En dag

Den femtonde augusti 2009 gav vi oss in i en säsong med förhoppningar lika små som min chans att bli miljardär. Vi begärde blod, svett och tårar. Vi begärde mål, vi begärde vinster och vi begärde en titel. Nio månader senare står vi fortfarande och stampar på exakt samma punkt som vi stampat på i fem år.

Klockan halv nio den femtonde augusti 2009 hade vi spelat klart vår första match för säsongen. Den slutade 6-1 till de röd-vita efter ett flertal klassmål. Vi hade inför den nya säsongen inte ens vågat nämna ordet titel. Men nu kunde vi helt plötsligt börja sväva på moln. Våra nästintill döda titeldrömmar tog ny fart på ynka nittio minuter. Nittio minuter av ren propagandafotboll.

Trots två tidiga förluster inpå säsongen var saken säker - Arsenal skulle bli ett lag att räkna med. Men när löven långsamt började falla från de gröna träden började en obehaglig känsla krypa fram i mörkret. Höst, kyla, regn och misär. N¨ovember månad skulle precis som alltid bli en hemsk period som vi mer än gärna skrynklar ihop till en pappersbunt och slänger i papperskorgen. Det dystra november skulle visa sig bli en tidig början på ett sent slut.

Sakta men säkert började allt som under den tidiga höstperioden gjort gjort oss till världens bästa lag  försvinna. Det rika målskyttet, det fria spelet, de dominanta spelarna, det nya spelsystemet - allt.

Förlusten mot Sunderland var tung, men den blytunga förnedringen av Chelsea tog priset. Jag, ni - vi - ville gräva ner ansiktet i händerna och aldrig ta det därifrån. Vi ville glömma allt vad Premier League, Chelsea och fotboll innebar. Men precis när allt hopp såg ut att vara som borta kom en livlina. En livlina som Arsenal inte slösade bort.

Sedan dess har allt gått så osannolikt snabbt, krokigt och underligt. Det har varit som att åka en berg- och dalbana specialgjord för oss Arsenal-fans. Vi har skrikit, gråtit, deppat, jublat och blivit fascinerade otaligt många gånger. Årets säsong har varit känslomässig som få, men när den nu tagit slut är saker och ting precis som vanligt. Vi står här på en tom klippa och blickar ut mot en lika tom fantasivärld. En värld vars framtid ser ljus, men ändå osäker ut. En värld som gett oss mycket att både glädjas och ilskas åt. Men en värld som fortfarande ser väldigt tom ut.

Mot slutet av säsongen kom vi trots allt tillbaka likt en glömd ballad. Trots skador, trots tunga avbräck, trots svåra förluster och trots matcher mot bra lag lyckades vi hålla kvar i livlinan som vi så när hade tappat. Vi lyckades hålla kvar i den så pass bra att vi t.o.m var med i titelstriden in i det sista. Tack vare vår käre dansk, tack vare Fru Fortuna och tack vare våra hängivna fans hade vi nästan vänt underläge till överläge. Men Arsenal är Arsenal och den här säsongen blev till slut ingenting annat än en horribel repris på allt vi velat glömma de tidigare säsongerna. Vi föll på mållinjen. En mållinje som vi aldrig verkar klara av att passera först.

Hur många framsteg vi än gjort den här säsongen så mäts den största delen av framgång fortfarande i titlar. Chelsea har den här säsongen en stor chans till två titlar med tanke på att de redan har en i hamn. Manchester United har samlat på sig miljontals sådana de senaste åren. Arsenal å andra sidan  ... har .. noll. Portsmouth har under de senaste fem åren vunnit större och fler titlar än Arsenal. T.o.m ett lag som Fulham har på onsdag chansen att gå om oss i antalet vunna titlar de senaste fem åren.

Men var går egentligen gränsen för s.k gloryhunters och för evigt förälskade supportrar? Det finns inget bra svar på det. Oftast kan man urskilja dem enkelt, men i dessa fall blir det svårt. Det enda jag vet är att det finns en stor del av både och. Jag kan bara tala för mig självt då jag personligen kommer att älska Arsenal livet ut. Jag kommer att gå igenom varenda motgång som vi ställs inför och jag kommer att gå igenom både vått och torrt när det kommer till mitt, ert och vårt Arsenal. Jag kommer fortsätta att jubla vid mål och fortsätta att fälla tårar vid tunga förluster. Jag kommer fortsätta att tro, heja och älska. För det enda jag just nu är säker på är att Arsenal är det jag brinner och för all framtid kommer att brinna för.

Som tur är finns det alltid en nästa säsong. Oavsett hur uttjatat det kommer bli att höra exakt samma rykten, samma bortförklaringar och samma citat kommer vi att följa Arsenal dag in och dag ut - även under en trist sommar. Vi kommer att läsa bloggar, forum och fortsätta spekulera i nyförvärv. Vi kommer att blicka fram emot en nya säsong med nya drömmar.

Det enda vi vet säkert är att vi en dag - förr eller senare - kommer att explodera i eufori. En dag kommer vi att jubla, gråta och älska på samma gång. En dag kommer vi att se Arsenal vinna en stor titel. En dag ... en dag.