Medlemmar: 5798 st.
Visa menyn

Arsenals målvaktshistoria sedan 1990

Kristonel Elwe
ons 1 sep 2010 kl 14:18

God eftermiddag! Som vi alla vet är landslagsuppehållen förbannat tråkiga (för det mesta) och som en die-hard Arsenal-supporter måste man i sådana fall hitta sysselsättningar som tillfredsställer ens dagliga arsenalbehov. Personligen har jag surfat runt i diverse arkiv och läst gamla
arsenalrelaterade artiklar. Nu har jag för visso bara hunnit med att
läsa Sportbladets arkiv, men det finns en hel del guldkorn att hämta därifrån. Varför inte få lite gåshud av att läsa matchrapporten från guldmatchen på Old Trafford 2002, läsa om Fredrik Ljungbers liv, läsa om Fergusons "riktiga jag" eller varför inte läsa Lars Nylins berättelse om hur Arsenal tog sig från botten till toppen.

Ibland önskar man att man kunde skruva tillbaka tiden och få återuppleva just det fantastiska guldåret. Ett år där vi var obesegrade på bortaplan, där Fredrik Ljungberg, Robert Pirès och Patrick Vieira var tre av världens bästa spelare (åtminstone mittfältare), där vi vann guldet på Old Trafford, där vi var underskattade av exakt allt och alla och där vi äntligen visade hela världen hur man spelar vacker fotboll.

Ja ni, 2001/2002 var en fantastisk säsong på många sätt. En av våra nyckelspelare den säsongen var en gammal, men en väldigt erfaren David Seaman. Han hade vaktat buren i Arsenal ända sedan han kom till Arsenal från Queens Park Rangers år 1990. Han var med när vi vann ligan 1990/1991, när vi vann cupdubbeln (ligacupen och FA-cupen) 1992/1993, när vi vann Cupvinnarcupen i Köpenham 1994, när vi vann dubbeln 1997/1998, när vi så när vann Uefa-cupen 1999/2000 och när vi till slut vann dubbeln igen 2001/2002. Han var med oss i både med- och motvind och han var alltid en trygg sistapost längst bak i laget.

När Arsène Wenger tog över Arsenal några veckor in i säsongen 1996/1997 behövde han således inte tänka över vem som skulle stå mellan stolparna vecka in och vecka ut. David Seaman var självklar etta både i Arsenal och i det engelska landslaget. Visst åkte även Seaman på ett par skador under sin karriär, men när han väl gjorde det lyckades nästan alltid andramålvakterna komma in och glänsa. I slutet av 90-talet kom t.ex. Alex Manninger in och briljerade i mål. Om det inte varit för att Seaman var en självklar etta i buren skulle han utan tvekan fått fortsätta. Men just då fanns det en oskriven regel i Arsenal - ingen fick peta David Seaman. Ända fram tills hans avsked i slutet av säsongen 2002/2003 hade Wenger aldrig några större problem med att utse en förstemålvakt i Arsenal. Seaman fanns alltid där, oavsett om vi mötte Bayer Leverkusen i Champions League eller Ipswich borta i Premier League.

seaman.jpg

Man kunde alltid lita på David Seaman. Foto: Bildbyrån.

Snabbspola framåt 8 år och plötsligt befinner vi oss i början utav en ny säsong, även kallad 2010/2011. Arsenal har ända sedan Seaman lämnade Arsenal aldrig haft en målvakt som kunnat återupprepa Seamans glansdagar. Att vi i slutet av 2002/2003 och början av 2003/2004 hade svårt att välja vem som skulle stå i mål (Stuart Taylor, Rami Shaaban och nyförvärvet Jens Lehmann fanns alla där) var både oroande och skrämmande. En långtidsskada på Shaaban öppnade dock vägen för Stuart Taylor, som misslyckades stort. När Seaman sedan lämnade och Lehmann köptes in behövde vi inte oroa oss ett enda dugg för framtiden. Äntligen hade vi en världsklassmålvakt som även skulle visa sig bli en av våra bästa spelare under de kommande säsongerna.

Lehmann var en underskattad nyckelfigur när Arsenal gick igenom ligan obesegrade 2003/2004. Han var en trygg målvakt som hade pondus både i luften och längs marken. Dessutom kunde han göra dem där idioträddningarna som ibland krävdes för att Arsenal skulle vinna matcher. Nästa säsong - 2004/2005 - blev det svårt att återupprepa succén, men Lehmann räddade säsongen med en enastående insats i säsongens sista match mot Manchester United - i finalen i FA-cupen på Millennium Stadium i Cardiff.

Manchester United ägde varenda millimeter på plan, men Arsenal kämpade emot och längst bak fanns en galen tysk. Lehmann räddade allt som kom i hans väg. Han blandade fantastiska räddningar med en enorm säkerhet i luftrummet då han plockade ner flertalet höjdbollar som dagens målvakter i Arsenal hade haft svårt att kontrollera.

När han sedan räddade Paul Scholes straff i straffläggningen kunde man känna lukten av glädje, eufori och ännu en titel. Och visst blev det så. När Patrick Vieira läckert satte den sista straffen i mål sprang han inte mot Arsenal-fansen och jublade, han väntade inte in sina lagkamrater och han sprang inte längs hela planen för att skrika sig hes. Det första han gjorde var att jogga mot Lehmann och krama om honom. För innerst inne visste vi alla att det var Jens som hade vunnit FA-cupen åt oss den där soliga eftermiddagen i Cardiff.

lehmann_s.jpg

Lehmann var en publikfavorit i norra London. Foto: Bildbyrån.

Sista säsongen på Highbury hade blivit ett enda stort misslyckande om det inte varit för vår fantastiska resa i Champions League. Vi hade ett försvar med spelare som Senderos och Eboue, men ändå lyckades vi slå rekord när vi gick igenom slutspelet i Champions League med att hålla nollan i varenda match mot lag som Real Madrid, Juventus och Villarreal. Visst hade vi ett enat försvar, men man får inte glömma vem vi hade längst bak. Vi hade Jens Lehmann. Han stod för idioträddningar mot såväl Real Madrid och Juventus och han producerade dessutom ett av mina favoritögonblick någonsin när han räddade sista-minuten straffen mot Riquelme.

Sedan vill vi alla glömma finalen mot Barcelona, men om det som hände aldrig hade hänt hade vi utan tvekan hållt nollan även i den matchen. Matchen mot Barcelona visade sig även vara början på slutet för vår tysk i mål.

Säsongerna därefter stod fortfarande Lehmann för kanoninsatser, men tabbarna och de svaga insatserna började bli allt fler och fler. 2006/2007 var en hemsk säsong där Lehmann fick vara med om många svaga ögonblick. När han i början utav 2007/2008 blev petad för Manuel Almunia var det droppen för honom. Lehmann och Almunia hade redan haft flera incidenter dem emellan, men när Almunia tog över rollen som förstemålvakt blev rivaliteten mellan dessa två herrar så pass stor att det började störa laget. Lehmann var allt annat än glad, men Almunia fick chansen. En chans som han även tog.

Det var inte många av oss som trodde på Almunia när han tog över förstaposten från självaste Lehmann. Men den blonderade spanjoren skulle visa oss alla hur fel vi hade. Almunia var inte målvakten som gjorde idioträddningarna á la Lehmann och han hade visserligen inte samma pondus som Seaman, men han var stabil, mycket stabil. Under både 2007/2008 och 2008/2009 var det få gånger man faktiskt blev irriterad på Almunia. Visst, han var långt ifrån att vara världens bästa målvakt, men han räddade massvis med poäng åt Arsenal gång på gång på gång.

Säsongen 2008/2009 fick han även ett kvitto på sin fina säsong då han blev utvald som säsongens tredje bästa spelare. Vad som bör påpekas är att Arsenal-supportrarna själva stod för denna omröstning. Trots att det hade funnits skeptiker bekräftade det att en majoritet av supportrarna faktiskt ställde sig bakom Almunia.

almunia_09.jpg

Almunia har blandat och gett i Arsenal-tröjan. Foto: Bildbyrån.

När vi gav oss in i 2009/2010 var det många som litade på Almunia. Ett flertal journalister (däribland John Cross) nämnde att Almunia nu var en så pass bra målvakt att han kunde spela hem en titel åt Arsenal. Men som vi alla vet blev 2009/2010 en enda stor mardröm fylld av svaga insatser, tabbar och förlorade matcher.

När vi i sommar gick in i transfermarknaden var målvaktspositionen en självklar position att förstärka. När Almunia varit skadad/petad hade Lukasz Fabianski fått chansen, men han hade gjort allt annat än att imponera. Det var många av oss som krävde en ny målvakt, men tre månader senare står vi fortfarande med en nu f.d. blonderad spanjor i mål. Var gick det fel?

Arsène Wenger har under sommaren varit rätt så tydlig med att vi behöver förstärka laget. De två officiella buden på Fulhams burväktare M a r k Schwarzer visar även att vi var efter en målvakt. Dessutom bekräftade Cagliari att det fanns ett seriöst intresse för Frederico M a r c h e t  t i. Vi alla vet att Arsenal faktiskt letat efter en målvakt, men trots det så står vi kvar med samma man som tappade oss flera poäng under fjolåret.

Det hela går att göra enkelt. Wengers prioritet har under slutet av sommaren enbart legat på att få loss Schwarzer från Fulham. Men för att Fulham gått med på att göra den här affären har de velat ha en ersättare. Något som Fulham inte lyckats hitta. När dessutom David Stockdale gick sönder hade man inget annat val än att behålla Schwarzer. Nu står vi ändå här med firma Almunia / Fabianski.

Vad många Arsenal-supportrar istället bör göra är att växa upp (The Goon Blog skriver varför). Det är i slutändan inte vi som sköter klubben. Klubben sköts i slutändan av styrelsen och tränaren Arsène Wenger. Nu har de med största sannolikhet tagit beslutet att satsa på Schwarzer eller ingen alls. Vi kan ingenting annat göra åt det än att acceptera det faktum att Manuel Almunia får fortsätta stå mellan stolparna. Vi kan ingenting annat göra än att ge Almunia självförtroende att prestera i varenda match. Det är det enda sättet vi kan försöka göra Almunia till den målvakt han var för ett par säsonger sedan. Dessutom har han börjat säsong lovande.

Arsenal har en stolt målvaktshistoria med målvakter som Bob Wilson, Pat Jennings, David Seaman och Jens Lehmann. Jag tror därför att det ligger någonting i att låta Manuel Almunia stå. Vissa supportrar vill helt enkelt inte acceptera att en "medelmåtta" som Almunia får vakta buren i ett av världens bästa lag när vi haft en så stolt målvaktshistoria med flera stora namn. Trots det kan jag hålla med till viss del och jag ser utan tvekan hellre en världsklassmålvakt än Almunia, men samtidigt vet inte jag vad som är bäst för laget. Det vet tränaren. Det vet Wenger.

jennings.jpg

Pat Jennings var en av världens bästa målvakter under tiden han spenderade i Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Nu gäller det att acceptera det faktum att Almunia kommer att stå i kassen under hela hösten och kanske även våren. Oavsett hur mycket vissa av oss ogillar det måste vi ställa oss bakom honom och tro på under. Vi alla känner till att Wenger kommer att bli lynchad ifall Almunia gör den minsta lilla tabbe, men om han har ett bra försvar framför sig och om han har självförtroendet kanske vi inte behöver oroa oss för att det ska hända.

I slutändan är det försvaret som till stor del gör målvakten (inta alltid, men ofta!). Vem var Victor Valdes utan Puyol och Pique? Vem var Gomes innan 2009/2010 när Tottenham tog sig till Champions League? Vem var Cech innan han hade Terry och Carvalho framför sig? Vad jag vill komma fram till är att Almunia under långa stunder hade Campbell (hur bra comeback han än gjorde är han inte en startman), Silvestre (...) och en obekväm Song (passar inte som mittback längre) framför sig. Det handlar i slutändan om spelare som inte ens skall vara back-ups på mittbackspositionen.

När vi nu har Thomas Vermaelen, Sebastién Squillaci, Laurent Koscielny och en frisk (nåja...) Djourou kan det gå mycket bättre - såväl för försvaret som för målvakten. Det är även anledningen varför jag fortfarande tror att Almunia kan göra bra ifrån sig. Jag hoppas att alla andra också gör det. För om Almunia hittar tillbaka till sitt rätta jag och om försvaret blir allt mer samspelt ju längre in i säsongen vi kommer kan det bli en mycket rolig avslutning på en mycket rolig säsong.

Manuel Almunia lär inte vara det vi vill ha, men just nu är han det enda, det absolut enda vi har. Time for hope is over and time for support begins.