Senaste blogginläggen

När min första och enda barndomsidol Teemu Selänne satte 2-1 i förlängningen under Stanley Cup-semifinalen mot Detroit år 2007 stod det helt plötsligt 3-2 i matcher till Anaheim Ducks och det målet kan hittills vara det viktigaste som någonsin gjorts i Ducks historia. När han intervjuades efter matchen avslutade han med att säga:

We have ten minutes now. Let's enjoy these ten minutes and then forget it you know. We can do better. We have to do better. We want to do better.

Exakt samma ord kan ikväll appliceras efter vinsten mot Udinese. Efter flera veckor, månader och årstider av förluster, förluster och ännu fler förluster kunde man ikväll andas ut, skrika ut sin frustration och känna en glädje man inte känt sedan Arsenal senast vann en viktig match, vilket var så långt tillbaka som i februari månad.

Att de flesta supportrarna var nervösa inför kvällens drabbning är nog en underdrift. Det var inte bara en vinst eller förlust som stod på spel, utan ett Champions League-avancemang, £25 miljoner och vår klubbstatus.

Trots flera fantastiska chanser hade Udinese en fantastisk vägg där bak vid namn Samir Handanovic. Samtidigt kunde de fortsätta att använda sin effektiva kontringsfotboll och till slut gav den resultat när di Natale helt ostört fick nicka in 1-0 via Szczesnys vänstra stolpe. Och man började redan acceptera den värsta possibla utgången.

I halvtid låg jag ner på golvet och ville spy. Så nervös som jag var just då har jag inte varit på flera år. Ett lag som redan var i spillror, en klubb på dekis, en tränare som blivit halshuggen av media, supportrar som de senaste månaderna fått leva under konstant ilska och frustration. 1-0 till Udinese. 45 minuter kvar. Himmel eller helvete?

En smart man sade en gång: It's when you are at your lowest you start bouncing back. Arsenal har under sina fjorton år med Wenger vid rodret aldrig befunnit sig närmare gränsen till undergång. Men vad än Wenger sade i halvtid gav det effekt. Ut kom ett helt annat lag än vad man förväntade sig och inom tjugo minuter stod det inte bara 1-1, utan 2-1.

Tomas Rosicky visade upp en form han inte visat upp sedan 07/08. Gervinho gjorde Udinese-försvararna till åtlöje. Theo Walcott sprang på allt man kunde springa på. Och när man behövde honom som mest klev vår kapten Robin van Persie fram och satte 1-1.

Men den stora hjälten heter inte Robin van Persie idag, utan det gör en 21-årig polack vid namn Wojciech Szczesny. Jag erkänner att jag aldrig tagit till mig honom som många andra gjort, men ikväll är Szczesny den största hjälten utav dem alla. Udinese behövde två mål till. Udinese behövde momentum. Udinese behövde ett snabbt mål.

Hörna. Vermaelen. Hands. Visselpipa. Gult kort. Straff. di Natale. Nervositet. Ångest. Uppgivelse. Fotsteg. Blick. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Steg mot bollen. Tillslag. Luft. Bultande hjärta. Szczesny. SZCZESNY.

De kunde gjort 2-1. De kunde fått momentum. De kunde tryckt på. De kunde fått 3-1. De kunde vunnit. Men när man behövde en hjälte som mest klev Szczesny fram och räddade Arsenal helt på egen hand. Det kan ha varit den viktigaste straffräddningen en Arsenal-målvakt gjort sedan Jens Lehmann tog den där straffen av Riquelme back in 2006.

Sedan tog det bara ett par minuter innan Theo Walcott visade upp att han fortfarande kan avsluta kyligt, säkert och stabilt. 2-1! Och när man såg minuterna ticka ner kunde man andas ut på ett sätt man inte kunnat göra på hur länge som helst.

De senaste veckorna har varit en enda lång resa igenom ett brinnande helvete. Svordomar, ilska, spend some fucking money-ramsor, frustration, depression och ångest. En vinst mot Udinese kommer inte att förändra den oroande situation vi fortfarande befinner oss i, men ta tio minuter av er tid och njut av segern, av Champions League-avancemang och hopp om en bättre säsong.

Efter att ni tagit dessa tio minuter gäller det att hoppa tillbaka till platta nummer ett igen. Vi behöver fortfarande förstärka laget. Vi behöver fortfarande tre nya spelare. Vi behöver fortfarande ersätta Nasri och/eller Fabregas. Vi måste fortfarande förbättra oss. Och det gäller att vi gör det snabbt om vi skall ha någon realistisk chans att över huvud taget utmana i toppen.

Det är segrar som dessa som kan förena ett helt lag, ja, till och med en hel klubb. Efter flera veckor av ren förödelse såg vi ljuset i slutet av tunneln. Det må vara svagt, men vi ser det. Och nu gäller det att vi lägger ner varenda svett- och bloddroppe som finns för att nå ljuset.

Vi har fått en sen kickstart på säsongen, men den behövdes som aldrig förr. Ett par värvningar, ett par turliga vinster och en sammanfogad spelartrupp kan få oss back on track. Nu väntar Manchester United på Old Trafford. Do or die. Men det är det här vi lever för.

Fem år har gått sedan Adebayor säkrade segern på Old Trafford. Vi har ingen Adebayor. Vi har ingen Fabregas. Men vi har hopp. Och hoppet är som vi alla vet det sista som överger människan.

We love you Arsenal, we do.

Det är ofta man brukar säga att man inte skall stirra sig blinda på andra lag, utan enbart fokusera på sitt eget lag. Medan det visserligen är sant tänkte jag idag bryta den regeln och diskutera hur vi jämför oss med våra konkurrenter.

Vad som är viktigast att komma ihåg när man skall ta och börja diskutera vad för styrkor och svagheter sina konkurrenter har är att man måste vara så objektiv som möjligt. Hur mycket jag än hatar lag som Tottenham och Manchester United måste man lägga undan sina känslor och acceptera att även de har styrkor som Arsenal saknar.

Jag kan redan nu erkänna att det inte varit ett nöje att skriva den här bloggen eftersom jag flera gånger kommit på mig själv genom att hylla lag som jag innerligt avskyr, men hur mycket man än vänder och vrider på det finns det flera lag som just nu ser mycket bättre ut än Arsenal, på fler än ett plan.

Det är alldeles för tidigt att dra några större slutsatser, men vi har vid det här laget tillräckligt med kött på benen för att på ett ungefär veta hur lagen kommer att klara sig i årets upplaga av Premier League. Och jag måste erkänna att jag är riktigt orolig, kanske mer orolig än jag någonsin varit.

Manchester United

Värvningar: Phil Jones (Blackburn), David De Gea (Atletico Madrid) & Ashley Young (Aston Villa).

Fjolårsposition: 1

Inledande matcher: 2-1 mot West Bromwich (A) & 3-0 mot Tottenham (H).

Manchester United är Englands bästa lag. Manchester United är världens näst bästa lag. Manchester United är mästare. Så enkelt är det. Inga krusidueller. Inga bortförklaringar.

Ligamästarna imponerade stort igår, trots att laget saknade flera nyckelspelare. Ungdomar som Tom Cleverley och Danny Welbeck dominerade och låg även bakom storsegern mot Tottenham. De kallas redan nu för "den nästa generationen" och man kan inte låta bli att tänka att det är en enda stor käftsmäll i Arsène Wengers ansikte. Skall Alex Ferguson lyckas med det som Wenger misslyckats med i sex år?

När Manchester United vände och vann mot Manchester City låg deras snittålder på 22.2 år. Igår ställde man upp med en startelva med snittåldern 23 år och 191 dagar. Det är den näst yngsta startelvan de någonsin ställt upp med i Premier League. Till och med Arsenal har haft högre snittålder under de två senaste säsongerna.

Den egna produkten Danny Welbeck avgjorde mot Tottenham. Foto: Bildbyrån.

Vad Alex Ferguson är en mästare på är att utveckla en ny stomme när det redan finns en stomme tillgänglig. Även Arsène Wenger brukade bemästra detta, men sedan han skapade en ny policy för hela klubben har detta inte setts till på många år. Det var bl.a. så Cesc Fabregas och Mathieu Flamini fick sina genombrott i Arsenal.

En spelare som Fabregas matades in i ett lag fullt med erfarenhet och rutin. När han skickades in i startelvan hade han spelare som Pirès, Gilberto, Ljungberg, Campbell och Henry att spela med. När han stod för misstag fanns det alltid någon att täcka upp för hans misstag. Om man däremot skickar in en yngling tillsammans med andra ynglingar kommer de andra stå för samma misstag som den första, som till slut skapar en domino-effekt.

Det är just nu exakt det Ferguson håller på att göra, att spela in stora löften bland erfarenhet och rutin. Phil Jones, Tom Cleverley och Danny Welbeck har alla en ljus framtid, men tänk vilket stort självförtroende de får när de tittar omkring sig och ser spelare som Wayne Rooney, Nani, Patrice Evra, Nemanja Vidic (spelade inte igår), Ferdinand (spelade inte igår) och Ryan Giggs (på bänken) m.fl. .

Phil Jones må ha kostat för mycket, men han har Premier League-erfarenhet och en ljus framtid. Ashley Young må även han ha kostat lite för mycket, men det är svårt att hitta en spelare som är mer van vid kantspringande i Premier League än den f.d. Aston Villa-spelaren. David De Gea har sett skakig ut, men kan bara bli bättre.

Det som imponerar mest med United är dock inte spelarna i sig, utan kollektivet. De är ett lag. De är sammansvetsade. De krigar för varandra. Ingen egoism. Ingen övertro på sig själv. Och när man är så pass tight som lag och har sådana kvalitéer som vissa spelare har kan de ta en klubb hur långt som helst.

Jag blir äcklad av mig själv att jag hyllar ett lag som jag så innerligt hatar, men till stor del är det även avundsjuka att vi inte längre kan hålla jämna takter med det lag vi kämpade emot under mer än åtta säsonger.

Manchester City

Värvningar: Sergio Agüero (Atletico Madrid), Stefan Savic (Partizan Belgrad), Gael Clichy (Arsenal).

Fjolårsposition: 3

Inledande matcher: 4-0 mot Swansea (H) & 3-2 mot Bolton (A).

Manchester City är laget alla talar om just nu. Den blå delen av Manchester har all anledning att fira efter de två inledande matcherna då de visat upp en offensiv som inte ens Arsenal kan matcha. David Silva är en världsspelare, Agüero kan göra mål på vad som helst, Dzeko ser ut att ha vaknat ur sitt ide, Yaya Touré ger skäl för sin enorma lön och bakåt finns trygga klossar som Kompany, Lescott och Hart.

Inga dåliga spelare. Foto: Bildbyrån.

Sedan får man ju inte glömma bort att man fortfarande har kvar Carlos Tevez, att man troligtvis kommer att värva Samir Nasri och att man fortfarande vill värva en till klasspelare. Att jag redan nu glömt bort att nämna spelare som Balotelli och Johnson säger det mesta om deras bredd. Manchester City är den där snorungen på dagiset som fick allt han pekade på av sina föräldrar.

De har redan nu en bra och stor nog trupp att vinna ligan och det skulle heller inte förvåna mig om de faktiskt gjorde det. När Abrahamovic köpte Chelsea och gjorde exakt det Manchester City gör just nu var det få som trodde att man kunde vinna ligan "på det sättet", men det var exakt det man gjorde både 2005 och 2006. Det är således inte längre naivt att tro att Manchester City kan repetera den bedriften.

Det som City saknat tidigare är inte klasspelare, utan ett l a g.
Om de kan skapa ett kollektiv, en sammansvetsat enhet både på och utanför
plan kan de utföra stordåd. Det har hittills varit det största
problemet för Mancinis män, men som det sett ut under de två första matcherna kommer de
inte att ha några större problem med det.

Den största anledningen till deras tidiga succé anser jag vara framgången under förra säsongen. Efter många om och men lyckades de knipa FA-cupen och vad en titelvinst kan göra med ett lag har vi sett många bevis på innan. Det är även anledningen varför många - inklusive jag - fortfarande sörjer finalförlusten i Carling Cup. Tänk hur annorlunda Arsenal kunde ha sett ut om även vi fått smaka på framgång.

City har ett lag fullt av världsstjärnor och har nästan två klasspelare på varenda position. Det är rejält skrämmande om man inte heter Manchester City då de har visat upp ett spel som fått konkurrenterna att skaka av rädsla under säsongsöppningen. Man har redan nu alla ingredienser (erfarenhet, talang, ungdom, rutin, bra vidd, bra bänk, bra bredd, bra tränare m.m.) för att lyckas och det skulle förvåna mig om City gick helt titellösa i år.

Chelsea

Värvningar: Lucas Piazon (Sao Paolo), Thibaud Courtois (Genk), Oriel Romeu (Barcelona), Romelo Lukaku (Anderlecht), Juan Mata (Valencia).

Fjolårsposition: 2

Inledande matcher: 0-0 mot Stoke (A) & 2-1 mot West Bromwich (H)

Den största värvningen Chelsea gjort är inte på spelarsidan, utan snarare på tränarsidan där det nya underbarnet Andres Villa-Boas tagit över efter Carlo Ancelotti. Det största frågetecknet är således hur pass lyckosam AVB kommer att vara i ett lag som haft mer än åtta tränare på mindre än tio år.

Att Chelsea är ett bra lag råder det ingen tvekan om, men det är varken spelaren, tränaren eller styrelsemedlemmar som styr laget från västra London. Det är Roman Abrahamovic. Om Roman inte gillar någonting räcker det med ett samtal för att det skall bli ändring på det. Många tränare har varit tillräckligt bra för att fortsätta, men det är alltid Roman som satt stopp för det på ett eller annat vis. José var en av världens bästa tränare under sin tid i Chelsea och var mannen bakom lagets stora framgångar, men fick trots det lämna efter att ha hamnat i bråk med Abrahamovic.

José Mourinho fick lämna trots stora framgångar. Foto: Bildbyrån.

Carlo Ancelotti var en bra tränare och vann dubbeln under sin första säsong i klubben, men fick lämna efter bara en enda(!) titellös säsong. Det säger det mesta om hur länge Arsène Wenger fått sitta vid rodret, trots uteblivna framgångar.

AVB har således mycket att jobba på då Chelsea minst sagt sett knackigt ut under både försäsongen och säsongsöppningen. 0-0 borta mot Stoke och en knapp 2-1 vinst (stod 1-1) mot West Bromwich på hemmaplan är ingenting som imponerar. Spelet har stundtals varit uselt och alldeles för passivt.

Juan Mata är dock en klassvärvning och kommer säkerligen att hitta sin plats i laget ganska omgående. Detsamma skulle gälla Luka Modric om Chelsea mot all förmodan skulle få loss honom. Då ser helt plötsligt Chelsea ut som heta titelkandidater tillsammans med de två Manchester-lagen.

Lejonen har mycket att vara glada över, men samtidigt har de mycket att oroa sig över. Deras säsong kan gå exakt hur som helst, men de kommer utan tvekan att hamna bland de fyra bästa. Frågan är bara var.

Liverpool

Värvningar: Stewart Downing (Liverpool), Jordan Henderson (Sunderland), Charlie Adam (Blackpool), Alexander Doni (Roma), José Enrique (Newcastle).

Fjolårsposition: 6

Inledande matcher: 1-1 mot Sunderland (H) & 2-0 mot Arsenal (A).

Liverpool är ett lag som många skrattat åt i sommar. Andy Carroll har sett ut som £5 miljoner snarare än £35 miljoner, Steven Gerrard har åkt på en långtidsskada, Jordan Henderson kostade Liverpool £20 miljoner(!) medan Downing(!) gjorde detsamma. Värvningarna av Adam och Enrique har varit smarta, men knappast spelare som får dem att bli titelkandidater.

Ändå står vi här efter två omgångar och ser ett Liverpool som spelat till sig fyra poäng, trots att de spelat mer eller mindre uselt. De hade stora problem att handskas med Sunderland hemma på Anfield medan de såg ut som ett par marionettdockor mot Arsenal på Emirates. Ändå lyckades de få till lika mot Sunderland och vinna mot Arsenal. Kalla det tur eller vad ni vill, men det är poängen som räknas, inte matchbilderna.

Man behöver inte vara bra för att vinna. Foto: Bildbyrån.

The Reds känns fortfarande som ett berg- och dalbanelag som saknar en riktig stomme. Att de kommer vara med och utmana om en Champions League-plats råder det ingen tvekan om, men hur pass långt de till slut når kan bara tiden utvisa. Man har dock ett par intressanta ungdomar på gång och om man kan få värvningar som Henderson och Downing att leverera samtidigt som Luis Suarez håller sig frisk finns all anledning att se dem som ett rejält hot.

***

Puh! Det var som tur är allt för denna gången och jag kan lova er att jag aldrig mer tänker tortera mig själv på samma sätt som jag valde att göra idag. Trots det har det även fått mig att inse varför jag älskar Arsenal, hur illa vi än må ligga till.

Sedan är det alltid en tröst att Sp*rs har en förmåga att vara sämre än Arsenal, hur dåligt än Arsenal är. Det räcker trots allt med en titt på tabellen för att ha någonting att le åt.

Nu får ni tycka till i kommentarspåret och skriva vilket lag ni tror kniper ligatiteln, hur bra Arsenal gör ifrån sig och vilka fyra lag det blir som tar de åtråvärda CL-platserna. Tyck till!

Minns ni den lilla isländska sångerskan Björk och hennes låt ”Army of Me”? Den ultrasuggestiva basslingan, de statiskt hamrande trummorna som tämligen marscherade in i ditt medvetna och med den nästan änglalika sången svävande svindlande högt över den övriga låten långt, långt där nere. Kommer ni i håg?

Och videon? Där den späda och nästan docklikt sköra Björk, i en tid oändligt lång före SUV-ens, framför ett jättelikt fordon genom en gothemskt urban öken. Där hon ur sitt eget inre finner bränsle för vidare färd för att sedan förinta dumhetens självgodhet för den goda mänsklighetens uppvaknande. Boom, där kör hon över. Boom, där gör hon det en gång till.

Och just precis så som superhjältinnan Björk manglar ned och kör över världens alla små onda människokryp, just så, om än något mindre feminin, vill D&M se Arsenal agera i morgon kväll. Som en tre äpplen hög superhjälte som framför sig själv som en manglande monsterbil. Helt opåverkad av yttre omständigheter eller påfrestningar, som med superkrafter fortsätter sin kamp mot fotbollens skitstövlar.

Som Jack Wilshere förra säsongen. På gränsen till påfrestande dynamisk, nästan generande begåvad och med ena benet fortfarande i barndomen, läxade han upp fullvuxna katalaner som framstod som snoriga dagisungar, gnällandes över bristande uppmärksamhet från fröken. Eller som Arsjavin på Anfield Road, våren –09. Utan pardon, utan nödutgångar och fast utan någon Silvestre i backlinjen. Sådana skall vi vara i morgon kväll. Till synes små och bräckliga, till synes på randen till avgrunden och till synes i centrum för salvor som avlossas från alla håll och kanter. Elva snabba och till tänderna beväpnade små arméer. Uträknade av alla, med avstängd härförare och allmänt luggslitna men ändå de som får in sista sparken, vinner den sista avgörande millimetern territorium och sedan avgår med segern.

Intet ont om Udinese, men detta är inte bara matchen om miljonerna, detta är matchen om morgondagen. Detta är matchen som måste avsluta en sorgligt demoraliserande fas och påbörja en annan av dess raka motsats. En fas där färdiga spelare verkligen lockas till oss, där toppspelare vill förfinas och där spelare väljer Arsenal för att deras högsta önskan är att vinna. Om man skall tro på rykten så blir vi, om vi går miste om CL-spel, också utan värvningar av stjärnor. Så ont leder till ont och gott leder till gott. Därför är denna match inte bara en match. Det är ett vägskäl, en skärseld men också en potentiellt tickande bomb.

Med Wenger avstängd, Nasri kvar i England, allmänt elände och tandagnisslan till alla och en var. ”Arsenal är ett sjunkande skepp och spelarna gör vad de kan för att lämna i tid.” Låt folk tro att vi är impotent ofarliga, så visar vi att vi är dödligt giftiga. Låt folk skratta ut oss, låt dem hånfullt nedlåtande se på oss, så tar vi dem när de minst anar. Låt dem hävda att vår tid är över och att vår väg leder nedåt, så skall vi sparka uppåt som de aldrig hade kunnat förutse. Boom. Och sedan Boom en gång till.

Song, Frimpong och kanske en färdigrehabiliterad JW. Boom. Szczesny och Vermealen tryggar försvaret och släcker ned Di Natale med bihang. Gervinho och Arsjavin attackerar på flankerna och mästerstrateg van Persie leder sin rödvita arme av blixtkrigande underhundar att riva Udinese i trasor. Där satt den. Där tog vi dem. Och dem. Och dem där också. Den här fotbollsmatchen är inte liv och död, den är mycket mer än så.

And if you complain once more, You’ll meet an army of me.

Come on you Gunners.

Är det bara jag som känner att man som Arsenalsupporter befinner sig i ett kompakt mörker just nu? Det finns inte en positiv rubrik att uppbringa, det finns inte ett tröstande ord och det finns inga värvningar att peka på som ska lyfta oss till de stora höjderna igen.

Jag brukar vara försiktig med att döma ut Arsenal och det kommer att dröja ett tag till innan jag gör det. Däremot ser jag orosmoln framöver som kan göra detta till den jobbigaste säsongen sedan 1995. Under Wenger-eran har vi fått uppleva både höjder och dalar, men vi har hittills fått kvalité som hållit oss över mittenskiktet med råge. Några hävdar att den tiden nu är slut.

Jag må vara blå-ögd, men även med de två senaste matcherna i färskt minne så har jag väldigt svårt att se att vi missar topp fyra. Med en dåres envishet påstår jag att vi hade otur mot Liverpool och inte förtjänade att förlora och mot Newcastle borta så är det inte skamligt att ta en poäng. Vi kommer att slå tillräckligt många lag för att ta de poäng som krävs för att nå en fjärdeplats och det oavsett om vi värvar någon eller ej. De spelare vi har (då räknar jag bort Nasri) är tillräckligt bra och när vi får spela in de nyförvärv vi har gjort så kommer de att visa att de är bra nog att spela i Premier League.

Många vill ha färdiga spelare som kan vinna ligan åt oss, eller färdiga spelare som ska ta oss till Champions League, men egentligen är det väl det det handlar om. Antingen köper man ett lag som vinner ligan eller så köper an ett lag som landar på en annan position. Eftersom Arsenal uppenbarligen har släppt alla tankar på att vinna ligan, åtminstone inte på det sätt som andra klubbar menar är framgångsrika, så måste det betyde att vi värvar för att hamna på en annan position. Statistiken säger att Arsenal inte hamnat utanför topp fyra sedan 1996 och detta trots att vi inte värvat färdiga spelare för jättedyra pengar.

Vi kommer inte att ändra vår metod nu, det är fullt möjligt och troligt att vi köper in ytterligare två spelare, men något etablerat världsnamn skulle förvåna mig väldeliga. Vi har blivit fyra, trea och tvåa med vårt tillvägagångssätt förr, medan klubbar som värvat färdiga, dyrare spelare än oss också har vunnit ingenting. Vi slåss mot alla de andra klubbarna som vill samma som vi. En klubb kan vinna ligan, en kan vinna FA-cupen och en kan vinna ligacupen. Tre engelska titlar till högst tre engelska klubbar. Det är klart att vi vill vinna någon av dem, men hur mycket ska det få lov att kosta?

Arsenal just nu har troligen en alltför tunn trupp för att klara de utmaningar som ligger framför oss. Samtidigt ligger utmaningen i att ge våra superlöften, som vi lagt en hel del pengar på, speltid. Ska Ramsey, Wilshere, Jenkinson, Miyachi, Oxlade, Campbell, Gibbs, Frimpong och Szczesny bli bäst så måste de få spela. Individuellt duger de, som ett lag har de ett och annat att bevisa. Lyckas vi är Wenger en hjälte enligt mig, misslyckas han så kommer han att bli uthängd att ruttna som om han aldrig gjort något gott för klubben. Man är aldrig bättre än sin senaste match är det sämsta ordspråk som finns, men minnet hos supportrar är kort.

Jag sätter min tilltro till Wenger tills det är kört. Jag litar på att han har bättre koll än jag. När det gäller vissa vrvningar från förr undrar jag om så är fallet, men på det stora hela har han överbevisat oss flera gånger om. Nu ska han bara lotsa oss igenom kvalet mot Udinese på onsdag, en match som kommer att bli nog så svår utan Wenger på avbytarbänken.

Vi måste tro, för vi hjälper faktiskt inte till ett dugg genom att gnälla. Stöd laget i motgång och du förtjänar att vara med vid medgång.

Idag är det måndag, men inte vilken måndag som helst, utan måndagen efter lördagens hemmapremiär mot Liverpool FC. Och hur det gick i den matchen är det väl inte längre någon som inte vet. Det gick rakt åt h-vette. Inte ett rätt i boken utan bara fel, fel, fel och ta hem läxan igen, gör om, gör rätt.

Många av oss hade nog suttit och hoppats på en liten överraskning, sådär lagom till matchstart. Vi hade, fulla av längtan efter positiva nyheter och upprättelse, sett framför oss hur en Cahill, en Parker, en Baines eller varför inte en Hazard, presenterades lagom till avspark. För att göra laget så j-kla mycket bättre än vad det nu är och för att gjuta nytt mod i oss just nu så tillknycklade Arsenalfantaster. Men inte heller det fick vi se. Vi fick se en Nasri, som enligt alla jordens fotbollskällor, redan har sina bopålar nedslagna i Manchester och vi fick se ett inhopp av Bendtner vilken under, i princip, samtliga sommarens dagar, hävdat sig vara på väg ifrån oss.

Vi fick se ett av årets nyförvärv; den nittonårige högerbacken Jenkinson göra hemmadebut, och vad f-sen, han var väl inte helt fel ute. Vi fick se en mittback som vi för några år sedan hämtade från den katalanska sophögen och vi fick se honom bredvid en Vermealen som faktiskt visade en del av det som gjort att många av oss ser honom som en frälsare.

Men bortsett från nämnde Vermealen, kapten RvP och vår välsignade Sagna, så fick vi mest se en herrans massa tonåringar. Inget ont i det. Men när Liverpool bytte in Suarez och Meireles, då skrämde Wenger livet ur Dalglish genom att byta in Lansbury och Bendtner. Där LFC genom sina byten helt kunde ändra sitt anfallsspel, där hade Wenger inget som helst medel att ändra på den negativa trend laget var inne i. Non, nada, nien.

Och här har vi ett av alla de problem vi just nu brottas med. Vi har lånat ut Denilson och Vela, Nasri och Bendtner är, enligt uppgift, på väg bort och vi har redan sålt Clichy, Eboué och Cesc. Det blir, skall vi se här nu, en, två, tre, sju mer eller mindre etablerade spelare ur A-truppen. Och detta har vi löst genom att inhandla Gervinho. Hur många personer är Gervinho? Ja, just det. En. Skall vi se, här. Sju personer ut, en in. Sju minus ett är?

Vi kan tycka vad vi vill om Denilson och Vela, även om nutida Eboué och Bendtner också för den delen. Men att ersätta sju luckor i en seniortrupp med en färdig spelare, det är inte ekvationens lösning. Köper du bara in juniorer så har du bara juniorer att sätta in. Köper du inga toppklass-spelare så har du till slut heller inga toppklass-spelare att tillgå. Lördagsmatchens byten var bara en av många påminnelser om detta vi fått. Liverpool har handlat färdiga spelare, hade färdiga spelare i startelvan och även färdiga spelare att sätta in från bänken.

Nu känner vi alla till Wengers policy om att fylla på underifrån, men en sjuttonåring blir inte en redo A-lagsspelare bara för att han sätts på en EPL-bänk. Och en oprövad 19-åring är inte en världsklass-spelare bara för att han säljer tröjor i vissa delar av Asien.

Så samme Wenger som brukar tala om spelare i termer av antal och inte av visad kvalité, har här inte alls gjort sin matteläxa. Sju minus en blir inte noll, såsom i samma. Det blir minus sex. I vårt fall sex seniorspelare färre i truppen som, enligt Wengers fjolårsord, skulle bli bättre än den som totalt tappade fattningen under våren. Jag får det inte att gå ihop. Inte D&M heller. Gör du?

Klubben räknar fel eller använder fel räknesätt och det kan komma att stå oss dyrt. Fler minus kan komma att följa och därpå än fler. Bilden stämmer inte. Siffrorna på svarta tavlan blir bara en enda stor röra av röda minus. Varför bygga en toppmodern arena för miljontals pund om det ändå inte skall spelas toppfotboll på den? Varför ha en uttalad målsättning att vinna ligan när spelarna inte ens har lämnat Youth Cup bakom sig? Varför investera för framtiden när man inte ens har koll på nuläget?

Ja, D&M vet inte. Det känns bara falskt, otajt och väcker en fadd smak i munnen. Vad vi än tvingas lyssna till, på presskonferenser eller fansträffar, så rullar det en massa pengar och de verkar rulla åt samma håll. Och det är inte åt ditt, mitt eller Arsenals bästas håll...

Nothing, no matter how good or how bad, lasts forever. So try to hang in there.

Det var på 10-årsjubileumet i Stockholm som författaren Petter Karlsson sade det: att vara supporter är 90 % lidande och 10 % glädje. De som ibland tittar på fotboll bara för att se "en bra match" förstår inte vad vi måste gå igenom vecka in och vecka ut. Men någonstans där är man lite avundsjuk på sådana typer, personer som kan titta på matcher och bara njuta, utan att behöva gå igenom en oviss process som är både smärtsam och ångestladdad.

Medan supporterskapet har sina underbara fördelar har det även sina tunga nackdelar. När man flyger på moln och njuter av det morfinliknande tillståndet, precis som vi gjorde under halva 00-talet, glömmer man ofta bort hur tungt man faller när man väl faller.

När vi väl föll ner på marken gjorde det ont, men när smärtan gick över tog man en pust och trodde att det inte kunde bli värre. Efter regn kommer solsken, liksom. Oj så fel vi hade. Istället för att resa oss upp och sikta mot toppen igen har vi grävt ner oss själva bland jord och maskar.

Som Mia Hamm en gång i tiden sade: Failure happens all the time. It happens every day in practice. What makes you better is how you react to it. Och efter en så lång titeltorka som Arsenal gått igenom - och fortfarande befinner sig i - måste man våga fråga sig vad som går fel. Att lag, klubbar och spelare misslyckas är ingenting nytt, men att under snart sju år misslyckats så många olika gånger som Arsenal måste vara ett slags rekord.

Lojaliteten är försvunnen inom modern fotboll och frågan är om vi någonsin kommer att hitta den igen. De enda som förblir lojala under en hel livstid är vi, supportrarna. Men även vi har en plikt som supportrar. Hur dåligt det än går kan man inte överge laget, överge det man älskar som mest. Någon sade att det är i dessa tider vi ser vilka de riktiga supportrarna är. De som väljer att vända ryggen åt klubben eller de som stannar kvar och går igenom den här smärtsamma tiden.

Alla lag har sina ups & downs, alla klubbar har sina titeltorkor, alla spelare har sina formsvackor, alla tränare har skulder att bära. Men det är när man är som lägst som man oftast sammansluter sig och slår till utan förvarning. För det var exakt så det såg ut när vi efter tre matcher hade ynka två poäng under början av 2006/2007. Fjärde matchen bestod av en resa till Old Trafford. En resa som var lång, ångestladdad och smärtsam. Men när det hela var över stod vi där som segrare, trots att inte en enda själ där ute trodde på oss.

Jag är trött. Jag är förbannad. Jag är oroad. Men jag har inte orken att skriva ännu en domedagskrönika. Det finns inget behov av det då resten av Internet redan är täckt av ytterligare frustration efter förlusten mot Liverpool. Jag skulle bara göra det värre. Och om sanningen skall fram är jag trött på att vara trött.

Mot Udinese var hela sektioner helt tomma på Emirates Stadium. Mot Liverpool igår - som ändå får klassas som en toppmatch - fanns det massvis med lediga stolar. Det om något bör få styrelsen, tränaren och spelarna att förstå att någonting är riktigt fel. Samtidigt är sex år utan titlar något löjligt att klaga på när vi har 16 andra klubbar i ligan som inte vunnit ligan på över 20 år (Blackburn vann '95). Men visst, det gör ont att som en toppklubb som skall vinna titlar inte ha gjort det på sex år (sju år utan ligatitel).

David Dein har gått ut och försvarat sin bästa vän Arsène Wenger och Gary Neville av allihopa har gjort detsamma. Lägg där till att massor av forna Arsenal-spelare som Seaman, Vieira, Dixon och Keown har sagt att Wenger borde stanna. Problemet är bara att det inte är den Wenger de alla lärt sig att känna. Liksom alla människor förändras man med tiden och det har även Wenger gjort. Och Lee Dixon kunde knappast sagt det bättre när han efter gårdagens match twittrade: "Too much on young shoulders".

Just nu befinner vi oss i ett ingemansland där vi är i deep trouble. Problemen avlöser sig på varandra och ingenting verkar fungera. Lägg där till att turen aldrig verkar vilja vara på vår sida. Det känns som att fotbollsgudarna valt ut Arsenal som det lag de skall pissa på i både med- och motvind.

Hur viktig än matchen mot Udinese är - den är enormt viktig - tycker jag att den efterföljande matchen mot Manchester United är exakt lika viktig som den var för fem år sedan, då vi vann där sist. Om vi hade förlorat den matchen hade vi haft två poäng efter fyra matcher medan ligaledarna haft tolv poäng. Tio poäng efter redan efter fyra omgångar hade varit för mycket, t.o.m. för Wenger. Och den säsongen hade efter en sådan förlust kunnat gå käpprakt åt helvete. Men den segern enade laget, spelarna och supportrarna. Och den segern lade även grunden till resten av säsongen. Visst var det en skitsäsong där vi ännu en gång slutade fyra, men jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om vi inte haft den vinsten över Manchester United att luta oss tillbaka på.

När vi på söndag reser till Manchester har vi en poäng efter två matcher. Som det ser ut just nu kan det mycket väl bli en poäng efter tre matcher. Och i sådana fall troliga åtta poäng efter ettan. Medan det är enklare att ta ikapp ett sådant försprång under hösten än våren borde gränsen vara nådd just där och då om det går så pass illa.

Champions League-avancemanget ligger dock på spel och just nu känns det inte säkert för fem öre. Allt Udinese behöver är ett mål, oavsett hur det kommer till. Då har de plötsligt saken i egna händer då de har fördelen av hemmaplan. Och hur nervöst skulle inte en eventuell förlängning bli? Det för mina tankar tillbaka till åttondelsfinalen 08/09 då vi spelade 1-0 mot Roma hemma på Emirates för att efter mindre än tio minuter släppa in 1-0 i returen.

Just nu lever vi på en extremt skör tråd. Problemet är att vi inte längre kan falla. Vi har redan fallit. Och om vi fortsätter att förlora blir istället hålet vi befinner oss i ännu djupare och ännu mörkare. Spelarna gav verkligen allt mot Liverpool igår och om det är någonting vi kan bygga vidare på är det just insatsen. Vi må ha spelat uselt, men nästan varenda spelare gav 110 % och vek inte ner sig. De är inte dumma. Wenger är inte dum. Supportrarna är inte dumma. Vi vet exakt hur det ser ut just nu och vi vet hur det kan se ut om vi fortsätter att kämpa jämfört med om vi bara lägger oss ner och ger upp.

Helvetet lär fortsätta och fler förluster lär dyka upp under  både höst och vinter. Men så länge vi inte ger upp kan vad som helst hända. Vad gjorde Lance Armstrong när han diagnotiserades med testikelcancer? Vad gjorde USA när de ett par veckor innan OS 1980 krossades av Sovjet med 11-1? Vad gjorde Arsenal när de inte vunnit på Anfield sedan 1974 och var tvungna att besegra Liverpool den 26 maj 1989?

Failure is success if we learn from it.

Under gårdagens fullständigt avskyvärda förlustmatch mot det röda resandefolket från Merseyside, så fattade D&M ett beslut. Någonstans efter Frimpongs utvisning och i samband med LFC´s dubbelbyte, ungefär där förstod D&M vart det balkade och tog också konsekvenserna av det självklara scenariot. Efter beslutet skrev D&M en text om en av ungdomsårens verkliga hjältar. En sann saga om uppgång och fall, ett verkligt exempel på hur den eviga ungdomens lågas självklart förutbestämda slocknande. En berättelse om hur livet kan behandla oss människor.

För vad fanns det annars att skriva om? Vermealens solida mittbacksinsats, Sagnas dito på vänsterkanten eller Szczesnys uppenbart ljusa framtid? Tjaa, absolut men det gick ju ändå åt h-vette. Frimpongs första halvlek, vilken gjorde oss alla nästan kompiskära i en nittonårig Wenger-produkt gone bad? Ja, men han blev ju ändå utvisat och grävde inte bara ett bråddjup för dagen utan även för nästa helgs match mot manu.

Dessa spelare var väl ungefär allt av ljus och värde medan resten var rent och skärt mörker. Mörker och bara mörker. Ni alla såg vad som skedde, det var ond bråd död på en fotbollsplan där ett storlag vek ned sig för att bli ett lag av små räddhågsna pojkar. Precis som du. Arsenal hade ingenting, vi var ingenting och hade ingenting att glädjas åt. Liverpool var inte bra, men vi var bara oerhört sämre. Och vilken balsam skulle finnas att lindra den smärtan?

Så i stället skrev D&M, med full insikt om konsekvenserna, en text om ett tragiskt levnadsöde, en text full av långa meningar, adjektiv och multipla kommateringar. Och självklart blev responsen den förväntade. Kommentatorsfälten fylldes av ”avgå D&M”, ”skitmatch och skitblogg”, ”försvinn D&M och ge oss Kicken tillbaka”, etc. Det användes versaler och imperativ av dess mest smutskastande slag. Och uppenbarligen var det många som inte förstod inte ett endaste dugg. Eller så förstod de kontexten, men var bara så dj-la arga.

Uppenbarligen har många av oss inte följt Arsenal länge nog. Uppenbarligen handlade det om en frustration, om en vrede, om känsla av hopplöshet och om en herrans massa annat onämnbart, som uppenbarligen behövde få komma ut. Men många saknade lämpliga fack att lägga det i, många visste inte hur man gjorde, hur det var att följa ett lag så bedrövligt långt ned i gungfly som Arsenal just nu är.

Ont skall med ont fördrivas. Gårdagens text var och gjorde ont, precis som matchen på vilken den följde. Många svarade med ont tillbaka och D&M var beredd att bära den samlade mängden smärta inom alla era bultande Arsenal-hjärtan. För nu gör det ont, det dags att ni inser läget och vänjer er. För i år kommer det att göra ont. I år kommer ni få lära känna smärtan, långt mycket djupare än den slentrianmässiga besvikelsen över att Wenger inte satsar högre än fjärdeplatsen. Det här är bara början. Vänj dig vid det.

Och nej, D&M har inte ersatt Kicken, han är fortfarande bloggande på sidan. Peripetie likaså. Vi ersätter inte varandra utan kompletterar varandra. Du väljer vad du läser och ansvara för vad du skriver, precis som D&M gör. Och nu är vi i djup skit, nu står vi med smörja upp till knäna och endast Wenger kan göra någonting åt det. Vi kan skrika på avgång åt än den ena, än den andra, men vi är likafullt endast åskådare. Du kan ingenting göra och ingen kommer höra vad du vill säga bara för att du skriker högst, använder versaler eller kallar folk för horungar.

Så välkommen till verkligheten. Det är så här det är att nära följa ett lag, det är så här det är att leva ett verkligt liv. Livet är inte alltid kul. Ibland är det skoj men i många stunder så är det rätt tungt. Med eller utan favoritlag som alltid vinner och garanterar än en plats i snackisarnas hierarkitopp . Med eller utan sockerpappa och med eller utan social prestige, ibland gör det ont. Precis som det gjorde ont igår, och ont skall med ont fördrivas. Eller vad f-n trodde du själv, pojk?

0-2 mot Liverpool är inte roligt. Vi blev hånade av Dalglish´s mannar på ett förnedrande sätt. Inte i spelet, inte i viljan, ambitionen eller kunnandet utan i ett offsidemål. En billig ursäkt för att vi inte själv lyckades göra mål kan tyckas, men jag är heligt förbannad på att de marginaler som finns återigen inte är på vår sida.

Arsenal har ett tunt lag i år, det är vi nog överens om allihop, men jag kan inte påstå att de viker ner sig, att de inte har kunnandet eller ambitionen att göra bra ifrån sig. Det är ju egentligen det vi supportrar kräver, att våra spelare visar det hjärta vi har för klubben. Lösningen heter inte snabba, dyra värvningar utan snarare hårt arbete och genomtänkta värvningar.

Vi behöver en eller två gubbar till, ett lugn i vårt spel och lite tur så ska vi nog kamma hem den topp fyra placering som säkerligen är klubbens mål. Allt snack om att vi ska vinna ligan är utopier och ingenting vi kommer att höra från officiellt håll eller från särskilt många supportrar.

Skillnaden mellan oss och Liverpool blev deras första mål som uppstår ur ingenting och som inte borde blivit godkänt av den assisterande domaren för offside. Redan i den andra ligamatchen för säsongen kom alltså denna följetong upp till ytan igen. Att det får fortgå år efter år är en gåta. Ingen vill väl vinna på felaktigt dömda mål och absolut ingen vill förlora på det.

Där tycker jag ärligt att oturen grinar oss i ansiktet eftersom vi fram till dess stått upp bra trots att vi blev försvagade av Koscielnys skada och Frimpongs utvisning. Vi hade en Arsjavin som var uslare än uslast, en Ramsey som var osynligare än rosa elefanter och en van Persie som inte kom nogon vart.

Vermaelen var überbra, Nasri jobbade som förr och Frimpong visade härlig inställning, om än aningen övertaggad när han onödigt snackar sig till det första gula kortet. Arsenal gör ingenting lätt för sig. Till matchen mot United har vi nu Song, Gervinho och Frimpong avstängda, Koscielny, Diaby, Wilshere, Gibbs och Traoré skadade. Innan den matchen ska vi spela ett stenhårt Champions Leaguekval borta mot Udinese och riskerar ytterligare skador och avstängningar.

De närmaste två veckorna är avgörande för hur det kommer att bli, men oavsett hur det blir så hjälper det inte om vi svär och hojtar könsord efter Wenger. Jag är lika besviken som någon annan efter en svordom och skulle mer än gärna se att vi kunde utmana om titlarna. I år verkar klubben ha valt en annan linje, varför kommer vi inte att få reda på förrän om några år. Antagligen har det varit en hel del intern turbulens, spelarna vi siktat in oss på har inte velat signa för oss och spelarna vi har är inte tillräckligt bra. En trist kombination, men inget vi kan göra något åt. Kalla mig naiv och bli sur, men vårt uppdrag är detsamma som tidigare, stå bakom killarna i vått och torrt.

Det här är en jobbig brytpunkt, det ser ut som att klubben befinner sig i fritt fall, men det kanske vore bra om flertalet supportrar nyktrade till och insåg att vi inte är titelkandidater. Sorglig insikt, men ingen klubb har rätt att vara vinnare alltid, inget varar för evigt, men klubben har överlevt värre svackor än denna och kommit tillbaka starkare. Liverpool har nyss 20-årsjubilerat utan att vinna ligan och de är inte hälften så vansinniga över det som vi är.

Vi tar nya tag, ser till att göra vårt yttersta mot Udinese, kämpar tills fotsulorna blöder mot United och sen ser vi var vi står. Jag älskar denna resan även om den är en enda lång plåga.

…det räcker för mig. Så skrev en gång en av Sveriges stora nutidspoeter. Eller sjöng en stor populärmusiker eller skrev en gång en ung och begåvad skribent. I sin kontext så var orden både mer avvikande och utstickande, som de var uppenbart självklara och till fullo logiska. Lösryckt förbryllar de men som pusselbit i rätt sammanhang målade de upp en bild så begriplig att det nästan gjorde ont.

Samma poet/sångare/skribent, startade kanske sin karriär som evigt ung i en nyromantisk poporkester. Ungdomligt slät, oförstörd och evigt vacker, estetiskt frigjord och fullständigt obesvärad av morgondagens eventuella konsekvenser. Ständigt på jakt efter nya gränser att passera och ständigt sökande efter nya regler att nonchalant bryta mot. Där det svenska folkhemmets gator kantades av röda gubbar gick den unge mannen mot samtliga han såg. Han gjorde oberoendet till konstart. Han satte ett obetalbart värde i att inte bry sig och odlade ytans glans och själens totala dekadens.

Med en stilla gäspning sträckte han sig efter konjakskupan. Med en nonchalant hängande hands beniga fingrar höll han cigarettförlängaren som om rökandets förströelse var både livsavgörande och dess enda innehåll. Att verka med stil, vackert lidelsefullt och att engagera, samtidigt som om ingenting någonsin kunde få honom att bry sig. Den obekymrade ungdomligheten gick hand i hand med den ständigt närvarande självdestruktiviteten. Dekadens och degeneration blev till en liten mouche nedanför ett vitsminkat kindben.

För några år sedan satt D&M på en krog i den lilla hamnstaden. Det tittades på det blågula Zverige som kvalspelade mot något europeiskt blåbär, Svenne Banan var maniskt upphetsad och från topp till tå iklädd kvällstidnings- och ölfabrikatsreklam. När sällskapet hade genomlidit en sisådär 15-20 minuters antipropaganda, gled en suspekt klädd individ in i salen och satte sig ned framför en av TV-skärmarna. Mannen såg ut att vandra i ålderns höststormar, hade långt tovigt skägg och stripigt hår.

Mannen väckte, i den nationella glädjeyran, initialt inte mycket till uppmärksamhet. Men efter ett tag började D&M lyssna till hans röst. Inte till vad han sade, utan till en liten rest, till en diskret undanskymd ström av lenhet. En ljus och nästan pojkaktig korsning av uppländska och blekingska gav sig till känna under det spruckna rasp som bara en man, väl bekant med livets hårda erfarenheter, kan ge ifrån sig.

Efter detta auditiva tomtebloss började D&M söka sig även visuellt i mannens riktning. Vem var han? Vilket ansikte kan denna ärrade mannen ha burit som ung? Vems ansikte dolde sig under dessa livets omilda konsekvensbeskrivningar? Vems röst var det som faktiskt gick att förnimma? Och plötsligt blev det tydligt för den då smått förvirrade, D&M vem mannen var. Eller snarare hade blivit. Ett stjärnskott skjuten från himlavalvet, en fallen ängel, en tonårsikon som hade fallit offer för den egna myten.

Plötsligt väcktes känslan av att stå i vägen för en ostoppbar våg. Plötsligt kändes mannens uppenbarelse så ålderstigen, så oskyddat sårbar och så bräckligt skör. Obönhörligt påträngande blev mannens hudlöshet inte bara hans egen utan även D&M´s upplevelse av densamma. Den manliga ensamhetens utsatthet blev, där inne i den delade folkfesten, som allra mest påtaglig och ohejdbar.

Och du som håller på Arsenal. Hur tror du att ditt lag skall kunna skydda sig mot förfallets hårda järnhand? Hur skall vi göra för att kläcka koden till det värdiga åldrandets konstform? Hur skall vi kunna gå från ung till medelålders, och vidare till gammal, utan att hålla fast vid det till synes odödligt unga så länge att det stapplas in i det föråldrade. Hur skall vi kunna spänna bågen så hårt som någonsin går utan att få den brustna strängen slagen i ansiktet.

Ditt hjärtas lag som odlat myten av det för evigt unga fyllt av ungdomlighetens löften om ljusnande morgondag. Hur skall vi hantera den hyllade ungdomligheten på ett sådant sätt att vi inte blir offer för myten av densamma?

Konsten måste bli att kunna odla ungdomens frukt och ha vett att skörda i tid, utan att den blir fallfrukt till katalansk röra eller offer för den ljusblåa frostnatten. Att kunna plocka ungdomens druva utan att krossa den under självgod uppfylldhet och att kunna lagra, förädla och att behålla så att vi får njuta av den odlade jordens ljuvliga skörd. Att inte fixeras vid den ungdomlighet som omöjliggör vikten av gradvist mognande.

Att inte stupa inför det omöjliga lagom, utan att acceptera kompromissen mellan dröm och verklighet och kunna ge sig själv förlåtelse för kompromissen? Att kunna brytas ned och raseras för att komma tillbaka med evigt liv?

Jag tror vi blev som han…

Vi har äntligen gjort klart med Joel Campbell och därmed är ligatiteln säkrad. Givetvis inte, men innan vi sätter foten i Wengers arsle kanske vi ska avvakta våra nyförvärvs framfart och se om det var vi som hade fel eller om Wenger misslyckats totalt.

Än så länge har vi haft en medioker försäsong, spelat oavgjort mot Newcastle, men hållit nollan, vunnit en kvalmatch mot Udinese och hållit nollan. Vi har alltså statistiskt rättat till vår defensiv när nu Vermaelen är med och styr upp försvaret, en sak vi kunde se redan under försäsongen då första havlek oftast såg betydligt bättre ut än andra när halva laget byttes ut.

Jag drar inga större växlar kring detta, men än så länge är vi inte borta ur något titelrace, vi har inte förlorat en enda match och vi har inte behövt spela Squillaci, Almunia eller Vic Akers. Det är lätt att vara negativ för att alla andra är det och jag kännner naturligtvis en hel del oro över att vi tappat Fabregas och eventuellt Nasri, och jag skulle gärna se en etablerad spelare komma till oss. Däremot är jag samtidigt övertygad om att de spelare vi köpt kommer att vara nyttiga värvningar även om vi kommer att uppleva samma problematik som med alla andra framtidsvärvningar - det går upp och ner.

Å andra sidan går det upp och ner med dyra värvningar också, det finns liksom inga garantier. Wenger har lyckats förr och såvida han inte bytt optiker på sistone så har han öga för det här med oslipade diamanter. Vi kan ifrågasätta många saker han gör, men i min värld kan man knappast ifrågasätta hans varande i klubben. Han är så oerhört viktig för att vi ska vara en klubb att räkna med och ingen kan få mig att tro att någon annan hade fått ur mer ur de spelare vi har till förfogande. Möjligtvis att vi köpt fler färdiga spelare som lika gärna kunde varit floppar.

Man ska betänka att Liverpool, Tottenham, Chelsea och Manchester City alla köpt en hel del färdiga spelare de senaste åren UTAN att vinna ligan. De har varit och nosat och fajtats i toppen några av, precis som vi, men med betydligt större budget. Vi kan vara dem eller oss, vi kan vara en blandning men det finns inga garantier.

Hittills har vi sett Gervinho, Jenkinson och Myiachi in action och jag är inte besviken eller oroad över någon av dem. Tvärtom tycker jag att de visar potential och förmåga att slåss med nuvarande trupp om en plats. Just nu kan det nästan kvitta hur bra Campbell är, han har ett guldläge att ta Chamakhs plats. Oxlade-Chamberlain rankades som den bästa spelare i League One och är såklart en kille som kan spela fotboll och ska växa i Arsenal. En kille som om några år kanske hade kostat £30m och spelat i Liverpool. Då föredrar jag att vi tar honom tidigare och betalar mindre.

Allt är inte sockersött och rosaskimrande i Arsenal, det vet jag och oron finns där, men en vinst imorgon är inte omöjligt även utan Gervinho, Song och Gibbs. Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö bara för att Fabregas lämnat. De spelare som står där imorgon ska hejas fram, lyftas fram och stöttas ända in i kaklet. Det är vår uppgift som supportrar. En uppgift vi älskar att göra. Birgit Friggebo var clueless när hon uppmanade publiken att sjunga "We shall overcome", men vi borde kanske ställa oss upp och gapa för full hals. Arsenal har många hinder framför sig, men precis som Wenger säger så har klubben funnits i 125 år och den kommer att finnas i många år till. Arsenal är viktigare än pokaler, pengar eller stjärnstatus. Stå upp och håll ut, det blir nog bra det här.