Hur bra är egentligen Arsenal?

På kvällen den 26 maj 1989 klev elva stycken Arsenal-spelare ut på Anfield med drömmen om att vinna en ligatitel. De hade drömt om den här stunden ända sedan de var små barn, och nu var de bara nittio minuter ifrån att skriva in sig i historieböckerna. Det enda problemet var att Liverpool stod ivägen.

Ett Liverpool som kom till drabbningen som skyhöga favoriter. Arsenal var tvungna att vinna med två måls marginal, någonting som på förhand såg omöjligt ut. Liverpool hade inte förlorat med två måls marginal på Anfield på hela tre år. Arsenal hade dessutom inte vunnit på Anfield på hela femton(!) år. Ända sedan 1 januari samma år hade Pool inte förlorat en enda match. Med strikerduon John Aldrige och Ian Rush (som startade matchen) hade man dessutom aldrig blivit slagna. Alla - och då menar jag alla - odds var emot Arsenal.

You Haven't Got A Prayer, Arsenal löd tidningsrubrikerna inför den stora drabbningen. Arsenal var uträknade, nerslagna och helt utan chans. Trots att exakt allting talade för Liverpool satte sig Arsenal-supportrarna snällt framför tv-apparaterna hemma, hos vännerna eller på puben och hoppades, trodde och önskade ett mirakel. Pessimismen må ha varit stor, men när Mr. Arsenal klev ut på Anfield och peppade igång sina lagkamrater glömde man alla odds, tidningsrubriker och förutsättningar. Tron på ens Arsenal var större än allt annat.

Nittio minuter senare hade Arsenal vunnit matchen med 2-0 efter det mest dramatiska ligaavgörandet någonsin i engelsk fotbollshistoria. Klubben hade inte vunnit ligan på arton år och inte en enda titel på hela tio år (om vi bortser från ligacupen 1987). Efter den där dramatiska matchen lärde sig alla lag att aldrig underskatta Arsenal, oavsett hur bra eller dåliga de såg ut att vara. Under efterföljande år började även titlarna rulla in på stadig basis, trots att det bara hade varit en dröm några år innan.

21 år senare sitter vi här med siktet inställt på en ny säsong. Arsenal har inte vunnit en enda titel på fem år och det tidiga 00-talet då vi blev bortskämda med titlar är som bortblåst. Arsène Wenger får idag kritik dagligen och har nog under hela sin karriär aldrig fått så mycket kritik som han får idag. Klubben har fortfarande inte rett ut problem som funnits sedan förra säsongen och supportrarna blir allt mer pessimistiska för varje dag som går.

När Cesc Fabregas (om han blir spelklar) kliver ut på Anfield kvällen den 15 augusti 2010 har det gått exakt 7751 dagar sedan Tony Adams lyfte ligatiteln på exakt samma arena. Vår spanjor till kapten står då inför ännu en ny tuff utmaning. Han skall leda sitt Arsenal till den första ligatiteln sedan 2004. Han skall leda ett Arsenal vars supporterskara inte ved vad man ska tro på. Det finns pessimister, det finns optimister och det finns de som är varken eller. När Fabregas går ut på Anfield om en vecka, ja, vad ska vi tro då?

Under försäsongen inför 2009/2010 förlorade Arsenal med 2-0 mot Valencia. Spelet var stundtals uselt och många frågade sig hur det egentligen skulle gå i premiären mot Everton. Det enda nyförvärvet som hade gjorts var en ung belgare från Ajax. Trots att både Kolo Touré och Adebayor hade lämnat under sommaren valde Wenger att bara ersätta en utav dem. När Cesc Fabregas klev ut med sitt manskap på Goodison Park visste vi inte vad vi skulle tro på. Var vi nöjda med lika? Fanns det risk för förlust? Var det naivt att tro att vi skulle vinna enkelt? Nittio minuter senare stod det 1-6 på resultattavlan. Arsenal hade utklassat Everton på alla möjliga sätt och vis.

Ett år senare står vi inför en liknande situation. Vi vet inte vad vi ska tro, vi vet inte om vi vill vara pessimister eller optimister och vi vet inte vad Wenger tänkt med när vi fortfarande har en mittback för lite med en vecka kvar till premiären. Är vi nöjda med lika? Finns det risk för förlust? Kommer vi att vinna?

Hur optimistisk jag än ser ut att vara när ni läser mina inlägg, så har även jag min pessimistiska halva. Jag känner till de problem vi har, de problem vi står inför och det tuffa motstånd som väntar. Jag vet att vi lika gärna kan sluta fyra som etta och jag vet att den här säsongen på många sätt och vis är en vägvisare gällande framtiden.

Men det som vi alla bör förstå är att vi är av ett och samma blod när det väl är dags för match. När Arsenal kliver ut på Anfield om en vecka skiter jag i allt. Jag skiter i alla våra problem som vi kan tänka oss ha. Jag struntar i hur bra eller dåliga våra spelare är, hur bra eller dålig vår form är och hur bra eller dålig vårt motstånd är. När domaren blåser i sin visselpipa klockan fem den femtonde augusti kommer jag att stå bakom det lag som väljs ut av vår tränare. Jag kommer att hejja, svära och skrika mig hes oavsett om vi har en långtidsskada på Vermaelen eller en Robin van Persie i toppform. När Arsenal ska spela lägger man allt sådant åt sidan under de nittio minuter man pendlar mellan himmel och helvete.

Vi må vara hur optimistiska eller pessimistiska som helst, men sanningen är att ingen vet vad vi kan förvänta oss av vårt Arsenal och våra spelare innan det väl drar igång. Vem trodde egentligen att vi skulle vunna med 6-1 på Goodison Park? Vem trodde egentligen att Vermaelen skulle vara så bra? Vem trodde att Song skulle bli en av våra nyckelspelare? Och vem trodde egentligen att vi skulle vara med i titelstriden så sent som i mars månad?

När Tony Adams klev ut på Anfield 1989 trodde ingen på Arsenal. Om någon skulle tippat att Arsenal skulle spela CL-final inför 2005/2006 skulle jag skrattat. När vi förra säsongen förlorade mot Chelsea och Manchester United var vi uträknade, bara för att resa oss på alla fyra och komma tillbaka.

Den största frågan av dem alla inför den här säsongen har varit självklar rätt så länge och kvarstår än idag: Hur bra är egentligen Arsenal? Om en vecka spelas nittio minuter fotboll mellan Liverpool och Arsenal på Anfield. Om en vecka kanske vi har svaret på frågan vi velat besvara under hela sommaren.