Senaste blogginläggen

It's amazing, so amazing. Det är så Kanye West börjar sin refräng i sin kritikerhyllade singel "Amazing". Tycka vad man vill om låten, men refrängen i den är så stark, så överväldigande, så magnifik. Men framför allt är det en låt som jag håller nära hjärtat. Det var på tåget till Wigan - min första bortamatch någonsin - som den gick i hörlurarna, gång på gång på gång.

Jag har självklart känt till låten länge och jag har lyssnat på West tidigare (senaste albumet är sinnessjukt bra), men det var på den resan till Wigan någonting hände med mig. Någonting jag sent kommer att glömma.

När jag i somras fick chansen att åka över till London och börja jobba var det enda jag tänkte på Arsenal. De fortsatta studier jag egentligen hade som mål fick skjutas upp, bara för Arsenal. Klagomål från mina missnöjda föräldrar fick accepteras, bara för Arsenal. De små fickpengar jag hade fick jag slösa på resa och underhåll den första månaden, bara för Arsenal.

Jag visste att jag tog en stor risk när jag åkte över hit. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle klara av jobbet. Att det var långt ifrån säkert om mina pengar skulle räcka den första månaden. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle lyckas acklimatisera mig här.

Visst har jag stött på svårigheter, gupp och hinder på vägen, men när jag går på gatorna på London tänker jag nästan bara på Arsenal. När jag läser tidningarna bläddrar jag längst bak direkt, bara för att läsa om Arsenal. När jag tar tunnelbanan och ska lyssna på musik gör jag det inte. Istället tar jag upp min mediaspelare och tittar på Arsenal-videos beståendes av kompilationer och oförglömliga mål och ögonblick.

När jag åker till Emirates bultar mitt hjärta som om jag springer på ett löpband. När jag står på Emirates och andas in all den röd-vita luft som bildas under matchdagar njuter jag. När jag åker till Emirates när det inte är matchdagar njuter jag ibland ännu mer. Jag brukar lägga mig stenbänkarna, dricka lite mineralvatten och bara njuta av det fina vädret till bakgrunden av Henry, Bergkamp, Brady och alla de andra legenderna. Arsenal betyder allt för mig. Det är som mitt andra hem. Det är som ett äktenskap. Det är som att känna nyfunnen kärlek, om och om igen.

Att det här skulle hända mig hade jag aldrig i hela mitt liv trott. Många av er har lärt er känna mig via bloggen, men sanningen är att det är få av er som faktiskt vet hur mitt liv varit. Saken är, saken är att jag inte haft det så lätt.

Jag växte upp i en arbetarstad kallad Karlskoga, i Värmland, Örebro Län. Min far och min mor skiljde sig åt innan jag ens hann ploppa ut ur magen och ända sedan födseln bodde jag ensam med min mamma från Estland. Anledningen till skilsmässan är för känslig och det är bäst att jag skippar det här.

Efter att far lämnat oss hade vi ingen annan möjlighet än att bosätta oss i ett tvättäkta ghetto, mitt i en stad som var dödare än dödast. Misshandel, inbrott och polisbesök blev vardagsmat för oss. Jag var bara ett litet barn när jag varje dag vaknade upp - om och om igen - till exakt samma känsla - rädsla.

Ett traumatiskt minne jag fortfarande bär inom mig tog rum när jag bara var sju år gammal.En dag visade sig en man upp bakom vår lägenhetsdörr. Han hade ett pistolliknande föremål i handen och bankade argt på dörren. Jag och min mor flydde i bara underkläder ut genom balkongen och sprang i den tjocka snön som om våra liv var i fara. Vem vet, kanske det även var så. Det var iskallt när jag med tårarna flödandes längs kinderna trodde att jag skulle dö.

Efter att ha kontaktat polisen och fått skydd kunde vi andas ut. Efteråt fick jag veta att han var ett psykfall från en helt annan stad. På grund av för lite bevismaterial kunde han dock aldrig dömas. Vi fick fortsätta leva i en oviss rädsla.

Medan alla andra barn blev bortskämda med julklappar för tusentals kronor var det enda jag ville ha lite kärlek. Jag brydde mig inte om leksaker, tv-spel eller pengar. Kärlek var det viktigaste jag kunde få. Livet rullade på sådär, dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Det var först när jag blev tonåring som saker och ting började gå bättre. Vi flyttade till ett trevligare ställe i stan, fick fler vänner och kände oss tryggare. Men ärren hade satt sig sedan uppväxten. Jag blev mobbad, småkriminell och hatad på en och samma gång. Min mor var jag sällan tacksam till, trots att hon hade fostrat mig dag in och dag ut i det där förjävliga ghettot. Livet var på väg utför och det var först när min mor togs in på sjukhus som jag förstod att jag inte kunde hålla på att fortsätta leva som jag gjorde. Innan ambulansen plockade upp henne hade hon lämnat ett avskedsbrev till mig ifall hon skulle avlida. Det var tio sidor långt, men jag behövde bara läsa första sidan för att ramla ihop på golvet och börja tjuta som ett litet barn. Än idag kan jag inte läsa en enda mening från det brevet utan att börja skaka som ett asplöv.

Som tur var överlevde hon. Vi flyttade till en annan stad, jag fick börja om mitt liv på nytt och plötsligt hade vi bägge vänt blad. Jag fick massor av nya vänner, massor av nya upplevelser och en helt annan världsbild. Jag gick ur gymnasiet med toppenbetyg och mina drömmar var storartade. Idag betyder min mor allt i hela världen för mig och hur än livet formar sig har jag henne att tacka för allting. Jag har självklart lämnat ute en massa detaljer, men min uppväxt var allt annat än rolig, vacker och fantastisk.

När jag således promenerar längs Londons gator, läser om Arsenal i de brittiska tidningarna och besöker Emirates vecka in och vecka ut vet jag att jag varit lyckosam som tagit mig hit. Att det här skulle vara mitt öde, efter allt det jag fått uppleva, det trodde jag aldrig i hela mitt liv.

Det finns två saker som jag älskar mer än någonting annat och det är min mor och Arsenal. Meden kärleken för mor är självklar efter det ni läst igenom har Arsenal betytt mer för mig än många kan ana. Det var en del av mig när jag växte upp. Det var en del av mig när jag bytte livsstil. Det var en del av mig var jag än befann mig, hur jag än mådde och vart jag än skulle. Kärleken för Arsenal har bara blivit större och större på senare år och idag är den i stort sett orubblig. Om någon snackar skit om Arsenal, ja, då snackar någon skit om mig.

När jag satte mig på det där tåget till Wigan hade jag inga förhoppningar, inga mål, ingenting. När jag åkte tillbaka skulle det visa sig att min kärlek blivit ännu större för klubben i mitt hjärta, trots likaresultatet. Gemenskapen jag kände, ramsorna som sjöngs, de glada personerna jag träffade, ja, det var en känsla som inte går att beskriva i ord, hur mycket jag än försöker.

När jag bara några dagar senare besökte Birmingham trodde jag inte att det kunde bli så mycket bättre, men när den dagen var slut kunde jag utan tvekan säga att det var en av de bästa dagarna jag fått uppleva i mitt liv. Detta trots att mina skor var dyngsura, jag var kallfrusen och inte hade ätit något på ett helt dygn. Det var för första gången jag kände mig som en del av en enda stor och lycklig familj. Det fanns typiska britter, det fanns indier, det fanns turkar, det fanns flick- och pojkvänner, det fanns die-hard-fans, det fanns småpojkar, det fanns handikappade, det fanns gamla gubbar, det fanns tonåringar, ja, det fanns alla sorters olika människor. Och vad som gjorde allt speciellt var att vi alla var en del i en enda stor familj, oavsett hur vi såg ut, hur gamla vi var eller hur mycket Arsenal-prylar vi hade satt på oss.

Vi sjöng, sjöng och sjöng för laget vi älskar. Sången stannade nästan aldrig av. Smilbanden på människorna försvann aldrig. Och jag kände mig så himla lycklig, så himla glad. Robin van Persie gjorde mål, Samir Nasri gjorde mål och Cesc Fabregas stod bakom tredje målet. Vi dansade, vi sjöng och vi jublade. Det kändes som himmelriket. De dyngsurna skorna, min hunger och den kalla aftonen var som bortglömd. Det enda jag minns var hur lycklig jag var, ståendes på ena kortsidan, sjungandes på "is there a firedrill?", med öppna armar, precis när hemmapubliken började leta sig ut. Det var något fantastiskt över det, något riktigt fantastiskt.

När jag således beger mig till Upton Park den här aftonen har jag ingen aning om vad som väntar mig. Jag har lärt mig att det blir roligare när man inte har förhoppningar om saker och ting. Det enda jag vet är att jag kommer att se mitt kära Arsenal. Och förhoppningsvis kommer vi gooners gå längs West Ham-kvarteren och sjunga så högt vi bara kan, ända fram till Upton Park där sången kommer att fortsätta, där de lyckliga minerna förhoppningsvis stannar lyckliga och där vi alla kan känna oss som i himmelriket, igen, igen och igen.

Det är känslan, känslan av att bo i London. Det är känslan av att kliva in på en klassisk brittisk pub, ta sig en öl och börja snacka fotboll med en engelsman. Det är känslan av att gå och klubba i Shoreditch på en fredagkväll. Det är känslan av att mitt i natten, helt berusad, sätta sig ner på en ensam, mörk och kall gata. Det är känslan av att stiga upp varje morgon och vara lycklig över att man lever. Det är känslan av att kunna åka tunnelbana till King's Cross, Finsbury Park och Marleybone istället för att åka buss mellan Nyfors och Skiftinge. Det är känslan av att för första gången tjäna pengar, boendes i en av världens största metropoler.

Det är känslan av att bo i en av Europas största städer. Att läsa brittiska tidningar, nyheter och magasin dag in och dag ut. Att kika på BBC och se vad studenterna hittat på igen. Att gå längs Thames och andas in den friska luften. Att sätta sig längst fram på övervåningen i en dubbeldäckare. Att gå in på Starbucks, beställa en Latte och läsa The Guardian. Att promenera genom Hyde Park och filosofera över livet. Att kunna ta tåget till Birmingham, Liverpool eller Wolverhampton och hitta på någonting helt galet. Att kunna gå till Emirates när du än vill. Att kunna se alla Arsenals matcher live. Att kunna känna på den brittiska supporterkulturen på riktigt.

Det är känslan av att kunna bo, arbeta och njuta av livet i London.

Det är känslan av att förstå allt det underbara livet har att erbjuda.

Det är känslan av att du kan bli exakt vad du vill, var du vill och när du vill, oavsett hur ditt liv såg ut igår, hur det ser ut idag eller hur det kommer se ut imorgon.

Jag älskar London.

Jag älskar min mor.

Jag älskar Arsenal.

God kväll! Mikroblogg tänker ni? Ja, det får duga för ikväll. Jag har nämligen vandrat runt hela London från morgon till kväll. Allt från överskattade Oxford Street till underbara Hyde Park till vackra Trafalgar Square till Downing Street och Big Ben (plus en hel del mer). Således känner jag mig lite som Chamakh känner sig efter en bortamatch och det är även anledningen varför det blir en mikroblogg idag!

För er som inte vet vad en mikroblogg är kan ni kika på det här och det här inlägget. Det är så det fungerar!

*****

Det blev ett j-vla liv efter gårdagens inlägg. Först hade jag varit för snäll i betygsättningen, sedan hade jag varit för hård och sedan hade jag t.o.m. varit för lagom. Jag erkänner, så här på rak hand, att mina betyg var alldeles för höga, men ärligt - hur skall ni ha det (betyg kan aldrig bli objektiva...)?

***

Det där var inte speciellt mikrobloggaktigt.

***

Wellington Silva lånas alltså ut till Levante i La Liga. La Liga är världens näst bästa liga och Silva förväntas få speltid. Personligen tycker jag att det var ett bra val.

***

Krönikan om Arsenals förlust mot Ipswich i The Evening Standard - som var skriven av en neutral - var mitt i prick.

***

Detsamma kunde man inte säga om matchrapporten. Journalisten (som uppenbarligen var Arsenal-supporter) klagade på Djourou & Koscielny hela tiden för att sedan slinka in med att Arsenal p.g.a. resultatet (och inte skadorna) är tvungna att köpa en ny mittback.

***

Förhoppningsvis skall jag till Upton Park på lördag. Bara åtta tunnelbanestationer från Aldgate East. Tar en kvart.

***

PSV Eindhoven vill låna en av våra mest talangfulla mittfältare - Oguzhan Ozyakup. Go for it - säger jag.

***

Skulle Szczesny fått gult eller rött kort om domaren hade sett att han tog bollen utanför straffområdet? Först trodde jag på rött, men nu tvekar jag lite.

***

Tur att jag inte åkte till Ipswich. Ville verkligen göra det, men jobbet stoppade mig, som tur var.

***

Vi har alltså inte gjort ett spelmål på nästan 300 minuter. Påminner mig om de fyra 0-0-matcherna i januari/februari 08/09.

***

Glöm inte att det alltid finns minst tjugo personer inne på IRC! IRC - för er som inte vet - är ett chattprogram där man kan gå in i kanaler och prata med andra likasinnade. För er som vill ladda ner programmet kan ni följa instruktionerna här. För er latmaskar kan ni komma in på ett klick via den här sidan!

***

Vad är det med allt hat mot Bendtner? Han har haft en formsvacka på sistone (formsvacka = inte gjort mål på två matcher) och alla vill halshugga honom. Tragiskt, tycker jag. Han är 22 år, producerade i stort sett hela 2010 och har nu åkt på sin första riktiga formsvacka över ett helt år. Haters gonna hate...

***

Vissa verkar vilja ha 11 Messis på plan i varenda match. Inte ens Barcelona själva kan det.

***

Januari: Inga sålda spelare. En mittback in. Sommar: Hazard in. Inga spelare ut. Enkelt, smidigt och bra - eller hur?

***

Arshavin måste få tillbaka gnistan. Så länge han inte avgör CL-finalen på Wembley kommer han ha det tufft att vinna tillbaka fansens förtroende.

***

Det konstiga är att vissa går hårdare åt Bendtner som haft två dåliga matcher medan Arshavin varit "mje" i ett och ett halvt år.

***

Johan Djourou! Jag älskar honom.

***

Gary Cahill är vänsterfotad. Wenger gillar inte att sätta ihop två vänsterfotade spelare (Vermaelen är också vänsterfotad). Kan vara en anledning varför han inte väljer att köpa honom.

***

Djourou verkar dock ha tagit över rollen som "försteback" bredvid skadade Vermaelen. Så Cahill kan vara ett alternativ trots allt.

***

Gåendes i ett grått och nästan folktomt Hyde Park var en upplevelse. Vet inte vad det var som fick mig att få massa flashbacks till barndomen. Otroligt.

***

Mest överskattad i Arsenal: Gael Clichy.
Mest underskattad i Arsenal: Robin van Persie (just nu).

Några protester?

***

Leeds skulle klara sig bra i Premier League om de skulle gå upp.

***

Blackpool kan vara en av de största succénykomlingarna Premier League skådat.

***

Ian Holloways lag går för övrigt upp på en sjätteplats - bara en plats bakom Chelsea - om de skulle vinna de två matcher som de inte kunnat spela p.g.a. dåligt väder. Hur sjukt är inte det?

***

Hur sent kommer vi att få fira St Totteringham's Day i år?

***

Fick en fantastisk kommentar igår av Adam Alami:

CHAMAKH HAR LÄNGE VARIT EN TROENDE OCH PRAKTISERANDE MUSLIM , HAR GJORT
SIG ETT RYKTE I BORDEAUX ATT HAN HELLRE FÖREDRAR ATT VARA HEMMA OCH TA
DET LUGNT , HAN ÄR VÄLDIGT TROENDE MUSLIM SÅ DET ÄR ABSOLUT INTE HONOM!
OCH OM DE VAR CHAMAKH SÅ SKULLE MAN VÄL INTE NÄMNA TOPP TIO UTAN SNARARE
BIG FOUR KLUBBARNA , CHAMAKH HAR DESSUTOM VARIT FÖRLOVAD I TVÅ ÅR MED
EN MAROCKANSKA SOM BOR I FRANKRIKE.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1317226/marouane-Chama...

Sådant gör en bara glad. Tack Adam!

***

Jag har aldrig gillat basket - och lär inte börja göra det heller - men Kobe Bryant verkar vara en sjuk lirare.

***

Kommer ni ihåg när Stefan Schwarz spelade i Arsenal? Det var tider det.

***

Saknar den starka rivaliteten mellan Arsenal och Manchester United.

***

Arsenal förlorade mot Ipswich och gjorde nästan detsamma mot Leeds. Hört att dom lagen är lite bättre än Barcelona.

***

Det här kan vara det underligaste jag någonsin sett.

***

Man kan ingenting annat göra än att älska Sky Sports.

***

Tänk om vi spelade lika bra som förr i tiden. Då kanske vi haft en chans att vinna trippeln i år.

***

Away Boyz låt om Carlos Vela kan ha en av de catchigaste refrängerna någonsin.

***

Våra vitklädda grannar vill alltså riva den nybyggda OS-arenan efter att den använts i London-OS 2012. Man kan förstå varför de inte vill ha löparbanor, men är det bara jag som känner att det är lite ... ehm .. onödigt att riva en nybyggd arena?

***

North London is ours, north London is ooooouuurs, fuck off to Stratford - north London is ours.

***

Undrar vad Arsenal-legenderna som blivit uppsatta på Emirates tänker när de går förbi arenan och ser sig själv avbildade på en stor plansch tillsammans med andra legender. Den känslan skulle jag vilja uppleva.

***

Tony Adams och Dennis Bergkamp är framtida tränarmaterial, när Wenger väl väljer att lägga taktikblocket på hyllan.

***

Thierry Henry skulle kunna dö för Arsenal. Tror utan tvekan att han går upp tidigt på morgonen (när han spelar i New York Red Bulls) bara för att se oss spela.

***

Niva skrev ett fantastiskt underhållande blogginlägg här om dagen. Läsning rekommenderas!

***

Fantastisk tröjhistoria.

***

Man kan ju ingenting annat göra än att älska att hata Barcelona. "Varför har det blivit "fult" att vara culé?". Herregud.

***

I hjärtat av Arsenal-land. Det var ett tag sedan.

***

Vad har hänt med Walcotts avslut? Magnifika avslut hela hösten för att nu bli helt katastrofala. Vad har Henry gjort med killen?

***

Jag älskar Arsenal.

*****

Det var allt för idag! Imorgon har jag tid över att komma med ett riktigt inlägg. Vi hörs då. Tack och hej!

Det är så här det är. Det är sådant här vi får uppleva. Det är sådant här vi får acceptera. Den dagen vi alla började hålla på Arsenal visste vi att vi skulle få vara med om fantastiska ögonblick blandat med djupa bottennapp. Dagens förlust går utan tvekan under det sistnämnda.

Arsenal, åh, Arsenal. Ena dagen vinner man mot Chelsea efter en sanslös uppvisning medan man den andra dagen förlorar mot ett lag som har "Town" med i sitt lagnamn. Ipswich Town. Ipswich fucking Town.

Jag är inte ens arg. Inte ens förbannad. Kanske för att vi kommer att krossa dem på Emirates (eller kanske inte....) eller kanske för att jag mest bara är uppgiven. Arsenal har för första gången sedan finska vinterkriget en nästan helt skadefri trupp och har för första gången sedan samma krig råd att rotera, mixtra och ställa ut ett lag som skall vara bra nog att slå motståndarna, trots att både en och två nyckelspelare må vilas.

När Arsenal igår klev ut på Portman Road fanns spelare som Djourou, Koscielny, Fabregas, Arshavin, Walcott och Wilshere med i startelvan. Wenger ställde i Carling Cup upp med en startelva som innehöll massvis med ordinarie startspelare (han hade ju knappt roterat!). Det har vad jag vet inte hänt sedan ... sedan ... ja, har det någonsin hänt? Inte ens i Carling Cup-finalen för några år sedan valde han att starta med så pass många startspelare.

Ett lag fyllt av världsklasspelare skall kunna rulla runt bollen, ha tålamod och slå in både ett, två och tre mål mot Ipswich "Town", oavsett om det är hemma- eller bortaplan som gäller. Vi pratar alltså om spelare som Norris, Healy och O'Dea som var bättre än spelare som Fabregas, Denilson och Arshavin. Hur det gick till har jag ingen aning om. Det Ipswich som för bara några dagar sedan förlorade mot Chelsea med 7-0 slog alltså Arsenal med 1-0. Vi pratar om två lag som skiljer sig åt med 39 placeringar (39 stycken!). Fotboll har aldrig varit svårare att förstå sig på.

Priskin satte målet som fick (nästan) hela Portman Road att jubla. Foto: Bildbyrån.

Arsenal spelade uselt. Passningarna nådde inte fram till rätt address, skotten gick antingen rakt på Fülöp (hur f-n kan man heta Fülöp?) eller helt åt helvete. Wengers byten gav ingen effekt och Ipswich gjorde "en SC Braga" och avgjorde med ett kontringsmål sent i matchen.

Hur som helst, vad vi alla bör vara glada över är att Arsenal åkt på en formsvacka i ett väldigt bra läge. För visst är det en formsvacka vi talar om? Vi borde ha vunnit mot Wigan, Manchester City, Leeds (verkligen Leeds) och nu senast mot Ipswich. Vi borde verkligen ha gjort det. Men vi gjorde det inte. Om det inte är en formsvacka vi pratar om vet jag inte vilken planet ni bor på. Arsenal har dessutom misslyckats med att hitta målet - gång på gång. Om det inte varit för straffen mot Leeds hade vi gått tre matcher (270 minuter!) utan ett enda gjort mål. 270 minuter! För ett lag som Arsenal, för ett lag som älskar att göra mål. Det talar sitt tydliga språk.

Men precis som jag skrev här ovan har vi turligt nog åkt på den här formsvackan i ett läge där vi inte spelar kritiska matcher. Visst, FA-cupen och Carling Cup är i farozonen, men vi har en väldigt bra chans att gå vidare i bägge cuperna. I Premier League väntar ett "enkelt" (finns inget som är enkelt egentligen...) schema och till Barcelona-matchen är det fortfarande mer än en månad kvar.

Om vi haft den här formsvackan, den här oviljan att göra mål i säsongens slutskede (då varenda poängtapp kan kosta oss ligatiteln) eller bara någon match före supermötet mot Barcelona hade jag varit betydligt mer skrämd. Nu har vi tid på oss att hitta problemen, göra någonting åt dem och börja om på nytt. Upton Park väntar på lördag och en vinst där skulle kunna sätta bollen i rullning igen.

Ipswich må ha njutit av en klassisk seger hemma på Portman Road, men jag tror att Wenger vid det här skedet är så pass lack att han ställer ut med bästa möjliga lag i returmötet på Emirates. Trots att det inte är allt för många ändringar han behöver göra saknades ändå spelare som Samir Nasri, Robin van Persie, Bacary Sagna, Lukasz Fabianski och Gael Clichy. Om vi ställer upp med bästa möjliga lag vågar jag säga att det finns inte en enda chans för Ipswich att ens spela lika. Inte ens om de parkerar bussen i eget straffområde.

Många av er (inte jag) trodde att det skulle bli enkla segrar mot både Leeds och Ipswich, men verkligheten är en annan. Både Leeds och Ipswich spelade bra mot ett Arsenal som spelade dåligt. Enklare än så går det inte att beskriva det. För vad finns det egentligen att säga om gårdagens match?

Oförståeligt. Foto: Bildbyrån.

Första halvleken hade både Ipswich och Arsenal chanser att sätta ledningsmålet, men ineffektiviteten gjorde sig påmind hos bägge lagen. Bollen hittade inte nätet. Andra halvleken såg likadan ut. Arsenal hade mycket bollinnehav, men Ipswich spelade bra och lyckades skapa målchanser, både via djupledsbollar, markbollar, fasta situationer och kontringar. Vid vissa stunder spelade t.o.m. Championship-laget ut oss, vilket gjorde mig riktigt nedstämd.

Men Arsenal hade chanser - bra chanser dessutom - att avgöra, men glöden saknades. De avgörande passningarna saknades. De riktigt vassa målchanserna saknades. Skotten på mål saknades. Arshavin saknades (som vanligt) och hela jäkla Arsenal saknades.

Vad händer? Foto: Bildbyrån.

Nej, innan jag blir för bitter vill jag bara vänta med att utvärdera det här semifinalmötet. Vi har trots allt ett returmöte att se fram emot. Och om laget inte kickar igång rejält då, ja, först då kan vi börja prata om en skandal.

Vi har spelat dåligt, vi har underskattat motstånd, vi har varit ineffektiva, vi har helt enkelt inte varit Arsenal. Nu gäller det att glömma den senaste veckan. Vi går vidare. Upton Park nästa. Premier League. Och förhoppningsvis tre poäng att glädja sig åt. Kom igenu föer fan.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (6,5/10) - Spelade på gränsen idag. Jag tror ingen av er missade fulingen han gjorde när han tog bollen med händerna utanför straffområdet. Om en bättre domare hade dömt matchen hade det varit rött kort och frispark till Ipswich. Nu klarade han sig dock undan. Var i övrigt bra och alltid kvick på fötterna. Gjorde dock några konstiga beslut som drar ner betyget. Dessutom är distributionen under all kritik. Fabianski är #1, utan tvekan.

• Eboue (5/10) - 1) Defensiven är prio ett. 2) Sluta filma. 3) Passa bollen om du inte hittar en bättre utväg.

• Djourou (7,5/10) - Precis lika stabil som vanligt. Gjorde inga misstag.

• Koscielny (7/10) - Skötte sig bra, nästan hela matchen. Få missar.

• Gibbs (6/10) - Godkänd.

• Wilshere (7,5/10 - utbytt i matchminut '68) - Pådrivare, pitbull, spelade med hjärtat och gav aldrig upp. Den bästa Arsenal-spelaren idag.

• Denilson (6,5/10) - Nu kommer jag säkert få massa skit kastad emot mig, men jag tyckte
  faktiskt han var en av de bättre på plan. Tog rätt beslut, passade rätt
  spelare och gick alltid in hundraprocentigt i närkamperna. Kunde
  naturligtvis gjort en bättre match, men vem kunde inte ha gjort det?

• Walcott (6/10) - Skapade som vanligt problem, men slutprodukten saknades  alltid.

• Bendtner (4,5/10 - utbytt i matchminut '68) - Osynlig i princip hela matchen. Hemjobbet skötte han dock mer eller mindre. Plus i kanten för det.

• Fabregas (6,5/10) - Försökte, försökte och försökte, men lyckades nästan aldrig. Varken Fabregas eller Arsenals dag. Minen efter att han missat mål från bara någon meter säger allt om kvällen.

• Arshavin (- 3 232 044 044/10 - utbytt i matchminut '80) - Visst, det är enkelt att kritisera Arshavin nu när alla andra gör det, men den mannen måste verkligen hitta tillbaka till sitt vanliga spel. Har varit brutalt usel på sistone, så även i den här matchen.

• Chamakh (6/10 - inbytt i matchminut '68) - Gjorde allting helt okej, men bytet hade ingen effekt på laget.

• Song (6/10 - inbytt i matchminut '68) - Gjorde allting helt okej, men bytet hade ingen effekt på laget.

• Vela (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '80)

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Djourou - Gör inga misstag.

• Wilshere - Ger aldrig upp.

Den tredje kanonen saknas. Fanns  helt enkelt inte så många bra Arsenal-spelare på plan.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Andrey Arshavin.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Nu gäller det att ladda om batterierna, glömma den här matchen
och se fram emot tre poäng på Upton Park. Och glöm inte att det kunde
ha varit värre. Blackpool vann nämligen över Liverpool med 2-1. De har
alltså lyckats göra dubbeln mot Liverpool. Blackpool. Ian Holloways gäng. Satan vad jag älskar det laget.

Blackpool - hur kan man inte gilla det laget? Foto: Bildbyrån.

Inför säsongen tittade Holloway på Blackpools spelschema och sade: "När jag kollade på spelschemat så tänkte jag direkt - vart fan ska vi få 10 poäng ifrån?".
Well, nu är Blackpool förbi Liverpool med en match mindre spelad. Och
de där tio poängen är de förbi för länge sedan. Blackpool är ingenting
annat än ett succégäng som är värda all sin framgång. Så länge de inte
vinner mot oss skulle de fan få sluta på en CL-plats om jag fick
bestämma.

Kingson skriker ut sin glädje efter att Blackpool avjort mot Liverpool. Foto: Bildbyrån.

Och Liverpool, detta Liverpool. Nu tyder nästan
allting på att det är det nya Leeds vi pratar om. För om det fortsätter
så här finns det en realistisk chans att de blir inblandade i
bottenstriden.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Mina sista tankar går till bortaklacken. Enligt rapporterna var det väldigt bra stämning inför matchen och det hördes även i början av matchen. Synd att de skall behöva åka hem med ledsna miner.

Det här var dock allt för idag. Vi hörs igen på torsdag. Då lovar jag att vara lite gladare. Over and out.

Ikväll gjorde jag något jag aldrig gör annars; eftersom jag är hemma och är sjuk blev det ingen pubrunda för mig denna kväll utan jag hade bänkat mig framför Unibets utmärkta stream. Det medförde att jag satt framför datorn och kunde därmed kolla av matchtråden under tiden. Det är intressant hur så många människor måste häva ur sig i skrift vad de känner i stundens hetta. Vill man läsa nyanserade bedömningar av matchen ska man absolut inte läsa en matchtråd på arsenal.se.

Matchen mot Ipswich blev precis så svår som jag förutspådde, problemet var bara att det var den inre fienden som var svårast. Vi ställde upp med ett lag som skulle kunna kandidera som ett a-lag i Premier League och därmed hade Wenger i mitt tycke gjort sitt jobb. Jag har skällt på honom för laguttagningarna mot Wigan och Leeds, men här har han i princip hört våra böner om att spela med bästa laget och ändå går det så här. Då måste det vara spelarnas fel.

Man måste utgå ifrån att Wenger manar på de sina, ger dem de taktiska nycklar de kan behöva för att slå Ipswich och försöker ge dem mental styrka att ha tålamod och spela vårt eget spel. De första tio minuterna såg det också ut som att vi skulle köra över Ipswich med allt vi hade, men det låser sig. Ingen kommer upp i den standard vi förväntar oss av laget och vi är helt enkelt alldeles för rädda för att förlora. Det verkar som att spelarna inte tror på sin egen förmåga och kanske framförallt inte på medspelarnas förmåga att hantera en boll och vinna matchen.

Alla vill att någon annan ska avsluta, att någon annan ska ta den avgörande löpningen och att någon annan ska jobba hem vid kontringar. Det här kommer naturligtvis bara att kunna rättas till med segrar, men just nu hackar maskinen från norra London rejält och det är bara att jobba på.

Jag känner mig tom efter en sådan här match, vi är bättre än så här och ändå kommer miljoner Gooners att fråga sig själva om det är värt det när åter miljoner hånfulla kollegor och släktingar hånar oss för förlusten mot Ipswich.

Man vinner ingenting utan att jobba för det och jag hoppas att Denilson, Bendtner, Arsjavin och Walcott som var värst idag fattar att deras insats var bedrövlig och att de rannsakar sig själva rejält. Vi kan inte ropa på bättre spelare för det löser inte problemet här och nu, det finns ingen frälsare på marknaden som kan ge oss en ligaseger ens för 500 miljoner kronor. Det är upp till oss som supportrar och dem som spelare att stå upp och kämpa i nittio minuter mot West Ham för att återfå glädjen och tron på att vi kan åstadkomma underverk denna säsongen.

Vi är bättre än vad vi visade idag, visar vi inte det i helgen och i returen så är detta en förlorad säsong. Denna svackan måste ta slut nu.

God afton! Tiden är fortfarande knapp, men jag tänkte att jag kunde dra iväg en kort blogg så här på onsdageftermiddagen. Den kommer inte bli lång, men det gör nog ingenting!

Fick för övrigt en liten chock när jag surfade in på sidan idag och fick läsa Spahic uttalande om att det är en ära att spela för Arsenal. Det lät som om affären var klar, kontraktspapper påskrivna och intervjuer var avklarade. I verkliga fallet var det bara ett av många rykten. Men nog blev jag lurad där.

Hur som helst har Vermaelen har fått ännu en "setback" i sin rehabilitering och ingen är säker på hur länge han blir borta. Om jag får dra iväg en gissning gissar jag på säsongen ut.

På grund av detta har Wenger gått ut och förtydligat att en ny mittback är ett måste då vi just nu bara har två mittbackar spelklara (Djourou & Koscielny) samt en reservback (Song) och en ung talang (Miquel). Det är alldeles för dåligt för ett lag som Arsenal och var så säkra på att en ny mittback kommer att värvas om inte Vermaelen mirakelåtervänder.

Vem kan då komma att värvas? Vi har kopplats ihop med Jan Vertonghen (Ajax), Ezequiel Garay (Real Madrid), Christopher Samba (Blackburn), Gary Cahill (Bolton), Joleon Lescott (Manchester City), Per Mertesacker (Werder Bremen), Mamadou Sakho (PSG), Sime Vrsalijko (Dinamo Zagreb), Neven Subotic (Borussida Dortmund), Sol Campbell (Newcastle) och nu senast Emir Spahic (Montpellier). Det är en j-vla lång lista på mittbackar, men nog finns det både en och två intressanta namn i den!

Som ni säkerligen vet är jag överdrivet förtjust i Chiellini (hur kan man inte vara det?), men dels har han haft en formsvag höst, dels kostar han för mycket pengar, dels är han ingen "Wenger-värvning" och dels har vi han inte ryktats vara på väg bort på sistone.

Om jag fick välja en man från den lista jag postade tidigare skulle jag ta Cahill eller Subotic, möjligen Garay. Många i listan är överskattade (speciellt Mertesacker och Spahic), många är för dåliga, många är för osäkra kort och många är inte PL-material. Det vi är ute efter är en hård mittback som är van vid tufft spel och som skulle acceptera en bänkplats förr eller senare. Att ta en spelare som redan spelar i Premier League vore således guld värt eftersom de oftast är tuffa, de är vana vid ligan och de skulle kunna acceptera en bänkplats om de värvades till en storklubb.

Nog om det. Ikväll väntar Ipswich och jag förväntar mig en blandad trupp med både talang och erfarenhet. Många undrade nog varför jag satte spelare som Theo Walcott och Jack Wilshere från start i min troliga startelva, men det var eftersom för mycket vila inte är för bra för spelarna. Om vissa spelare vilar ännu en match har de inte spelat match på tio dagar när vi på lördag skall spela en viktig bortamatch på Upton Park.

Tio dagar är en lite för lång vila, om ni förstår vad jag menar, trots att vi har ett helvetiskt schema framför oss. Därför förutsätter jag att några ordinarie spelare (måste inte nödvändigtvis vara Theo och Wilshere) får lufta benen ikväll. Å andra sidan kan jag ha helt fel också.

Arsène Wenger valdes bara här om dagen till årtiondets bäste fotbollstränare av IFFHS och trots att det var lite av en skräll kan man ingenting annat göra än att vara glad för Wengers skull. Det är utan tvekan ett hedersfullt pris och det är riktigt roligt att Wenger får det före tränare som exempelvis Alex Ferguson och José Mourinho.

Innan jag avslutar den här korta bloggen vill jag uppmärksamma er alla på Johan Djourous hemsida som är rätt så rolig att checka in. Där finns allt från en intressant biografi till ett par trevliga videos!

Nu får ni ha det så bra! Glöm inte matchen ikväll. Sist men inte minst - Come on you Gunners!

God afton! Jag är ännu en gång riktigt upptagen och privatlivet stryper verkligen till all tid jag lägger på bloggen. Det ska dock ordna sig fram mot slutet av veckan (torsdag-fredag) och då kan jag börja skriva ännu mer här. Idag väljer jag dock att göra det enkelt för mig själv och klistra in den inför-rapport jag skrivit på huvudsidan här på bloggen.

Jag gillar inte när det ser tomt ut här, så jag tänkte att jag måste fylla den med någonting! Personligen brukar jag aldrig göra så här, men det här är en engångsföreteelse. Dessutom kan det finnas folk som missat att läsa inför-rapporten!

Sist men inte minst är det alltid kul att läsa igenom nya kommentarer. Vad tror ni om Carling Cup? Kommer vi att vinna mot Ipswich? Kommer vi att vinna en eventuell final? Vad för lag ställer vi upp med? Hur tror ni matchbilden ser ut imorgon? Det är bara några frågor som jag mer än gärna ser att ni diskuterar i kommentarspåret här nedan!

Hur som helst - här är den "officiella" inför-rapporten:

***

Foto: Bildbyrån.

Det var ett bra tag sedan Arsenals kommande semifinalmotståndare Ipswich
spelade toppfotboll. På bilden här ovan står svenska Helsingborg för
motståndet i en tidig omgång utav UEFA-cupen. Det var på tiden då Ipswich hade ett klassiskt engelskt lag och utmanade om europaplatser i Premier League. Nu är verkligheten en annan.

Ipswich har de senaste åren spelat i Championship där
det för det mesta gått neråt. I dagsläget befinner de sig först på en
nittonde plats - av tjugofyra lag - med bara tre poäng ner till
nedflyttningsstrecket. Tränaren och Manchester United-ikonen Roy Keane som anställdes 2009 blev bara för en vecka sedan sparkad och Paul Jewell har klivit in tränare sedan dess.

I cuplottningarna har det inte gått så bra som väntat.
Trots att man tagit sig ända till semifinal i Carling Cup möter man nu
Arsenal. För bara några dagar sedan gick de in i tredje omgången av
FA-cupen mot självaste Chelsea på Stamford Bridge. Där blev det total
kross och slutresultatet skrevs till 7-0 för Chelsea.

Mycket tyder på att Ipswich inte har en endaste liten chans
mot Arsenal, men precis som alltid gäller det att inte ta ut en seger i
förskott. Vi vet hur det slutat tidigare när vissa tagit ut segrar i
förskott (WBA, Newcastle, Leeds m.fl.) och trots att Ipswich bara skall
krossas gäller det att få med sig ett bra resultat från Portman Road.

Arsenals säsong har även den gått upp och ner likt en berg- och dalbana, men trots dalande form i ligan, FA-cupen och Champions League finns det en cup som The Gunners krossat allt motstånd i. Vi pratar naturligtvis om Carling Cup där det nu är semifinaldags. Endast fyra lag är kvar och medan det ena mötet blir ett het drabbning mellan West Ham och Birmingham blir det andra en David-mot-Goliat-match där Arsenal möter Ipswich.

För Arsenal gäller det att spela moget, ansvarsfullt och sitt eget spel för att gå vinnande ur striden. Att inte låta ineffektiviteten påverka en och ha tålamod kommer att bli väldigt viktigt. Ipswich har ingenting att förlora och lär våga spela både offensivt och modigt. Därför gäller det att defensiven sköter sitt jobb lika bra som man gjort de senaste veckorna.

En final i Carling Cup och en final på Wembley är väldigt nära, men först väntar som sagt två möten mot Ipswich. Kom igen nu Arsenal, det här skall ni bara klara av!

COME ON YOU GUNNERS!

SPELPLATS

Plats: Portman Road.
Tid: 20.45
Tävling: Carling Cup
Matchodds från Unibet: 1) 8.55 X) 4.55 2) 1.35
TV-sänding: Canal+

SKADE- OCH AVSTÄNGNINGSLÄGET

ARSENAL: Arsenal har precis som vanligt Thomas Vermaelen och Emmanuel Frimpong långtidsskadade. I övrigt är Manuel Almunia, Abou Diaby samt Sebastien Squillaci skadade. Bacary Sagna är sedan tidigare avstängd.

IPSWICH: Ipswich kommer få klara sig utan lånduon Jake Livermore och Rory Fallon då de redan spelat i ligacupen för deras ordinarie klubbar. Dessutom är Grant Leadbitter fortfarande avstängd. Gareth McAuely kan dessutom komma att missa matchen på grund av skada. Ipswich har stora skadeproblem och spelare som kommer att missa matchen är följande: Jason Scotland, Shane O'Connor, Brian Murphy, Lukle Hyam samt långtidsskadade Alan Quinn. Inte illa!

SÅ SÄGER TRÄNARNA

ARSÈNE WENGER: “That we have not won a trophy for five years will not have a big influence on the match against Ipswich. What will have a big influence on us is that we are two games away from the final, and we want to go there. We will be highly motivated to do it. We will go to Ipswich to do the job well and to turn up with a better performance than on Saturday."

PAUL JEWELL: Paul Jewell har nyss blivit anställd som tränare och har inte ens hunnit träffa laget. Han säger följande:

"Tony and Ian will be in charge on Wednesday and I will take charge on Thursday. I've not even met the players or the staff yet, it's been a real whirlwind and I don't want to cause a distraction."

STATISTIK

Arsenal har vunnit åtta av de senaste nio ligamötena mot Ipswich (när de spelade i Premier League) där det enda undantaget är ett 1-1-resultat på Portman Road år 2000.

Senaste gången dessa lag möttes i ligacupen gick faktiskt Ipswich vinnande ur striden! Jamie Scowcroft satte 2-1 i den 89e matchminuten på Highbury och tog vidare Ipswich från den tredje omgången.

Den enda gången Ipswich lyckats besegra Arsenal i FA-cupen var i finalen 1978 då Roger Osbourne blev ensam målskytt. Nu är det dock ligacupen som gäller.

Ipswich har förlorat tio av sina senaste fjorton ligamöten. Dock har det gått bättre i Carling Cup. Man vann mot Exeter och Crewe i första respektive andra omgången efter förlängning. I den tredje omgången vann man mot Premier League-laget West Bromwich med 1-0.

Ipswich Town har bara slagit fyra lag från högre divisioner (i ligacupen). Dessa lag är Southampton (1967/1968), Manchester United (1997/1998), Middlesbrough (2002/2003) och West Bromwich (2010/2011). Segern över Arsenal år 2000 kom när bägge lagen spelade i Premier League.

Arsenal har spelat lika i tre av sina fyra senaste matcher (gäller alla tävlingar). The Gunners har dock vunnit sju av sina tio cupmöten den här säsongen. De tre matcher som inte resulterade i vinster var matcherna mot SC Braga (förlust), Sjaktar Donetsk (förlust) och Leeds (lika).

TROLIGA STARTELVOR

ARSENAL
Målvakt: Wojciech Szczesny.
Försvar: Emmanuel Eboue, Johan Djourou, Laurent Koscielny, Kieran Gibbs.
Mittfält: Tomas Rosicky, Denilson, Jack Wilshere.
Anfall: Theo Walcott, Marouane Chamakh, Andrej Arsjavin.
Avbytare: Lukasz Fabianski, Samir Nasri, Robin van Persie, Alexandre Song, Ignasi Miquel, Jay Emmanuel-Thomas, Carlos Vela.

IPSWICH
Målvakt: Fülöp.
Försvar: Peters, McAuely (kan missa matchen), Brown, O'Dea.
Mittfält: Edwards, Norris, Healy, Kennedy.
Anfall: Wickham, Scotland.
Avbytare: Lee-Barrett, Delaney, Smith, Eastman, Civelli, Priskin, Murray.

Vad ska Wenger hitta på med sitt försvar. Denna gången handlar det inte om hans försvar för hans agerande vilket jag diskuterat flera gånger tidigare utan nu handlar det om backlinjen, i och för sig något han mycket väl kan ifrågasättas för också oavsett hur han gör.

Det ryktades ett tag om att sol Campbell skulle göra en andra comeback, men Wenger säger att de inte har varit i kontakt med Newcastle om hans tillgänglighet. Det uttalandet har väl inte stängt dörren, men vad skulle vi helt ärligt med Sol Campbell till? Vi behöver en mittback redo att spela för ett topplag i England och i Europa och det är precis som Wenger säger idag att vi inte kan ta in en spelare som först måste anpassa sig i tre månader. Det talar för Campbell, men låt oss för guds skull inte dras ner i någon pinsam Galne Gunnar värvning.

Det finns fördelar med att ta in Campbell, speciellt som Wenger ser saker och ting långsiktigt och verkar tycka att de fyra mittbackarna vi har idag är de som vi ska behålla två-tre säsonger till. Det talar för att vi inte köper in någon som är så bra att han puttar ut Djourou/Koscielny/Squillaci till nästa säsong. Fem mittbackar i truppen är helt enkelt en för mycket om inte den ena är mångsidig och kan spela på flera positioner i backlinjen och på det defensiva mittfältet.

Jag bryr mig inte om vem Wenger köper och är faktiskt inte säker på att vi ska köpa någon som folk känner till. Att värva Jagielka, Cahill eller Mertesacker är ju ingen garanti för att han håller på vår nivå, i vårt lag eller ihop med våra andra mittbackar. Det är bättre att det blir rätt än att vi får in en som är bra i Fantasy League.

Det vankas ligacup imorgon. Alla Arsenalsupportrar kräver att vi går till final i denna den finaste av träningsturneringar. Jag håller med de som säger att det kan bli startskottet på en titeljakt denna säsongen, men jag vägrar ta en seger i cupen med annat än en nypa salt. Det skulle vara tequila och en bit citron då.

Jag är också kluven till vilket lag vi ska ställa upp med. Hela min hjärna säger reservlaget, hela mitt hjärta säger blandat, men logik, förnuft och rädsla säger bästa laget. Vi har sett hur svårt vi har för att bara köra över lag på beställning och jag tror att det 7-0 resultat som Chelsea åstadkom mot Ipswich bara är en illusion för oss. Vi har sådana resultat i oss också, men just nu får vi inte ut maximalt av laget. Vi är för rädda för att förlora.

Kör all-in imorgon Wenger. Fullt lag och avgör matchen redan då så vi kan skicka lingonen på ett tredagars internat till returen. Jag vill se tennissiffor, men utgår ifrån att vi får en nagelbitare.

Det small till i kommentarfältet efter mitt vredesinlägg igår och man kan ju då fråga sig om denna ilska lagt sig? Tveksamt när man ser de resultat som blivit idag. Nästan samtliga topplag har nämligen inga som helst problem att ta sig an motståndet från de lägre divisionerna, och vinna komfortabelt. Detta fast de byter ut flera spelare ur startelvan. Så vitt jag kan se dock så byter varken Chelsea eller Tottenham ut 9 spelare som Wenger gör. De lag som fallerar, snubblar eller misslyckas (kalla det vad ni vill) gör det i alla fall utom ett på bortaplan.

Vi spelade hemma mot Leeds. Jag bryr mig inte om att vi har en massa spelare som måste spela för att förstaelvan ska orka med. Till stor del är det skitsnack. Chelsea har sedan Abramovich tog över i stort sett konsekvent spelat med bästa elvan, hela tiden, i alla turneringar. Är man sliten så vilar man, är man inte sliten så spelar man tills man blir sliten. Man kan vila högst fyra spelare i en sådan här match, men det är som vi sade igår på Toby´s, är man på bänken, så kan man spela nittio minuter och då ska man nog också göra det.

Istället riskerar vi nu att åka ur en turnering som vi med lite flyt och vilja kan vinna. Det är ingen ligatitel eller en Champions Leaguetitel, men det är en av de turneringar vi har bäst facit i genom alla tider och den betyder fortfarande mycket för mig som supporter. Annars ska vi inte ställa upp.

Jag pekade ut Bendtner och Denilson igår, jag kunde peka på flera som inte gjorde sitt jobb, det är enklare att peka på dem som slet och visade att de vill spela a-lagsfotboll hela tiden och inte bara lyfta lön. Chamakh, Gibbs och Sczesczny. Rosicky och Song får godkänt, i övriga fall kan man önska mera och då hade det varit bättre att spela det riktiga a-laget tillsammans med de här spelarna så att de hade en måttstock att mäta sig mot.

Om Denilson ser Bendtner lalla runt på det sättet så fattar ju inte brasilianaren var nivån ska ligga. Den som såg Arsjavin spela igår hade ju ingen aning om att han är kapabel att göra 4 mål på Anfield. Alla har mer eller mindre bra dagar på jobbet och det får vi accepera, men då har ju Wenger möjligheten att byta ut dem tidigt. Är de inte bra första 25 minuterna så lär de ju inte bli bättre när de blir tröttare. Logik för pärlhöns som man säger i Danmark.

Nu släpper vi FA-cupen på några dagar och ser fram emot att möta Ipswich som idag fick stryk med 7-0 av halvreservsspelande Chelsea. Egentligen tycker jag att vi kan kräva samma siffror av Arsenal, inte över två matcher utan i båda matcherna. Gapet mellan lagen är så stort och jag vill att vi visar det och inte ursäktar oss med att Ipswich var duktiga på att stänga ytor och pressa. Krossa.

Filmingar har kommit upp på tapeten igen efter att Walcott korkat nog gått ut och sagt att han filmade. I meningen efter säger han att han inte är "den typen av spelare". Märkligt nog samma ord som Ferguson använder om Berbatov efter att bulgaren snubblat på en syremolekyl. Dessutom är Gerrard inte heller den typen av spelare fter att ha kastat sig in med två fötter i en tackling som gav direkt rött kort. Det är nästan så man måste hålla i sig, vi vet att Berbatov är just den typen av spelare och att Gerrard inte brutit en hel del spelares ben är ett mirakel. Walcott borde få ganska mycket interna konsekvenser för sitt uttalande. På vilket sätt tror han att det hjälper honom och Arsenal i fortsättningen? Vilken domare ger Walcott straff hädanefter? Det var en billig straff han fick, men det var mer i den än i Berbatovs idag. Walcott gräver sin egen grav. Måtte inte hela laget trilla i den.

Då var det äntligen dags igen! Ljudbloggen är tillbaka! Väldigt många av er har suktat efter en comeback av den här typen av blogginlägg och det är med glädje jag kan säga att jag från och med nu kommer komma med veckoliga ljudbloggar. Framöver vintern/våren kommer jag naturligtvis försöka ha med så många gäster som möjligt, men just idag väljer jag att segstarta och köra mitt eget race.

Eftersom det var ett bra tag sedan ljudbloggen var uppe sist kan ni kanske märka att jag är lite knackig, men överlag tycker jag att det blev helt okej. Om allting går rätt till skall jag nästa vecka sätta mig ner och diskutera Arsenal med ett die-hard fan och en säsongskortinnehavare på Emirates. Jag har dock lovat saker förut och misslyckats med att uppfylla lovningarna, så jag tänker inte lova någonting i förväg. Det enda jag säger är att jag har en tid inbokad med honom nästa vecka!

Idag är jag dock ensam och trots att jag är det tänkte jag ta upp följande saker i ljudbloggen:

Vinterperioden

- Åtta poäng från fyra matcher. Godkänt eller ej?

- Hur kommer det sig att vi tappat poäng?

- Varför verkar inte rotationen fungera?

- Hur kommer det sig att vissa spelare underpresterar?

FA-cupen

- Matchen mot Leeds - hur gick den egentligen?

- Omspel - bra eller inte?

Carling Cup

- Åsikter om den kommande semifinalen

Champions League

- Har vi en chans att vinna mot Barcelona?

- Hur skall vi spela för att ha en chans mot Barcelona?

***

LB by kicken

Klicka på play!

Om webspelaren inte fungerar kan ni ladda ner mp3-filen här ->>> Nerladdning.

Jag hade precis skickat iväg ett sms till en svensk vän där jag skrev följande: "Har hela kitet på mig, från topp till tå. Nu kommer jag säkert bli nerslagen innan jag når arenan". Inte ens en minut senare var jag omringad av ett tiotal Leeds-supportrar. Men nej, som tur var skulle jag inte bli nerslagen. De visste bara inte vart Emirates låg.

Först förstod jag inte ens att de höll på Leeds. De stoppade mig och frågade om jag skulle till matchen. Efter att ha svarat ja frågade de hur man kom till Emirates. Efter att ha gett en snabb guideline frågade jag dom ifall de höll på Leeds (för någonting kändes bara fel...) varpå de alla svarade i kör "WE ARE THE LEEDS". Efter svaret skrattade jag och tittade något snett på dem, sedan gick jag min väg. De alla skulle dock komma att följa efter mig hela vägen till arenan eftersom de inte förstod min enkla guidning.

Efter halva vägen till Emirates frågade någon vart jag kom ifrån varpå jag svarade Sverige. Sedan drog hela Tomas Brolin-historien igång och jag satt bara ner och skrattade igen. De frågade om jag hade vart på hans resturang, men det hade jag inte. "I bet he's even fatter than he was when he played for us" fick jag höra.

Hur som helst lyckades jag skaka av dem innan vi nådde arenan (som tur var) och jag fick således lite lugn och ro. Klockan var dock så pass mycket att det blev att gå in och sätta sig direkt. Jag hade fått en magnifik plats till den här matchen, bara några rader från plan, precis bredvid North Bank.

Det första man möttes av när man stegade in på Emirates var Leeds bortasupportrar. De hade en hel armé på plats och jag hade aldrig tidigare sett att bortasupportrarna även fått upper tier vid bortaslingan. Det hade dock Leeds fått och det kan man förstå med tanke på hur många som var på plats. Hemmasupportrarna var tysta som vanligt och de enda som avgjorde något ljud var de modiga fansen vid North Bank.

Tro mig, jag försökte starta igång några ramsor, men antingen så hakade ingen på eller så blev jag tittad på som om jag vore en utomjording. Det värsta var dock när jag gång på gång ställde mig upp vid farliga kontringar eller bra målchanser. Vid flera tillfällen fick jag ryggknackningar (två stycken bakom mig som knackade mig på ryggen) och vid ett tillfälle drog de till och med ner mig på sätet. Jag vände mig om och sa "come on" med utsträcka armar, men fick bara arga blickar emot mig. I ärlighetens namn var jag ursinnig. Här ligger vi under med 1-0 och varenda målchans är kritisk. Och när således bra lägen dyker upp att kvittera blir man ju helt klart till sig. Men ja, då får man visst inte stå upp. Tragiskt.

Nog om det. Vi tar det från början. Arsène Wenger hade ännu en gång gjort 8-9 ändringar i startelvan och det var ingentinge fel med det. Det lag vi ställde upp med skall vara kapabelt nog att slå Leeds, men precis som i fallet med Wigan visade sig det inte vara det. Det visste vi dock inte om i början av matchen.

Jag tyckte personligen det var helt rätt av Wenger att rotera eftersom många nyckelspelare hade spelat en hel del den sista tiden. Att äntligen kunna rotera då vi har en hyfsat skadefri trupp är ju bara en bra sak, eller har jag missförstått någonting? Vissa klagar nämligen ännu en gång på Wengers laguttagning, men det känns som om de som klagar ignorerar det faktum att man inte kan ställa upp med starkast möjliga lag i varenda match under en hel säsong. Vi spelar trots allt en 50-60 matcher under en säsong på 40+ veckor. Vi snittar alltså mer än en match per vecka.

Om vi spelat samma startelva som startade mot Chelsea i exakt alla matcher kan jag med största säkerhet säga att vi åkt på både en, två och tre skador på spelare som vi inte vill se skadade. Men när vi nu är halvvägs genom den tuffaste perioden av säsongen har vi inte åkt på en enda storslagen skada, vilket får ses som mer än godkänt med tanke på vårt dystra skadefacit.

Och det lag som vi ställde på banan skall kunna slå ett Leeds med både ett, två och tre mål - inget snack om saken. Men första perioden visade att jag hade rätt i mitt inlägg inför matchen. Leeds skulle bli en tuff nöt att knäcka. De hade dock  ingenting framåt i första halvlek, men det gjorde ingenting eftersom Arsenal inte hade det heller. Om jag skall vara ärlig minns jag inte en enda farlig målchans förutom en Arsenal-hörna som resulterade i ett skott från Denilson som sedan räddades på mållinjen.

Spelet gick fram och tillbaka hela tiden och Arsenal och Leeds hade sina framfarter, men en farlig målchans verkade inte något av lagen kunna skapa. Arsenal-talangen Sanchez Watt var en av de bättre i Leeds och verkade ständigt hitta ytor i både anfallet och på mittfältet.

Det skulle aldrig komma ett mål i första halvleken. Inget av lagen hade någon spetskompetens, utan bägge lagen gick till halvvila med 0-0. Som vanligt äntrade avbytarna plan och värmde upp med rörelser, passningar och nedtagningar.

Andra halvlek skulle bli mycket bättre, både fotbollsmässigt och supportermässigt. Både Arsenal och Leeds rivstartade andra halvlek och hade flera bud på mål. Nu kommer jag inte ihåg exakt vilka det var, men jag minns att bägge lagen hade farliga målchanser via skott, inlägg och fasta situationer.

Leeds såg helt orädda ut när de steg allt mer uppåt i banan och det skulle även komma att betala av sig. Denilson klev nämligen in i jobbet som Arsenals meste strafforsakare (han har fällt en hel del i straffområdet?) när han vackert fällde Paul Connolly. Solklart straff åt Leeds, precis framför den tiotusen man stora bortaklacken.

Robert Snodgrass blev spelaren som skulle få chansen att sätta Leeds i ledning och visst skulle han även göra så. Wojciech Szczesny var mycket nära att ta bollen, men nådde inte ända fram. 1-0 till Leeds United.

Direkt efter målet fick Arsenal äntligen lite luft under vingarna och började attackera gång på gång på gång. Det var djupledsbollar, inlägg, hörnor, frisparkar, frilägen och en hel del annat som publiken på Emirates fick uppleva. Men ingenting letade sig in bakom Kasper Schmeichel i Leeds-målet.

I den 59e matchminuten byttes Cesc Fabregas in och under sin halvtimma på plan skulle han få iväg fler passningar än alla Leeds-spelare skulle få iväg under hela matchen. Det var bara Johnson som hade fick iväg fler passningar (35) än Fabregas (31).

Tio minuter senare skulle Theo Walcott bytas in och det var först då saker och ting började hända på riktigt. The Gunners pressade tillbaka laget så långt man bara kunde och Leeds såg bara ut att vilja försvara sin ledning. Walcott tog flera löpningar mot trötta United-försvarare, Bendtner vann flera nickdueller (men misslyckades med avsluten) och Denilson skottade både rakt och ofta.

Med bara några minuter kvar av matchen skulle pressen bli så stor mot Leeds att de höll på att brista flera gånger om. Arsenal krossade sina moståndare spelmässigt, men precis som vanligt saknades spetskompetensen. Theo Walcott hade ett rent friläge, men avslutet gick rakt på Schmeichel. Just där och just då kändes det som om matchen var körd, att den var förlorad.

The Gunners lyckades dock hela tiden bryta in sig i Leeds straffområde och det uppstod hela  tre straffsituationer under loppet av bara några minuter. Det kändes som om vi skulle få straff tusen gånger om, men Phil Dowd vägrade att blåsa i pipan.

Det var först när Walcott föll för andra gången i rad - Theo erkände att han filmade efter matchen - som Dowd äntligen blåste i pipan. Personligen tycker jag det är tråkigt att han filmade, men med tanke på hur många gånger Leeds gjort sig skyldiga för regelbrott inne i straffområdet var det inte mer än rättvist att Arsenal fick med sig en straff.

El Capitan klev upp mot straffpunkten och hela min kropp kände på sig att han skulle missa straffen, men Fabregas avslutade iskallt, rakt och vackert mitt i i mål. 1-1! Kvitterat!

Cesc Fabregas firade vilt, men tog snabbt tillbaka bollen och sprang mot mittpunkten för att snabbt sätta igång spelet. Här var vi minsann inte nöjda med ett likaresultat! Överraskande nog skulle Arsenal även få bud på hela tre(!) solklara lägen att avgöra mötet, men chanserna gick antingen utanför eller räddades av en briljant Schmeichel i Leeds-målet.

Nicklas Bendtner hade en fantastisk chans att sätta 2-1, men missade. Theo Walcott hade nästan ett friläge, men avslutet gick tyvärr inte in i mål. Denilson valde att skjuta och var millimeter från att bli matchhjälte, men Schmeichel räddade vackert.

Nej, det här var verkligen inte Arsenals dag, trots kvitteringen i sista minuten. Omspel med det tuffa schema Arsenal trots allt har var ingentinv vi ville ha, men det var ändå ett bättre alternativ än att förlora och åka ur FA-cupen redan i första omgången (för oss).

Nu gäller det dock att vinna på Elland Road, för om man inte gör det har vi gjort allt detta i onödan. En vinst är ett absolut måste och trots att det lär bli ännu svårare på bortaplan kan det utan tvekan gå. Come on you Arsenal!

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Szczesny (7/10) - Var lite skakig i början, men blev bättre ju längre matchen led. Gjorde en sinnessjuk räddning på en Leeds-hörna och var även nära att ta straffen Arsenal fick emot sig, men misslyckades.

• Eboue (6,5/10) - En helt okej match för att inte ha spelat på ett bra tag.

• Djourou (8/10) - Fantastisk igen! Absolut superb. Var en klippa i försvaret.

• Squillaci (6/10) - Blandade och gav. Godkänd, men inte med mycket.

• Gibbs (7/10) - Mycket bra match. En av de bättre på plan.

• Rosicky (7/10) - I mina ögon var han väldigt stabil. Dirigerade bra på mittfältet.

• Song (7/10) - Bra match ännu en gång. Song från 09/10 verkar vara tillbaka!

• Bendtner (4/10) - Var inte mycket som stämde för dansken idag. Avsluten gick utanför och han blandade och gav i nickduellerna och närkamperna. Till råga på det var han osynlig hela första halvleken.

• Chamakh (6/10) - På gränsen till icke godkänd, men han kunde inte göra så mycket mer än det han gjorde. Blev ofta utelämnad och lämnad ensam.

• Arshavin (2/10) - Katastrof.

• Fabregas (7,5/10 - inbytt i matchminut '59) - Gjorde verkligen skillnad när han kom in. Passade allt och alla, klev in starkt i närkamperna och var ständigt en kreatör både på mittfältet och i anfallet.

• Walcott (7,5/10 - inbytt i matchminut '68) - Walcott var ett helvete för trötta Leeds-försvarare. Han sprang över, under och förbi i princip hela tiden. Borde dock ha gjort ett mål. Hade flera chanser att både kvittera och sätta 2-1, men missade allting. Friläget med tre minuter kvar gick rakt på Schmeichel vilket var smått chockerande för en spelare av Theos kvalité.

• Vela (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '79).

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Djourou - Vilken klippa!

• Fabregas - Gjorde mer på en halvtimma än många Arsenal-spelare gjorde uner hela matchen.
• Walcott - Slet sönder Leeds-försvaret gång på gång. Misslyckades dock med avsluten.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Andrey Arshavin - What the....? Kan mycket väl ha varit hans sämsta match i Arsenal-tröjan.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Fabregas. Folk har klagat på att hans tankar är i Barcelona, att han är på väg bort, att han inte älskar Arsenal och att han inte spelar med hjärtat. Passionen han visade upp efter Nasris mål mot Birmingham sade en hel del. Passionen han visade upp efter sin kvittering idag (skrek ut sin glädje och manade på hemmasupportrarna flera gånger) sade ännu mer. Det var dock intervjun inför matchen mot Manchester City som sade exakt det alla Arsenal-supportrar ville höra. Nu finns det längre ingen tvekan om att han är vår mittfältsmotor, vår kapten - vårt hjärta.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Omspel var det sista vi ville ha, men det är ändå bättre än att åka ur FA-cupen redan i tredje omgången. Vi skulle verkligen ha avgjort på slutet, men det ville sig inte till. Nu får vi sikta in oss på omspel hos Leeds och det kan bli mycket tufft, men en vinst på Elland Road skulle kännas väldigt bra för både fansen, laget och Wenger.

Det här var dock allt för idag! Vi hörs imorgon, tack och hej!