Sista gästbloggen

God eftermiddag! Det är bara tre dagar kvar av min semester och ni som längtat efter fler blogginlägg behöver inte vänta så mycket längre. Efter vinsten mot Köln står nu Emirates Cup framför dörren, redo att kliva in. Jag tänker publicera ett blogginlägg imorgon eftermiddag där jag bl.a. tar upp det som hänt sedan sist jag skrev ett inlägg, precis efter Asien-turnén.

Idag skall vi dock få läsa månadens sista gästblogg som är skriven av GZ som precis som vi alla andra är (eller borde vara!) medlem på Arsenal Sweden.

P.S. Glöm heller inte att köpa biljett till tioårsfesten i Stockholm den 13 augusti! Away Boyz uppträder, gamla legender talar, buffé finns tillgänglig och massor av annat helskoj. Matchen visas självklart på storbildsskärm. D.S.

Nu över till GZ!

______________________________________________________________________________

Kära läsare,

Allt sedan början på 2011 hade jag gått och funderat på vem Arsenal skulle kunna förstärka truppen med på det defensiva mittfältet. Denilson, det enda egentliga alternativet till Song, hade sedan länge bevisat att han inte höll måttet och i ganska långa kommentarer till Kickens blogg ventilerade jag namn som Jack Rodwell, Sven Bender, Fabrice Muamba och Moussa Sisokho. I slutet av juni månad, efter att nästan ha blivit övertygad om att ett återtagande av Patrick Vieira nog var det bästa alternativet, kom jag så på det. Det rörde sig om en stor, stark, rutinerad och renodlat defensiv mittfältare som på senaste tiden omnämnts av Laurent Blanc som möjlig kapten i franska landslaget. Några dagar senare, den 5 juli, presenterades Alou Diarra officiellt i sin nya klubb Marseille. Det borde varit Arsenal.

Jag är en expatrierad smålänning som sedan ett drygt år tillbaka följer och ibland kommenterar Kickens blogg på arsenal.se. För mig fungerar Arsenal på många sätt som en mental tillflyktsort, ett sätt att komma bort från den grå vardagen långt från nära och kära hemma i Sverige. Samtidigt är det naturligtvis även på mer fotbollsmässiga grunder som Arsenal tar upp så mycket av min tid. Mitt intresse för klubben föddes mer eller mindre då Arsène Wenger tog över rodret 1996 och direkt visade att han skulle stå för ett i allra högsta grad alternativt sätt att bedriva elitfotboll av världsklass på. I mitt tycke är Arsenal en näst intill perfekt skött fotbollsklubb, även om jag naturligtvis inte alltid håller med managern och styrelsen.

I min gästblogg kommer jag primärt att tala om Arsenals agerande på en transfermarknad som blir en allt mer integrerad del av den moderna elitfotbollen. Som utomstående kan det dock vara svårt att ta del av alla de fakta som ligger till grund för om en spelare köps in eller inte. Icke desto mindre är ämnet ytterst intressant att diskutera. Innan jag går in på vilka konkreta positioner som skulle behöva förstärkas och försöker bedöma sannolikheten för att så sker kommer jag att diskutera de mer allmänna premisserna för klubbens handlingsutrymme. Arsenal är i grunden en säljande klubb som måste förlita sig på smarta ekonomiska lösningar för att kunna hävda sig. Såväl ett taktiskt agerande vid spelarköp som en väl avvägd lönestruktur blir här nyckelingredienser. Det är även nödvändigt att reflektera över på vilket sätt spelare släpps när de väl lämnar.

Förutsättningar: Hur handskas med begränsade ekonomiska resurser?

Arsenal måste av ekonomiska skäl vara en säljande klubb. Försäljningarna behöver dock ske vid rätt tillfällen och för rätt pris. Under senare år har försäljningarna av Adebayor och Clichy varit goda exempel på detta. Även om det känns tämligen självskrivet att framför allt Fabregas, men också Nasri någon gång kommer att lämna klubben är det inte den här sommaren det bör ske. Det gäller den här sommaren att visa både externt och internt att klubben på allvar vill utmana för att inte de befintliga spelarna skall vilja lämna och nya spelare avskräckas från att ansluta sig. Samtidigt är jag övertygad om att både Fabregas och Nasri kommer att göra bättre ifrån sig under den kommande säsongen än under den förra. Jag väntar mig att en utvilad Fabregas, som mycket på grund av förra sommarens VM har en ytterst skadedrabbad säsong bakom sig, kommer att nå ungefär samma nivå som 09/10 då han stod för 19 mål och jag vet inte hur många målpass. Endast hemlängtan till Katalonien, vars intensitet förvisso är omöjlig att bedöma för en utomstående, kan sätta stopp för detta. Nasri torde ha lätt att bygga vidare på det strålande spel han visade upp under delar av förra säsongen och bli mer jämn under den kommande. Skillnaden mellan Clichy å ena sidan och Nasri samt Fabregas å den andra är att de båda förstnämnda ännu inte nått sina fulla potentialer. Därför är det motiverat att försöka behålla dem ytterligare lite till för att sedan sälja dem för en dyrare penning. Samtidigt bygger detta resonemang på att spelarna i fråga står under kontrakt. Om Wenger behåller Nasri, vilket tydligen inte är helt säkert nu längre, utan att något nytt kontrakt är påskrivet spelar han därför ett mycket högt spel. Förmodligen tänker managern att kommande investeringar i truppen, tillsammans med de framgångar som laget kan skörda under hösten, ska få Nasri att skriva på i början på 2012 istället. En intressant iakttagelse görs även på arseblog den 21 juli. Tim Stillman menar här att Man city inte kommer att kunna locka med lika mycket lön nästa sommar som inför den här säsongen på grund av införandet av financial fair play. Han menar också att United vid det laget kommer att ha köpt in en annan spelare av Nasris snitt, vilket kommer att minska även deras attraktivitet.

Inte större än laget, men bäst att behålla i en säsong till? Foto: Bildbyrån.

Grunden för att i längden kunna ha en chans att behålla spelare är emellertid att de bästa spelarnas löner kan höjas. Detta torde redan vara på gång om man får tro rykten om att Nasri erbjudits en lön i höjd med Fabregas nuvarande medan Fabregas erbjuds ännu mer. Denna förmåga till att potentiellt höja lönerna kan troligen härledas till det minskade skuldtrycket, men kanske också till det nya PR-team som introducerar nya möjligheter att slå mynt av varumärket Arsenal. Ytterligare ett sätt att skaka fram mer pengar är att skära ned på den bredd som idag finns i vissa av lagdelarna. Främst tänker jag här på det offensiva mittfältet och Arshavin, som förvisso är underskattad, men enligt mina uppgifter är en av klubbens bäst betalda spelare. Thomas Rosicky är det andra självklara exemplet.

Istället bör relativt sett lågavlönade ungdomar från de egna leden ges chansen i större utsträckning. Detta kan tyckas vara en konstig kommentar då främjandet av unga spelare hör till ett av Arsenals adelsmärken. Samtidigt kvarstår det faktum att både Arshavin och Rosicky blockerar yngre förmågors framfart samtidigt som de tär på lönekassan. Jag vill dock understryka att det finns en klar skillnad mellan defensiven och offensiven när det gäller hur unga spelare kan användas. En ung spelare tenderar att ha ganska stor skillnad mellan sin högsta och sin lägsta nivå. Detta gör dem mindre lämpade för defensiva uppdrag som kräver ständig koncentration tillsammans med ett rationellt och tryggt arbetssätt. I offensiven däremot, där ett felpass kan accepteras i utbyte mot en matchavgörande dribbling, går det betydligt bättre att kasta in det yngre gardet. Visst behöver även ungdomar med defensiva uppgifter få chansen, men här krävs ett mer försiktigt angreppssätt. Ofta slår ju även dessa spelare igenom något år efter sina offensiva kollegor. Detta talar alltså för att investera i mer rutinerade defensiva spelare utifrån om man inte redan har dem i laget. Agerar man dessutom rätt på marknaden kan kvalitet köpas in för en relativt billig penning. Alou Diarra, som jag nämnde inledningsvis, kostade exempelvis endast 40 miljoner kronor när han gick från Bordeaux till Marseille tidigare i sommar.

Wenger har sagt att affärerna antingen skall göras antingen precis i början eller precis i slutet av transferfönstret då priserna är mindre upptrissade. Detta förefaller vara en mycket rimlig taktik för ett ekonomiskt svagare lag som Arsenal. Samtidigt innebär det ett orosmoment att vissa delar av nästa säsongs lagdelar inte kommer att värvas förrän precis innan säsongen börjar. Att vänta till slutet av sommaren innebär nämligen en risk då Arsenal blir beroende av hur övriga klubbar agerar. Om Real Madrid exempelvis köper in Neymaar leder detta till att någon av Benzema eller Higuain behöver lämna. Ett lag som Arsenal kan då ha chansen att för ett rimligt pris lägga vantarna på en högklassig anfallare. Om Madrid däremot inte tar in någon ny blir Arsenals chanser minimala. Jag tror att förra säsongens relativt sena värvning av Squillachi kan ses i ljuset av detta. Squillachi, som knappast kan ha stått längst upp på önskelistan, blev tillslut det enda återstående alternativet på mittbackspositionen där en betydligt mer kvalitativ spelare hade behövts. Exempelvis skulle en större och starkare spelare bättre ha motsvarat de behov som redan då fanns i laget.

Behovet av nyförvärv: Tillbaka till fysiken ett måste, men hur tänker Wenger?

Att större, starkare, tuffare och därigenom också Premier League-anpassade spelare behövs i laget har tidigare under sommaren (äntligen) erkänts av Wenger. Den senaste i raden att påtala det uppenbara är dock Vieira som på sin tid hade antingen Petit eller Gilberto bredvid sig på innermittfältet. Jämför detta med Song och Wilshere som ockuperar motsvarande positioner idag och finn en sammanlagd längdskillnad på omkring 20 cm. Över huvud taget är Arsenal som lag dvärgar i jämförelse med övriga topplag i England. Detta är i min mening den främsta orsaken till den bedrövliga statistiken på fasta situationer. De som menar att det endast handlar om taktik, och inte om bristande förmåga hos spelarna, ber jag leta upp motsvarande statistik från invincibles dagar eller från tiden med Adams och Keown. Laget hade då samma tränare som idag, och därför med största sannolikhet samma taktik vid fasta situationer, samtidigt som betydligt färre mål släpptes in. För att avhjälpa de defensiva problemen förordade jag därför i en kommentar till Kickens blogg från den 6 maj(”bortastället avslöjat”) i första hand en ny defensiv mittfältare, i andra hand att Clichy byttes ut mot en längre ytterback med mittbacksegenskaper (tänk Thuram i VM 98) och i tredje hand en fysisk mittback. Offensiva spelare kunde köpas in först då dessa positioner var säkrade. Detta är åsikter jag fortfarande står fast vid, även om de inte till fullo verkar sammanfalla med Wengers filosofi. Detta har man kunnat skönja när det gäller både hans uttalande och beträffande de spelare som klubben kopplats ihop med.

På positionen som defensiv mittfältare i Arsenal är Song idag lagets enda riktiga alternativ då Diaby i grunden är för offensivt lagd och visat sig för skadebenägen samtidigt som Denilson av uppenbara skäl har lämnat klubben. Därtill kommer att Song fortfarande löper en risk att inkluderas i den kamerunska spelartrupp som deltar i Afrikanska mästerskapen fram på vårkanten. Trots detta verkar det, av rykten att döma, som att den defensiva mittfältspositionen knappast är prioriterad för Wenger. I nuläget förefaller det mig som att Wenger främst ser Frimpong som alternativ till Song. Självklart har den ghanesiske ynglingen imponerat även på mig. Då Frimpong getts chansen mot Malaysia och Hangzhou har han, precis som under förra sommaren visat god förmåga till både bollvinnande och passningsspel. Vi ska dock inte förglömma att spelaren varit oerhört skadedrabbad de senaste säsongerna samtidigt som det defensiva mittfältet är en av de positioner på fotbollsplanen som kräver mest rutin. Hade vi inte haft Frimpong och strax bakom honom även Kyle Ebecilio skulle det varit ytterst motiverat att satsa en hel del pengar på en yngre defensiv mittfältare såsom Moussa Sisokho eller Jack Rodwell. Med tanke på de lovande yngre defensiva mittfältarna i laget torde det ändå vara bättre att satsa på en äldre spelare som med sin rutin kan säkra upp det defensiva mittfältet samtidigt som de yngre får mer tid på sig att skolas in. Därför återkommer jag igen till Alou Diarra. När matcherna börjar bli betydelsefulla fram på vårkanten behövs en spelare som han för att slippa spela med juniorer mot de stora lagen i Champions Leage, för att ha tillräckligt med pigga ben för ett spelschema som vi vet sliter på spelarna, för att nicka bort bollarna mot Stoke och för att bidra med rutin när det blåser snålt. Jag sitter inte inne med alla fakta, men att helt lita på Frimpong tycks mig förenat med en alldeles för stor risk. På senaste tid har Felipe Melo återigen kopplats ihop med Arsenal, men nu verkar han klar för Galatasaray. Kanske lika bra det. Även en av de i mitt tycke bästa defensiva mittfältarna på planeten, Daniele de Rossi verkar vara till salu. Dessvärre har Arsenal här ingen chans, även om media i vissa fall spekulerat i motsatsen. På det hela taget ser det alltså ut som att vi får sätta vårt hopp till en skadebenägen nittonåring som dessutom bidrar med ytterst lite beträffande huvudspelet.

Spelare med liknande fysiska egenskaper eftersökes. Foto: Bildbyrån.

När det gäller vänsterbacksplatsen är det kanske ännu tydligare att Wenger vill satsa på en yngre förmåga. Precis som i Frimpongs fall handlar det tyvärr om en tämligen skadebenägen sådan. Då Clichy, med rätta, såldes av underströk managern tydligt att huvudorsaken var att ge Gibbs ytterligare speltid. Om ingen ny vänsterback köps kommer dessutom Armand Traore att agera backup, vilket många inte varit så förtjusta i. Till Traores försvar kan dock sägas att han, trots sina många år i klubben, ännu bara är 21 år gammal och mycket väl kan komma att utvecklas ytterligare. Min ursprungliga tanke för vänsterbacksplatsen, innebar att köpa in Jan Vertonghen från Ajax och använda denne som vänsterback. På så sätt skulle mer längd och kraft komma in i laget samtidigt som Vertonghens offensiva kvaliteter var dokumenterade. Med tanke på de många matcherna torde detta inte helt ha blockerat vägen för Gibbs. Vertonghen hade varit mitt val på vänsterbacken, men skulle aldrig bli Wengers. Samtidigt har faktiskt ett fysiskt kraftexemplar till ytterback köpts in, om än på fel kant, i och med Carl Jenkinson. Jag har en viss förståelse för att Wenger vill satsa på Gibbs som är i stort behov av matcher för att hans uttagning i engelska landslaget inte skall bli en engångsföreteelse. Å andra sidan krävs det i princip två riktigt bra spelare på varje position för att vinna Premier League, vilket vi i nuläget inte har på vänsterbacken. Som nämndes på arsenalreport.com är vänsterbacken dessutom extra exponerad då yttern på den kanten ofta vandrar in i banan. Jag har tidigare reflekterat över att Vermaelen kan användas som vänsterback, vilket även Wenger nämnt. Samtidigt förutsätter detta att minst en ny högklassig mittback köps in samt att Vermaelen ges möjlighet att spela in sig på sin nya position under försäsongen. Det positiva med Vermaelen på vänstern skulle dock vara att ytterligare en spelare skulle kunna bidra på fasta situationer samtidigt som defensiven på vänsterkanten troligen skulle säkras upp.

Det är desto tydligare att en ny mittback står högt upp på Wengers önskelista. Ett sådant förvärv kan emellertid diskuteras då Djourou och Koscielny spelade mycket bra tillsammans under perioder av förra säsongen samtidigt som Vermaelen är tillbaka från skada. Därtill har Kyle Bartley visat fina takter i Glasgow och lämnades endast utanför Asientruppen på grund av skada. Å andra sidan kan en såkallad ”no nonsense-mittback” med erfarenheter från Premier League komma väl tillpass när det gäller att avhjälpa det alltför uppenbara problemen med fasta situationer. Om man dessutom ser till säsongens två första träningsmatcher har mittförsvaret knappast varit lysande. Frågan är också hur Vermaelen egentligen kommer att stå sig den kommande säsongen. En så lång skadefrånvaro som den spelaren genomlidigt leder ofta till både ringrostighet och en ökad skadebenägenhet under den nästkommande säsongen. Om en ny mittback kommer in är det självklart att Squillaci försvinner, vilket jag hoppas att även Wenger förstår. De mittbackar som senast återfunnits i ryktesfloran är Phil Jagielka, Scott Dann, Mathias Jorgensen, Brino Uvini, Cedric Mongongu. Om det blir någon av dessa eller kanske både Samba och Cahill återstår att se. Den här sommaren kommer vi dock inte att få se en nödlösning à la Squillaci då backlinjen snarare behöver topp än bredd den här gången.

I anfallet har Arsenal nu fått in Gervinho som är ett smart nyförvärv. För en relativt billig penning har laget fått en spelare som, till skillnad från många i förra årets trupp, gör sig bra på någon av kanterna. Inte minst då Walcotts fysionomiska förutsättningar gör det omöjligt för honom att spela lika många matcher som andra, kommer Gervinho att bli en flitigt använd rotationsspelare. I övrigt är offensiven i dess nuvarande skick inte i något akut behov av förstärkning utan snarare en viss utgallring. När det gäller den centrala anfallspositionen finns det dock anledning att vara alert. Skulle det öppna sig en möjlighet att köpa en världsspelare av Benzemas kaliber gäller det att inte tveka, även om priset skulle ligga på runt 250 miljoner. Det är även helt rätt att i alla fall försöka med Romelu Lukaku. Övriga rykten, med varierande tillförlitlighet, från de senaste dagarna beträffande offensiva spelare är annars Franck Ribéry, Juan Mata och Samed Yesil. Joel Campbell såg verkligen ut att ha blivit klar, men drog sig märkligt ur i sista stund. Att någon form av anfallare, antingen ytter eller center, torde dock vara ganska hög.

Summering: De blandade känslorna inför nästa säsong

Sammanfattningsvis ser det just nu relativt mörkt ut inför den kommande säsongen. För att få ihop det försvarsspel som är nödvändigt för att vinna någonting i England tror i alla fall jag att fler nyförvärv behöver göras, inte bara på en av mittbacksplatserna. Rutinen, längden och styrkan hos en defensiv mittfältare som Alou Diarra tror jag hade varit guld värda, liksom en vänsterback med mittbacksegenskaper. Och går det inte den här säsongen kommer det bli omöjligt att behålla både Nasri och Fabregas, men säkerligen även Van Persie, Sagna och andra tongivande spelare nästa sommar. På lång sikt torde klubbens ekonomiska stabilitet  innebära en stor fördel, speciellt om financial fair play blir en realitet. Framgång föder dock framgång och den här säsongen är därför så otroligt avgörande. Men det kan ju gå med lite flyt! Se på Dortmund. Idag möter (läs: igår mötte) vi Köln i sommarens tredje träningsmatch och mycket kan ännu hända.