Senaste blogginläggen

Besviken, urtrött och irriterad ska jag försöka svälja att Arsenal än en gång visat upp sig från sin sämsta sida. Wenger har ingenting lärt eller så har han gjort allt han kunnat för att vi skulle åka ur. Då lyckades han ju inte med det heller. Det laget vi ställde på benen idag är helt enkelt inte bra nog.

Tänk tillbaka till säsongen 2006/2007. Säsongens kulmen var kanske ligacupfinalen mot Chelsea. På vägen dit hade vi spelat ut West Bromwich, Everton och Liverpool - på bortaplan. Vi fick ett dubbelmöte mot ett ordinarie Tottenham som vi gick segrande ur. Allt detta åstadkoms med ett lag där flera av dem inte ens fått gå på Systembolaget och ytterligare några inte gått ut gymnasiet. Det de hade istället var hunger, vilja och ambition.

Några av dessa spelare är kvar i klubben, en av de spelande heter Fabregas, en annan Theo Walcott. De här matcherna har för bland annat dessa två varit en språngbräda mot högre mål, en trampolin mot legendarstatus i Arsenal FC. För andra har det snarare blivit en biljett in i det glassiga Värma-Bänken-jobbet som tydligen var ledigt hos Arsenal.

De som fick dessa jobben har som kännetecken att de allra helst vill slippa spela fotboll. De pustar och stönar när deras namn kommer upp på tavlan med startelvan. Att träna är bara ett måste och de håller sig gärna så långt ifrån tränarens öga som de kan för att inte dra uppmärksamhet till sig. När det spelas five-a-side låtsas de springa och lyckas på något sätt komma igenom grupparbetena med VG. Därför förleds tränare Wenger att tro att dessa spelare kan spela när MVG eleverna Walcott och Fabregas är trötta.

Pustande, frustande och stönande står då herrarna Denilson, Bendtner och Almunia på plan och drömmer om bänken. Livet under en värmande filt och miljoner på banken är ju så skönt utan att man ska behöva svettas på planen. Vad värre är - det syns ju att de har fuskat på träningen. De kan inte slå en passning, göra en brytning eller rädda en boll. De kan inte motivera vare sig själva eller andra om att det är kul att spela fotboll eller att det är bra om det går bra för företaget. Och kunde de där skrikande pajasarna på läktarna inte vara tysta en enda sekund så man kunde tänka?

En del blommor är rosor som doftar gott och är berusande vackra i de flesta sammanhang, med andra är maskrosor som man allra helst vill slippa se, men som är ack så svåra att bli av med. Men inte vore det fel om Wenger gick ut med jordfräsen i sommar för att börja om på nytt.

För att vara helt ärlig med er: fuck it, ja, fuck it! Jag må göra många läsare förbannade, men i all ärlighetens namn bryr jag mig inte nämnvärt om resultatet idag. Vissa har gått rent ut sagt bananas på bloggar, forum och hemsidor, men jag ser inte anledningen varför man bör göra det.

Det var naturligtvis en totalt onödig kvittering Arsenal släppte in och jag kan förstå bitterheten hos vissa, men jag tror att den idag hade varit mycket större om vi ställt upp med samma lag som för bara fyra dagar sedan spelade mot Barcelona. Jag tar det här resultatet varje dag i veckan före en skada och/eller extra speltid på Fabregas, Nasri, Koscielny, van Persie eller vem som helst från a-laget.

Om en av våra nyckelspelare hade skadat sig idag hade jag grämt mig i flera veckor framåt. Nu spelade vi med vårt b-lag som lyckades klara av 1-1. Det är nu deras uppgift att ta revansch i returen på Emirates då jag förmodar att nästan exakt samma lag startar. Och vem kommer i all ärlighet komma ihåg det här mötet efter att vi vinner returen på Emirates? Då är det hör bara en match av många.

Jag är naturligtvis lite bitter, men personligen tycker jag det är smått löjligt hur förbannade vissa är. Om matchen slutat 1-0 hade vi inte ens pratat om hur dåligt laget spelade. Då hade det helt plötsligt hetat "hur bra Arsenal gjorde ifrån sig som vann en match där de spelade dåligt." Det är små marginaler det handlar om. På grund av ett försvarsmisstag och en liten målvaktstabbe från han-den-där-spanjoren i mål slutade det 1-1. So what?

Naturligtvis är det illa att tappa och vårt reservlag skall helt enkelt ta Leyton Orient. Det råder det ingen tvekan om. Men samtidigt kan man tycka att Manchester United borde ha krossat divison fem-laget Crawley, eller hur? Eller att Chelsea borde ha hållt undan för Everton? För att bara tala om den här omgången. FA-cupen är upplgad för sådana här resultat och i slutändan har jag ingenting emot det. Titta bara på alla chockresultat de tio senaste åren. Och då får man komma ihåg att vi trots allt inte åkte på en förlust idag.

De enda två startspelarna som var inne på plan idag var Sagna och Song. "Bac" missade dessutom matchen mot Barcelona eftersom han var avstängd. Den enda som fick ta i lite extra var således Song på mitten. I övrgit kommer ett liknande lag spela mot Leyton i returen hemma på Emirates. Om det laget fortfarande inte kan slå Leyton är det bara att introducera det tunga artilleriet, men det först efter halvtid.

Song - en av få bra. Foto: Bildbyrån.

Det går således att sammanfatta den här matchen enkelt: onödigt, men ingenting att bli förbannad över. Jag förstår dock att folk har olika åsikter, så ni är mer än välkomna att dela med er av dessa i kommentarspåret.

Om matchen? Ja, det går väl inte att säga så mycket om den. En av de tråkigaste matcherna den här säsongen där Leyton Orient såg mycket mer motiverade ut än sina motståndare. Arsenal dominerade dock matchbilden utan att få till vassa målchanser. Målet kom dock i början av andra halvlek efter en nick av Tomas Rosicky samt fint förarbete av Nicklas Bendtner.

Sedan rullades bollen runt på plan tills Tehoue valde att utmana Squillaci & Miquel. Han lyckades chippa in bollen mitt emellan och sedan springa sig fri mot Almunia som såg ut att ha somnat i buren. Tehoue drog till med ett hårt skott som letade sig in mellan benen på spanjoren i mål.

Det var i stort sett även det enda som hände i matchen. Det var stundtals segt, oinspirerat och tråkigt spel, men visst borde vi ha vunnit matchen. 1-1 är ett grymt onödigt resultat och ännu en match i vårt redan trånga spelschema är ingenting som gynnar oss. Samtidigt får vi vara lyckliga över att vi slapp extra skaderisk på nyckelspelare. Att åka till Wembley utan en Fabregas eller van Persie hade känts betydligt värre än 1-1.

Och visst, jag kan inte bara förmoda att de skulle bli skadade, men bara risken av att åka på en skada på en nyckelspelare i slutet av säsongen får mig att må illa.

Kritiska frågor bör däremot ställas till vårt reservlag som, förlåt mig, är totalt uselt. Naturligtvis hade vi inte ens pratat om detta om vi bara hållt undan fem minuter till, men sanningen är att skiktet under a-laget varit uselt hela säsongen. Man har haft extremt svårt mot mycket sämre lag, och då pratar vi inte om lag som West Ham eller West Bromwich, utan lag som Huddersfield och Leyton Orient. Skärpning!

Jag förmodar dock att det här resultatet putsas till hemma på Emirates. Det är inte det ultimata tillvägagångasättet, men det är åtminstone bättre än att åka ut!

Efter en vinst på Emirates väntar sedan Manchester United i kvartsfinal och om ni vill läsa vad jag har att säga om dem kan ni bläddra ner lite till "Glöm inte bort"-delen här nedan. Nu blir det spelarbetyg och omdömen.

Leyton-supportrar invaderar planen efter likaresultatet. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Almunia (4/10) - Sure, "haters gonna hate", men Almunia såg allt annat än bra ut idag. Såg stundtals ut att sova i buren. Sedan bör man ställa frågetecken över skottet som går in mellan benen på honom. Vad försöker han egentligen göra? Sätta sig på bollen? Höll dessutom på att kosta oss ett mål redan i den första matchminuten.

• Sagna (6,5/10) - Stabil som vanligt, men det är svårt att glänsa när resten av laget spelar som de gjorde.

• Squillaci (6/10) - Bortsett från försvarsmissen från slutet en godkänd insats. Verkligen ingenting exceptionellt, men på förbättringsvägen efter de dåliga insatser han levererat på sistone.

• Miquel (6,5/10) - En mycket bra debut sett till förväntningar, ålder och erfarenhet. Om man däremot tar bort orden "sett till" var det inte så imponerande. Var dock godkänd!

• Gibbs (5/10) - Njaa, det känns som om skadorna satt mentala ärr. Mycket sämre än förra säsongen då han under långa stunder överglänste Clichy.

• Denilson (5/10) - För taffat i närkamperna, för seg i uppspelen och allmänt förvirrad idag.

• Song (7/10) - En av de bättre idag. Tacklade, slet och bröt anfall. Några få missar, men det kan man förlåta.

• Arshavin (6,5/10) - Fortsatt bra trots att han hade det lite svårt. Ständigt farlig framåt och hade ett skott i stolpen mot slutet.
• Rosicky (6,5/10) - Vackert nickmål och en bra andrahalvlek, men vart var han i första?
• Chamakh (4/10) - Nej, nej, nej! Det känns nästan som om Chamakh varit skadad under de två månader han inte fått spela. Större formsvacka får man leta efter i fotbollseuropa.

• Bendtner (6,5/10) - Bortsett från ett par grova missar i början av första halvlek förstår jag inte vad han gjorde för fel idag. Arbetade hårt på högerkanten - som inte ens är hans naturliga position - och låg bl.a. bakom Rosickys mål. Skall naturligtvis göra bättre ifrån sig, absolut, men blir ordentligt förbannad på folk som direkt efter slutsignalen skickar iväg ett "Sälj Bendtner till AIK" som om han vore anledningen varför vi spelade lika.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

Det fanns tyvärr inte tillräckligt bra spelare på planen för att fullfölja den här listan.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att The Gunners/Leyton Orient lottades mot Manchester United i kvartsfinal. Först skall man naturligtvis ta sig vidare mot Leyton Orient, men det förmodar jag att man gör. Vad tycker jag då om lottningen mot United?

Well, för att vara ärligt är jag nöjd! Här är anledningarna:

1) Vi har chans till revansch efter nederlaget i december.

2) Om vi skulle ta och vinna mot Barcelona (smått otroligt, men ifall) lär laget vara "buzzing" och ta United av bara farten.

3) Det lär inte bli några problem med motivation. Jag tar hellre ett möte mot Manchester United än t.ex. Stoke på bortaplan. Motiverade spelare spelare bättre. Motivation takes class, eller hur man säger det?

4) Vi har chansen att slå ut den kanske största konkurrenten i FA-cupen. Om vi skulle ta och göra det är även den cupen "up for grabs".

5) Om vi skulle förlora mot Manchester United kan vi fokusera på helt och hållet på ligaspelet.

En tripp till Manchester är aldrig fel. Foto: Bildbyrån.

Dessa fem anledningar tycker jag är fullt godvärdiga! Vad som däremot får mig att tro på en förlust är att vi spelar mot Barcelona bara fyra dagar innan. Oavsett resultatet i den matchen lär spelarna ha tagit ut alla sina krafter och frågan är hur pass pigga de är efteråt.

Men allra först bör man slå ut Leyton Orient! Det får man inte glömma en dag som denna.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Onödigt, men ingen kalldusch! Rubriken säger allt. Jag är visserligen lite bitter, men vad ska man förvänta sig egentligen? Det är därför vi älskar Arsenal i slutändan. Man vet aldrig vad man får för överraskning. Nu blev det en negativ sådan, men livet och klubben går vidare.

Nu ställer vi in tankarna på nästa match, redan på onsdag, mot Stoke! Tre poäng vore den ultimata uppladdningen inför finalen i Carling Cup. Come on you Gunners!

P.S. Ljudbloggen dyker upp imorgon! D.S.

God afton! Ännu en dag går mot sitt slut och dagen kunde ju inte ha börjat bättre än att se Cashley Cole stega upp mot straffpunkten och missa den näst avgörande straffen mot Everton. Åh herrejösses vad jag skrattade! Hur som helst, he deserves what's coming to him.

Medan Chelsea ligger femma i ligan, åkt ur båda de inhemska cuperna och inte har en allt för stor chans att vinna Champions League (de har en chans dock) går Arsenal desto bättre. Så pass bra att Wenger siktar på quadrupeln:

I believe we can go to the end of every competition. But we can also stop very quickly. It's just down to how much we believe and how much commitment we show. Our destiny will be made by how much we can get focus every time, how much we can mobilise our resources in every single game, how much the whole squad is concerned by what is going on. So for us the intelligent attitude and behaviour is to just worry about the next game. My job is to get the team as far as it can and we do not choose to drop any competition. That would be silly.

Visst börjar det kittlas lite i magen när man hör det ordet som Arsenal-supporter? Mmmm, kvadruppel. Men precis som Ahldén skrev igår vore det naivt att ta ut någonting i förskott. Någon kvadruppel kommer det dessutom inte att bli. Jag håller fast vid det jag sa igår (att det blir oerhört tufft att ta mer än Carling Cup, men att chansen fortfarande finns) och kan även rekommendera alla att läsa just Ahldéns inlägg. Precis som honom tänker jag inte tro på någonting före jag ser Fabregas höja en buckla mot himlen och kyssa den med sina röda läppar.

Samtidigt förstår man varför så pass många Gooners runt om i världen är exalterade. Vi är i final i Carling Cup, vi har nyss slagit världens bästa lag och vi har en gynnsam position både i ligan och FA-cupen. Det är omöjligt att inte känna sig lite upphetsad över tillvaron, hur mycket man än försöker intala sig själv att ingenting - verkligen ingenting - är avgjort ännu.

Arsenal är skrämmande nära att stå på en liknande platå, men säsongen kan ännu sluta i en enda stor katastrof. Foto: Bildbyrån.

Matchen mot Barcelona sitter fortfarande färskt i minnet (vilket den lär göra ett bra tag) och efter att M a r t i n Keown sett Laurent Koscielnys insats mot det nämnda laget menar han att det är fransmannen som kan bli den perfekta partnern åt Thomas Vermaelen (när han väl är tillbaka):

He may have been sent off on his debut against Liverpool, but Koscielny has impressed me a lot since joining from Lorient in the summer. Wenger probably bought him thinking that, at 25, he was not going to use him too much this year, but the injury to Thomas Vermaelen has given him no choice.

It has accelerated his development and he and Vermaelen will eventually make an excellent pairing. They are good technically and very mobile, which is more important than being physical these days. Koscielny showed that with the way he dealt with danger all around the pitch [against Barcelona].

Medan Johan Djourou såg aningen nervös ut mot Barcelona tycker jag fortfarande att man inte bör bryta det mittbacksparet i mitten "bara för att" Vermaelen snart är tillbaka. De har spelat väldigt bra tillsammans och trots att Koscielny överglänste Djourou sist betyder det inte att Djourou måste bytas ut bara sådär. Som tur är har vi fortfarande bra många veckor kvar tills Vermaelen är återställd och sedan lär han även få spela sig i form vilket minst tar ett par veckor.

Samtidigt som det är skönt att belgaren snart är tillbaka har jag väldigt låga förhoppningar om att han efter mer än ett halvår vid sidlinjen bara kan komma in och dominera. Något säger mig helt enkelt att han blir borta resten av säsongen. Och vad vet vi egentligen om vilken spelare han passar bäst ihop med? Han hann ju knappt spela någonting den här säsongen innan han åkte på skadesmälen. Om han inte får tillbaka sin form när han väl är tillbaka (kan gå lite hur som helst) tycker jag nästan det vore ett bättre val att fortsätta köra med Koscielny och Djourou samt Squillaci på bänken. Om Vermaelen är frisk och i form tar han självklart en startplats, men frågan är ju om han är det redan om en månad? Nej, vi får helt enkelt vänta och se!

Ni som för övrigt vill se just Koscielnys insats i repris kan ta och spana in den här videon. Om ni gillar sådana kompilationer kan ni ju även ta och spana in en likadan kompilation, fast då med MoTM Jack Wilshere. Jag hoppas för övrigt att ingen här har missat den här fantastiska bilden.

Super Jack! Foto: Bildbyrån.

Inför mötet mot Barca skrev jag att jag hatar Barcelona-spelare som vägrar ge upp pratet om Cesc Fabregas. Det var någon kommentar jag fick som påpekade att Barcelona-spelarna faktiskt bara sagt goda saker om Arsenal inför det då kommande CL-mötet. Innan en bedömning bad jag dock henne/honom att vänta tills matchen var avklarad. Well, ladies and gentleman, I give you Lionel Messi:

Let's hope so. In the end he will do what he wants and what the people at Barca want. It doesn't depend on us, but I think his inclination is to be at Barcelona because there is nowhere he will be better off than here. It's clear he is vital for them. Their play depends so much on him; they are constantly giving him the ball - he is a very important player for them.

Nåja, det är inte i klass med Xavi a.k.a. "CESC FABREGAS HAS MOTHAFUCKING BARCA DNA IN HIS BODY, SOUL AND EVERYWHERE", men man kan ju inte säga att man njuter av att se Messi säga att det inte finns någon annanstans Cesc skulle må bättre av att vara än i Barcelona. Usch och fy om ni frågar mig.

Ni får faktiskt tillåtelse att kalla mig vad ni än vill, men om vi skulle slå ut Barcelona och sedan åka ur i kvartsfinalen i Champions League skulle jag helt ärligt inte ha så mycket emot det så länge vi ser till att vinna Carling Cup och gå långt i FA-cupen och ligan (eventuellt vinna). Att slå ut Barcelona skulle bara det kännas som en liten titel. Trots att jag skulle kunna offra min högra hand vänstra hand (jag vill ha kvar min högra då jag är högerhänt) för att se Fabregas lyfta en CL-titel på Wembley vet jag att det är i just den turneringen vi har minst vinstchans i. Naturligtvis kommer jag och alla ni som läser detta vara besvikna när/om vi åker ut, men om vi bara skulle kunna se till att slå ut Barcelona skulle det kännas så himla skönt. Hur som helst, nog om Barca!

Robin van Persie är antagligen en av världens absolut bästa anfallare i detta nuet och det råder det ingen som helst tvekan över. Men nu berättar succéanfallaren om hur han i höstas kände sig lite upprörd efter det han fick läsa, höra och se i media:

I had the feeling that some people were surprised that I’d ever come back and do that for my club. Reading one or two articles was quite interesting, because apparently a few people didn’t really think that I would come back as strong a player as I’d previously been.

In my opinion that was never going to be the case, but that lack of pressure (of expectations) gave me the time to come back. When you don’t play, people can forget you really quickly. There’s always a new player, a new thing, football can change in one game. Now that I’ve come back with some goals, it’s a new story for people and journalists might say “He can make them champions” — but that’s not the case, either.

For me, that game against Chelsea was a big turning point. We’d had a couple of more average games around it so the pressure was on, we needed to win the game to catch up and we all worked our socks off. That pressing game can be great but everyone needs to do it. If one guy doesn’t participate, you’re lost. So it’s a risky way to play, but if everyone is sharp and ready to run for each other it can be beautiful. We’ve been working hard on it and I think you can tell.

van Persie fortsätter sedan att berätta varför han inte kan se sig i något annat lag än Arsenal, och jag lovar, detta måste ni bara läsa:

I don’t have the inclination to go anywhere. This is the best team for me to be in. The bottom line is that I want to win trophies with Arsenal, not with anybody else. I know you can win trophies in many countries and in many ways, but I want to do that in our way and in an Arsenal shirt. I’m sure I could win things at another team in another country, but would it feel like our trophy, my trophy? I’m not sure it would. Anything we win here will come from the heart and that’s what I want. It’s my dream and I see no point in speaking about other teams when I have these dreams.

I think other people know that about me; I’m just hungry to win with Arsenal and that’s it. It’s a massive game against Birmingham in the Carling Cup final, just massive. Going to Wembley in front of 90,000 fans, lifting that trophy, just imagine it!‘I know what everyone’s feeling having not won anything for a few years — how I’m feeling, the fans, everybody connected with this place. Making other people happy by winning the competition our way would make me so proud. We can make such a great number of people happy.

Det är få spelare som älskar Arsenal lika mycket som RvP! Jag finner nästan inga ord för hur mycket jag älskar spelare som talar på ett lika passionerat sätt som honom. Han är Arsenal through and through, verkligen. Fick för övrigt nästan gåshud när jag läste igenom det sista stycket, fantastiskt! Men kom ihåg - ta inte ut Carling Cup-vinsten i förskott! Birmingham kan bli bra mycket tuffare än många tror.

Yeeeeaaaaahhh. Foto: Bildbyrån.

I förmiddags bjöd Wojciech Szczesny på bra många underhållande tweets och reaktionerna på Manchester United-forumet RedCafe lät inte vänta på sig. På samma forum blev det nästan kaos i onsdags när Arsenal vann över Barcelona. Det startades en tio-tjugo nya trådar som alla handlade om Arsenal på ett eller annat sätt. I en av trådarna bad en forumit andra MUFC-supportrar att photoshoppa en bild, och ja, sådant här kan man till och med skratta åt som Arsenal-supporter.

Just RedCafe är för övrigt ett väldigt roligt ställe att surfa in på, speciellt nu när Manchester United för första gången på länge känner sig hotade av Arsenal. Ni kan hitta massvis med roliga trådar där United-supportrar diskuterar allt från Wilsheres prislapp till Arsenals bästa anfallstrio.

Smånyheter kan vi också bjuda på! Theo Walcott har skaffat Twitter, "Inter jagar två Arsenal-stjärnor" (vad livnär sig sidor som caughtoffside på egentligen?) och Szczesny bjuder på sig själv.

Det här var dock allt för idag! Jag är förhoppningsvis tillbaka imorgon kväll med en nykter matchrapport (ljudbloggen får skjutas upp en-två dagar!)! Ha det!

Kvadrupel. Smaka på ordet och känn efter om det är ett ord som skulle kunna kännas bra i Arsenalsammanhang. Och nu när du har dreglat färdigt och tvättat ur det simmiga i ögonen så kan du vakna igen och glömma allt om kvadruplar och tripplar och till och med dubblar. Det är faktiskt ett krav som vi måste ställa på oss själva.

Att drömskt låtsas vara något annat och låtsas att vi vunnit en massa på förhand, det hör Tottenham- och England-fans till. Vi ska stå med båda fötterna på jorden och verkligen bara ta en match i taget. Den spelas på söndag och ska tas på fullaste allvar.

Faktum är ju att vi hittills inte vunnit någonting och faktum är ju att vi inte uppnått någonting särskilt ännu. Vi har dessutom varit i samma sits förut utan att vinna någonting så att hävda att vi lever i ett drömtillstånd med stora, stora chanser till att vinna titlar är väl att gå till överdrift. 2007 vid denna tiden var vi kvar i alla turneringar och hade en final i Carling Cup mot Chelsea att spela.

Vi vet hur det gick, i finalen fick ett otroligt ungt Arsenal stryk av Chelsea efter storspel, vi åkte ur FA-cupen mot Blackburn dagarna efter och fick respass ur Champions League veckan efter mot PSV Eindhoven. I ligan blev det en tredjeplats, fyra poäng efter segrande Man U.

Allt upprepas inte, men den som blir upprymd nu kanske ska ta fatt i någonting stabilt och försöka ta det lugnt. Kvadrupeln är fortfarande en våt dröm, men jag skulle inte våga snacka om den innan kvällen den 22/5 och vi har vunnit ligan, FA-cupen och ligacupen och ska till att åka till Wembley igen för en tredje final.

Fa-cupen är inte att leka med om vi får möta något av de andra topplagen och skulle vi slå ut Barcelona så lär vi få möta ännu ett tufft motstånd och i mardrömsfallet ett engelskt motstånd. I ligan har vi massor av knepiga matcher och fyra poängs försprång att ta in. Jag vägrar att räkna hem någon titel förrän jag ser Fabregas stå och blöta ner pokalen med läpparna. Jag är nämligen en sådan pokalfetischist att jag vill se en riktigt snygg spanjor kyssa dem för att jag ska tända till. Jag slår vad om att ni alla är likadana. Snuskhumrar.

God eftermiddag! Det har varit en lång dag idag! Det började med att jag såg igenom onsdagens match (i 1080p) för att sedan arbeta lite på Arsenal Swedens nya Wikipedia-artikel. Efter det hann jag även sätta ihop en inför-rapport inför helgens match! Som en avslutning på dagen kan vi ju köra iväg ett blogginlägg också! Mycket arbete, men det är det värt efter onsdagens fina minnen!

När man nu lugnat ner sig lite efteråt är det skönt att blicka framåt! Vi är fortsatt kvar i alla fyra turneringar och om någon hade påstått det i augusti månad hade jag helt ärligt skrattat. Hur optimistisk jag själv var i somras trodde jag aldrig att vi skulle ligga så här bra till i slutet av februari! Vi är i final i Carling Cup (jag har fixat biljett!!!), i bra läge inför returen i Champions League, fyra poäng från Manchester United i ligan och en vinst ifrån kvartsfinal i FA-cupen! Läs igenom sista meningen igen och tänk om ni hade läst det i början av säsongen! Mycket kan fortfarande gå illa, men det är nästan så man får nypa sig själv i armen lite för att tro att det är sant.

Hur exalterande det än är får vi alla komma ihåg att det återstår massvis och åter massvis med grovarbete. Säsongen kan fortfarande sluta i ett praktfiasko och det finns ingenting som säger att vi måste vinna en titel den här säsongen (bara för att det gått så bra). Vi kan lika gärna åka ur mot Leyton Orient, förlora Carling Cup-finalen och tappa både CL och PL. Ni kan argumentera hur mycket som helst för att det inte händer, men sanningen är att i fotboll kan allt hända. Vi har ingen aning om vad som händer härnäst. Och trots att det är förtjusningen med just fotboll är det också någonting man i detta nuet är skrämd för.

Därför måste tränarna, laget, spelarna och supportrarna inse att det inte finns någon längre tid att fira. Naturligtvis skall man njuta och fira onsdagens vinst, men redan på söndag är det dags för ännu en viktig match. Och returen mot Barcelona lär bli allt annat än enkel, t.o.m. om vi skulle ställa upp med det bästa laget vi hade (det vill säga om vi hade alla skadade spelare friska).

Det återstår massvis med arbete och vi får inte lägga av, inte nu när vi är så nära! En finalvinst mot Birmingham skulle tillsammans med vinsten mot Barcelona innebära den katalysator vi så många gånger efterfrågat. Vi är på gränsen till att uppleva stordåd och det vore skamligt om vi föll på gränsen ännu en gång. De flesta - inklusive jag - har gett upp tanken om att vinna allt, vilket i princip är omöjligt, men någonting lär vi missa och frågan är då vad det blir?

Förlorar vi returen mot Barcelona och åker ur Champions League? Åker vi ur FA-cupen förr eller senare? Förlorar vi finalen mot Birmingham? Misslyckas vi med att ta igen avståndet till United i ligan? Någonting lär vi misslyckas med och frågan är bara vad det blir. Mina odds är fortfarande på att United vinner ligatiteln och Barcelona är fortfarande stora favoriter att gå vidare i Champions League. Hur mycket jag än skulle vilja se oss vinna PL eller CL tror jag att vi har den största och bästa chansen i de inhemska cuperna, det vill säga CC och FA.

Men jag ska inte jinxa till någonting här. Personligen är jag vettskrämd inför finalen i Carling Cup och returen mot Barcelona lär bli en rysare med stora mått. Samtidigt som vi har chansen att vinna allt har vi chansen att tappa allt och förlora.

Det vi dock kan konstatera är att vi för första gången på evigheter är med i det absoluta toppskiktet. Vi är där uppe och fightas med världslag som Barcelona och Manchester United. Vi är i kampen om att vinna i Premier League. Vi har vunnit mot världens bästa lag. Vi är i final i Carling Cup. Det kunde ju ha varit värre, mycket värre. Titta bara på Liverpool, eller Chelsea för den delen. Chelseas framtid ser allt annat än ljus ut medan Liverpool kommer få svårt att etablera sig i toppskiktet de närmsta åren.

I Arsenal hittar vi en fantastisk ekonomisk trygghet, en extremt ljus framtid, ett fint "nu" (vi lever i ett bra nu) och ett lag som spelar vackrast fotboll i England. Visserligen må vi vara sist i Fair Play-ligan, men den kan i all ärlighet dra åt helvete. Vi behöver titlar, inte pengar (vilket man vinner om man toppar den)!

Efter detta korta blogginlägg är således min fråga till er - kommer vi att ha lyft en titel när säsongen 2010/2011 sammanfattas? Jag vågar verkligen inte säga någonting (vill inte jinxa till någonting efter vad som hände sist!), men kan göra så mycket som att värdera chanserna i tävlingarna som återstår:

Carling Cup 80 %
FA-Cupen 50 %
Premier League 40 %
Champions League 30 %

Vad säger ni?

För snart ett år sedan fick amerikanen Chris Bergin frågan om
hur det hela började, hur det kom sig att han blev intresserad av
fotboll och i synnerhet Arsenal. När Bergin började demonstrera
känslorna han kände första gången han kom i riktig kontakt med Arsenal
tror jag att vi alla kände igen oss. Igår kväll gjorde jag absolut det.

När Cesc
Fabregas fick tag i bollen på mittplan med åtta minuter kvar valde han
att dra en hård yttersida mot fransmannen Samir Nasri. Nasri som nyss
hunnit blivit frisk till just den här matchen fick tag i bollen och
sprang sig nästan helt fri på högerkanten. Med sig hade han tre
Barcelona-försvarare.

När Nasri stannade upp i
straffområdet trodde många att han skulle skjuta. Men precis i sin
ögonvrå såg han en liten liten ryss komma springandes. Andrey Arshavin
har i hela sitt liv hållt på Barcelona, Andrey Arshavin har kanske vart
den mest kritiserade spelaren den här säsongen, Andrey Arshavin hade vid
sådana här viktiga lägen alltid haft en förmåga att missa.

När Samir Nasri stannade upp, tittade i sin ögonvrå och drog iväg
passningen rakt över straffområdet stod världen stilla. Tjugosju
miljoner Gooners runt om i världen höll andan. Det var så pass tyst att
man kunde höra en nål fall ner på golvet. Bollen rullade, rullade och
rullade. Arshavin, supportrarna och medspelarna rörde sig alla i en enda
slow-motion-rörelse som inte kan beskrivas i ord.

När Андрей Сергеевич Аршавин sköt bollen kändes det som om jag var tillbaka i
barndomen. Tillbaka på de gröna fälten som lystes upp av solen mitt i
sommaren. Tillbaka på landsbygden där jag alltid spenderade mina somrar
som barn. Tillbaka där jag kände mig som lyckligast. Det går inte att
beskriva i ord, men det kändes som om hela mitt liv gick förbi mina
ögon, precis som det uppges göra före man dör. Enda skillnaden var att
jag inte skulle dö.

Andrey Arshavin! Foto: Bildbyrån.

En nanosekund senare tappade vi alla
all kontroll. Det kändes som om man tagit 100 LSD-tabletter. Det kändes
som om man fått det jobbet man alltid drömt om att ha som liten. Det
kändes som att man hittat kvinnan man letat efter i hela sitt liv. Det
kändes som om man hade tagit en tripp till himmelriket. Det var som en
termometer som fylldes till bristningsgränsen. Det var som om man nyss
upplevt en av de lyckligaste stunderna i sitt liv. Det var .... magiskt.

En sådan lycka, en sådan eufori har jag inte upplevt sedan Henry gjorde 1-0 på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid för snart fem år
sedan. Det finns matcher och mål som kommer riktigt nära, som när Cesc
Fabregas gjorde 3-2 mot Bolton efter att Arsenal legat under med 2-0 i
halvtid. Eller när Adebayor gjorde 1-0 mot Manchester United på Old
Trafford. Men trots att mål som dessa kommer nära har de aldrig uppnått
den känslan som uppnås ytterst sällan, ibland med flera års mellanrum.

Igår var
det en sådan dag. Jag kan direkt säga att jag inför matchen var lite
nere. Min vän hade bara en halvtimma innan matchen skickat sms att han
bara fick tag i en biljett, då åt sig själv. Jag fick sikta in mig på en
helkväll på Gunners Pub och hur mycket jag än velat vara på Emirates så
vet jag att det kvittade efter matchen. För den känslan som uppnåddes
precis efter 2-1 går inte att beskriva i ord, inte ens om jag försökte.

Jag hade
inte ätit någonting under kvällen och var således helt ur förstånd
redan efter tre pints. Eftersom nervositeten var så stor gjorde jag
misstaget att bara fylla på, fylla på pch fylla på. Efter att David Villa hade gjort 1-0 öste jag på ännu mer. Jag klarade inte av det. När jag
var inne på min åttonde eller nionde pint mådde jag så pass illa att jag
la mig ner på golvet längst bak i Gunners Pub och försökte glömma
allting. Det var hemskt.

Fabregas och Arsenal nere för räkning. Foto: Bildbyrån.

Flera gånger ville jag spy, gå
iväg och bara glömma skiten. Matchen var inte ens färdigspelad, men
innerst inne visste man att Barcelona skulle göra 2-0 och kanske till
och med 3-0. Men efter ett par deppiga samtal hem till Sverige i halvtid
reste jag mig upp, beställde in en Pepsi och tog nya tag. Jag försökte
intala mig själv att det här inte var över förrän domaren blåste av
matchen.

Det såg länge ut som om det skulle bli en
miserabel kväll, en afton att bara gräva ner så långt man kunde. Men så
kom vändningen. Så kom Robin van Persie. Så kom kvitteringen. Gael
Clichy lobbpassade in en fantastisk boll till holländaren som drog till
ett skott från i stort sett ingen vinkel alls. Jag såg aldrig målet. Jag
var vänd bort från den stora plasmaskärmen för att jag var förbannad
efter en miss i anfallet. Men när jag hörde det totala kaoset, det
högljudda jublet och den fantastiska euforin ramlade jag ihop på knä och
sträckte upp nävarna i luften samtidigt som jag skrek ut min lycka.

RvP på väg att sätta kvitteringen. Foto: Bildbyrån.

Fem minuter senare gjorde jag inte om samma misstag. Mina ögon var fästa
mot tvn, men jag var trots det borta från den stora klungan i mitten
eftersom jag ville ha lite rum att röra mig i. När Nasri matade bollen
in till Arshavin gick jag igenom allt det där jag skrev om i början. En
sekund senare kastade jag min dricka och sprang in mot mitten. Jag
ramlade i all öl som hade spillts ut, men jag reste mig upp som om
ingenting hade hänt. Jag pussade minst tjugo olika personer - som alla
var nerdränkta av alkohol och svett - inom loppet av bara två minuter
och jag tog sönder mina jeans av glädjeruset som var någonting utöver
det vanliga.

Om jag sett mig själva göra så en helt vanlig
dag hade jag tyckt att jag var äcklig, vidrig, förjävlig och allt som
kommer där emellan. Men precis som Chris Bergin sade i början av det här
inlägget är det stunder som dessa som är obeskrivliga, magiska och
skapar minnen för livet.

Arsenal hade just vänt underläge mot världens bästa lag och det går inte att beskriva lyckan i ord, det går inte. Let's go fucking mental ekade i tio raka minuter utan avbrott och vissa blev till och med
utslängda. När matchen var över kramade alla om varandra som om man känt
varandra hela sitt liv. Sången tog vid, nya öl beställdes in och alla bilar som åkte upp och ner på Blackstock Road tutade som galningar. I all ärlighet kändes det som om vi vunnit en titel, trots att det här bara var en match, trots att ett möte kvarstår och trots att Barcelona fortfarande är favoriter.

Hela dagen, hela kvällen, hela natten ... wow.

Efter att ha mött upp ett par svenskar (bl.a. flera i Arsenal Sweden) efter matchen firade vi alla fem med dricka, glädje, sång och diskussioner. Senare gick tre av oss vidare i London-natten och fortsatte partyt. När taxin skjutsade hem alla oss vid fyra-strecket kände man en glädje som man inte känt på flera år.

Väl hemma vid Liverpool Street gick jag av taxin sist. Det var natt, det var mörkt och det var tyst. Människor sov, bara taxibilar sågs på vägarna och endast ett fåtal människor sågs på gatorna. Den sista vägen hem tog jag upp min Arsenal-halsduk som hade blivit nertrampad i lyckokaoset och började sjunga. Jag sjöng hela vägen hem och jag sjöng hela vägen till sömns.

Arsenal var min kvinna.
Arshavin var min idol.
London var mitt hem.

I'm talking about fate here - when feelings are so powerful it's as if some force beyond your control is guiding you to someone or something that can make you happy beyond your wildest dreams.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=Xw35_SlbIzg]

Det här tar en pallplats på listan över det sjukaste jag upplevt.

Jag vet inte riktigt om jag egentligen är mannen att ge en analys av matchen ikväll. Det känns ovärdigt på något vis. Hade jag varit professionell journalist hade jag nog fan inte skrivit om matchen och publicerat i någon tidning, men nu skriver jag ideellt på en fansite, och då är det fanimej okej.

Jag vet dock inte riktigt var jag ska börja.

Eller, jo, det vet jag. Laurent Koscielny. Fransk-polacken. Folk har dividerat fram och tillbaka hela säsongen. Är han bra eller inte? Ikväll fick vi nog svaret.

Han var fullkomligen överallt. Käkade upp Messi och Villa så gott man kan som mänsklig varelse (utan att vara kannibal) och var fullständig konung i mittförsvaret. Han och DJ Oro är troligen ett framtida stabilt mitttlås.

Vermaelen får komma in om vi behöver någon som skjuter utifrån.

Och den här grabben med tröja nummer 19? Vad heter han? Mario Balotelli lär i varje fall äntligen ha lärt sig vem Jack Wilshere är. Hans start på andra halvlek är brutal. Käkar upp allt och alla. Vem fan är Iniesta? We've got Jack Wilshere!

Och sen då? Den Flygande Holländaren, a k a världens just nu bästa fotbollsspelare, Robin van Persie, trycker in ett mål från i stort sett död vinkel. Ni som inte var på O'Learys Gamla Stan eller på Emirates, ni missade något.

Det mayhem som utbröt var det sjukaste jag upplevt som Arsenalsupporter sedan jag flyttade hit till Stockholm. Vilken balja. Vilken stämning!

Och sen, när Ryssen gjorde 2-1.

Her. Re. Gud.

Jag stod, precis som vid 1-1, PÅ min barstol och skrek rakt ut. Det var kaoz. Det var bara ren eufori. Det var helt fantastiskt.

140 gooners hade alltså samlats på övervåningen på O'Learys för att bevittna detta. Det kom att bli det bästa jag sett sedan jag började följa laget på riktigt stort allvar runt 2002 (kom ihåg att jag inte är äldre än att jag är ca 2 år äldre än Kickmeister).

Det var bloody brilliant.

Osannolikt bra.

Det var precis så fantastiskt som vi ambassadörer har drömt om att denna kväll skulle bli. Både sportsligt och närvaromässigt.

Jag längtar annars till morgondagen, då jag, efter en lång och extremt god natts sömn, kan ladda ner matchen i lugn och ro och se den från början till slut med en nykter syn, utan överdriven nervositet.

Jag vet hur matchen slutar, precis som Karl-Bertil Jonsson vet hur julaftonsfilmen slutar.

Jag kan bara njuta, som alla neutrala gjort idag.

Tydligen hade en United-polare sagt till min vän Matty att det var "det bästa han någonsin sett".

Själv hade jag ont i magen från minut 3 (och det berodde inte bara på min bakfylla från tisdagens tentafest).

Det var fotbollsporr. Rakt igenom.

Nu blir det dock sängen. Coz I'm fucking worth it.

På söndag går vi vidare i FA-cupen.

Vi hörs, hörrni. Godnatt.

Jag ville ha fel, jag ville så innerst jävla inne ha fel i att Barcelona skulle spela ut Arsenal efter noter. Arsenal, laget i mitt hjärta har haft en sjuklig oförmåga att leverera när de möter Barcelona, Man U eller för den delen Chelsea. Idag blev inget undantag om man utgår från första halvlekens skeenden. Arsenal tycktes långa stunder stå och beundra motståndarna och efter Songs gula kort i den 7:e minuten var det fysiska spelet också som bortblåst. Det var tydligt att vi inte skulle få lova att Stoka dem.

Men vi växte och jobbade, växte och slet, växte och vann. Trots att Barcelona tog backlinjen på sängen, eller kanske allra mest Clichy som var den ende som fick upp handen i något tafatt försök att hävda offside helt ovetandes om att han var den store boven. Villas avslut var det inget fel på och sett till hur det sett ut så långt så var det rättvist. Arsenal hade många fina chanser att sätta bollen, men den sista skärpan saknades och Barcelona såg bara så väldigt mycket farligare ut.

Andra halvlek blev däremot det episka drama vi ville ha. Med hängande huvuden fick vi se Arsenal taggade till tusen. Vi tog initiativet, vi ville göra mål, vi ville visa att vi inte är den oduglige lillebroren som försöker mopsa sig på armlängds avstånd. Wilshere, 19 år gammal, överglänste varenda spelare på plan inklusive Messi. Han var överallt på planen och ville vara inblandad och visade ett sådant hjärta och kunnande att man lätt kan bi gråtmild för mindre.

Vi jobbade oss in i matchen och vi kunde känna att vi började förtjäna kvitteringen. Vår räddning kom när Guardiola valde att ta ut David Villa. Det blev Barcelonas fall, det gav oss incitament att fortsätta spela och satsa högre, det gav oss en signal om att Barcelona var nöjda och framförallt tog Barcelonas spets i anfallen slut. Visst stack de upp då och då och kunde avgjort matchen, men Villas frånvaro märktes tydligt. Direktivet från Guardiola var att de var nöjda med ledningen och kunde till och med ta ett kryss.

Van Persie ville vinna, Fabregas ville vinna och hela Arsenal började få ytor och självförtroende. Anfallen blev längre och farligare. Från att i första halvlek fått jaga boll nästan hela tiden kunde vi nu njuta av fantastiska passningar och löpningar och en offervilja fullt värdig en cupfinal. Det lönade sig när Valdes fullständigt missbedömde Van Persies intentioner och lämnade den försmädliga glipan vid sin första stolpe.

Arsjavins segermål var återkomsten för ryssen med stort Å. Så hånad, så bespottad och så utskälld som han varit stundtals och så göra detta segermål med en sådan kyla. Sir Toby´s i Malmö var i extas, stolarna låg kring oss som på ett slagfält och det var ett större kramkalas än på Grammisgalan. Arsenal var Champions of Europe för en kväll. Vi kunde glömma hur usla vi var i första halvlek, hur kass Eboue var matchen igenom och att det snart är retur nere i Spanien. Nu är nu och nuet ska avnjutas denna kväll gärna i sällskap med en bra låt. Själv väljer jag Lustans Lakejers öppningsspår från nya plattan - "Skönhet kräver ingen tolkning".

Barcelona är jättefavoriter till matchen imorgon, alla hyllar spanjorerna och menar att Arsenal kommer att bli slaktade. Visst har jag också varit inne på att vi fölorar över två matcher, men ju mer nersablade vi blir, ju mer börjar jag tro att vi har en chans.

Jag gör mig inga illusioner, vi kommer att få det otroligt tufft och vi behöver en kämpainsats för att klara av det. Här är i alla fall några skäl till att vi klarar av det imorgon kväll:

1. Arsenal slår ur underläge, minns hur otippade vi var inför returen mot Inter och i Spanien mot Real Madrid. Bäst när vi är uträknade.

2. Wilshere - det är en sak att man kollat in honom på video och vet att han är bra, men Barcelona har inte mött honom på riktigt = underskattning.

3. Walcott har blivit smartare, han vet att snabbheten inte är allt, det gäller att överraska också.

4. Arsjavin har en del att bevisa, det kan vara Barcelonas otur.

Naturligtvis finns det massor som tyder på att Barcelona ska vinna också, men i London ska de åtminstone få jobba för det. Hålla nollan måste vara önskedrömmen för Wenger.

Jag är inget fan av Tottenham, men nog fasiken gör Milan sig själva till större åsnor ikväll. Flamini och Gattuso ska vara utvisade flera gånger om och nu gjorde precis Spurs 1-0. Helt rättvist och det gör ingenting om Zlatan och hans vänner åker ur. Spurs kan åka ur i nästa omgång mot oss.

Solen hade lagt sig. Mörkret hade gjort sitt inträde. Utomhus
var det kallt, bistert och ensamt. I Paris var det sommarväder, optimism
och fotboll. Det är nästan 2000 kilometer mellan Karlskoga och Paris,
men den 17 maj 2006 satt en liten pojke hemma i Sverige och kände sig
som om han vore där. Kvart i nio sparkade matchen igång. Nittio minuter
senare rann tårarna nerför mina kinder som en vattenflod.

Det finns förluster i ens hjärta som man helst inte tar upp, men oftast gör
det inte längre ont när man pratar om förluster som skedde för flera år
sedan. Som den där mot Manchester United. Eller den mot Fulham. Det är
historia. Det var länge sedan. Men det finns en match, en final, en
förlust som jag grävt ner så djupt inom mig det bara går. Den matchen
ägde rum 17 maj 2006 och den matchen har fortfarande sina ärr i mitt
röd-vita hjärta.

Saken är att jag inte minns så mycket. Jag
har sett till att gräva ner den så pass djupt att jag bara kommer ihåg
sekvenserna, men det gör lika ont än idag. Efter den kvällen lovade jag
mig själv att aldrig gilla Barcelona, inte ens om mitt liv stod på spel.
Och det har jag hållt fast vid sedan dess.

Det har dock inte varit svårt att göra. Den katalanska
klubben är idag ett praktexemplar på hur en fotbollsklubb blivit en sektliknande rörelse snarare än en klubb. Deras gnäll, deras tjat i media, deras tap-up, deras
Xavi, deras dubbelmoral och deras värnande om att vara allas gullbjörn
har resulterat i att jag inte bara ogillar Barcelona, utan att jag rent
ut sagt hatar klubben.

Vi behöver inte gå in exakt på vad
som gjorts fel i Barca genom åren, men allt från att de själva bedömer
att Barcelona är Cesc Fabregas "riktiga hem" medan de säger samma sak om
spelare som Iniesta, Busquets, Messi, Keita, Puyol, Jeffren och Pedro
(för att nämna några) när de alla förutom Messi anslöt sig till
Barcelona i de senare tonåren. Ändå menar de att Fabregas "måste komma
hem". Då kan de väl lika gärna skeppa iväg alla ovannämnda spelare till
deras moderklubbar, om de skall ha det så.

Ord från en
bitter man, möjligtvis, men efter att ha stått ut med den värsta
tap-up-skandalen i modern fotbollshistoria har jag längre inga sympatier
för det laget. Deras megalån, deras sponsrande av Qatar Foundation,
deras gull-i-gullande i media, deras nyförvärv som aldrig verkar passa
in, deras spelare som inte kan säga någonting gott om Arsenal i media,
deras liga som endast innehåller två bra lag, deras försök att se ut som
den "perfekta klubben" trots stora ekonomiska problem, deras motto "mes
que un club", deras medgångssupportrar, deras styrelse, deras överpris,
deras patetiska, löjliga och kränkande bud på Fabregas (£29
miljoner...), deras ... fucking .. allt.

Problemet är bara
att man blir attackerad av trettonåriga fanboys när man skriver något
sådant på en sida som är neutral, exempelvis kommentarsfält på olika
nätupplagor. Deras argumentationsteknik håller dock nivån "arsenal e en
skitklubb, så de så!!!!!", så mycket argumentation blir det inte.

När man sedan nämner att Barcelona inte vann en enda titel på sex år -
mellan sommaren 1999 till sommaren 2005 - precis som Arsenal inte gjort
mellan 2006 och 2011 blir det helt plötsligt tyst i lådan. För sanningen
är ju att de flesta Barca-supportrarna inte ens kan sin egen
klubbhistoria.

När vi mötte Barcelona förra säsongen
var vi uträknade och slagna på förhand. Vi hade otroliga
skadeproblem (elva spelare borta inklusive massvis med nyckelspelare),
en Gallas som gjorde sig ovän med alla, en skadad van Persie, en
kritiserad Walcott, en usel Almunia och sist men inte minst en fisk.
Trots detta kunde vi ställa upp med ett resonabelt lag i första mötet,
men problemet var bara att spelarna skadade sig på löpande band. Gallas
fick utgå efter en kvart, Arshavin kunde inte fortsätta, Fabregas gjorde
illa sin fot och Song slog upp en gammal skada.

Att det
blev 2-2 var ett smått mirakel, men matchen var redan avgjord på
förhand. Två veckor senare åkte vi till Spanien med spelare som Merida
och Eastmond på bänken och Rosicky och Silvestre på plan. Det var över
innan det ens hade börjat. Men till råga på allt gjorde Messi sin bästa
match för säsongen och fick oss att se förnedrade ut. Arsenal var ett
slaget lag. De efterföljande veckorna skulle vi tappa poäng i Premier
League och snart vara borta från titelstriden som vi så praktfullt hade
klamrat oss fast i.

Det var ett helvete, ett enda stort helvete. Revanschen uteblev. Slagna av Barca, igen. Minnena från '06 dök upp igen och en final som Barcelona inte förtjänade att vinna. Och till och med om vi hade vunnit förra säsongen hade det aldrig varit en fulländad revansch.

Men precis som alltid dyker nya drömmar, nya chanser och nya lag upp. För oss har det bara tagit ett år för att vara en helt förändrad klubb. Borta är laget som alltid förlorade mot Chelsea. Borta är laget som aldrig kunde vinna på bortaplan (ligans bästa bortafacit nu). Borta är dussinspelare som Eduardo och Silvestre. Borta är skadedrabbade spelare som Djourou, RvP, Walcott, Fabregas och Clichy som nu istället är hela, friska och spelklara. Borta är unga talanger som misslyckas och här är istället Wilshere, Szczesny och Ramsey för att nämna några. Mycket är helt enkelt förändrat, nytt eller förbättrat.

Samtidigt som det fortfarande finns saker att förbättra går vi in i morgondagens möte med en annorlunda inställning än förra året. Vi är i väldigt bra form, vi har Nasri tillbaka, vi har en RvP som inte kan sluta göra mål, vi har en Walcott som springer sönder försvarare, vi har en Clichy som mer liknar en duracellkanin än en fotbollspelare, vi har en krigare (Wilshere), kapten (Fabregas) och mur (Song) på mittfältet, vi har ett fantastiskt mittbackspar och vi har framför allt ingen fisk.

Vad jag vill få fram är helt enkelt att vi har en så enormt stor chans att få revansch, på riktigt. Folk tippar 1-1 och 2-1, men jag går ut extremt med 2 eller 3-0. Kalla mig för idiot, fullblodad optimist (vilket jag inte är vanligtvis) eller vad ni än vill, men jag tror, hoppas och ser ett Arsenal som faktiskt kan manövrera Barcelona. Det blir förmodligen inte 3-0, men en vinst är jag nästan säker på om laget bara spelar som man gjort de senaste veckorna (-2hf-nufc).

Men i slutändan är det Arsenal vi håller på och då vet vi alla att det kan gå hur som helst. När vi alla började hålla på Arsenal visste vi att det inte bara skulle bli guld och gröna skogar. Vi har upplevt både toppen och botten. Vi har upplevt både smärta och eufori. Vi har upplevt de emotionella berg- och dalbanorna. Men det är dags att lämna allt det bakom sig och aldrig se sig om igen. Arsenal har sin framtid framför sig och om saker vill sig bra imorgon kan morgondagens match bli en helt ny start för en helt ny era.

Innerst inne vet jag dock att jag aldrig kommer att kunna släppa den där förlusten en sen vårkväll för fyra år sedan. Inte om fem år. Inte om tio år. Aldrig. Och medan det ärret lever vidare i mitt hjärta vet jag att nya ögonblick kommer kunna täcka över det och få mig att glömma det enklare.

Det här är vår säsong, vårt år, vår chans. Det här är det vi brinner för. Det här är Arsenal. COME ON YOU GUNNERS!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=GvEc7ZSAHII]

[video:http://www.youtube.com/watch?v=5IfM1eoNVqo]