller hur unga spelare kan användas. En ung spelare tenderar att ha ganska stor skillnad mellan sin högsta och sin lägsta nivå. Detta gör dem mindre lämpade för defensiva uppdrag som kräver ständig koncentration tillsammans med ett rationellt och tryggt arbetssätt. I offensiven däremot, där ett felpass kan accepteras i utbyte mot en matchavgörande dribbling, går det betydligt bättre att kasta in det yngre gardet. Visst behöver även ungdomar med defensiva uppgifter få chansen, men här krävs ett mer försiktigt angreppssätt. Ofta slår ju även dessa spelare igenom något år efter sina offensiva kollegor. Detta talar alltså för att investera i mer rutinerade defensiva spelare utifrån om man inte redan har dem i laget. Agerar man dessutom rätt på marknaden kan kvalitet köpas in för en relativt billig penning. Alou Diarra, som jag nämnde inledningsvis, kostade exempelvis endast 40 miljoner kronor när han gick från Bordeaux till Marseille tidigare i sommar.

Wenger har sagt att affärerna antingen skall göras antingen precis i början eller precis i slutet av transferfönstret då priserna är mindre upptrissade. Detta förefaller vara en mycket rimlig taktik för ett ekonomiskt svagare lag som Arsenal. Samtidigt innebär det ett orosmoment att vissa delar av nästa säsongs lagdelar inte kommer att värvas förrän precis innan säsongen börjar. Att vänta till slutet av sommaren innebär nämligen en risk då Arsenal blir beroende av hur övriga klubbar agerar. Om Real Madrid exempelvis köper in Neymaar leder detta till att någon av Benzema eller Higuain behöver lämna. Ett lag som Arsenal kan då ha chansen att för ett rimligt pris lägga vantarna på en högklassig anfallare. Om Madrid däremot inte tar in någon ny blir Arsenals chanser minimala. Jag tror att förra säsongens relativt sena värvning av Squillachi kan ses i ljuset av detta. Squillachi, som knappast kan ha stått längst upp på önskelistan, blev tillslut det enda återstående alternativet på mittbackspositionen där en betydligt mer kvalitativ spelare hade behövts. Exempelvis skulle en större och starkare spelare bättre ha motsvarat de behov som redan då fanns i laget.

Behovet av nyförvärv: Tillbaka till fysiken ett måste, men hur tänker Wenger?

Att större, starkare, tuffare och därigenom också Premier League-anpassade spelare behövs i laget har tidigare under sommaren (äntligen) erkänts av Wenger. Den senaste i raden att påtala det uppenbara är dock Vieira som på sin tid hade antingen Petit eller Gilberto bredvid sig på innermittfältet. Jämför detta med Song och Wilshere som ockuperar motsvarande positioner idag och finn en sammanlagd längdskillnad på omkring 20 cm. Över huvud taget är Arsenal som lag dvärgar i jämförelse med övriga topplag i England. Detta är i min mening den främsta orsaken till den bedrövliga statistiken på fasta situationer. De som menar att det endast handlar om taktik, och inte om bristande förmåga hos spelarna, ber jag leta upp motsvarande statistik från invincibles dagar eller från tiden med Adams och Keown. Laget hade då samma tränare som idag, och därför med största sannolikhet samma taktik vid fasta situationer, samtidigt som betydligt färre mål släpptes in. För att avhjälpa de defensiva problemen förordade jag därför i en kommentar till Kickens blogg från den 6 maj(”bortastället avslöjat”) i första hand en ny defensiv mittfältare, i andra hand att Clichy byttes ut mot en längre ytterback med mittbacksegenskaper (tänk Thuram i VM 98) och i tredje hand en fysisk mittback. Offensiva spelare kunde köpas in först då dessa positioner var säkrade. Detta är åsikter jag fortfarande står fast vid, även om de inte till fullo verkar sammanfalla med Wengers filosofi. Detta har man kunnat skönja när det gäller både hans uttalande och beträffande de spelare som klubben kopplats ihop med.

På positionen som defensiv mittfältare i Arsenal är Song idag lagets enda riktiga alternativ då Diaby i grunden är för offensivt lagd och visat sig för skadebenägen samtidigt som Denilson av uppenbara skäl har lämnat klubben. Därtill kommer att Song fortfarande löper en risk att inkluderas i den kamerunska spelartrupp som deltar i Afrikanska mästerskapen fram på vårkanten. Trots detta verkar det, av rykten att döma, som att den defensiva mittfältspositionen knappast är prioriterad för Wenger. I nuläget förefaller det mig som att Wenger främst ser Frimpong som alternativ till Song. Självklart har den ghanesiske ynglingen imponerat även på mig. Då Frimpong getts chansen mot Malaysia och Hangzhou har han, precis som under förra sommaren visat god förmåga till både bollvinnande och passningsspel. Vi ska dock inte förglömma att spelaren varit oerhört skadedrabbad de senaste säsongerna samtidigt som det defensiva mittfältet är en av de positioner på fotbollsplanen som kräver mest rutin. Hade vi inte haft Frimpong och strax bakom honom även Kyle Ebecilio skulle det varit ytterst motiverat att satsa en hel del pengar på en yngre defensiv mittfältare såsom Moussa Sisokho eller Jack Rodwell. Med tanke på de lovande yngre defensiva mittfältarna i laget torde det ändå vara bättre att satsa på en äldre spelare som med sin rutin kan säkra upp det defensiva mittfältet samtidigt som de yngre får mer tid på sig att skolas in. Därför återkommer jag igen till Alou Diarra. När matcherna börjar bli betydelsefulla fram på vårkanten behövs en spelare som han för att slippa spela med juniorer mot de stora lagen i Champions Leage, för att ha tillräckligt med pigga ben för ett spelschema som vi vet sliter på spelarna, för att nicka bort bollarna mot Stoke och för att bidra med rutin när det blåser snålt. Jag sitter inte inne med alla fakta, men att helt lita på Frimpong tycks mig förenat med en alldeles för stor risk. På senaste tid har Felipe Melo återigen kopplats ihop med Arsenal, men nu verkar han klar för Galatasaray. Kanske lika bra det. Även en av de i mitt tycke bästa defensiva mittfältarna på planeten, Daniele de Rossi verkar vara till salu. Dessvärre har Arsenal här ingen chans, även om media i vissa fall spekulerat i motsatsen. På det hela taget ser det alltså ut som att vi får sätta vårt hopp till en skadebenägen nittonåring som dessutom bidrar med ytterst lite beträffande huvudspelet.

Spelare med liknande fysiska egenskaper eftersökes. Foto: Bildbyrån.

När det gäller vänsterbacksplatsen är det kanske ännu tydligare att Wenger vill satsa på en yngre förmåga. Precis som i Frimpongs fall handlar det tyvärr om en tämligen skadebenägen sådan. Då Clichy, med rätta, såldes av underströk managern tydligt att huvudorsaken var att ge Gibbs ytterligare speltid. Om ingen ny vänsterback köps kommer dessutom Armand Traore att agera backup, vilket många inte varit så förtjusta i. Till Traores försvar kan dock sägas att han, trots sina många år i klubben, ännu bara är 21 år gammal och mycket väl kan komma att utvecklas ytterligare. Min ursprungliga tanke för vänsterbacksplatsen, innebar att köpa in Jan Vertonghen från Ajax och använda denne som vänsterback. På så sätt skulle mer längd och kraft komma in i laget samtidigt som Vertonghens offensiva kvaliteter var dokumenterade. Med tanke på de många matcherna torde detta inte helt ha blockerat vägen för Gibbs. Vertonghen hade varit mitt val på vänsterbacken, men skulle aldrig bli Wengers. Samtidigt har faktiskt ett fysiskt kraftexemplar till ytterback köpts in, om än på fel kant, i och med Carl Jenkinson. Jag har en viss förståelse för att Wenger vill satsa på Gibbs som är i stort behov av matcher för att hans uttagning i engelska landslaget inte skall bli en engångsföreteelse. Å andra sidan krävs det i princip två riktigt bra spelare på varje position för att vinna Premier League, vilket vi i nuläget inte har på vänsterbacken. Som nämndes på arsenalreport.com är vänsterbacken dessutom extra exponerad då yttern på den kanten ofta vandrar in i banan. Jag har tidigare reflekterat över att Vermaelen kan användas som vänsterback, vilket även Wenger nämnt. Samtidigt förutsätter detta att minst en ny högklassig mittback köps in samt att Vermaelen ges möjlighet att spela in sig på sin nya position under försäsongen. Det positiva med Vermaelen på vänstern skulle dock vara att ytterligare en spelare skulle kunna bidra på fasta situationer samtidigt som defensiven på vänsterkanten troligen skulle säkras upp.

Det är desto tydligare att en ny mittback står högt upp på Wengers önskelista. Ett sådant förvärv kan emellertid diskuteras då Djourou och Koscielny spelade mycket bra tillsammans under perioder av förra säsongen samtidigt som Vermaelen är tillbaka från skada. Därtill har Kyle Bartley visat fina takter i Glasgow och lämnades endast utanför Asientruppen på grund av skada. Å andra sidan kan en såkallad ”no nonsense-mittback” med erfarenheter från Premier League komma väl tillpass när det gäller att avhjälpa det alltför uppenbara problemen med fasta situationer. Om man dessutom ser till säsongens två första träningsmatcher har mittförsvaret knappast varit lysande. Frågan är också hur Vermaelen egentligen kommer att stå sig den kommande säsongen. En så lång skadefrånvaro som den spelaren genomlidigt leder ofta till både ringrostighet och en ökad skadebenägenhet under den nästkommande säsongen. Om en ny mittback kommer in är det självklart att Squillaci försvinner, vilket jag hoppas att även Wenger förstår. De mittbackar som senast återfunnits i ryktesfloran är Phil Jagielka, Scott Dann, Mathias Jorgensen, Brino Uvini, Cedric Mongongu. Om det blir någon av dessa eller kanske både Samba och Cahill återstår att se. Den här sommaren kommer vi dock inte att få se en nödlösning à la Squillaci då backlinjen snarare behöver topp än bredd den här gången.

I anfallet har Arsenal nu fått in Gervinho som är ett smart nyförvärv. För en relativt billig penning har laget fått en spelare som, till skillnad från många i förra årets trupp, gör sig bra på någon av kanterna. Inte minst då Walcotts fysionomiska förutsättningar gör det omöjligt för honom att spela lika många matcher som andra, kommer Gervinho att bli en flitigt använd rotationsspelare. I övrigt är offensiven i dess nuvarande skick inte i något akut behov av förstärkning utan snarare en viss utgallring. När det gäller den centrala anfallspositionen finns det dock anledning att vara alert. Skulle det öppna sig en möjlighet att köpa en världsspelare av Benzemas kaliber gäller det att inte tveka, även om priset skulle ligga på runt 250 miljoner. Det är även helt rätt att i alla fall försöka med Romelu Lukaku. Övriga rykten, med varierande tillförlitlighet, från de senaste dagarna beträffande offensiva spelare är annars Franck Ribéry, Juan Mata och Samed Yesil. Joel Campbell såg verkligen ut att ha blivit klar, men drog sig märkligt ur i sista stund. Att någon form av anfallare, antingen ytter eller center, torde dock vara ganska hög.

Summering: De blandade känslorna inför nästa säsong

Sammanfattningsvis ser det just nu relativt mörkt ut inför den kommande säsongen. För att få ihop det försvarsspel som är nödvändigt för att vinna någonting i England tror i alla fall jag att fler nyförvärv behöver göras, inte bara på en av mittbacksplatserna. Rutinen, längden och styrkan hos en defensiv mittfältare som Alou Diarra tror jag hade varit guld värda, liksom en vänsterback med mittbacksegenskaper. Och går det inte den här säsongen kommer det bli omöjligt att behålla både Nasri och Fabregas, men säkerligen även Van Persie, Sagna och andra tongivande spelare nästa sommar. På lång sikt torde klubbens ekonomiska stabilitet  innebära en stor fördel, speciellt om financial fair play blir en realitet. Framgång föder dock framgång och den här säsongen är därför så otroligt avgörande. Men det kan ju gå med lite flyt! Se på Dortmund. Idag möter (läs: igår mötte) vi Köln i sommarens tredje träningsmatch och mycket kan ännu hända.

Har man inga pengar så kan man inte köpa något och även om det i en del fall går att handla på kredit så känns det inte som om man vill ta en kreditupplysning på Barcelona. Det måste ju vara där skon klämmer. Allt snack om att de inte värderar Cesc högre har ju sin grund i att de saknar £40m+ till att göra affär med Arsenal.

Då borde saken vara klar, men istället agerar de som bortskämda ungar och tjatar och tjatar i hopp om att Wenger ska ge efter och säga "okej då".

Truppen till Köln är ivägskickad och Fabregas är fortfarande hemma i London på grund av skada. Vi vet ju ännu inte om det snacket är fejk eller ej så vi kan bara hålla tummarna för att han stannar.

Jag är precis som jag sagt tidigare i sommar oroad över bristen på aktivitet på transfermarknaden. Vi brukar väl i och för sig inte vara snabbast ut ur startblocken, men vi är alldeles strax framme vid premiären och helst ska alla affärer vara klara då.

Hittills har vi skaffat en ytter/anfallare och en högerback. Ingen av dem tros gå direkt in i startelvan och då undrar förstås alla som såg Arsenal spela förra säsongen hur vi ska kunna bli bättre. Vi vet att vi har en bra högstanivå, men vi kan ju inte chansa på att vi går skadefria och sedan stå med skägget i brevlådan över att vi behöver ta in folk från U-18.

Försvinner Almunia, Bendtner, Denilson, Clichy så måste vi ju ersätta dessa herrar med någon annan. Gervinho för Bendtner, Jenkinson för Clichy (typ) och så tänker Wenger att vi har Mannone tillbaka från lån och Frimpong är bättre än Denilson. Lika stor trupp, men inte riktigt den kvalitetshöjning vi hade hoppats på.

Det vill till att Ramsey blir en sån tillgång som vi hoppas, att Vermaelen ensam kan få ordning på och leda försvaret till stordåd, att van Persie håller sig hel. Ovanpå detta förutsätts det att Nasri och/eller Fabregas stannar för hur och med vad ska vi kunna ersätta de spelarna inom truppen eller räknar Wenger kallt med att vi kör stenhårt på Ramsey/Wilshere nu med Song som täcker upp?

Jag är oroad precis som många andra Gooners, oroad i onödan egentligen för oavsett vilka gubbar som står på plan den 13 augusti så är jag övertygad om att jag tycker de borde spöa skiten ur Newcastle. Vi är ju av hävd och gammal vana alltid bäst.

Just nu är det nästan ännu mer dödläge än direkt efter säsongen. Ingenting händer och anatgligen beror det på att alla som är involverade i Arsenal FC är uppbundna av träning eller transfers.

Enligt Barcelona är de i full gång med förhandlingar angående Fabregas eftersom Arsenal ska ha gått med på att förhandla. Hur gärna jag än vill att Arsenal ska säga blankt nej till Barca så har jag viss förståelse för om man vill se hur mycket spanjorerna är villiga att betala. Tyvärr tror jag att deras betalningsvilja inte är så hög som vi vill att den ska vara och jag tror dessvärre heller inte att Arsenals uthållighet är så hög som jag vill att den ska vara.

Det betyder att Arsenal inte kommer att vänta ut ett bud på över £45m som borde vara det enda rimliga, utan till och med kan gå med på mellan £35-40m. Det beror naturligtvis på att Fabregas gjort det väldigt tydligt för Arsenal att han skulle vilja lämna för Barcelona. Det blir i längden en ohållbar situation och jag tror nog att Arsenal seriöst överväger att skicka Fabregas söderut. Detta måste i mina ögon vara avhängigt att Nasri stannar för oavsett om vi köper någon annan, exempelvis Mata som det ryktas mycket om, så vill vi ha någon som är inne i spelet och som kan leverera från dag 1.

I övrigt sägs det att Everton tackat nej till ett bud på £10m från Arsenal för Jagielka vilket jag har full förståelse för. Everton blev sjua ifjol och vill så klart bygga vidare på det och att då bli av med sin kanske viktigaste försvarsspelare för den summan vore ett hån. Jag tror vi får höja det med ytterligare £5m för att det ska bli affär. Om han är värd det? Ingen aning, men en mittback måste vi ha och vi kan lika gärna köpa honom. Släng in £15m till och köp Fellaini, han tycker jag om.

Match i övermorgon igen och det ska bli kul att se hur många av de spelare som inte följde med till Asien som får speltid. Det återstår tre veckor till premiären och jag skulle vilja se att vi röde oss framåt. Nästa helg är det Emirates Cup och vi kommer att få se massor av byten och ungdomar eftersom det är två matcher på två dagar. Därför vill jag se den tänkta startelvan mot Köln åtminstone en av halvlekarna för att kunna skönja om vi lärt oss något. Har vi inte det så kan det bli en lång, plågsam säsong.

God afton! Tiden rusar iväg och augusti närmar sig med stora steg. Arsenal tränar på för fullt och allting annat rullar på som vanligt. Under försäsongen händer det ofta att man får uppleva mycket dötid, men mycket av den dötiden brukar man istället spendera på andra saker, t.ex. som att se igenom Invincibles-säsongen på DVD eller läsa om klubbens alla legendarer.

Idag har vi förmånen att just få göra det! Ni kommer nämligen att få läsa ett fantastiskt inlägg om den minst lika fantastiska Jens Lehmann! Joakim Petersson, mer känd som Shacko här på Arsenal Sweden, har älskat "den galna tysken" ända sedan barnsben och ni som brukar vara aktiva på vårt forum vet om hur galen han är i både Arsenal och Lehmann!

Jag har egentligen ingenting mer att tillägga i inledningen, utan ordet går över till Shacko!

______________________________________________________________________________

Innan vi går på den riktiga texten, som är en lång och kärleksfull hyllningstext om Jens Lehmann och hans karriär, så skulle jag vilja tacka Kicken för chansen att få skriva några rader på Sveriges finaste sida. Jag är en kille på 19 år som befinner mig i Sveriges trädgård Blekinge, och i hjärtat av Blekinge – Ronneby. På forumet kallas jag Shacko och jag skriver dagligen på Football For The Win om fotboll och dess konstigheter på och utanför plan. För frågor, debatt eller vad tusan som helst – skriv en kommentar eller kontakta mig på joakim__petersson@hotmail.com eller Facebook. Nu kör vi igång.

Följande text är inte alls partisk och är skriven av en kille som inte alls har några extrema känslor för personen i fråga. Ni behöver därför inte klaga i kommentarsfältet över hur överdrivet bra Lehmann framstås vara.

Sagan om Jens Lehmann

Det var en gång en tysk pojke vid namn Jens Lehmann. Han föddes den tionde november 1969 i ett litet område vid namn Helsingen, söder om Essen. Som liten bebis kravlade Jens runt på golvet i huset kvidandes ”Kaaaahn, Kaaaahn!” och när han inte fick sin välling i tid skrek han ”Aaaaalmuuuniaaaa!”. När han hade utvecklat sin vokabulär började han spela fotboll i DJK Heisingen med drömmen om att bli en Bundesligaspelare. Han skulle bli mer än det.

Nio år gammal spelade han med Schwarz-Weiss Essen och efter det, mer exakt 1987, gick Lehmann till storklubben Schalke 04 som just då var på dekis. Debuten kom två år senare när Schalke var i 2. Bundesliga och två år efter det var de uppe i den högsta divisionen igen. Lehmann blev tidigt U21-landslagsman och samtidigt som Lehmann utvecklades, förbättrades Schalke. 1996 nådde de en tredjeplats i Bundesliga och 1997 vann de överraskande UEFA-cupen då Lehmann blev matchhjälte i finalen efter att ha tagit Inter-stjärnornas straffar. Tysken utmärkte sig även offensivt i ligan när han gjorde två spelmål under en säsong, vilket också blev karriärens enda.

I VM 1998 landslagsdebuterade han som tredjemålvakt och efter mästerskapet blev han andremålvakt bakom Kahn. Han och Kahns samarbete fungerade till en början perfekt, men 2003 började deras relation frosta. Lehmann gick efter UEFA-cupsegern med Schalke 1997 till Milan, men Lehmann klarade inte av pastakulturen och de snofsiga italienarna och tog ingen riktig plats i laget. Det blev endast fem matcher i Serie A. Han började faktiskt som förstemålvakt, men efter först en dålig match och sedan en efterföljande match då han släppte in ett mål, orsakade en straff och blev utbytt i den 27:e matchminuten blev det inte mycket mer spel. Bratwurst och speltid kallade och Lehmann återvände hem till Ruhr, dock inte till Schalke utan till Borussia Dortmund som behövde en ersättare för Stefan Klos.

Efter att storlaget till en början varit under isen vände formen vilket slutade i en ligatitel 2002, ledda av den stora pådrivaren och gaphalsen Lehmann. Hans hetsiga humör kunde dock lätt överstiga den normala nivån vilket gav flera röda kort. Hans första röda kort i Tyskland fick han när han i matchens sista minut drog i Timo Langes hår. Det blev sedan tre röda kort till i Tyskland, vilket gjorde honom till den första Bundesliga-målvakten som visats ut fyra gånger, sista kortet fick han efter att ha knuffat sin egen lagkamrat Marcio Amoroso. Arsenal trotsade det hetsiga humöret och såg istället hans kvalitéer i att leda laget, organisera försvarsspelet och briljera i målet när de lade ett bud på den vältränade tysken. Lehmann utropade ett ”Scheisse!” när han såg den engelska klubbens intresse och under sommaren 2003 blev det klart att Jens Lehmann skulle försöka fylla den stora luckan efter David Seaman.

David Seamans ersättare. Foto: Bildbyrån.

I Arsenal levererade Jens direkt och blev säsongen 2003/2004 en stor del i The Invincibles – laget som gick obesegrade i mer än en hel säsong, totalt 49 matcher. Han spelade samtliga ligamatcher och fick efter säsongen Premier Leagues Golden Glove-pris. Lehmann och Arsenal tog storartat hem ligatiteln och Lehmann var lycklig över att få vara den första tysken att vinna Premier League. Han älskade fotboll och hatade insläppta mål, vilket man kunde se på det stora fotbollshjärta han visade upp på planen. Han vann många fans hjärtan med sitt målvaktsspel och sina galenskaper och fick epiteten "Crazy Jens", ”Mad Jens”, ”Kahn-lover” och så vidare – kärt barn har många namn.

Ja, det var det där med Oliver Kahn. Lehmann hade länge fått stå i skuggan av Oliver Kahn i landslaget men efter sin starka säsong i England och Kahns mindre bra i Tyskland förändrades det. Efter EM 2004 meddelade Klinsmann att han skulle rotera målvakter i landslagets vänskapsmatcher och det var ungefär här, när konkurrensen intensifierades, som det blev en våldsam tävling om målvaktsposten. I Champions Leagues åttondelsfinal 2005 knäckte Kahn sin rival Lehmann då Bayern München vann mot Arsenal. Till slut, 7 april 2006, valde Klinsmann att uttala Jens Lehmann som förstemålvakt framför Kahn, hans svåraste beslut som landslagstränare.

Följande säsong blev också en fin sådan med en magnifik avslutning när Arsenal slog Man United i FA-cupfinalen. Lehmann blev matchhjälte när han tog Paul Scholes straff under straffläggningen och firade segern efter att Vieira slagit sitt sista tillslag för klubben i mål. Galenskaperna fortsatte som vanligt och han kastade till exempel vatten på domarna i en Champions League-match mot Bayern München – två gånger om.

Ett lag fyllda av vinnare. Foto: Bildbyrån.

Säsongen 2005-2006 skulle bli titellös, liksom alla andra säsonger hittills därefter, men det skulle komma att bli en fantastisk Champions League-resa. Innan utslagsmatcherna började var han som vanligt stabil i Premier League och hann också med att filma, knuffa och överraska – precis som vanligt. Lehmann och Arsenal överraskade de flesta när de nådde ända fram till finalen i Champions League. Jens Lehmann storspelade i mål och höll nollan rekordlänge - Edwin van der Sars tio år gamla rekord försvann när Lehmann höll nollan i semifinalen mot Villareal. Innan matchen mot Villareal hade Arsenal slagit ut Europas giganter Juventus och Real Madrid i dubbelmötena. Lehmann, med god hjälp av sina försvarare, höll heroiskt nollan i mötena trots enorma skadeproblem i försvaret, vilket bland annat gjorde att de båda okända Sebastian Larsson och Mathieu Flamini fick spela ovana ytterbackar och blekhuvudet Philippe Senderos fick ta plats i mittförsvaret när Sol Campbell och Kolo Toure inte var hela.

Räddningen av Lehmann på Rauls retur mot Real Madrid är helt otrolig, skottet är faktiskt på väg in i mål innan Jens snuddar den. Innan finalen återstod det ett tufft dubbelmöte mot Villareal och efter vinsten med 1-0 på Highbury skulle Arsenal gå vidare på ett 0-0-resultat. Med en mållös ställning och två minuter kvar innan fulltid på arenan El Madrigal fick Villareal en billig straff. Juan Román Riquelme slog straffen, Lehmann räddade, nollan stod kvar och Arsenal tog sig vidare. Det var enligt mig Jens Lehmanns största enskilda höjdpunkt i hela karriären och straffräddningen ger mig gåshud – varje gång.

Hjälten. Foto: Bildbyrån.

Finalen vet alla hur den gick. Arsenal förlorade och Lehmann blev syndabock sedan han blivit utvisad efter knappt 20 minuter – den enda målvakten i Champions Leagues historia som fått rött kort. Lehmann drog ner Samuel Eto'o när afrikanen kom i ett friläge och domaren visade det röda. Sol Campbell gav trots detta Arsenal ledningen med sitt gigantiska huvud och de var bara ett otroligt Henrik Larsson-inhopp ifrån att klara av bragden. Rekordnollan slutade på fantastiska 853 minuter.

Efter ett lyckat VM som slutade i brons där han återigen blivit matchhjälte under en straffläggning, denna gången mot Argentina, startade säsongen 2006/2007 - säsongen som skulle bli hans sista som förstemålvakt i Arsenal. Totalt lyckades han skrapa ihop åtta gula kort i ligan – rekord för en målvakt i Premier League. Ett av de gula korten fick jag uppleva live, vilket jag är evigt tacksam över. Sittandes perfekt bakom Jens fick jag se honom plocka upp vad som såg ut som en kylklamp bakom målet för att kyla av huvudet när han skulle ta en inspark, vilket domaren inte uppskattade när Arsenal hade ledningen. Ett mer känt gult kort under säsongen är det han fick när han brutalt puttade omkull Didier Drogba, en knuff han skulle ångra när ivorianen köttade ner tysken totalt. Säsongens räddning tog han mot Man United när Ole Gunnar Solskjaer nekades ett mål i matchens sista stund. Reaktionen från Solskjaer och Christiano Ronaldo säger allt.

Super-tysken! Foto: Bildbyrån.

Efter två tabbar i de första två ligamatcherna mot Fulham och Blackburn säsongen efter fick Jens lämna plats till den älskade spanjoren Manuel Almunia. Det blev endast sju ligamatcher den säsongen och Lehmann var inte nöjd av att bli petad, speciellt inte av Almunia:

To be sitting on the bench behind somebody who only started to play when he was 30 is not funny. When I see his performances on the field, I get angry and I have to clench my fist in my pocket.

Almunia avslöjade senare under säsongen Lehmanns hat:

To have someone here who hates me is just amazing. I know he hates me. Every morning I wake up I know it is going to be the same. I've had to put up with it every day since he was out of the team and even before then.

I säsongens sista hemmamatch mot Everton fick Lehmann byta av Lukasz Fabianski i den 70:e matchminuten och gjorde då sin 199:e match för Arsenal. En vacker gest av Wenger som uppskattades av publiken på Emirates. Lehmann tog sedan efter slutsignalen en runda runt arenan för att tacka publiken för de fina åren – och framför allt för att bli avtackad av publiken.

Ett tråkigt avsked.

Stuttgart blev den nya klubbadressen men innan klubbsäsongen skulle börja så väntade hans sista mästerskap med landslaget. Lehmann var förstemålvakt under EM i Schweiz-Österrike. Tyskland tog sig, genom en ny diet, till final mot Spanien där Fernando Torres slog in segermålet för Spanien. Finaste ögonblicket var när Kahn och Lehmann såg ut att vara vänner igen. 8 augusti 2008 annonserade han att han skulle satsa helt på klubbkarriären för att ge de nya unga målvakterna chansen i landslaget. 61 matcher blev det i den tyska målvaktsdräkten och han var med i VM 1998, 2002 och 2006 och EM 2000, 2004 och 2008.

Var det ärligt talat någon som trodde att Lehmann på riktigt skulle varva ner i Schalke? Är det någon som tror att det är fysiskt möjligt för honom att varva ner, tagga av och bara ta det lite lugnt? Nej, galenskaperna fortsatte – både på och utanför planen. Mot FC Barcelona bjöd han på ett patenterat karatehopp mot Puyol och i en match mot Hoffenheim valde han att slänga iväg Sejad Salihovics tappade sko över sitt egna mål. I september 2009 blev han petad ur laget efter att han hade deltagit, utan tillåtelse, i en klassisk Oktoberfest för att dränka sorgerna och käka bratwurst efter lagets förlust mot Cologne tidigare på dagen. Kanske var det också tack vare en lika blöt fest som Lehmann valde att hoppa över reklamskyltarna för att slå en sjua, mitt under Champions League-matchen mot Unirea Urziceni. Efter matchen när alla frågade varför han gjorde som han gjorde svarade han att han aldrig varit så nervös under hela sin fotbollskarriär som under matchen – något man kan ifrågasätta med tanke på vilka matcher han tidigare spelat.

Bara dagar senare när laget mötte Mainz blev han utvisad i slutet av matchen och var därför inte på gott humör efter matchen. När han inte orkade prata med ett fan utanför arenan tog han supporterns glasögon och gick iväg. Till slut gav Jens tillbaka glasögonen – till en annan person. Han reste också med sin högljudda helikopter till sina träningar efter att han flyttat till den lugna byn Lake Starnberg, något grannarna, borgmästaren och i princip hela byn avskydde.

Lehmanns tid i Stuttgart var tämligen framgångsrik med tanke på att laget spelade Champions League-fotboll. Efter två säsonger var karriären på väg mot sitt slut. Den åttonde maj spelade han sin sista match för VfB Stuttgart och vad som då sågs som hans sista match i karriären när de mötte TSG Hoffenheim på bortaplan – match nummer 394 i Bundesliga. Min absoluta favoritspelare någonsin slutade spela fotboll, min trygghet i vardagen, och jag tror att många med mig (inte bara gooners) tyckte det var tråkigt att han tog farväl till fotbollen. Han var en karaktär, en profil, och sådana är alltid roliga att ha med på en fotbollsplan. Nu var det alltså över – trodde vi.

Sista matchen med Stuttgart. Foto: Bildbyrån.

Vi vrider fram tiden tio månader. Arsenal har en målvaktskris. Fabianski var skadad, Szczesny var skadad, Mannone var skadad och utlånad och Almunia var sig själv. Wenger väljer då att vända sig till Lehmann som själv sade att han hoppade upp av glädje över att få rädda sitt kära Gunners från målvaktskrisen. Lehmann, som var mitt uppe i tränarexamensplugget efter att tidigare under fotbollssemestern använt sina skådespelartalanger, blev den 17:e mars klar för Arsenal!

Efter två reservlagsmatcher tog han plats i spelarbussen som skulle fara upp till Blackpool. En kvart innan matchstart annonserades startelvan och jag, och flera med mig, gick in i en slags trans – Jens Lehmann från start! Almunia skadade sig på uppvärmningen och in slängdes Lehmann som fick reda på att han skulle vakta buren under uppvärmningen - oförberedd och nästan ett år utan ordentliga matcher bakom sig. Med Emmanuel Eboué på högerbacksplatsen, ett stycke Sebastien Squillaci i mittförsvaret och en defensiv mittfältare vid namn Abou Diaby istället för Alex Song kändes inte matchen, och defensiven, lika säker som den på förhand skulle ha gjort i normala förhållanden. Oddsen var emot Lehmann som ingen riktigt visste var man hade. Rapporterna från reservlagsmatcherna blandade och gav. Men det gick alldeles strålande! Vinst, flertalet räddningar och han hann till och med efter bara några minuter in i matchen att stanna hela spelet i en minut för att knyta skorna – klassisk Lehmann-stil.

Ett sista tack och farväl. Foto: Bildbyrån.

Efter matchen var flera spelare positivt överraskade av tysken och många berömde hans sätt att leda laget. Jack Wilshere var imponerad:

He was a bit like an assistant manager on the pitch. He was brilliant. He was only called in 10 minutes before kick-off but it was great to have him around. He was telling us what it is like and was giving a team-talk at half-time. He is so passionate, you could see that, he was screaming and shouting at everyone.

I remember him being a bit crazy and a bit of a character before. But he looks after himself and is great to learn from. He’s 41 and he’s got a better body than me!

Det blev inga fler matcher. Szczesny blev frisk och spelade de sista matcherna. Lehmann hade gjort sitt jobb – räddat Arsenal, som så många gånger förr. Jens Lehmann har nu definitivt gjort sin sista match, tror vi.

Jens Lehmann. Foto: Bildbyrån.

Ungefär här skulle en vanlig saga avslutas med ”Snipp snapp slut, så var sagan slut”. Men detta gäller inte för Jens Lehmann. Han kommer att komma tillbaka på något sätt och alla vet det, frågan är bara när. Jens Lehmann är inte färdig med oss. Som han själv sade när han var petad i Arsenal: ”I am an Arsenal player and I won't just fade away quietly.”

God eftermiddag! Spelarna tränar, transferryktena fortsätter att dominera löpsedlarna och supportrarna väntar ihärdigt på säsongsstarten. Allt är med andra ord precis som vanligt. Här på bloggen tänker vi idag köra ännu en gästblogg skrivna av medlemmar på Arsenal Sweden.

Den här gången har turen kommit till Kim som vanligtvis brukar blogga på United Gunners. Han är en väldigt inbiten supporter och kan verkligen sitt Arsenal. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga här i inledningen, utan ordet går direkt över till Kim!

______________________________________________________________________________

När jag var 12 år gammal så drabbades jag av en sjukdom. Sjukdomen i sig räknas inte som livshotande men har gett mig en del, både fysiska och mentala, problem.  Till de mentala problemen hör bland annat koncentrationssvårigheter, paranoia och tvångsbeteenden. Dessutom har den ibland gjort mig asocial och jag har också väldiga humörsvängningar. Till de fysiska problem som är sammankopplade med sjukdomen hör rusande puls, svettningar och ofrivilliga muskelrörelser. Jag håller fortfarande på att lära mig att leva med denna sjukdom och för var dag som går så känner jag mig lite starkare. Visst har jag, precis som andra bättre och sämre dagar med min sjukdom, men oavsett vilket så har jag lärt mig hur jag någorlunda ska kunna kontrollera de mentala och fysiska problem som uppstår i samband med den. Namnet på sjukdomen? Arsenal Football Club.

Arsenal har de 16 senaste åren varit en del av mig. Det började med Dennis Bergkamps underskrift 1995 och sedan dess har jag inte kunnat ta mig loss. Arsenal har blivit ett beroende för mig och på samma vis som med mitt snusande, så skulle jag vilja sluta, men samtidigt inte. Jag menar; finns det något bättre än att få baka en Grov efter morgonkaffet och bara sitta och suga på den*? Problemet är att det finns det… Att se Bergkamp skruva in en boll i bortre krysset, att se Pires lämna traktorspår efter sig eller att se Jack Wilshere tackla skiten ur Lampard är ta mig fan ännu bättre!

Den njutning som man får av att se Arsenal spela, att sitta med alla förväntningar inför en ny säsong eller att få se Wenger sparka vattenflaskor är det vi lever för. Vi har alla våra down-perioder, när inget går som vi vill. Vi värvar en 21-årig Finne när United värvar Young, vi spelar oavgjort mot Leyton Orient fyra dagar efter att ha slagit Barcelona och vi får se Almunia ställa sig mellan våra stolpar – i en riktig fotbollsmatch!

Vi har dessa perioder då vi ber våra flickvänner att behålla samma trosor på sig under en hel vecka eftersom vi möter Chelsea borta. Vi sitter och tuggar på vänster ringfinger eftersom Bendtner gjorde mål senast när vi gjorde så. Vi stänger av mobilen, vägrar gå in på nätet och slutar titta folk i ögonen eftersom vi ska se en match i eftersändning dagen efter – bara för att träffa på någon halvbekant som säger: ”Snygga mål av Van Persie” när vi stiger ur bilen… Dessa scenarion hör till vår vardag eftersom vi älskar Arsenal och när man älskar något eller någon så hör det på något sätt till att det ska finnas både med- och motgång. Kalla det karma, livets cirkel eller rena helvetet, men så är det.

Det viktigaste för oss är ändå att ha perspektiv. Vi alla älskar Arsenal, men oavsett om de vinner eller förlorar sin nästa match så kommer det fler… Det jag nyss skrev är bland det värsta man kan få höra i motgång, men oavsett så är det sant.

Vi som håller på Arsenal nu är bortskämda. Vi har fått uppleva Adams&Bould, vi har fått se Vieira&Petit, vi har haft förmånen att se spelare som Bergkamp och Henry och vi har även fått se ”The Invincibles”. Precis som spelarna och ledarna sa efter säsongen 03/04 så kommer det att dröja länge innan vi verkligen förstår hur stor den bedriften var. Att jämföra dagens spelare med ”Invincibles” är fruktansvärt orättvist – men ändå gör vi det.

Perspektiv är en oerhört viktig del av att följa en klubb under en längre period. Tänk er själva hur mycket vi egentligen vet om Arsenal? Visst, vi vet att Chapman var en betydelsefull person för klubben och att Michael Thomas gjorde ett enormt viktigt mål på Anfield, men egentligen bryr vi oss inte så mycket. Det är här vi måste bli bättre. Visst, det har väl ingen större betydelse för mig hur bra Charlie George var när Ernst Kirchsteiger inte ännu var metro-sexuell, men tänk framåt nu: Hur kommer ni att känna er när era barn (som ni hjärntvättat till Arsenal-fans) vuxit upp och sitter och spekulerar i att Thierry Henry knappast skulle ha platsat i ett Championship-lag år 2025? Kommer ni att dra ungjäveln på käften** eller kommer ni att försöka förklara hur otroligt betydelsefull han var för Arsenal och för er när det begav sig?

Den dag Thierry Henry lämnade klubben var den enskilt största emotionella upplevelse jag har haft framför en dator. Jag såg detta klipp och trots att min mamma befann sig i samma rum så grät jag. Det finns endast sak som är lika gripande och det är denna scen ur ”The Green Mile”. John Coffee – mannen som slår Arne Weise i ”mysighet”. Den sorgsenhet jag upplevde då var äkta och trots att det dröjde länge innan såret läkte så har jag idag lärt mig något av det. Jag har lärt mig att oavsett om Fabregas lämnar eller om Nasri gifter sig med Lescott så kommer jag alltid att älska Arsenal.

Arsenal Football Club är så mycket mer än de spelare som för tillfället har på sig vår tröja. Spelarna är inte Arsenal, inte heller troféerna. Arsenal är stor massa av sina supportrar och oavsett vad som händer med klubben, dess spelare eller ledare så finns Arsenal kvar. Varför?

För att det är vi som andas, lever och känner Arsenal. Det är vi som är Arsenal.

*Snus kan skada din hälsa och är beroendeframkallande (no shit, Sherlock… Varför skulle man annars börja någon gång i tonåren?).

**Våld mot barn är alltid fel (om de inte skriker i affären… eller byter TV-kanal mitt i en Arsenal-match… eller är riktigt jävla irriterande…).

______________________________________________________________________________

Det var allt för mig, hoppas att ni gillade dagens blogg och om ni vill läsa mer av mig så kan ni göra det här eller så följer ni mig på Twitter. Bekräftelsesökande som jag är, så uppskattar jag naturligtvis kommentarer!

Piss out.

/Kim (Kiminho här på .se)

Man kan ju undra var den där nya mittbacken blir av. Man ska inte säga att vi blev lovade en mittback, men Wenger uttryckte klart sin oro över vårt svaga försvar förra säsongen och menade att han skulle göra ett försök att rätta till det. Förvisso har han gjort av med två av de mer instabila delarna i vårt försvar, nämligen Clichy och Denilson. Clichy är en duglig vänsterback men vi vet också hur många gånger vi förbannade att han gick bort sig för ofta och upphävde offsiden för ofta. Denilson vet vi alla hur kass han var när det kom till den defensiva biten.

Problemet är att nu har Wenger bara gjort oss än mer sårbara för skador. Vi behöver alltså jämna ut antalet försvarsspelare i truppen och gärna höja kvalitén samtidigt. En riktigt bra, stor och kraftfull mittback för att genast ta plats bredvid Vermaelen är ju allra högst på önskelistan.

Sen återstår att se om Gibbs håller. Han har potential och klass visar han emellanåt, men än så länge har han inte varit skadefri några längre perioder och jag tycker nog det är dumt att chansa på det. Traoré har gjort sitt i denna klubben enligt mig och borde inte ens varit påtänkt att komma tillbaka. Han får gärna motbevisa mig, men jag är nog inte helt ute och cyklar när jag avfärdar honom som en stabil kugge på vänsterkanten.

Arsenal har garanterat tappat i attraktionskraft bland tilltänkta nyförvärv eftersom vi inte vunnit någon titel på några år. De enda vi med lätthet fortfarande attraherar är de som ser oss som en språngbräda mot större saker och vet att Wenger och Arsenal ger dig chansen att spela a-lagsfotboll i en tidig ålder.

Utan tvekan är det så att Arsenal fört förhandlingar med ett gäng klubbar angående potentiella transfers och fått väldigt många tack, men nej tack. Vi måste vända detta att vi får de värvningar vi vill ha, till de priser vi vill betala. Det kan vara så att det kräver en titel för att ändra på alltihop så bara det är en anledning att satsa fullt ut kommande säsong. Släng ut lite större pengar på en bra, stabil värvning nu.

Vi har tagit hit Gervinho, Carl Jenkinson och troligtvis Joel Campbell, men en rejäl försvarsvärvning hade suttit fint. Slänger vi £15m - £20m på det så kan vi vara nöjda för den här säsongen under förutsättning att Nasri och Fabregas stannar.

Problemet är ju då att vi betalar mer för transfers än vi får in och det får Wenger att se rött. Återstår att se hur det blir.Jag har åtminstone lugnat mig lite sedan Gervinho blev klar. Inte så att jag tror att den värvningen räcker för att vi ska bli mästare, men Wenger har förstått vilka spelare som ska bort och vad som behövs för att vi ska gå framåt. Det blir fler värvningar och det ska oerhört intressant att se vad vi får in.

Jag vet att jag bara för någon dag sen skrev att det inte blir någon mittback. Jag har det precis som er, mitt hopp stiger och sjunker för varje dag. Det är en jävla jojo att vara supporter.