Det var en gång i ett annat liv

15 maj, 2004, det var en gång i ett annat liv. Leicester hade just besegrats med 2-1 och Vieira hade stått för det avgörande målet. Arsenal FC hade just spelat sig igenom en hel säsong som obesegrade. En prestation som saknar motstycke. 15 maj 2004 fanns spelare som Henry, Vieira, Bergkamp, Pires, Ljungberg och Lehmann på plan. Spelare som alla tillhörde världens bästa. Men det var även början på slutet av en av de mest lyckosamma perioderna Arsenal någonsin fått erfara. 31 januari, 2009, igår. Manchester United. 1-3. Förnedring. Hemskt. Horribelt. Boys against men. Igår släcktes sista gnistan av hopp, eller?

Klockan 20:30, 7 november, 2009. Arsenal hade just slagit Wolverhampton borta med 4-1. Gnistan av hopp hade aldrig varit starkare. Vi spelade inte vårt bästa spel, men lyckades ändå vinna. Sådant brukade aldrig hända, inte längre. Trots förluster mot Man U och Man C tidigt under säsongen började man sakta föra tankarna tillbaka på 03/04. Var det här vårt år? Vi hade en glödhet Robin Van Persie. En glödhet Cesc Fabregas. En backlinje som såg ut att vara bland de bästa i världen. Ett mittfält som dominerade vecka in och vecka ut. Vi trodde, vi hoppades.

14 november 2009 började tornet att falla. Robin Van Persie åkte på en smäll i en totalt meningslös landskamp. Första rapporterna var förödande, en av världens bästa anfallare skulle missa hela säsongen. Men som tur var så var det inte så hemskt, trodde vi. Nya rapporter sade 4-6 veckor och så lydde det även några dagar. Sen kom chocken, RvP missar 3-4 månader - i princip hela säsongen.

21 november, 2009 - förlust mot Sunderland. 29 november, 2009 - förnedrade av Chelsea på Emirates. Tornet rasade i en väldig takt och den sista gnistan hopp såg ut att vara dött. Men det var inte över, inte än.

Chelsea skakades av en formsvacka hela december och detsamma skedde för Manchester United. Samtidigt lyckades ett evigt skadedrabbat Arsenal kämpa sig tillbaka, poäng efter poäng. Gnistan av hopp tändes och höll sig lysande. Supportrarna hade återfått tron, mycket tack vare en viss Cesc Fabregas.

20 januari, 2009 - Arsenal går upp i serieledning. Det var få som var lika glada som oss den dagen. Äntligen! Äntligen serieledning! Arsenal hade varit underskattat, uträknade och uppgivna. Men den 20 januari stod vi ändå där, längst upp. Det var kul så länge det varade.

31 januari, 2009, 17:00. Manchester United hade kommit på besök. Det handlade om en match som byggts upp i flera dagar och som skulle följas av oändligt många personer världen över. Det var en match som lovade att innehålla allting och lite till. Arsenal skulle visa att de var män, att de vuxit upp, att de var att räkna med i jakten på ligatiteln. Arsenal skulle äntligen visa vem som styrde och bestämde. Äntligen hade vi chansen att visa världen att vi kunde. Äntligen!

19:00. Tomhet. Ilska. Frustration. Förnedring. Ännu mer tomhet. Hat. Depression. Svordomar. Irritation. Manchester Fucking United hade gjort det igen - förnedrat oss på Emirates. I vår borg, i vår match. Arsenal hade svikit oss igen. Några dagar innan hade man mött ett Aston Villa på Villa Park där man "enbart" fått med sig en poäng. Men missarna och misstagen från Villa Park skulle repareras i matchen mot Manchester United, trodde vi.

Jag orkade inte, jag orkade inte med att se det lag jag håller så kärt om hjärtat bli krossat. När Ji-Sung Park satte 3-0 stängde jag av. Jag visste vad som väntade mig. Ett bombardemang av förnedrande msn-konversationer, sms och samtal. Det här skulle bli min chans, vår chans, er chans att äntligen ryta till i Chelsea- och Unitedsupportrarnas ansikten. Det var vår tur, det var vår tur.

Jag kan inte låta bli att tänka på matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Om vi förlorar eller får lika mot Chelsea så är den sista gnistan av hopp totalt borta. Då finns den inte mer. Då är chanserna puts väck. Det enda hoppet som finns för oss är ifall vi vinner mot både Chelsea och Liverpool, men det ända jag har i tankarna är hur brutalt förnedrade vi kan komma att bli av Chelsea.

En vinst på Stamford Bridge finns inte ens i tankarna. Det ska inte gå. Inte om vi spelar som igår. Naivt, dumt, barnsligt, idiotiskt och dåligt. Det finns en gnista som fortfarande lyser, den finns, men just nu är den låg, väldigt låg.

Idag vill jag bara drömma mig tillbaka till 2003/2004. Jag vill drömma mig tillbaka till den där soliga sommardagen, jag vill drömma mig tillbaka till 15 maj. Jag vill drömma mig tillbaka till tiden då Henry var fruktad av alla lag i världen. Jag vill drömma mig tillbaka till en tid som gjorde oss lyckliga, stotla och glada. Det kan ta ett tag innan vi kan känna oss likadant som den där soliga sommardagen. Det kan ta ett väldigt bra tag. 15 maj, 2004, det var en gång i ett annat liv.