Senaste blogginläggen

I dessa transferryktenas och twittersanningarnas tid om frälsare vi så evinnerligt behöver, är Arsenal nu satta att i morgon runt lunchtid ta emot den rödklädda klubben från staden Liverpool. Och vad passar då bäst, om inte lite objektiva och säkerställda fakta utan några som helst inslag av arsenalsk subjektivitet eller egensinnad elakhet? Ja, jag tänkte väl det. Då kör vi.

Stadens namn härstammar från ett av de keltiska språkens ”LIyr Pwl”, vilket på begriplig svenska (och här släpper vi försöken att förstå invånarnas egen version av engelskan) ungefärligen betyder ”Platsen vid träsket”. Och på den vägen är det. Som ni vet kallas stadens invånare för scousers, vilket kommer sig av att en speciell form av stuvning med samma namn gjort staden känd. Om invånarnas talförmåga även den präglats av någon form av speciell stuvning, förtäljer inte historien, dock finns det mycket som tyder på att just så är fallet. 

Dessa scousers har gjort sig kända för sin önskan att lämna staden, inte bara permanent utan även temporärt, då helst på små upptäcktsresor utanför öriket. De moderna scousernas plundringsstråk längs med Europakuppers knutpunkter är väl dokumenterad, men inte alla känner till den historiskt enormt stabila grund på vilken dessa plundringsstråks ideologiska bas vilar. Staden har nämligen en stolt tradition av piratverksamhet, vilken inte bara inrymde en nyckelposition som knutpunkt inom handeln med slavar, utan även går tillbaka till någon gång i slutet av 1500-talet, då Elisabet den 1:e av England, gav ett antal sjöfarare från staden juridiskt beskydd och rätt att hänge sig just åt piratverksamhet.

Så med drottningens välsignelse idkades det sjöröveri kring de nordvästra sjövattnen. Floden Merseys utlopp blev också inlopp för välbestånd och lycka till alla och en var. Eller kanske inte alls, nej. Staden fortsatte att vara fattig och blev helt logiskt också ett center för den till Amerika inriktade emigrationen. För vissa gick det bättre, för andra sämre.

Några det faktiskt gick ganska bra för var Englands största export av populärkultur, musikkvintetten The Beatles, vilka tog sig en sväng till tyska Hamburg, återkom till Liverpool för att bli en kvartett och sedan skapade musikhistoria. Så bra gick det inte för alla som lämnade Liverpool för en bättre värld. De flesta förblev oförstådda och förföll i sedan i dysfasi, tandlossning och försämrad relation till alkoholhaltiga drycker. Detta går dock inte helt säkerställt att härleda till just resandet. Gener, anlag och uppväxtmiljö sägs också ha haft viss eventuell inverkan.

Så dessa scousers tycker om att resa och nu skall några av dem göra resan ned till drottningens huvudstad, London. Vad skall vi ta och tycka om det då? Ja, till skillnad från andra så kallade resandefolk kommer de inte att medföra några kvinnor i färgglada klänningar och vackra smycken. Inte bjuda på trollbindande ögonkast och ingen som helst Singoallor att bli förförd av och förälskad i.

Just detta måste anses vara en stor förlust för omgivningen, vilken i stället tvingas hålla tillgodo med Adidas ständigt misslyckade försök att återskapa en storhetsperiod som för evigt verkar ha flytt. Det känns således fullt logiskt att just Liverpool Football Club iklär sig tröjor av detta märke, då även LFC verkar göra allt, som över huvud taget står i klubbens makt, för att misslyckas med att återskapa en storhetsperiod som med största sannolikhet flytt dem.

Så tänk om Resandefolket från Merseyside ändå hade kunnat röva till sig någon form av All English tidsmaskin. Om de hade kunnat ta sig tillbaka till tiden före Premier League då de fortfarande var en stormakt att räkna med och då de fortfarande inte bara spred löje och väckte överseende leenden, utan även skräck i städerna de var i stånd att besöka. Det inte annat än att man nästan unnar dem detta, de små liven. Som de nostalgiska tidsresenärer de innerst inne verkar vara. Så upp med Jolly Roger i topp och Adidas WCT-ställ på för här kommer Det Röda Resandefolket från Merseyside.

Himlen är grå. Vinden är kylig. Solen är borta. Det är så den här morgondagen ser ut just idag. Det är så många av dagarna sett ut i Arsenal-land under de senaste veckorna. Det får mig av någon ogrundad anledning att tänka på Dom Som Försvann av Kent. Mot slutet av låten sjunger bakgrundsrösten  "Du kommer aldrig mer bli dig själv" och "Man blir trött på ditt jävla gnäll". Två rader som man mycket väl skulle kunna använda för att beskriva Arsène Wenger.

Nu har du nog allt, som gubbarna brukade säga hemmavid, sketet i det blå skåpet. Och du har ganska exakt fjorton och en halv dag kvar på dig att fixa till det. För idag skall vi prata du och jag, Wenger. D&M et Wenger besoin d’une herure et quart appel.

För Farbror D&M har två saker jag känner att jag måste ta upp med dig, Wenger. Dels måste vi bara vidröra gårdagens match mot fjolårets italienska ligafyra och sedan måste vi samtala kring de problem du har på hand, problem som också blev oerhört tydliga i och med gårdagens match. Eftersom betygen blivit inlåst av Farbror Rektorn, troligtvis tillsammans med random slangbella och några stulna klassbollar, får du idag nöja dig med skriftliga omdömen. Okej? En kopp te eller ett glas Pinor Gris, kanske?

Under gårdagskvällen klarade Arsenal, med ett nödrop, av att besegra våra kollegor från Udine. Visst hade D&M redan förvarnat om deras snabba omställningsspel och visst kände du, med största sannolikhet, att du hade koll inte bara på motståndarna utan även på ditt eget lag. På spelarnas mentala och fysiska status. Du säger ja, D&M säger nja.

Gällande The Back Five, ger jag dig helt rätt i att Szczesny är en förstemålvakt värdig vårt klubbmärke. Förvisso kom han på mellanhand vid något tillfälle under gårdagen, men han utstrålar den nödvändiga pondusen och läser av spelet alldeles utmärkt. I Sagna har du en oerhört god högerback som förvisso ibland är lite småsladdrig med inläggen, men trygg, placeringssäker och en mycket stabil bit i en försvarande enhet.

I Vermealen har du också en stabil fjärdedel av en backlinje. Under gårdagen såg vi lite av den Vermealen-footy vi förälskade oss i förrförra säsongen och där har du gjort helt rätt som satsade på just den killen som en av två centrala försvarare. När det gäller snubben bredvid honom, Koscielny, är jag dock inte lika övertygad. Missförstå mig inte, Wenger, jag vill tycka om honom. Jag vill se att du gjorde rätt, att han är en Vidic eller Ferdinand i vardande, en blivande Terry, minus osköna släktelement och svårigheter med relationen till lagkompisars fruar, eller som en så kallat modern mittback. Jag hoppas att du har rätt, men tror inte så är fallet. För återigen verkade han överambitiöst, hafsigt och gav bort för många frisparkar. För många tacklingar i paritet med målvakters TV-räddningar, vilka alla som ägnat sig åt målvaktsskap, vet om inte är ett tecken på kompetens utan på avsaknad av placeringsförmåga och blick för spelet. Så nja, där har du något att jobba med Wenger.

Och vad händer där ute till vänster? För det är inte så att två halva vänsterbackar blir en hel. Jag vet, det låter konstigt, men 0,5+0,5 är inte lika med en hel ytterförsvarare. Jag tycker Gibbs är oerhört lovande. När han är hel och inte skadad. Hur i hela friden tror du att Gibbs skall klara en hel EPL-säsong, förhoppningsvis kryddad med spel i fotbollens finrum CL? Traoré säger du, redan skadad säger D&M.

När det gäller mittfältet måste jag, paradoxalt nog, berömma dig för att du fått fason på Rosicky. Denna vandrande rehabplan var stor igår. Kanske inte Fabregas passningar, men uppoffrande och löpvillig som bara den. Nu undrar man ju bara när han kommer gå sönder nästa gång. Kanske redan? Jaha…

Ramsey blev bättre i andra halvlek när han fick ytor att spela på, men framför allt när han fick Frimpong bredvid sig. När man ser denna Ghanafödde, före detta Tottehambo, så har man ingen som helst svårighet att förstå var han spenderade sin tid som knäskadad under fjolårssäsongen. I gymmet, inga tvivel. Och det var i detta muskelbergs sällskap som Ramsey liksom vaknade till. I sällskap av Frimpong och hårt löpande Song, så fick Ramsey yta och tid att visa upp lite vad han kan.

I anfallet visade sig ditt, i mitt tycke, enda riktiga köp till a-truppen, Gervinho, upp sig från en oerhört hoppfull sida. TW14 var som TW14 brukade vara, det vill säga snabb som fanken men tämligen resultatlös i slutprodukten. Dock var han fullständig lysande vid målet när han, från central plats i banan, kastar sig fram mot första stolpen och gjorde det mål som faktiskt kan visa sig ha räddat ditt jobb, Wenger.

Marouane Chamakh, som, vid den här tiden förra året, var rakt igenom stekhet, var går totalt iskall. Någon nickskarv här och där var gott att se, men den killen måste du verkligen jobba på om han skall vara nr 2 efter lagkapten RvP.

Och här, bäste Wenger, kommer vi in på dagen andra ämne. Hur f-nken skall du få ordning på detta lag, få dem att hålla en hel säsong och detta inom två veckor? D&M är ingen vän av paniklösningar, snabba köp-sälj men jag hoppas du rycker fram några sköna ess ur ärmen under dagarna fram till lördag, för dessa kommer sannerligen att behövas. Dels måste du bara lösa mittbacksfrågan. Där skall du han in en kille som går rakt in i startelvan bredvid vår belgiske vicekapten.

Därefter måste du få in en ersättare till Fabregas. Det behöver kanske inte vara en liknande spelartyp, det skulle snarare kanske vara bättre med en Scott Parker eller varför inte en skogstokig Barton, så kan JW flytta upp ett steg i banan, till den nr10-roll du för några år sedan förutspådde åt honom? Vi behöver pondus, kraft och tempo, kan du lösa det på två veckor?

Sedan har vi både vänsterbacksplatsen, och vad D&M tycker om den, det vet du redan. Ett problem söker en lösning och det med en gång. Släppa Traoré för att ge plats åt en etablerad vänsterback för Gibbs att alternera med, vad tror du om den? Dessutom är ju frågan hur du kommer att göra när den fantastiske RvP går sönder. Inte om, utan när, för det sönder kommer han att gå. Hur tänker du där? Och sedan har du den där Nasri. Nytt påskrivet kontrakt eller Tevez i utbyte, det är vad jag säger, vad säger du? Det hela avslutar du med att boka in gruppen på ett par sessioner hos valfri terapeut, för visad darrighet är inget som formar mästarmaterial.

Så bäste Wenger. Nu har du två veckor på dig att lösa de problem vi alla ser. Nu har du två veckor på dig att göra denna säsong till någonting bättre än fjolårets. Någonting mer än en ständig jakt på den livsnödvändiga fjärdeplatsen. Någonting bättre än den ljumna kompromiss vi, på senare år, har fått vänja oss vid. Någonting mer än en småstilig accessoar, någonting mer än ögongodis för stunden.

 

Kör så det ryker. Make us proud. Nous rendre fiers…

Idag tar jag bara upp de positiva sakerna. Det har nämligen blivit så att många bara klagar och klagar och inte ser något ljus, men idag fanns det ju ljus och då talar vi om dem istället.

1-0 är ett oerhört gångbart resultat som kan ta oss vidare bara av sig självt. Försvaret agerade med pondus, beslutsamhet och vilja. Vermaelen var världsklass och Kos var inte många steg efter. Detta försvarspar har förutsättningar att hålla Arsenal flytande i svåra matcher som den här då det krävs tur och marginaler på sin sida jämte hårt arbete.

Rosicky springer och springer och verkar ha fått en nytändning i laget. Han visar med sin inställning att det här laget inte tänker lägga sig och dö bara för att det är svårt. Alex Song gjorde något misstag i offensivt spel, men reparerade briljant genom att ta en löpning som Denilson skulle avfärda som fantasier.

Walcott ser mer och mer ut som en startspelare och satte också målet som avgjorde matchen. Med sin snabbhet kom han till flera lägen och kom till avslut. Stor skillnad mot förr.

Szczesnys spel gör att man undrar varför han inte var förstemålvakt redan förra säsongen. Auktoritet och tv-räddningar. Precis som vi vill ha det.

Vi höll nollan dag tack vare en kollektiv insats och tur. Mästarklass skulle någon hävda. Vi kan bli bättre på många saker efter idag, men idag gav laget allt i svett och offervilja, det betyder en del när säsongen ska sammanräknas.

Eboue blev klar för Galatasaray och vi tackar för hans insats i klubben. Jenkinson tar över som backup till Sagna och tog sig efterhand in i matchen på allvar och lyckades med viktiga ingripanden - på fel kant. Har potential att bli stor.

Jag är oerhört glad för segern som ger en bra grund inför returmötet. Med van Persie tillbaka är det få som sätter emot att vi gör mål. Gör vi ett måste Udinese göra tre. Vermaelen ensam kommer att se till att vi går vidare. Kung idag.

God morgon! Efter en tre år utdragen transfersaga blev Cesc Fabregas igår eftermiddag till slut helt klar för FC Barcelona. Jag vet att det fortfarande finns många av er som vill ha mina åsikter om det som hänt, men jag anser det vara ett avslutat kapitel för Arsenal. Om ni däremot vill läsa exakt allting jag tycker om den här sagan kan ni göra det i förra veckans inlägg där jag tog upp allt det jag egentligen skulle tagit upp idag.

Sedan 10-årsjubileumet i lördags har det faktiskt hänt en hel del nytt på Arsenal-fronten. Song har blivit bötfälld för sin stämpling på Joey Barton medan bägge klubbarna blivit bötfällda för att de inte hade kontroll på sina egna spelare. Gervinho är avstängd sedan tidigare - på grund av det röda kortet - och kommer missa matcherna mot både Liverpool och Manchester United. Song riskerar nu att göra exakt samma sak, men det har ännu inte kommit ett domslut. Joey Barton kommer undan helt och hållet på grund av den något idiotiska regeln att domaren - Peter Walton - såg incidenten och hanterade den på plats.

I övrigt har Shaktar Donetsk tränare Mircea Lucescu bekräftat att Arsenal är intresserade av Jádson, som jag av någon anledning börjat kalla Jargong:

I can confirm Jadson is wanted by Arsenal. Now it all depends on him.

Shaktar Donetsk vägrade först att börja förhandla med Arsenal eftersom man ansåg att man kunde nå längre i Champions League än Arsenal, vilket ironiskt nog var exakt det man gjorde redan förra säsongen. Nu har man dock öppnat förhandlingarna igen och allt tyder på att den Jádson blir en Arsenal-spelare inom kort. Om ni vill se vad för typ av spelare brasilianaren är kan ni ta och titta på hans höjdpunkter under den gångna säsongen.

Samtidigt har Arsène Wenger hållt presskonferens där han sagt att han varken är intresserad av Juan Mata eller Jádson, vilket kan tyckas är enormt konstigt då vi dels lagt ett officiellt bud på Juan Mata sedan tidigare och då Shaktar-tränaren Lucescu själv bekräftat att Arsenal är intresserade. Samtidigt som han för bara ett par dagar sedan antydde att truppen var för stor antyder han nu det motsatta - att den är för liten. Visst har vi förlorat Cesc Fabregas, men att på tre dagar gå från "för stort" till "för liten" är något överraskande. Well, vad skall man säga? Det är Wenger i ett nötskal.

Blir det fler bittra miner när augusti är över? Foto: Bildbyrån.

Innan vi tar och skriver om den kommande matchen mot Udinese tänkte jag berätta lite om gårdagen. Eftersom jag hade sovit hela söndagen - då jag kom hem efter jubileumet - hade jag återhämtat mig när jag klev upp på måndagmorgonen. Och vad finns det för bättre sätt att avsluta en måndag än att gå på en Arsenal-match?

Barclays Premier Reserv League South drog nämligen igång igår kväll och vad finns det för en bättre premiär än Arsenal mot Manchester United på Underhill Stadium? Det blev att ta Northern Line upp till High Barnet och ta den korta promenaden till arenan för att sedan inta ett säte och noggrannt följa matchen. För er som följer Arsenal Sweden på Twitter kunde man även få liverapporter.

The Gunners ställde upp med ett relativt starkt lag med spelare som bl.a. Armand Traoré, Benik Afobe, Vito Mannone och Sanchez Watt. Manchester United hade dock ett mycket bättre lag på pappret då bl.a Darren Gibson(!) och Darren Fletcher(!) var med på deras mittfält. Dessutom vaktade Tomasz Kuszczak deras mål.

Arsenal var laget som tog över mycket av spelet i första halvleken och trots att både Traoré och Afobe gick av skadade inom de första tjugo minuterna lyckades man göra 1-0. Efter att man vunnit tillbaka bollen på mittfältet tog Luke Freeman hand om den utanför straffområdet där han på ett mycket elegant sätt lyckades hitta Sanchez Watt inne i straffområdet dit han tagit en löpning. Watt som befann sig i en snäv vinkel kunde ändå trycka in bollen i nättaket och 1-0 var ett faktum.

Efter målet fortsatte Arsenal att pressa, men efter ett tag tog det stopp och Manchester United började helt plötsligt ta över spelet mer och mer. Efter att United dominerat i 5-10 minuter fick man även utdelning precis innan halvtidsvilan då Paul Pobga kvitterade med ett skott som var otagbart för Mannone.

Andra halvlek började tempofattigt, men blev bättre med tiden. Det var mycket tuffa närkamper på mittfältet och ett helt annat spel än vad man hade förväntat sig. Både reserverna och ynglingarna gav allt i varenda duell, vilket var fantastiskt roligt att se. Efter att matchen stått och vägt ett tag fick dock Arsenal ett gyllene läge att sätta 2-1. Inbytte nummer 14 Jernade Meade gjorde en väldigt bra match och kom framstörtandes på vänsterkanten. Där hittade han Chuks Aneke som valde att skjuta utifrån straffområdet. Bollen tog på en United-försvarare och gick som tur var in - 2-1!

Eftersom det trots allt är Arsenal vi följer var de flesta beredda på att det skulle sluta 2-2, men till vår stora överraskning lyckades försvaret hålla undan, mycket tack vare Vito Mannone som gjorde en briljant insats. Mannone gjorde bl.a. en fantastisk dubbelräddning i slutet av första halvleken som Gerry Peyton minst sagt hade varit stolt över.

Bakom mig satt ett par italienare under hela matchen och skrek vilt så fort Mannone fick tag på bollen eller gjorde en räddning. "Si sono brillianti", "V-I-T-O" och "bellissimo" hördes med jämna mellanrum. De gjorde till slut så pass mycket väsen att Vito själv kikade över sin axel (han hade ignorerat dem fram tills slutet av matchen) och gav dem tummen upp.

Vito - den italienska hingsten.

Efter matchen fick Arsenal Sweden tag i två stycken Arsenal-spelare som bägge intervjuerades av undertecknad. Jag kan absolut inte avslöja vilka två det handlade om, men det är ansikten som ni alla känner igen. Om ni vill läsa intervjuerna är det bäst att ni är medlemmar då ni kommer att kunna läsa allt i nästa nummer utav Kanonmagasinet.

Nu kanske ni undrar: vad menar karln med dagens bloggrubrik?! Jodå, jag råkade nämligen träffa på Darren Fletcher efter gårdagens match och det blev en sällan skådad syn. Fletcher lackade nämligtvis ur totalt på en Manchester United-supporter som försökte att få en autograf av honom. Ett par United-supportrar i de äldre tonåren stod nämligen och väntade på United-spelarna efter matchen. En av dessa hade en engelsk landslagströja som redan var välsignerad, gissningsvis av engelska landslagsmän.

Denna kille försökte nå fram till Fletcher som redan skrev autografer åt småbarn. Han tryckte på lite, men inte så att man skulle bli störd av det. Efter ett par sekunder tappade Fletcher vettet, kastade en penna och tittade upp mot killen och skrek något liknande (minns inte ordagrant): "What the f*** are you doing shoveling up that shirt in my face? You want me to sign an England shirt? What are you thinking? No, seriously, what are you thinking?". Killen vände sig om direkt och sökte stöd hos sina kamrater. Fletcher tog upp pennan och fortsatte att skriva autografer åt småbarnen. Skön snubbe är allt jag har att säga.

Tilläggas är också att Tomasz Kuszczak såg minst lika rosenrasande ut när han störtade ut från arenan. Han såg förbannad ut så in i helvete och knuffade till och med undan vissa supportrar för att nå fram till bussen som stod utanför. Man kan ju verkligen undra vad Manchester United-spelarna går på för piller.

Nåja, det var det! Nu är alla blickar riktade mot Emirates Stadium och kvällens match mot Udinese. Arsenal har fortfarande ett väldigt tunn trupp - det räckte med att titta på bänken under förra helgen för att förstå att någonting är fel - och det är både oroande och skrämmande. Att Robin van Persie, Samir Nasri och Arsène Wenger alla är avstängda idag gör inte saken bättre.

Ingen Robin van Persie som kan rädda oss. Foto: Bildbyrån.

Inför-rapporten som jag knåpade ihop dök redan upp igår eftermiddag och går att läsas här. Där hittar ni all information ni behöver veta om matchen! Vad som står klart och tydligt är att det här kan vara Wengers viktigaste match på flera år, ja, kanske under hela sin karriär. Under Arsenal Swedens 10-årsjubileum sade Johan Luks att det som händer under de här två kommande veckorna kommer att definiera resten av hans tid i Arsenal.

Inte nog med att han har två stentuffa ligamatcher att vinna - Liverpool på Emirates och United på Old Trafford - så har han även ett extremt viktigt Champions League-kval att vinna samtidigt som han måste hitta en, två, ja, kanske till och med tre spelare innan transferfönstret stänger. Om jag vart i Wengers skor hade jag inte sovit en blund.

Lägg där till att Samir Nasri fortfarande uppges vara på väg bort. Han gjorde knappast saken bättre genom att skylla på fansen igår eftermiddag. Han lägger upp det på ett väldigt intelligent sätt inför hans farväl, det får man ge honom. Han kommer att kunna använda fansens frustration mot både laget, klubben och sig själv som en ursäkt till varför han väljer att lämna. På så sätt blir det mindre svårt för honom att hitta en riktig anledning. Det finns trots allt en anledning varför supportrarna sjunger detta och inte detta.

Arsène Wenger har minst sagt en hel del att tänka på, men att kvällens match mot Udinese fortfarande inte är utsåld på långa vägar är ett bevis på att saker och ting är på väg utför. En dålig start kommer att visa sig på flera plan och snart kan ett stort kaos vara ett faktum. Det är mycket på grund av detta som en vinst mot Udinese är viktigare än någonsin. Det skulle inte bara ge ett bra utgångsläge inför returen, utan självförtroende och hopp om en bra start.

En dålig start på augusti följt av ingen värvning alls eller endast en värvning kommer betyda att vi inte har någon hans att skruva tillbaka tiden när transferfönstret väl stänger. Räkna då med att supportrarna kommer att gå bananas om resultaten uteblir. Det är mycket som är oroligt i Arsenal-lägret just nu, men det kan räddas upp av en bra start. Fyra poäng mot Liverpool & United och ett avancemang i Champions League skulle ge oss en del nödvändigt andrum, men tiden börjar bli knapp. Och med Gervinho avstängd - och kanske även Song - kommer det bli svårare att vinna.

Song - snart avstängd? Nasri - snart såld? Chamakh - snart bänkad? Foto: Bildbyrån.

Kvällens match mot Udinese är en bra början på något nytt. En bra början på livet utan Cesc Fabregas. En vinst skulle smaka fågel för både Wenger, spelarna och supportrarna. En vinst är nästan ett måste. Annars blir kritiken mer allvarlig, pressen höjd och supportrarna förbannade. Som jag sade tidigare borde det vara en rejäl varningssignal att vi inte kan fylla arenan mot Udinese och om någonting ett tecken på att supportrarna är missnöjda.

Nu gäller det att lära sig av sina misstag (...), glömma allt som glömmas skall och ge allt för att vinna. Vi behöver det, allihopa. Come on you Gunners!

Länge leve alla biologer, länge leve människor med päls. Länge leve soffcoacher of the world united, länge leve människor med folköl, chips och en hand om pungen. Länge leve han som alltid vet, han som alltid har svaren och han som alltid har ett kan säga ”vad var det jag sa?” Länge leve han som alltid har någon annan att utkräva ansvar av, någon som borde avgå eller som borde göra allt på ett annat sätt än det nuvarande. 

Idag är det dagen efter gårdagsförlusten av vår tidigare lagkapten Cesc Fabregas. Det är dagen efter att det oundvikliga och det vi inte velat tänka oss, men som alla viste skulle ske, slutligen skedde. Vi tänker tillbaka med saknad, tomhet och i många lägen också ilska. Vi ser tillbaka på tiden med Fabregas, på drömmarna vi närde men också på gårdagens obligatoriska kyssande av klubbmärket. Men vi skall samtidigt också tvingas se framåt. För efter igår kommer alltid idag. Och efter idag kommer alltid i morgon.

I kväll möter vi Udinese Calcio i Champions Leagues sista kvalomgång. Och denna match kan komma att forma inte bara morgondagen, utan även en stor del av vår närliggande framtid. Så trots att många av oss är något emotionellt mörbultade efter helgens ligastart och gårdagens slutgiltiga separation från den spelare som så flertalet burit närmast vårt vitärmade hjärta, så måste fokus plötsligt ställas om till ännu en ny utmaning.

Vi som följt Arsenal några år vet hur viktigt Champions League är för vår manager, Arsène Wenger. Dels för att det är den enda stora turnering/kupp på klubblagsnivå som Wenger inte har vunnit, dels för att prestigeförlusten i ett eventuellt missande av den skulle smärta Wenger något enormt, men även för att vi alla vet Wengers förkärlek till en stabil ekonomi med kontinuerliga inkomster och mindre utgiftsposter.

Kvällens match är, tillsammans med nästa onsdags, på gränsen till livsviktig för klubben. Skulle vi missa CL så förlorar vi inte bara en herrans massa inkomster, en skeppslast prestige utan även det sista en stor mängd nödvändig fernissa i den, i mångas ögon, något krackelerande självbilden av klubben som varandes en storklubb. Missar vi CL så kommer vi inte bara att minska i attraktionskraft för de nyförvärv vi så evinnerligt behöver, utan även ge näring till den eventuella motvilja, som exempelvis Nasri ryktesvis givit uttryck för, att skriva på nya kontakt och binda upp sig till en klubb som kanske saknar den ljusnande framtid som spelarna själva vill identifiera sig med.

Udinese Calcio, som i D&M´s (min!) värld är ett spelskickligt och stundtals ganska charmigt lag, står som sista hinder i vägen för fortsatt CL-deltagande. Ett Udinese som inte helt olikt oss själva har förlorat storstjärnor, i deras fall i form av Cristián Zapata, Gökhan Inler och Alexia Sánchez till våra bekanta i Katalonien, men som ändå besitter stor kvalité och som dessutom har skyttekungen Antonio Di Natale, vilken under fjolårssäsongen gjorde 28 mål på 36 ligamatcher, i laget. 

Udinese använder sig ofta av ett fysiskt centralt mittfält med mycket kraft och spelar ett snabbt omställningsspel som kräver att motståndarnas försvarande spelare, inte bara innehar stor rörlighet utan också perfekt timing i positionsspelet. Somliga anser dem vara inte bara lika våra lördagsmotståndare Newcastle till utseendet, utan även till det kraftfulla spelsättet vars fysik, för många spelskickliga lag, blivit en ganska trist överraskning.

Så om Wengers Arsenal skall vända skutan och segla ut på det stora prestigefyllda europaspelshavet, så måste vi nedlägga de Små Zebrorna (Zebrette) på vägen. Detta skall göras utan avstängda Robin van Persie och Samir Nasri och det skall göras på ett sådant sätt att tvivlen jagas iväg, kaptensförlustsorgen förträngs och framtidens horisont ljusnar. Så att våra hjärtan åter får bulta av stolthet, så att andra klubbars sympatisörer åter ser på oss med respekt i blicken och så att spelarna själva fylls av kärlek, inte bara till sin egen plånbok, utan även till klubben vars vackra tröja de har ynnesten att få bära.

Skepp Ohoj, Arsenal. 

Det skulle vara som när man haft ont i en tand och, eftersom man vet att det kommer att göra så förb-nnat ont, dragit på att kontakta tandläkaren för att få det gjort. Efteråt sitter man med en h-vetisk eftervärk, dreglar sluddrandes på grund av en kvarsittande bedövning, men man gör det med en känsla av lättnad. Över att det svåra är just över och att smärtan nu kommer att ta slut. Ungefär så skulle vi känna denna dag, denna dag när Cesc Fabregas slutligen skrivit på för fc barcelona, lämnat Arsenal bakom sig och då denna ständigt pågående cirkus äntligen fick sitt slut.

Men så känns det inte, inte på något sätt. För till skillnad från en utdragen eller lagad tand, så finns här ingen lättnad. Inget utpustande och ingen känsla av att allt som inte döda härdar en. Bara tomhet, tystnad och en nedslagen blick.

Fabregas är enligt mig topp 5 på sin position i världen och det närmsta världsklasspelare, Arsenal kommer post TH14/DB10(okej läs även: Ray Parlour). Jag skulle ljuga min tunga svart om förlusten av Cesc inte gör oss enormt mycket sämre. Men det största problemet i sig är inte att vi förlorat Cesc till barca och att det oundvikliga till slut blivit faktum. Det största problemet är att det skapar ytterligare minst två:

1: Vår erfarenhet av, och smärtande vetskap om, Wengers dokumenterade ovilja att spendera intjänade transferpengar på andra högkvalitativa och redan färdiga spelare att ersätta den sålde. Det vill säga, Cesc-affären gör oss inte bara en Cesc fattigare utan för oss även tillbaka ett par utvecklingssteg. Som andra försäljningar tidigare gjort, vilka i sin tur tenderar att resultera i än fler stjärnors ovilja att stanna i klubben. Kring detta kan vi endast spekulera, men känslan det väcker är inte den skönaste.

2: Priset och prestigen. När manure visste att Cristiano Ronaldo var förlorad, såg de till att kräma ur så in i h-vette med pengar av Real. Trots att manu och alla andra visste att han bara ville till Real, så tog de ut en hutlös summa pengar, vilket indirekt legitimerade det faktum att SAF, genom affären, gjort klubbens trupp sämre. Nu kan Fabregas statistiskt sett inte jämföras med CR, men då manure fick ca en miljard för honom så är de ca £35 miljonerna, med ytterligare fem vid framgång, som Cesc, ryktesvis skall ha gått för, ett nästan förnedrande pris.

£35 miljoner för en kreativ spelare i världsklass. Med ett tonlass av erfarenhet i en av världens bästa fotbollsligor och med, i varje fall 7-8 gyllene år kvar i sig, måste vara årtiondets bästa affär genomförd av klubben som anser sig vara för mer än alla andra. Grattis barcelona för att ert rent patologiska fulspel gick hem och grattis Cesc Fabregas för att du fick din vilja igenom och fick återförenas inte bara med dina bästisar sedan barndomen (nåja...), utan även med dina drömmars klubb.

En stor förlorare i denna soppa, är Arsène Wenger. Så mycket prestige han har investerat i det projekt som Fabregas var en symbol för, går nästan inte att uppskatta. Symbolvärdet i denna förlust är ofantligt för honom och det ”Wenger knows” som alltid varit ett betryggande mantra för oss arsenalister, saknar numera helt täckning. Där SAF tog hem storkovan för en flyktande Cristiano Ronaldo, och i och med det bibehöll sitt höga huvud, där kröks Wengers rygg än mer. För ännu en oönskad börda och för ännu en tillplattande förlust. Själva galjonsfiguren för hans ungdomsprojekt har lämnat och det är allt annat än betydelselöst för Wenger och för hans, tidigare år sällan ifrågasatta, auktoritet.

Men de största förlorarna är självklart klubben Arsenal och dess anhängare. Som nämnts tidigare förlorar vi en spelare i världsklass, en spelare som är näst intill omöjlig att ersätta och vi gör det i en period där vi inte bara svajat betänkligt och visat mental bräcklighet, utan även visat en nästan parodisk oförmåga att vända underläge, behålla ett överläge och att knyta till säcken. Vi är liksom inte da shit of today, inte riktigt laget folk talar om med darrande respekt i rösten. Vi Arsenalfantaster har blivit driftskucku of the lunchrum, garv of the morgonfika och den reverserade upplagan av det är inte lett att vara est, men det är balt. Det skrattas inte längre med oss, det skrattas åt oss...

Så mest av allt så gör det ont. Mest av allt så önskar man att man kunde önska honom lycka till i framtiden, men det är i denna stund så oerhört svårt att vara den fina och goda människan som gör sådant. Som verkligen önskar honom lycka till.  För du var vår man, Cesc. Det var dig vi var när vi skulle slå frisparkar ute på gräsplanen, det var dig vi såg som framtiden och det var i dina händer pokalen skulle hållas. Och jag önskar jag kunde se tillbaka våra år tillsammans utan att känna mig sorgsen, jag önskar jag kunde fortsätta nynna på ”We Love Cesc Fabregas” i regnet på ungarnas lekplats och jag önskar att jag inte kände ilska, smärta och smaken av svek. För jag är en vuxen man, och jag borde veta bättre.

Jag vet att folk byter jobb och jag förstår att folk ibland upplever möjlighet till utveckling större någon annan stans, än på den lilla plätt jag själv står vid. Jag vet om att Arsenal är så mycket viktigare för alla vi som följer klubben, än för spelarna, för vilka Arsenal är en arbetsplats bland arbetsplatser. Min hjärna vet, men hjärtat har så svårt att ta till sig informationen det får.

Jag får väl försöka mig på att ändå säga tack för glädje du givit mig, för alla stunder i TV-soffan, vid bardisken eller under fotbollsturistande i ditt forna hemland. Tack för allt hopp om ljusnande framtid du gav mig, tack för den fotbollspoesi du stundtals skapade och tack för åren du faktiskt brann för Arsenal. Även om det var ett tag sedan senast jag såg elden i dina mattade ögon.

Men trots att jag önskar att jag kunde, så kan jag inte. Jag kan inte av hela mitt hjärta, som för alltid kommer slå för den klubb du just lämnat bakom dig, önska dig lycka i din nya klubb. Den klubb som förförde dig, som bedrog oss och som drar hela fotbollens vackra ansikte i smutsen. Jag tror du kommer att trivas.

Allt händer på en gång och tar man en ynka dag ledigt från bloggen så hopar sig arbetet till nästa dag och därför skulle jag kunna skriva en hel roman. Detta har jag dock förbjudits av forumprofilen Stomach, han orkar nämligen bara läsa serierna i dagstidningen och tycker att jag är för långdragen. Jag säger till när du inte behöver läsa mer Ola!

Till huvudsakerna då och vi börjar med matchen mot Newcastle som blev en segdragen historia där alla våra farhågor kring Arsenal besannades. Vi var sega, saknade idéer och fantasi. Ingen ville eller vågade göra jobbet av rädsla för att tappa bollen trots att försvaret i stora stycken gör en felfri match. Van Persie får ingenting att jobba med framför Rosicky och Ramsey. När vi anfaller har vi en eller ingen gubbe inne i straffområdet när vi istället borde ha fullt med folk som löper rundor därinne för att förvirra, förvilla, förstöra och förgöra motståndet.

Vi saknade inte aggressivitet i närkamperna, vi saknade inte vinnarvilja och vi saknade inte ambition, men bristen på självförtroende är synlig för alla att se. Tror man på sig själv så vågar man göra saker annorlunda. Då vågar Arsjavin ta en löpning utan att passningen kommer. Idag fungerar det så att om du springer en gång och bollen inte kommer, så slutar du att springa eftersom bollen ändå inte kommer. En ond spiral.

Det finns inga mirakelmediciner mot det här. Det handlar inte om att värva Iniesta eller behålla Fabregas för att vi ska se ut som världsklass igen. Det är bara att jobba och få lite turmål, skitmål och hit-and-hope-mål. Ett par vinster och de följs upp av ett par vinster när man tror att man är odödlig. Vi blir helt enkelt tvungna att gräva ner hälarna i marken imorgon och springa som fan, passa bollen tills den går i mål och hoppas att någon vågar göra något. Med Van Persie avstängd så blir det intressant om Gervinho, Chamakh eller rent av Walcott startar på topp.

Matchen mot Newcastle innehöll ju också den kontrovers som nu gjort att båda klubbarna anmälts av FA för att man inte kunnat kontrollera sina spelare. Barton som nu är utsedd till årets skithög för tjugonde året i rad har redan fått ett gult kort i matchen och går därmed helt strafflös från alla bevis man kan hitta mot honom, medan Alex Song som borde blivit utvisad för stämplingen även kan granskas för allt han gjorde under 90 minuter som kan förlänga en eventuell avstängning. Gervinho har i grunden tre matchers avstängning som Arsenal har överklagat. Det är solklart så att inga händer ska höjas mot en annan spelare så egentligen inget att diskutera. Förutom proportionerna då. Att slita upp en spelare från marken, skaka dem på samma sätt som orsakar död bland spädbarn och sedan vägra släppa när andra spelare blandar sig i är tydligen endast värt ett gult kort. 150 meter längre bort hade en polis gripit honom och bötfällt honom för samma sak eftersom det är misshandel.

Det som gör det hela än värre är att Barton kan springa runt resten av matchen och klaga till domare och spelare högljutt och vitt om att Gervinho "slog" honom när ivorianen fick till en näsduksslap. Den gjorde dock så ont på den klene Barton som precis lyft upp Gervinho från marken att han efter en minuts betänketid kände smärtan. Svaga nervkopplingar kanske?

Suck. Det börjar direkt.

Stomach: Du får sluta läsa här.

Fabregas har nu officiellt lämnat oss och mängder av fans förbannar spanjoren för sitt svek. Jag är inte en av dem. Fabregas har troligen gett sitt allt under de matcher han spelat för oss och har aldrig hymlat med sitt intresse över att få spela i Barcelona en dag. Antagligen har han tryckt på om att få lämna redan nu, vilket man kan ha delade meningar om, men den stora skurken i hela affären är Arsenal. Barcelonas ohederliga metoder är ett annat kapitel som vi avhandlat tusentals gånger och det lämnar jag därhän denna gången. Arsenals fel är att tillåta Barcelona att komma till förhandlingsbordet innan de ens mött utgångspriset i kontanta medel. Det rådet fortfarande delade meningar om hur mycket pengar vi får, men summan som nämns på £35m plus ytterligare £5m är för lite. Arsenal hade makten men valde att släppa den.

Man vill förstås inte ha en missnöjd spelare i truppen, men jag skulle vilja se den fotbollsspelare som efter en misslyckad transfer inte vill spela utan hellre sitta på bänken. När Mark Schwarzers övergång till Arsenal inte blev av så satte han sig ju inte precis ner och började lipa och spela dåligt med vilje. Det fungerar inte så, därför hade vi lätt kunnat hålla kvar Fabregas och fortsätta ta ut honom i laget med garanti på att han skulle göra sitt bästa. Den vinnarskallen har professionella fotbollsspelare i allmänhet och jag är ganska säker på att Fabregas har den. Nu blev det inte så och Arsenal har mist sin absolut bäste spelare igen. Vi klarar oss naturligtvis ändå. Vi vinner kanske inte ligan med nuvarande trupp, men klubben går knappast under så domedagsprofeterna kan hålla sig borta.

Vi får kanske nöja oss med något eller några mellanår till, det är ingen katastrof i mina ögon. Det är bara en klubb som kan vinna ligan åt gången och just nu ser det ut som att flest pengar vinner. Det intressanta är att våra spelare ändå kan konkurrera så pass mycket som de gör så något gör Wenger rätt när han köper billigt. Han lyckas inte varje gång, men vem kan säga att varje köp på Ullared är ett kap?

Det är två veckor kvar av transferfönstret och alla drömmar om Wesley Sneijder, Higuain, Benzema eller Tevez kan ni släppa på en gång. Arsenal fungerar inte så och Wenger fungerar absolut inte så. Det vet vi och ändå så ropar vi på de stora namnen och ska frälsas av dem. Låt Wenger göra sina köp i lugn och ro och så får vi lita på att de håller den kvalitet som förväntas av dem. Arsenal är en stor klubb, som håller på att transformeras till en vacker fjäril. Det tar tid och man får vänta länge, men väntar man på mirakel så blir miraklet desto större när det sker.

God kväll! Hur skall man börja? Vart skall man börja? Det har varit två dygn fyllda av alla möjliga känslor som väckt både frustration, ilska, ångest och glädje. Allt från Wengers mystiska presskonferens på fredagmorgonen och Joey Bartons idiotiska agerande under Newcastle-matchen till Arsenal Swedens fantastiska 10-årsjubileum.

Nåja, låt oss börja där det tog vid sist, nämligen på fredagkvällen. Det var en dag som rymde Wengers presskonferens, Fabregas avsked och värvningen av Joel Campbell - allt i ett. Från att på morgonen ha sagt att "ingen skulle lämna laget" och "truppen är för stor" fick laget dels säga hejdå till Fabregas och dels välkomna Campbell, som fortfarande befinner sig hemma i Costa Rica.

En galen fredag som knappast var den bästa uppladdningen inför Premier League-premiären, speciellt när uppladdningen redan störts på grund av ett bröllop i Newcastle. Man kan spekulera oavbrutet hur sommaren påverkat laget, spelarna och klubben, men för mig finns det bara två sätt Fabregas-gate kan ha påverkat oss: 1) laget försvagas både kvalitetsmässigt och mentalt och får således svårt att återhämta sig från att Fabregas lämnat klubben eller 2) hela laget (och speciellt vissa spelare) kliver fram ur skuggan och visar att man inte tänker ge upp.

Naturligtvis kan det även vara en blandning av både 1) och 2), men allt som oftast brukar man se snabba resultat när det kommer till sådana dramatiska händelser. Att vi i det långa loppet kommer klara oss utan en stjärna som Fabregas råder det ingen tvekan om - det har vi gjort i 125 år - men det blir intressant att se hur lång tid det kommer att ta innan vi kan anpassa till en taktik, ett system och ett lag utan Cesc Fabregas.

Cesc Fabregas och Samir Nasri - två extremt tunga förluster. Foto: Bildbyrån.

Fabregas har varit vår spelmotor och mittfältsgeneral i flera år och nästan allt spel har gått genom honom på mitten. Han har varit spelaren som kan avgöra en match på en millisekund och motståndarna har alltid vetat om det. Nu när vi saknar honom ser Arsenal helt annorlunda ut, vilket vi märkte tydligt under matchen mot Newcastle.

Det saknades kreativitet, jävlaranamma, vilja och de där insticken som Cesc varit en mästare på att leverera. Spelet stannade upp stup i kvarten och var allmänt långsamt och segt. Vi hade enorma svårigheter att komma till avslut och när vi väl gjorde det var det oftast Newcastle-publiken som fick kasta tillbaka bollen inpå plan från läktaren.

Under hela försäsongen har jag - och även en del andra - varit oroliga för våra offensiva kvalitéer. Försvaret har tyvärr tagit allt fokus under sommarens gång och många har enkelt glömt bort att vi fortfarande har stora problem längre fram i ledet. Så länge vi spelar lika tafatt som under gårdagen kommer vi ha stora problem med att penetrera försvar, speciellt när det kommer till lag som älskar att parkera bussen på egen planhalva.

Saken görs inte bättre av att Gervinho nu blir borta tre ligamatcher i rad för det röda kortet han drog på sig när han valde att "bitchslappa" Joey Barton. Med skador, formsvackor, otur och avstängningar kan vi snart stå där med en startelva där vår offensiv utgörs av Ryo Miyaichi, Chamakh och Alex Oxlade-Chamberlain är startmän. Inget ont om dessa tre spelare, men två av dem har inte spelat en enda tävlingsmatch för Arsenal medan den tredje är helt under isen.

Det var länge sedan Chamakh fick le. Foto: Bildbyrån.

Newcastle agerade dock väldigt stabilt och gjorde en bra match, det skall ingen ta ifrån dem. Arsenal gjorde dock exakt samma sak, åtminstone i försvarsväg. Under flera veckor i rad har vårt försvar analyserats in i minsta detalj och oftast hånats av både Arsenal- och motståndarsupportrar. Igår kväll var den dock lysande. Thomas Vermaelen och Laurent Koscielny gjorde bägge superba insatser medan Wojciech Szczesny var allt det som De Gea inte är.

Tyvärr kom efterspelet att handla om det storbråk som utlöstes mot slutet av matchen. Gervinho kom framrusandes på vänsterkanten, klev in i straffområdet och tog ett litet steg tillbaka i planen. I samma steg nuddade Tiote vårt nyförvärv varpå ivorianen ramlade pladask på backen. För alla som sett repriserna råder det ingen tvekan om att det fanns kontakt, men självklart överdramatiserar Gervinho på fullaste allvar. Vare sig det är straff eller inte låter jag bli osagt, men det är istället situationen efteråt som är intressant.

Medan spelet fortfarande är igång kommer Joey Barton och rycker upp Gervinho med bägge händerna. Han agerar hotfullt och bröstar upp sig mot ivorianen. Till slut rinner det över för Gervinho som slår till Barton lätt, varpå Barton - som själv blev förbannad över att Gervinho filmat - filmar själv och faller till marken pladask som om han blivit skjuten.

Det hela slutar med att Gervinho får rött kort (inget snack om saken) medan Joey Barton klarar sig med ett gult. Problemet som uppstår för mig är vilken situation Walton ger Barton ett gult kort för. Om det är för den första situationen där han rycker upp Gervinho kan det ju inte sluta med annat än en straff. Jag må inte ha läst regelboken, men spelet är igång då Barton utlöser bråket inifrån straffområdet. Om han därefter får gult för just det kan det ju knappast bli frispark åt Newcastle? Att jag personligen anser att Barton borde ha fått rött är en åsikt som jag delar med många, men samtidigt borde Song ha fått exakt samma färg på kortet när han stämplade samma huvudperson.

Kanske är det jag som överreagerar, men efter åratal fyllda av domslut som gått emot oss blev det inte enklare att smälta gårdagens poängtapp. Vad som däremot bör understrykas är att en poäng borta mot Newcastle inte är ett dåligt resultat. Att spela på St James' Park är extremt tuff och storlag har och kommer att fortsätta tappa poäng där.

Problemet är väl istället att det var en sådan här start vi verkligen inte behövde. Vi behövde  en seger på grund av flera skäl, men det är knappast så att vi står och faller med det här resultatet. Nu blir dock tre poäng mot Liverpool hemma på Emirates enormt viktigt att erövra, speciellt då vi möter Manchester United på Old Trafford en vecka senare och knappast kan kalla oss favoriter.

Favoriterna Manchester United - laget att slå. Foto: Bildbyrån.

Vår tuffa start kan dock även vändas till någonting positivt. På grund av det hektiska spelschema som innefattar flera tuffa borta- och hemmamatcher kommer vi snabbt att få reda på vart vi egentligen ligger till både spel- och kvalitetsmässigt.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag även passa på att lägga in ett par ord om gårdagens 10-årsjubileum. Det var en fantastisk tillställning som var väl genomförd från alla inblandade. Tretton spenderade timmar på Undici i Stockholm kändes bara som ett par timmar på grund av aktiviteterna, människorna och den fantastiska gemytligheten.

Vi fick ett trevligt årsmöte, fantastiska berättelser från både Petter Karlsson och Anders Limpar, en god buffé, mycket god dricka och trevligt sällskap. Lägg där till Newcastle - Arsenal (trots resultatet) och Away Boyz som förgyllde hela kvällen.

Jag träffade på massor av underhållande, intressanta och trevliga personligheter under kvällen och vill även passa på att tacka ännu en gång för alla mottagna komplimang. Ni förstår nog inte själva hur mycket det uppskattas. Enormt värmande, kul och uppskattat!

Nu ser vi fram emot nästa vecka med matcher mot både Udinese och Liverpool. Det skulle inte smaka illa med två vinster, eller vad säger ni? Ha det underbart! Hej!

Fru D&M var under lördagen ute och lekte ungdom på popfestival, husets herre agerade barnvakt och toonsmatchen fick av den anledningen ses från TV-soffan. Cornen var poppade, ölen var kylda och sonen och manuvännen hade satt sig beredda på underhållning,
spänning och målkavalkad. Det var premiärdags i Casa del D&M. Nu skulle säsongen börja, nu skulle det hända. Nu skulle the Troll
of them Toons dras ut i ljuset för att spricka.