Senaste blogginläggen

Det var med en stor pessimism jag satte mig på Emirates för att se matchen mot Chelsea. Även om vi kunde matcha ett bra lag så var jag övertygad om att Chelsea skulle hitta tillbaka till den vinnande formen de hade i början på säsongen och med lagen om alltings jävlighet i åtanke så skulle de naturligtvis vända formen just mot oss. Så blev det inte och det finns en del mycket bra förklaringar till det.

För det första så fick Wenger spelarna att inse att om det överhuvudtaget ska funderas över titlar denna våren så måste spelarna ta sitt ansvar över hela planen. Arsenal sprang överallt, hela tiden och med full målmedvetenhet. Man ville inte vika ner sig och man ville visa England att detta laget är redo att möta stora utmaningar.

För det andra så fungerade allting från början, det var inte någon del som misslyckades vilket skulle kunna resultera i att man släppte tanken på att man kunde vinna. Hade Chelsea fått in ett tidigt mål så skulle osäkerheten spridit sig och vi skulle vara oroliga för att förlora.

För det tredje så var Chelsea fantastiskt uddlösa, delvis beroende på Arsenals spel, men i stort beroende på att det inte var mycket som fungerade efter första målet. Deras plan var att hålla 0-0 tills Drogba kom igenom på en kontring eller en fast situation. Det gynnade oss att de hade en dålig dag, men som vi spelade fram till 3-0 målet så var vi oslagbara.

Ändå är det obegripligt att vi i publiken ska sitta och bita på naglarna när Chelsea gör 3-1. Vi vet att vi när som helst kan släppa in ett skitmål och så blir det match igen. Det gör att man tvivlar på förmågan i truppen att kunna vinna ligan. När allt ser som bäst ut får vi Tottenhamsjukan och förstör allt för oss själva. Vi såg det igen mot Wigan. Vi kan aldrig slappna av förrän domaren har blåst för full tid. Det tär på krafterna både hos supportrar, men också hos spelarna som inte kan slå ner på takten och vara trygga i ett säkert spel, utan hela tiden måste springa och trötta ut sig.

Jag har fått strikta order av mitt resesällskap att hädanefter inte vara så jävla positiv inför matcherna för om jag var nervös inför Chelsea så var jag helt segerviss inför Wigan. Efter 2-1 tyckte jag att det såg bra ut även om vi inte spelade drömfotboll. När sedan wigan får en utvisning så ska det ju vara klart, men fasta situationer är en av våra största akilleshälar och Squillaci är vansinigt dålig i markeringen och hamnar bakom anfallaren. Fabianski är också ute och turnerar och skulle säkert ha gjort mer rätt i att stå kvar på linjen.

Våra två mål är väldigt snygga och Arsjavins är rent av mästerligt. Han får mycket kritik och ska också ha det för sin inställning. Problemet är att hans statistik säger att han gör ett hyfsat jobb, men man kan bara mätas utifrån hur ens övriga spel också fungerar. Der hälper inte att en striker gör 10 mål på en säsong om han behöver 200 chanser på sig att sätta dem, medan en annan gör de tio målen på 40 chanser. Arsjavin skapar mycket åt sig själv och laget, men måste bli oerhört mycket bättre på att ta tillvara på dem.

Bendtner gör ett mål och en assist och är väl godkänd ur det perspektivet. Men han ska inte springa på en kant där han ser hopplöst långsam ut. Dessutom är han inget vidare på att göra sin gubbe och komma till nästa läge. Flytt i januari?

Wenger har fått mycket skäll för sin laguttagning mot Wigan och det är också helt i sin ordning. Chelsea spelar i princip alltid sin bästa elva och när någon är trött eller småskadad så byter man ut den eller de spelarna, inte åtta stycken på en gång. Jag förstår att alla spelare inte kan spela två matcher på 48 timmar, men det var inga problem för Koscielny och Sagna, är de två fysiska underverk?

Eboue ska aldrig spela vänsterback, Bendtner ska aldrig springa på kanten och Denilson ska aldrig spela på Songs position. Det hade varit uppfriskande om Wenger gått ut och sagt att allt var hans fel. Det ska inte Arsjavin behöva ta på sig.

Ännu en gång misslyckas vi med att ta tillvara på att Man U tappar poäng. Ska vi ha en chans på titeln så måste vi göra det, det vet alla. Nu har vi match imorgon mot Birmingham som är oerhört svårslagna hemma på St. Andrews.

Jag utgår ifrån att det blir i stort sett samma elva som mot Chelsea som spelar. Den elvan ska räcka till för att slå Birmingham och sedan kunna vara hela nog att ta sig an Manchester City på onsdag. En mycket intressant vecka är på gång där vi får besked på om vi verkligen menade allvar i matchen mot Chelsea.

Hjärtligt välkomna skall ni alla vara till kickens årskrönika
år 2010. Att börja sammanfatta ett helt år är alltid svårt och så är det
även den här gången. Likt många andra gånger har det här året bjudit
oss alla på allt från chocktillstånd till glädje och tårar. När således
det här året skall recenseras får man göra sig påmind om alla roliga,
fantastiska, deppiga, hemska och underbara ögonblick. Det är som att
öppna en bok och läsa igenom den, trots att man själv varit med och
skrivit den.

Det nya året började med en underbar vinst i FA-cupen mot West Ham på Upton Park. Med kvarten kvar kvitterade Ramsey till 1-1 med ett
mycket välplacerat skott för att bara några minuter senare se Eduardo
avgöra mötet med en vacker nick. Målgesterna tog redan plats i kategorin
"årets bästa" då både Eduardo (nästan) och Ramsey slängde sig in i
bortaklacken för att fira målen.

Det var en bra början på 2010. Ett nytt år. En ny tid. Ett
annorlunda Arsenal. Men vi alla visste ju hur det skulle sluta.
Egentligen var den där vinsten mot West Ham ingenting annat än en början
på en lång, krånglig och konstig berg- och dalbana. Arsenal blandade
och gav som aldrig förr.

I slutet av januari väntade ett helvetiskt schema. Vi skulle
möta Aston Villa borta, Manchester United hemma, Chelsea borta och
Liverpool hemma. Av 12 möjliga poäng tog vi bara 4. Förlusterna mot
United och Chelsea sved lika mycket som vanligt. Skadeproblemen var ett
enda stort helvete för oss och under långa stunder kunde vi sätta upp
ett helt lag med skadade spelare (en "skadestartelva"). Allt började gå
rakt åt pipsvängen, när en viss dansk återvände från skada.

Titelhoppet var förlorat efter den förskräckliga vintermånaden. Egentligen var allt hopp förlorat. När Fabianski sedan tappade in två bollar i första åttondelsfinalen nere i Porto var
även CL-äventyret i fara. Efter en inte så imponerande 2-0-seger mot
Sunderland hemma på Emirates nåddes botten borta mot Stoke den 27
februari 2010. Aaron Ramsey, en ung talang på väg att slå in sig i
startelvan, bröt benet. Den unge walesaren hade spelat så himla bra på
sistone och var på allvar på väg att kämpa till sig en plats i
startelvan. Ja, tills Ryan Shawcross gjorde sin livs dummaste tackling och förstörde allting, exakt allting.

Hemska scener. Foto: Bildbyrån.

Det var ett trauma utan dess like. Jag satt framför tv:n och
grät och jag minns det som om det var igår. Scenerna som utspelade sig på
Britannia Stadium var scener som ingen supporter till något lag alls
skall behöva gå igenom. Men hur nere vi än var, hur slagna vi än kände
oss och hur hopplöst läget än såg ut var det den dagen vändningen kom.
Arsenal visade styrka, stål och en mentalitet som vi aldrig sett
tidigare när de avgjorde med både 2-1 och 3-1 i sista minuten. Det var
ett nytt Arsenal.

De efterföljande veckorna såg scenariona liknande ut.
Matcherna stod och vägde och resultatet var antingen 0-0 eller 1-1 när
en viss Nicklas Bendtner alltid dök upp i den allra sista minuten och
avgjorde med antingen en fot, en skalle eller ett knä. Och när det inte
var Bendtner var det någon annan som klev fram. Oftast El Capitan
himself.

Men trots att saker och ting började gå bättre, trots att vi
var med i titelstriden igen och trots att mycket började stämma var
bottnandet oundvikligt.

Efter imponerande 5-0 mot Porto och en fin comeback till 2-2
mot Barcelona på Emirates tog CL-äventyret slut mot Barcelona på Camp
Nou. En Messi á la Playstation fick spel och satte hela fyra baljor
varpå alla journalister verkade bli lite för upprymda och kalla honom
för världens genom tiderna bästa fotbollspelare.

Förlusten i Spanien skulle visa sig fungera som en
katalysator. 1-0-vinsten över Wolverhampton tre dagar innan skulle bli
det sista positiva vi kunde ta oss med från säsongen. Det är det enda
man vill komma ihåg från slutet av förra säsongen. Förlusten mot Barca
följdes nämligen upp av hemska förluster, pinsamma insatser och
chockartande hjärnsläpp. Första förlorade NLD-derbyt på över tio år,
från 2-0 till 2-3 i matchens tio sista minuter borta mot Wigan, årets
tråkigaste match hemma mot Manchester City (0-0) och ännu en
bortaförlust mot Blackburn.

Det hela slutade visserligen med en 4-0-vinst mot Fulham, men
det var inte mycket att hänga i granen. Ännu en titellös säsong. Ännu
ett underpresterande Arsenal. Ännu ett skadefyllt år.

Efter ett udda VM, en välbehövlig semester och en intetsägande
försäsong var det således dags att ta på sig Arsenal-tröjan igen.
Premiärmatchen mot Liverpool var upphausad på alla möjliga sätt och vis,
men precis som vanligt blev det en seg historia som lyckligtvis slutade
1-1 efter ett minst sagt udda självmål av Reina i matchens sista minuter.

Chamakh nickar den i stolpen. Reina rusar mot bollen och "stöter in den" i eget mål. Foto: Bildbyrån.

Sedan dess har det precis som vanligt gått upp och ner, upp
och ner, upp och ner. Fina segrar och underbara stunder (bl.a. de tre
första matcherna i Champions League) har blandats med plattmatcher utan
dess like (bl.a. Newcastle och WBA hemma på Emirates).

När vi nu går in i det nya året har vi exakt lika höga
förhoppningar som alltid, oavsett resultaten innan. Vi vill se ett
Arsenal som kämpar för emblemet på framsidan och inte viker sig för en
enda närkamp. Vi vill se ett Arsenal som äntligen spelar hem en titel
till norra London och vi vill se ett Arsenal som får oss alla att vara
stolta över klubben i våra hjärtan.

Men innan vi alla inviger det nya året med ett par glas
champagne och fyrverkerier ser vi tillbaka på år 2010. Året då Arsenal
kom nära, men ändå så långt bort:

______________________________________________________________________________

Årets mest minnesvärda stunder

• Titelracet

Vi kan alla sitta och diskutera hur nära vi egentligen var,
men sanningen var ju att vi trots allt fanns med i titelstriden ett bra
tag. Känslan varenda ligamatch hade fram mot slutet var lika hemsk som
den var fantastisk. Tre poäng var viktigare än någonsin och den minsta
lilla "slip up" skulle kosta oss titeln. När matchuret således stod på
90 minuter och vi fortfarande bara hade lika mot lag som Hull och Wolves
trodde vi det var över. Men det fanns alltid en räddare i laget, i det
här fallet Nicklas Bendtner, som på egen hand höll Arsenal kvar i
titelracet tack vare sina sena mål.

Dessa mål han gjorde var
fantastiska att fira. Från att ha tappat all hopp och tro till att
faktiskt tro att det var möjligt. I slutändan sket sig allt, men de två
månader vi var med kändes mer spännande än någonsin.

• 5-0 mot Porto

Efter att förlorat med 2-1 nere i Porto var det många av
oss som var rädda för att vi skulle missa avancemang. Åttondelsfinalen i
Champions League skulle dock visa sig bli en munsbit när vi fick
chansen att spela hemma på Emirates igen. Porto blev fullständigt
krossat med 5-0 och det var en natt vi sent kommer att glömma.

Segern
innebar att vi fick hopp om att gå långt och vi sände ut signaler till
resten av Europa att vi var ett hot att räkna med. Vad som hände
därefter vill vi dock helst glömma.

• Vinsten mot Barcelona i dragkampen om Fabregas

Det var ett jävla långdraget drama kring Fabregas i somras som fick
oss alla att spy galla över Barcelona-spelarna, Barcelona-ledarna och
ja, hela Barcelona. De trodde nonchalant att de kunde locka över
Fabregas med alternativa metoder (Fabregas familj, uttalanden från
spelare och löften om allt från nummer 4 på tröjan till många titlar),
men när det väl kom till kritan bjöd de bara £29 miljoner för en spelare
som nyss gjort sin bästa säsong i sin karriär. Att budet sedan höjdes
till £34 miljoner var ett skämt, en förolämpning.

Fabregas (i mitten) stannade trots allt. Foto: Bildbyrån.

Att de lyckades
med att få Arsenal se ut som skurkarna i dramat gör mig illamående än
idag. Barcelona är en jävla pissklubb och jag tar gärna till alla
svordomar jag lärt mig genom åren för att beskriva den katalanska
klubben.

Arsenal stod dock starka och när man gick ut med den här nyheten och när Wenger senare sade detta var vinsten ett faktum. Barca hade fått sig en knäpp på näsan!

• Vinsten mot Chelsea

Den är bara några dagar gammal, men det råder ingen tvekan om att den
hör till årets höjdpunkter. Vårt facit mot Manchester United och
Chelsea var inför drabbningen följande: 1 likaresultat, 10 förluster.
Att sedan kliva in på Emirates och totalt förstöra, krossa och förnedra
Chelsea var bland det vackraste jag upplevt i år.
______________________________________________________________________________

Årets djupaste perioder

• De ständiga förlusterna mot storlagen

Vi hade visat att vi kunde vinna mot i princip alla lag, men när
Manchester United, Chelsea och till slut Barcelona kom knackandes på
dörren gick allt åt helvete. Inför varje drabbning trodde vi att det
här var vår afton, att det här var vår chans, att det här var dagen då
vi äntligen skulle vinna. Men varenda match slutade precis som vanligt
med en bitter förlust (med undantaget 2-2 mot Barcelona).

Ett
bra tag verkade dessa förluster aldrig ta slut, men precis när året gick
mot sitt slut fick vi äntligen vår seger. Ni kan själva förstå hur skön
den var.

• Tottenham

Inför 2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på över 10 år. Inför
2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på Highbury/Emirates på nästan
20 år. 2010 skulle visa sig bryta båda våra sviter. Först kom en hemsk
2-1-förlust i slutet av 2009/2010 vilket även blev spiken i kistan i
vårt hopp om en ligatitel. Från och med den förlusten var det omöjligt
att nå förstaplacerade Chelsea.

Sedan kom hemmaförlusten med 3-2
efter en total kollaps i andra halvlek då vi ledde matchen med 2-0.
Tottenham som säsongen 2009/2010 bröt alla slags möjliga rekord och
hinder lyckades fortsätta göra det första halvåret 2010/2011.
Förlusterna mot yidsen tog hårt på fansen, laget och hela klubben.

• Sommaren

Trots att Cesc Fabregas till slut stannade var det ett
rent jävla helvete att vara med om. Det gick inte en enda dag utan att
en spelare, ledare eller supporter till Barcelona gick ut i media och
krävde att Fabregas skulle komma. Media älskade det och skrev om det mer
än fucking Zlatan. Det var ren och skär tortyr, ingenting annat.

• De ständiga kollapserna/hjärnsläppen

Att leda med 2-0 borta mot Wigan och tappa det till 3-2 under
matchens sista tio minuter är idiotiskt. Att ha 1-0 mot Sunderland borta
och tappa det i matchens sista sekund är hemskt. Att leda med 2-0 hemma
mot Sp*rs och tappa det till 3-2 är inte acceptabelt. Att ha 1-0 borta
mot Birmingham i ett levande titelrace och tappa det i sista minuten är
förfärligt. Att förlora hemma på Emirates mot nykomlingar som West
Bromwich och Newcastle får en att undra vad fan som försiggår. Som ni
ser kan jag gå vidare och vidare och vidare med exempel på våra totala
hjärnsläpp.

Rafael van der Vaart tystade Emirates. Foto: Bildbyrån.

Att förlora är helt okej och det gör varenda lag
åtminstone ett par gånger per säsong, men det finns skillnader på
förluster och förluster. Det finns även skillnad på likaresultat och
likaresultat. Det är enklare att acceptera 1-1 eller 2-2 när resultatet
hållt sig ett tag eller om Arsenal lyckats vända eller kvittera, men som
det topplag Arsenal skall vara känns det bara hemskt när man får
hjärnsläpp och antingen förlorar eller spelar lika i matcher där tre
poäng nästan vart en säker utgång.

Att det dessutom oftast
berott på individuella misstag gör inte saken bättre. Det har varit lika
illa varenda gång och trots att man gör sig beredd på att det kommer
hända någon gång per säsong blir man lika chockad varenda gång det
händer.

• Målvaktstabbarna

Manuel Almunia, Lukasz Fabianski och Vito Mannone stod alla för
misstag som hör hemma i korpen och inte Premier League. Det var tabbe
efter tabbe efter tabbe som resulterade i poängtapp efter poängtapp.
Almunia var brutalt dålig, Fabianski gjorde allt för att inte imponera
och Mannone började även han svika efter en godkänd start.

Det är först
nu vi fått ordning på målvaktsproblemen i och med att Almunia frysts
ut, Fabianski gjort extremt bra ifrån sig och Szczesny agerat stabil
backup. Men fram till sensommaren var det ett levande helvete att behöva
fundera på när nästa tabbe skulle komma från en Arsenal-målvakt.

______________________________________________________________________________

Årets spelare

Första halvåret: Cesc Fabregas | Andra halvåret: Samir
Nasri

______________________________________________________________________________

Årets comeback

Lukasz Fabianski. Gått från zero till hero.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på spelarsidan

M a r o u a n e Chamakh.

______________________________________________________________________________

Årets värvning på ledarsidan

Marcus Svensson | Trots att han inte
ligger bakom det helt ensam kan det knappast vara ett sammanträffande
att vi gått från ett skadehelvete till en skadehimmel efter att han
värvades?

______________________________________________________________________________

Årets tackling

Koscielny vs. Lennon.

______________________________________________________________________________

Årets roligaste

1. Rooneys straffmiss på Old Trafford.

2, Sol Campbells juckande.

3. Emmanuel Eboue & Jack Wilshere.

______________________________________________________________________________

Årets målgest

1. Sagna borta mot Aston Villa.

2. Vermaelen (inklusive hela laget) borta mot Stoke.

3. Robin van Persie hemma mot Partizan Belgrad.

______________________________________________________________________________

Årets självmål

Reina tappar in 1-1 mot Arsenal.

______________________________________________________________________________

Årets blogginlägg

Enligt mig: Dreams. | Enligt er (antalet besökare): Tillägnat Aaron Ramsey. Nästan över 5000 träffar!

______________________________________________________________________________

Årets ramsa

Na Na Na Na Na Samir Nasri - Nasri - Saaaamir Nasriii!

______________________________________________________________________________

Årets citat

I swear I will never forget Arsenal, it’s like a tattoo in my heart and if I retire and one day I come back I will be the same person I’ve always been and I hope the fans will still be happy and nice with me, singing my name like they do at the moment. - Emmanuel Eboue.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger

I’m surprised England fans booed. I thought they were asleep. - Wenger om Englands VM 2010.

______________________________________________________________________________

Årets citat av Wenger 2

I personally don’t know who will win the league. I have managed 1,600 games so if Nani knows he must be 1,600 times more intelligent than I am. - Wenger om Nani efter hans påstående att endast "Chelsea och United kan vinna ligan".

Wenger. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets förnedring

Vinst: 6-0 mot SC Braga. Förlust: 1-4 mot Barcelona.

______________________________________________________________________________

Årets flopp

Manuel Almunia

______________________________________________________________________________

Årets självförtroende

Nicklas Bendtner

______________________________________________________________________________

Årets vulkan

Eyjafjallajökull

______________________________________________________________________________

Årets straff

Fabregas borta mot Stoke. Så viktigt. Så kylig. Så bra.

______________________________________________________________________________

Årets IRC-användare

Omöjligt att välja en. iNke, Nisse (Vulkanisse) och Markuzen får dela på priset.

______________________________________________________________________________

Årets WTF? (WTF = What The Fuck?)

På tåget hem till London (från Wigan). Innan tåget avgår ser jag någon som är skrämmande lik Szczesny komma gåendes. Sekunden senare inser jag att det är Szczesny. Bakom honom följer hela laget. Vi (= bortasupportrarna) höll på att riva vagnen.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 2?

2-0 borta mot Wigan. Tio minuter kvar. Slutresultat: 3-2 till Wigan.

______________________________________________________________________________

Årets WTF 3?

Vermaelen skulle vara borta fyra veckor. Nu har han vart borta fyra månader.

______________________________________________________________________________

Årets match

Arsenal - Chelsea & Arsenal - Barcelona.

______________________________________________________________________________

Årets förudmjukelse

Tottenham vinner på Emirates efter att ha vänt underläge 2-0 till vinst 3-2.

______________________________________________________________________________

Årets revansch

Vinsten över Chelsea.

______________________________________________________________________________

Årets vattenflaska

Med flaskan i munnen trodde han att han hade blivit frälst. Självaste Arsène Wenger drack nu det goda vattnet ur flaskan vars dröm hade gått i uppfyllelse. Men sedan hände någonting. Wenger blev arg och flaskan var plötsligt ett minne blott. R.I.P.

______________________________________________________________________________

Årets frisyr

Tävlande: Chamakhs geléhår vs. Songs pensionärfrisyr. Vinsten tar Song hem!

______________________________________________________________________________

Årets mål

Samir Nasri vs. Porto & Samir Nasri vs. Fulham.

______________________________________________________________________________

Årets debutant

Jack Wilshere.

Jack Wilshere - i Arsenal sedan han var nio år gammal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets sexigaste

Robin van Persie.

______________________________________________________________________________

Årets coolaste

När Chamakh får bollen på sina fötter inne i straffområdet och först tittar mot målet, sedan ut mot linjedomaren (för att se om det är offside eller inte) och sedan tillbaka mot målet för att skjuta mål.

______________________________________________________________________________

Årets mest väntade (resultat)

Förlusterna mot Chelsea och Manchester United.

______________________________________________________________________________

Årets kommentar i bloggen

GunAK sade följande: "Vänta tills jag spelar i Arsenal. Då kommer jag gå runt och kyssa klubbmärket hela tiden och jag kommer bara prata bra saker om Arsenal hela tiden. Ni kommer att behandla mig som en legend".

______________________________________________________________________________

Årets katastrof

Kollapsen mot Tottenham.

______________________________________________________________________________

Årets miss

Chamakh mot Everton.

______________________________________________________________________________

Årets volley

Samir Nasri mot Aston Villa.

______________________________________________________________________________

Årets bortasupport

Borta mot West Ham (januari).

Borta mot Aston Villa (november).

Borta mot Wigan (december).

______________________________________________________________________________

Årets rykte

Fabregas till Inter i utbyte mot Balotelli. What the...?

______________________________________________________________________________

Årets hemvändare

Sol Campbell

______________________________________________________________________________

Årets låt

Away Boyz - Give It Up

______________________________________________________________________________

Årets lögn

"Almunia skadad". Okej...

______________________________________________________________________________

Årets manligaste Arsenal-supporter

"Brokkoly"

______________________________________________________________________________

Årets bild

Fabregas vs. Sunderland

______________________________________________________________________________

Årets rysare

Arsenal - Partizan Belgrad. När serberna gjorde 1-1 fanns det en realistisk chans att åka ur Champions League. Minuterna som följde därefter var hemska.

______________________________________________________________________________

Årets räddning

Fabianskis enhandsräddning mot Wolves

______________________________________________________________________________

Årets roligaste video

Fabianski är skiträdd

______________________________________________________________________________

Årets video alla kategorier

A Night At The Emirates

______________________________________________________________________________

Årets avgörande a.k.a. Årets Bendtner

Bendtner vs. Hull.

______________________________________________________________________________

Årets känslosammaste video

Fabregas vs. Stoke

______________________________________________________________________________

Årets ledare

Cesc Fabregas

______________________________________________________________________________

Årets profil

Arsène Wenger. Hittar alltid på något fullständigt lysande, galet eller uruselt.

______________________________________________________________________________

Årets kändis

Jay-Z som dels varit på flera Arsenal-matcher och dels pratat gott om Arsenal hela tiden.

______________________________________________________________________________

Årets skämt

Mike Dean

______________________________________________________________________________

Årets twittrare

Wojciech Szczesny

______________________________________________________________________________

Årets tweet

Szczesny var och gjorde någonting annat när Wilshere tog hans iPad och skrev detta. Denna tweet - bara för några dagar sedan - bör även nämnas.

______________________________________________________________________________

Årets trevligaste

Chamakh. Pratar alltid gott om Arsenal. Dessutom en gentleman på plan (minus ett par filmningar).

______________________________________________________________________________

Årets uppbyggnad

Vela mot Bolton. Över 20 passningar till publikens "olé".

______________________________________________________________________________

Årets soloprestation

Samir Nasri vs. Fulham

Nasri förstörde Fulham på egen hand. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Årets Lego

Emirates.

______________________________________________________________________________

Årets bästa trailer

Manchester United vs. Arsenal

______________________________________________________________________________

Årets sång

Sagna

______________________________________________________________________________

Årets konstigaste mål

Portos 2-1 i åttondelsfinalens första omgång.

______________________________________________________________________________

Årets supporterklubb

Arsenal Sweden.

______________________________________________________________________________

Årets bragd

Att lyckas komma tillbaka och vinna matchen borta mot Stoke efter att ha sett sin lagkamrat bryta benet.

______________________________________________________________________________

Det var det. 2010 är nu ett minne blott och vi inleder ett nytt år, ett nytt Arsenal och ett nytt 2011. Jag har inte så mycket mer att göra än att ge ett enda stort tack till alla er som följt bloggen under 2010. Det har varit ett nöje och jag hoppas att 2011 blir minst lika bra bloggvis som 2010! Sist men inte minst - COME ON YOU GUNNERS!

Det blev en mastodontresa och man kan säkert skriva spaltmetrar om en tripp till England, men jag tänkte att ni kanske bara är intresserade av de allra smaskigaste detaljerna så här får ni dem i punktform. Mina åsikter om resultaten mot Chelsea och Wigan får ni imorgon.

* Walking around in a Jamie Mackie wonderland, smälter inte lika bra munnen som Bergkamp-varianten. En del supportrar är bara inte så lyckligt lottade.

* Om ni någon gång undrar vad det är för fel på dagens ungdom så ska ni veta att på raden framför mig på Loftus road satt en 7-åring och skrek "sheep shaggers" till Swanseasupportrarna.

* The Dolphin på en parallellgata till Euston road kan vara den sunkigaste puben i hela London. Där finns dock världens mest självutnämnde biljardchampion. Ni skulle sett blicken i hans ögon när Eye of the tiger spelades samtidigt som han gick fram till bordet.

* Alla snackar om vilken bra stämning det var under Chelseamatchen, men efter 3-1 hördes inte en sång på övre Clock End.

* Sams bar i Wigan är numera Arsenal Malmös stampub nummer två.

* Ni var nära att mista er älskade bloggare när han hävdade att U2:s låt The fly bara släpptes på skiva för att det var U2 som gjorde den, den är nämligen fullkomligt värdelös....

* Engelska pubar, restauranger eller affärer är antingen väldigt mycket för varma eller väldigt mycket för kalla nu under vintern. Frost ger sannerligen panik på ön.

* Juldagen är inte pubdagen nummer ett i London. Men hotellbaren på royal National dög för oss törstiga resenärer.

* Skönt att slippa fem timmar med buss ner till London efter 2-2 mot Wigan. Illa nog att traska trekvart till Sams bar för gravöl.

* London är död som skivbutiksstad.

* Det går fett bort att få mjölk i kaffet per automatik.

* Servitrisen på The Berkeley i Wigan som inte tar med sig hörseln till jobbet och sen spelar dum borde gå en charmkurs.

* Till nästa årsmöte yrkar jag på att Arsenal Malmös "Brady" får ett årskort betalt av föreningen. Hans förlustfria svit håller i sig efter 50+ matcher.

Skål Kicken, Trelleborgsligan och Luks för sällskapet. Nästa år ses vi på bortaplan på Loftus Road.

God kväll! Nu sitter jag här vid min dator igen efter att fått i mig en god middag och nyss skrivit klart årets årskrönika. Trots att jag redan skrivit ett super-duper-mega-långt inlägg kan jag inte låta bli att åtminstone kommentera gårdagens match med några ord. En dag som började med en kraftig huvudvärk och slutade med att se hela Arsenal-laget gå förbi en bara några meter ifrån mig.

Ni som följt mig den senaste tiden vet att jag lyckats få till mig biljetter till bortamatcherna mot Wigan respektive Birmingham. Ni vet även att jag varit insjuknad under hela julhelgen. När jag igår morgon vaknade upp vid åttatiden var jag föga förvånad över att mitt huvud bultade som om det pågick ett världskrig inne i skallen. En alvedon, några andra tabletter och ett glas vatten senare kändes det bättre. Efter en varm dusch och en frukost kändes det ännu bättre.

Efter att ha ringt Box Office (det var lite strul med tågbiljetterna) och tagit en promenad till banken (för att ta ut lite pengar) var jag tillbaka hemma. Till lunch blev det inte mer än en macka eftersom jag fortfarande mådde illa. Sedan bar det av mot Euston! Efter att ha tagit Hammersmith & City till Euston Square blev det att gå 200 meter till självaste huvudbyggnaden. Väl där blev det att köpa en tidning och ta ett toabesök. Sedan väntade det chartrade tåget(!) på platform one.

Efter att ha fått min biljett klev jag på tåget. Arsenal hade dessutom vart snälla nog att ge första klass-biljetter till priset av andra klass! Väl inne i tåget satte jag mig på min plats, bredvid en man som jag senare fick veta var från Nya Zeeland (fast han hade bott i London i tio år). Tre timmar skulle bli en förfärligt lång tid, men diskussioner om cricket, Arsenal back in the days och Sverige skulle göra resan lite enklare. Dessutom hade jag inte glömt mp3n hemma. På väg till Wigan sjöng vi naturligtvis en hel del också. "Sol Campbell has won the double" var populärast!

Double, double, double! Sol Campbell has won the double! Foto: Bildbyrån.

Tre timmar senare var tåget på plats i Wigan och det var ett dimmigt, mörkt och ensamt Wigan vi fick uppleva. Det första vi gjorde var att dra igång ett par ramsor när vi klev av tåget. Det fick oss alla på lite bättre humör. Väl ute ur stationen hade vi ingen som helst aning om vilken väg arenan låg åt. Det slutade med att vi följde efter den första personen i följet. Cirka två-tre kilometer senare stannar han upp varpå alla andra stannar upp. Ingen fattar någonting alls och det är först då någon i följet frågar en vakt vilket håll arenan ligger åt. Det visar sig då att vi gått åt helt fel håll. Vilse i Wigan - oväntat?

På väg tillbaka mot stationen (där vi från första början borde gått vänster och inte höger) drar vi av ännu ett par ramsor. Efter en jävla lång promenad (skulle tagit trettio minuter om vi gått rätt från första början, men nu tog det närmare en timma) såg vi äntligen arenan sticka ut bakom ett köpcentrum. Äntligen!

Väl där gick jag in på The marquee som är en pub inne i arenan, enbart för bortasupportrar. Där mötte jag upp med ett stort gäng svenskar, bl.a. min bloggkollega Ahldén, hedersmedlemmen Johan Luks samt ett skönt gäng skåningar.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord till den goda smaken av lite brittisk öl. På storbildsskärmen i puben visade de bl.a. ett gammalt derby mot Tottenham då vi gick vinnandes ur striden med 5-4. En kvart innan matchstart får jag ett sms med dagens startelva och jag var inte den ende som blev smått chockerad över den. Wenger gjorde alltså åtta byten sedan sist och en annars ganska självklar seger kändes plötsligt i fara - redan innan match.

Dock sket vi i startelvor och dylikt när vi väl var på plats. Vi var där för att sjunga oss hesa, hejja fram Arsenal till seger och göra allt i vår makt för att visa Wigan var de hör hemma. You dirty northern bastards ekade i arenan gång på gång.

DW Stadium. Foto: Kristonel Elwe.

Efter att ha tagit plats vid sätet (jag stod naturligtvis upp hela matchen) blev det ännu en gång att värma upp med ett par ramsor. Vi demonstrerade varför vi tillhör den bästa bortaklacken i ligan och man undrade många gånger om vi faktiskt var fler på plats än hemmapubliken. DW Stadium var nämligen halvfullt och de få gånger man hörde deras "klack" var precis efter målen. Efter att vi sjungit non-stop i nästan en kvart (innan avspark) kom äntligen deras första respons. Ni kan gissa vad det var. "2-0 and you fucked it up". Patetiskt. Vi svarade med "you're going down".

Spelarna klev ut, vi jublade, matchen startade. Då var allt på topp. Men den första kvarten fick till och med mig att undra vad fan de höll på med egentligen. Spelet var brutalt uselt och vi läckte som ett såll där bak. Tacka Koscielny som var en ren klippa i försvaret under hela matchen. Mittfältet fungerade inte, försvaret spelade uselt och anfallet såg ofarligt ut. Det fanns inte en enda fungerande lagpjäs. Inte ens vi (bortasupportrarna) kunde få dem att spela bättre. Vi sjöng tills vi blev hesa och vi dominerade allt och alla, men spelarna verkade vi inte ha någon inverkan på.

När en Wigan-spelare kom fri var det således ingen överraskning att det skulle bli farligt. Det slutade med en straff. Spelaren må ha filmat, men Koscielny (och resten av försvaret) skall ändå göra mycket bättre ifrån sig. Att han får komma så fri skall inte få hända. Fabianski var chanslös på straffen och 1-0 till Wigan var ett faktum. Hemmaklacken fick naturligtvis spel och jag stod bredvid en fanatisk (kom ihåg att inte läsa fel nu) kille som blev alldeles ursinnig varpå svordomarna kom en efter en. Efter ett par minuter fick även jag nog och alla dessa fuck off kom med jämna mellanrum.

Spelet blev knappast bättre och snubben bredvid mig fick spel gång på gång. "We can win against fucking Chelsea, but what's the fucking point in it when we travel 300 fucking miles to see us lose against fucking Wigan?". Kan inte klandra honom.

När det länge såg ut som en förlust - vi skapade knappt någonting - lyckades vi äntligen få in ett mål. Jag kommer inte ihåg vem det var som sköt, men Arshavin fanns där på returen och gjorde mycket vackert 1-1. Jubel som bara den!

Några minuter senare skulle vi få jubla igen. Nicklas Bendtner - en av de bästa spelarna på plan - lyckades på något konstigt vis tråckla fram bollen i straffområdet där han enkelt kunde avsluta till 2-1. Vilt jubel igen! 1-0 and you fucked it up!

Big Bendtner gjorde 2-1. Foto: Bildbyrån.

Pausvilan blev således mycket behagligare att ta sig igenom och det kändes verkligen som om vi inte skulle släppa det här. Väl på plats igen började vi sjunga för vårt kära Arsenal. Till en inledning såg även spelet bättre ut. Vi skapade chanser, spelade runt bollen bättre och dominerade matchbilden.

Fem minuter gick, tio minuter gick, tjugo minuter gick. Vi dominerade spelet, men hade inte dödat matchen. Ett scenario vi alla var vana vid. Chamakh hade en fantastisk chans att göra 3-1, men nicken gick precis utanför. Arshavin hade ett ännu bättre läge att göra 3-1, men Al Habsi - eller vad deras målvakt heter - räddade snyggt. Det kom även bli vår bästa chans att vinna matchen. För en vinst skulle det inte bli. N'Zogbia fick rött kort en kvart innan slutet och you dirty northern bastards gick loss igen bland bortaklacken. Matchen såg vid det här läget avgjord ut, men med tio minuter kvar skulle kvitteringen komma.

En hörna, dålig markering och ett självmål senare stod det 2-2. Egentligen gick man runt och väntade på det. För vi visste alla att det skulle hända. I inför-rapporten skrev jag att 45 % av de mål Arsenal släppt in har kommit till via fasta situationer. Den siffran lär inte ha minskat efter gårdagen. Det är skrämmande, på många sätt och vis.

Samir Nasri och Theo Walcott byttes in, men de kunde inte göra någonting åt saken. Nasri fick dock ett superbt läge att sätta 3-2 via en frispark, men Mike Dean kunde på något konstigt vis inte se hur en Wigan-spelare försvarade frisparken med handen.

En månad innan hade Cesc Fabregas fått en exakt likadan straff emot sig då han gjorde exakt likadant mot Sp*rs (vilket fick honom att lacka igår kväll). Nu blev det ingenting av situationen. Det som gjorde mig mest förbannad var att man klart och tydligt hörde att bollen tog på handen. Jag vet inte vad ni hörde i tv-sändningen, men alla vi på arenan hörde klart och tydligt ljudet man hör när ett objekt träffar ens handflata. Att domaren inte kunde se handen och höra bollen träffa handen förstår jag mig inte på. Men jag ska inte klaga. Vi förtjänade 2-2. För sett över hela matchen hade vi inte spelat bra.

Idag skyller många resultatet på allt från Wengers laguttagning till försvarsspelet. Personligen tror jag på en blandning mellan bägge dessa förklaringar. Arseblog är rationell i sin bedömning om att försvarsspelet kostade oss matchen, inte startelvan. Fektarn är lite mer rakt på sak och menar att laguttagningen på egen hand kostade oss matchen. Jag vill gärna flika emellan med min egen åsikt om att det var något där emellan som kostade oss vinsten.

Arsène Wenger - en ifrågasatt tränare. Foto: Bildbyrån.

Personligen tycker jag att åtta ändringar är mångt för mycket. I min bok vill jag skriva att man enbart bör vila spelare som verkligen måste vila eller spelare som riskerar skada. Man skall starta med bästa möjliga lag, till och med om man möter ett "skitlag" som Wigan. Här har hela laget haft två veckors vila för att sedan spela en enda match. Visst, matchen mot Chelsea var tröttsam och två dagar mellan match är alldeles för lite, men om man får nästan en miljon kronor i veckan skall man klara av att ladda om, både fysiskt och psykiskt. Sedan får vi inte glömma att en spelare som Sagna - som sprang som en galning två dagar innan - ännu en gång sprang som en galning i nittio minuter. Om han klarar av det skall många andra i laget klara av det. Vi pratar trots allt om professionella fotbollspelare.

Trots detta tycker jag - och många andra - att "vårt b-lag" skall vara kapabelt nog att vinna över Wigan. Vi hade trots allt åtta landslagsspelare, varav två kaptener, på plan igår. Att inte lyckas vinna mot ett av Premier Leagues sämsta lag är således kraftigt underkänt. När vi för första gången på flera år faktiskt har råd att vila spelare som inte får bli skadade (två matcher på tre dagar innebär en stor skaderisk för många i vår skadebenägna trupp) och ersätta dessa med spelare som skall vara bra nog att slå Wigan skall det helt enkelt sluta med en seger.

Laurent Koscielny (som inte ens spelar i ett landslag) var fantastisk igår (förutom den tidiga straffsituationen). Tomas Rosicky var bäst på plan. Nicklas Bendtner fortsätter visa varför han bör få fler chanser från start. Han spelade mycket bra hela matchen och gjorde ett viktigt mål - igen. Inbytte Jack Wilshere gjorde helt okej ifrån sig och Sagna var stabil som vanligt. Ändå lyckas vi inte vinna mot Wigan. Vi må haft ett par spelare som inte presterade väl (bl.a. Squillaci och Eboue), men vi ska helt enkelt vinna mot Wigan. I slutändan var det två försvarsmissar som kostade oss matchen. Försvaret - och Squirtle i synnerhet - kostade oss en straff. markeringen vid andra målet var katastrofal och Squirtle blev ännu en gång syndabock då han nickade in den i eget mål.

Alla spelare kan prestera hur bra som helst individuellt, men det är lagdelarna som i slutändan måste fungera väl för att man ska vinna en match. Vi kan ha ett lag där alla gör en bra match, men där vi ändå förlorar. Vi kan även ha ett lag där alla spelar uselt (individuellt), men där vi ändå vinner. I slutändan är det spelet som enhet som är viktigare än den individuella prestationen. Då är de inviduella prestationerna bara en bonus.

Igår fungerade inte mycket. Trots att vi ryckte upp oss i andra halvlek samarbetade inte försvaret bra nog. Spelarna på mittfältet hjälpte inte varandra tillräckligt mycket och anfallet såg stundtals helt stilla ut. Laguttagningen hade naturligtvis en del i resultatet, men det största fingret skall vi peka mot laget som underpresterade grovt. Jag tycker att laguttagningen var skum, ja, men spelarna som fick förtroendet skall visa varför de fått förtroendet. Och det var inga dåliga spelare vi ställde upp med trots allt.

Fabregas var avstängd, Djourou och RvP hade riskerat skada vid start och Walcott var antagligen trött på riktigt. Således kan jag förstå att Wenger valde att lägga undan några viktiga pjäser. Trots detta tycker jag att laget som startade igår kväll var fullt kapabelt att vinna över Wigan.

Djourou är en extremt skadedrabbad spelare. Att spela honom två gånger på tre dagar hade bara varit dumt. Foto: Bildbyrån.

Nog om det. Man får ha sin egen åsikt om vad som gick fel igår kväll, men 2-2 förblir resultatet som vi är tvungna att acceptera. Dessutom gick det ju bättre än förra säsongen.

Efter matchen blev det att vandra mot tågstationen och en halvtimma senare var man äntligen framme. Väl där var det en timma kvar tills tåget skulle avgå, så det blev att gå mot centrum för att försöka få i sig lite mat istället. Efter ett par hundra meter hittade man till slut en av få ställen som hade öppet. Det var ett superlitet kebabställe som pumpade technomusik 24/7. Wigan....

En ostburgare och kebab med bröd senare var magen tillfredsställd. Det blev att vandra tillbaka mot tågstationen och vänta på tåget som skulle ta en tillbaka till London. Efter att ha väntat en halvtimma kom äntligen tåget och vi alla gick mot de platser som vi hade haft på resan dit. Vi trodde naturligtvis att vi skulle få behålla våra platser i första klass.

Men när tåget stannade och vi precis hade kommit till vagnarna som innebar första klass blev vi stoppade av de som anordnade resan samt ett par poliser. Istället fick vi sätta oss i andra klass, en vagn ifrån första klass. Väl inne satte vi oss snällt på platserna och skämtade om hur fruktansvärt det var att åka andra klass.

Några minuter senare kollar jag ut genom fönstret och ser en person i Arsenal-jacka komma mot tåget. Innan jag hinner fatta vem det är tycker jag han ser ut att vara förbannat lik Szczesny. Sekunden senare förstår jag - och alla andra - att det faktiskt är Szczesny. Sekunden efter det ser vi hela laget komma bakom honom. Vi alla blir helt galna och börjar sjunga "ARSENAL! ARSENAL! ARSENAL!" och klappa hej vilt varpå spelare efter spelare går förbi oss.

Wenger vinkar och bjuder på ett stort leende, samma sak gör Eboue och Wilshere. De flesta spelarna verkar dock ignorera oss, vilket både känns tragiskt och respektlöst. Efter att laget gått av i Watford och vi betett oss likadant (vi sjöng spelarramsor för varenda spelare som gick förbi) dök diskussionen upp om att det är tragiskt att ingen av dom valde att visa någon sorts respekt för fansen. De satt trots allt bara en vagn ifrån oss och inget hade stoppat en spelare ifrån att bara komma in och säga hej, eller vad som helst. Det var en intressant diskussion som fick mig att hålla med i mycket som sades.

Väl hemma i London (klockan 02.14) blev det att ta första bussen hem från Euston. Känslan av att kliva in genom lägenhetsdörren och slänga sig i sängen efter en extremt lång dag går inte att beskriva i ord. Jag vaknade vid tretiden idag och har sedan dess bara gjort två saker - ätit och skrivit inlägg.

Nu har jag en del saker kvar att göra innan det blir läggdags igen. En lång dag väntar imorgon. Årskrönikan är redan klarskriven och personligen gillar jag den. Hoppas verkligen att ni gör detsamma. Vi hörs imorgon! Ha det bra! Hej!

Ja, så var det ju det här med julklappar. Julklappar och födelsedagspresenter. Fråga min ena lillasyster. Hon fyller år på juldagen och har således 364 dagar från sin födelsedag till julafton. 365 under skottår.

Varje år får hon en ganska bra julklapp av mig. I år fick hon ett presentkort som hon snudd på dreglade över. Dessutom fick hon, tillsamamns med andra syrran, tre DVD:er med Räddningspatrullen. Hon blev jätteglad.

Dagen efter, på juldagen, fyllde hon år. Eftersom vi är ganska skämtsamma i vår familj, så fick hon, som vanligt, en urusel julskiva som hon aldrig kommer att lyssna på. Det är så för att vi är okej med det. Inte för att jag vill vara elak, utan just for laughs.

Det som har hänt med Arsenal Football Club julen 2010 är exakt samma sak.

Matchen mot Chelsea var den där magiska julklappen. Den som frälste oss fans, som gjorde vår kväll och natt. Vi kunde sova gott. Vi njöt av varenda sekund när vi totalt spelade ut våra blå grannar.

Matchen efter skulle komma att bli motsvarigheten till syrrans juldag, där vi fick en usel, patetisk och sorglig insats mot ett gäng vi ska spöa varje dag i veckan. Precis som syrrans vansinigt usla julskiva.

Tyvärr är detta inte riktigt lika okej. Wenger vet precis hur viktig matchen är. Han vet precis hur mycket det betyder för oss fans att få en seger även på "juldagen" och bygga en bra trend.

Det är inget skämt vi håller på med. Han tar betalt av oss fans för att plocka bort åtta (!) man ur en startelva som slog Chelsea inför matchen. Han gamblade. Han skänkte bort matchen som gjorde att vi fortfarande inte tog chansen att ta in på serieledarna.

Han lekte med våra pengar. Han hånar oss, Wigan, fotbollsvärlden med att gå in så nonchalant i en ligamatch. Det är fan inte okej.

Vad var grejen med Eboué som vänsterback?

Varför satt Djourou på bänken efter att fullständigt ha lekt med Drogba?

Varför spelade BÅDE Dansken och Chamakh?

Varför fick inte Nasri testa på att vara offensiv playmaker när Fabregas var avstängd?

Och viktigast av allt: Varför spelar Diaby? Fullständigt slöseri med resurser att spela honom. Denilson, som fick otacket att spela bredvid Diaby, såg ut som Javier Zanetti i jämförelse.

Alltså - Från att ha mosat Chelsea rent taktiskt, både gällande spel och laguttagning, så gick vår manager till att totalt göra bort sig mot ett uselt Wigan, bara på ren nonchalans.

Nej du, Wenger. Du har en del att jobba på innan du får mig att tro att detta ska kunna bli en fajt om titeln.

God kväll! What a great night it was, right? Finns naturligtvis massor att skriva om gårdagen, men tyvärr är tiden knapp, både för mig själv och laget. Vi möter nämligen Wigan på bortaplan redan imorgon och det gäller att vara fullt inställd på en ny tuff kamp. Annars är de tre poängen i fara.

En inför-rapport är redan uppe på hemsidan och där har vi med allt från skaderapporter, troliga startelvor och tränarkommentarer till statistik. Tyvärr är Cesc Fabregas avstängd då han drog på sig sitt femte gula kort mot Chelsea, men förutom det skall alla vara friska, glada och spelklara.

Glädjen efter segern mot Chelski kunde ingen missa. Spelarna var euforiska, fansen var galna och Wenger såg minst sagt nöjd ut på bänken. Inte konstigt då vi såg Arsenal spela kanske sin bästa match för säsongen. Om de spelar minst lika bra när Manchester United gästar Emirates senare i vår, ja, då kanske det slutar lika lyckligt.

Nu gäller det dock att glömma gårdagens vinst och se fram emot en ny match och förhoppningsvis tre nya poäng. Arsenal har redan tagit flyget upp till Wigan (lyxungar!) och imorgon väntar en tuff drabbning mot ett riktigt bottengäng.

Wigan har enligt mig varit sämst i Premier League och trots att det skall mycket till för att de ska ha en chans att rå på stora mäktiga Arsenal bör man aldrig någonsin underskatta ett lag, inte ens Wigan. DW Stadium blev något av en mardröm förra säsongen då vi tappade 2-0 till 3-2 under matchens sista kvart, på klassiskt Arsenal-maner. Det får under inga omständigheter alls upprepas.

Mitt tåg går 14.50 från Euston och sedan väntar en tre timmar lång färd till Wigan. Har haft lite krångel med tågbiljetterna, men förhoppningsvis skall jag kunna reda ut det i tid. Efter matchen blir det att åka hem direkt och finner mig tillbaka på Euston först 02.41. Det kommer bli en lång dag! Hur som helst skall jag skrika så att lungorna kollapsar och förhoppningsvis blir det tre fina poäng att fira.

Jag har ingen aning om hur mycket tid jag kommer ha de närmsta dagarna eftersom jag har massvis med saker att göra samt att det nya året närmar sig. Årskrönikan kommer utan tvekan att dyka upp (har redan börjat på den), men bortsett från det får vi se. Jag svek mig själv lite genom att jag inte kunde fullfölja ljudbloggen, men eftersom jag suttit hemma och vart förkyld har jag inte kunnat göra så mycket åt saken. Jag har hur som helst ombokat intervjun och förhoppningsvis hör ni mig prata igen i början av januari.

För att återuppleva alla fantastiska minnen från igår kan ni surfa in på arsenalist.com eller se alla matchens höjdpunkter direkt här. Jag har som sagt ingen aning om när nästa inlägg kommer upp, men tills dess att jag är tillbaka får ni en fantastisk video att hugga tänderna i. Ha det så bra! Come on you Gunners!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=xxF_mbrAc54]

J u l a f t o n. När ni var små. Typ. Åtta år. Dagen innan hade ni gått till sängs med förhoppningar om att få exakt den där julklappen som ni skrivit högst upp på julklappslistan. Den där julklappslistan som ni sedan snällt skickade iväg till Tomten.

Dagen efter vaknade du till att det snöade som aldrig förr utomhus. Mamma hade gjort i ordning pepparkakor, bullar och gröt till morgonen. Innan du begav dig ut i snön åt du lite av den goda gröten, de fantastiska bullarna och de smakfulla pepparkakorna. Sedan gick du ut för att leka i snön. När du kom hem tog du av dig alla dina kläder och började ivrigt vänta på kvällen.

Familjen var samlad, klapparna var under julgranen och julmaten redan i magen. Klapparna öppnades upp en efter en tills det sista stora paketet var det enda som fanns kvar under den tjocka, långa och mysiga granen. Din mamma eller pappa läste duktigt upp julklapsrimmet och lät dig sedan hoppa på julklappen som Hulken himself.

Med all ivrighet, all entusiasm och alla förhoppningar slutna i ett enda stort känslopaket som gjorde uppror i magen revs pappret sönder så snabbt det bara kundes. När presentpappret var borta och du vände kartongen - som precis som alltid var bak och fram  - brast allting.

Allt sinne för realism försvann. Du var Gud. Du kunde göra allting. Du var Superman. Du kunde flyga. Du kunde göra vad fan du ville. Ja, ni vet den känslan. Den känslan. Den känslan hittade sig tillbaka till mig, till många av er, ja, i stort sett till alla när Theo Walcott sprang sig fri och pangade in 3-0.

Kameran skakade som om det vore ett derby i Sydamerika. Publiken firade som om Arsenal just vunnit en titel. Walcott visste inte var han skulle ta vägen. 3-0. Förnedring. Kaoz. Klippa Chelseas tong.

En stor del av mig ångrade sig rejält att man inte tog sig till matchen trots allt. Förkylningen kunde enkelt ha tagit det där, men kanske var jag lite för rädd för att missa bortamatcherna, kanske var jag lite för rädd för Drogba, kanske var jag lite för pessimistisk. Men oavsett var vi var. Oavsett var vi stod. Oavsett var vi satt. Oavsett hur vi mådde. Oavsett var, hur och när tror jag vi alla skrek lika högt när Song, Fabregas och därefter Walcott gjorde 1, 2 respektive 3-0.

Song sätter ettan! Foto: Bildbyrån.

Så många gånger vi åkt mot spö mot Chelsea. Så många gånger vi blivit förnedrade. Så många gånger vi känt oss nere. Så många gånger vi tappat poäng. Inte nu, inte idag. Nu var det var vår tur. Nu fick de smaka på sin egen medicin. Det här var vår kväll från start till slut.

Hela matchen gick egentligen vår väg. Vi öppnade starkt, hade mest bollinnehav, vann kamperna på mittfältet och hade målchanserna. Bortsett från ett skott av Drogba kom Chelsea inte med någonting alls. Vi som så många gånger tidigare misslyckats med att stänga ner dem, att försvara oss, att inte bli frånsprungna i kontringar lyckades idag göra exakt allting rätt.

Spelarna kämpade som om det stod mellan liv och död. Intensiteten var extrem. Viljan var stor. Kvalitén fanns där. Energin tog aldrig slut. Vi hade 11 duracell-kaniner på plan som aldrig gav upp. Samtidigt som man frågade sig själv varför Arsenal inte startade varenda match så här kunde man förstå att det här var en match vi inte ville, förlåt, inte skulle förlora.

Men visst, orosmomenten fanns där. Det stod 0-0 bra länge och blotta tanken på att det kunde vara över via en simpel Chelsea-kontring gjorde att man inte kunde slappna av en enda sekund. Men ledningsmålet skulle Chelsea aldrig vara i närheten av. De blev utspelade på varenda lilla planhalva. Och när Song äntligen satte 1-0 brast det för mig, för er, ja, för alla.

Andra halvlek skulle sedan bli något likt en orgasm. 1-0 kändes bra, men skakigt. Men när Fabregas satte 2-0 lyfte taket på Emirates. Och när 3-0 kom bara två minuter senare kände vi oss alla som den där åttaåringen som nyss fått den där julklappen man hade väntat på i flera månader. Total eufori. Total glädje. Total Arsenal.

Kramkalas! Foto: Bildbyrån.

3-1 satte lite skräcktankar i spel, men Chelsea kom aldrig närmre än så. Visst skulle vi haft 4-1 (Diaby, Nasri och Rosicky skulle alla ha satt sina lägen), men det gör inte så mycket en afton som denna. Alla som såg matchen såg ett glödhett Arsenal som fullkomligt spelade ut Chelsea efter noter. Total förnedring. Och ja, jag gillar att använda det ordet.

Fy fan, vad underbart.

Fy fan, vad underbart.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (7/10) - Kunde inte göra någonting åt målet han släppte in. I övrigt väldigt stabil. Det märks att han är vår förstemålvakt. Stort pondus, bra kommunikation och dominant i luften(!).

• Sagna (7,5/10) - Sagna fortsätter sin superba säsong. Utan tvekan en av Premier Leagues bästa högerbackar. Att kalla Sagna stabil är ett skämt. Han är en levande mur.

• Djourou (8/10)  - Djourou har gjort det bra de gånger han spelat den här säsongen, men han har inte fått förtroende framför Squillaci/Koscielny. Om Squillaci var skadad eller om det var en petning det handlade om har undertecknad ingen aning om. Men vad det än var gjorde Djourou en fantastisk match. Stabil, positionssäker, tacklingsvillig och ... fantastisk. Lite småmissar då och då, men överlag en klar åtta.

• Koscielny (7,5/10)  - Koscielny gjorde i mina ögon en mycket bättre match än väntat. Fick bilda backpar med Djourou och gjorde det över förväntan. Mycket bra match!

• Clichy (6,5/10) - Var både on och off idag. Samtidigt som han slarvade en hel del i defensiven täckte han upp det med bra anfallsspel.

• Wilshere (7/10) - Visade stor vilja och vann många närkamper. Vann den viktiga duellen på mittfältet tillsammans med Fabregas och Song.

• Song (8/10) - Medan nästan allt gick fel för Song på Old Trafford måste man nästan säga det motsatta ikväll. För om sanningen skall fram gick ju nästan allting rätt för kamerunen ikväll. Han jobbade hem, han tacklade, han startade anfall, han samspelade med Wilshere, han dök upp i anfall och han gjorde det där förlösande och ack så viktiga ledningsmålet. Alexander the Great!

• Walcott (8,5/10 - utbytt i matchminut '73) - Walcott har varit het hela säsongen och beslutet att bänka honom när han var som hetast (nåja...) är fortfarande ett av de märkligaste besluten Wenger tagit i höst. När han således valde att starta Walcott för första gången på flera veckor var det ingenting annat än ett genidrag som gick hem. Walcott sprang sönder Chelseas försvar vid flera tillfällen och låg bakom 2-0 och gjorde själv 3-0. Otroligt farlig spelare. Dags att spela honom från start, Wenger?

• Nasri (7/10) - Glänste inte individuellt (förutom den där magnifika chippen som så när letade sig in i mål), utan ihop med laget. Var mycket farlig framåt och man märkte tydligt att Chelsea-försvaret hade svårt med att hantera honom. Bra match!

• Fabregas (8/10 - utbytt i matchminut '88) - Fabregas må inte vara 100 % och han gjorde långt ifrån sin bästa match i Arsenal-tröjan, men trots det ser man skillnad på ett Arsenal med och utan Fabregas, oavsett hur bra eller dåligt det gått innan. Passningarna han kan leverera är det inte många i världen som klarar av. Idag var han inblandad i allting. Om Song inte gjort mål hade Fabregas fått straffen med sig (Clattenburg påpekade detta själv), Fabregas gjorde 2-0 efter en frispelning av Walcott och Fabregas passade sedan delikat till Walcott som kunde sätta 3-0. Mycket Fabregas, mycket Arsenal, mycket mål!

• van Persie (7/10 - utbytt i matchminut '76) - Medan van Persie inte spelade sin bästa fotboll tyckte jag vi alla såg vad en van Persie tillförde laget. Hans mentalitet, hans intensitet, hans kampvilja, hans brinnande ögon, hans ledaregenskaper och hans spelstil ger Arsenal någonting extra. Ja, till och med när van Persie inte spelar bra gör han ändå väldigt stor nytta för resten av laget (så länge resten av laget spelar bra).

• Diaby (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '73) - Helt okej inhopp, men borde satt 4-1 när han fick chansen. Kanske för mycket begärt. Nyss tillbaka från skada.

• Chamakh (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '76) - Okej.

• Rosicky (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '88) - Okej.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Walcott - Vilket språng, vilken press, vilken mentalitet, vilket avslut, vilket mål!
• Fabregas - El Capitan är tillbaka!
• Djourou - Bäst i försvaret.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Ashley Cole (hehehe)

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Inför matchen bad jag er att tippa slutresultat samt målskyttar! Tyvärr uteblir överraskningen eftersom ingen hade 100 % rätt. Däremot fick vi ett antal rätt resultatgissningar. Kudos till Arsenalna, Nexaaz, MrMock och Z som alla gissade på rätt resultat. Även Olihohoho är värd en extra omtanke som tippade 1-0 till Arsenal med Song som ende målskytt.

Glöm dessutom inte bort att vi återtog andraplatsen efter kvällens seger och att vi nu endast är två poäng bakom Manchester United igen. Ligaledarna har dock en match mindre spelad.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

God kväll! Förkylningen sitter tyvärr fortfarande i och trots att jag känner mig aningen bättre har jag tagit beslutet att inte gå på morgondagens match. Jag vill inte riskera mina resor till bortamatcherna mot Wigan respektive Birmingham, vilket jag skulle göra om jag skulle gå till Emirates imorgon. Istället blir det att se den nere i lobbyn där vi har denna fantastiska hörna.

Vi har fått in massor med trevliga tips angående slutresultatet i morgondagens match och det finns allt från pessimistska 0-2-förluster till lite väl optimistiska 12-0 till Arsenal. Förra gången jag frågade er att tippa utgången i en match slutade det dock med att ett oseriöst tipp tog hem det. Inför returmötet mot Porto (hemma på Emirates) gissade de flesta på ett eller två Arsenal-mål. En skön snubbe valde dock att tippa 5-0 till Arsenal vilket fick oss alla att skratta till lite. Dagen efter var det han som skrattade istället för oss. Jag hoppas på någonting liknande imorgon. 12-0 kanske inte låter så orealistiskt trots allt....

Dagens Premier League-matcher har nyss spelats klart och i dagens sista match vann Tottenham borta mot Aston Villa med 2-1 (hoppas ni inte missade Pires vs. Redknapp), mycket tack vare en viss Rafael van der Vaart. Innan dess hade både Manchester United och Manchester City vunnit mot Sunderland respektive Newcastle. Alla tre lag runt om oss (förutom Chelsea) vann alltså sina matcher, vilket är extremt dåligt ur en gooners synvinkel.

Manchester City och Tottenham må inte vinna Premier League, men just idag, just här och just nu utmanar de ligatoppen på fullaste allvar. Vi måste spela utifrån hur tabelläget ser ut just nu och inte hur det ser ut i slutet av maj. Just nu är Manchester City med i toppen. Just nu är Tottenham med i den absoluta toppen. Just nu är Chelsea med på fullaste allvar. Och just nu har Manchester United gjort ett ryck i tabelltoppen. Dagens resultat har tyvärr (tyvärr? kanske är det bra?) ökat pressen på Arsenal.

Vanligtvis brukar minst ett av dessa lag misslyckas med att uppnå ett önskat resultat. Manchester United brukar kryssa då och då ganska ofta, Manchester City brukar blanda och ge rett rejält, Tottenham brukar förlora bortamatcher och Chelsea - som vi möter imorgon - mer liknat en gammal Lada än den Koenigsegg de egentligen är tänkta att vara. Bortsett från Chelsea (som vi inte vet hur det går för imorgon) lyckades alla de andra lagen få till sig ett resultat samtidigt.

Missförstå mig inte. Jag hittar inte på bortförklaringar för en eventuell förlust imorgon och jag klagar inte på att de andra topplagen faktiskt vinner, men dagens resultat har resulterat i att en vinst imorgon är ännu viktigare än den var innan. En vinst är naturligtvis ett måste oavsett vilken match vi går in i, men jag tror de flesta accepterat ett kryss mot Manchester United på Old Trafford och lika väl tror jag att många accepterat ett kryss imorgon (just på grund av hur extremt svårt vi haft mot Chelsea).

Men nu kan inte ens ett kryss accepteras. Det är vinst som gäller. Det är vinst som räknas. Ett absolut måste om vi ska fortsätta pressa de andra lagen. Och vi får alla komma ihåg att det nu inte enbart handlar om Manchester United, utan även om Manchester City, Chelsea och Tottenham. Det är lite skillnad jämfört med den där dagisligan de kallar för La Liga som är lika enkel att förutspå som Arsenals försäsongsmatcher mot österrikiska lag från korpen.

Hur som helst är resultatet i morgondagens match extremt viktigt. Inte bara för tabelläget, utan även för laget. Oavsett hur dåligt Chelsea spelat på sistone skulle en seger innebära en stor boost för laget. Inte i klass med en vinst borta på Old Trafford, men fortfarande en nyttig självförtroendeboost. Med tanke på hur stort de förnedrat oss, hur många gånger de vunnit mot oss, hur kaxiga de blivit, hur förfärligt det känts efter en förlust och hur mycket supportrar, journalister och media hånat oss för våra förluster mot storlagen skulle det åtminstone kännas skönt att vinna för en gångs skull. Och precis som jag skrev igår har vi kanske den bästa chansen på flera år att gå vinnande ur en strid mot London-rivalerna.

Det finns inte så många riktiga nyheter ute, utan det mesta står Wenger för som pratar upp oss som bara den inför morgondagens toppmöte. Även Fabregas, Chamakh och Sagna har pratat om hur viktig en vinst mot Chelsea skulle vara.

Silly Season-bloggen på Aftonbladet har startat igen och jag hoppas innerligen att ingen av er ens lagt en tanke på att läsa den. Kikade in i den några dagar under sommaren (samt nyligen) och det kan vara bland det sämsta jag någonsin läst. Det roligaste är att vissa verkar tro att det som skrivs där är på allvar. Kommer ihåg att jag fick flera mail förra sommaren från personer som med CAPS LOCK intryckt frågade mig om "CLICHY ÄR PÅ VÄG TILL REAL?????" och "FABREGAS TILL INTER!!!!". Att vissa personer på olika forum och bloggar seriöst får panik när de läser att en Arsenal-spelare är på väg bort i ett inlägg på den bloggen (f.ö. en skam att kalla den för en blogg) får mig att tappa tron på mänskligheten.

När jag väl är inne på det lite muntra spåret måste jag uppmärksamma de galna priserna i dagens fotbollsmarknad. Jag tror ingen av er missat att Ibrahim Affelay värvats till Barcelona. Det förvånansvärda är inte summan han köptes dit för (hans kontrakt var på väg ut), utan för priset Barcelona satt på honom efteråt. Katalanerna måste seriöst ha rökt på en banan när de nu menar att han är värd 900 miljoner (svenska kronor) när de vägrade ge mer än 300 miljoner för Cesc Fabregas i somras. Herregud. Mitt hat för den klubben blir bara större för var dag som går.

Ryktena om att Hulk (biffen från Porto) skall kosta en miljard är ju också helt sanslöst. Vad i hela friden har hänt? Det finns ingen chans i världen att varken Affelay eller Hulk är värda över £80 miljoner. Inte ens över £50 miljoner. Inte ens över £30 miljoner. Om vi levt på den gamla goda tiden (nåja, för ett par år sedan hade räckt) hade Affelays prislapp legat på runt £20-25 miljoner medan Hulk kostat £15 miljoner som bäst.

Om vi hur som helst återgår till lite positivare tankar får vi se Arsenal spela för första gången på två veckor imorgon kväll. Det har varit en alldeles för lång tid utan vår kärlek, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. De närmsta månaderna kommer vi dock få något av en överdos av Arsenal eftersom det spelas minst två matcher i veckan en bra tid framöver.

Well, mer än så har jag inte att skriva om idag. Låt oss hoppas att Arsenal vinner imorgon. Då kommer jag må så mycket bättre, oavsett hur dåligt jag egentligen mår. Och glöm inte bort att tippa resultat och målskyttar i gårdagens kommentarspår! Tack och hej!

God morgon! Dagen efter dopparedagen är här och jag hoppas innerligt att ni alla hade en trevlig julafton med familj, presenter och god mat. Själv fick jag fira julafton ensam, men det är sådana smällar man får ta när man jobbar i London och den enda släkt man har kvar är sin mor och far. Vad som gjorde min julafton ännu värre var att jag dagen innan dopparedagen insjuknade.

Nu har jag varit kraftigt förkyld i 2-3 dagar och jag har rent ut sagt mått piss (ursäkta språket). Det är även anledningen varför inget inlägg har dykt upp de senaste dagarna. Ni får naturligtvis ursäkta mig, men jag har inte haft kraft nog att varken skriva eller göra någonting annat.

Igår eftermiddag lyckades jag dock ändå få iväg en inför-rapport och den går att läsa här. Ett blogginlägg på det hade jag dock inte klarat av. Trots att jag fortfarande är förkyld och mår förfärligt passar jag på att skriva mina tankar inför den viktiga matchen mot Chelsea.

Precis som jag skrev i inför-rapporten upplever Chelsea sin värsta formsvacka på över tio år. På de sex senaste matcherna har de bara fått med sig sju poäng, vilket är smått katastrofalt. Trots detta ligger de bara en poäng efter oss, vilket både är förvånansvärt och konstigt. Men Arsenal har inga andra att skylla på än sig själva. Hemmaförlusterna mot West Bromwich och Newcastle samt den totala kollapsen mot Sp*rs har satt sina spår.

På måndag har vi dock en alldeles förträfflig chans att för första gången på flera år springa ifrån Chelsea rejält. Vid en vinst skulle vi hamna hela fyra poäng före de blå medan formstarka Sunderland har all chans att knipa poäng på Old Trafford. En vinst på Emirates och ett likaresultat på Old Trafford skulle vara mer än välkommet. Det är dessutom inget overkligt scenario med tanke på hur lagens formkurvor ser ut för tillfället.

Lampard är tillbaka i spel. Foto: Bildbyrån.

De ständiga förlusterna mot både Manchester United och Chelsea har dock satt sina spår och med tanke på att vi inte vunnit mot varken United eller Chelsea på hela två år finns all chans i världen att vi åker på ännu en miserabel förlust. Att laget från Londons östra delar dessutom har flera spelare tillbaka från skador och sjukdomar (Terry, Lampard, Drogba m.fl.) gör inte saken bättre. Nu har för visso denna trio redan hunnit göra comeback innan, men det gör ju saken bara värre med tanke på att de inför mötet dessutom fått speltid.

Chelsea har dessutom ett perfekt läge att vända den negativa trenden och med de ständiga vinsterna mot Arsenal i minnet lär de vara fyllda med självförtroende när de äntrar Emirates på måndagkvällen. Trots sin formsvacka är det ett lag som vi måste se upp med.

Att det kommer bli enkelt att besegra Chelsea på grund av deras formsvacka är en väldigt naiv tanke. Det kommer bli minst lika tufft som det blev i höstas. Och med tanke på att Drogba fullkomligen älskar att göra mål mot Arsenal bör vi nog inte ropa hej förrän vi är över bäcken.

Trots att oddsen talar för Arsenal (när gick vi senast in i en match mot United/Chelsea med lägre odds än motståndarlaget?) talar nästan mer för ännu en förlust. Chelseas formsvacka måste vända någon gång. Drogba kommer göra mål på oss (så vi måste göra mer än ett mål för att vinna). Vermaelen är fortfarande borta. Emirates har inte precis varit den borg vi hoppats på.

Drogba lär garanterat göra mål mot Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Om jag skulle tippa på ett resultat utifrån både hjärtat och hjärnan skulle jag gå på 1-1 eller 2-2. Det känns logiskt, troligast och helt okej. En vinst känns dock fortfarande som ett måste eftersom United drar ifrån ännu mer vid ett likaresultat på Emirates. Men med tanke på vårt tunga facit mot topplagen skulle man nog ingenting annat kunna göra än att acceptera 1-1 eller 2-2.

Att slå Chelsea är dock långt ifrån omöjligt, speciellt nu när de inte riktigt är i form, men då skall det fortfarande krävas en superb laginsats, en kampvilja utöver det vanliga och det där lilla extra från i stort sett alla spelare. Kan Fabregas återfå formen? Kan Nasri fortsätta glänsa? Kan Chamakh fortsätta göra viktiga mål? Kan Fabianski hålla nollan? Kan firma Squillaci/Koscielny hålla Chelseas offensiv i styr? Det är många frågor som kräver svar på måndag.

Hur det än blir måste vi räkna med poängtapp den kommande månaden. Jag har ingen aning om ni sett det kommande schemat, men det är ett rent j-vla helvete. Vi spelar i princip tre matcher i veckan i en hel månad framåt och efter att vi mött Chelsea på måndagkvällen möter vi Wigan på bortaplan redan på onsdag - bara två dagar senare.

Vi kommer få uppleva både en och två sura miner de kommande månaderna, men låt oss hoppas att vi vinner så många matcher vi bara kan. Foto: Bildbyrån.

Att vi skall vinna alla matcher kan vi glömma direkt. Likaresultat och förluster kommer vi att åka på, frågan är bara hur, när och var. Laget skall naturligtvis gå in för vinst i varenda match. Allt annat är tjänstefel. Men det finns ingen chans i världen att vi kommer vinna varenda match. Tacka vet jag det "enkla motståndet" i både FA-cupen och Carling Cup. Där har vi chansen att vila spelare som vila behövs. Tacka även det uteblivna skadehelvetet som tillåter oss att vila spelare och ersätta dom med nästan lika bra spelare.

Hur som helst har min ork tagit slut. Nu ska jag laga middag och njuta av en stillsam vinterkväll. Innan jag säger tack och hej vill jag dock att ni tippar utgången i måndagens match. Vilka vinner? Vad blir resultatet? Vilka blir målskyttar? Om någon sätter alla tre lovar jag en överraskning! Over and out.