Den tolfte december 1896 gästade Woolwich Arsenal Loughborough. En tio år ung klubb åkte på sin största förlust någonsin när man förlorade med förnedrande 8-0. Spola fram tiden mer än 100 år, fyllt av både glädje och sorg, och ni kommer för alltid att hitta datumet 28 augusti 2011 inprintat i historieböckerna. Det var nämligen då Manchester United körde över ett Arsenal som firar 125-årsjubileum.

En poäng under de tre inledande matcherna är den värsta starten Arsenal någonsin haft under Arsène Wenger. Det är Arsenals värsta start på flera decennium. Det kan vara början på slutet.

Vart skall jag börja? Hur kan man börja? Vill man ens börja? Jag var på plats på Old Trafford igår. Hoppet fanns knappt till, men det stoppade varken mig eller alla andra resande supportrar att sjunga så högt att lungorna började värka. Vi sjöng, vi sjöng och vi sjöng. 1-0, 2-0, 3-0, 3-1, 4-1, 5-1, vi sjöng, vi sjöng, vi sjöng, 6-1, 6-2, 7-2 och 8-2, men ändå stod vi kvar och sjöng.  Och när förnedringen var över var det inte Arsenal, spelarna eller tränarna jag tyckte synd om. Det var oss, det var mig, det var supportrarna.

När förra säsongen avslutades borta mot Fulham visste vi exakt vad våra problem var. Vi visste exakt var vi behövde förstärka. Och vi visste exakt hur situationen med både Nasri och Fabregas låg till. Det var den 22 maj vi spelade vår sista match för säsongen. Det har gått exakt 99 dagar sedan dess. 99 dagar att förbättra Arsenal. 99 dagar att förstärka Arsenal. 99 dagar att sända ut en signal till vår konkurrenter. 99 dagar.

Under tiden har vi blivit matade med lögner, matade med falskt hopp, matade med struntprat. Supportrarna har knappast varit blinda, utan majoriteten av oss som hängt med under sommaren har visat upp ett stort missnöje. Inte bara med Wenger, utan med spelarna, styrelsen och Stan Kroenke. Det är inte så att media sparkar på en man som redan ligger ner, utan han har blivit kraftigt kritiserad under hela sommaren. Det vore däremot orättvist om han ensam tog hela smällen, då det uppenbarligen finns stora brister i resten av klubben.

Sex år utan titlar, en bedrövlig säsongsavslutning och spelare som ville lämna klubben var inte en kraftig nog signal för klubben att svälja sin stolthet, lägga ett par extra miljoner på en spelare man ville ha eller omstrukturera lönepolicyn, utan man var ihärdigt tvungna att fortsätta med sin ungdomssatssning som såg Carl Jenkinson, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell bli värvade.

Den enda klasspelaren man sett till att värva under en hel sommar har varit Gervinho, som snabbt såg två av Arsenals bästa spelare lämna klubben - Cesc Fabregas och Samir Nasri. Om man tappar två så pass duktiga spelare står man inte stilla och stampar på ett och samma ställe, utan man ser till att ersätta dem genom att gå ut och köpa likvärdiga spelare. Detta eftersom det just nu inte finns någon i vår trupp som är redo att ta över det stora utrymme de lämnat efter sig.

Klubben har agerat extremt naivt, trott att det går att ersätta rutin och erfarenhet med ännu mer ungdom och oerfarenhet. Trott att man kan skicka in ännu fler ungdomar när hela stället redan kryllar av ungdomar. Det är en för tung börda som ynglingarna får bära och jag tycker i all ärlighet synd om de flesta av dem då de uppenbarligen inte är redo, men ändå blir tvingade att springa ut på Old Trafford och försöka vinna mot ett oslagbart Manchester United. Det är för mycket för dem att handskas med. För tunga ryggsäckar att bära. I slutändan kommer det att knäcka dem istället för att lyfta dem som spelare.

Arsenal håller på att stagnera som klubb och det är smärtsamt att bevittna det. En klubb med en fantastisk historia, en stolt tradition och massiv supporterskara. Arsène Wenger och hans besättning har haft 99 dagar på sig att lösa problem som uppstått, förstärka ett lag som krävt förstärkning, förbättra ett lag som behövt förbättring.

Istället har vi blivit matade med struntprat och lögner. "Det fungerar inte på så vis att man går in i ett köpcentrum och tar det man vill ha. Det är mycket svårare än så." har vi fått höra av både Ivan Gazidis och Arsène Wenger. Men sanningen är att vi kunde haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka om vi bara valt att lägga till ett par miljoner. Ett par miljoner som inte hade gjort någon skillnad alls i vår extremt trygga ekonomi. Istället har vi gått miste om alla tre spelare eftersom Wenger inte tänker lägga ett öre extra på en spelare som han inte anser vara värd mer än den prislapp han själv satt på spelaren.

Men verkligheten är en annan. Spelare kommer alltid att gå för både under- (Fabregas) och överpris (Nasri). Och ibland måste man svälja sin stolthet och se vad som är bäst för klubben. Jag är övertygad om att läget sett helt annorlunda ut om vi inför säsongen haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka i vårt lag. Det hade varit bättre för spelarna, laget, tränaren och supportrarna. Och det hade bara kostat ett par extra miljoner.

Nu står vi istället helt tomhänta, med 8-2 mot Manchester United i baken, med nästan £100 miljoner(!!!!!!) i banken och tror att saker och ting kommer lösa sig av sig självt. Wenger har fortfarande svårigheter med att hitta spelare "som kan förstärka den trupp vi har för tillfället" och frågan är om man skall börja skratta eller gråta.

På vägen hem från Manchester satte jag på talkSPORT och fick höra massa arga Arsenal-supportrar ringa in och lufta sina åsikter. Mestadelen var ren skit, men det var en person som satte huvudet på spiken. Vem styr klubben? Vilken riktning har klubben? Vad är Stan Kroenkes ambitioner? Har Arsène Wenger för mycket makt? Det är fyra frågor som är värdiga att ställa och värdiga att få svar på.

Stan Kroenke har alltid varit lika tyst som en mus, men när man tar över en klubb med miljontals supportrar världen över, när man tar sig an ett projekt som är större än någonting man tidigare tagit sig an, när man tar över en av världens bästa klubbar i världens största sport kan man inte längre vara tyst. Man måste prata. Man måste kommunicera. Man måste skapa en dialog, även med supportrarna. Man måste helt enkelt leda en klubb. Någonting han just nu inte gör för fem öre.

För ett par veckor sedan sade jag att många supportrar överreagerar och att vi ännu inte befinner oss i en kris, men jag var naiv. Jag trodde att saker och ting skulle lösa sig förr eller senare, men sedan dess har det har bara blivit värre. Och folk som säger att det inte kan bli värre är kanske ännu mer naiva, för det kan det utan tvekan.

Vecka in och vecka ut har vi understrukit "hur viktig nästa vecka kommer att bli". Det har pågått i nästan två månader. Varenda vecka. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Med mindre än en halv vecka kvar av transferfönstret säger vi fortfarande samma sak. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Men vad talar för att den blir annorlunda än all den skit vi gått igenom under resten av sommaren? Ingenting.

Det är mycket, nästan allt, som är fel på Arsenal just nu. Nästa sommar kommer Theo Walcott och Robin van Persie bara ha ett år kvar på sina kontrakt. Och vad talar just nu för att de inte gör "en Nasri", speciellt om vi slutar utanför de fyra bästa. Skall vi ersätta dem med ännu fler ynglingar? Som det ser ut just nu är det mycket troligt, trots att vi antagligen kommer att ha mer än en miljard (mer än vad Ronaldo kostade Real Madrid) på banken om vi inte slösar det nu, vilket vi alla vet att vi inte kommer att göra.

Gårdagen bevisade vad ett kollektivt misslyckande kan åstadkomma. Alla skall ta på sig en del av skulden. De enda som kommer undan skulden är supportrarna. Det är vi, oavsett var i världen vi befinner oss, som följer Arsenal. Det är vi som betalar för att se Arsenal. Det är vi som är inkomstkälla nummer ett. Det är vi som är anledningen varför klubben över huvud taget finns till.

Arsenal, inte bara Arsène Wenger, har tre dagar på sig att förstärka laget, förbättra laget och få oss back on track igen. Om vi vill slippa ännu fler och större förnedringar än den vi fick erfara igår är det dags att handla, stort och mycket.

Vi är som Titanic på sin jungfruresa. Inför sommaren trodde vi att ingenting kunde gå så fel som det gjort. Vi trodde att vi skulle visa hela omvärlden hur bra vi kunde bygga ihop ett slagkraftigt lag. Men istället har vi kraschat med ett isberg och börjat sjunka. Nu gäller det att rädda både fartyget (klubben), besättningen (spelarna) och de resande (supportrarna). Annars kan det vara över. Slut. Finito.

God eftermiddag! Jag kan erkänna att det blivit lite för lite bloggande från min egen del på sistone (får skärpa mig!), mest på grund av att jag har haft fullt upp med annat. Till exempel kunde ni igår eftermiddag lyssna på premiäravsnittet av Arsenal Swedens egen podcast där jag diskuterade Arsenal med Axel Asplund och Kalle Karlsson. Om ni av någon anledning missat det kan ni självklart hitta den här.

Under tiden jag haft annat att göra har både Davidsson & Mannen samt Ahldén bloggat för fulla muggar och det är inga dåliga skribenter, trots att våra stiler och åsikter oftast skiljer sig åt! Nu har jag dock både tid och rum över att mixtra ihop ett inlägg om det som just nu är aktuellt.

Det återstår bara fem dagar av transferfönstret och efter att Arsène Wenger igår erkänt att truppen ser tunn ut och att han försöker hitta minst tre spelare att addera innan fönstret stänger. Eftersom han i princip erkände att Nicklas Bendtner är på väg bort (första gången på en bra massa år han vågar göra det?) skall en anfallare in. Dessutom letar vi fortfarande efter en mittfältare och en försvarare.

Arsenal-supportrarna står på tå hela tiden och väntar på det minsta lilla ryktet som sedan skall överanalyseras av personer som tror sig veta mer än vad de egentligen vet. Igår kväll exploderade flera hemsidor efter att Eden Hazard uppgets vara klar för Arsenal, trots att hans agent gått ut i media och sagt att han kommer att stanna. Det verkade dock ingen bry sig om, utan man hakade på rykteståget och förväntade sig att han skulle flyga till London. Det räckte med att Aurelien Chedjou (Hazards klubbkamrat) lade upp denna bild på Twitter och helt plötsligt blev alla besvikna.

Imorse hoppade massor av gooners istället på ett annat rykte då Ajax högerback Gregory van der Wiel twittrade detta. Men nej, det var ingen läkarundersökning han var på väg till, utan helt enkelt för att slappa och se ett par Premier League-matcher på plats. Men så äntligen kom det, ett rykte som inte bara var sannolikt, utan som bekräftades av Lilles president Michel Seydoux. Och om ni inte läst följande kommer ni nog att skratta till både en och två gånger.

Från Monaco till norra London. Mellanlandning: Lille. Foto: Bildbyrån.

Park Chu-Young har under en längre tid följts av flera toppklubbar, bl.a. Liverpool och Manchester United (klicka på länken om ni vill se Ferguson prata om honom). Den sydkoreanska lagkaptenen spelade under förra säsongen för AS Monaco, som tyvärr åkte ner i Ligue 2. Det stoppade dock inte Lille som under de senaste veckorna visat upp stort intresse för honom. I förrgår kom man överens om en summa med Monaco (€3 miljoner + €2 miljoner i add-ons) och under gårdagen genomförde Chu-Young första delen av läkarundersökningen.

När Chu-Young imorse skulle återvända för att slutföra läkarundersökningen och skriva på ett kontrakt med Lille fick han ett samtal av Arsène Wenger som bad honom hoppa på nästa Eurostar-tåg till London. Sagt som gjort lämnade han sitt hotellrum, begav sig till Gare de Lille Europe (där jag varit många gånger) och väntade på tåget som skulle ta honom till London. Under tiden ringde representanter från Lille honom för att han inte dök upp på deras träningsanläggning. De hade även knackat på hans hotellrum, men där fanns han som sagt inte.

Chu-Young erkände att Wenger hade ringt upp honom och att han nu var på väg till London. Sagt som gjort steg han på tåget och idag träffade han sina blivande lagkamrater och visades runt på träningsanläggningen. Affären sägs slutföras imorgon (prissumman skall vara ca. €3 miljoner) eftermiddag. Och helt plötsligt har vi en ersättare till Nicklas Bendtner.

Park Chu-Young är 26 år gammal, en färdig produkt, har skjutit in 25 mål för Monaco på 91 matcher och gjorde under förra säsongen 11 mål på 36 matcher. Han har som jag tidigare nämnde uppvaktats av flera större klubbar, men har ännu inte tagit steget upp till toppnivån. Om han blir en hit i Arsenal återstår att se, men med Bendtner på väg bort och Chamakh i en djup formsvacka (kommer även vara iväg till ACN i vinter) kommer vår sydkorean få tillräckligt med speltid för att förhoppningsvis ösa in ett par mål.

Transferfönstret går annars mot sitt slut och det märks eftersom både ryktena och spekulationerna blir allt mer galna. Igår förmiddag exploderade Internet efter att Arsenal uppgavs ha lagt ett bud på fega £6 miljoner på Gary Cahill. Boltons ordförande retweetade en tweet som kallade Arsène Wenger för en idiot medan Owen Coyle menade att budet inte ens var i närheten av att vara på en godkänd nivå. Arsène Wenger blev rosenrasande på sin presskonferens och menade att budet var högre än £6 miljoner och att han skulle göra upp med Boltons ordförande om han så gärna ville det.

Kan Gary Cahill (längst upp) vara på väg till Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Gary Cahill spelar för Bolton idag, men uppgavs bara ett par timmar tidigare sitta på bänken. Detta medan man igår gjorde klart en lånedeal med Manchester Citys Derek Botoya. Bolton har ingenting emot att sälja Cahill då han annars kommer gå gratis nästa sommar, men man har under en längre tid velat skapa ett budkrig mellan flera klubbar för att driva upp priset. Tyvärr är det bara Arsenal som är intresserade och det ser mer och mer ut som att Bolton kommer bli tvungna att sälja honom för mindre än de £16 miljoner de vill ha för honom. Se annars på Cesc Fabregas-affären där endast Barcelona var klubben som kunde köpa loss Fabregas och därmed sjönk prislappen nämnvärt. Samma sak gäller här.

Arsenaltränaren har annars erkänt att han även har det tunt på mittfältet och om han hinner med att värva en mittfältare kommer han definitivt att göra det. Om supportrarna har tur kan vi således ha minst tre värvningar att se fram emot innan transferfönstret stänger. Park Chu-Young må vara billig, men enligt Monaco-supportrarna är det en ren gåva och Arsenal har sedan tidigare ett ganska bra facit med f.d. Monaco-spelare (Henry, Adebayor m.fl.).

Många supportrar har redan kritiserat Wenger för köpet av Chu-Young, men det är enligt mig löjligt då jag är tämligen säker på att nästan ingen sett honom spela. De flesta väljer istället att YouTube-scouta och som vi alla vet är inte det kanske det bästa sättet att ta reda på hur bra en spelare är.

Däremot ser jag gärna mer etablerade namn om vi skall ta in mittfältare och försvarare och Gary Cahill kan knappas kallas för oetablerad. Om vi även ser till att få in en klassmittfältare kanske säsongen inte ser så dålig ut trots allt. Men om vi skall ha någon chans att utmana i toppen över huvud taget måste vi hitta kreativa spelare eftersom vi uppenbart lider av brist på kreativitet efter att Cesc Fabregas lämnat klubben.

Imorgon eftermiddag skall ett Arsenal med tre avstängningar (Frimpong, Song & Gervinho) och fyra skador (Wilshere, Diaby, Gibbs & Eastmond) försöka vinna borta mot Manchester United. Senast man gjorde det var för fem år sedan och allting tyder på att det kommer ta minst ännu ett år innan man har en realistisk chans att vinna.

Just nu är truppen så pass tunn att både Francis Coquelin och Oguzhan Ozyakup tagits med i laget som åker upp till de norra delarna av Storbritannien. Verkligen ingenting tyder på att Arsenal skall ha en chans, men kanske är det just därför man har en chans. Ingen förväntar sig att Arsenal skall vinna och spelarna kan troligtvis känna av att man inte är överpressade och således lira boll istället för att bli stressade.

Francis Coquelin - förra säsongen utlånad till Lorient - är på väg till Manchester med resten av laget. Foto: Bildbyrån.

Av det både Manchester City och Manchester United visat upp hittills är det dock en lång väg kvar att nå samma nivå, men en eller tre poäng mot United skulle utan tvekan få upp hoppet både bland spelare och supportrar. Vinsten mot Udinese kan utan tvekan vara den kick man behövde och som Kalle Karlsson sade i podcasten kanske det här är början på en uppgång på samma sätt som Carling Cup-finalen var början på en nergång.

Jag kommer självklart göra resan upp till Manchester och stå och sjunga mig hes med bortaklacken. Jag åker dit med entusiasm, hopp och glädje, men nittio minuter är allt som krävs för att ångesten och ilskan skall ta över supportrarna. Bli således inte förvånade om ni ännu en gång får höra "spend some fucking money" bland delar av bortaklacken.

Vid förlust mot Manchester United befinner vi oss redan åtta poäng bakom serieledarna och Paul Merson gick idag ut och sa att ligaracet är över för Arsenals del om man skulle förlora - redan i augusti! Det kan dock mycket väl vara sant. Trots en dålig start har vi inte varit laget som tagit ikapp och sprungit om under våren, utan snarare det motsatta, så länge vi inte emulerar säsongen 97/98 då vi var hela elva poäng efter Manchester United med en halv säsong kvar.

Alla chanser finns dock för ett cupäventyr á la 05/06 och det har fått mig att boka resor till både Dortmund och M arseille i höst! Den tolfte september kommer jag och tre andra vänner bila ner till Tyskland för att dagen efter se Arsenal förhoppningvis köra över Tysklands kopia på Arsenal - Borussia Dortmund. Även Marseille kan bli ett kul möte.

Jämfört med Manchester United (går det att få en enklare grupp?) fick vi en väldigt rolig grupp som både lär bli rolig och krävande. Jag räknar dock iskallt med att vi åtminstone klarar av en andraplats och således tar oss till utslagningsfasen av turneringen. Hela lottningen kan ni se här och om jag ger mitt tips rakt av tror jag att följande lag tar sig vidare:

Bayern München
Manchester City

Inter
Lille

Manchester United
Benfica

Real Madrid
Lyon

Chelsea
Bayer Leverkusen

Arsenal
Borussia Dortmund

Shakhtar Donetsk
Porto

Barcelona
Milan

Att tänka hur nära vi var på att bli utslagna innan det roliga ens börjat är oroande, men förhoppningsvis kan vinsten mot Udinese ge nytt hopp i hela laget och klubben. Vi är trots allt inte så pass dåliga, hur mycket Sp*rs-supportrarna än försöker bevisa att de "gått om Arsenal".

Kan ännu ett Champions League-äventyr vara på gång? Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst får sig alla personer som anklagat Arsenal för att vara "för utländskt" en knäpp på näsan då vi faktiskt producerat flest spelare för det engelska landslaget sedan år 2000.

Det här var allt för idag! Imorgon blir det ingen blogg eftersom jag är på resande fot (till Manchester), men förhoppningvis får ni en sammanfattning av resan på måndag. Under tiden kan ni följa Arsenal Sweden på Twitter där jag alltid postar uppdateringar titt som tätt! Ha det!

När min första och enda barndomsidol Teemu Selänne satte 2-1 i förlängningen under Stanley Cup-semifinalen mot Detroit år 2007 stod det helt plötsligt 3-2 i matcher till Anaheim Ducks och det målet kan hittills vara det viktigaste som någonsin gjorts i Ducks historia. När han intervjuades efter matchen avslutade han med att säga:

We have ten minutes now. Let's enjoy these ten minutes and then forget it you know. We can do better. We have to do better. We want to do better.

Exakt samma ord kan ikväll appliceras efter vinsten mot Udinese. Efter flera veckor, månader och årstider av förluster, förluster och ännu fler förluster kunde man ikväll andas ut, skrika ut sin frustration och känna en glädje man inte känt sedan Arsenal senast vann en viktig match, vilket var så långt tillbaka som i februari månad.

Att de flesta supportrarna var nervösa inför kvällens drabbning är nog en underdrift. Det var inte bara en vinst eller förlust som stod på spel, utan ett Champions League-avancemang, £25 miljoner och vår klubbstatus.

Trots flera fantastiska chanser hade Udinese en fantastisk vägg där bak vid namn Samir Handanovic. Samtidigt kunde de fortsätta att använda sin effektiva kontringsfotboll och till slut gav den resultat när di Natale helt ostört fick nicka in 1-0 via Szczesnys vänstra stolpe. Och man började redan acceptera den värsta possibla utgången.

I halvtid låg jag ner på golvet och ville spy. Så nervös som jag var just då har jag inte varit på flera år. Ett lag som redan var i spillror, en klubb på dekis, en tränare som blivit halshuggen av media, supportrar som de senaste månaderna fått leva under konstant ilska och frustration. 1-0 till Udinese. 45 minuter kvar. Himmel eller helvete?

En smart man sade en gång: It's when you are at your lowest you start bouncing back. Arsenal har under sina fjorton år med Wenger vid rodret aldrig befunnit sig närmare gränsen till undergång. Men vad än Wenger sade i halvtid gav det effekt. Ut kom ett helt annat lag än vad man förväntade sig och inom tjugo minuter stod det inte bara 1-1, utan 2-1.

Tomas Rosicky visade upp en form han inte visat upp sedan 07/08. Gervinho gjorde Udinese-försvararna till åtlöje. Theo Walcott sprang på allt man kunde springa på. Och när man behövde honom som mest klev vår kapten Robin van Persie fram och satte 1-1.

Men den stora hjälten heter inte Robin van Persie idag, utan det gör en 21-årig polack vid namn Wojciech Szczesny. Jag erkänner att jag aldrig tagit till mig honom som många andra gjort, men ikväll är Szczesny den största hjälten utav dem alla. Udinese behövde två mål till. Udinese behövde momentum. Udinese behövde ett snabbt mål.

Hörna. Vermaelen. Hands. Visselpipa. Gult kort. Straff. di Natale. Nervositet. Ångest. Uppgivelse. Fotsteg. Blick. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Steg mot bollen. Tillslag. Luft. Bultande hjärta. Szczesny. SZCZESNY.

De kunde gjort 2-1. De kunde fått momentum. De kunde tryckt på. De kunde fått 3-1. De kunde vunnit. Men när man behövde en hjälte som mest klev Szczesny fram och räddade Arsenal helt på egen hand. Det kan ha varit den viktigaste straffräddningen en Arsenal-målvakt gjort sedan Jens Lehmann tog den där straffen av Riquelme back in 2006.

Sedan tog det bara ett par minuter innan Theo Walcott visade upp att han fortfarande kan avsluta kyligt, säkert och stabilt. 2-1! Och när man såg minuterna ticka ner kunde man andas ut på ett sätt man inte kunnat göra på hur länge som helst.

De senaste veckorna har varit en enda lång resa igenom ett brinnande helvete. Svordomar, ilska, spend some fucking money-ramsor, frustration, depression och ångest. En vinst mot Udinese kommer inte att förändra den oroande situation vi fortfarande befinner oss i, men ta tio minuter av er tid och njut av segern, av Champions League-avancemang och hopp om en bättre säsong.

Efter att ni tagit dessa tio minuter gäller det att hoppa tillbaka till platta nummer ett igen. Vi behöver fortfarande förstärka laget. Vi behöver fortfarande tre nya spelare. Vi behöver fortfarande ersätta Nasri och/eller Fabregas. Vi måste fortfarande förbättra oss. Och det gäller att vi gör det snabbt om vi skall ha någon realistisk chans att över huvud taget utmana i toppen.

Det är segrar som dessa som kan förena ett helt lag, ja, till och med en hel klubb. Efter flera veckor av ren förödelse såg vi ljuset i slutet av tunneln. Det må vara svagt, men vi ser det. Och nu gäller det att vi lägger ner varenda svett- och bloddroppe som finns för att nå ljuset.

Vi har fått en sen kickstart på säsongen, men den behövdes som aldrig förr. Ett par värvningar, ett par turliga vinster och en sammanfogad spelartrupp kan få oss back on track. Nu väntar Manchester United på Old Trafford. Do or die. Men det är det här vi lever för.

Fem år har gått sedan Adebayor säkrade segern på Old Trafford. Vi har ingen Adebayor. Vi har ingen Fabregas. Men vi har hopp. Och hoppet är som vi alla vet det sista som överger människan.

We love you Arsenal, we do.

Det är ofta man brukar säga att man inte skall stirra sig blinda på andra lag, utan enbart fokusera på sitt eget lag. Medan det visserligen är sant tänkte jag idag bryta den regeln och diskutera hur vi jämför oss med våra konkurrenter.

Vad som är viktigast att komma ihåg när man skall ta och börja diskutera vad för styrkor och svagheter sina konkurrenter har är att man måste vara så objektiv som möjligt. Hur mycket jag än hatar lag som Tottenham och Manchester United måste man lägga undan sina känslor och acceptera att även de har styrkor som Arsenal saknar.

Jag kan redan nu erkänna att det inte varit ett nöje att skriva den här bloggen eftersom jag flera gånger kommit på mig själv genom att hylla lag som jag innerligt avskyr, men hur mycket man än vänder och vrider på det finns det flera lag som just nu ser mycket bättre ut än Arsenal, på fler än ett plan.

Det är alldeles för tidigt att dra några större slutsatser, men vi har vid det här laget tillräckligt med kött på benen för att på ett ungefär veta hur lagen kommer att klara sig i årets upplaga av Premier League. Och jag måste erkänna att jag är riktigt orolig, kanske mer orolig än jag någonsin varit.

Manchester United

Värvningar: Phil Jones (Blackburn), David De Gea (Atletico Madrid) & Ashley Young (Aston Villa).

Fjolårsposition: 1

Inledande matcher: 2-1 mot West Bromwich (A) & 3-0 mot Tottenham (H).

Manchester United är Englands bästa lag. Manchester United är världens näst bästa lag. Manchester United är mästare. Så enkelt är det. Inga krusidueller. Inga bortförklaringar.

Ligamästarna imponerade stort igår, trots att laget saknade flera nyckelspelare. Ungdomar som Tom Cleverley och Danny Welbeck dominerade och låg även bakom storsegern mot Tottenham. De kallas redan nu för "den nästa generationen" och man kan inte låta bli att tänka att det är en enda stor käftsmäll i Arsène Wengers ansikte. Skall Alex Ferguson lyckas med det som Wenger misslyckats med i sex år?

När Manchester United vände och vann mot Manchester City låg deras snittålder på 22.2 år. Igår ställde man upp med en startelva med snittåldern 23 år och 191 dagar. Det är den näst yngsta startelvan de någonsin ställt upp med i Premier League. Till och med Arsenal har haft högre snittålder under de två senaste säsongerna.

Den egna produkten Danny Welbeck avgjorde mot Tottenham. Foto: Bildbyrån.

Vad Alex Ferguson är en mästare på är att utveckla en ny stomme när det redan finns en stomme tillgänglig. Även Arsène Wenger brukade bemästra detta, men sedan han skapade en ny policy för hela klubben har detta inte setts till på många år. Det var bl.a. så Cesc Fabregas och Mathieu Flamini fick sina genombrott i Arsenal.

En spelare som Fabregas matades in i ett lag fullt med erfarenhet och rutin. När han skickades in i startelvan hade han spelare som Pirès, Gilberto, Ljungberg, Campbell och Henry att spela med. När han stod för misstag fanns det alltid någon att täcka upp för hans misstag. Om man däremot skickar in en yngling tillsammans med andra ynglingar kommer de andra stå för samma misstag som den första, som till slut skapar en domino-effekt.

Det är just nu exakt det Ferguson håller på att göra, att spela in stora löften bland erfarenhet och rutin. Phil Jones, Tom Cleverley och Danny Welbeck har alla en ljus framtid, men tänk vilket stort självförtroende de får när de tittar omkring sig och ser spelare som Wayne Rooney, Nani, Patrice Evra, Nemanja Vidic (spelade inte igår), Ferdinand (spelade inte igår) och Ryan Giggs (på bänken) m.fl. .

Phil Jones må ha kostat för mycket, men han har Premier League-erfarenhet och en ljus framtid. Ashley Young må även han ha kostat lite för mycket, men det är svårt att hitta en spelare som är mer van vid kantspringande i Premier League än den f.d. Aston Villa-spelaren. David De Gea har sett skakig ut, men kan bara bli bättre.

Det som imponerar mest med United är dock inte spelarna i sig, utan kollektivet. De är ett lag. De är sammansvetsade. De krigar för varandra. Ingen egoism. Ingen övertro på sig själv. Och när man är så pass tight som lag och har sådana kvalitéer som vissa spelare har kan de ta en klubb hur långt som helst.

Jag blir äcklad av mig själv att jag hyllar ett lag som jag så innerligt hatar, men till stor del är det även avundsjuka att vi inte längre kan hålla jämna takter med det lag vi kämpade emot under mer än åtta säsonger.

Manchester City

Värvningar: Sergio Agüero (Atletico Madrid), Stefan Savic (Partizan Belgrad), Gael Clichy (Arsenal).

Fjolårsposition: 3

Inledande matcher: 4-0 mot Swansea (H) & 3-2 mot Bolton (A).

Manchester City är laget alla talar om just nu. Den blå delen av Manchester har all anledning att fira efter de två inledande matcherna då de visat upp en offensiv som inte ens Arsenal kan matcha. David Silva är en världsspelare, Agüero kan göra mål på vad som helst, Dzeko ser ut att ha vaknat ur sitt ide, Yaya Touré ger skäl för sin enorma lön och bakåt finns trygga klossar som Kompany, Lescott och Hart.

Inga dåliga spelare. Foto: Bildbyrån.

Sedan får man ju inte glömma bort att man fortfarande har kvar Carlos Tevez, att man troligtvis kommer att värva Samir Nasri och att man fortfarande vill värva en till klasspelare. Att jag redan nu glömt bort att nämna spelare som Balotelli och Johnson säger det mesta om deras bredd. Manchester City är den där snorungen på dagiset som fick allt han pekade på av sina föräldrar.

De har redan nu en bra och stor nog trupp att vinna ligan och det skulle heller inte förvåna mig om de faktiskt gjorde det. När Abrahamovic köpte Chelsea och gjorde exakt det Manchester City gör just nu var det få som trodde att man kunde vinna ligan "på det sättet", men det var exakt det man gjorde både 2005 och 2006. Det är således inte längre naivt att tro att Manchester City kan repetera den bedriften.

Det som City saknat tidigare är inte klasspelare, utan ett l a g.
Om de kan skapa ett kollektiv, en sammansvetsat enhet både på och utanför
plan kan de utföra stordåd. Det har hittills varit det största
problemet för Mancinis män, men som det sett ut under de två första matcherna kommer de
inte att ha några större problem med det.

Den största anledningen till deras tidiga succé anser jag vara framgången under förra säsongen. Efter många om och men lyckades de knipa FA-cupen och vad en titelvinst kan göra med ett lag har vi sett många bevis på innan. Det är även anledningen varför många - inklusive jag - fortfarande sörjer finalförlusten i Carling Cup. Tänk hur annorlunda Arsenal kunde ha sett ut om även vi fått smaka på framgång.

City har ett lag fullt av världsstjärnor och har nästan två klasspelare på varenda position. Det är rejält skrämmande om man inte heter Manchester City då de har visat upp ett spel som fått konkurrenterna att skaka av rädsla under säsongsöppningen. Man har redan nu alla ingredienser (erfarenhet, talang, ungdom, rutin, bra vidd, bra bänk, bra bredd, bra tränare m.m.) för att lyckas och det skulle förvåna mig om City gick helt titellösa i år.

Chelsea

Värvningar: Lucas Piazon (Sao Paolo), Thibaud Courtois (Genk), Oriel Romeu (Barcelona), Romelo Lukaku (Anderlecht), Juan Mata (Valencia).

Fjolårsposition: 2

Inledande matcher: 0-0 mot Stoke (A) & 2-1 mot West Bromwich (H)

Den största värvningen Chelsea gjort är inte på spelarsidan, utan snarare på tränarsidan där det nya underbarnet Andres Villa-Boas tagit över efter Carlo Ancelotti. Det största frågetecknet är således hur pass lyckosam AVB kommer att vara i ett lag som haft mer än åtta tränare på mindre än tio år.

Att Chelsea är ett bra lag råder det ingen tvekan om, men det är varken spelaren, tränaren eller styrelsemedlemmar som styr laget från västra London. Det är Roman Abrahamovic. Om Roman inte gillar någonting räcker det med ett samtal för att det skall bli ändring på det. Många tränare har varit tillräckligt bra för att fortsätta, men det är alltid Roman som satt stopp för det på ett eller annat vis. José var en av världens bästa tränare under sin tid i Chelsea och var mannen bakom lagets stora framgångar, men fick trots det lämna efter att ha hamnat i bråk med Abrahamovic.

José Mourinho fick lämna trots stora framgångar. Foto: Bildbyrån.

Carlo Ancelotti var en bra tränare och vann dubbeln under sin första säsong i klubben, men fick lämna efter bara en enda(!) titellös säsong. Det säger det mesta om hur länge Arsène Wenger fått sitta vid rodret, trots uteblivna framgångar.

AVB har således mycket att jobba på då Chelsea minst sagt sett knackigt ut under både försäsongen och säsongsöppningen. 0-0 borta mot Stoke och en knapp 2-1 vinst (stod 1-1) mot West Bromwich på hemmaplan är ingenting som imponerar. Spelet har stundtals varit uselt och alldeles för passivt.

Juan Mata är dock en klassvärvning och kommer säkerligen att hitta sin plats i laget ganska omgående. Detsamma skulle gälla Luka Modric om Chelsea mot all förmodan skulle få loss honom. Då ser helt plötsligt Chelsea ut som heta titelkandidater tillsammans med de två Manchester-lagen.

Lejonen har mycket att vara glada över, men samtidigt har de mycket att oroa sig över. Deras säsong kan gå exakt hur som helst, men de kommer utan tvekan att hamna bland de fyra bästa. Frågan är bara var.

Liverpool

Värvningar: Stewart Downing (Liverpool), Jordan Henderson (Sunderland), Charlie Adam (Blackpool), Alexander Doni (Roma), José Enrique (Newcastle).

Fjolårsposition: 6

Inledande matcher: 1-1 mot Sunderland (H) & 2-0 mot Arsenal (A).

Liverpool är ett lag som många skrattat åt i sommar. Andy Carroll har sett ut som £5 miljoner snarare än £35 miljoner, Steven Gerrard har åkt på en långtidsskada, Jordan Henderson kostade Liverpool £20 miljoner(!) medan Downing(!) gjorde detsamma. Värvningarna av Adam och Enrique har varit smarta, men knappast spelare som får dem att bli titelkandidater.

Ändå står vi här efter två omgångar och ser ett Liverpool som spelat till sig fyra poäng, trots att de spelat mer eller mindre uselt. De hade stora problem att handskas med Sunderland hemma på Anfield medan de såg ut som ett par marionettdockor mot Arsenal på Emirates. Ändå lyckades de få till lika mot Sunderland och vinna mot Arsenal. Kalla det tur eller vad ni vill, men det är poängen som räknas, inte matchbilderna.

Man behöver inte vara bra för att vinna. Foto: Bildbyrån.

The Reds känns fortfarande som ett berg- och dalbanelag som saknar en riktig stomme. Att de kommer vara med och utmana om en Champions League-plats råder det ingen tvekan om, men hur pass långt de till slut når kan bara tiden utvisa. Man har dock ett par intressanta ungdomar på gång och om man kan få värvningar som Henderson och Downing att leverera samtidigt som Luis Suarez håller sig frisk finns all anledning att se dem som ett rejält hot.

***

Puh! Det var som tur är allt för denna gången och jag kan lova er att jag aldrig mer tänker tortera mig själv på samma sätt som jag valde att göra idag. Trots det har det även fått mig att inse varför jag älskar Arsenal, hur illa vi än må ligga till.

Sedan är det alltid en tröst att Sp*rs har en förmåga att vara sämre än Arsenal, hur dåligt än Arsenal är. Det räcker trots allt med en titt på tabellen för att ha någonting att le åt.

Nu får ni tycka till i kommentarspåret och skriva vilket lag ni tror kniper ligatiteln, hur bra Arsenal gör ifrån sig och vilka fyra lag det blir som tar de åtråvärda CL-platserna. Tyck till!

Nothing, no matter how good or how bad, lasts forever. So try to hang in there.

Det var på 10-årsjubileumet i Stockholm som författaren Petter Karlsson sade det: att vara supporter är 90 % lidande och 10 % glädje. De som ibland tittar på fotboll bara för att se "en bra match" förstår inte vad vi måste gå igenom vecka in och vecka ut. Men någonstans där är man lite avundsjuk på sådana typer, personer som kan titta på matcher och bara njuta, utan att behöva gå igenom en oviss process som är både smärtsam och ångestladdad.

Medan supporterskapet har sina underbara fördelar har det även sina tunga nackdelar. När man flyger på moln och njuter av det morfinliknande tillståndet, precis som vi gjorde under halva 00-talet, glömmer man ofta bort hur tungt man faller när man väl faller.

När vi väl föll ner på marken gjorde det ont, men när smärtan gick över tog man en pust och trodde att det inte kunde bli värre. Efter regn kommer solsken, liksom. Oj så fel vi hade. Istället för att resa oss upp och sikta mot toppen igen har vi grävt ner oss själva bland jord och maskar.

Som Mia Hamm en gång i tiden sade: Failure happens all the time. It happens every day in practice. What makes you better is how you react to it. Och efter en så lång titeltorka som Arsenal gått igenom - och fortfarande befinner sig i - måste man våga fråga sig vad som går fel. Att lag, klubbar och spelare misslyckas är ingenting nytt, men att under snart sju år misslyckats så många olika gånger som Arsenal måste vara ett slags rekord.

Lojaliteten är försvunnen inom modern fotboll och frågan är om vi någonsin kommer att hitta den igen. De enda som förblir lojala under en hel livstid är vi, supportrarna. Men även vi har en plikt som supportrar. Hur dåligt det än går kan man inte överge laget, överge det man älskar som mest. Någon sade att det är i dessa tider vi ser vilka de riktiga supportrarna är. De som väljer att vända ryggen åt klubben eller de som stannar kvar och går igenom den här smärtsamma tiden.

Alla lag har sina ups & downs, alla klubbar har sina titeltorkor, alla spelare har sina formsvackor, alla tränare har skulder att bära. Men det är när man är som lägst som man oftast sammansluter sig och slår till utan förvarning. För det var exakt så det såg ut när vi efter tre matcher hade ynka två poäng under början av 2006/2007. Fjärde matchen bestod av en resa till Old Trafford. En resa som var lång, ångestladdad och smärtsam. Men när det hela var över stod vi där som segrare, trots att inte en enda själ där ute trodde på oss.

Jag är trött. Jag är förbannad. Jag är oroad. Men jag har inte orken att skriva ännu en domedagskrönika. Det finns inget behov av det då resten av Internet redan är täckt av ytterligare frustration efter förlusten mot Liverpool. Jag skulle bara göra det värre. Och om sanningen skall fram är jag trött på att vara trött.

Mot Udinese var hela sektioner helt tomma på Emirates Stadium. Mot Liverpool igår - som ändå får klassas som en toppmatch - fanns det massvis med lediga stolar. Det om något bör få styrelsen, tränaren och spelarna att förstå att någonting är riktigt fel. Samtidigt är sex år utan titlar något löjligt att klaga på när vi har 16 andra klubbar i ligan som inte vunnit ligan på över 20 år (Blackburn vann '95). Men visst, det gör ont att som en toppklubb som skall vinna titlar inte ha gjort det på sex år (sju år utan ligatitel).

David Dein har gått ut och försvarat sin bästa vän Arsène Wenger och Gary Neville av allihopa har gjort detsamma. Lägg där till att massor av forna Arsenal-spelare som Seaman, Vieira, Dixon och Keown har sagt att Wenger borde stanna. Problemet är bara att det inte är den Wenger de alla lärt sig att känna. Liksom alla människor förändras man med tiden och det har även Wenger gjort. Och Lee Dixon kunde knappast sagt det bättre när han efter gårdagens match twittrade: "Too much on young shoulders".

Just nu befinner vi oss i ett ingemansland där vi är i deep trouble. Problemen avlöser sig på varandra och ingenting verkar fungera. Lägg där till att turen aldrig verkar vilja vara på vår sida. Det känns som att fotbollsgudarna valt ut Arsenal som det lag de skall pissa på i både med- och motvind.

Hur viktig än matchen mot Udinese är - den är enormt viktig - tycker jag att den efterföljande matchen mot Manchester United är exakt lika viktig som den var för fem år sedan, då vi vann där sist. Om vi hade förlorat den matchen hade vi haft två poäng efter fyra matcher medan ligaledarna haft tolv poäng. Tio poäng efter redan efter fyra omgångar hade varit för mycket, t.o.m. för Wenger. Och den säsongen hade efter en sådan förlust kunnat gå käpprakt åt helvete. Men den segern enade laget, spelarna och supportrarna. Och den segern lade även grunden till resten av säsongen. Visst var det en skitsäsong där vi ännu en gång slutade fyra, men jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om vi inte haft den vinsten över Manchester United att luta oss tillbaka på.

När vi på söndag reser till Manchester har vi en poäng efter två matcher. Som det ser ut just nu kan det mycket väl bli en poäng efter tre matcher. Och i sådana fall troliga åtta poäng efter ettan. Medan det är enklare att ta ikapp ett sådant försprång under hösten än våren borde gränsen vara nådd just där och då om det går så pass illa.

Champions League-avancemanget ligger dock på spel och just nu känns det inte säkert för fem öre. Allt Udinese behöver är ett mål, oavsett hur det kommer till. Då har de plötsligt saken i egna händer då de har fördelen av hemmaplan. Och hur nervöst skulle inte en eventuell förlängning bli? Det för mina tankar tillbaka till åttondelsfinalen 08/09 då vi spelade 1-0 mot Roma hemma på Emirates för att efter mindre än tio minuter släppa in 1-0 i returen.

Just nu lever vi på en extremt skör tråd. Problemet är att vi inte längre kan falla. Vi har redan fallit. Och om vi fortsätter att förlora blir istället hålet vi befinner oss i ännu djupare och ännu mörkare. Spelarna gav verkligen allt mot Liverpool igår och om det är någonting vi kan bygga vidare på är det just insatsen. Vi må ha spelat uselt, men nästan varenda spelare gav 110 % och vek inte ner sig. De är inte dumma. Wenger är inte dum. Supportrarna är inte dumma. Vi vet exakt hur det ser ut just nu och vi vet hur det kan se ut om vi fortsätter att kämpa jämfört med om vi bara lägger oss ner och ger upp.

Helvetet lär fortsätta och fler förluster lär dyka upp under  både höst och vinter. Men så länge vi inte ger upp kan vad som helst hända. Vad gjorde Lance Armstrong när han diagnotiserades med testikelcancer? Vad gjorde USA när de ett par veckor innan OS 1980 krossades av Sovjet med 11-1? Vad gjorde Arsenal när de inte vunnit på Anfield sedan 1974 och var tvungna att besegra Liverpool den 26 maj 1989?

Failure is success if we learn from it.

Himlen är grå. Vinden är kylig. Solen är borta. Det är så den här morgondagen ser ut just idag. Det är så många av dagarna sett ut i Arsenal-land under de senaste veckorna. Det får mig av någon ogrundad anledning att tänka på Dom Som Försvann av Kent. Mot slutet av låten sjunger bakgrundsrösten  "Du kommer aldrig mer bli dig själv" och "Man blir trött på ditt jävla gnäll". Två rader som man mycket väl skulle kunna använda för att beskriva Arsène Wenger.

God morgon! Efter en tre år utdragen transfersaga blev Cesc Fabregas igår eftermiddag till slut helt klar för FC Barcelona. Jag vet att det fortfarande finns många av er som vill ha mina åsikter om det som hänt, men jag anser det vara ett avslutat kapitel för Arsenal. Om ni däremot vill läsa exakt allting jag tycker om den här sagan kan ni göra det i förra veckans inlägg där jag tog upp allt det jag egentligen skulle tagit upp idag.

Sedan 10-årsjubileumet i lördags har det faktiskt hänt en hel del nytt på Arsenal-fronten. Song har blivit bötfälld för sin stämpling på Joey Barton medan bägge klubbarna blivit bötfällda för att de inte hade kontroll på sina egna spelare. Gervinho är avstängd sedan tidigare - på grund av det röda kortet - och kommer missa matcherna mot både Liverpool och Manchester United. Song riskerar nu att göra exakt samma sak, men det har ännu inte kommit ett domslut. Joey Barton kommer undan helt och hållet på grund av den något idiotiska regeln att domaren - Peter Walton - såg incidenten och hanterade den på plats.

I övrigt har Shaktar Donetsk tränare Mircea Lucescu bekräftat att Arsenal är intresserade av Jádson, som jag av någon anledning börjat kalla Jargong:

I can confirm Jadson is wanted by Arsenal. Now it all depends on him.

Shaktar Donetsk vägrade först att börja förhandla med Arsenal eftersom man ansåg att man kunde nå längre i Champions League än Arsenal, vilket ironiskt nog var exakt det man gjorde redan förra säsongen. Nu har man dock öppnat förhandlingarna igen och allt tyder på att den Jádson blir en Arsenal-spelare inom kort. Om ni vill se vad för typ av spelare brasilianaren är kan ni ta och titta på hans höjdpunkter under den gångna säsongen.

Samtidigt har Arsène Wenger hållt presskonferens där han sagt att han varken är intresserad av Juan Mata eller Jádson, vilket kan tyckas är enormt konstigt då vi dels lagt ett officiellt bud på Juan Mata sedan tidigare och då Shaktar-tränaren Lucescu själv bekräftat att Arsenal är intresserade. Samtidigt som han för bara ett par dagar sedan antydde att truppen var för stor antyder han nu det motsatta - att den är för liten. Visst har vi förlorat Cesc Fabregas, men att på tre dagar gå från "för stort" till "för liten" är något överraskande. Well, vad skall man säga? Det är Wenger i ett nötskal.

Blir det fler bittra miner när augusti är över? Foto: Bildbyrån.

Innan vi tar och skriver om den kommande matchen mot Udinese tänkte jag berätta lite om gårdagen. Eftersom jag hade sovit hela söndagen - då jag kom hem efter jubileumet - hade jag återhämtat mig när jag klev upp på måndagmorgonen. Och vad finns det för bättre sätt att avsluta en måndag än att gå på en Arsenal-match?

Barclays Premier Reserv League South drog nämligen igång igår kväll och vad finns det för en bättre premiär än Arsenal mot Manchester United på Underhill Stadium? Det blev att ta Northern Line upp till High Barnet och ta den korta promenaden till arenan för att sedan inta ett säte och noggrannt följa matchen. För er som följer Arsenal Sweden på Twitter kunde man även få liverapporter.

The Gunners ställde upp med ett relativt starkt lag med spelare som bl.a. Armand Traoré, Benik Afobe, Vito Mannone och Sanchez Watt. Manchester United hade dock ett mycket bättre lag på pappret då bl.a Darren Gibson(!) och Darren Fletcher(!) var med på deras mittfält. Dessutom vaktade Tomasz Kuszczak deras mål.

Arsenal var laget som tog över mycket av spelet i första halvleken och trots att både Traoré och Afobe gick av skadade inom de första tjugo minuterna lyckades man göra 1-0. Efter att man vunnit tillbaka bollen på mittfältet tog Luke Freeman hand om den utanför straffområdet där han på ett mycket elegant sätt lyckades hitta Sanchez Watt inne i straffområdet dit han tagit en löpning. Watt som befann sig i en snäv vinkel kunde ändå trycka in bollen i nättaket och 1-0 var ett faktum.

Efter målet fortsatte Arsenal att pressa, men efter ett tag tog det stopp och Manchester United började helt plötsligt ta över spelet mer och mer. Efter att United dominerat i 5-10 minuter fick man även utdelning precis innan halvtidsvilan då Paul Pobga kvitterade med ett skott som var otagbart för Mannone.

Andra halvlek började tempofattigt, men blev bättre med tiden. Det var mycket tuffa närkamper på mittfältet och ett helt annat spel än vad man hade förväntat sig. Både reserverna och ynglingarna gav allt i varenda duell, vilket var fantastiskt roligt att se. Efter att matchen stått och vägt ett tag fick dock Arsenal ett gyllene läge att sätta 2-1. Inbytte nummer 14 Jernade Meade gjorde en väldigt bra match och kom framstörtandes på vänsterkanten. Där hittade han Chuks Aneke som valde att skjuta utifrån straffområdet. Bollen tog på en United-försvarare och gick som tur var in - 2-1!

Eftersom det trots allt är Arsenal vi följer var de flesta beredda på att det skulle sluta 2-2, men till vår stora överraskning lyckades försvaret hålla undan, mycket tack vare Vito Mannone som gjorde en briljant insats. Mannone gjorde bl.a. en fantastisk dubbelräddning i slutet av första halvleken som Gerry Peyton minst sagt hade varit stolt över.

Bakom mig satt ett par italienare under hela matchen och skrek vilt så fort Mannone fick tag på bollen eller gjorde en räddning. "Si sono brillianti", "V-I-T-O" och "bellissimo" hördes med jämna mellanrum. De gjorde till slut så pass mycket väsen att Vito själv kikade över sin axel (han hade ignorerat dem fram tills slutet av matchen) och gav dem tummen upp.

Vito - den italienska hingsten.

Efter matchen fick Arsenal Sweden tag i två stycken Arsenal-spelare som bägge intervjuerades av undertecknad. Jag kan absolut inte avslöja vilka två det handlade om, men det är ansikten som ni alla känner igen. Om ni vill läsa intervjuerna är det bäst att ni är medlemmar då ni kommer att kunna läsa allt i nästa nummer utav Kanonmagasinet.

Nu kanske ni undrar: vad menar karln med dagens bloggrubrik?! Jodå, jag råkade nämligen träffa på Darren Fletcher efter gårdagens match och det blev en sällan skådad syn. Fletcher lackade nämligtvis ur totalt på en Manchester United-supporter som försökte att få en autograf av honom. Ett par United-supportrar i de äldre tonåren stod nämligen och väntade på United-spelarna efter matchen. En av dessa hade en engelsk landslagströja som redan var välsignerad, gissningsvis av engelska landslagsmän.

Denna kille försökte nå fram till Fletcher som redan skrev autografer åt småbarn. Han tryckte på lite, men inte så att man skulle bli störd av det. Efter ett par sekunder tappade Fletcher vettet, kastade en penna och tittade upp mot killen och skrek något liknande (minns inte ordagrant): "What the f*** are you doing shoveling up that shirt in my face? You want me to sign an England shirt? What are you thinking? No, seriously, what are you thinking?". Killen vände sig om direkt och sökte stöd hos sina kamrater. Fletcher tog upp pennan och fortsatte att skriva autografer åt småbarnen. Skön snubbe är allt jag har att säga.

Tilläggas är också att Tomasz Kuszczak såg minst lika rosenrasande ut när han störtade ut från arenan. Han såg förbannad ut så in i helvete och knuffade till och med undan vissa supportrar för att nå fram till bussen som stod utanför. Man kan ju verkligen undra vad Manchester United-spelarna går på för piller.

Nåja, det var det! Nu är alla blickar riktade mot Emirates Stadium och kvällens match mot Udinese. Arsenal har fortfarande ett väldigt tunn trupp - det räckte med att titta på bänken under förra helgen för att förstå att någonting är fel - och det är både oroande och skrämmande. Att Robin van Persie, Samir Nasri och Arsène Wenger alla är avstängda idag gör inte saken bättre.

Ingen Robin van Persie som kan rädda oss. Foto: Bildbyrån.

Inför-rapporten som jag knåpade ihop dök redan upp igår eftermiddag och går att läsas här. Där hittar ni all information ni behöver veta om matchen! Vad som står klart och tydligt är att det här kan vara Wengers viktigaste match på flera år, ja, kanske under hela sin karriär. Under Arsenal Swedens 10-årsjubileum sade Johan Luks att det som händer under de här två kommande veckorna kommer att definiera resten av hans tid i Arsenal.

Inte nog med att han har två stentuffa ligamatcher att vinna - Liverpool på Emirates och United på Old Trafford - så har han även ett extremt viktigt Champions League-kval att vinna samtidigt som han måste hitta en, två, ja, kanske till och med tre spelare innan transferfönstret stänger. Om jag vart i Wengers skor hade jag inte sovit en blund.

Lägg där till att Samir Nasri fortfarande uppges vara på väg bort. Han gjorde knappast saken bättre genom att skylla på fansen igår eftermiddag. Han lägger upp det på ett väldigt intelligent sätt inför hans farväl, det får man ge honom. Han kommer att kunna använda fansens frustration mot både laget, klubben och sig själv som en ursäkt till varför han väljer att lämna. På så sätt blir det mindre svårt för honom att hitta en riktig anledning. Det finns trots allt en anledning varför supportrarna sjunger detta och inte detta.

Arsène Wenger har minst sagt en hel del att tänka på, men att kvällens match mot Udinese fortfarande inte är utsåld på långa vägar är ett bevis på att saker och ting är på väg utför. En dålig start kommer att visa sig på flera plan och snart kan ett stort kaos vara ett faktum. Det är mycket på grund av detta som en vinst mot Udinese är viktigare än någonsin. Det skulle inte bara ge ett bra utgångsläge inför returen, utan självförtroende och hopp om en bra start.

En dålig start på augusti följt av ingen värvning alls eller endast en värvning kommer betyda att vi inte har någon hans att skruva tillbaka tiden när transferfönstret väl stänger. Räkna då med att supportrarna kommer att gå bananas om resultaten uteblir. Det är mycket som är oroligt i Arsenal-lägret just nu, men det kan räddas upp av en bra start. Fyra poäng mot Liverpool & United och ett avancemang i Champions League skulle ge oss en del nödvändigt andrum, men tiden börjar bli knapp. Och med Gervinho avstängd - och kanske även Song - kommer det bli svårare att vinna.

Song - snart avstängd? Nasri - snart såld? Chamakh - snart bänkad? Foto: Bildbyrån.

Kvällens match mot Udinese är en bra början på något nytt. En bra början på livet utan Cesc Fabregas. En vinst skulle smaka fågel för både Wenger, spelarna och supportrarna. En vinst är nästan ett måste. Annars blir kritiken mer allvarlig, pressen höjd och supportrarna förbannade. Som jag sade tidigare borde det vara en rejäl varningssignal att vi inte kan fylla arenan mot Udinese och om någonting ett tecken på att supportrarna är missnöjda.

Nu gäller det att lära sig av sina misstag (...), glömma allt som glömmas skall och ge allt för att vinna. Vi behöver det, allihopa. Come on you Gunners!

God kväll! Hur skall man börja? Vart skall man börja? Det har varit två dygn fyllda av alla möjliga känslor som väckt både frustration, ilska, ångest och glädje. Allt från Wengers mystiska presskonferens på fredagmorgonen och Joey Bartons idiotiska agerande under Newcastle-matchen till Arsenal Swedens fantastiska 10-årsjubileum.

Nåja, låt oss börja där det tog vid sist, nämligen på fredagkvällen. Det var en dag som rymde Wengers presskonferens, Fabregas avsked och värvningen av Joel Campbell - allt i ett. Från att på morgonen ha sagt att "ingen skulle lämna laget" och "truppen är för stor" fick laget dels säga hejdå till Fabregas och dels välkomna Campbell, som fortfarande befinner sig hemma i Costa Rica.

En galen fredag som knappast var den bästa uppladdningen inför Premier League-premiären, speciellt när uppladdningen redan störts på grund av ett bröllop i Newcastle. Man kan spekulera oavbrutet hur sommaren påverkat laget, spelarna och klubben, men för mig finns det bara två sätt Fabregas-gate kan ha påverkat oss: 1) laget försvagas både kvalitetsmässigt och mentalt och får således svårt att återhämta sig från att Fabregas lämnat klubben eller 2) hela laget (och speciellt vissa spelare) kliver fram ur skuggan och visar att man inte tänker ge upp.

Naturligtvis kan det även vara en blandning av både 1) och 2), men allt som oftast brukar man se snabba resultat när det kommer till sådana dramatiska händelser. Att vi i det långa loppet kommer klara oss utan en stjärna som Fabregas råder det ingen tvekan om - det har vi gjort i 125 år - men det blir intressant att se hur lång tid det kommer att ta innan vi kan anpassa till en taktik, ett system och ett lag utan Cesc Fabregas.

Cesc Fabregas och Samir Nasri - två extremt tunga förluster. Foto: Bildbyrån.

Fabregas har varit vår spelmotor och mittfältsgeneral i flera år och nästan allt spel har gått genom honom på mitten. Han har varit spelaren som kan avgöra en match på en millisekund och motståndarna har alltid vetat om det. Nu när vi saknar honom ser Arsenal helt annorlunda ut, vilket vi märkte tydligt under matchen mot Newcastle.

Det saknades kreativitet, jävlaranamma, vilja och de där insticken som Cesc varit en mästare på att leverera. Spelet stannade upp stup i kvarten och var allmänt långsamt och segt. Vi hade enorma svårigheter att komma till avslut och när vi väl gjorde det var det oftast Newcastle-publiken som fick kasta tillbaka bollen inpå plan från läktaren.

Under hela försäsongen har jag - och även en del andra - varit oroliga för våra offensiva kvalitéer. Försvaret har tyvärr tagit allt fokus under sommarens gång och många har enkelt glömt bort att vi fortfarande har stora problem längre fram i ledet. Så länge vi spelar lika tafatt som under gårdagen kommer vi ha stora problem med att penetrera försvar, speciellt när det kommer till lag som älskar att parkera bussen på egen planhalva.

Saken görs inte bättre av att Gervinho nu blir borta tre ligamatcher i rad för det röda kortet han drog på sig när han valde att "bitchslappa" Joey Barton. Med skador, formsvackor, otur och avstängningar kan vi snart stå där med en startelva där vår offensiv utgörs av Ryo Miyaichi, Chamakh och Alex Oxlade-Chamberlain är startmän. Inget ont om dessa tre spelare, men två av dem har inte spelat en enda tävlingsmatch för Arsenal medan den tredje är helt under isen.

Det var länge sedan Chamakh fick le. Foto: Bildbyrån.

Newcastle agerade dock väldigt stabilt och gjorde en bra match, det skall ingen ta ifrån dem. Arsenal gjorde dock exakt samma sak, åtminstone i försvarsväg. Under flera veckor i rad har vårt försvar analyserats in i minsta detalj och oftast hånats av både Arsenal- och motståndarsupportrar. Igår kväll var den dock lysande. Thomas Vermaelen och Laurent Koscielny gjorde bägge superba insatser medan Wojciech Szczesny var allt det som De Gea inte är.

Tyvärr kom efterspelet att handla om det storbråk som utlöstes mot slutet av matchen. Gervinho kom framrusandes på vänsterkanten, klev in i straffområdet och tog ett litet steg tillbaka i planen. I samma steg nuddade Tiote vårt nyförvärv varpå ivorianen ramlade pladask på backen. För alla som sett repriserna råder det ingen tvekan om att det fanns kontakt, men självklart överdramatiserar Gervinho på fullaste allvar. Vare sig det är straff eller inte låter jag bli osagt, men det är istället situationen efteråt som är intressant.

Medan spelet fortfarande är igång kommer Joey Barton och rycker upp Gervinho med bägge händerna. Han agerar hotfullt och bröstar upp sig mot ivorianen. Till slut rinner det över för Gervinho som slår till Barton lätt, varpå Barton - som själv blev förbannad över att Gervinho filmat - filmar själv och faller till marken pladask som om han blivit skjuten.

Det hela slutar med att Gervinho får rött kort (inget snack om saken) medan Joey Barton klarar sig med ett gult. Problemet som uppstår för mig är vilken situation Walton ger Barton ett gult kort för. Om det är för den första situationen där han rycker upp Gervinho kan det ju inte sluta med annat än en straff. Jag må inte ha läst regelboken, men spelet är igång då Barton utlöser bråket inifrån straffområdet. Om han därefter får gult för just det kan det ju knappast bli frispark åt Newcastle? Att jag personligen anser att Barton borde ha fått rött är en åsikt som jag delar med många, men samtidigt borde Song ha fått exakt samma färg på kortet när han stämplade samma huvudperson.

Kanske är det jag som överreagerar, men efter åratal fyllda av domslut som gått emot oss blev det inte enklare att smälta gårdagens poängtapp. Vad som däremot bör understrykas är att en poäng borta mot Newcastle inte är ett dåligt resultat. Att spela på St James' Park är extremt tuff och storlag har och kommer att fortsätta tappa poäng där.

Problemet är väl istället att det var en sådan här start vi verkligen inte behövde. Vi behövde  en seger på grund av flera skäl, men det är knappast så att vi står och faller med det här resultatet. Nu blir dock tre poäng mot Liverpool hemma på Emirates enormt viktigt att erövra, speciellt då vi möter Manchester United på Old Trafford en vecka senare och knappast kan kalla oss favoriter.

Favoriterna Manchester United - laget att slå. Foto: Bildbyrån.

Vår tuffa start kan dock även vändas till någonting positivt. På grund av det hektiska spelschema som innefattar flera tuffa borta- och hemmamatcher kommer vi snabbt att få reda på vart vi egentligen ligger till både spel- och kvalitetsmässigt.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag även passa på att lägga in ett par ord om gårdagens 10-årsjubileum. Det var en fantastisk tillställning som var väl genomförd från alla inblandade. Tretton spenderade timmar på Undici i Stockholm kändes bara som ett par timmar på grund av aktiviteterna, människorna och den fantastiska gemytligheten.

Vi fick ett trevligt årsmöte, fantastiska berättelser från både Petter Karlsson och Anders Limpar, en god buffé, mycket god dricka och trevligt sällskap. Lägg där till Newcastle - Arsenal (trots resultatet) och Away Boyz som förgyllde hela kvällen.

Jag träffade på massor av underhållande, intressanta och trevliga personligheter under kvällen och vill även passa på att tacka ännu en gång för alla mottagna komplimang. Ni förstår nog inte själva hur mycket det uppskattas. Enormt värmande, kul och uppskattat!

Nu ser vi fram emot nästa vecka med matcher mot både Udinese och Liverpool. Det skulle inte smaka illa med två vinster, eller vad säger ni? Ha det underbart! Hej!

Det är kväll och mörkret börja långsamt inta staden. Sommaren är på väg att ta slut. Solen är på väg att slockna. Men det går inte att undkomma natten, mörkret eller kylan. Man måste ta sig igenom den, varje gång. Mörkret är som tur är temporärt, för när vi vaknar strålar solen och värmen tar oss tillbaka till ljuset. Ni må tro att jag blivit psykgalen, men det jag nyss beskrivit är Arsenal.

Det finns stunder man bara vill glömma allt, borsta undan alla mentala ärr, strunta i allt som har med fotboll att göra. Det fungerar ibland, men det tar oftast inte längre än ett par dagar innan man är tillbaka i skiten igen. Samma rykten, samma spekulationer, samma nyheter. Fotboll är fotboll, den förblir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i mål.

Spelare värvas, spelare lämnar, tränare avskedas, tränare anställs. Rykten skapas, rykten avfärdas. Utlovade förbättringar, utlovade titlar, utlovade placeringar, utlovade taktiker. Citat, uttalanden, löften. Pengar in, pengar ut, pengar hit, pengar dit. Mål framåt, mål bakåt, gula kort här, gula kort där. Jubel, depression, kärlek, hat, firande, tristess, längtan, frustration. Fotboll.

Cesc har lämnat Arsenal. Likaså Clichy. Gervinho har värvats. Likaså Jenkinson. Och Chamberlain. Nasri är på väg bort. Nya spelare är på väg in. Sommaren är en katastrof. Hoppet är dött. Wenger är kritiserad. Supportrarna är förbannade. Arsenal är i en svacka.

Journalister ratar oss, experter fördömer oss, motståndare förnedrar oss. Det skall tippas, det skall spekuleras, det skall diskuteras. Alla ska ha sin åsikt. Alla ska ha rätt.

Fotbollen blir alltid densamma. Det må inte ha sett exakt likadant ut under Chapmans fantastiska tid under slutet av 20-talet och början av 30-talet, men dragen finns kvar. Allt runt om kring utvecklas, men fotbollen blir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i ett mål. Och roligare än så, det kan det knappast bli.

Ännu en säsong är på väg att ta fart. Sju år utan titlar snart. Vad ska man göra? Vad ska man tro? Optimistisk? Pessimistisk? Förhoppningsfull? Hatisk? Förbannad? Sanningen är att man får vara vad man vill, hur man vill, när man vill, var man vill. Det är så fotbollen fungerar, och det är så den alltid kommer att fungera.

Arsenal har funnits i 125 år. Under den tiden har vi haft storhetstider, extrema svackor, fantastiska prestationer, långa titeltorkor. Stjänor har lämnat. Stjärnor har svikit klubben. Talanger har köpts. Talanger har utvecklats. Stora spelare har värvats. Alltid har spelare ersatts, på ett eller annat vis. Men det är en sak som vi aldrig gjort - givit upp.

Många har gett upp hoppet om en titel. En dröm som blir allt mer avlägsen. Men under de 125 år vi existerat har vi aldrig gett upp. Vi har aldrig lämnat känslorna hemma. Vi har aldrig svikit klubben. Spelare och ledare kommer och går, men det är supportrarna som förblir lojala.

Den här sommaren har varit förfärlig. Klubben har stått för flera felbeslut. Wenger har gjort oss alla förbannade. Men vi håller varken på Wenger eller Kroenke. Vi håller på Arsenal. Det är mindre än 24 timmar kvar tills vi står på St James' Park och skall spela Premier League-premiär mot Newcastle. Vår kapten har övergivit ett sjunkande skepp, men det är dags att någon tar befälet. Och det är dags att besättningen gör allt i sin makt för att hjälpa den nya kaptenen. Och vi är en del av det där sjunkande skeppet. Vi får inte, vi kan inte överge det. Hur mycket vi än vill.

Never back down. Never give up. Hur mörkt det än ser ut är det bättre att slå underifrån än från ingestans alls. Vi skall upp till toppen igen. Vi skall nå dit. En ny era. En ny stomme. En ny kapten. Det må ta tid, men Arsenal har aldrig gett upp. En gång tog det nästan tjugo år att ta sig tillbaka till toppen, men vi gjorde det. Och om vi gjort det en gång, kan vi göra det en gång till.

Jag ska sluta svamla nu, för ni har redan hört det här tusentals gånger förut. Jag är bara en av många som känner mig besviken, berådd och ignorerad. Jag har inte slutat att tro, jag har inte slutat att hoppas, men jag har sänkt förväntningarna och glömt drömmarna. Vem vet när vi når den absoluta toppen igen, men en dag tar vi oss dit, och då kommer väntan vara värt besväret, en miljon gånger om. Fram tills dess tänker jag göra allt jag kan för att hjälpa det sjunkande skeppet i land igen. Och jag hoppas att ni gör exakt detsamma. Come on you Gunners.

Everyone at the club remembers that the cannon on the chest is more important than anybody. - Lee Dixon.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=7pZqh6ZuYA0]

Det var under hösten 2007 som jag beslutade mig för att lägga ner en stor del av min tid och energi på att börja skriva om laget i mitt hjärta. Ett år senare av forumposter och artikelkommentarer bestämde jag mig för att skapa en blogg. Och ett par år senare sitter jag fortfarande hemma vid datorn och skriver om allt det jag känner för Arsenal.

Under alla år jag skrivit, bloggat och diskuterat Arsenal har det alltid funnits en sak som återkommit. Varje månad, varje vecka, ja, ibland varje dag. Folk har varit rädda för det. Folk har inte förstått det. Folk har hatat det. Folk har försvarat det. Vi pratar naturligtvis om ingen annan än Francesc Fabregas i Soler.

Vi alla känner Cesc väl. Vi vet att han föddes i den oerhört vackra staden Arenys de Mar, spelade skolfotboll fram tills han blev 10, började pendla mellan Barcelona och Arenys de Mar innan han ens hade börjat mellanstadiet och sedan flyttade till den katalanska huvudstaden helt och hållet. Han började spela i La Cantera för att ett år senare ta steget upp till La Masia.

Men trots att han beskrivit sin tid i Barcelona som "hans bästa år någonsin" växte missnöjet snabbt. Han fick aldrig chansen att ta klivet upp till U18 och reserverna, trots att han var en av de största talangerna i de yngre leden. En flytt till Espanyol var nära, men klubbpresidenten lovade att man skulle ordna allting. Det var en vit lögn. Arsenal som hade följt Cesc under en längre tid valde att ingripa och övertalade honom att flytta till London.

Det var i Arsenal han direkt fick chansen att göra intryck i reservlaget för att bara ett par veckor senare få spela i Carling Cup och sedan ha chansen att trycka på för en plats i a-laget. Som 16-åring. En chans Barcelona inte hade gett honom och heller inte hade planer på att ge honom inom den närmsta framtiden.

Hur det gått sedan dess vet vi alla. Han har nästan spenderat åtta år i klubben och varit med om det mesta, trots att titlarna uteblivit (förutom en blygsam FA-cup-titel 2005). Han har varit kapten sedan 2008 och lett Arsenal till semifinal i Champions League, final i Carling Cup, semifinal i FA-cupen och även varit med och hjälpt Arsenal utmana om en ligatitel, främst 07/08 då vi var fyra poäng ifrån att knipa den.

Cesc Fabregas - ett minne blott? Foto: Bildbyrån.

Ända sedan Cesc gjorde storartad succé i Arsenal har Barcelona velat köpa tillbaka honom. Turerna kring spanjoren har varit många och frågan är om det någonsin ryktats mer om en spelare än Fabregas. Sommar efter sommar har medier rapporterat om klara affärer, höga prislappar och säkra källor. Ändå har det slutat exakt likadant. Cesc har stannat i Arsenal.

Jag är en av de få som år in och år ut förstått att Arsenal aldrig skulle släppa Cesc om det inte fanns en giltig orsak. Fram tills i år har 95 % av det som rapporterats i all media varit rent skitsnack. Rena lögner. Ren spekulation. Men jag har följt den här utvecklingen tillräckligt länge för att förstå att ryktena som uppstått de senaste dagarna har tillräckligt med kött på benen för att vara sannolika. Det är alldeles för många faktorer som verkar stämma för att det inte skall ligga någonting i det. Och om det mot all förmodan inte stämmer får jag ta på mig dumstruten, men det gör jag gärna, så länge jag får behålla Fabregas.

Man kan se det här från så många olika synvinklar, så många aspekter, så många sätt. Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns inget som är sant eller falskt. Allt som finns är två vinnare och en förlorare.

Barcelona

Tveklöst den största vinnaren i detta tumult. Ända sedan Cesc slog igenom i Arsenal har man insett sitt misstag och försökt värva tillbaka honom. Sommar efter sommar. År efter år. Men ett Barcelona som är extremt dåligt rustat ekonomiskt, trots Champions League-vinster, oljepengar från Qatar och megalån har inte haft råd att köpa Cesc.

De två senaste åren har man istället tagit till sig andra metoder för att försöka sänka priset på sin f.d. guldklimp. Och det är bland det äckligaste, mest falskaktiga och motbjudande jag någonsin sett i fotbolls-väg. Barcelona-pelare har pratat oavbrutet om Cesc, förtryckt Arsenal och fått oss att se ut som skurken i dramat. Ren och skär tap-up.

Samtidigt har högt uppsatta ledare inom Barcelona, däribland styrelsemedlemmar, gärna och ofta gått ut i media och fördömt Arsenals agerande, berättat att Cesc hör hemma i Barcelona och även dem fått oss att se ut som skurken i dramat. Som om det inte vore nog har journalister, experter och t.o.m. hans egna släktingar matat på hela storyn genom att sprida lögner, rykten och falskheter.

Det är Arsenal som fått bära skulden. Det är vi som är de största monstren. Men innerst inne vet vi alla att Barcelona är de största hycklarna. En motbjudande klubb som agerar på sina egna villkor, pissar på alla andra och skapar egna motiv.

Nu ser det ut som att de äntligen kommer få ro hem sin kära Cesc till Barcelona, men det för en skamfull prislapp. Det pratas idag om €29 miljoner (notera valutan) i fast pris, €6 miljoner i add-ons och €5 miljoner från Cesc själv. Vi pratar alltså om en fast summa på runt £26 miljoner(!), som sedan kan gå upp emot £33-34 miljoner. Det är mindre än vad Liverpool betalade för Andy Carroll.

Att skicka iväg en mittfältare som tillhör världens bästa och har mer än 10 år framför sig på den absoluta toppnivån för en sådan summa är snudd på kriminellt. Naturligtvis har det blivit ett måste på grund av det hemska läget, men det har inte Arsenal kunna göra någonting åt. Det är Barcelona som med sina vidriga taktiker lyckats och det är Arsenal som får ta smällen.

"Mes que un club". Tillåt mig att tveka. Foto: Bildbyrån.

Cesc Fabregas

Cesc har gett allt för Arsenal under de åtta år han spelat för klubben. Ända sedan dag ett. Han har slitit, kämpat och alltid spelat med hjärta och glöd. Han har ofta lett klubben på sina egna axlar och sedan han blev kapten har han varit vår viktigaste spelare utan konkurrens.

Han är vår mittfältsmotor, vår kapten, vår spelfördelare, vår kreatör, vårt allt. Han har ofta burit oss ensam på sina axlar och ofta lyckats. Ända sedan han slog igenom i a-laget 2004/2005 har Arsenal inte förlorat en enda match han gjort mål i. Inte en enda.

Han har älskat och blivit älskad. Han har varit vår guldklimp. Vår spelare. Vår kapten. Vårt svar på Ronaldo, Messi, Tevez, Gerrard, Lampard och alla andra som bär sina klubbar på liknande vis. Ändå är det vi som vetat att det en dag skulle komma en dag då han skulle flytta hem till Spanien. Det är ingenting vi kunnat göra åt, men det är någonting vi känt till sedan dagen han kom.

Det är samtidigt någonting vi accepterat, men aldrig behövt tänka på då han haft kontrakt fram tills 2015. Han har respekterat klubben, spelarna, supportrarna, ledarna och alla andra, vilket framgår tydligt i den intervju som gjordes av Football Focus under hösten 2008. När han i år (2011) intervjuades inför matchen mot Manchester City var det många av oss som drog en lättnades suck. Varför? Ja, ni kan lyssna själva.

Men allt har ett slut och så även denna saga. Tyvärr är det Cesc som blir vinnare och den klubb som tog honom till toppen som står kvar som förlorare. Cesc har alltid respekterat Arsenal och aldrig någonsin sagt ett enda dåligt ord om någonting som haft med klubben att göra. Att han fått utstå så många glåpord och så mycket kritik är vedervärdigt, men för första gången på länge har åtminstone kritiken varit befogad.

Den här sommaren har inte varit någon annan lik. Han gjorde slut med sin flickvän som han var ihop med i över fem år samtidigt som han skadade sin knäsena allvarligt och han var tvungen till en långvarig vila. När sommaruppehållet väl var över trodde vi alla att han skulle följa med Arsenal till Malaysia, Kina, Tyskland och Portugal, men det slutade med att han stannade hemma i London under hela försäsongen.

En 17-årig Cesc Fabregas. Foto: Bildbyrån.

Trots sin skada, som blev lite väl långdragen, är det ändå upp till en klubbkapten att agera på rätt sätt. Att skicka ut rätt signaler. Istället för att göra det har det rått total tystnad. När Arsène Wenger fick en fråga om Fabregas inför Emirates Cup visste vi varför. "He's unsettled and I only want commited players at the club" sade Wenger. Och frågan är om vi någonsin fått ett ärligare svar.

Att han dök upp på Member's Day var kul, men bevisade ingenting. Samma sak gäller Champions League-truppen mot Udinese. Medan det är sant att han varit skadad en längre tid har det fortfarande varit knäpptyst kring hans skada, han själv och framför allt hans framtid i klubben.

Nu verkar det sluta med att han lämnar Arsenal en dag före vi spelar vår premiär borta mot Newcastle. Det är inte acceptabelt på långa vägar och medan han alltid respekterat oss alla har han för första gången någonsin gått över gränsen. Att som kapten lämna laget precis innan en ny säsong drar igång är osmakligt, ingenting annat.

Ni kan själv se framför er hur illa det skulle se ut om en kapten lämnade sin armé eller flotta precis innan de skulle bege sig ut i strid. Det hade inte varit acceptabelt för fem öre. Men det är exakt så det ser ut just nu. Och vi kan inte göra någonting åt det.

Inga mer glädjescener? Foto: Bildbyrån.

Arsenal

Arsenal är de största förlorarna. Inte bara på grund av Barcelonas lyckade taktiker och Cescs missnöjdhet, utan för deras eget agerande. Medan vi kan skylla hur mycket som helst på Barcelona och Cesc Fabregas måste även klubben ta sitt ansvar, någonting man inte gjort i sommar.

Hur missnöjd Cesc än varit, hur lite pengar Barcelona än må ha haft, hur osäker framtiden än sett ut hade man varit tvungen att ställa ett ultimatum redan i början av sommaren. Ett topplag som Arsenal har inte råd att lalla runt när det gäller någonting så seriöst som vår kapten. Det är trots allt inget dagis för sexåringar (trots att det är exakt så det verkar se ut nere i Barcelona), utan professionella fotbollsklubbar, professionella fotbollspelare och professionella yrken vi talar om.

Det hade räckt med ett brev, ett par samtal, ja, vad som helst för att göra klart för Barcelona att man tänker stänga dörren för alla möjliga affärer om de inte matchat den efterfrågade summan vid det och det datumet. Man hade inte behövt sätta ett allt för tidigt datum, men man hade absolut inte råd med att inte sätta ett datum alls. I mitten av juli hade varit en perfekt tid att sätta stopp för alla affärer om de inte visat tillräckligt mycket engagemang för att värva vår spelare.

Tyvärr gjorde man inte det och man lät det go on, go on & go on. Och nu står vi här, två dagar före vår viktigaste premiär på flera år och är på väg att sälja vår talisman. Det är inte acceptabelt på något sätt eller vis, men man kan inte lägga all skuld på de andra inblandade, utan man måste ställa sig framför spegeln och erkänna att man själv begått ett allvarligt misstag.

Att Arsenal säljer sin kapten kommer ge eko över hela världen och sända ut helt fel signaler. Supportrar som redan är frustrerade och på gränsen att koka över kommer att explodera. Journalister kommer förespå domedagen för Arsenal. Och Wenger kommer få ännu större press på sig att prestera.

Det återstår tjugo dagar av transferfönstret och dessa tjugo dagar kan bli de viktigaste någonsin i Arsène Wengers karriär. Han har aldrig tidigare stått för en lika tuff utmaning och om han vill sända ut rätt signaler gäller det att investera. Jag tror de flesta har gett upp stjärnvärvningar, men i all ärlighet skulle det räcka med ett par riktigt bra namn. De behöver inte vara stjärnor, så länge de är tillräckligt bra för Arsenal.

Arsène Wenger - mer pressad än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Det handlar inte längre om att "döda ynglingars karriärer", utan att försöka ersätta vår viktigaste och bästa spelare. Bara det är helt omöjligt, men man kan göra det så gott det går. Att ersätta honom till 100% kommer inte att gå, men det skulle räcka ifall vi kunde ersätta honom till 70-75 %, vilket bara det är extremt svårt.

Det finns få kreativa mittfältare ute i Europa som fyller de kriterier vi i sådana fall skulle eftersöka, men Juan Mata, M. Götze och Wesley Sneijder tillhör alla den kategorin. Det är dock ännu osäkert om vi verkligen skulle vara ute efter en ren ersättare till Cesc, eller om vi skulle låta någon annan ta över hans position (Ramsey? Nasri? Rosicky? Wilshere?) för att istället förstärka någon annanstans.

Vad som däremot står klart är att det är ett absolut måste att förstärka ifall Cesc lämnar Arsenal. Det är en extrem situation vi satt oss i, men det gäller att göra det bästa av situationen och så länge man gör det tror jag att de flesta supportrarna kan acceptera förlusten av Cesc förr eller senare.

Vad som däremot gör kanske mest ont är att vi inte får de pengar han egentligen är värd. Varför skall det ens finnas add-ons för en spelare av Fabregas kaliber? Och €29 miljoner i fast pris är rena rama skämtet. Kaká gick till Real Madrid för €68.5 miljoner. Han hade visserligen lett Milan till Champions League-vinst och vunnit Ballon D'Or, men om Real kunde punga upp så mycket för en liknande spelare samtidigt som Barcelona kunde lägga en liknande summa på Zlatan Ibrahimovic börjar man undra. Till och med Alexis fucking Sanchez gick för mer än €30 miljoner och vad är han jämfört med Cesc Fabregas?

Vad som gör vår situation ännu värre är att Samir Nasri är på väg bort och om det skulle sluta med att vi tappar bägge spelarna börjar jag ställa ordentliga frågetecken över vår status som toppklubb. Det här är en av de värsta somrarna jag vart med om på flera år och jag är uppriktigt väldigt oroad inför nästa säsong.

Arsène Wenger har nu mer eller mindre blivit tvingad till ett nytt lagbygge, trots att det var exakt det han började med i och med generationsväxlingen 2006. Den nya generationen skulle vara som bäst 2010/2011 och han lovade att själv ta ansvaret om Arsenal inte vunnit en enda titel fram tills 2011. Nu ser det istället ut som om den nya generationen sakta men säkert börjar försvinna och vi håller istället på att bygga ännu ett nytt lag, trots att det är exakt det vi försökt göra under de fyra senaste åren. Det märker man dock tydligt av i och med att spelare som Ryo Miyaichi, Alex Oxlade-Chamberlain, Emmanuel Frimpong definitivt kommer få chansen nästa säsong.

Nästa säsong kan antingen bli en oanad succé eller ett katastrofalt misslyckande. Just nu känns det som om det inte finns någonting mitt emellan. Vi har en supporterskara som kokar av ilska, spelare som vill bort från klubben, en tränare som har svårt att värva spelare och en vital match att vinna om 48 timmar. Allt som hade krävts hade varit ett par extra miljoner på både Juan Mata och Phil Jagielka och jag tror att både klubben och supportrarna hade kunnat lugna ner sig. Dessutom hade det varit enklare att sälja Cesc.

Oavsett vad som händer, oavsett vilka spelare som köps in och oavsett hur det går i början av säsongen är Arsenal förlorare. Stora förlorare. Oavsett hur vi ser ut, hur vi spelare och hur det går är vi ett försvagat Arsenal. Ett sämre Arsenal. Ett Arsenal som hade kunnit vara så mycket mer.

Arsenal - nere för räkning? Foto: Bildbyrån.

Medan konkurrenterna ersatt och/eller förstärkt kommer vi ha sålt en, ja, kanske två av våra bästa spelare. Det sänder ut rena katastrofsignaler till alla som på något sätt har koll på fotboll, oavsett om det gäller supportrar eller klubbdirektörer. Och vad kommer Arsenal-spelarna känna? Samtidigt kommer resten av lagen ute i Europa veta att vi har pengar att spendera och således höja priserna på sina egna spelare. Oavsett hur de kommande veckorna ser ut kommer vi stå där som förlorare, på ett eller annat sätt.

Arsène Wenger har under alla sina år understrukit att Arsenal kommer dominera när den nya generationen vuxit upp och börjat leverera, men problemet är att vi inte kommer hinna se den generationen dominera då de lämnar klubben innan de vuxit upp. Cesc Fabregas och/eller Samir Nasri är knappast de första spelarna att göra det och kommer heller inte bli de sista.

Tjugo dagar återstår. Det har gått mer än två decennier sedan tjugo dagar varit så viktiga för Arsenal. För klubben, för Arsène Wenger, för supportrarna. Det kan antingen bli vårt hopp eller vårt fall. Vad det än blir kommer jag alltid bli Arsenal trogen, men jag kan inte ljuga längre. Jag är orolig, så jävla orolig.