Senaste blogginläggen

Eftersom jag redan bestämt mig för att inte göra en tabellspekulation denna säsongen så ska jag istället fokusera på hur det kan låta efter säsongen i media och hos supportrarna.

Ursäkter

* Vermaelen slog upp sin skada och Arsenal tvingades rotera sina mittbackar extra mycket då samma par aldrig tycktes vara tillgängliga två matcher i rad

* Szczesny blev utlånad till Brentford eftersom Almunia visat för Wenger på träning att han var tillbaka i gammalt slag.

* Motståndarna respekterade inte att våra spelare var så mycket yngre utan gick på dem som om de var vuxna. En anmälan till Bris är redan på gång.

* Van Persie fick inbrott i huset och var tvungen att låna Bendtners skor hela säsongen.

* Domarna är inte mer än människor, de vill också se mål. Därför gav de fler frisparkar strax utanför straffområdet. Statistiskt gjorde det väl 15 mål bakåt och noll framåt för Arsenal.

* Med pyjamaströjorna på bortaplan är det inte konstigt att spelarna blir trötta fortare.

* Bollen var inte tillverkad i Frankrike.

* Arsenal Sweden hade årsmöte redan i premiären. Alla vet att resultaten vid Arsenal Swedens sammankomster inte är glädjande läsning. Ändå skulle de förbaskade svenskarna tvunget göra så.

* Denilson kallades hem från Sao Paulo och presenterades som ett nyfördärv.

* De andra lagen ville inte spela fotboll.

* Stämningen på Emirates blev sämre och sämre ju sämre det gick. Borde inte folk kunna vara glada åtminstone när de betalat så mycket pengar för att komma in?

 

Framgångsrecept

 

* Van Persie gick till en häxa ute i skogen och drack något jävla skit och höll sig skadefri hela säsongen.

* Pat Rice gick tränarutbildning

* Wenger började dricka öl under matcherna och kunde helt plötsligt tänka utanför boxen.

* Någon såg till att Arsjavin inte skulle markera den längsta spelaren vid fasta situationer.

* Lagkaptenen började mana på sina spelare och föregå med gott exempel.

* Stan Kroenke började sponsra domarkåren.

* United, City och Chelsea blev uteslutna ur Premier League.

* Arsenal fick ha sjumannamål bakom Szczesny.

* Song var för dålig för att bli uttagen till Afrikanska mästerskapen.

* Jenkinson, Campbell och AOC hade fejkat sin ålder och var egentligen kloningar av Dennis Bergkamp.

* Man spetsade drinkarna för slipsarna så att de började stötta laget under matcherna.

* Man grävde en vallgrav runt Emirates och släppte aldrig in motståndarna till matchen. WO, och Emirates var återigen en borg.

 

När D&M var på Irland för några år sedan, avlades ett besök på Guinness fabriksmuseum i Dublin. Om den begivenheten kan man ju tycka både si och så, men den guidade vandringen längs med bryggeriets historia slutade ändå längst upp i en bar där man med utsikt över Dublin med omnejd, kunde avnjuta en vältempererad Guinness. Och det var ju gott. Och man slapp undan ösregnet för en stund. Och det var ju också gott.

Om Newcastle Brown Ale har ett museum undangömt någon stans, har D&M ingen som helst aning. Säkert är dock att denna dryck under åren sett till att vara stramt knuten till staden Newcastle upon Tyne, det vill säga den stad som ligger just vid floden Tynes mynning, eller i varje fall till dess fotbollslag. Historien om den bruna alen från Tyneside löper också parallellt med den om den engelska storfotbollens. De sjunger på samma sorgesång av uppblåst självförtroende och egenkärlek som slutar i samma nedslagenhet i kapitulationen för kapitalets makt över traditionen.

Den bruna alen från Newcastle började bryggas av Colonel J Porter 1925. Ölen vann en massa priser och 1927 startades en storskalig produktion av Newcastle Breweries i det som kallades The Tyne Brewery. Företaget var plötsligt en stormakt inom sitt gebit och blev 1960 en del i det då expanderande Scottish & Newcastle plc. Efter att det nya storföretaget fortsatt verksamheten i The Tyne Brewery föll det 2004 offer för effektiviseringens hårda vindslag, vilket förde verksamheten till Dunston, Gateshead på andra sidan floden Tyne.

Den totala produktionen på det, för den bruna alen från Newcastle upon Tyne, nya bryggeriet Federation Brewery i Gateshead höll bara i sig några år, innan den 2007 återigen blev föremål för flytt. Denna gång till John Smith´s Brewery i Tadcaster då själva bryggandet var kvar i Gateshead medan tappningen förlades till Tadcaster. Väl där fick den bruna alen sällskap av klassiker som John Smith´s Extra Smooth och Foster´s Lager, varför alen inte kände sig varken hemma eller speciellt väl till mods.

Den bruna alens steg var lika logiskt som utvecklingen för den engelska toppfotbollen. För innan hela produktionen han flytta till Tadcaster, så kom vår lilla vän den bruna alen, att 2008 bli uppköpt av ett multinationellt industrikonsortium bestående av holländska Heineken och danska Carlsberg, där Heineken International kom att stå som huvudägare. Vi får väl anse Carlsberg som logisk slutare av cirkeln som består av engelsk toppfotboll och den nordengelska aleproduktionen.

Så även en så stolt tradition som den nordengelska bruna alen skulle gå och bli uppköpt av utländska marknadskrafter. Ännu en stad skulle bli berövad sin stolta tradition och sina starka band med ett stolt varumärke. Hand i hand med den engelska toppfotbollen vandrar vätskan ned till Dover och tar båten över till kontinenten. Eller så tar den någon för länge sedan nedlagd färjelinje över Atlanten till de starka krafterna i det stora landet i väst. Eller bjuder den ut sig till någon icke alkoholdrickande ökenenklav med AC på fullt påslag och konstgjorda moln som säkerhet åt konsumenternas väl och ve.

Så kan det gå när inte haspen är på.

Om haspen, i Doncasterförorten Armthorpe under våren 1950, var på eller inte, kan vi intet säga. Vi kan dock vara så gott som säkra på att det just då, just där i Armthorpe nakenkramades för glatta livet. Vi kan med säkerhet fastslå just detta, inte som generalisering av förortsbors eventuella ovanor och fallenhet för snusk, utan beroende på att det nio månader senare föddes en Joseph Kevin Keegan in i samma förortssamkväm.

Denne Joseph Kevin Keegan spred sin fotbollsmagi inte bara över landet England och den mark dess landslag lade under sina fötter, utan även i den tyska ligans dåtida stormakt Hamburger Sport-Verein. När Kevin sedan kände sig färdig med kontinenten återvände han till England och denna gång till nordöstra delen och laget Newcastle United. Där avslutade han sen spelarkarriär genom att ta upp laget till förstadivisionen och där påbörjade han även sin karriär som manager, vilken nog, om sanningen skall fram, fick en ganska arla peak då han och hans vänner från Tyneside återigen tog sig tillbaka till förstadivisionen, för att sedan sluta som ligatvåa vid två tillfällen.

Joseph Kevin blev kung för ett helt folk och en stadens hjälte alla dagar i veckan, under mitten av 90-talet. Ett förvirrat återbesök på managerpositionen dryga 10 år senare verkar heller inte ha ändrat på detta. Toonsen är stolta över den Keegan de gjort till sin och som de valt att kalla för King Kenny.

Så när Arsenal nu inleder säsongen 2011-2012 genom att bege sig nordöstra England, så är det inte bara till en plats där tiden flytt, utan också till en plats där det faktiskt har spelats stor fotboll, en plats där forna tiders hjältar får lov att leka fotbollens mastermind och där klubbägare tycker om att stå bland vanligt folk och halsa lager med visad hängbuk.

Under D&M´s ungdom gick det färjor mellan D&M´s lilla hamnstad och Newcastle. Resan tog ungefär ett dygn, enkel resa, och det gick att hälla i sig en ofantlig massa rumstempererad elefantöl under den restiden. Konsekvenser av den möjligheten lämnar vi dock för andra sammanhang än detta. Skål.

När jag skrev mitt inlägg igår var hela Fabregassagan så gott som klar, det skulle bara handla om timmar. Så satt man där och väntade hela fredagen och så kommer snacket om att Barca kommer vänta med avslöjandet tills på måndag. Än så länge är inget officiellt alltså, men nog är det väl få som tvivlar på att övergången blir av?

Det är bara att släppa Fabregas nu, i tanken och i verkligheten. Han kom till oss i princip gratis, har gjort ett gott dagsverke och lämnar utan hard feelings från min sida. Han kommer att vara en av de bästa spelarna som spelat i vår tröja när vi ser tillbaka på det här. En del supportrar fnyser när man nämner ordet legend och även om det är ett stort ord så är han åtminstone en talisman, en förebild och en sjutusan till fotbollsspelare. Några pekar på att han inte vunnit något ÅT oss, som om det var upp till en enskild spelare att fixa hem pokalerna. Le Tissier är en legend i Southampton, Shearer i Newcastle och Ginola på fel sida Seven Sisters´. Med eller utan pokaler.

Vi har en ny säsong att se fram emot och vi måste försöka se förbi våra tekniskt eleganta mittfältsmatadorer och förlita oss på den yngre generationen och Rosicky. De kan göra ett bra jobb åt oss och ska vi vara ärliga så vet vi inte hur det kommer att bli. Alla spekulerar lika mycket som grannen bredvid. Vi får in minimum £45m för Nasri och Fabregas och några av dessa pengarna kommer att återinvesteras om än inte allt om jag känner Wenger rätt.

Ikväll kom bekräftelsen att vi värvat Joel Campbell vilket är ännu en framtidsinvestering. Tre tonåringar och en 24-åring köpta. Inte ett enda världsnamn och antagligen är de små diamanter i vardande. Frågan är om de blir den sorten som används i borr eller om de kommer att pryda affischer i tonårsrum runt om i världen?

Wenger lägger ut extremt mycket rökridåer nu och man kan inte ta något han säger seriöst. Arseblog är nog helt rätt ute när han säger att vi inte ska tro att han talar till oss supportrar. Wenger talar bara till journalister, fodrar dem med sin egen skit. Till oss talar han på planen, genom sina värvningar, sin taktik och sin tro på laget. Fel eller rätt kommer vi alltid att debattera om, men tråkig är han inte.

Vanligtvis skulle jag nu, dagen innan Premier Leagustarten göra en spådom över hur det hela slutar, men jag blir inte klok på någonting. Man U värvar för en halv miljard kronor, City likaså, Liverpool tar fatt i allt som rör sig och Chelsea håller sig hyfsat stilla. Tottenham går väl lika illa som vi i transferfönstret, men jag är inte säker på att vi har fått de allra sämsta värvningarna sett i det stora hela. Vi tappar allra mest kvalitet utan tvekan, men kan lyftet för Ramsey och Wilshere kompensera? För att känna mig helt lugn skulle jag vilja ha en ganska etablerad mittfältare och en Premier League-erfaren mittback. Det kanske vi får, kanske inte. Oavsett vilket blir vi tvungna att nöja oss med vad vi får och stötta de som står på plan. Jag är ändå hellre i våra skor än i någon annans.

Det är kväll och mörkret börja långsamt inta staden. Sommaren är på väg att ta slut. Solen är på väg att slockna. Men det går inte att undkomma natten, mörkret eller kylan. Man måste ta sig igenom den, varje gång. Mörkret är som tur är temporärt, för när vi vaknar strålar solen och värmen tar oss tillbaka till ljuset. Ni må tro att jag blivit psykgalen, men det jag nyss beskrivit är Arsenal.

Det finns stunder man bara vill glömma allt, borsta undan alla mentala ärr, strunta i allt som har med fotboll att göra. Det fungerar ibland, men det tar oftast inte längre än ett par dagar innan man är tillbaka i skiten igen. Samma rykten, samma spekulationer, samma nyheter. Fotboll är fotboll, den förblir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i mål.

Spelare värvas, spelare lämnar, tränare avskedas, tränare anställs. Rykten skapas, rykten avfärdas. Utlovade förbättringar, utlovade titlar, utlovade placeringar, utlovade taktiker. Citat, uttalanden, löften. Pengar in, pengar ut, pengar hit, pengar dit. Mål framåt, mål bakåt, gula kort här, gula kort där. Jubel, depression, kärlek, hat, firande, tristess, längtan, frustration. Fotboll.

Cesc har lämnat Arsenal. Likaså Clichy. Gervinho har värvats. Likaså Jenkinson. Och Chamberlain. Nasri är på väg bort. Nya spelare är på väg in. Sommaren är en katastrof. Hoppet är dött. Wenger är kritiserad. Supportrarna är förbannade. Arsenal är i en svacka.

Journalister ratar oss, experter fördömer oss, motståndare förnedrar oss. Det skall tippas, det skall spekuleras, det skall diskuteras. Alla ska ha sin åsikt. Alla ska ha rätt.

Fotbollen blir alltid densamma. Det må inte ha sett exakt likadant ut under Chapmans fantastiska tid under slutet av 20-talet och början av 30-talet, men dragen finns kvar. Allt runt om kring utvecklas, men fotbollen blir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i ett mål. Och roligare än så, det kan det knappast bli.

Ännu en säsong är på väg att ta fart. Sju år utan titlar snart. Vad ska man göra? Vad ska man tro? Optimistisk? Pessimistisk? Förhoppningsfull? Hatisk? Förbannad? Sanningen är att man får vara vad man vill, hur man vill, när man vill, var man vill. Det är så fotbollen fungerar, och det är så den alltid kommer att fungera.

Arsenal har funnits i 125 år. Under den tiden har vi haft storhetstider, extrema svackor, fantastiska prestationer, långa titeltorkor. Stjänor har lämnat. Stjärnor har svikit klubben. Talanger har köpts. Talanger har utvecklats. Stora spelare har värvats. Alltid har spelare ersatts, på ett eller annat vis. Men det är en sak som vi aldrig gjort - givit upp.

Många har gett upp hoppet om en titel. En dröm som blir allt mer avlägsen. Men under de 125 år vi existerat har vi aldrig gett upp. Vi har aldrig lämnat känslorna hemma. Vi har aldrig svikit klubben. Spelare och ledare kommer och går, men det är supportrarna som förblir lojala.

Den här sommaren har varit förfärlig. Klubben har stått för flera felbeslut. Wenger har gjort oss alla förbannade. Men vi håller varken på Wenger eller Kroenke. Vi håller på Arsenal. Det är mindre än 24 timmar kvar tills vi står på St James' Park och skall spela Premier League-premiär mot Newcastle. Vår kapten har övergivit ett sjunkande skepp, men det är dags att någon tar befälet. Och det är dags att besättningen gör allt i sin makt för att hjälpa den nya kaptenen. Och vi är en del av det där sjunkande skeppet. Vi får inte, vi kan inte överge det. Hur mycket vi än vill.

Never back down. Never give up. Hur mörkt det än ser ut är det bättre att slå underifrån än från ingestans alls. Vi skall upp till toppen igen. Vi skall nå dit. En ny era. En ny stomme. En ny kapten. Det må ta tid, men Arsenal har aldrig gett upp. En gång tog det nästan tjugo år att ta sig tillbaka till toppen, men vi gjorde det. Och om vi gjort det en gång, kan vi göra det en gång till.

Jag ska sluta svamla nu, för ni har redan hört det här tusentals gånger förut. Jag är bara en av många som känner mig besviken, berådd och ignorerad. Jag har inte slutat att tro, jag har inte slutat att hoppas, men jag har sänkt förväntningarna och glömt drömmarna. Vem vet när vi når den absoluta toppen igen, men en dag tar vi oss dit, och då kommer väntan vara värt besväret, en miljon gånger om. Fram tills dess tänker jag göra allt jag kan för att hjälpa det sjunkande skeppet i land igen. Och jag hoppas att ni gör exakt detsamma. Come on you Gunners.

Everyone at the club remembers that the cannon on the chest is more important than anybody. - Lee Dixon.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=7pZqh6ZuYA0]

I dag är det fredag. Som fredagar tenderar att göra så kommer den att följas av en lördag. Men inte vilken lördag som helst, utan lördagen då världens bästa fotbollsliga, EPL, sätter igång. Som ni vet så startar vi borta mot Newcastle och som ni också vet så är det, i varje fall från en utomståendes blick, fullkomlig röra i vårt Arsenal. Dagens presskonferens hjälpte väl inte till att motverka detta, men samtidigt så vet vi ju alla att Mr Wenger har en dokumenterad förkärlek att lägga ut dimridåer, somliga följda av en lyckad aktion medan andra blir följda av absolut ingenting, varför hans ord skall tas med ett antal digert toppade sjok salt.

Då D&M är den D&M är, så kommer inga som helst försök att reda ordning i denna, utifrån sedda, oreda att göras. Dock skall vi försöka se över situationen och identifiera vad vi egentligen står i och inför. Vi börjar i den lätta änden. Morgondagens match mot Newcastle.

I denna match har vi en ypperlig chans att jaga bort ett inte helt okänt spöke ur närmsta arsenalska klädkammare. För få av oss har lyckat förtränga 4-4-matchen från i våras och många av oss bär den som en tung börda och ständig påminnelse om hur långt ifrån vi, idag, är det oslagbara Arsenal vi en gång var. D&M anser att finalförlusten mot Birmingham, och inte fallet på St James´ Park, var orsaken till fjolårssäsongens implodering, men en stabil vinst på lördag, gärna med en sämre första halvlek och en lysande andra, skulle räta ut så många av de inombordsliga rynkorna våra respektive förhållande till klubben ständigt medför.

Newcastle anses av många även de vara en klubb i gungning, även de med en uttalad svårighet med spelare som har lämnat klubben eller som snackat en massa obekvämligheter om klubbledningen, vilket den hanterat med förskjutning, både av spelare och av frågeställning. Känns det igen, någon? Så låt morgondagens match komma, låt Arsenal ta tillvara på den ypperliga chans till positiv historierevision vi har på hand och låt oss ta denna ypperliga chans till upprättelse.

Sedan sitter vi, liksom alla andra lag i den moderna fotbollen, med en paradox i vårt knä. Vår säsong börjar i morgon, men många av förutsättningarna för den, avgörs efter att den börjat. Dvs. våra och alla andra lags förutsättningar för de kommande nio månaderna, har ända fram till den sista augusti på sig att ändras. Självklart är det, det fortfarande vidöppna, transferfönstret som avhandlas.

Många tycker fönstrets fortsatta öppenhet är en god möjlighet för klubbar att rätta det som fortfarande inte är korrigerat, medan D&M anser det vara en av de, modernitetens ständiga, buggar vi utsätts för. Då den riktiga säsongen börjar skall den galna vara slut. Vi skall veta vilka spelare som är tillgängliga och vi skall veta vilka förluster vi har att förhålla oss till. Vi skall veta vilka spelregler som är gällande inför den säsong vi i morgon skall påbörja. Den allmänt utspridda gränslösheten och oändliga tillgängligheten är, i motsats till vad många anser, absolut allt annat än allena av godo. I fotbollen såväl som i det övriga livet.

Så över till morgonens presskonferens. Den där Fabregas övergång till barca skulle bekräftas, där hans ersättare skulle presenteras och där den nya mittbacken även han skulle få träda fram i det ljuvligt arsenalska skimret. Som ni vet så blev det av detta, typ ingenting.

Wenger fortsatte sin inslagna väg med att bolla motsägelser. Å ena sidan så klarade manu sig utmärkt utan Cristiano Ronaldo men å andra sidan så skall ingen av dagens Arsenalspelare lämna klubben. Vi har en stor trupp som inte behöver bli större, vilket skall sättas emot de uttalade defensiva problem han avhandlade inför fönstret och hans tidigare prat om att värvningar av så kallad superkvalité.

Det vackra i den wengerska kråksången är att han inte på något sätt försöker göra sig populär, hämta in billiga poänger eller köpa sig tid. Han fortsätter bara med sina vanliga plattityder gentemot ledet av blodtörstande journalister. För det är nog så vi skall se hans dimridåer och motsägelser. Det är inte gentemot dig han riktar sig, inte dig han försöker lura eller finta bort. Dessa ickenyheter han idag gav oss var förvisso dåliga nyheter, men tänk om det inte var dig de var riktade till, tänk om det inte var oss han ville lura utan andra, pressen och andra aktörer på den, säga vad vi vill om det, fortfarande vidöppna spelarmarknaden.

Visst förtjänar vi fans mer klara besked, tydlighet och vetskap om vad som gäller inför den säsong som påbörjas i morgon. Och visst förtjänar barnen i Somalia vatten, mat och tak över huvudet.

Vi spelar premiär i Premier League inom 48 timmar, men 24 timmar innan dess kommer vi att ha blivit av med vår kapten och troligen även Samir Nasri. Så gör klubbar utan självförtroende, säljande klubbar, Spurs.

Jag tror att Arsenal har en tillräckligt bra förstaelva även utan Fabregas och Nasri för att ta en topp fyra plats, men var inte tanken att vi skulle utvecklas. Just nu ser vi ut att få en mindre trupp, både till antalet och till kvaliteten. Det var väl inte riktigt meningen. Vi blir av med Nasri, Fabregas, Clichy, Denilson och Bendtner och köper in Gervinho, AOC och Jenkinson. Det är inte utan att man känner sig spottad på.

Det värsta av allt är att det känns på Wenger som att han blivit överkörd av både Nasri och Fabregas, att han inte lyckats få ur dem den lojalitet de har svurit bara året innan. Han känner sig otroligt besviken och när nu de båda spelarna trycker på för en övergång så har Wenger inget motdrag. Vi säljer av Fabregas alldeles för billigt troligen, och Nasri utnyttjar sin kontraktssituation.

Vi befinner oss i fritt fall när det gäller förstärkningar. Vi har en extremt dålig förhandlingsposition efter dessa båda övergångar då motparten vet att vi har pengar och att vi måste ha nya spelare. Vi riskerar att få betala överpriser för medelmåttor.

Naturligtvis bör det laget vi ställer på banan mot Newcastle ha en chans att slå dem, vi har ett bra nog lag att slå Liverpool, Udinese och Man U med också. Problematiken kommer när  schemat sliter på truppen, när skadorna kommer och när formkurvan viker neråt för några av spelarna. Då ska de oprövade korten spelas in vare sig vi vill det eller ej.

Arsenal har rest sig ur spillrorna förr och kommer att göra det igen. Men hela denna historien gör att man känner det som att detta är Wengers svansång. Lyckas han inte trolla en vit kanin ur sin magiska hatt så lämnar han klubben senast nästa sommar. Jag skulle tycka att det var väldigt tragiskt och skulle hellre se honom gå med en triumf i bagaget.

Sommaren och transferfönstret är inte slut. Vi kommer att få fler värvningar och vi kan bara hoppas att det blir rejäla förstärkningar som gör att vi glömmer våra mittfältare snabbt. En mittback och en klassmittfältare står nu på önskelistan.

Lyckas vi ta oss in i Champions League så sätter jag en hundring på att vi får möta Barcelona i slutspelet i vår. Uefa älskar återkomster och brukar lotta/slumpa/fixa fram sådana homecomings.

Vill passa på att välkomna D & M till arsenal.se´s bloggsfär. Han har något som varken jag eller Kicken har; en evig lust till ordbajseri på hög nivå, ibland undrar jag om han vet alla orden betyder eller om han letar upp dem efterhand i en ordbok. Läsvärd är han åtminstone!

Det var under hösten 2007 som jag beslutade mig för att lägga ner en stor del av min tid och energi på att börja skriva om laget i mitt hjärta. Ett år senare av forumposter och artikelkommentarer bestämde jag mig för att skapa en blogg. Och ett par år senare sitter jag fortfarande hemma vid datorn och skriver om allt det jag känner för Arsenal.

Under alla år jag skrivit, bloggat och diskuterat Arsenal har det alltid funnits en sak som återkommit. Varje månad, varje vecka, ja, ibland varje dag. Folk har varit rädda för det. Folk har inte förstått det. Folk har hatat det. Folk har försvarat det. Vi pratar naturligtvis om ingen annan än Francesc Fabregas i Soler.

Vi alla känner Cesc väl. Vi vet att han föddes i den oerhört vackra staden Arenys de Mar, spelade skolfotboll fram tills han blev 10, började pendla mellan Barcelona och Arenys de Mar innan han ens hade börjat mellanstadiet och sedan flyttade till den katalanska huvudstaden helt och hållet. Han började spela i La Cantera för att ett år senare ta steget upp till La Masia.

Men trots att han beskrivit sin tid i Barcelona som "hans bästa år någonsin" växte missnöjet snabbt. Han fick aldrig chansen att ta klivet upp till U18 och reserverna, trots att han var en av de största talangerna i de yngre leden. En flytt till Espanyol var nära, men klubbpresidenten lovade att man skulle ordna allting. Det var en vit lögn. Arsenal som hade följt Cesc under en längre tid valde att ingripa och övertalade honom att flytta till London.

Det var i Arsenal han direkt fick chansen att göra intryck i reservlaget för att bara ett par veckor senare få spela i Carling Cup och sedan ha chansen att trycka på för en plats i a-laget. Som 16-åring. En chans Barcelona inte hade gett honom och heller inte hade planer på att ge honom inom den närmsta framtiden.

Hur det gått sedan dess vet vi alla. Han har nästan spenderat åtta år i klubben och varit med om det mesta, trots att titlarna uteblivit (förutom en blygsam FA-cup-titel 2005). Han har varit kapten sedan 2008 och lett Arsenal till semifinal i Champions League, final i Carling Cup, semifinal i FA-cupen och även varit med och hjälpt Arsenal utmana om en ligatitel, främst 07/08 då vi var fyra poäng ifrån att knipa den.

Cesc Fabregas - ett minne blott? Foto: Bildbyrån.

Ända sedan Cesc gjorde storartad succé i Arsenal har Barcelona velat köpa tillbaka honom. Turerna kring spanjoren har varit många och frågan är om det någonsin ryktats mer om en spelare än Fabregas. Sommar efter sommar har medier rapporterat om klara affärer, höga prislappar och säkra källor. Ändå har det slutat exakt likadant. Cesc har stannat i Arsenal.

Jag är en av de få som år in och år ut förstått att Arsenal aldrig skulle släppa Cesc om det inte fanns en giltig orsak. Fram tills i år har 95 % av det som rapporterats i all media varit rent skitsnack. Rena lögner. Ren spekulation. Men jag har följt den här utvecklingen tillräckligt länge för att förstå att ryktena som uppstått de senaste dagarna har tillräckligt med kött på benen för att vara sannolika. Det är alldeles för många faktorer som verkar stämma för att det inte skall ligga någonting i det. Och om det mot all förmodan inte stämmer får jag ta på mig dumstruten, men det gör jag gärna, så länge jag får behålla Fabregas.

Man kan se det här från så många olika synvinklar, så många aspekter, så många sätt. Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns inget som är sant eller falskt. Allt som finns är två vinnare och en förlorare.

Barcelona

Tveklöst den största vinnaren i detta tumult. Ända sedan Cesc slog igenom i Arsenal har man insett sitt misstag och försökt värva tillbaka honom. Sommar efter sommar. År efter år. Men ett Barcelona som är extremt dåligt rustat ekonomiskt, trots Champions League-vinster, oljepengar från Qatar och megalån har inte haft råd att köpa Cesc.

De två senaste åren har man istället tagit till sig andra metoder för att försöka sänka priset på sin f.d. guldklimp. Och det är bland det äckligaste, mest falskaktiga och motbjudande jag någonsin sett i fotbolls-väg. Barcelona-pelare har pratat oavbrutet om Cesc, förtryckt Arsenal och fått oss att se ut som skurken i dramat. Ren och skär tap-up.

Samtidigt har högt uppsatta ledare inom Barcelona, däribland styrelsemedlemmar, gärna och ofta gått ut i media och fördömt Arsenals agerande, berättat att Cesc hör hemma i Barcelona och även dem fått oss att se ut som skurken i dramat. Som om det inte vore nog har journalister, experter och t.o.m. hans egna släktingar matat på hela storyn genom att sprida lögner, rykten och falskheter.

Det är Arsenal som fått bära skulden. Det är vi som är de största monstren. Men innerst inne vet vi alla att Barcelona är de största hycklarna. En motbjudande klubb som agerar på sina egna villkor, pissar på alla andra och skapar egna motiv.

Nu ser det ut som att de äntligen kommer få ro hem sin kära Cesc till Barcelona, men det för en skamfull prislapp. Det pratas idag om €29 miljoner (notera valutan) i fast pris, €6 miljoner i add-ons och €5 miljoner från Cesc själv. Vi pratar alltså om en fast summa på runt £26 miljoner(!), som sedan kan gå upp emot £33-34 miljoner. Det är mindre än vad Liverpool betalade för Andy Carroll.

Att skicka iväg en mittfältare som tillhör världens bästa och har mer än 10 år framför sig på den absoluta toppnivån för en sådan summa är snudd på kriminellt. Naturligtvis har det blivit ett måste på grund av det hemska läget, men det har inte Arsenal kunna göra någonting åt. Det är Barcelona som med sina vidriga taktiker lyckats och det är Arsenal som får ta smällen.

"Mes que un club". Tillåt mig att tveka. Foto: Bildbyrån.

Cesc Fabregas

Cesc har gett allt för Arsenal under de åtta år han spelat för klubben. Ända sedan dag ett. Han har slitit, kämpat och alltid spelat med hjärta och glöd. Han har ofta lett klubben på sina egna axlar och sedan han blev kapten har han varit vår viktigaste spelare utan konkurrens.

Han är vår mittfältsmotor, vår kapten, vår spelfördelare, vår kreatör, vårt allt. Han har ofta burit oss ensam på sina axlar och ofta lyckats. Ända sedan han slog igenom i a-laget 2004/2005 har Arsenal inte förlorat en enda match han gjort mål i. Inte en enda.

Han har älskat och blivit älskad. Han har varit vår guldklimp. Vår spelare. Vår kapten. Vårt svar på Ronaldo, Messi, Tevez, Gerrard, Lampard och alla andra som bär sina klubbar på liknande vis. Ändå är det vi som vetat att det en dag skulle komma en dag då han skulle flytta hem till Spanien. Det är ingenting vi kunnat göra åt, men det är någonting vi känt till sedan dagen han kom.

Det är samtidigt någonting vi accepterat, men aldrig behövt tänka på då han haft kontrakt fram tills 2015. Han har respekterat klubben, spelarna, supportrarna, ledarna och alla andra, vilket framgår tydligt i den intervju som gjordes av Football Focus under hösten 2008. När han i år (2011) intervjuades inför matchen mot Manchester City var det många av oss som drog en lättnades suck. Varför? Ja, ni kan lyssna själva.

Men allt har ett slut och så även denna saga. Tyvärr är det Cesc som blir vinnare och den klubb som tog honom till toppen som står kvar som förlorare. Cesc har alltid respekterat Arsenal och aldrig någonsin sagt ett enda dåligt ord om någonting som haft med klubben att göra. Att han fått utstå så många glåpord och så mycket kritik är vedervärdigt, men för första gången på länge har åtminstone kritiken varit befogad.

Den här sommaren har inte varit någon annan lik. Han gjorde slut med sin flickvän som han var ihop med i över fem år samtidigt som han skadade sin knäsena allvarligt och han var tvungen till en långvarig vila. När sommaruppehållet väl var över trodde vi alla att han skulle följa med Arsenal till Malaysia, Kina, Tyskland och Portugal, men det slutade med att han stannade hemma i London under hela försäsongen.

En 17-årig Cesc Fabregas. Foto: Bildbyrån.

Trots sin skada, som blev lite väl långdragen, är det ändå upp till en klubbkapten att agera på rätt sätt. Att skicka ut rätt signaler. Istället för att göra det har det rått total tystnad. När Arsène Wenger fick en fråga om Fabregas inför Emirates Cup visste vi varför. "He's unsettled and I only want commited players at the club" sade Wenger. Och frågan är om vi någonsin fått ett ärligare svar.

Att han dök upp på Member's Day var kul, men bevisade ingenting. Samma sak gäller Champions League-truppen mot Udinese. Medan det är sant att han varit skadad en längre tid har det fortfarande varit knäpptyst kring hans skada, han själv och framför allt hans framtid i klubben.

Nu verkar det sluta med att han lämnar Arsenal en dag före vi spelar vår premiär borta mot Newcastle. Det är inte acceptabelt på långa vägar och medan han alltid respekterat oss alla har han för första gången någonsin gått över gränsen. Att som kapten lämna laget precis innan en ny säsong drar igång är osmakligt, ingenting annat.

Ni kan själv se framför er hur illa det skulle se ut om en kapten lämnade sin armé eller flotta precis innan de skulle bege sig ut i strid. Det hade inte varit acceptabelt för fem öre. Men det är exakt så det ser ut just nu. Och vi kan inte göra någonting åt det.

Inga mer glädjescener? Foto: Bildbyrån.

Arsenal

Arsenal är de största förlorarna. Inte bara på grund av Barcelonas lyckade taktiker och Cescs missnöjdhet, utan för deras eget agerande. Medan vi kan skylla hur mycket som helst på Barcelona och Cesc Fabregas måste även klubben ta sitt ansvar, någonting man inte gjort i sommar.

Hur missnöjd Cesc än varit, hur lite pengar Barcelona än må ha haft, hur osäker framtiden än sett ut hade man varit tvungen att ställa ett ultimatum redan i början av sommaren. Ett topplag som Arsenal har inte råd att lalla runt när det gäller någonting så seriöst som vår kapten. Det är trots allt inget dagis för sexåringar (trots att det är exakt så det verkar se ut nere i Barcelona), utan professionella fotbollsklubbar, professionella fotbollspelare och professionella yrken vi talar om.

Det hade räckt med ett brev, ett par samtal, ja, vad som helst för att göra klart för Barcelona att man tänker stänga dörren för alla möjliga affärer om de inte matchat den efterfrågade summan vid det och det datumet. Man hade inte behövt sätta ett allt för tidigt datum, men man hade absolut inte råd med att inte sätta ett datum alls. I mitten av juli hade varit en perfekt tid att sätta stopp för alla affärer om de inte visat tillräckligt mycket engagemang för att värva vår spelare.

Tyvärr gjorde man inte det och man lät det go on, go on & go on. Och nu står vi här, två dagar före vår viktigaste premiär på flera år och är på väg att sälja vår talisman. Det är inte acceptabelt på något sätt eller vis, men man kan inte lägga all skuld på de andra inblandade, utan man måste ställa sig framför spegeln och erkänna att man själv begått ett allvarligt misstag.

Att Arsenal säljer sin kapten kommer ge eko över hela världen och sända ut helt fel signaler. Supportrar som redan är frustrerade och på gränsen att koka över kommer att explodera. Journalister kommer förespå domedagen för Arsenal. Och Wenger kommer få ännu större press på sig att prestera.

Det återstår tjugo dagar av transferfönstret och dessa tjugo dagar kan bli de viktigaste någonsin i Arsène Wengers karriär. Han har aldrig tidigare stått för en lika tuff utmaning och om han vill sända ut rätt signaler gäller det att investera. Jag tror de flesta har gett upp stjärnvärvningar, men i all ärlighet skulle det räcka med ett par riktigt bra namn. De behöver inte vara stjärnor, så länge de är tillräckligt bra för Arsenal.

Arsène Wenger - mer pressad än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Det handlar inte längre om att "döda ynglingars karriärer", utan att försöka ersätta vår viktigaste och bästa spelare. Bara det är helt omöjligt, men man kan göra det så gott det går. Att ersätta honom till 100% kommer inte att gå, men det skulle räcka ifall vi kunde ersätta honom till 70-75 %, vilket bara det är extremt svårt.

Det finns få kreativa mittfältare ute i Europa som fyller de kriterier vi i sådana fall skulle eftersöka, men Juan Mata, M. Götze och Wesley Sneijder tillhör alla den kategorin. Det är dock ännu osäkert om vi verkligen skulle vara ute efter en ren ersättare till Cesc, eller om vi skulle låta någon annan ta över hans position (Ramsey? Nasri? Rosicky? Wilshere?) för att istället förstärka någon annanstans.

Vad som däremot står klart är att det är ett absolut måste att förstärka ifall Cesc lämnar Arsenal. Det är en extrem situation vi satt oss i, men det gäller att göra det bästa av situationen och så länge man gör det tror jag att de flesta supportrarna kan acceptera förlusten av Cesc förr eller senare.

Vad som däremot gör kanske mest ont är att vi inte får de pengar han egentligen är värd. Varför skall det ens finnas add-ons för en spelare av Fabregas kaliber? Och €29 miljoner i fast pris är rena rama skämtet. Kaká gick till Real Madrid för €68.5 miljoner. Han hade visserligen lett Milan till Champions League-vinst och vunnit Ballon D'Or, men om Real kunde punga upp så mycket för en liknande spelare samtidigt som Barcelona kunde lägga en liknande summa på Zlatan Ibrahimovic börjar man undra. Till och med Alexis fucking Sanchez gick för mer än €30 miljoner och vad är han jämfört med Cesc Fabregas?

Vad som gör vår situation ännu värre är att Samir Nasri är på väg bort och om det skulle sluta med att vi tappar bägge spelarna börjar jag ställa ordentliga frågetecken över vår status som toppklubb. Det här är en av de värsta somrarna jag vart med om på flera år och jag är uppriktigt väldigt oroad inför nästa säsong.

Arsène Wenger har nu mer eller mindre blivit tvingad till ett nytt lagbygge, trots att det var exakt det han började med i och med generationsväxlingen 2006. Den nya generationen skulle vara som bäst 2010/2011 och han lovade att själv ta ansvaret om Arsenal inte vunnit en enda titel fram tills 2011. Nu ser det istället ut som om den nya generationen sakta men säkert börjar försvinna och vi håller istället på att bygga ännu ett nytt lag, trots att det är exakt det vi försökt göra under de fyra senaste åren. Det märker man dock tydligt av i och med att spelare som Ryo Miyaichi, Alex Oxlade-Chamberlain, Emmanuel Frimpong definitivt kommer få chansen nästa säsong.

Nästa säsong kan antingen bli en oanad succé eller ett katastrofalt misslyckande. Just nu känns det som om det inte finns någonting mitt emellan. Vi har en supporterskara som kokar av ilska, spelare som vill bort från klubben, en tränare som har svårt att värva spelare och en vital match att vinna om 48 timmar. Allt som hade krävts hade varit ett par extra miljoner på både Juan Mata och Phil Jagielka och jag tror att både klubben och supportrarna hade kunnat lugna ner sig. Dessutom hade det varit enklare att sälja Cesc.

Oavsett vad som händer, oavsett vilka spelare som köps in och oavsett hur det går i början av säsongen är Arsenal förlorare. Stora förlorare. Oavsett hur vi ser ut, hur vi spelare och hur det går är vi ett försvagat Arsenal. Ett sämre Arsenal. Ett Arsenal som hade kunnit vara så mycket mer.

Arsenal - nere för räkning? Foto: Bildbyrån.

Medan konkurrenterna ersatt och/eller förstärkt kommer vi ha sålt en, ja, kanske två av våra bästa spelare. Det sänder ut rena katastrofsignaler till alla som på något sätt har koll på fotboll, oavsett om det gäller supportrar eller klubbdirektörer. Och vad kommer Arsenal-spelarna känna? Samtidigt kommer resten av lagen ute i Europa veta att vi har pengar att spendera och således höja priserna på sina egna spelare. Oavsett hur de kommande veckorna ser ut kommer vi stå där som förlorare, på ett eller annat sätt.

Arsène Wenger har under alla sina år understrukit att Arsenal kommer dominera när den nya generationen vuxit upp och börjat leverera, men problemet är att vi inte kommer hinna se den generationen dominera då de lämnar klubben innan de vuxit upp. Cesc Fabregas och/eller Samir Nasri är knappast de första spelarna att göra det och kommer heller inte bli de sista.

Tjugo dagar återstår. Det har gått mer än två decennier sedan tjugo dagar varit så viktiga för Arsenal. För klubben, för Arsène Wenger, för supportrarna. Det kan antingen bli vårt hopp eller vårt fall. Vad det än blir kommer jag alltid bli Arsenal trogen, men jag kan inte ljuga längre. Jag är orolig, så jävla orolig.

När D&M vill göra gott intryck och intressera Fru D&M för ett samkväm, med eventuella inslag av semierotiskt umgänge, vattenkammar D&M sitt hår strikt bakåt, för att sedan frambringa en rät bena på vänster sida. Därefter ikläder han sig en tracktop-liknande vinröd uppvärmningsjacka, från tiden just före flytten från Highbury. Nike-flongen är där, O2-loggan likaså och till och med de där högst märkliga svarta inslagen vilka var framträdande på den gula bortatröjan finns med, här i något mindre framträdande form. Vacker som en sommardag och stilig från topp till tå. Kanske en strimma av tangorabatt, ett par shorts och ett par hängslen och sedan blir det anatomiskt kurragömma för hela slanten, den saken är säker. Det här paketet kan ingen motstå och här blir det medhårs kamning.

Good evening! Medan de hemska upploppen fortsätter här i London finns det ett ljus i tunneln - säsongsstarten om tre dagar. Det här kommer bli en säsong där ledorden "upp till bevis" är som fastklistrade på Arsène Wengers panna. Det är sällan Arsenal-supportrarna varit så upprörda som de är i nuet och vi får gå tillbaka mer än tio år för att ens hitta ett liknande scenario.

Journalisterna tror att vi är ett sjunkande skepp, experterna sågar oss längs fotknölarna och supportrarna har svårt att komma överens med varandra. Att läsa media såhär inpå säsongsstarten är bland det mest deprimerande sakerna man kan göra. Oavsett vart man vänder sig i mediaväg förknippas Arsenal med titeltorka, besvikna supportrar och missnöjda stjärnor.

Cesc Fabregas har varit på väg till Barcelona i fyra år, men trots det sätter man alltid ett passande "EXCLUSIVE" så fort nya rykten dyker upp. What a surprise, liksom. Som om det inte var nog bekräftade den franska landslagstränaren Laurent Blanc att Samir Nasri letar efter en ny klubb:

As far as I know he's an Arsenal player. I know he's in talk with his club, not about a new contract, but to find a new club. He also told me he won't sign a new contract.

Som om det heller inte var nog(!) blev helt plötsligt Chamakh väldigt frispråkig när han ringdes upp av L'Equipe igår eftermiddag:

I think both of them are likely leaving the club. It’s a difficult situation for the manager. I don’t think it’s a matter of money for Fabregas or Samir, I think he (Wenger) is looking for their successors and he hasn’t found them.

I think before letting them go he wants to find the players to replace them. That’s my opinion about the situation. The problem is the season starts this weekend, and it’s even more difficult for us. Is the club ready to refuse a little bit more than €20m to keep a good player for 1 season? It’s strange – at a club like Arsenal – that he’s now with 1 year left on his contract, that the club couldn’t make him sign a new contract before.

Vi har här en klassisk situation av en spelare som försöker göra sig större än klubben. Arsenal har existerat i 125 år. Samir Nasri kommer inte ens upp i en bråkdel av det. Allt skitsnack om att klubben inte matchar hans ambitioner är just ingenting annat än skitsnack. Han har på ett intelligent sätt tagit vara på supportrarnas frustration och ilska och vänt det till sin fördel.

Samir Nasri - en legosoldat? Foto: Bildbyrån.

Han är helt enkelt en av alla de fotbollspelare som låtit pengarna ta över hans själ, likt många andra gjort när pengarna kommit att dominera den moderna världsfotbollen. Det räcker med att se på Adebayor för att förstå vad pengar kan göra med en fullt frisk människa. Och han kommer från tragiska förhållanden i hemlandet Togo, men det är ingen ursäkt att ta vid för att försöka försvara spelaren i fråga. Pengar är en av få saker här i världen som kan förvandla en människa helt och hållet, vilket inte bara gäller fotbollspelare.

Vi har dessutom inte lika stora problem med Nasri som vi har med Cesc. Nasri är ersättbar och vi har dessutom en klubb som skulle kunna tänka sig betala den efterfrågade summan. I min värld är det hela så enkelt att man låter han gå till Manchester City samtidigt som man ser till att ha Juan Mata redo på nästa flyg till London. Om det händer eller ej får tiden utvisa, men jag har tröttnat på spelare som Nasri, rejält.

Cesc-gate har vi gått över hundra gånger om, men om vi skall ta det kort gäller fortfarande dessa fyra punkter:

• Cesc kan inte ersättas.

• Barcelona vägrar betala den efterfrågade summan.

• Om Nasri drar måste vi behålla Cesc. Vi har inte råd att tappa bägge.

• Cesc har kontrakt fram tills 2015.

Barcelona har försökt köpa honom i fyra år, men misslyckats varenda gång. Just nu ser det ut att bli ännu en repetition av det hela, hur mycket ryktena än surrar om motsatsen. De enda orosmolnen är hans skadebekymmer och motivation, men om han kan räta till dessa (vilket han borde kunna göra om han inte säljs) finns det ingen anledning att skeppa iväg honom.

Medan media förutspår Arsenals fall verkar det motsatta ske i Arsenal-lägret. I stort sett varenda spelare har beskrivit hur läget är just nu, både för klubben, laget och spelaren i fråga. Bara de senaste två dagarna har Aaron Ramsey, Thomas Vermaelen, Andrey Arshavin och Tomas Rosicky gjort det. Och varför inte höra vad de alla haft att säga:

Aaron Ramsey: Jag ser verkligen fram emot nästa säsong. Jag har spelat en hel försäsong, vilket är en enorm fördel, och jag vill bara ta vid efter förra säsongen. Före min skada började jag spela reguljärt, men sedan tog det bara stopp - det var som om någon hade tryckt på paus-knappen i min karriär.

Nu känner jag mig redo att fortsätta och förhoppningvis förbättras. Jag kommer försöka imponera under träningarna och få så mycket speltid som möjligt.

Arsenal har fått utstå kritik, men ingen av spelarna har märkt av det. Vi vet vad vi måste göra på planen. Det finns ingen tvekan om vår förmåga i offensiven, men kanske måste vi sluta släppa in slarviga mål. Vi kommer alltid vara ett hot framåt, men vi måste täppa till defensiven. Om vi kan göra det kommer vi utmana under slutet av säsongen. Vi vill vinna allt som går och försöka så gott som möjligt. Det är även varför nästa veckas Champions League-kval är enormt viktigt för oss.

Thomas Vermaelen: We have worked hard and I feel we are ready for it because the fitness is good in the team and as a group we feel good. We have had a good pre-season over the past few weeks. In pre-season, the most important thing is training hard and getting your fitness back.

We worked really hard in Germany, as hard as we did in Austria, so that was a tough week for us to get our fitness back."I think that week was really important and we were very pleased with that.

Andrey Arshavin: The season will be very difficult. I think that just six teams will challenge for the top spot. Another thing is that I would have divided them. The first three,  Man United, Manchester City and Chelsea,  the second – ourselves, Tottenham and Liverpool.

The policy of our club is the same, but to say anything specific is difficult, not least from the fact that two leading players, Cesc and Samir, have not decided their future. The loss of any either one of them is enormous, and we naturally want to see Cesc and Samir play with us in the future.

The situation is completely virtual. The main thing is to win any title with Arsenal.

Tomas Rosicky: Arsenal are a giant club with big ambitions and to turn those ambitions into achievements you need to keep the best players you have and to have the strongest squad possible. I don’t want Fabregas or anyone else to leave. Even if that was to happen, Mr Wenger would go and get someone new.

I am fit at the moment. I only missed two training sessions and that was because I was rested. Pre-season was very demanding and I came through it without any problems.

Jag hoppas att ni inte skippade att läsa dessa uttalanden, då de minst sagt är intressanta på flera plan. Vad som går fram väldigt tydligt är att flera spelare är besvikna på hur Nasri och Cesc uppträtt på sistone. Jag fick för ett par dagar sedan veta att en person anställd av Arsenal hade beskrivit läget som "poisonous", vilket egentligen säger allt som behöver vetas.

Det bevisar även att det inte bara är supportrarna som är missnöjda. Jag har alltid respekterat Cesc och gör det fortfarande (till viss mån), men till och med jag som älskar killen kan inte se hur han skall få behålla kaptensbindeln efter allt det som hänt i sommar. Att det kommer hända vet vi dock alla, men värdet av kaptensbindeln har nedgraderats totalt då både Nasri och Squillaci(!) fått bära den under försäsongen.

Thomas Vermaelen - redo att sätta nya avtryck.

Utöver det är det egentligen det vanliga vi hör från både ledare och spelare. "Vi har lärt oss från våra misstag", "vi måste sluta släppa in mål", "vi måste täppa till defensiven", "vi måste förbättra oss" osv osv osv.

Medan vi fortfarande försöker värva en mittback, vilket Ivan Gazidis bekräftade när han mötte AISA i förrgår, är det fortfarande osäkert vem det blir:

I have not had an evening off - and I'm leaving here to do some more work - we are working extremely hard on this but it's not a supermarket where you go in and pick good players off the shelf. That's not the way it works. I'm sorry but it's much much more complex than that.

Arsene recognises we need to have additions and addition or additions in our defence. He recognises there has been an issue there. And he will take steps to do that. Now they haven't been taken yet and I can't give you the whole inside story on every reason why that isn't the case. Of course ideally what you'd really want to do is sign players early. Manchester United have been successful in doing that this window. They're not successful every window in doing that. They've been successful this window.

Other clubs haven't been that successful in doing that this window. We've also got a slightly different challenge than some of the other clubs. Some of the other clubs - our major competitors - have older squads where they've got players who's future they need to look at and they need to bring players in to replace those players. Our challenge is a little bit different. We've got a young squad and so we're actually looking the other way round. They're looking to sign young players to come in. We need a little bit more know-how and experience to supplement some of the young players that we have.

Medan en Gary Cahill eller Phil Jagielka skulle kosta mer än £15 miljoner finns det i sådana fall ingen chans att de blir bänkade. Man köper helt enkelt inte en bänkspelare för £15+ miljoner. Men vad händer i sådana fall med Thomas Vermaelen eller Laurent Koscielny? Och om det blir Scott Dann som det ryktats om idag - hur bra är egentligen han? Dessutom är Dann väldigt skadedrabbad, vilket många av våra andra mittbackar redan är.

Det mesta tyder på att vi kommer reda ut det här innan transferfönstret stänger, men visst är det oroande då vi har tre extremt tuffa ligamatcher och ett vitalt Champions League-kval att ta oss igenom. Det är oroligt, ovisst och skrämmande, men vi är tvungna att acceptera läget.

Scener vi vill återuppleva.

Vi har trots allt kvar samma stomme från förra säsongen då vi slog många storlag och utmanade om en topplacering in i det sista. När vi möter Newcastle råder det ingen tvekan om att varenda Gooner kommer sluta upp bakom laget, hur ovissa vi än känner oss. Då räknas ingenting av det som hänt utanför träningslokalerna, gräsplanerna och omklädningsrummen. Då räknas nittio minuter fotboll som kan gå exakt hur som helst.

Det är tre dagar kvar. Sedan är hela försäsongen glömd. Då gäller det att slåss för varje millimeter, uträtta nya taktiker och ge allt man har tills domaren blåser i pipan. Varenda misstag kommer granskas av supportrar, experter och journalister världen över. Varenda felpass kommer sväras åt. Varenda mål kommer det jublas åt. Men det är den världen de valt att leva i och vi valt att följa. Den kan vara underbar och den kan vara brysk, men mest av allt är det en värld vi aldrig vill lämna.

Enligt NE så skall en blogg vara en personlig och öppen dagbok eller logg på webben. Och nu har du landat på Arsenal Swedens hemsida så då bör ju innehållet ha, i varje fall ett uns, med Arsenal att göra. Så låt se här. Det skall vara något personligt och öppet, och dagböcker brukar ju handla om ens vardagliga sysslor och reflektioner kring dessa. Och så var det ju det där med laget i våra hjärtan, den där vitärmade klubben från norra London. Vi gör ett försök:

D&M sitter själsligen frånvarande på ännu ett möte under ännu en dag på jobbet. Han hör, nickar och verkar tillsynes närvarande, men de få som vet, de undrar inte. Killen tänker på annat, och vad det är som upptar hans prioriterade verksamhet behöver ingen gå undrande kring. Vidare under dagen står D&M fullständigt oförstående inför ett samtal i fikarummet, där någon fått för sig att någon sorts argentinsk snubbe i gb-glassrandigt är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, tätt följd av världens bästa Zlatan. En suck, ett bortvänt huvud och ett stadigt grepp kring Arsenalmuggen. Käkar som pressas ihop och tanken ”du kan inte förklara för någon som inte kan förstå”.

Senare samma dag sitter D&M hemma vid middagsbordet och försöker att, med alla till buds stående medel, låta bli att berätta för fru D&M om den molande känslan av ödeläggande spelarflykt vilken helt omöjliggör födointaget. D&M korrigerar sedan varsamt sonen, som fortfarande tror att Arsenals lagkapten heter WeloveCescFabligas, detta kanske beroende på att vi sjungit så några gånger för mycket i tv-soffan. Vidare biter D&M ihop och vinnlägger sig om att inte brusa upp när dottern redogör för sin skoldag och berättar om bästisens supersnygga ljusblåa klänning, som kompisen tydligen skall ha fått av sin morbror. Klänningen hade tre stjärnor på bröstet över någon läskig örn som höll någon sorts skylt i klorna. Stillsamt och utan att locka fram för stort mått av skuldkänslor i den lilla, berättar D&M att den klänningen, den är inte snygg, den är en avart och rent av en styggelse.

Efter maten går D&M på muggen och fortsätter där fundera över vilka spelare som kan tänkas vilja lämna oss, eller snarare hur det kan vara möjligt att någon spelare vill lämna ett lag som Arsenal. Vad som över huvud taget kan finnas till skäl till en sådan malör del grande? Förutom debilitet eller allmän sinnesslöhet?

Senare samma kväll sitter de vuxna uppkrupna i hemmets sköte, dvs. Tv-soffan och idkar kvalitétstid, troligen framför någon variant av Top Model. Efter en stunds kvalité uppmärksammar D&M fru D&M´s nu uppenbarligen irriterade tonfall. Det nystas då upp att hon frågat en massa gånger och D&M har underlåtit att svara på tilltal. Vad kan han ha suttit och tänkt på? Vilket ämne kan ha varit föremål för hans omsorg denna kväll? Pågående utröstning, val av make-up eller Tyra Banks numera yppigt inbjudande vuxenkropp?

Ja, men precis. Så här vill vi ju ha det. Ren och skär socialpornografi. Från början till slut. En personlig och öppen dagbok eller logg på webben, som dessutom skall innehålla Arsenal. Det kan bara sluta på ett, eller på precis hur många olika, sätt som helst och ovan nämnda urval kommer inte alltid att bli D&M´s. Ni skulle tröttna på dennes utnött påvra tillvaro efter några dagar och det vill vi inte utsätta er för.

Så därför kommer denna D&M-blogg, som faktiskt är en blogg, både innehålla reflektion, emotion och lite relation. Till Arsenal, till hur livet i stort kan upplevas och till hur det kan te sig för en vuxen man med ett osunt och smått autistisk förhållningssätt till ett favoritlag. Det kommer att blandas mellan faktaspäckade texter, kontemplation och ren spekulation. Mellan antaganden, allmänt jiddrande och rena påhitt.

Arsenal Sweden har ju en god historia av bloggande. Från tillförordnade klubbordföranden stigfinnande till dagens närmast avundsvärt ordproducerande Kicken och den alltid lika kloka peripetie. Genom Fektarns träffsäkra referenser och Peppes lysande ordflöde, sisådär en kvart efter barens stängning. Kvalité rakt igenom. D&M ser sig i nuläget, som något av en Arsenal Sweden-bloggandets Sven Nylander, fast utan narkotikabakgrund. Bibehållen hårväxt, med ett ordnat privatliv, men som den ständige fyran.

Så tar vi det från där. Väl mött!